ny blogg och hejdå Spotlife!

Ja kära ni. Jag lämnar Spotlife nu. Hela dagen har jag suttit och jobbat med en ny blogg. Jag är så fruktansvärt trött på Spotlifes reklam. Jag vet inte om ni har reflekterat över det, men den sista tiden har det varit väldigt mycket reklam om rakhyvlar. Är det så himla bra när man skriver om självskadebeteende och dessutom har många läsare som skadar sig själva? Nej, knappast. Därför lämnar jag Spotlife nu och har skapat en fin fräsch blogg som ni hittar HÄR!

En del av er kanske blir ledsna, men jag hoppas att de flesta av er ser detta som en härlig och bättre nystart! Jag ska försöka att automatiskt flytta över er som följer mig på bloglovin, men om ni inte kan vänta tills det är löst så finner ni mig HÄR på bloglovin. Jag har också flyttat över min domän så inom kort kommer enflickasomarstark.se automatiskt flyttas över till min nya superblogg!

Annars är allt som vanligt. Fast det är såklart lite tomt på min nya blogg, men jag längtar tills den fylls av massa härliga inspirerande inlägg om psykisk ohälsa. På min nya blogg kommer jag då och då publicera mina favoritinlägg som jag skrivit här tidigare, sånt som är viktigt att ta upp igen.

Nej nu lämnar vi detta och går över till min nya blogg – http://enflickasomarstark.blo.gg ♥

VÄLKOMNA till min nya blogg som ni hittar HÄR! Den här bloggen kommer finnas kvar för er som vill läsa alla gamla inlägg då & då.

HEJDÅ.

bloggen 2013

Det har ju varit ett underbart bloggår med många nya läsare och jag tänkte att det kunde vara roligt att få höra lite om statistiken.

• Under 2013 har jag haft 180 392 unika besökare och 250 789 sidvisningar
• Den främsta anledningen till varför min blogg besöks är genom google och det som är mest googlat är bloggens namn, en flicka som är stark
• Favoritkategorin under året har varit ”ätstörningen” och mitt mest lästa inlägg hittar ni här
• Besöksrekordet skedde den fjärde december med 889 unika besökare
• Nu vid årets slut har jag 455 följare på bloglovin och 1020 likes på facebook

TACK alla ni som har följt mig under året och genom alla med- och motgångar ♥ Det ska bli roligt att se hur statistiken ser ut om ett år :)

Vill du följa mig på bloglovin? Tryck här.
Vill du följa mig på facebook? Tryck här.

mitt (bästa) 2014

Äntligen ska ni få höra om mitt tjugohundrafjorton! Jag vet knappt vart jag ska börja då det är så mycket. Men vi börjar med den underbara nyheten som jag nämnde igår.

Ni som har hängt med ett tag vet att jag skulle börjat plugga den här hösten som har varit. Men på grund utav sjukhusutredningen så fick jag ställa in det, någonting som gjorde mig så fruktansvärt ledsen. Sedan dess har mina bästa kontaktpersoner på behandlingshemmet försökt hålla kvar i hoppet att jag kanske kan börja läsa våren 2014 istället, men då jag under hösten har varit svårt sjuk i ätstörningen så har allt känts rörigt och omöjligt. Men en dag i november bestämmer jag mig i alla fall för att kolla sista ansökningsdatum för komvux. Detta var på eftermiddagen en torsdag, och sista ansökningsdagen var på fredagen. Allt blev panik och jag var helt förstörd. Men tack gode gud så vägrade behandlingshemmet ge upp. Vi kämpade (mest dem) och skrev papper och brev, ringde och krigade. Tillslut hann vi skicka ansökningsbrevet men klockan var så mycket då att vi trodde att det var försent. Dagarna gick och jag vågade inte hoppas på någonting. Men strax innan jul fick jag det underbara beskedet – Jag har kommit in på komvux och den 13 januari ska jag börja läsa 150 poäng naturkunskap! Detta är sista steget för att jag ska kunna fortsätta mot min dröm – att bli sjuksköterska. Det känns helt obeskrivligt underbart!

När jag ska börja plugga om två veckor ska jag också förhoppningsvis börja få bo lite i en av behandlingshemmets utslussningslägenheter, någonting som jag verkligen längtar efter. Att få bo själv, laga mat själv, vara själv. Att få leva lite vanligt.

Nu efter alla helgdagar ska jag också aktivt börja söka lägenhet i Jönköping. För faktiskt, jag ska nog bli utskriven inom en snar framtid. Planen är att jag ska lämna behandlingshemmet i sommar och börja läsa till sjuksköterska i Jönköping till hösten. Att 2014 förhoppningsvis blir året jag lämnar behandlingshemmet känns så underbart då jag har varit här sen 2012. Tänk att jag SNART är klar här!

Så kommer min vår se ut ungefär. Gå i skolan, plugga, göra högskoleprovet, slussas ut, leta lägenhet i Jönköping, börja bo i Jönköping lite grann och söka till högskolan. Ett vanligt normalt underbart liv.

Utöver allt det här ska jag också:
• fortsätta jobba med jourmejlen såklart
• utöka mitt jobb som bloggredaktör på SHEDO. Istället för var tredje vecka ska jag nu ha SHEDO-bloggen ungefär två till tre veckor av fyra
• aktivt jobba som gästbloggare hos föreningen Tilia. Jag har ju nu varit gästbloggare hos dem ett tag, men tyvärr inte tagit det helt på allvar då jag har haft det svårt. Men nu när jag mår bättre kommer det förändras rejält vilket jag verkligen ser fram emot

Jag längtar så mycket efter 2014 att jag inte kan beskriva. Om allt blir som jag vill och önskar kommer det bli ett helt fantastiskt år! ♥ Jag hoppas att ni vill följa med på min resa mot ett vanligt liv efter nio år av sjukdom och vård.
Jag är så lycklig.

Den här bilden på mig och min extrasyster Sandra beskriver ganska bra hur jag känner inför det kommande året :)

tillbaka på behandlingshemmet

gbgb

Vid tio lämnade jag centralstationen och älskade älskade gbg. När jag kom till Skåne med bussen så grät jag. Jag började närma mig mitt hem, men aldrig hade jag känt mig lika borta. Som att jag inte längre hör hemma här. Som att det är dags för mig att gå vidare nu, börja leva. Men nu har jag varit ett par timmar på behandlingshemmet och det känns mer okej nu. Mest för att jag vet att det är nyår imorgon och för att jag har tusen underbara planer under 2014. Jag hoppas att jag snart kommer bli utskriven, men fram tills dess ska jag ta vara på behandlingen. Men det är bara det, att just nu så känns det som att jag inte kommer kunna bli helt frisk här. För att det är så mycket sjukdom runtomkring mig. Helt frisk kommer jag bli när jag får komma ut till det verkliga livet, umgås med människor som är friska och som jag älskar. När jag kan lämna personalen och klara mig själv.

Trots att det känns jobbigt att vara inne i detta just nu, att bara vilja komma härifrån så tror jag att det är den bästa känsla jag någonsin har haft. För det är BARA ett friskhetstecken och ingenting annat! Att man vill bort från vården och börja leva. Att man inte vill vara sjuk och patient. Permissionen har verkligen gått jättebra. Igår var jag ledsen som jag skrev, men bara av helt naturliga orsaker. Ingenting som hade med ångest, depression eller borderline att göra. Nu gäller det att stå ut ett par månader till och ta vara på den sista tiden av behandlingen. Imorgon ska ni få höra om mina planer inför kommande år. Jag har en så rolig sak att berätta för er. Jag har vetat om det strax innan jul men har valt att dela nyheten med mina närmsta först :) Men imorgon ska jag berätta om alla planer jag har inför 2014! Om allt blir som jag vill kommer det bli det absolut häftigaste året i mitt liv!

en dröm

Ibland. Då och då men ganska sällan kan jag få självskadetankar, längtan, impulser. Inatt drömde jag att jag skar mig i handleden. Allt var så verkligt. Jag hade varit fri lika länge som nu, och sedan föll jag dit igen. Det var hemskt. Fruktansvärt hemskt och varje gång jag får en självskadelängtan kommer jag tänka tillbaka på känslan jag hade i drömmen. För det är aldrig värt det, att skada sig själv.

nittio år och trött på det där

Idag har vi firat min älskade morfar som fyller nittio år! Det har varit en underbart trevlig middag med släkten och dessutom en så himla fin restaurang – Långedrags Värdshus som ligger alldeles vid havet.

Jag kommer kunna leva på den här stunden länge, men just nu känner jag mig ganska ledsen av privata skäl och att åka tillbaka till skitskåne imorgon bitti känns så himla jobbigt. Jag orkar verkligen inte åka tillbaka till behandlingshemmet där sjukdomarna sitter i väggarna. Jag vill bara leva normalt och umgås med dem jag älskar. Jag är så trött på allt som heter sjukdom, vård och problem. Jag vill inte vara med i det livet längre. Jag vill bara få vara jag, glada Jessica. Hon som inte behöver dygnet-runt vård. Hon som jag älskar. Hon som lever i Jönköping i sin egna lägenhet och läser till sjuksköterska. STÅ UT JESSICA.

morfarmorfar

Orkar inte utan dig morfar.

en underbar dag i underbara gbg

gbg

Min stackars syster har jobbat två dagar nu så imorse åt jag och Mattias frukost på stan och vi fick även sällskap av Jonas ett tag. När vi satt på Fröken Olsson kom Carolina fram, tjejen som jag samarbetade med i projektet om sjukvårdspolitik som jag berättade om här. Jag kan inte med ord beskriva hur underbar det är att ”springa på någon”. I skåne händer det nästan aldrig då jag inte känner någon där. När jag hade sagt hejdå till grabbarna sprang jag på Julia som jag träffade igår. Ja, att springa på någon är det bästa som finns! I alla fall när man inte är van vid det.

gbg2

Runt lunch träffade jag min älskade Sara. Min kära underbara vän jag mötte på sjukhuset en tuff tid tjugohundraelva. Vi har ätit, shoppat, fikat UTE, pratat om allt och inget, kramats och känt att livet är värt att kämpa för. Jag har inte träffat Sara sedan mars så det var verkligen verkligen på tiden! Har saknat henne så.

Idag när jag var på stan hände också en så bra och fin sak. En av mina bloggläsare som jag dessutom har kontakt med via jourmejlen kom fram till mig och att få träffa henne värmde verkligen i mitt hjärta. Sedan har jag varit med på första ”kändisfotot” också då tjejen ville ha en bild på oss tillsammans ;) Så underbart det är att träffa ER!

flashbackkänsla

Idag när jag gick inne på Gina Tricot i Borås fick jag någon flashbackkänsla om hur det var att ha skärsår på armarna under den varma vinterjackan. Hur ont det gjorde dagarna efter, hur jävligt det kändes när varet och blodet klibbade mot kläderna eller bandaget. Det var längesedan jag upplevde den känslan, hur skit det var då. Och jag är glad för det, så fruktansvärt glad. Att jag är över femton månader fri och att det tillslut gick att säga hejdå till rakbladen och självskadebeteendet.

Jag har precis bytt bandage på knät som jag skadade i förrgår. Det varar. Och blöder. Så mycket att kompressen satt fast i såret. Tänk att det var min vardag i nio jävliga år. Blod och skit och sår. Byta bandage, rengöra, dölja, ha ångest. Att jag, jag jag jag tog mig ur mitt självskadebeteende är det bästa som har hänt mig. För jag jag jag bevisade att det gick. För mig själv och alla andra. Och ni, allt går. Egentligen kan vi klara precis vad som helst.

Fick förövrigt en fråga här på bloggen någon av juldagarna. Om jag inte skämdes över att visa upp mina ärrade armar inför så många. Nej, varför skulle jag göra det? Istället för att skämmas är jag så förbannat stolt över att jag lyckades vända håll och lämna det där bakom mig. Kämpa mig fri. Och att jag idag kan leva med allt det svåra jag har gått igenom.

outfit och borås

Såhär ser jag ut idag! Kjol och magtröja från H&M, nya strumpbyxor från ebay och skor från Monki. Jag har varit i Borås idag och träffat min vän Julia. Vi har gått på stan lite, pratat oss ikapp flera månader och såklart ätit. En toppentoppendag!

Ikväll har jag, min syster och Mattias myskväll med trerättersmiddag och ett glas vin. Det känns så bra att vara hemma och att åka tillbaka till Skåne på måndag känns ganska blä!

ännu mer julfirande

juldagenNu är julen över för den här gången och min juldag och annandag har varit bra! Igår var jag hemma hos mamma och pappa tillsammans med brorsan och åt mat och pratade, sedan åkte jag och min bror tillbaka till syrran och Mattias och fick besök av en vän Martina. Vi drack gott och hade det mysigt och sedan hängde jag, syrran och Martina på en pub på andra lång ett tag. Jag invigde mina platåskor men det blev inte så bra för jag ramlade och fick en stenplatta rakt in i knät så jag fick ett djupt jack som egentligen hade behövt sys men jag är så jävla trött på akuten så jag struntade i det och drog till krogen istället.

Idag har jag ont i knät men har varit hos morfar med hela familjen och myst. Nu är jag trött efter alla juldagar och ska äta choklad i soffan hela kvällen. Det är så skönt att vara hemma och då och då glömmer jag till och med bort att jag är inskriven på behandlingshem och det är så himla skönt att bara få leva.

det där fruktade beviset

Det krävdes ungefär en månad av bra matintag för att kroppen skulle börja må bättre och mensen skulle komma tillbaka. Det där fruktade, ett bevis på att det fysiska är okej. Den här gången känns det faktiskt okej och bra. För jag vill ha en frisk kropp som fungerar. Jag vill ha ett liv som fungerar. Men det känns konstigt. I november höll jag på att döda mig själv genom att sluta dricka, en månad senare bevisar kroppen att den mår någorlunda bra. Jag tycker också synd om min kropp. Jag vet inte hur många gånger jag har haft det såhär de senaste åren. Kroppen måste ju undra vad som händer. Jag hoppas att jag kan vara snäll mot den nu i all framtid, det är den värd.

Jag har pratat om ätstörningar och mens innan och tänkte dela klipper med er igen.

julafton

bild (14)Jag har haft en så mysig julafton. I år firade jag hemma hos min syster och Mattias med mina föräldrar, min bror och Mattias familj. Vi har haft det bra bra bra och jag har ätit massor med god julmat, druckit vin, pratat, skrattat, varit tomte, tagit en kvällspromenad i regnet och sedan ätit ännu mer. För ett par timmar sedan åkte de sista gästerna hem och nu slappar vi i soffan och bara myser.

Jag hoppas att ni har haft en bra julafton! God jul en gång till. Puss!

god jul

juljulGOD JUL kära bästa ni! Jag hoppas att ni får en fin dag och tar hand om er. Jag vet att julen kan vara skitjobbigt när man mår dåligt. Alla krav och förväntningar och problem som aldrig tar semester. Men försök att stå ut. Egentligen är julafton en dag som alla andra. Under många år har jag avskytt denna dagen, i år känns det mysigt. För att jag mår bra. Men jag vill att ni ska veta att jag förstår hur jobbigt det kan vara.

Igår när jag var på ICA maxi tillsammans med min syster och handlade det sista inför idag så pratade vi om hur jag skulle haft det nu om jag fortfarande hade varit inne i svälten. Det hade antagligen varit hemskt. Därför är jag glad att jag äter, för det gör varje dag så mycket bättre. Jag ska njuta av massor med julmat och godis och jag hoppas att ni kan göra detsamma. Vi är värda att äta och vi är värda att må bra.

Ta hand om er och ha en fin fin fin jul! ♥

julledighet och gbg typ nu

Nu har jag suttit på bussen och jobbat i flera timmar, framförallt med jourmejlen. Det är helt klart lite separationsångest att aktivera det automatiska semestersvaret och logga ut. Men nej Jessica, nu ska du ha semester. Fast helt ledig blir jag inte då jag ska vara bloggredaktör för SHEDO i veckan men det känns bara toppenbra att vi på SHEDO har bestämt oss för att ha igång bloggen även under jul.

Nu närmar vi oss gbg och jag ska stänga ner datorn. Bästa syrran står på centralen och möter mig och jag fattar inte att jag är hemma i min älskade stad om cirkus femton minuter. Måste också säga att jag åt mcdonalds igen i Lund innan jag hoppade på bussen mot gbg. Det var min bästa kontaktpersons julklapp till mig och vad är inte bättre än julklappar man kan äta upp? ;)

puss.

permisförberedelser

bild (11)1

I helgen har jag mest tvättat, städat, packat och fixat. För imorgon åker jag till gbg och det känns så himla skönt. En hel veckans permis som jag inte har haft sedan i mars. Datorn följer med mig den här gången då jag ska jobba lite under julveckan så självklart ska ni få följa med i hur jag har det! åh nu vill jag bara komma hem.

du kanske aldrig blir redo

År in och år ut. Olika psykologer, avdelningar, öppenvårdsmottagningar. Ingenting blev bättre och hoppet var trasigt och försvunnet. Vad spelade det för roll vad min psykolog eller sjukhuspersonalen sa? Jag var ändå inte redo. Inte redo att lämna anorexian, självskadebeteendet. Jag var inte redo att bli frisk och heller inte redo att våga förändra mig själv.

Det kändes ibland som att jag varje dag i flera år väntade, på att bli redo att lämna det sjuka, kämpa och förändras. Sedan insåg jag, jag blir aldrig redo.

Jag tror inte att man vaknar en dag och känner, nu är jag redo att förändra mig själv. När jag för tre veckor sedan satt med mina kontaktpersoner här på behandlingshemmet och var sekunder från att tvångsomhändertas så var jag allt annat en redo att börja äta. För den här gången, just den här sjuka gången skulle jag lyckas. Jag skulle bli smalast i världen och jag skulle inte bli nöjd innan hjärtat slutade slå. Jag ville egentligen inte dö. Trots att läkaren sa det till mig, att jag höll på att göra just det. Ta livet av mig själv. Mina organ skulle lägga av. Jag åt för lite, men framförallt – jag drack inte. Ett långsamt sätt att dö. Trots att jag inte ville göra det. Jag höll på att döda mig själv, men jag ville leva. Ett tydligt bevis på att hjärnan inte kan tänka logiskt när man är kraftigt uttorkad och inne i svält.

Sedan började jag äta igen. Dricka igen. Men jag var inte redo. Men, jag insåg för längesedan, någonstans i en sjukhussäng, att redo blir man aldrig. Ibland måste man göra det i alla fall. Om LPT aldrig hade blivit ett faktum och om jag hade fortsatt att leva som jag gjorde så hade jag hunnit dö innan jag blev redo att överleva. Vänta därför inte på den dagen då det kommer kännas bra att förändra ditt liv. Ibland måste man göra det i alla fall. Jag var inte redo för tre veckor sedan, men när jag väl tog steget så blev jag redo. För jag ville ju inte dö.

det bästa med tjugohundratretton

Idag när vi satt och åt julmat för tusende gången på två dagar fick vi frågan från personalen. Vad har varit det bästa med tjugohundratretton?
Jag svarade de senaste tre veckorna. För att året har varit kämpigt, igen. Med ätstörningar och en jobbig leverutredning. Med hundra besök på akuten och tvångsvårdshot. Med ett år som inte blev som jag hade planerat.
Men såklart skriver också året historia. För att det är första året på nio långa år som jag inte har skurit mig en enda gång. För att det är första året på många som jag inte har varit inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning trots att jag blev tvingad till psykakuten ett par gånger nu under hösten/vintern.

Jag har valt att inte prata mer om det här året på bloggen. Jag kommer inte lägga upp en resumé på all skit som har varit. I år vill jag bara se framåt istället. Det är bättre att lägga det dåliga bakom sig och blicka framåt till något positivt. Istället för en årsresumé ska ni strax innan nyår få höra om alla mina planer för tjugohundrafjorton. Jag har massor på gång och om allt blir som jag vill kommer nästa år bli det häftigaste i mitt liv. Utan överdrift! Så snart säger vi hejdå till 2013 och det ska bara bli så skönt. Att gå vidare och fokusera på det som kommer. Men hur som helst, mina senaste veckor har varit det bästa med året. För att jag fick tillbaka mitt liv.

Vad har varit det bästa med ditt år? Det skulle vara så roligt att få höra om era höjdpunkter med tjugohundratretton!

IMG_8222Bjuder på en bild från årets sommar. Åh min kropp jag hade då. Jag älskade den. Jag älskar den när jag ser den nu. Normalvikt. Jag har nuförtiden ångest då och då för att min kropp växer, men när jag ser den här bilden så känner jag bara – jag ska få tillbaka den där kroppen!

julfirande dag två

julstrumporIdag har jag gått runt i mina nya julstrumpor hela dagen och haft det så mysigt. Vi bestämde oss för att ha en chilldag på behandlingshemmet och har mest ätit julgodis och spelat kort. På eftermiddagen hade vi julklappsutdelning och trots att jag egentligen inte tar emot presenter så fick jag ändå några julklappar av behandlingshemmet. Sedan var vi spelat jullåtar på gitarr, ätit ännu mer godis och bara myst.

Det känns så himla konstigt att det är julafton på tisdag då jag i två hela dagar nu har firat jul och ätit julbord. Det känns som att julen är över för i år och egentligen har den inte börjat än, haha. Men mysigt är det! Ikväll ska jag precis som alla andra kvällar den här veckan jobba med jourmejlen. Då jag ska ta julpaus nästa vecka vill jag jobba extra mycket den här veckan!

Puss finisar.

några som är värda att dela igen

Nu när jag kämpar för att bli frisk igen så tänker jag ju på så mycket bra saker som jag vill säga till er. Men då jag har gått den här vägen så många gånger så har jag redan sagt så mycket. Därför vill jag ikväll dela några av mina videoinlägg som kan vara bra och tänkvärda. Jag får ju dessutom nya läsare hela tiden så ibland kan det kanske vara bra att gå tillbaka i arkivet och dela vissa inlägg. Ikväll får ni några av mina videoinlägg som jag tycker är viktiga!

 

 

 

 

 

jul på behandlingshemmet

juul

Idag har vi firat jul på behandlingshemmet. Varje år är det julbord och då bjuder behandlingshemmet in tjejer som har bott här tidigare men blivit utskrivna. I år fick jag träffa flera kända ansikten och det är ju alltid kul! Jag har haft på mig finklänningen och ätit så mycket god mat och julgodis att jag tillslut blev så trött och gick och la mig ;) Jag har skrattat på riktigt och varit så glad över min situation nu. Om jag fortfarande hade varit inne i svälten skulle detta antagligen ha varit en fruktansvärd dag. Istället blev den mysig och bra!

För varje dag som går så inser jag hur värt det är att ta det där steget och börja äta. Hur jobbigt och skit och jävligt det än kan kännas. För jag lovar att livet med ätstörningar är värre än livet i kampen mot det friska. Det är underbart att helt spontant kunna stå och smygäta julgodis med sin bästa kontaktperson, skratta och ta två gånger vid julbordet. Vara mätt men ta en gång till för att vörtbrödet och laxen var så god och dricka flera glas julmust för att det är jul.

fjärde gången gillt

Igår klädde vi julgranen här på behandlingshemmet. Fjärde året i rad som jag är på någon vårdenhet och klär en julgran. Förra året var jag ledsen över det, i år är jag mest pirrig. Om det blir som jag vill, önskar och kämpar för så kommer jag nästa jul ha en egen lägenhet. Ett hem. Mitt egna hem. Den längtan är ganska obeskrivlig och jag kommer antagligen gråta av lycka när jag står där i min lägenhet och pyntar min julgran.

projektavslut – BRIS

BRIS2

Som en del av er vet så har jag haft ett välgörenhetsprojekt där jag har sålt lite av mina kläder och samlat in pengar till BRIS. Nu är projektet slut och jag sålde kläder för 2000 kronor. Pengarna är nu insatta till BRIS och ett långt projekt är över. Det känns ganska tomt inom mig, men bra. Så förbannat bra! Tillsammans kan vi hjälpa barn och ungdomar till ett bättre liv.

benen är till för att bära dig

bild (7)1

Mellan behandlingshemmet och busshållplatsen är det cirka en kilometer. Till affären likaså. Under flera månader som jag var ätstörningssjuk har jag inte fått gå den sträckan själv, utan överallt tvingats åka bil. Det har varit svårt och jobbigt, att bli så beroende av någon annan. Buss åker jag inte så mycket, men att inte få gå till affären själv när man är tjugotvå år är sorgligt och hemskt.

Idag skulle jag in till stan själv = ta bussen. Den friheten jag kände när jag fick gå en kilometer och ta vilken buss jag ville är fantastisk. Att liksom säga, hejdå personalen nu går jag. Vi ses senare. Att klara sig själv. Den lyckan och glädjen som slog i hjärtat när jag gick längs trottoaren kommer jag leva på ett tag. Att få gå till bussen kan vara en självklarhet för många, och egentligen för mig också. Men nu när jag har varit sjuk så har jag inte bara haft det jobbigt med ätstörningen, utan jag har också känt mig väldigt instängd. Att liksom inte få gå på en promenad eller köpa cigaretter närsomhelst. Behandlingshemmet har öppna dörrar, men när jag inte har fått gå ut som jag vill så har jag känt mig inlåst. Nu är jag fri. Och lycklig!

pepparkakskola

bild (6)

Idag har haft ännu en dag ute i köket med julbak. Idag har jag gjort så himla enkla och goda kolor som jag såklart vill ge er receptet på!

Häll i 1 dl grädde, ½ dl sirap, ½ dl socker och 1 tesked pepparkakskrydda i en skål som tål mikrovågsugn. Rör runt med en sked och ställ in i mikron med 750 watt i 5 minuter. Ta ut och vispa lite med en vanlig visp och ställ sedan in i mikron igen under 2 minuter.

Sedan är det bara att hälla upp i valfri liten form och så in i kylen.

obs 1: Det blir sjukt varmt så var försiktig! Använd grytvantar och undvik att få smeten på dig!
obs 2: Gör inte dubbel sats. Det testade jag igår och jag fick slänga alltihopa då det blir något kemiskt fel vid dubbel sats så kolorna stelnar inte. Gör enkel sats flera gånger om du vill ha fler :)
obs 3: Smeten stelnar fort så försök att få i den i formarna så fort du kan! Snabbast vinner brukar det ju heta.

min jourmejl

Fem dagar och cirka tio timmar har jag den här veckan suttit framför min alldeles egna jourmejl. Under alla månader som jag nu varit sjuk blev såklart mejlen drabbad. För hur ska man orka hjälpa andra när man själv mår dåligt? Den här veckan har jag svarat på mejl efter mejl och tagit ikapp mig från alla sjuka månader och det känns verkligen bra! Som att det jag lever för börjar komma tillbaka. Det får mig också att förstå att det var värt det, att börja äta igen. Såklart som fan att jag var ledsen och mådde dåligt under flera månader när en stor del av mig försvann. Att hjälpa andra.

När jag valde att starta jourmejlen var de flesta väldigt tveksamma, och många är det fortfarande. Jag är glad för att jag gång på gång går min egen väg, lyssnar på mitt hjärta, min vilja. Att jag får följa med i flera hundratals människors liv genom mejlen är fantastiskt och ganska obeskrivligt. I över ett år nu har drivit jourmejlen, och jag kan utan överdrift säga att det är det absolut bästa jag har gjort i mitt liv.

Jag ville mest säga det till er. Hur glad jag är och hur meningsfullt mitt liv känns. Utan min jourmejl är jag mest halv.

jourmejl

julgodis

bild (5)Dagarna innan jul är så mysiga här på behandlingshemmet. Vi bakar, fikar och dricker julmust mest hela tiden. Idag har jag gjort det godaste och enklaste julgodis jag vet – rischoklad! För er som inte vet så är det bara att smälta valfri chokladsort i vattenbad och sedan blanda i puffat ris i den mängd man vill ha, klicka ut i söta formar eller lägga på bakplåtspapper och sedan slänga in i kylen! Imorgon ska jag göra pepparkakskolor och alltihopa ska jag ta med mig hem till familjen över jul.

Jag vill också säga att jag mår bra igen. I torsdags hade jag ju en liten borderlinesvacka men den gick över lika fort som den kom. Livet flyter på, jag mår bra och kommande vecka kommer gå SÅ HIMLA FORT. Sen ska jag hem till Göteborg över jul och jag längtar så jag håller på att dö. Ja, livet är fint!

svar på frågestunden – övrigt

Nu kommer sista delen på frågestunden! Tack igen för alla frågor som ramlade in. Verkligen roligt att få så många! Ni vet väl att ni närsomhelst kan ställa frågor till mig, antingen i kommentarsfältet eller på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

 

Har du någon annan som inspiration?
SVAR: Nej, egentligen inte. Men en person som jag ser upp till mycket är Mia Skäringer. Hon har haft ett tufft liv men har det bra idag. Hon är ärlig och rolig och någon jag gärna skulle vilja träffa.

Vilken låt sätter du på när allt är så dåligt som det bara kan bli?
SVAR: Någon av Håkans låtar tror jag. ”Man måste dö några gånger innan man kan leva” är en favorit!

Vilken är din favoritfilm?
SVAR: Jag tycker sådana här frågor är så himla svåra då jag tycker om mycket. Jag älskar svensk film men en film som jag verkligen tycker är bra är den norska filmen Huvudjägarna. Måste förövrigt läsa boken snart!

Varför är du så fin?
SVAR: Men puss & tack! Antagligen kommer skönheten inifrån genom den jag har blivit på grund utav allt som har varit svårt!

Vad är det absolut värsta du har upplevt?
SVAR: Jag har upplevt så mycket hemskt de senaste åren att jag inte alls vet vad som har varit det värsta. Antagligen alla gånger jag inte har blivit tagen på allvar i samband med mina psykiska sjukdomar och problem. Men den gången jag var som mest ledsen i mitt liv var när jag blev inlagd på BUP:s slutenvård. Jag grät så mycket att jag inte kunde se något och den känslan när mamma och pappa lämnade mig bakom låsta dörrar var fruktansvärd. Sedan blev jag inlagd ungefär tolv gånger till, och jag vande mig. Men första gången var speciell och värst.

Berätta vad dina erfarenheter har gett dig med fem meningar!
SVAR: Utan mina år med psykiska sjukdomar hade jag aldrig blivit den jag är idag. Idag är jag stolt över att jag har blivit en tjej som brinner för psykisk ohälsa, stöttar många som har det svårt och inspirerar genom min blogg. Mina erfarenheter och den som jag har blivit på grund utav min psykiska ohälsa har gjort att jag har fått höra så mycket fina ord som jag kommer leva på resten av mitt liv. Det absolut finaste jag får höra då och då är att jag har räddat livet på flera personer genom min berättelse. Genom mina erfarenheter har jag blivit en tjej som jag älskar, och någon annan än den jag är skulle jag aldrig vilja vara.

Vad vill du jobba med i framtiden?
SVAR: Jag vill bli specialistsjuksköterska inom barn och ungdomar och jag vill jobba på sjukhus på en barnavdelning. I dagsläget planerar jag inte att jobba inom psykiatrin, men ju mer jag tänker på det, desto mer osäker blir jag. För kanske är det just där jag borde jobba. Jag vet dock att jag på ett eller annat sätt kommer jobba med psykisk ohälsa i framtiden. Dels gör jag det redan nu i samband med min jourmejl som bara blir större och större, men i framtiden kommer jag nog utöka detta på något sätt. Jag vill också föreläsa om psykisk ohälsa och skriva en (eller flera) böcker.

Vem är det som är producent, manusförfattare och huvudrollsinnehavare om filmen om ditt eget liv?
SVAR: Några producenter eller manusförfattare kan jag inte, men antagligen skulle det vara jag alltihopa ;)

Varför kallar du dig fortfarande flicka när du är kvinna?
SVAR: Jag kallar inte mig själv flicka i vanliga fall, utan kvinna eller tjej. Jag vet att jag är vuxen :) ”En flicka som är stark” är bara ett bloggnamn och kommer från Mimikrys låt med samma namn.

Är du heterosexuell?
SVAR: Ja, det är jag!

Vad måste du läsa in på Komvux innan du kan börja utbilda dig till sjuksköterska?
SVAR: Jag måste läsa naturkunskap B innan jag är behörig till att söka in till sjuksköterska. Jag har ansökt om att få börja läsa på Komvux nu till våren, och antagningsbeskeden kommer om en vecka, så håll tummarna vetja!

Tycker du synd om dig själv?
SVAR: Nej, oftast inte. Ibland kan jag tycka att livet går emot lite väl mycket, men just nu så tycker jag verkligen inte synd om mig själv. Jag är glad för att jag har haft det jobbigt i så många år, för just allt det som jag har gått igenom har gjort mig till den jag är idag – och någon annan skulle jag aldrig vilja vara!

Vad vill du med ditt liv?
SVAR: Framförallt så vill jag bli helt frisk och stabil i mitt mående. Sedan vill jag jobba som sjuksköterska, bo i Jönköping och träffa Marcus oftare än vad jag gör idag, jag vill jobba med psykisk ohälsa på flera sätt, skriva minst en bok, leva ett vanligt liv, vara ute och dansa till halv fem på morgonen, fika med mina vänner, dricka billigt vin, ha picknick, skratta varje dag, bli kär i en snäll kille och massa massa mer saker.

Den killen som trakasserade dig som tonåring, påverkar det dig i dagens läge?
SVAR: Nej det skulle jag inte säga. Jag tänker väldigt sällan på det, och jag känner mig inte alls rädd varken för honom eller andra. Nej, jag har gått vidare!

Har du sålt någon sexuell tjänst?
SVAR: Nej, det har jag aldrig gjort och kommer heller inte att göra.

Har du läst Zebraflickan av Sofia Åkerman?
SVAR: Ja det har jag, för många år sedan. Sofia Åkerman är ytterligare en person jag ser upp till.

Är du kristen?
SVAR: Nja. Jag skulle inte säga att jag är religiös, men kristendomen är den religionen som ligger mig närmast. Jag tror inte på Gud men jag tror däremot på himlen. Det har blivit mitt sätt att stå ut när jag förlorat vänner i drogmissbruk, självmord och sjukdomar.

Har du hört, ”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”?
SVAR: Ja, det har jag. Och det är bra ord tycker jag. Det är bättre att lägga tid och kraft på att förändra det vi kan, än att älta det som varit och som vi inte kan göra någonting åt.

nytt

Från Köpenhamn fick jag med mig bland annat detta. Mönstrade oversize byxor som jag visade igår, vita platåskor och världens finaste ryggsäck!

skorväska

för vem kan glömma, att stjärnorna någon gång blir stenar

För första gången på sexton dagar har jag varit ledsen.
Gråtit och haft ont inombords.

Det började på ronden efter klockan åtta. Pratade med läkaren om det som har varit, det som är. Att min ätstörning är speciell. Inte som vanlig anorexia. Så många gånger det har hänt nu. Att jag slutar äta, för att sedan börja igen. Att jag i perioder är väldigt sjuk, för att sedan bli bra. Då jag ena dagen leker med döden för att nästa fika. När jag bestämmer mig för att börja äta, så går det bra. Precis som det går dåligt när jag slutar äta. Det är ingen vanlig anorexia, utan någon sjuk kombination av borderline och en ovanlig ätstörning. Trots att jag har levt med borderline i flera år nu förstår jag fortfarande inte ibland. Ännu svårare är det att beskriva. Men jag har personlighetsdrag, i samband med att jag har en personlighetsstörning, som är direkt livsfarliga för mig. Som när jag slutar att äta och dricka. Antagligen sker detta i perioder i en kombination av en personlighetsstörning och ätstörning. Och tyvärr, risken är stor, att detta inte var sista gången. Att jag har personlighetsdrag som gör att jag i perioder slutar äta för att sedan börja igen. Och varför det är så, måste jag ta reda på. För att kunna undvika att det fortsätter såhär år in och år ut.

Direkt efter ronden hade jag terapi där vi bland annat pratade om hur jag har varit under de senaste månaderna som jag har varit sjuk nu. Sedan jag bestämde mig, för sexton dagar sedan, att börja äta igen har vi inte riktigt pratat på behandlingshemmet om hur det var när jag var sjuk, men idag fick jag höra om hur jag var från personalens synvinkel. Att jag nästan gick in i ett psykotiskt tillstånd där jag var okontaktbar. Och jag minns det knappt. Som att jag har minnesluckor eller aldrig ens var medveten om vad som skedde. Jag var så inne i min egna värld, min sjuka värld bland borderline och ätstörningar. Och då jag var kraftigt uttorkad och hade stora näringsbrister så orkade hjärnan knappt tänka. Men jag försvann. Dag in och dag ut så var jag inte mig själv.

Att få höra nu i efterhand hur sjuk jag faktiskt var, gör ont. Det gör mig rädd och ledsen. Och idag, just idag, hatar jag min borderline. Vill skrika att nej, jag orkar inte leva med dig längre. Ikväll tänker jag låta mig vara ledsen och rädd. Jag ska gråta så mycket jag vill, för man behöver det ibland. Alla dagar kan inte vara bra, och ibland gör det ont. Men när jag vaknar imorgon så hoppas jag att det ska vara lite lättare att andas. Och framförallt hoppas jag så innerligt att jag ska hitta en väg i livet som gör min borderline kontrollerbar.

dagens

outfitIdag har jag på mig (nya) mönstrade byxor från Köpenhamn, svart kofta från H&M och döskallelinne från Bik Bok. Har även invigt mina discokängor.

köpenhamn

Idag har jag haft en toppenmysig dag! Jag och behandlingshemmet gick upp tidigt och tog tåget till Köpenhamn. Vi har promenerat längs Strøget, shoppat, ätit massa gott, skrattat så himla mycket, försökt prata danska och slutligen varit inne på Tivolis julmarknad.

Flera gånger under dagen tänkte jag på hur jag skulle haft det idag om jag fortfarande var inne i svälten. För det första så hade jag varit fysiskt dålig och antagligen knappt orkat med den här dagen, och psykiskt skulle det heller inte varit bra. Jag hade inte kunnat njuta av all fika, av den goda pizzan som jag inte ens hade ätit, jag skulle hamnat i bråk med personalen och mest haft ångest över allting. Istället för allt det där så har jag bara haft roligt. Varit pigg och glad och fikat flera gånger om. Friskheten är verkligen tusen gånger bättre även att den innebär att jag går upp i vikt. Ibland får man välja. Att vara mager och ha ett skitliv eller må bra och sträva efter en normalvikt. Jag har valt men det vet ni ju redan. Och kära ni, jag menar såklart inte att det är det lättaste att bara välja sådär. Men det går faktiskt om man verkligen vill. Och att bestämma sig är en bra början!

framsteg och fika

fika

Idag har jag och mitt bästa team varit och firat genom en fika. Vi har firat att jag är tillbaka i livet, att jag äter, skrattar, ser framåt och mår bra. Jag har fått höra att jag ser friskare ut, är inte lika blek som när jag var inne i svälten. Dessutom är mitt träningsförbud borttaget och jag får nu ta en promenad ibland vilket är en enorm frihet då det innebär att jag får gå till affären själv! Hurra på det och på den goda kanelbullen jag precis åt!

svar på frågestunden – psykisk ohälsa i allmänhet

Hur vet man när man har rätt inställd dos av sin medicin? Tar man ett blodprov för att ”se” om det är rätt dos eller är det bara patientens upplevelse och känsla som vittnar om rätt dos och kan man som läkare tro på detta till hundra procent? Man kanske inte vet hur det ska kännas och då säger man att medicinen inte hjälper och så får man högre och högre dos tills man är helt väck?
SVAR: Det är lite svårt det här med rätt dos då man i första hand måste gå på patientens upplevelse. Sedan har ju läkaren riktlinjer för vilka doser som ska användas i samband med olika mediciner och problem. Det jag menar är, att läkaren ska inte höja och höja och höja tills patienten blir ”väck”, utan får inte patienten effekt på ungefär den dosen som läkaren har som riktlinje så får man kanske istället testa att byta medicin. Sedan finns det ju mediciner som påverkar en väldigt mycket, alltså att man till exempel kan tappa verklighetsuppfattningen, men det handlar mer om medicinen i säg och inte att läkaren har skrivit ut en på tok för hög dos.

Att följa upp medicineringar är väldigt viktigt för att kunna justera doser och eventuellt mediciner. Men helt lätt är det som sagt inte då läkaren i första hand måste utgå ifrån vad patienten tycker. Ibland kan man ju som patient ha väldigt höga förväntningar på en medicin också, och om man då inte får den effekten så kan man ju tycka att medicinen inte alls fungerade trots att den egentligen gav någon effekt. Men regelbundna läkarsamtal om medicinering är bra för att man som patient ska må så bra som möjligt på sina eventuella mediciner.

Hur upplever man sig själv och omgivningen när man är full av lugnande mediciner? Är känslorna helt avstängda, synintrycken helt fel, hörseln helt dov/förstärkt, kan man ta instruktioner, känner man vad mat smakar och känner man själv att man gör saker i slow motionen? Hänger hjärnan med när man talar?
SVAR: Detta beror mycket på vad det är för mediciner vi pratar om. En del människor går på såpass tung medicinering och kan säkert har svårt att uppleva omgivningen och sig själv ”korrekt”. Jag själv har aldrig varit så tungt medicinerad och har därför svårt att svara på frågan. Men det kan absolut vara så, även om det inte är någonting man strävar efter.

Kan man välja om man vill ha manlig eller kvinnlig personal vid till exempel dusch och toalettbesök när man har vak?
SVAR: Det kan säkert se olika ut på olika avdelningar. Men i den mån det går kan man nog på många ställen försöka göra som så att man får en personal av samma kön vid till exempel dusch och toalettbesök. Jag har bara haft vak när jag varit inlagd på BUP:s slutenvård, och där jobbade det mest kvinnor. Jag fick i alla fall ha kvinnliga hos mig när jag gick på toaletten och duschade. Hur det fungerar exakt på vuxenpsykiatrin vågar jag inte svara på då jag aldrig har haft vak där. Men jag kan tänka mig att de försöker lösa det i den mån det går!

Berätta om olika graderna av vak! Vad ingår i dessa och varför får man inte gå på toaletten i fred? Hur nära är personalen i dessa privata situationerna?
SVAR: Jag har egentligen inte har mycket erfarenheter utav vak. Jag hade det när jag var inlagd på BUP:s slutenvård med grunden att jag hade såpass starka självskadetankar och självmordstankar. Jag fick då gå på toaletten och duscha med övervakning, så jag hade inte så mycket privatliv. På nätterna hade jag inte vak utan extra tillsyn, vilket innebar att personalen tittade till mig var femte till tionde minut. Varför man får vak kan såklart bero på olika saker, men ofta handlar det om att man är en fara för sig själv på något sätt, och jag tror att det också är anledningen till varför man inte får gå på toaletten ifred. Det handlar om ens egna säkerhet och om det går rätt till – för patientens bästa.

Hur tycker du att man ska bemöta en självmordsbenägen person? Kan man säga något fel som kan trigga personen att faktiskt begå självmord?
SVAR: Om man möter någon som är självmordsbenägen tycker jag att det är viktigt att söka hjälp på psykiatrin, direkt. Jag tycker också det är viktigt att inte lämna personen ensam. Det kan vara bra att ha en positiv syn på livet, även att det kanske inte hjälper så mycket att höra ”Allt kommer bli bra”. Men att säga till exempel ”Ja, livet är verkligen skit” är ju inte bra. Att inte lägga skuld och bli arg på personen som är självmordsbenägen tycker jag också är viktigt. Att finnas där som medmänniska kan hjälpa mycket, och som sagt, att söka hjälp tillsammans.

Om man vill testa sig för en diagnos, hur går man till väga då? Pratar man med sin psykolog/kurator/läkare eller är det på kuratorns initiativ det ska vara i så fall?
SVAR: Om man vill testa sig för en diagnos så låter det jättebra att ta upp detta med sin läkare eller psykolog. Det behöver inte vara på vårdens initiativ. Om man inte har någon vårdkontakt sedan tidigare kan man kontakta sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. I många delar av Sverige kan man också kontakta barn- eller vuxenpsykiatrin på egen hand och be om hjälp eller utredning.

Jag mår sjukt dåligt! Jag vet inte vad jag ska göra. Har du något tips?
SVAR: Att må så dåligt är en kamp, verkligen. Men det går att må bättre igen. När man har det så svårt så rekommenderar jag att söka professionell hjälp. Beroende på ålder så kan man söka hjälp på BUP, vuxenpsykiatrin, sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. Att gå och prata med någon och få tips och råd för hur man kan hantera sitt mående kan hjälpa mycket. Sedan är det också bra att försöka få stöd i sin omgivning. Att prata med en vän, lärare eller till exempel förälder kan vara skönt.

En annan sak som har hjälpt mig väldigt mycket till att må bättre är att göra saker som jag finner glädje och värdighet i. Till exempel så mår jag väldigt bra utav att hålla på med välgörenhet och hjälpa andra, och att jag har börjat göra det stärker mig som person men det får mig också att må bra och inse att det är värt att kämpa för livet. Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Jag är hatad i skolan och det får mig att må dåligt. Vad ska jag göra?
SVAR: Det låter inte alls bra. Mobbning och dåligt mående är svåra saker, men det går att må bättre. Om man är mobbad eller har problem i skolan tycker jag att det är viktigt att prata med skolan om detta, med till exempel rektorn eller annan ansvarig. Mobbning ska aldrig tolereras även att jag vet att det förekommer överallt och att många skolor har svårt att få ordning på det. Men ett viktigt steg är trots allt att prata med ansvariga för skolan.

Ditt dåliga mående behöver man också ta hand om, verkligen. För ingen ska behöva må dåligt. Som jag svarade i frågan ovanför så tror jag att det är viktigt att söka professionell hjälp. Beroende på ålder så kan man söka hjälp på BUP, vuxenpsykiatrin, sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. Det kan också vara bra att försöka få stöd i sin omgivning. Att prata med en vän, lärare eller till exempel förälder kan vara skönt. Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Jag känner mig tom inombords och jag vill dö. Jag hatar mitt liv! Vad ska jag göra?
SVAR: Att vilja dö är en fruktansvärd känsla. Att hata sitt liv och må så dåligt är hemskt. Men det går att bli bättre. Om man har starka självmordstankar eller tror att man är en fara för sitt eget liv anser jag att man borde söka hjälp akut för att få en bedömning av en läkare. Om man är under arton år kan man söka hjälp på BUP:akuten och om man är över arton år, på psykiatrins akutmottagning. Sedan är det också viktigt att man får en mer långvarig behandling på en öppenvårdsmottagning, så att man kan jobba med sig själv och må bättre. Det går verkligen att må bra igen, även när livet känns som mörkast.

Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Har du tips på hur man vågar öppna sig mer för sina nära och kära?
SVAR: Jag tror att detta är lite av en vanesak. Det kan kännas jätteläskigt att prata om det som är svårt, men ju mer man gör det – desto lättare blir det. Förut var jag väldigt stängd kring min psykiska ohälsa, men sedan jag valde att bli öppen med det kan jag inte längre tänka mig hur det är att inte prata om det. Sedan är man värd att få stöd från sin omgivning, och det kan underlätta ens mående och då är det värt det. Ett tips, om man har svårt att börja prata om det, kan vara att skriva om det till en början. Att man skriver om hur man mår eller tänker och ger detta till någon i sin omgivning som man skulle vilja vara mer öppen till. Sedan, när personen eller personerna mer vet om hur du har det kan det vara lättare att prata om det. Men som sagt, jag tror att detta är en vanesak som man vänjer sig vid när man väl vågar ta steget och börja prata om det. Inte alltid så lätt, men det går. Ibland kan det vara lättare också om man får en fråga. Till exempel om någon frågar hur du mår så kan det vara lättare att svara än att själv börja prata om det. Om man tror att man skulle ha lättare för det så kan det vara en idé att be sina närstående att fråga. Om hur du har det, vad du tänker på eller något i den stilen. Det kan också vara bra att tänka på varför man inte vågar prata om det. Handlar det om rädsla över någonting? Om man blir medveten på varför man tänker eller gör som man gör, så kan det också vara lättare att bryta mönstret och göra annorlunda.

Hur gör man om man upplever att man inte alls får den hjälp man behöver?
SVAR: När jag var inlagd på avd 336 fick jag lära mig en sak. Det är viktigt att vara kräsen inom vården. Om man upplever att man inte får den hjälpen man behöver, eller om man till exempel inte trivs med sin psykolog så är det viktigt att man begär att någonting annat händer. Till exempel att man får en annan vårdform eller får byta psykolog. Om man till exempel går hos en psykolog men anser att man inte får den hjälpen man behöver så är det bästa att ta upp detta med vårdenheten. Antingen sin psykolog, läkare eller ansvarig. Det kan också vara bra att tänka på frågan: ”Vad skulle jag behöva för hjälp för att må bättre?”. Det är inte alltid man finner ett svar på frågan, men kanske kan man få någon idé om vad man tror skulle krävas. Kanske behöver man fler samtal i veckan, få testa på någon form av dagvårdsenhet eller någonting annat. Om man har ett förslag på vad man skulle vilja eller behöva ha för vård så är det inte fel att berätta detta för sin vårdkontakt och faktiskt begära att man får testa någonting annat. Glöm aldrig att det är dig och ditt liv det handlar om! Du är värd att få den hjälpen du behöver, men ibland måste man kriga för att det ska bli så!

Om man behöver prata mitt i natten, vad gör man då? Jag tänker på att BRIS stänger klockan 22?
SVAR: Det finns flera ställen man kan ringa till mitt i natten för att få stöd. Jag har skrivit ett inlägg om olika stödorganisationer som ni finner HÄR, men här har ni lite olika ställen som man kan ringa till på nätterna. Du kan klicka på rubriken för varje ställe för att komma till deras hemsida om du vill läsa mer.

KYRKANS JOURTJÄNST
Du behöver inte vara religiös för att ringa hit. Jourtelefonen försöker hållas öppen dygnet runt, året om, men ibland kan man komma till en telefonsvarare eller om det är många som ringer kan det tuta upptaget. Om du väljer att ringa hit utan att få svar, testa någon av nedanstående stödorganisation ↓
Telefonnumret till kyrkans jourtjänst är: 031-800 650

JOURHAVANDE MEDMÄNNISKA
Mellan klockan 21-06 året runt kan du ringa hit. Du är alltid anonym och de som svarar har genomgått en grundutbildning men är annars helt vanliga människor. Du kan prata om precis vad som helst.
Telefonnumret till jourhavande medmänniska är: 08-702 16 80

SOS ALARM
Faktiskt så erbjuder SOS fler tjänster än det man kanske vanligtvis tänker. När man ringer SOS kan man be att få bli kopplad till jourhavande präst för att prata om vad som helst. Dygnet runt, året runt.
Telefonnumret till SOS är som de flesta vet: 112

det är mitt tillfrisknande

Jag visste att kommentarerna skulle komma. Att hur kan jag ha haft svåra ätstörningar? Hur kan det bli bra så fort? Hur kan jag äta på mcdonalds? Jag visste att människor, istället för att vara glada för min skull, skulle tycka att allt var väldigt konstigt. Egentligen klandrar jag ingen för det, men jag inser att det behövs ännu mer kunskap om ätstörningar i samhället.

Det går inte att säga, att alla med ätstörningar är på ett visst sätt. Att ingen som har ätstörningar klarar av att äta godis, fika eller mcdonalds. Man kan inte säga att ett tillfrisknande ska vara på ett visst sätt. Att man ska ha ångest i ett antal månader, att man ska klara av att äta vissa saker i en viss ordning. Eller att man ska må jävligt dåligt.

Mitt tillfrisknande kanske är annorlunda. Kanske hör det inte till vanligheterna att man fikar varje dag när man väl har bestämt sig för att bli frisk. Men för mig är detta bra. För det är mitt tillfrisknande, ingen annans. Och det går inte att säga vad som är rätt och fel. För mig är detta rätt. Och faktiskt, varför skulle jag inte göra det när jag kan? Det betyder inte att allt är bra, att jag aldrig har ångest. För jag har ångest och jag tvekar. Jag har ätstörda röster. Men jag lyssnar inte på dem, inte alls. Inte en enda sekund. Vad beror det på då? Jo, jag VILL bli frisk. Trots att jag ställdes inför ett ultimatum där jag i princip var tvungen att börja äta, så äter jag inte nu genom tvång. Jag äter för att jag vill, för att jag är hungrig och för att det är så förbannat gott. Jag har längtat, efter mat och godis. Och varför skulle jag inte äta det varje dag när min högsta önskan är att få bli fri?

Jag vill inte höra att detta är onormalt eller fel. Jag skiter faktiskt i vad som är normalt eller inte. Hur det brukar gå till. Mitt tillfrisknande ser ut såhär, och det är jag lycklig för. Och jag äter godis varje dag för att jag vill bli frisk. Ångest eller inte. Jag har bestämt mig för att aldrig mer lyssna på en ätstörd röst. Och när jag har bestämt mig, då blir det så. Onormalt? Kanske. Men men fan bryr sig?

Processed with VSCOcam with t1 preset

hej då, nu har jag valt!

Ibland får man välja. Ikväll fick jag göra det.
Jag fattar inte hur kroppen kan växa så mycket på kort tid. Jag inbillar mig inte, jag har verkligen gått upp i vikt. Kanske för att jag har fikat mycket och ätit choklad nästan varje dag.
Ja, kanske det kanske.
Men jag lever,
skrattar,
är lycklig.
Då får väl fan kroppen växa lite då. Jag får välja: ätstörningar, tvångsvård och ett helvete till liv men en smal kropp.
Eller:
lycka, ett värdigt liv och slutligen den förbannat läskiga normalvikten.
Valet är så enkelt.
Jag väljer livet. Säger hej då till mina taniga ben. Hej då för all jävla framtid.

Om det är jobbigt? Ja. Ja ja ja ja ja. Jävligt jobbigt. Just ikväll har jag inget bra svar på hur jag ska lära mig att tycka om den kropp som sakta växer fram, men jag vet att jag kommer hitta en lösning tillslut. För det gör jag alltid. Och förresten ska det bli sjukt gott med scones imorgon bitti som vi har på behandlingshemmet varannan helg. Jag har inte vågat äta det på länge. Men imorgon, då jävlar.

ett fint välkomnande

20131204-170547.jpg
Möttes vid tåget av min älskade syster och svåger. Vi hann med en snabbfika och nu är jag på väg hem till mamma & pappa!

Jag kommer aldrig kunna beskriva lyckan jag känner när tåget rullar in i Göteborg. Trots att Skåne och behandlingshemmet är mitt hem nu så värker hjärtat varje dag i saknaden till familjen, Göteborg och vännerna. Jag har inte träffat de flesta av mina vänner sedan i MARS!! Det är sjukt, hemskt och sorgligt. Jag hoppas att jag ska få må bra under 2014 så att jag kan komma hem mer. Det måste bli så!

utmaning till max

20131204-131003.jpg
Idag fick jag bestämma lunch innan jag skulle med tåget och för att det är så jävla kul att utmana sig själv och banka ihjäl ätstörningen valde jag mcdonalds! Och jag vann. Varje dag vinner jag!

gbg

Processed with VSCOcam with t1 presetJag har äntligen fått permis och ska hem en kortis till Göteborg. Tyvärr har en viktig person i mitt liv blivit sjuk och därför vill jag hem och hälsa på. Men jag ska träffa en del av min familj också och det känns SÅ JÄVLA BRA! Jag är i akut behov av att lämna Skåne och få känna på det verkliga livet utanför behandlingshemmet så nu drar jag! Att det har gått ett långt halvår sedan jag var hemma kan jag knappast förstå.

en vecka i frihet

En vecka har gått. Sedan allt var hemskt. Sedan jag bestämde mig.
Att nu ska jag bli fri.
Igen.

En vecka som har känts som ett år. För att livet i svält känns så långt borta. För att jag är lycklig.
Äter choklad och skrattar.
Pratat framtid och inser att det där jag drömmer om inte är så långt borta.
Konstigt och fantastiskt.

Att äta igen känns bra. Trots att jag är nojig över vikten och har alla magproblem som finns på samma gång. Men det är det värt. Och det går över. Det blir bättre.
Det blir alltid bättre.

Tack Jessica för att du bestämde dig,
började kämpa igen.
Det är trots allt det du är bäst på.

nya gardiner och mitt rum

Förra veckan började jag sy egna gardiner som blev klara idag! Tänkte att jag skulle passa på att visa lite av mitt rum här på behandlingshemmet. Jag visade det en gång när jag precis hade flyttat hit, men jag har ju många nya läsare sedan dess och dessutom har jag ändrat om lite. Hur det såg ut när jag blev inskriven kan ni se här. Nu står fåtöljen framför skrivbordet och den stora lampan är utbytt mot klädhängaren med väskor. Sedan har jag fått upp egna foton och andra saker på väggarna och hyllorna :)

svar på frågestunden – psykisk ohälsa hos mig

jag

Har du fått bra hjälp att hitta rätt medicin för just dig eller har du fått vara ”försökskanin” och provat ut under lång tid?
SVAR: Jag har varit lite som en försökskanin. Tillslut har jag fått förklarad för mig att jag antagligen tillhör en grupp som faktiskt inte får full effekt av mediciner. När jag var fjorton år fick jag min första antidepressiva medicin och sedan dess har jag gått igenom de flesta mediciner, utan större resultat. Det har testats och testats men vi hittade ingen som hjälpte mig, som fick mig att må lite lite bättre. Det har varit påfrestande då man gång på gång slitits mellan hopp och förtvivlan. När jag kom till behandlingshemmet satte läkaren ner foten och vi bestämde oss för att sluta testa. Att det som tagit sju år skulle vara slut. Det gav blandade känslor. En del av mig blev arg för att vi skulle ge upp, en annan del blev så otroligt glad. För jag orkade egentligen inte hålla på mer. Att sätta in och ut medicin i flera år blir påfrestande både för kroppen och mentalt och idag är jag så tacksam för att någon satte stopp för det, att jag skulle slippa utsättas för det något mer. Och dessutom bevisade jag att jag kunde må bra utan att ha en helt fungerande medicin! Visst äter jag antidepressiva mediciner idag, men jag tror inte alls att det är dem som har hjälpt mig, utan det är mitt jobb med mig själv då jag aldrig har märkt någon skillnad alls när jag testat mediciner under alla dessa år.

Har du blivit kär i personal någon gång och hur hanterar man det?
SVAR: Nej, det har jag aldrig blivit. Men jag har blivit förälskad i en annan patient en gång. Det var faktiskt fint och jag tänker på honom ibland. Han var så snygg och så snäll mot mig. Hur man hanterar om man blir kär i en personal är ganska svårt att svara på. För det är viktigt att tänka på sitt tillfrisknande och det stödet man behöver. Om kärleken gör att man inte kan få rätt vård är det ju inte bra. Men som jag brukar säga – känslor är känslor. Så kommer det alltid vara, och man kan ju inte bestämma vem man blir kär i. Men som sagt, jag tror att det är viktigt att tänka på den vården man får. För den är viktig. Och det är viktigt att det fungerar. Sedan beror det ju mycket på situationen tycker jag. Ibland får man kanske ”nöja” sig med att vara lite småförälskad :)

Har du fått ECT? Och hur upplevde du det före/efter? Biverkningar?
SVAR: Nej, det har jag inte. Det diskuterades en gång, men det blev aldrig så. Så mina upplevelser och biverkningar blir svårt att svara på.

Hur fick du veta att du har borderline? Vad var det som fick dig att börja misstänka det? Hur testades det? Hur lång tid tog det innan du fick diagnosen? Hur vet man om man har borderline?
SVAR: När jag var inlagd på avd 336 fick jag diagnosen. Jag hade aldrig misstänkt borderline själv, även om man tidigare hade uppmärksammat att jag hade en instabil personlighet. Jag låg inne på avdelningen i över tre månader och under denna tiden observerade personalen och läkaren mitt beteende och det var då de misstänkte att jag hade borderline. När de berättade för mig så fick jag göra olika tester i form utav frågor, och tillsammans med dem och observation på mitt beteende så fick jag diagnosen.

För att få reda på om man har borderline så behövs det göras en utredning av läkare och psykolog/terapeut. Om man misstänker det själv så är det inte fel att ta upp det med vården för att få en utredning. I samband med att jag var inlagd så var det ju ganska ”lätt” att se hur jag betedde mig i vardagen och då också lättare att veta om jag hade diagnosen eller inte. När jag fick diagnosen var jag ganska förvirrad över den, men det är ett par år sedan nu och jag inser ju att jag har många av de problem som är vanliga i samband med borderline. Det har personalen på mitt behandlingshem också uppmärksammat. Som jag berättade för ett par dagar sedan så blir alltid min borderline värre i samband med ätstörningar, så jag hoppas att jag ska bli lugnare och mer stabil nu när jag börjat äta igen.

Har du legat bältad någon gång? I så fall, vad var orsaken till det? Kan man be om att få bli lagd i bälte eller är det alltid förenat med en tvångsåtgärd? Finns det något bra med detta eller är det bara så hemskt som alla tidningar skriver? Hur länge får man ligga så och finns det personal i rummet hela tiden om man behöver hjälp? Vad gör man om man måste kissa?
SVAR: Jag har aldrig legat bältad och har då svårt att svara på detta då jag inte har några egna erfarenheter. Jag ser bältning som en tvångsåtgärd som dessutom är hemsk. Men absolut, kanske kan det krävas ibland. Men exakt hur det går till har jag svårt att svara på!

Hur länge har du haft din sjukdom?
SVAR: Jag har ju haft en del sjukdomar och diagnoser genom åren. Sedan jag var fjorton fram tills förra året när jag var tjugoett har jag haft olika depressionsdiagnoser. När jag var arton drabbades jag av ätstörningar och när jag var nitton fick jag diagnosen borderline. Jag har ju också hjärnsjukdomen epilepsi sedan ett par år tillbaka.

Hur började allting?
SVAR: När jag var tretton-fjorton kom jag i kontakt med en kille på internet som utsatte mig för hot och trakasserier. Då började jag få mycket ångest och blev deprimerad. I samband med detta började jag att skada mig själv och kom in i sjukvårdskarusellen via barnpsykiatrin. Om detta är anledningen till alla år med psykisk ohälsa vet jag inte. Kommer antagligen aldrig få ett svar på det heller, och faktiskt så varken vill jag eller orkar tänka på det. Det var då, nu är nu. Jag vill se framåt och fortsätta utvecklas till att bli stabil och må bra. Att drabbas av psykiska sjukdomar kan man göra vare sig man utsätts för något speciellt i livet eller inte. Det kan drabba vem som helst – närsomhelst. Och jag tror att det är viktigt att tänka på det, för väldigt ofta vill man ju hitta en förklaring på det som sker. Ibland finns det inget enkelt svar på varför man blir sjuk.

Varför ser du dig själv som ett offer?
SVAR: Det gör jag inte. Jag har bara mått väldigt dåligt, varit rädd och ledsen och arg.

Hur fick du diagnosen dystymi? Hur gick utredningen till och vad har du fått för hjälp för den?
SVAR: När jag var fjorton fick jag diagnosen depression. Den diagnosen hade jag sedan i många år, men jag kände aldrig att det stämde på mig. När jag var arton kontaktade jag vuxenpsykiatrin och fick då komma till ett utredningscenter på sjukhuset. Där gick jag några veckor, träffade en underbar mentalskötare och en jättebra läkare. Efter att ha pratat om min situation och svarat på många frågor fick jag diagnosen dystymi som brukar kallas för kronisk depression. Jag hade aldrig hört talas om diagnosen innan, men när jag fick den så kände jag att ja, det här stämmer på mig. Och det var en väldig lättnad eftersom jag hade gått med fel diagnos i många år. Då jag hade ett svårt självskadebeteende fick jag chansen att börja på dagvård med DBT vilket hjälpte mig till viss del. Som jag har berättat här ovanför så har jag ju också gått igenom många försök till att hitta en bra antidepressiv medicin då det brukar vara framgångsrikt att behandla dystymi med antidepressiv medicin.

Idag har jag inte längre diagnosen dystymi. I vintras blev jag friskförklarad från allt som heter depression och det känns otroligt bra! I många år fick jag höra att jag antagligen aldrig skulle kunna bli frisk från min depression, men allt går om man vill! En sak som hjälpte mig mycket var att börja göra saker som jag tyckte om och som jag verkligen brann för. Det gav mitt liv mening och lycka! Sedan har jag ju fortfarande depressionsproblem i perioder, men det är hanterbart.

Finns det något speciellt du gör när du märker att mörkret kommer?
SVAR: Jag brukar ta hand om mig själv. Göra det där som jag mår bra utav. Ibland tittar jag på film, lyssnar på bra musik, skriver ner saker som jag tycker om i mitt liv, går till personalen eller ringer mamma. Och också – jag tillåter mig själv att vara ledsen. Jag tror att det är viktigt, att inte alltid tvinga bort alla mörka känslor. De måste få finnas med en, men utan att skada en. Ibland om jag känner mig arg eller ledsen på någonting så sätter jag mig och skriver ner det. Det är så himla skönt att göra det, att få ur sig det. Det kan hjälpa mycket! Och så kommer jag ihåg en viktig sak – Mörkret går alltid över. Hur jävla skit och hopplöst allt än kan kännas så kommer det bli bättre igen.

Vem är du utan dina diagnoser?
SVAR: En glad tjej som pratar mycket och skrattar ännu mer. Jag älskar att hjälpa människor, äta choklad, köpa fina strumpbyxor, träffa vänner och läsa. Men den här tjejen är jag också med mina diagnoser. För jag är jag, med eller utan sjukdomar. Det finns inte ett jag utan diagnoser, och ett jag med diagnoser. Det är samma person. Jag är en känslig människa som gråter till sorgliga filmer och som kan bli arg utan anledning. Jag är väldigt mycket, men jag kommer aldrig bli mina diagnoser. Men absolut, de senaste månaderna när jag har haft svåra ätstörningar så har jag ju varit någon annan, inte hon som jag beskriver här. Så på ett sätt så förändrar vissa diagnoser mig. Men idag, nu, så har jag både borderline och ätstörning som diagnos – men jag är glad, skrattar mycket, äter choklad, köper fina strumpbyxor och allt det där. Alltså, jag är jag.

Är det du eller är det någon av dina diagnoser, psykiska som fysiska, som bestämmer i ditt liv?
SVAR: Just nu är det jag! Bara jag! Jag har ätstörda tankar nästan hela tiden, men de får inte bestämma. Jag äter det jag vill och jag slår bort allt det negativa. För en vecka sedan hade jag svarat annorlunda på frågan. För en vecka sedan var det bara ätstörningen som bestämde. Nu har jag kontroll, och jag är lycklig! Vägen tillbaka är krokig och säkert lång, men jag har bestämt mig och då klarar jag det, det är jag helt säker på!

Hur mycket av din identitet sitter i diagnoser?
SVAR: För ett år sedan, mycket. Idag, lite. Självklart är en del av min identitet mina diagnoser, alltså mitt sätt att vara, känna. Idag ser jag mig som en positiv tjej som har svårigheter. Och jag har accepterat att jag de senaste månaderna har varit väldigt sjuk. Men trots att jag har genomgått en period med ätstörningar så inser jag nu i efterhand, nu när jag har bestämt mig för att bli fri, att den vanliga och friska Jessica som jag var i vintras – hon har funnits hela tiden, jag har bara inte hittat henne. Som jag sa till min terapeut idag, det känns som att livet har varit pausat i flera månader. Nu har jag tryckt på play igen och hittat tillbaka till hon som jag var i vintras, hon som jag älskade så mycket. Nu är jag sprallig, älskar livet och njuter av att leva. Och att äta choklad!

Vad för ansvar tar du för ditt tillfrisknande när du hela tiden skyller i från dig på dina diagnoser?
SVAR: Jag erkänner att jag inte har gjort speciellt mycket för mitt tillfrisknande det sista halvåret. Fram tills i tisdags då jag började kämpa igen till tvåhundra procent. Och det är precis det jag kommer fokusera på, att jobba framåt. Kämpa vidare nu. Och skyller och skyller, det vet jag inte om jag gör. Jag har haft en jävlig ätstörning. Och en jävlig borderline. Diagnoser som beskriver hur jag reagerar och beter mig. En del av mig. Men jag är inte mina diagnoser. Självklart var det JAG som slutade att äta, men inte bara sådär, utan det finns en förklaring – en ätstörning. Men det är också viktigt att komma ihåg att det var JAG som valde att börja äta och kämpa mot att bli fri.

Hur många gånger har du blivit magpumpad?
SVAR: Ingen gång alls tack och lov!

Vad får din familj för hjälp?
SVAR: Min mamma har lite kontakt med min terapeut då och då, men annars får dem ingen hjälp.

första advent och en underbar helg

förstaadventJag har haft en så himla mysig första advent. När mörkret började komma åkte vi in till Kristianstad och myste. Åt lussebullar i kylan och njöt av alla fina ljus. Nu på kvällen har vi adventsfikat här på behandlingshemmet med glögg, pepparkakor och ännu mer lussebullar.

Den här helgen har varit så bra. Tidigare har lördag & söndag varit mina värsta svältdagar. Framförallt söndagarna har varit jobbiga då jag fysiskt har mått dåligt. Varit så trött, matt och yr att jag inte har orkat någonting. Då jag levt i en svältdimma. Den här helgen har jag varit pigg och det var första helgen på flera månader. Och det känns så otroligt skönt och jag ångrar inte mitt beslut alls, inte ens lite. Jag är bara glad och lycklig för att jag äter igen, för att jag mår fysiskt bättre och för att jag njuter av livet.

svar på frågestunden – behandlingshemmet

Hur ser en typisk dag ut för dig på behandlingshemmet nu? Med aktiviteter, tankar och så vidare.
SVAR: Varje dag ser lite olika ut. Vi har ett aktivitetsschema här med olika saker för varje dag. Under mina fjorton månader här har min vardag sett olika ut beroende på hur jag har mått. När jag kom hit i september 2012 följde jag behandlingshemmets aktivitetsschema. Sedan började jag må bättre och kom då ut på praktik och hade många egna projekt. Sedan blev jag ju sämre igen och gick tillbaka till behandlingshemmets schema och där står jag nu. Men då mitt liv har vänt igen så hoppas jag att jag snart ska ta mig ut till ”verkligheten” igen med skola eller praktik. Jag har en liten idé på hur jag framöver ska berätta för er vad jag gör varje dag på behandlingshemmet, så det kommer. Men nu ska ni få höra lite kort hur en dag kan se ut.

Det är väckning kvart över sju och morgonsamling klockan åtta. Då tittar vi på nyheterna och sedan går vi igenom vad som ska hända under dagen. Efter morgonsamlingen är det frukost och klockan nio börjar första aktiviteten som till exempel kan vara skapande, utegrupp, sociala färdigheter, städgrupp, social träning, terapi, individuella saker, fysiskt aktivitet, livstema, egna projekt, bakgrupp med mera. Klockan tio är det fika och halv elva går man tillbaka till aktiviteten fram tills lunchen, klockan tolv. Sedan är det lite paus då personalen har rapport, men cirka halv två börjar eftermiddagsaktiviteten och håller på fram till fyra ungefär. Sedan är alla måsten för dagen över och då brukar det bli en lugn kväll med mycket kortspel och tv-tittande. Halv sex äter vi middag och halv nio äter vi kvällsmat. På kvällarna brukar jag sitta en del framför datorn, titta på film eller serier, spela kort eller se på tv.

På helgerna brukar det vara väldigt lugnt. Vi har sovmorgon fram till tolv och då äter vi frukost/brunch. Sedan gör vi lite vad vi känner för. Ofta hyr vi film och myser, och ibland åker vi iväg på olika saker.

Ibland känner jag mig lugn och harmonisk här och ibland är jag fruktansvärt uttråkad och tycker att tiden går extremt långsamt. Ibland är jag så trött på att spela kort och ibland är det roligt och mysigt. Man får försöka göra så mycket saker man kan som man tycker är roligt och de dagarna man har tråkigt får man försöka gå igenom så gott det går. Vi har ofta mysigt och roligt ihop, boende och personal, men ibland är man bara SÅ trött på att vara här. Och det är ju inte så konstigt. Ibland längtar jag så mycket efter att få en egen lägenhet och börja leva på riktigt att det gör ont i hjärtat. Men det kommer!

Hur länge kommer du bo på behandlingshem? Vad vill du göra efter din tid på behandlingshemmet?
SVAR: Jag vet inte hur länge jag blir kvar här. Från början var det sagt två år, alltså till ungefär september 2014, men jag vet inte. Man får se hur det går och sedan är det självklart en pengafråga också. Men till minst hösten 2014 tror jag!

Jag har massor med planer om vad jag ska göra när jag blir utskriven. Jag ska flytta till Jönköping och börja läsa till sjuksköterska, sedan vill jag hålla på med psykisk ohälsa av något slag. Kanske föreläsa och självklart fortsätta och utöka jourmejlen som jag driver. Sedan vill jag bara leva. Ha roligt med mina vänner, träffa nya, bli kär, dansa till halv fem på morgonen, skratta och leva ett helt vanligt liv.

Vad gör behandlingshemmet för att hjälpa dig med din ätstörning?
SVAR: Just nu är alla bara glada. Jag och personalen. För att jag med hjälp av behandlingshemmets ultimatum bestämde mig för att hjälpa mig själv. Börja äta och hitta tillbaka till den tjejen som jag egentligen är. Hon som älskar att fika, pratar mycket och skrattar ännu mer. Just nu försöker jag bara återhämta mig och leva i den lyckan jag känner. Men i terapin har vi mycket att gå igenom, dels om allt det som har hänt, men också prata om hur vi (jag) ska göra för att undvika att bli sjuk igen i framtiden. Vid måltiderna sitter jag tillsammans med personalen och jag får stöd när jag lägger upp mat.

Hur mycket pengar kostar du att ha på behandlingshem per dygn?
SVAR: Jag vet inte. Men jag vet att den här behandlingen är dyr. Och jag är tacksam, otroligt tacksam, för att jag får den här chansen och jag ska göra allt för att ta vara på det och bli så frisk jag bara kan.

Processed with VSCOcam with f2 presetEn bild från en snöig vinter på behandlingshemmet. Bilden föreställer gårdsplanen och stallet där vi har alla djur :)

stjärnor en fredag

Såhär har jag gått klädd idag. Skor från Din Sko, tröja från New Yorker och strumpbyxor från Tradera (finns även på ebay). Skorna syns inte så bra på bilden men jag har visat dem bättre här och ja, jag vet att min lugg håller på att bli på tok för lång ;)

stjärnor

kakfest i svartvitt

Idag har vi bakat på behandlingshemmet. Varje torsdag är det bakgrupp och då luktar det sådär gudomligt i köket. Fram tills den här veckan har jag bara avskytt det men idag var det riktigt mysigt. På kvällen har vi haft kakfest och ätit tills alla var helt flamsiga av allt socker. Jag skrattade så att jag knappt kunde andas, slog bort alla tankar på kalorier och älskade mitt liv för hur det är nu. Det känns som att jag har varit död i flera månader men nu återuppstått. SÅ underbart känns det att leva igen!

kakfest

svar på frågestunden – ätstörningen

Hur mycket har du gått ner i vikt ungefär sedan du fick bakslag? På hur många veckor har du gått ner dem kilona?
SVAR: Den enda frågan jag inte kommer svara på. Jag kommer inte prata vikt och BMI här då jag är hundra procent säker på att det inte komma hjälpa någon, utan bara trigga. Mitt svar blir att jag har gått ner tvåsiffrigt sedan sommaren och har ett BMI som säger undervikt.

När du började bli frisk i från dina ätstörningar, hur fick du hjälp? Hur lärde du dig att tycka om dig själv?
SVAR: Jag har varit sjuk i tre olika perioder. När jag blev sjuk första gången fick jag snabbt hjälp och blev inlagd på avd 336 – en sluten anorexi- och bulimiavdelning. Efter tretton veckor på den avdelningen blev jag inskriven på avd 339 som är en dagvårdsavdelning. På dessa två avdelningar fick jag hjälp med att börja äta igen, sluta träna, sluta kräkas, ångesthantering, sjukgymnastik och mycket mer. När jag blev helt utskriven från båda avdelningarna hade jag kommit upp i en bra vikt och kunde äta allt utan att få ångest. Men efter några månader utanför sjukhuset kom jag på den dumma idén att jag kunde äta utan matschema. Detta ledde till att jag snabbt började plocka bort mat och tillslut blev jag sjuk igen. Den här gången fick jag ingen hjälp alls från vården. Men då bestämde jag mig själv, mitt i anorexians helvete, att nu ska jag bli frisk. Jag plockade fram mitt matschema och åt utefter det. Månaderna gick, jag mådde bra, hade ingen ångest över mat, tyckte om min kropp och blev tillslut av med allt som hette ätstörningsdiagnos. Och så var jag frisk i nästan ett år, innan jag tyvärr trillade dit igen och där står jag ju nu, fast ändå inte riktigt då jag har bestämt mig för att vinna ännu en gång (: Att lära sig att tycka om sig själv är inte alltid det lättaste. Jag vet knappt hur jag gjorde, men jag tror att jag värdesatte att ha en kropp som fungerade. Den mådde bra och jag levde ett bättre liv – därför var jag också nöjd med min kropp som låg på en stabil normalvikt. Undervikt var detsamma som svält och helvete, därför ville jag inte tillbaka dit. I samma veva började jag ju också för första gången på många år göra någonting som jag verkligen brann för – välgörenhet i olika projekt. Det stärkte min självkänsla mycket och jag kände mig nöjd med vad jag åstadkom. När jag tänker på det så fattar jag inte att jag tappade bort mig själv och blev sjuk igen. Det känns så himla dumt då jag verkligen levde ett bra liv. Men det är ingen idé att gräma sig över vad som har hänt. Det är bättre att se framåt och jobba mot att få tillbaka det där som var så bra!

Vad får du för hjälp för din ätstörning i nuläget?
SVAR: På mitt behandlingshem pratar vi ju mycket om det. Om känslorna kring allt det som händer och varför jag ville skada mig själv på det sättet som jag har gjort nu. Det är nog viktigt att ta tag i grundproblemet, vad detta egentligen har handlat om. Efter kaoset i tisdags när jag var nära att bli tvångsomhändertagen har det hänt mycket med mig själv då jag äntligen har bestämt mig för att börja kämpa igen. Personalen kommer nu se till att jag äter tillräckliga portioner och mitt team finns alltid med mig och kämpar! Men just nu lever både jag och personalen och många andra i ett härligt lyckotillstånd :)

Jag undrar hur det går för dig i din kamp mot anorexin? Går det bättre? Klarar du av att äta någonting eller dricker du bara?
SVAR: Det är så JÄVLA skönt att kunna skriva: Det går bra. För det går bra. Tusen gånger bättre än hur det har varit. Jag äter mycket bättre portioner och dessutom känner jag mig lycklig. Självklart har jag ångest emellanåt och självklart är det ett inre krig inom mig då & då, men det är hanterbart. Och faktiskt så är jag lättad över att jag har bestämt mig för att äta, och för att jag äter. Och jag njuter av det för fan vad gott det är.

Varför använder du bara dina fysiska problem som en anledning till att du gick tillbaka till det som du känner till så väl – ätstörningen?
SVAR: Därför att jag tror att den största anledningen till varför jag blev sjuk igen just då, handlade om allt det som jag utsattes för i samband med leverutredningen. Jag vet såklart inte, och kommer antagligen aldrig få ett hundraprocentigt svar, men jag tror det jag tror! Att få fysiskt svårt att äta och omedvetet gå ner i vikt när man har haft anorexia tidigare tror jag är livsfarligt och nästan oundvikligt att inte påverkas psykiskt av det. Och sedan all stress, all oro inför cancerbeskedet, alla sjukhusbesök etc gjorde det ännu värre. Men nu är jag på rätt spår igen och faktiskt så känns det som det viktigaste, även om jag i terapin och tillsammans med personalen kommer behöva gå igenom allt det som har hänt, för att undvika återfall igen.

Jag undrar om du vet ”vad som hände” när du nu blev dålig igen? Var det leverproblemen som ”triggade” igång anorexin igen eller (vilket inte är helt ovanligt) var allting ”för bra” och du skrämdes av det så att du ”tog till” det som du känner till igen, det vill säga en sjukdom?
SVAR: Som jag skrev här ovanför ↑ så tror jag att mina fysiska problem triggade igång det psykiska. Jag tror att det kan vara en förklaring till varför jag blev sjuk just då i alla fall. Det jag känner mig säker på, det är att allting inte var för bra och att jag blev rädd. För jag var världens lyckligaste tjej och det sista jag ville var att få psykiska problem igen. Som sagt, det är vad jag tror och något hundraprocentigt svar får vi nog aldrig. Det kan dessutom varit många faktorer som spelade in i varför det blev som det blev. Men nu känner jag mig bara så glad och hoppfull att jag inte vill titta bakåt mer, utan se framåt och fortsätta där jag var!

rymdleggings

För ett par veckor sedan köpte jag så himla fina leggings på H&M och idag har jag invigt dem tillsammans med en stickad tröja och favoritkängorna!

mitt nya liv

Det har varit en bra dag. Ångestpåslag emellanåt men jag har levt i ett euforiskt lyckotillstånd. Trots att vägen är lång så har jag ändå från och med nu fått tillbaka mitt liv! För första gången på flera månader har jag velat och orkat se framåt.

Att äta den där äggmackan till frukost som jag längtat efter var helt underbart. Att personalen har slängt min ätstörningsmüsli är så rätt. Att jag har kunnat äta knäckebröd med smör till maten, både lunchen och middagen är ren lycka. Att jag nu ska in i duschen, ta på mig onepiecen, titta på bästa Känn igen sorg och äta choklad känns som världens bästa onsdagskväll. Jag är lycklig! Och tack & puss för alla fina ord.

Processed with VSCOcam with t1 presetSOM JAG LÄNGTAT EFTER DIG!

svar på frågestunden – självskadebeteende

Har dina självskadetankar kommit tillbaka i samband med ätstörningen – alltså påverkar ätstörningstankarna även de andra självskadetankarna, som till exempel att skära sig?
SVAR: Ja, det har blivit jobbigare helt klart. Då jag har fått ett stort ångestpåslag i samband med ätstörningen så har jag också fler tankar på att skära mig för att få bort ångesten som jag känner i samband med mat och vikt. Som jag berättat innan så blir alltid min borderline värre också när jag inte får tillräckligt med näring, och då ökar också mina självskadeimpulser. Men det känns så himla underbart att jag trots allt kan stå emot både ångesten och impulserna för jag är nu över fjorton månader självskadefri och jag tror och hoppas att jag aldrig kommer falla tillbaka till rakbladen.

Hur många gånger har du tvingats sy i samband med ditt självskadebeteende?
SVAR: En endaste liten fjuttig gång även om det har behövts några fler gånger. Kom ihåg att självskadebeteenden inte är någon tävling och att någon som rispar sig kan må lika dåligt som någon som måste sy varje dag.

Har du något tips för att dölja märken efter självskador? Jag längtar efter att ha t-shirt, men det går inte. Kan man skrapa armen mot grus så att det blir andra märken istället?
SVAR: Tyvärr så låter det inte som en bra idé att skrapa armen mot grus. Det man kan göra är ju att laserbehandla ärren eller till exempel tatuera över dem. Men det går också att lära sig att leva med dem, att acceptera och stå ut med att de finns med en varje dag. Jag har lärt mig att leva med mina ärr och skäms inte över dem idag. Vissa dagar är det åt helskotta jobbigt, andra dagar tänker jag inte på det. Varje enskild person får dock ta ett beslut över hur man vill göra. Om man vill behandla det genom till exempel laser eller tatueringar, eller om man väljer att leva med att de syns.

När du visat tröjor eller bilder på dig så har du ofta ut ena armen, är det för att visa dina ärr på överarmen? Är du stolt över dina ärr?
SVAR: Helt ärligt, jag hade en period när jag hade svårt att skiljas från mitt självskadebeteende. Då jag fortfarande älskade det och saknade det. Medvetet håller jag nog inte ut armen för att visa mina ärr, men omedvetet kan det kanske vara så. Har aldrig tänkt på det. Men jag vet att jag ibland har älskat mina ärr och hatat världen för att jag inte gjort några nya. Så ser jag det absolut inte idag. Idag önskar jag att jag var helt fri från ärr. Mina ärr är ingenting jag är stolt över i sig, förutom att de faktiskt är ett bevis på styrka. Åtta år med rakblad och nu helt fri! Det är någonting att vara stolt över.

Jag slutade skada mig själv i januari i år. Hade ett litet återfall i april, men är annars helt ren. Nu har jag börjat må mycket sämre igen och de senaste veckorna har jag fått en intensiv längtan efter att skära mig, bränna mig, ta mer medicin än vad det står på receptet och så vidare. Hittills har jag lyckats hålla mig till att bara riva mig själv med naglarna, men det trycker på hela tiden och det är oerhört frustrerande att hela tiden längta efter något som jag egentligen vet att jag inte vill ha. Har du några tips på hur man kan hantera de här känslorna?
SVAR: Den där självskadelängtan är otroligt jobbig. Både tankemässigt och känslomässigt. När jag får självskadetankar och impulser tänker jag mycket på vad jag skulle förlora om jag började igen. Och jag vet så väl att det inte finns någonting som heter ett snitt. Det är ju så farligt lätt att fastna i det om man väl börjar. Att skriva en för- och nackdelslista på att självskada respektive inte självskada kan vara en bra idé. Då ser man svart på vitt att man inte vinner mycket på att börja. Jag har med mig alla nackdelar varje dag i mina tankar, och det hjälper mig. Sedan tror jag också att det är viktigt att inte bli rädd för längtan, känslorna och tankarna. För trots allt så är det bara tankar. Att tänka är inte farligt, det farliga är vad man kan göra med sina tankar. Ju längre tiden går, desto lättare tror jag också att det blir. Steget mellan tanke och handling blir mycket större. En annan bra sak man kan göra när längtan är som värst är att försöka distrahera sig med någonting annat. Egentligen kan det vara vad som helst, som att se på en film, läsa, ringa någon, ta en promenad, diska, dansa till hög musik etc. Och du, HEJA DIG! Du är grym.

Jag får ångest när mina ärr börjar blekna, jag vill liksom inte att de ska försvinna. Är det okej?
SVAR: Ja, det är okej! Det är jätteokej. Men jobbigt. Jag har själv haft ångest över det. Då man inte riktigt kan släppa taget om sitt självskadebeteende. Men jag vet också att det kan bli bättre, att den ångesten kan försvinna. Då man en dag bara är så nöjd med att inte självskada längre. Men allt är okej, känslor är känslor. Kom ihåg, det kommer bli bättre.

Vad sa dina föräldrar när de fick reda på att du skar dig?
SVAR: Jag minns knappt vad de sa, men jag minns att det var så fruktansvärt jobbigt. Mamma och pappa blev väldigt ledsna, oroliga och rädda. Jag minns att jag hade varit i skolan och pratat med en av mina lärare. Vi hade bestämt att jag skulle berätta för mamma. När jag kom hem från skolan sms:ade jag mamma som var på väg hem från jobbet och jag sa att jag skulle möta henne vid bussen. När hon hade kommit berättade jag. Mina föräldrar visste redan om det och de hade ju sett hur jag mådde och hur jag hade förändrats. Men det gjorde ändå så himla himla ont. Men det var också ett viktigt steg i livet, för man behöver få dela med sig av hur man har det med någon, och framförallt en vuxen tycker jag när man faktiskt bara är ett barn själv. Och om ingen vet vad man gör eller hur man mår så blir det också svårt för omvärlden att hjälpa till och stötta en.

Hur kom det sig att du började skära dig igen efter att du hade gått i DBT? Fungerar inte DBT på dig?
SVAR: Jag tror inte att man kan dela in det så mycket, att antingen så fungerar en behandling eller så gör den inte det. Inte när det handlar om psykiska problem i alla fall. Det var mycket av DBT:n som var bra och som jag kunde dra nytta av, men ja, jag började självskada igen efter ett längre uppehåll. Men sedan slutade jag igen. Och började. Och slutade. Och nu är det slut! Men jag tror inte att det är DBT:n som gjort att jag slutade en gång för alla. Utan det är jag. För att jag bestämde mig så fruktansvärt hårt. Den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet är det slut. Och så blev det.

när en dag är sämst och bäst

Jag har världens bästa nyhet till er. Men vi tar det från början.

Idag var det hemskt. Så hemskt att hjärtat drog ihop sig och tårarna gjorde det svårt att andas. Min bästa kontaktperson och bästa terapeut hade ett allvarligt möte med mig. När de sa att de inte tänkte se på längre, så menade dem det. Det var inte längre ett hot, utan verklighet. Jag hamnade i situationen där jag hade två val. Antingen så stannar jag på behandlingshemmet och börjar samarbeta, eller så händer det där som absolut ingen vill. Idag var jag bara sekunder ifrån att bli tvångsomhändertagen och bli skickad till Göteborg och en slutenvårdsavdelning. Jag fick höra att min kropp tog så stor skada av undervikten och svälten, att jag var i riktigt dåligt skick nu. Trots att en del av mig förstod vad som höll på att hända, så fattade jag inte. Jag sa bara om och om igen att jag inte tänkte äta mer.

Sedan låg jag i min säng och insåg. Att jag har en jävla chans i mitt liv att förändra detta nu, annars hamnar jag väldigt snart under tvångsvård. Och är det så man vill ha sitt liv, om man har chansen att välja? För faktiskt så har jag det. Jag har chansen att stanna på behandlingshemmet med mitt bästa team, där jag är trygg. Äta mer måste jag börja göra ändå. Och gå upp i vikt är också någonting jag inte kan välja bort. För om jag inte gör det här, så gör jag det på en slutenvårdsavdelning i Göteborg med ett LPT på mig. Jag insåg att det är dags att börja kämpa nu. Att jag måste sluta ljuga för mig själv och inse att det bara är JAG JAG JAG som kan se till att JAG blir frisk. Ingen annan.

Resan som väntar kommer bli jobbigt. Fy fan vad jag kommer gråta av ångest. Men jag vet att det kommer bli bättre med tiden, att det gör som ondast i början. Min resa mot ett friskt liv (igen), den börjar här. Tisdagen den tjugosjätte november. Det har bara gått några timmar sedan jag tog mitt beslut men jag har redan hunnit äta en bättre måltid än på länge, tagit bort alla kalori- och träningsappar, smsat mitt bästa team, fått fina svar och ringt mamma som blev så glad. Nu kan det bara bli bättre.

inför jul

En månad kvar och högtider är ingenting jag tycker om. Men inför den här julen är allt blandat. Jag längtar så mycket att jag håller på att spricka och jag är så orolig att jag inte kan sova på nätterna. Jag är rädd för julbordet, så jävla rädd att jag tänker på det flera timmar om dagen. Men jag vet att det kommer gå bra när det väl är dags. Jag kommer klara det!

Anledningen till att jag längtar så mycket efter jul är att jag ska få permission och få träffa min familj! ÄNTLIGEN! Tänk att jag inte har varit hemma på ett långt halvår. Egentligen tänkte jag stanna hemma hela julveckan, men det verkar inte som att jag får det för behandlingshemmet så det kanske bara blir en kort permis, men det är bättre än inget! Tycker ni om julen och har ni några bra tips på hur man ska hantera all julmat i samband med ätstörningar och ångest?

2

En bild från en underbar kväll på Lisebergs julmarknad. Jag var där med min älskade vän Sara 2011. Då var vi inlagda på avdelning 336 men fick några timmars permis för att mysa på Liseberg. Vi var så himla bra då och åt pepparkakor, drack varm choklad och köpte plopp som vi åt UTÖVER matschemat! Jag kan lova er att vi var stolta när vi kom tillbaka till sjukhuset och avdelningen på kvällen! Saknar min vän så att det gör ont.

svar på frågestunden – bloggen

Jag vet att ni skulle fått svar på frågestunden igår, men det har verkligen ramlat in frågor (KUL!) och då jag började svara alldeles för sent så tar det lite tid. Och eftersom det blev så himla många frågor så har jag också valt att dela upp det, för ingen kommer orka läsa annars, haha. Först ut är frågor om bloggen!

Hur kan du formulera dig så jäkla bra?
SVAR: Åh tack! Jag vet inte. Jag har alltid tyckt om att skriva och dela med mig av känslor genom ord.

Kommer du börja uppdatera mer igen? Jag saknar dina mer ”sakliga” inlägg där du skriver om ditt liv och dina tankar.
SVAR: Det känns så roligt att flera av er vill ha mer inlägg på bloggen. Att det är lite tomt här nu handlar mycket om mina tankar kring min blogg. Dels vill jag inte skriva om ångest och hur jobbigt jag har det varje dag, då jag vet att den här ångesten kan smitta av sig på andra som har det svårt. Dels har jag inte så mycket motivation till att komma med massa bra saker när jag just nu känner mig dålig på att kämpa. Och dels ser nästan varje dag likadan ut och jag vill inte att min blogg ska fyllas med en massa ”idag har jag städat-inlägg”. Men jag tror att när jag mår bättre igen och har kommit på rätt sida livet så kommer jag ha mer kloka saker att dela med mig av till er. Sedan vill jag att min blogg ska vara en blogg om psykisk ohälsa och inte som en dagbok där jag skriver om allt (ointressant) som jag gör på en dag.

Kan du börja lägga upp mer ”vanliga” bilder igen?
SVAR: Jo, det kan jag såklart göra. Men jag tar inte så mycket bilder och som jag nämnde i svaret ovanför ↑ så är mitt liv ganska ointressant just nu, och det känns väldigt tråkigt att dela det med er. Men jag ska försöka bli lite bättre på att berätta mer om min vardag till er.

Ljuger du i din blogg, om du gör det, så varför?
SVAR: Nej, det har jag nog aldrig gjort. Ärlighet är det viktigaste i min blogg, och skulle jag skriva saker som inte är sanna så skulle hela mitt liv kännas falskt. Jag berättar mycket av det som händer i mitt liv på den här bloggen, men inte allt. Jag har kvar ett privatliv som jag bara delar med mina närstående, men ljuga här skulle jag aldrig göra.

Varför skulle du inte svara på alla frågor?
SVAR: Jag förstår inte riktigt frågan då jag självklart svarar på allt (: Menar du alla frågor som dyker upp utöver frågestunden? I så fall får jag nog erkänna att jag är dålig på att svara ibland. Men många saker är personliga och om den som skriver kommentaren inte lämnar mejladress eller bloggadress så blir det att jag ibland inte svarar, men det är också bra att hålla utkik i kommentarsfältet där frågan är ställd, för jag försöker svara på kommentaren där, när det är frågor som ställs. Om det är någonting som jag känner att många kan ha nytta av så svarar jag i ett inlägg.

Jag vet ju att du har det svårt just nu, men jag saknar dina videos väldigt mycket!
SVAR: Finis! Anledningen till att det inte kommer upp några videoinlägg så ofta handlar om att jag inte vet vad jag ska prata om. Jag vill att min videofyme ska fyllas med kloka tankar om psykisk ohälsa och inte några ”vardagliga” saker. Och det känns som att jag redan har fått med så många filmer om psykisk ohälsa på olika sätt att jag helt enkelt inte vet vad jag ska prata om. Vad skulle ni vilja att jag pratade om? Lämna gärna era åsikter!

Varför har du en offentlig blogg?
SVAR: När jag skapade den här bloggen så kände jag att jag hade någonting viktigt att dela med mig av. Därför skapade jag en offentlig blogg. Att den skulle växa så mycket hade jag såklart ingen aning om, men jag är otroligt glad för att så många människor följer med i mitt liv och min kamp! Ofta får jag höra att jag har påverkat människors liv till det positiva, och den känslan är helt oslagbar och utan bloggen och er skulle jag vara halv.

Om man skriver mycket om sin sjukdom, tror du att man kan bli ”beroende” av den uppmärksamhet man får och att det på så vis försvårar tillfrisknandet?
SVAR: Ja, det tror jag verkligen, tyvärr. Ofta blir ens problem och sjukdomar en del av en själv och en del av ens identitet, och får man mycket uppmärksamhet kring det genom till exempel en blogg, så kan det vara svårt att klara sig utan den uppmärksamheten sedan när man börjar må bättre. Jag har ju suttit i den situationen lite. Då jag var sjuk och sedan blev frisk. Men, jag saknade aldrig det sjuka och jag saknade inte alla kommenterar som löd ”kämpa” eller ”styrkekramar”. För jag fick någonting annat, en mycket mycket bättre uppmärksamhet. Jag blev tjejen som hade haft det så överjävligt men som hade kämpat sig fri. Människor såg upp till mig och det var tusen gånger häftigare än uppmärksamheten kring det sjuka.

Läser du några bloggar?
SVAR: Nja, knappt. Jag följer inga bloggar dagligen, men ibland kan jag surfa runt och läsa lite överallt.

den tyngsta biten

Det som gör mest ont för mig just nu, det är inte ångesten. Inte tvångstankarna, viktfobin, rösterna, bråken eller lögnerna. Det är att jag känner mig så utanför. Mat är så otroligt socialt, och när man inte kan äta som man vill eller vad som anses vara ”normalt” så hamnar man utanför. Att titta på när andra fikar ihop, pratar och skrattar. Att dricka te när det är filmkväll med chips och dipp. Det är just det som gör mig ledsen ikväll.

projekt inom sjukvårdspolitik

För ett par månader sedan fick jag ett oroligt roligt uppdrag. Jag fick en förfrågan om jag ville läsa igenom Miljöpartiet Västra Götalands regionpolitiska handlingsprogram inför kommande val och lämna åsikter och synpunkter på avsnittet om sjukvård och speciellt psykiatri. Jag läste och skrev och tänkte. Hur ska vi få en bättre sjukvård i Sverige? När jag var färdig skickade jag in mina tankar och synpunkter och sedan har dessa skrivits om till politiska förslag.

Sedan gick alla förslag som jag jobbat med igenom på ett medlemsmöte och idag har jag fått reda på att Miljöpartiet Västra Götaland går till val på:
• att erbjuda alla som är inlagda samtalsbehandling
• att alla barn och unga som söker hjälp inom BUP ska erbjudas ett första enskilt samtal
• att Miljöpartiet Västra Götaland ska ta fram former för hur samarbetet mellan skolhälsovården och psykiatrin kan se ut
• att det ska finnas fler psykologer på vårdcentraler.

HUR BRA ÄR INTE DETTA DÅ! Det känns helt fantastiskt att få vara med och påverka på det här sättet, att mina åsikter och erfarenheter kring sjukvård och psykiatri kan förändra. Tummen upp för en bättre framtid!

emporia

Tjoho! Igår var jag på Emporia i Malmö och shoppade! Kom hem med discokängor, reaskor, stjärntröja och två par pyjamasbyxor. Kängorna kommer från Deichmann, de svarta från Din Sko och tröjan från New Yorker. Puss!

bild 31bild 1111

borderlinesnack

Sedan ätstörningsdjävulen tog mig igen har min borderline också blivit värre.
Då jag har det bra,
för att sedan försvinna in i mig själv, gråta med huvudet i händerna.
Ljuga. Allt är bra.
Brottas med tusen impulser.
Vara paranoid.
Bli arg på den personen som egentligen är så bra,
och som inte hade gjort något fel alls.

Mina relationer är stormiga, mitt humör är i världens berg- och dalbana. Jag har svårt att föra en normal konversation just nu. Det går till en viss gräns, sedan får jag ett raseriutbrott på något eller någon. Utåt eller inåt. Stackars älskade mamma som har upplevt detta så många gånger. Då vi pratar i telefon och har det bra.
Men sen tappar jag kontrollen.
Blir arg, ledsen, avslutar samtalet. För att sedan skicka ett sms och säga förlåt.

Då jag slits mellan depression och glädje och hoppas så innerligt,
att jag ska bli frisk och stabil en vacker jävla dag.

min vecka

Den här veckan har verkligen varit upp & ner och upp & ner. Jag har skrattat och skrikit om vartannat, gråtit och tappat humöret tusen gånger. Den här veckan har både jag och ätstörningen vunnit. I onsdags vann jag i alla fall då jag vågade äta en hamburgare i ett badhus. Idag har jag tagit en del prover som visade att jag har stora vitaminbrister. Annars händer det inte så mycket här. Det är bråk och tjafs om mat och varje dag går jag runt i min bubbla och längtar efter framtiden som känns väldigt långt borta. Men trots att det känns som att jag trampar runt på samma ställe hela tiden så har jag ändå kommit en bit framåt då det faktiskt går bättre med drickandet nu. Det gör också hela situationen mindre akut och den här veckan har varit helt fri från sjukhusbesök. TJOHEJ på det och på att det är helg nu!