”Att skada sig själv är ett val man har gjort. Vilket också innebär att man måste ta konsekvenserna när man blir frisk. Jag tycker inte att man tar sitt ansvar när man visar ärr bland barn.”

De orden och lite mer hamnade i mitt kommentarsfält idag. Jag blir inte arg, jag blir inte ledsen. Men jag inser att det finns väldigt mycket kvar att prata om när det gäller psykiska problem. Av den här typen av kommentarer blir jag väldigt motiverad till att fortsätta informera om psykisk ohälsa. Det är av alla dessa ord som jag vill fortsätta stå upp för min rätt, kämpa mot en samhälle där många inte förstår sig på psykiska sjukdomar. Idag vill jag bara berätta om hur jag ser på mitt tidigare självskadebeteende. Det är alltid jag som har skadat mig själv, så visst är det på många sätt mitt val, men, det som personen som lämna denna kommentar glömde – det var att det faktiskt är någonting mer. Att skada sig själv gör de allra flesta inte för att det är roligt. Det är ingenting man mår bra utav, ingenting som man gör bara för att. Att skada sig själv handlar om psykiska sjukdomar. Och dessa sjukdomar, dem väljer man lika lite som man väljer att bli fysiskt sjuk. Jag valde aldrig att bli sjuk i borderline. Jag valde inte att få anorexia. Jag valde hellre inte att drabbas av en långvarig depression. Jag valde aldrig att få ångest, att bli utsatt för mentala övergrepp. Psykisk ohälsa kan drabba precis vem som helst, när som helst. Det är inte svaga människor som blir sjuka, vem som helst kan bli det. Det handlar om arv, och det handlar om miljö, och ofta kombinationen av dessa två faktorer.

Det har alltid varit jag som har skadat mig själv, men man måste komma ihåg VARFÖR. För att jag var sjuk, för att jag hade ångest, för att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Ett självskadebeteende är också ofta beroendeframkallande, som ett missbruk. Det var jag som valde att skära mig första gången när jag var fjorton, det var ingen annan. Men jag gjorde det aldrig för att det var en rolig grej, utan för att bli av med den fruktansvärda ångesten som jag hade över de mentala övergrepp som jag blev utsatt för. Det finns alltid en anledning till varför många, och framförallt unga, börjar skada sig själva. Men jag tror att väldigt få av oss tycker att det är roligt. Många lider fruktansvärt hårt av det här. Jag tycker inte att man ska säga att det är ens eget val, för det stämmer inte enligt mig. Det finns alltid ett varför. Det finns många gånger sjukdomar och ångest inblandat. Jag försöker inte försvara varken mig själv eller någon annan, jag vill bara påminna er om att det finns ett varför.

Jag vet, att livet kan vara orättvist. Det kan vara tröttsamt, sorglig och åt helvete. Jag vet hur det är att ligga på sjukhus, att gråta i sin ensamhet, att skada sig själv, att svälta, ha ångest. Jag vet att man kan hata sin kropp, hata hela livet. Jag vet hur det är att ha sin högsta önskan att dö. Men trots allt det här, så går det att bli fri. Jag har blivit tusen gånger friskare på ett halvår, men jag gråter ibland. För att det gör ont. För att jag önskar att livet vore annorlunda. Och det är okej att ha ont, att vara arg, att tycka att det är skit och åt helvete. Det är inte farligt att falla, så länge man reser sig igen. Därför kan jag gråta, vara ledsen. För jag vet, att jag snart står på benen. Och det är det enda som är viktigt. Att man kämpar vidare. Att man vägrar ge upp. Jag har bestämt mig för att vinna kampen mot borderline. När det blir vet jag inte, men en dag, då kommer jag vara helt fri från diagnoser. Och den dagen jag bestämde mig för att vinna, det var den dagen jag vann.

Idag fick jag den där frågan från ett barn som jag fasat länge och varit livrädd för. Då det blev femton grader varmt och sol och den där koftan åkte av. Ett litet barn på åtta år frågar, vad har du gjort på dina armar? Jag har fått massa bra tips från er när jag tagit upp ämnet tidigare, vilket jag är otroligt tacksam för. Trots det så var frågan svår, så djävulskt jobbig. Jag försökte förklara att jag varit sjuk inombords, men jag fick följdfrågor och tillslut visste jag knappt vad jag skulle säga. När jag kom hem grät jag, för att det känns svårt, jobbigt och skit. Att jag ska behöva leva med en ärrad kropp resten av mitt liv är både sorgligt och hemskt svårt att förstå. Jag har i alla fall fått prata med min fantastiska terapeut nu och även om jag känner mig ledsen så vet jag att jag måste fortsätta min kamp. Hur mycket jag än önskar att allt vore annorlunda, så är det inte det. Jag måste ta konsekvenserna från ett självdestruktivt liv, även om det är smärtsamt. Jag kan inte sätta mig ner och skita i hela livet, jag kan inte ge upp min dröm om att bli barnsjuksköterska. Jag kan inte gå i långärmat för resten av mitt liv. Jag måste hantera detta, gå igenom just det där som gör ont. Imorgon ska jag till mina fritidsbarn och jag har en känsla av att jag kommer få frågor då det nästan har blivit sommar ute. Förhoppningsvis vänjer man sig, lär sig att hantera det. När jag har blivit lite mer stabil och trygg på detta ämne ska jag skriva ett inlägg om hur man faktiskt kan förklara för barn varför man har ärr på hela kroppen.

Att kämpa mig fri från mina sjukdomar har varit en fruktansvärd kamp. En lång lång väg som jag inte ens har vandrat färdigt än. Ibland känns det så motigt och jävligt, men det gäller att fortsätta gå framåt i alla fall. Ibland tvivlar jag på allt. På om jag väljer rätt, på min kämpaglöd, min styrka. Men den stora skillnaden från när jag har det jobbigt idag, och när jag mådde dåligt för ett halvår sedan, det är att jag vet att det är värt det. Varje sekund av kamp är värd det. Och jag vet att det blir bra igen. För det är faktiskt såhär, att livet går upp och ner. Och sanningen är att det där som är så jobbigt kommer bli bättre. Livet blir alltid bättre.

Trots att jag de flesta dagar är en väldigt glad tjej så dyker ångesten upp ibland. Ofta helt utan förvarning. Trots att den är jobbig så gäller det att försöka stå ut. För ingenting kommer bli bättre av att hantera den på fel sätt. När jag får ångest så brukar jag tänka på allt i mitt liv som är så himla bra och fint, för det finns väldigt mycket. Ibland när jag tänker på det så gråter jag, trots att jag knappt vet varför. Kanske för att alla jag älskar finns flera hundra kilometer bort. Kanske för att jag är lycklig för att jag lever. Kanske för att det finns så mycket sorg i allt jag har gått igenom. Kanske gråter jag just för att jag har överlevt, och kanske för att jag har varit nära döden. Men att fokusera på allt det där som är bra i livet är viktigt, då inser man att det är värt att kämpa. Mot den där ångesten som dyker upp en söndagskväll när livet egentligen är bra. Och kom ihåg att det är en ny dag imorgon. Nu ska jag sova bort min ångest och tänka på allt i livet som är viktigt för mig.

Idag när jag satt i bilen på väg tillbaka till behandlingshemmet och såg på mina armar så fick jag en hemsk ångestkänsla. Att jag ska få leva med min zebrarandiga kropp resten av mitt liv kändes tungt. Att jag aldrig skulle kunna bli lagad igen. Jag är lyckligast i världen för att jag har tagit min ur mitt självskadebeteende, men på något sätt så kändes det som att jag aldrig skulle bli fri från det, på riktigt. Jag kommer aldrig kunna radera allt som hänt, låtsas som att det aldrig har funnits. För i hela mitt liv kommer jag få frågor och påminnas. Nu när jag har jobbat med barn på min praktikplats så har jag inte kunnat gå i t-shirt. För vad säger man till barn i treårsåldern? Antagligen kommer jag nu att få en praktikplats på ett fritids, och då kommer jag vara där under sommaren. Jag kommer inte kunna undvika sommarvärmen, jag kommer få frågor. Min terapeut ska hjälpa mig att hitta en lösning på vad man svarar när det handlar om barn som undrar. Jag blir ledsen när jag tänker på det, det hugger liksom till i hela mig. Trots att jag är en ganska frisk och väldigt lycklig tjej idag så känns livet lite motigt ibland. Vissa dagar känner jag mig låg och ledsen. Men det är okej att känna så också, man måste inte vara på topp jämt. Trots allt så har jag haft ett väldigt kämpigt liv, och det kommer ta tid att gå vidare. Men det går, och jag har tagit mig så otroligt långt på kort tid. Jag tvivlar inte på att allt kommer bli bra igen, jag vet att jag kommer klara vad som helst. Men ibland svider tårarna i ögonen, och det är okej.