nåt avgörande hände när jag var ouppmärksam

det är jobbigt nu. känt hela dagen att mörkret var på väg tillbaka. nu omfamnar det mig och håller hårt i mig. Efter middagen brast hela jag av olika anledningar. gick sönder i små små bitar. tack för att jag fick andas några få dagar. ska livet se ut såhär? ska livet behöva göra såhär ont? ätstörningen och dystymin är starkare än jag, de är två mot en. två elaka sjukdomar mot en flicka som är trött på att vara stark.

som att det inte var jobbigt nog är det imorgon dags att vägas igen. jag orkar inte se hur vågen bara visar mer och mer och mer. miljoner ätstörningstankar, miljoner känslor som är för svåra att sätta ord på. Petter var här ikväll och tröstade mig. viskade fina ord… ”bli frisk nu älskling, jag vill ha hem dig”. jag längtar hem. 2 månader kvar. ska jag stå ut på denna avdelning så länge? Tveksamt. det hade varit lättare att få komma hem till svälten och det destruktiva helvetet. demonerna skadar mig, jag skadar mig. allt handlar om smärta. ett mörker jag inte kan ta mig ur. sjukdomar som verkar omöjliga.

Mitt i den här skiten så vet jag exakt vad jag måste göra. VÄNDA MÖRKRET. det hade varit lätt om jag var någon magisk spåkvinna. Jag är bara Jessica, kan ingenting om magi. Men jag är stark. därför ska jag klättra mig upp från botten innan den ens är nådd. vet ni hur man gör? Jag vet inte riktigt, men jag chansar och testar. Istället för att älta hopplösheten ska jag fokusera på allt det där fina jag har i mitt liv och tänka framåt. Imorgon är det ny dag. Om en vecka är det ett steg närmare hemgång. Om ett år håller jag på att ta mig tillbaka till livet. Om tio år kanske jag är frisk. Tänk vad underbart. JAG KAN BLI FRISK!

Kängor

Igår beställde ett par kängor från H&M. Dessa kommer från barnavdelningen för 249 kronor. (ni vet att H&Ms barnavdelning har skostorlekar upp till 39 va? Ett bra sätt att spara pengar!)

Saradag

Idag har jag varit med min fina patientkompis Sara. Heeeela dagen har vi kämpat, kramats, skrattat och busat. Först var vi och handlade med personal och dietist. sen lagade vi mat, var på lekterapin, spelade biljard och spel och busade på avdelningen. Jag fick gå min första promenix utan personal – wiiiho. Så innan middagen var jag & Sara ute i regnet. Nu ska jag kolla om hon vill gå ut på luft med mig. Vänner är bra att ha här ♥

framtidsplaner som psykiskt sjuk

Måndag igen. kan inte ens hålla reda på hur många veckor jag varit inlagd nu. sex tror jag det är. En blandad start på veckan. nya tightsen är på & rätt så fullt upp har jag haft idag. sjukgymnastik, temagrupp, månadsuppföljning, ringt viktiga samtal och sen har jag haft finaste Petter här ikväll. 

Månadsuppföljningen var intressant, och himlans jobbig. Ett möte med min behandlare från öppenvården, vårdare på avd 336, överläkare och behandlare på avd 336. Vi pratade framtid. En remiss är nu skickad till dagvården… Så, efter månader här på slutenvården väntas antagligen månader på dagvården. Sen pratade vi ännu längre framtid. Vad händer sen, efter slutenvård och dagvård? Som det ser ut nu blir det praktikplats… Jag kommer alltså INTE komma tillbaka till mitt nuvarande arbete. Inte på väldigt lång tid i alla fall. Vi diskuterade även massa annat som måste lösa sig. det finns nu planer på att jag ska få boendestöd och få möjlighet att vara på något aktivitetshus på någon psykiatrisk klinik… Vi får väl se.

Jag inser hur lång väg jag har framför mig. År av kämpande. men jag ska bli frisk tillslut. så det så.

mönstrade tights

Igår var jag på Cubus och köpte två underbara tjocka tights. Helt perfekta sjukhuskläder. Här vill man liksom ha bekväma goa kläder, men dessa är ju roligare än mjukisbyxor. 30% hade Cubus på hela sortimentet igår, så för 279 kr fick jag dessa!

Vinnaren av helgens blogg!



Vinnaren idag blev en tjej vid namn Hannele. Hon driver en blogg som handlar mycket om hennes liv som mamma. Hannele är just nu inlagd på sjukhus, precis som jag, så jag tyckte att hon behövde och var värd något upplyftande! Så, gå in på hennes blogg (tryck på bilden) och ge henne en krya på sig-hälsning!

adventsfika

Idag har jag varit hemma i lägenheten en sväng. Min syster kom och hälsade på så vi fikade och pratade en lång stund. utöver mitt mellanmål (drömyoghurt och kiwi) har jag ätit en lussebulle och druckit massor av äppelpajste. Jag har letat som en tok efter den där smaken, och igår hittade jag det äntligen!

En fin dag. jag mår ganska bra och är en lycklig tjej för det! 

Helgens blogg! PREMIÄR!

Jag har kommit på att jag vill ha helgens blogg! Så varje fredag kommer ett sånt här inlägg dyka upp och sen på söndagkväll kommer en vinnare dras! Men jag blev så otålig att vi kör nu trots att det redan är söndag, haha. SÅ – anmäl er till min premiär av Helgens blogg! Glöm inte lägga till mig på bloglovin så att ni har koll om just DIN blogg vinner!

första advent

Hej vänner. Första advent idag! Mysigt va? Jag har dock ingen myskänsla. Regnet öser ner och det blåser så i takplattorna här på sjukan att man funderar på om det åskar. Vi har i alla fall försökt mysa till det lite här på avdelningen. Tänt ljus och tittat på nyhetsmorgon.

En del har frågat om jag har någon adress på sjukhuset, och det har jag faktiskt. Frågade om det igår.

Adressen är:
Jessica Andersson
Anorexi-Bulimiavd 336
BUP DSBUS
416 85 Göteborg

 

Nu är det dags för mellanmål här. Hoppas ni får en mysig första advent. Vad ska ni göra?

Kram ♥

en hemsk vecka som börjar ta slut

Hej alla underbara läsare. ♥ Först och främst, TACK för alla ord som ramlat in i min blogg. Ni är helt fantastiska och jag har blivit så berörd av allt peppande och all stöttning.

Veckan har mestadels varit hemsk. En riktig mardröm som jag trodde jag skulle dö av. Jag har gråtit tills tårarna tog slut. suttit apatisk och inte hört personalens ord. jag har bara sagt samma mening om och om och om igen. ”jag vill dö”. Aldrig har den känslan varit lika stark som nu. Jag har haft flera läkarsamtal, ändrat mediciner både akut och långsiktigt. Ordet vak har kommit på tal flera gånger. övervakning dygnet runt. Jag har protesterat och sluppit. MEN, nu känner jag mig lite lite bättre. Medicinen har nåt blodet och jag är mer stabil. Försöker fokusera på alla fina människor jag har i mitt liv. De har funnits hos mig här på sjukhuset nu när allt har varit som värst. Petter, min familj, vänner och Marcus. jag är så glad för det. Så himla tacksam. jag vill inte dö så länge ni finns kvar.

Efter lunchen idag kommer min bror hit. Sen ska jag åka hem och äta mellanmål. Egentligen skulle jag gjort det ensam eftersom Petter har lämnat västkusten under helgen, men jag vågar inte riktigt så när mamma föreslog att hon och pappa skulle följa med mig hem och äta mellis och dricka kaffe lät det som ett bra förslag.

Bloggpaus

Några steg bak här… Mår så himla dåligt så nu får jag inte vara på mitt rum tills vidare. var tydligen för självmordsbenägen. Imorgon ska jag få träffa läkaren för mitt liv håller på att gå sönder här. Vi får se vad hon kommer fram till, med som det ser ut nu är det fler mediciner som måste sättas in.

Kommer bli en bloggpaus just nu eftersom jag inte längre får vara på rummet och sitta vid datorn. Men vi hörs, nu måste jag koncentrera mig på att överleva.

Ta hand om er. ♥

filmtips och att inte kunna vara en del av livet

Matplaneringen är klar och om några timmar är det dags för mig att åka hem. Nu är det dags för hemträning igen. Den här gången ska jag äta tre mål hemma. Kvällsmat ikväll och sen frukost och mellis imorgon och sen ska jag vara tillbaka på avd till lunchen. Känns som en rätt lagom planering.

Jag och Petter ska bara mysa ikväll. Se på film och äta godis från 4-gott. Världens bästa godisaffär. Känns lite nervöst att äta godis, men det fixar jag. jag har ju fortfarande flera kilo kvar att gå upp, något jag kommer tvingas göra vare sig jag vill eller inte – så lite godis kan ju inte skada.

Nu är det såhär att jag skulle ha bestämt en film tills ikväll och det står helt still i hjärnan. FILMTIPS TACK!

 

Nu ska jag packa lite och så håller jag tummarna för att mamma & pappa kommer hit sen. Hela min släkt är på dop idag eftersom jag äntligen har fått ett kusinbarn ♥ jag är SÅ ledsen att jag inte kan vara där idag. Mitt jobb har även julbord idag, någonting som också gör mig så himla ledsen eftersom jag inte kan vara där heller… Saknar mina kollegor så ofattbart mycket. Men livet är som det är, även om det inte är som jag vill. En dag ska jag leva mitt liv och inte sjukdomarna. Det är jobbigt att leva på slutenvården och inte få ta del av livet utanför. Men en dag, då ska jag leva på riktigt. så det så!

jag står maktlös inför framtiden


we ♥ it

Alltid gör det för ont inombords. Blivit så extremt känslig det senaste. Bryter ihop hela tiden. för mycket. faller varje dag. för djupt. Är trött på att gråta. Är trött på att sitta i telefonen med mamma dagligen och upprepa orden om och om och om igen. ”jag vill dö”. Samma ord som både personalen och min behandlare får höra. undra hur det känns att få höra sin dotter säga orden hela tiden. undra hur det känns för Petter när han får höra att jag inte orkar mer. Undrar om någon innerst inne skulle bli förvånad om jag gav upp? En flicka som är stark som plötsligt blir för svag.

Jag vill att allting ska bli bra men min ängslan är för stor. Jag längtar efter sinnesro, men tänkandet djävul håller mig fast i sina klor.

och där gick låren ihop


we ♥ it

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Min permission blev till ett enda stort kaos. När jag & Petter vaknade igår var vattnet avstängt, och på grund av en vatten/gasläcka utanför oss var vi utan vatten i FEMTON timmar! Det hade varit okej vilken dag som helst, men inte igår. Min matplanering som jag gått igenom med personalen på avdelningen gick åt helvete. Jag har väldigt svårt för förändringar, och helt plötsligt skulle jag tvingas äta ute två gånger på samma dag, en alldeles för stor utmaning för mig. Ångesten var på max hela dagen och jag grät och grät och grät och grät.

Historien slutar inte där… Jag kom hem till en förskräcklig upptäckt igår. Alla mina byxor är för små. antingen så kunde jag inte andas, eller så gick de inte att knäppa. Gissar på att jag inte behöver berätta om hur mycket ångest det skapade. Sen på kvällen insåg jag att mellanrummet mellan mina lår var puts väck. Nu ser man så hemskt tydligt att jag gått upp i vikt. hej igen herr ångest.

Idag på sjukhuset är det fullt upp. haft sjukgymnastik både individuellt och i grupp. Det känns jättebra att komma igång med den individuella sjukgymnastiken då vi där ska jobba mycket med min kroppsbild och jag ska få lära mig att hantera känslorna kring det faktum att jag faktiskt i slutändan kommer väga x antal kilo mer än när jag kom in på avdelningen. Förutom sjukgymnastiken har jag fyra samtal. Två är avklarade, det sista var hemskt. fruktansvärt hemskt, ett sånt där samtal man aldrig vill ha. Jag har så mycket känslor och tankar som jag måste jobba med.

 

Jag är trött på att leva. förlåt för det. 

lekterapi och planering för hemgång

Idag har jag varit på lekterapin en stund med personal och hyrt några filmer. även fast jag är 20 år uppskattar jag att lekterapin finns. Rätt skönt att ligga inne på ett barnsjukhus faktiskt. Alla som vårdas på Drottning Silvias Barn- & ungdomssjukhus är välkomna.  Det är liksom en frizon i sjukhusvärlden, och det finns massa saker, datorer, TV-spel, biljard, pingis, musikstudio mm. På biblioteket kan man låna böcker, videofilmer, spel och musik. Varje vecka erbjuds även kulturella aktiviteter, som teater, musik, trolleri eller filmvisning. SÅ BRA att sånt här finns, speciellt för alla oss som är långtidsinlagda.

Det tuffaste som finns på lekterapin är nog ändå sjukhusrummet. där kan barn leka doktorer på dockor. så fint!

 

Idag har det också varit mycket planering, för om ett par timmar ska jag åka hem på permission. Japp, ni läste rätt. Dock inte för att jag vill eller för att personalen tycker jag är redo. Jag är inte alls där i min behandling än, men det finns inget val då avdelningen är stängd imorgon pga utbildning. då kan man ju tycka att det borde finnas något samarbete med någon annan vårdavdelning, men nepp – det är bara att åka hem och göra sitt bästa. Så, med Petters stöd och en stark planering hoppas jag att detta kommer gå bra. jag är nervös och tycker det känns otryggt att lämna avdelningen, samtidigt som det ska bli SÅ härligt att få vara hemma med min älskade bästa pojkvän en dag! ♥

Nu är det tre mål kvar att äta här på avdelningen och sen vid 20:30 är det dags att bege sig hemåt. datorn får stanna på sjukhuset så vi hörs nog först på torsdag. Hejsvejs fina ni.

normalvikt och annat kaos

Hej. Jag heter Jessica och har blivit normalviktig. 500 gram upp visade vågen alldeles för tidigt imorse och hamnade nu fint i den där normala kategorin, det där jag fruktat och trott att jag skulle dö av. dö av panikkänslor.

Som att det där inte var jobbigt nog så har jag haft en så kämpig dag. Varje gång jag tänkt på att jag inte är underviktig längre har det huggit till i bröstet.

Sen var det dags att vandra igenom halva barnsjukhuset som var smärtsamt. insåg att jag ligger på sjukhus och blä på alla dessa blå och vita sjukhuskläder som alla läkare och sjuksköterskor springer omkring i. droppställningar på kanterna, rullstolar – så mycket sjukt helt enkelt. För mycket sjukt för mig. Jag blev alldeles gråtfärdig och på sjukgymnastiken och yogan var jag allt annat än avslappnad.

Efter sjukgymnasiken var det dags för temagrupp. då sitter alla patienter och pratar med varandra om sjukdomarna tillsammans med psykolog och socionom. Då brast jag. grät och var ledsen. Fick i alla fall ur mig massor med jobbiga tankar och det är så skönt att få dela tankarna med andra tjejer som sitter i liknande situation. Sen fick jag peppande ord och kramar från min favorittjejer här på avdelningen. nya vänner. ♥

Efter mellanmålet kom mamma & pappa hit. Det var dags att ha familjesamtal tillsammans med min behandlare. Bra möte även om jag grät och var lika ledsen där. Det gjorde så ont att få höra mammas tankar. ”Jag är alltid rädd att Jessica ska skada sig för svårt. begå självmord”. Det gjorde lika ont när min behandlare berättade för mamma och pappa att anorexia är den vanligaste dödsorsaken bland psykiska sjukdomar. Men det gjorde nog mest ont ändå när min behandlare förklarade för mig vilket svårt arbete jag har framför mig. Det blir alltid svårare när man har flera diagnoser, men, jag kan i alla fall alltid bli bättre och friskare än vad jag är idag. jag kommer kunna leva ett liv utanför sjukhuset, även om jag antagligen alltid kommer behöva ta hänsyn till mina psykiska problem i framtiden. Det där att jobba heltid, plugga heltid osv är väldigt väldigt långt borta. Antagligen kommer jag nu vara sjukskriven i många år, för att sedan kanske kunna börja jobba/plugga lite grann. Men jag ska försöka vara glad om jag slipper vara inlagd i alla fall.

Efter denna jobbiga dag fick jag fint besök av syrran & Petter. skönt med något upplyftande. Nu är jag ungefär tröttast i världen och längtar tills det är dags att sova.

att be om hjälp och ta emot den


Jag har en styrka som gör att jag kan ta emot hjälp. antagligen en styrka som gör att jag lever idag. Efter mitt förra inlägg här gick jag bort till personalen. min absoluta favorit jobbade ikväll dessutom. Vi satte oss ner och jag berättade om alla ätstörningstankar, om springet i trapporna, om tankarna på att träna på rummet, om ångesten för att gå upp i vikt. 

Efter massa peppande ord kramade hon mig, tittade mig i ögonen och sa med sin polska brytning ”Jessica, du är en riktig kämpe. Det är aldrig kört.” När hon sa det förstod jag det. DET ÄR ALDRIG KÖRT. Även om jag i sju långa år har varit sjuk, så kan jag bli frisk(are). Det kan bli bra tillslut.

tappa aldrig greppet om vad som är verklighet


we ♥ it

tio minuter luft innan middagen. sprang uppför tapporna tillbaka till avdelningen. övervägde att göra det fler gånger. middag. minst tre deciliter av sjukhusets pulvermos. smetade runt det på tallriken med gaffeln. visste att jag gjorde fel. på min vänstra sida satt en i personalen som kändes som en göteborgs hippie från finland. herr ågren är på besök. ätstörningen är på mig. vet inte om jag går emot eller om jag lyssnar på rösten. jag orkar inte bli tjock. jag vill inte gå upp i vikt. vill inte höra att jag inte har några alternativ. jag vill inte välja mellan liv och död. jag vill bara vara smal och leva.  jag vet inte hur många fler dagar jag kommer stå ut innanför sjukhusets väggar utan att kräkas eller smygträna på rummet. jag sitter fast i tankarna, lever med en fiende. imorgon är det vägning igen och jag är tvärsäker på att vågen visar upp igen. jag vet inte hur jag ska stå ut mer.

första hemträningen

Idag var det dags att lämna avd 336 för första gången sen jag blev inskriven. Hemträning stod på schemat. Såklart börjar man lugnt i början, så ett mellanmål hemma var dagens uppgift. Så, en risifrutti och ett äpple packades ner i väskan och jag tog bussen hem. Jag fick bita mig i läppen för att inte börja gråta när jag lämnade sjukhuset bakom mig. Jag var nervös, glad och ledsen på samma gång.

Det var fint att åka spårvagn genom finaste Göteborg. Jag saknar att se den vackra staden. Hemma gick det bra, mellanmålet fick jag i mig. Det var underbart att se lägenheten och träffa Petter, men jag kan inte med ord beskriva hur ont det gjorde i mitt hjärta när vi någon timme senare sa hej då igen och jag åkte tillbaka till sjukhuset. På bussen på väg tillbaka spelade det ingen roll hur hårt jag bet mig i läppen, jag grät ändå. Tårar som rann sådär magiskt sakta. det kändes som att tiden stannade. Det gjorde liksom ont att få testa på det där livet en kort stund, livet som jag egentligen skulle vara en del av.

Ny header…

…har jag knåpat ihop idag. kändes liksom konstigt att anorexin inte var med där eftersom den tar upp hela mitt liv just nu. Vad tycker ni?

 


den gamla.

bloggen som växer…

Jag är stolt över min blogg, jag är stolt för att jag vågar vara modig och berätta för er. jag vet att jag hjälper många, inspirerar andra. bloggen är någonting som kan få mig gladast i världen. Men, min blogg hade aldrig varit som den är utan ER. jag har så många fina läsare, som bara blir fler och fler. jag får bara fler och fler peppande ord och mitt leende på läpparna blir bara större och större. Precis som min blogg, för vet ni? Den blir större och större för varje dag. TACK alla underbara läsare för ert stöd och för att ni följer min kamp.

Såhär ser bloggen ut i siffror:


Besöksrekord igår… 543 unika besökare och över 1000 sidvisningar!


130 stycken följer min blogg på bloglovin.com. Gör det du också – tryck här.



Är Spotlife Opens 5:e mest lästa blogg med 3699 unika besök hittills den här veckan.

 
tack tack, ni är bäst. ♥

och där faller ännu ett år, sönder till små minnen

Dagen var i kategorin okej fram tills en timme sen. jag fick ett nervsammanbrott. skrek åt mamma i telefonen att jag ville dö. när jag avslutat det samtalet slog jag handen i väggen här på avdelningen och grät och skaka tills jag trodde jag skulle svimma. livet känns så kört. ni vill inte acceptera det, men jag har tappat hoppet.

I sju år har jag nu varit sjuk. de senaste tre åren har varit för mycket in & ut på sjukhus. HUR ska jag kunna tro på att livet ska bli bra, när jag år in och år ut tvingas sitta på nya sjukhusavdelningar? Kvällspersonalen här på avd 336 försökte desperat tala om för mig att man inte får tappa hoppet. Säger vem? Hon som lever ett friskt liv?


Jag vet att allt bara egentligen är anorexin som spökar. trodde aldrig att en ätstörning skulle kunna bli så stark. jag lider av två fruktansvärt starka sjukdomar. så kraftfulla att det ibland inte spelar någon roll hur stark jag, Jessica, är.

 

SATC

En bättre dag idag, någonting jag är grymt tacksam över. Solen har skinit och i tio minuter har jag fått sitta ute andas frisk luft. Man blir väldigt glad för det lilla när man ligger på sjukan. Sen kom personalen och sa att avdelningen hade fått hela första & andra säsongen av sex and the city! wiiiho, glad tjej. Helgen är räddad ♥

det gör ont att vara inlagd

det är inte bra idag. är sur, ledsen och irriterad. det är jobbigt att vara inlagd. känslomässigt kaos och hemlängtan. i över tre veckor har jag levt på sjukhus nu, och minst elva har jag kvar. men jag vägrar att förlora, jag vägrar.

I förmiddags hade vi sjukgymnastik och för första gången på tre veckor fick jag ta en promenad. delvis skönt, delvis hemskt. ätstörningen kastade sig på mig och fan. jag orkar inte idag. så mycket tankar det blev av den där promenaden. så mycket minnen och så mycket sjukdom.

 

Om en timme är det middag och sen kommer mamma & pappa hit. hoppas att det kan få mig på bättre humör. helst av allt skulle jag vilja dra täcket över huvudet och skita i livet. det gör så ont här på slutenvården. 

Framsteg

Idag är det tummen upp här! Har haft uppföljningssamtal med min kontaktperson och överläkaren.

Eftersom jag kämpat som en tok får jag nu gå över till gul zon vilket ger mig massa bra saker! Jag är glad!
Nu får jag:
• äta i det stora köket.
• vara på mitt rum (ska ta hit datorn och börja läsa bloggar, skoj)
• sova med stängd dörr.
• gå på en 20 minuters promenad per vecka med personal.
• ta 10 minuters luft per dag SJÄLV.
• vara med på alla grupper. Typ sjukgymnastik och drama.
• ha hemträning.
• gå till lekterapin med personal en gång i veckan.

Det bästa av allt: TVÅ näringsdrycker är borttagna!

Happy happy happy!

Din födelsedag på mitt sjukhus

Ibland hugger det till sådär. Ibland gör det lite extra ont att vara inlagd på sjukhus.

Imorgon fyller min älskade år. Bästa Petter, pojkvän och sambo, även om jag just nu bor ensam i mitt 15 kvadratmeters rum på slutenvården. Jag vill så gärna vara hemma imorgon och fira honom. Jag vill baka tårta, laga god mat och bara vara tillsammans. Ge presenter, lämna blommor och ha på mig en fin klänning. nu går inte det. Det går inte för jag är sjuk och lever innanför sjukhusets väggar.

Petter kommer hit istället. Men här kan jag inte ge honom någon present, några blommor, god mat eller tårta. Här finns bara jag, 20 år och fylld av smärta på en sluten avdelning.

Tanken på att Petter ska fira sin födelsedag ensam imorgon fram tills kvällen då han kommer hit, får mig att gråta och tappa andan. Jag vill väcka honom med frukost på sängen och mysa hela dagen. Ge honom en födelsedag att minnas. Nu kommer han vara ensam. Ååååååh det gör ont i hjärtat. Jag älskar honom så.

Jag kommer en dag få tillbaka mitt liv

20111108-085445.jpg
We ♥ it

Idag när jag satt med frukosten framför mig växte hela jag. Trots att havregrynsgröten kändes hemsk, så log jag av styrka. Jag skrattade åt anorexin och log åt mig själv. Kände mig så säker, så stark och modig.

Jag kommer aldrig bli så smal som jag vill. Jag kommer ha en jobbig tid framför mig. Inlagd i månader och sen dagvård i månader. Men tillslut, då jag överlevt allt det där – då kommer det bli bra igen.

Jag ska vinna. Jag ska bli frisk.

Frågor & svar om avd 336 – del 2

Det ramlar in fler frågor om avdelningen, så här kommer lite fler svar :)

1. Vem har du som behandlare?
Svar: Ulrica :)

2. Vad har du för BMI?
Svar: kommer inte svara på denna fråga eftersom det kan vara väldigt triggande!

3. Hur många näringsdrycker tar du?
Svar: Just nu tar jag 3 st om dagen, vilket är max på denna avdelning. Men eftersom jag nu gått upp tre kilo kommer jag efter onsdag dricka 2 per dag.

4. Får man ha dator på avdelningen i början av sin behandling?
Svar: Ja, det får man. Men eftersom man då inte får vara på sitt rum nånting är det rätt onödigt att ha det då det bara är där man får ha sin dator…

5. Får du inte hämta saker på ditt rum ens om personalen är med dig?
Svar: nej.. Att jag inte får hämta saker på mitt rum etc handlar om att jag då rör mig för mycket. Så länge man behöver gå upp i vikt så är det så lite rörelser som möjligt som gäller, allt för att inte förbränna kcal…

6. Är det näringsdryckernas kaloriinnehåll som är jobbiga eller är det även smakerna?
Svar: kaloriinnehållet! Till smaken tycker jag de är rätt goda. Här på avd finns det massor med smaker. Om nån är intresserad är choklad min favorit!

Nu tog frågorna slut för den här gånger. Dyker det upp fler blir det ett nytt inlägg med svar!

Upp och ångest

det blev en hemsk måndagsmorgon. Gick med ångest genom korridoren fram till rummet med en sjukhusbrits och den där jag hatar, vågen.

Tog ett djupt andetag. Ställde mig på den. jag har gått upp 3 kilo på knappt en vecka. Så hemskt. Så himla hemsk känsla. Grät och grät och grät i min säng tills jag somnade.

Nu vet jag inte vad jag känner. Försöker lyssna på personalen här, fått förklarat för mig varför man går upp så mycket i början, hur kroppen fungerar. Jag försöker också tänka på sanningen, jag har inget val. Jag måste gå upp i vikt, punkt slut. Jag måste bli frisk, det finns inget annat alternativ. Jag måste fortsätta vandra framåt nu, trots att jag bara vill lägga mig ner och dö.

Jag måste fortsätta vara stark nu. Det finns ingen annan väg att gå.

Söndagssmärta

20111106-211309.jpg

Åter igen en jobbig kväll. Gråtit med näringsdrycken framför mig. Min favoritpersonal har stöttat mig massor och tillslut lyckades jag få i mig allt.

Imorgon väcks jag 06:00. Jag ska väga mig igen och det känns så fruktansvärt. Vill inte veta hur mycket jag gått upp efter all denna mat och alla näringsdrycker. Dock är det väl inget roligt som väntar om jag mot all förmodan inte gått upp i vikt. Mer näringsdrycker, mer mat och hot om rullstol. Herrejesus vilket liv.

Nu sitter jag framför Beck, ska nog sova snart! Godnatt fina ni.

Wordfeud

20111106-142855.jpg
Idag är en bättre dag än igår. Har varit ensam patient här under förmiddagen. Hänger i soffan och löser korsord. Teven står på i bakgruden, precis som vanligt. Wordfeud spelar jag också! Eftersom det är skittråkigt att vara inlagd på sjukhus borde ni lägga till mig på Wordfeud så jag får nåt att göra. Jessi.91 heter jag där!

Snart är det dags för mellis och sen ska jag ta 10 minuters luft med personalen. Har inte varit ute på läääänge, så det ska bli så skönt!

Jag hatar anorexin

20111105-203334.jpg
Idag har jag gråtit framför många måltider. Anorexin har tagit över. Näringsdryckerna har varit extra jobbiga. Ett mellanmål här innehåller fler kcal än vad jag åt på en hel dag förut.. Klart att anorexin är på mig, gapar och skriker så mycket att jag bara gråter. Samtidigt som sjukdomen plågar mig sitter personalen bredvid mig och säger att jag måste börja äta fortare. Åh vad jobbigt detta är.

Ikväll gråter jag också av hemlängtan. Det gör så ont att längta hem men veta att man är för sjuk för att vara hemma. Och det är många många många månader kvar innan jag kan komma hem igen. Situationen är så overklig och fruktansvärd.

Men det blir bättre, det måste det bli.

Frågor & svar om avd 336 – del 1

1. Varför är toaletterna låsta större delen av dagen?
Svar: toaletterna är låsta efter varje måltid eftersom det är vanligt att man kräks då. Eftersom vi äter nästan hela tiden hinner knappt toaletterna låsas upp innan det är dags att låsa dem igen -.-

2. Varför tvingas man äta sånt man inte tyckt om innan? Blir inte motståndet större till mat då?
Svar: jo, visst blir det ännu jobbigare att äta när man avskyr maten. Men, tanken är ju att man inte ska få några val eftersom det då lätt blir att man (ätstörningen) väljer det med lägst kaloriinnehåll. På denna avd handlar det mycket om att inte ge ätstörningen någon plats alls.

Sen kan ju inte heller personalen garantera att du inte slutade äta en viss mat eller ett visst livsmedel för att du blev sjuk, även om du själv påstår att du aldrig ätit det…

3. Varför får man duscha max 10 min?
Svar: detta handlar om att man inte ska kunna stänga in sig om man är ledsen. Om man skulle få duscha hur länge man ville skulle det vara svårt för personalen ha koll på ditt mående.

4. Vilket rum har du?
Svar: rum nummer 6! :)

5. Hur känns det att vara där?
Svar: jättebra och jättehemskt på samma gång. Är glad och tacksam över att jag har hamnat på en bra avd med bra hjälp. Men självklart är det fruktansvärt jobbigt. Det som känns mest jobbigt nu är viktuppgången och näringsdryckerna. Trodde aldrig att jag skulle bli den tjejen som skulle sitta på ett sjukhus och tvinga i mig flera näringsdrycker per dag pga ett på tok för lågt BMI. Jag skulle aldrig gå så långt…

6. Verkar personalen bra och snälla?
Svar: åh ja, verkligen. Gulliga allihop även om jag inte hunnit lära känna dem så bra än.

7. Kommer du blogga nu när du är inlagd?
Svar: det har ni nog märkt 😉 nä, men det kommer väl bli ibland, beror på hur jag mår och sådär. Just nu bloggar jag bara från mobilen, men när jag mår lite bättre kommer jag ta med min dator och då kunna skriva lite mer. Joooobbigt att skriva långa inlägg med iphonen. När jag får hit datorn sen kommer jag också kunna svara på era kommentarer och läsa era bloggar.

Har ni fler frågor så är det bara att ställa dem så kommer ni få svar i ett till inlägg. Nu är jag tröttis så godnatt!

En vanlig dag på sjukhuset

Mina dagar är inte speciellt spännande här på avd 336. Får inte röra mig nånting eller vara på mitt rum. Det känns så knäppt och ovant att inte få resa mig och hämta nåt på rummet ens, måste vara helt still. Så, jag äter, har ångest, sover, gråter och hänger i soffan framför teven med personal hela dagarna. Har tjatat mig till att få andas lite frisk luft i helgen. LÄNGTAR!

Ikväll tänkte jag svara på alla frågor i ett inlägg som trillar in! Tack för allt pepp!

Att mat kan vara så jobbigt

Satt och grät under kvällsfikat idag. Det var så hemskt att äta den där naturella filen och äggmackan med kaviar. Jag avskyr naturell fil och kaviar. Ätstörningen hatar ALLT. Idag har jag även tvingats dricka mitt första glas mjölk – någonsin. Jag hatar mjölk. Men på denna avdelning måste man äta och dricka allt som serveras. Det känns verkligen jobbigt.

Personalen är helt fantastisk i alla fall. Så efter mitt känslomässiga utbrott förut har jag legat i soffan med en vetekudde tillsammans med dem och samlat lite nya krafter.

Nu är det sovdags här på sjukhuset. Mitt huvud är helt snurrigt efter all information jag fått idag. Det finns stört mycket regler på denna avd. Jag får till exempel inte stänga dörren till mitt rum, inte ens på natten. Man får inte duscha längre än 10 min och toaletterna är låsta större delen av dagarna. Bara att vänja sig…

Godnatt!!

Första dagen mot ett friskt liv

Snart har en hel dag gått här på den slutna ätstörningsavdelningen. Det har varit jobbigt och snurrigt. Jag är så himla trött nu, sånt här tar på krafterna.

Snart är det dags att börja kämpa med kvällsmålet. imorgon bitti väcks jag tidigt för då är det dags för att vägas och bestämma näringsdrycker. Usch och fy och blä.

Jag hoppas verkligen att detta är sista gången jag är inlagd, är såå trött på att vara på sjukhus.

Hoppas ni gör nåt roligare i era liv, heeeeidoo!