ett livstecken

Jag vet att jag inte är allt för aktiv här, men nu får ni en liten hälsning i alla fall. Jag har förstått att en del av er blivit oroliga när jag inte skrivit något, tack för att ni bryr er.

Jag mår inte bra, är inte ens okej. Den här veckan tog knäcken på mig. Först begravningen och sedan besöket på anorexi- och bulimiavdelningen som gick åt helvete. Jag hade hoppats och trott att det skulle bli en början på ett slut på detta helvete. När jag inser att de inte vill hjälpa mig, känns allt så överjävligt. Så hopplöst och meningslöst. För jag blir sjukare och sjukare för varje dag och snurrar runt i sjukvårdens karusell. Ett land där ingen vill ta ansvar för någonting. Där man skickas runt som ett objekt. Jag förstår inte varför man måste vara döende för att få hjälp i detta skitland? Jag förstår inte varför de inte inser att vi som inte är döende, kommer bli det tillslut. Varför måste jag gå ner 30 kilo innan jag kan få hjälp?

Vad gör jag på dagarna då? Inte speciellt mycket. Tränar, laxerar, spyr och sover. Ser på filmer, kämpar för att få i mig lite mat då och då. Lever i en lägenhet som ser ut som en krigszon. Petter är borta ett par dagar, sämre kan det väl inte bli. Jag kan inte ta hand om mig själv överhuvudtaget.

Men, jag är inte personen som ger upp. Även om det är så svart nu så tar jag mig upp igen. Det vänder, det gör det alltid. På något jävla sätt blir det bättre tillslut. Jag är så trött på att kämpa, men jag gör det ändå. Gör det ni också.

jag skiter i det här nu, jag tar en snabb väg.

Mötet här blev väl inte så bra. Eftersom jag inte är speciellt motiverad till att gå upp i vikt ville de inte hjälpa mig överhuvudtaget. De skulle väl skicka vidare mig till någon vuxenpsykiatrisk avdelning så att jag kan gå igenom samma sak som jag gjort de senaste åren. prata om samma saker, få mer mediciner och sen säga tack och hej. Visst, det är svårt att hjälpa någon som inte är motiverad… men är det inte lite konstigt att de på en ätstörningsavdelning inte förstår att man inte vill gå upp i vikt? Ska tillbaka om ett par veckor och se vilken avdelning jag ska till. Jag tror dock att jag ska ringa imorgon och be dem skita i allt. Jag skiter i allt, jag orkar inte gå igenom samma sak om och om och om igen. Jag kan det där nu, nu får det vara såhär.

När jag kom hem möttes jag av ”Om du inser att du har matproblem kan du ju bara börja äta igen!”, ”jag fattar inte varför du håller på med detta?” och ”du vill ju bara ha drama i ditt liv, det är det allt handlar om!”

Den här veckan blir bara värre och värre. Ingen förstår någonting och jag förstår varför Rickard gav upp. Kvar blev jag med mitt laxerande, träningen, lögnerna och min jävla ångest.

♥ Vila i frid nu, Rickard. ♥




♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Jag behöver väl inte ens skriva att det vara en helt fruktansvärd dag? Jag har gråtit och gråtit och gråtit tills jag trodde att jag skulle gå under av all smärta och sorg. Gråtit så mycket att jag haft svårt att andas, suttit och skakat och svettats. Hemskt. Så fruktansvärt hemskt har det varit. Nu är jag hemma, och helt slutkörd. Man blir trött av sånt här, även om jag inte ångrar för en sekund att jag var där. Jag behövde säga hej då till Rickard. Det var även en fin samling efteråt. Jag åt både kanelbullar, vaniljhjärtan och chips trots dumma äs. Jag gjorde det för jag VET att min fina vän skulle velat det. Det gör så ont inom mig, jag vill förklara allt jag känner – men det går inte. ord räcker inte till nu.

Vila i frid nu. Jag ska fortsätta kämpa, kanske hårdare än någonsin. du bad mig göra det. ditt psykiska kaos ledde till att du miste livet. det ska inte mitt göra. Jag saknar dig.

Begravning

Imorgon är det en sorglig dag. Det gör så ont att jag inte finner ord. Jag ska säga hej då till min vän. gråta och minnas, äta kanelbullar. Rickard älskade kanelbullar. Jag saknar honom, vill att han ska leva, även om jag vet att han har det bättre nu. Jag kan bara inte förstå, att du inte kommer kunna skratta med mig när jag har kämpat mig ur detta mörker. För vi skulle skratta då, när vi vann över sjukdomarna. Jag ska i alla fall fortsätta kriga, som du önskade. ♥

Du sa att det skulle bli bra tillslut. Det blev det inte. 

att bli frisk och sjuk på samma gång


Jag har alltid varit lat. Lat och onyttig. Haft en bra ämnesomsättning och kunnat äta onyttigt och aldrig gått upp speciellt mycket i vikt. Jag har varit tjejen som tagit bussen även om det nästan har gått snabbare att gå. Tjejen som åt godis tre dagar i veckan, chips två och kakor till kaffet. Jag älskar kakor. Syltkakor och Maryland är mina absoluta favoriter. Jag längtar så efter allt gott som är onyttigt att det gör ont inom mig. Som att jag och kakorna har gjort slut. gått åt var sitt håll. Egentligen handlar det nog inte så mycket om just kakorna, utan sorgen, ja jag känner mig sorgsen, att inte klara av att äta saker som jag gillar så mycket.

Men ikväll när jag var ute och sprang, så insåg jag också något positivt. Efter att ha varit så lat och haft sån värdelös kondition, så orkar jag plötsligt röra på mig, en hemskt skön känsla. Att slippa bli andfådd när man går till affären, att välja en promenad framför att åka buss. Jag känner mig friskare, piggare. I alla fall fysiskt. Det blev en kort runda ikväll, och med Petters underbara klocka känns löprundorna så mycket roligare och motiverande. Och att dessutom få bränna 264 kalorier känns helt fantastiskt. Kanske är det det som är så bra med den här klockan. Egentligen kanske det är det enda som spelar någon roll i mitt liv just nu.

Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till med detta inlägg. Jag vet inte ens om det är den ätstörda eller friska som skriver, känner. Om jag hade ätit tre mål mat idag och skippat mina laxerande tabletter hade det nog varit den friska Jessica. För det ÄR skönt att orka röra på sig. Det tycker båda delarna av mig. Men nu känns det bara… tomt och hemskt.

sunday and goodbye


Idag har jag gått på stan i flera timmar. Min älskade älskade älskade barndomsvän har varit med mig. Vi har pratat om allt jobbigt, allvarligt, livets tuffa sida. Men vi har också skrattat massor. När hon åkte hem var mina tårar nära eftersom det var sista gången på evigheter som vi träffades. På torsdag flyttar hon 320 kilometer eftersom hon kommit in på restauranghögskolan Grythyttan. Jag är så glad för hennes skull, men kan inte fatta att hon ska flytta. Vi bodde grannar i 18 år, växte upp tillsammans. ååååh, kommer sakna henne!

Förutom att vi vandrat runt på stan i evigheter har vi hängt på samma café som vanligt och druckit kaffe och te. Sen käkade vi en kombination av lunch/middag på Jensens. Sallad och vitlöksbröd ♥

Det var längesedan jag grät…

… men nu blev allt för jobbigt. viktkontroller hemma. Petter var orolig, vill hålla koll på mig. det fick mig att bryta ihop. jag gick sönder lite mer. Att vågen visade mer än när jag vaknade gjorde inte saken bättre. Röster som skriker. En ätstörning som sparkar på mig trots att jag redan ligger ner. Jag åt 19,5 gram kexchoklad förut. och två glassar under dagen. det är så jobbigt att jag inte vet vart jag ska ta mig till.

Nu är jag trött och trasig och lämnar denna dagen.

en jobbig natt

Usch vilken jobbig natt det varit. brukar vara helt stendöd i vanliga fall, sover så djupt och tungt av mina nattmediciner. Men inatt har jag vaknat lite hela tiden, varit orolig och haft så himla himla ont i magen. Inser ju själv att det är mitt eget fel, för mycket laxering. Strax efter 06 gav jag upp sovförsöken och stack ut och tränade istället.

Nu är jag tröttare än tröttast men har i alla fall fått i mig frukost och åker snart till jobbet!

Kräftskiva

Igår åt vi kräftor hos mamma och pappa. Min syster Jenny och hennes Mattias var också med. 3 kilo havskräftor tryckte vi i oss. Underbart! (och ångestfyllt, såklart.)



 

Klättring


1. Här har jag och Petter spenderat förmiddagen. 2. Gammal bild på när jag och Petter klättrade sommaren 07.

SÅ TRÖTT I HELA KROPPEN. dör. 

Laxering

Min säng kändes som en sjukhussäng. flickan som låg i den hade samma trötta ögon som då. samma uppgivna blick. ett leende på läpparna som var så falsk. orkade inte svara på tilltal. svårt att andas av ångest, en stor klump i magen. skamsen. jag har gått för långt. har fastnat i de där tabletterna som gör livet lite enklare. som skadar mig och gör mig lycklig på samma gång. en ond cirkel av hopplöshet och destruktiva beteenden.

En bra och kort onsdag!

vad kort den här dagen var! Kanske för att jag hade världens slappaste förmiddag. Fram till klockan fyra hängde jag framför datorn eller i soffan med en tidning. Sen var det liksom redan eftermiddag. Då blev det en timmes träning. (så stört skönt. jag vet inte om det är så skönt egentligen, eller om äs är så happy att jag lurar mig själv?)

Hur som helst mådde jag så bra efter två döda ben och en dusch att jag unnade mig både tacos, cola och choklad framför Wallander. Snart kommer Petter hem från jobbet och tummen upp för denna onsdag!

alla dörrar är så tunga att de inte kräver lås


mår illa av ångest. skakar av längtan. så sjuk att jag blir rädd. nya planer imorgon. jag måste få bli smal. bara lite till. mitt liv snurrar av tanken. vet vad jag kommer förlora. det skrämmer mig. det får mig att bli stark. men inte tillräckligt. lögner som fortsätter. som blir värre. hat. svek. jag väljer fel. medvetet men påtvingat. jag har inget val. vill skrika. säga hej då till dig. veta att du försvinner. förlåt. tacka livet. du var inte tillräcklig. du räckte inte. jag såg inte. jag ser inte.

Fullspäckad måndag

Vilken dag! Varit igång från halv nio imorse. På morgonen var jag på Handelshögskolan här i Göteborg tillsammans med Petter för att fixa lite viktiga saker i lugn och ro. Sen kom syrran till stan och då blev det indisk mat och kaffe!

När hon hade åkt gick jag vidare till Myrorna för lite second hand. Dock var det bara en sjal som fick följa med hem. Hittade inte så mycket fint och det som väl var fint passade inte.

När jag kom hem vände jag i dörren och gick till gymmet. Nu blir det dusch och sen tacos! Bra start på veckan!

En lagom söndag

Ja, den här söndagen känns bara lagom. Det blev seger för GAIS med 1-0. Annars var matchen rätt så tråkig. Det som var det roligaste (förutom att vi vann) det var att alla fotbollsspelare ramlade huller om buller eftersom regnet ööööste ner under hela matchen och halt som tusan var det på planen. Det var också kul att titta på Celik. Han får mig alltid att skratta. Nu låter han som min stora kärlek, och det är ju inte sant, men alltså, han är ju så rolig ibland att man glömmer allt som är tråkigt i livet och bara skrattar.

Efter matchen promenerade vi hem och regnet öste på lika bra då. Mina Converse var totalt plaskblöta och min klänning blev så genomskinlig att hela Göteborg kunde se vad jag hade för BH under. Klänningen klibbade sig fast på mina bara ben och aldrig har vägen hem känts så lång. Vi stannade trots detta till på en kinarestaurang och köpte med oss mat hem. Det var fint att gå in där, har inte varit där sen jag och Petter var på dejt där för massa år sedan. Vi blev lite nostalgiska båda två. fast mest jag.

När vi äntligen hade fått på oss torra kläder slängde vi oss i soffan med maten och såg på nån film som utspelade sig från andra världskriget. Brukar gilla sånt där men den här var ju enbart seg. Verkligen seg. Så seg att jag blir irriterad när jag tänker på det. Kanske var den jobbig också eftersom jag hade ångest och var så rastlös. Ville träna för andra gången idag. Kalorierna och kaoset snurrar runt i huvudet. Men jag får inte träna en gång till, Petter skulle bli tokig. Så det blir väl sådär löjligt igen, när man låser in sig på toaletten och hoppar upp och ner tusen gånger för att allt känns så meningslöst. Jag är trött på detta.

GAIS – Kalmar FF

Godmorgon! Jag och Petter tog sovmorgon idag och jag har egentligen inte kommit längre med dagen än frukost. Om ett par timmar ska vi bege oss till Gamla Ullevi för en fotbollskväll! Innan vi går ska jag svettas igenom ett träningspass. gööött.


Lånad bild. Mervan Celik (min favoritspelare i GAIS) mot Kalmars Tobias Eriksson.

Bloggträff

Åh vilka mysiga timmar jag haft. Idag var det dags för bloggträff som jag och några andra fina flickor dragit ihop. Solen har lyst så vi har kört på parkhäng. En promenad och kaffe genom Haga har vi också hunnit med. Så roligt att få träffa personerna bakom de bloggar man läser. Det är häftigt att lära känna folk genom ord och sedan träffas på riktigt. En häftig känsla som jag vill uppleva massor med fler gånger!

Tack Julia, Linnea, Patricia, Emma, Camilla, Diana och Amanda för denna härliga dag! Hoppas vi ses snart igen ♥

Idag är jag vinnaren!

Jag har redan ätit ”för mycket” idag. För mycket för mig. För mycket för äs. Trots att jag tränat en stund ikväll så är kalorierna för många. Och eftersom det redan är så tänker jag om en stund slänga mig i soffan och glo på film, med både cola och popcorn. Tyvärr äs, idag vann jag.

Om Black Jim

Fick ett sorgset besked ikväll. En vän till mig har gått bort. Jag har inte träffat honom på säkert ett år, men han var väldigt fin. Stöttade mig, trodde på mig. Jag minns alla de dagar vi hatat livet men vandrat på ändå. Klagat på psykiatrin, önskat att någon förstod oss. Vi förstod i alla fall varandra. Jag önskar du kunde le med mig den dagen jag mår bättre och blir frisk. Inga ord räcker till, därför tillägnar jag dig den här vackra låten. Den handlar om en speciell persons död och är skriven av bästa Joakim Thåström.

 

Dom kommer från fabriken för att ta med Black Jim hem
Dom har ett jobb dom fått att göra ikväll på ett Klara natthotel 
Dom kommer ner för bergen för att ta med Black Jim hem 
Kan nån ringa receptionen be dom väcka mannen som sover i rum tjugotre 

För ibland har dom ingen koll alls på vem dom ska ta med 
Det är som om dom vore druckna som om dom spelat spel 
Det är som om dom inte bryr sig om vad dom tar och vad dom ger 
Det är som om dom dragit lott 

Och från himlen trillar spik ner när vi ser dom gå förbi 
Kanske tar dom han allt för tidigt kanske borde han fått några fler år till 
Eller är det just den frid han söker som han kommer få i natt 
I vilket fall som helst ska han med dom hem till Himmelmora kam 

I vilket fall som helst tar dom med han när dom går 
Det är som om dom måste visa att allting här är ett lån 
Det är som om dom bara fyller upp en kvot som dom har fått 
Det är som om dom dragit lott när dom kommer från fabriken 

Som om det vore nån tröst alls för en fattig Finnmarksbror 
Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har 
Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från 
Som om det vore någon tröst alls tar dom aldrig nått betalt 

Inga pengar i världen hjälper inga mutor ingen bön 
Det är som om dom vore blinda det är som om dom inte hör 
Det är som om dom inte vet om vad dom tar och va dom ger 
Det är som om dom har spelat spel 
Dom kommer från fabriken 
Dom kommer från fabriken 
Och från himlen trillar spik ner

Skrapa ansiktet i gruset.

Så fort Petter lämnade lägenheten så lämnade jag mig själv. Den där jag egentligen är. Han är ovetande på jobbet, jag springer runt i stan. Vet inte riktigt vart jag ska, bara att det kommer bli bra sen, sen när jag kommer hem igen. Då jag kan få slippa ångesten för en stund, vara hungrig igen. Kanske kommer jag må bra imorgon när jag ställer mig på vågen? Nu är min och Petters ledighet slut och jag ska åter igen ta ansvar för mina måltider. En uppgift jag inte klarar av. Därför blir det såhär, jag ljuger i panik. Tänker inte steget längre än dagens kaloriintag. Jag mår bra nu, bra när jag kommit hem efter kvällens träning, men någonstans gör det lika ont. En annan smärta. Så mycket skuldkänslor, svek och skam. Vilket alternativ jag än väljer just nu så gör det ont. Men om och om och om igen så får äs vinna. Jag har någonstans inom mig gett upp. Tappat hoppet. Jag har varit sjuk, självdestruktiv och mått dåligt så länge jag kan minnas. Det är nog en omöjlig önskan att jag skulle våga tro på ett normalt liv.


Pepp tjej som ska ut på ett kvällspass.

hos mamma & pappa


Igår eftermiddag åkte jag och Petter hem till mamma och pappa för att äta lite middag. Solen kom fram och vi kunde sitta ute!


Vi åt lax med dillstuvad potatis och jag åt hur mycket som helst och hade en obehaglig ångest hela kvällen. Efter middagen spelade vi sällskapsspel tills vi frös och inte såg någonting längre. Då blev det kladdkaka, kaffe och jordgubbar inne i soffan innan jag och Petter hoppade i säng! Nu har vi precis kommit hem och jag står inte ut med vetskapen om hur mycket frukost jag åt idag.

hemskt

Livet känns hemskt nu. Jag skulle ut och träna, som vanligt. Jag och Petter börjar bråka. Han orkar inte kämpa med mig längre. Det orkar förresten inte jag heller. Det slutade med att jag inte ens får ta en promenad längre. Sitta på en stol och äta äta äta. Ångesten stryper mig, sjukdomen hånar mig och mitt i allt orkar jag inte leva mer. Jag orkar inte förlora min Petter, men jag orkar inte kämpa emot ÄS.

Nu har vi kommit fram till att jag får gå en långsam promenad istället för att åka till gymmet. Nu vet jag inte hur jag ska klara av att inte börja springa när jag kommit runt hörnet? Jag vet inte hur jag ska orka.

En trevlig lördag


Idag har jag har träffat min syster (till höger) och våran kära barndomsvän. Vi åt så mycket mat att jag sedan rullade fram och skrattade så hysteriskt att folk runt omkring antagligen trodde att vi hade druckit 10 öl innan maten. Kul att mina kära flickor ser allmänt uttråkade ut på kortet.


En hel del kaffe på olika fik har hunnits med.


Självklart utomhus! Looooove.

Rosettklänning

Igår köpte mamma denna söta klänning till mig. Jag hoppas på att det blir en solig lördag för då ska jag ha på mig den!

Det gör ont…

… att äta den där jävla bearnaisesåsen och inse att en portion innehåller 320 kalorier.
… att mamma vill ha mer av den där Jessica som är bra.
… att på sjukhuset få höra ”du har ju inte alla fall inte gått ner i vikt” och känna sig som ett stort berg.
… att inse att klänningen man har på sig som kommer från barnavdelningen sitter bra och att storlek 36 är för stort.
… att äta en kula glass när det är sommar och man egentligen vill äta tre.
… att inte kunna sitta still på en hel dag.

Till sist gör det så himla ont att mötas av denna när man kommer hem. så himla ont.

 

Update: det gör ont att jag måste ut och förbränna kalorier även ikväll. precis som alltid. trots att jag ska upp dödstidigt imorgon och jobba.

Gårdagens fina eftermiddag


Igår efter jobbet åkte jag hem till min vän Julia för att spana in hennes nya lägenhet. Hon hade lagat mat och bakat så vi både fikade och åt och fick massa fina skratt tillsammans. Hon hade även köpt en födelsedagspresent till mig. Känns hemskt att vi faktiskt inte har setts sen innan jag fyllde år!


I paketet låg sötaste muminburken och i den hade hon lagt hembakade muffins i muminformar. Så himla gulligt!

Dumma sjuka jag.

Om en halvtimme är jag hemma i lägenheten efter en ovanligt lång dag. Då skulle jag vilja sätta mig framför datorn och berättade om den.

Men jag kan inte. Måste bränna 400 kalorier innan jag kan sova. Jag har ätit blåbärspaj idag. Det var så gott, men det går verkligen inte.

Muminklubbor

Hittade dessa på kontoret på jobbet för ett tag sedan. Så himla söta att de aldrig ska ätas upp!

Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus.

Hemma i Göteborg igen. Efter en upp & ner kväll igår känns det bra att vara hemma. Lagt helgens kaos bakom mig och tar nya tag.

Starten på den här dagen blev ändå konstig. Ett samtal som gjorde mig så trött och förvirrad. Chefen från Anorexi- och bulimimottagningen på Östra sjukhuset ringde mig. Allt känns så overkligt. Fick höra såna där ord som man inte vill höra. Som man inte kan förstå. Jag, anorexia? Han påstod det. Var orolig och förstod direkt allvaret. När avdelningen öppnar efter semestern ska jag dit. Chefen ville inte vänta på att jag skulle få ett papper genom brevinkastet. Han ville ringa och be mig att kämpa, att hjälpen var på väg. Som en ambulans som tar tid. Evigheter men ändå inte.

 

”Det är så krångligt och jobbigt och lögner och flykt och mitt i alltihopa så hatar man sig själv oavsett vad man väljer.”