tjugohundraelva i ord & bild

2011 börjar närma sig sitt slut så här kommer en summering av året.


Året började på dagvård. strax därefter hamnade jag inlåst på vuxenpsyk.


1. Jag har blivit en äkta fotbollsnörd, och Gaisare!
2. Jag har varit i fjällen med Petters familj!


1. Jag har hälsat på på jobbet och busat med min fina vän Robin.
2. Jag har haft finbesök av mina favoriter Julia och Anna.


1. Jag har sett Winnerbäck live en gång till.
2. Jag har förlorat min kära farmor.


1. Jag har gjort massa roliga saker med Petter. Här är vi i Slottsskogen och spelar frisbeegolf.
2. Jag har varit lite mer på psyk.


1. Jag har åkt ambulans och fått diagnosen Epilepsi.
2. Jag har under sommaren varit mycket hos Neurologen.


Jag har hamnat på akuten och fått uppleva världens dödsångest då läkarna misstänkte hjärntumör. Som tur var så var det ”bara” epilepsi.


1. Jag lärde känna Lina mer och mer. Vi fikade och kedjerökte oss igenom flera dagar.
2. Jag har seglat med Petter och varit med om vackraste kvällarna.


Jag blev sjuk i en ätstörning och hamnade tillslut på psyk igen.


1. Jag har jobbat en kort period. Så underbart att jag fick vara med mina kollegor igen.
2. Jag har seglat lite till.


1. Jag har umgåtts med vänner. Denna bild är från bloggträffen med massa härliga tjejer!
2. Jag har druckit drinkar, mina sista på länge då jag var tvungen att sluta dricka alkohol i samband med epilepsin och mediciner.


1. Jag har förlorat min vän Rickard som lämnade oss i höstas.
2. Jag har upplevt vackra Sverige i solnedgång.


1. Jag har gått från blondin till brunett och haft lugg i en kortare period.
2. Jag har pussat på Petter ungefär en miljon gånger. 


Och tillsist; 2011 fick sig ett snöpligt slut på sjukhus. Mer än en fjärde del av detta år spenderade jag innanför sjukhusets väggar. Jag hoppas 2012 blir ett bättre år.

Mellandagsrea på nätet

När man ligger på sjukan och inte kan trängas i affärer med ungefär halva Sverige så får man shoppa på Internet istället. rätt så gött egentligen. Har dock ingen aning om detta passar eftersom jag gått upp x antal kilo och inte vet alls vad jag har för storlek. I ♥ öppet köp.

när vägen känns lång

we ♥ it

Hej vänner. Jag har inte gått upp i rök, men jag har tappat blogglusten efter lite saker som skedde här i förra veckan. Jag hade tagit mig upp från det mörkaste mörker men föll igen. Nu har jag huvudet ovanför ytan men lever lite halvt på gränsen. Jag går med stormsteg åt rätt håll i min behandling, idag har jag till och med kämpat mig fram till grön zon, någonting som plötsligt ger mig mycket mer ansvar och frihet på avdelningen. Jag är såklart glad för att min ätstörning börjar försvinna mer och mer, men det faktum att jag har en till diagnos är kämpigt. En diagnos som inte försvinner. en sjukdom som får mig att vilja dö.

Det kommer nog fortsätta eka tomt här, men jag kommer tillbaka förr eller senare.

God jul och ta hand om er! ♥ 

det suger att ligga på sjukhus

we ♥ it

inte riktigt på topp idag. Längtar hem. Är trött på att vara instängd. Vill inte vara inlagd längre. Jag vill vara frisk och fri. Jag orkar inte leva efter tusen regler. Jag orkar inte tjafsa om allt hela tiden. Jag orkar inte att allt ska vara så fel. Det är jobbigt att ha läkare och sköterskor som bestämmer över mig. Där plötsligt allting jag vill göra är fel. hör nej nej nej nej nej nej hela dagarna. allt jag gör får man inte göra. Så känns det. Vart tog mitt liv vägen?

update: hyperventilerat i evigheter. livet är så hemskt ibland. 

Onsdag

Idag har det som sagt varit lite julfirande på avd 336. Mysigt! Jag var nervös inför julbordet, men det gick bra så det känns skönt nu. Annars har jag tagit en promenad och så har vi haft temagrupp med sjukgymnast och dietist. Intressant och bra för man inser en sak: diet is ”die” with a ”t”.

Efter middagen kom mamma & pappa hit. De hade med sig tulpaner i massa olika färger, så himla fint. Nu ska jag snart sova, men först ska jag försöka jobba lite med mina känslor. Tror det kan behövas, får lite utbrott ibland. Det har varit lite tjafsigt mellan mig och personalen idag, joooobbigt. Ny dag imorgon! (som börjar med det värsta som finns – vägning)

Godnatt ♥ 

Julklapp från sjukhuset

Idag har vi ätit julbord på avdelningen. Personalen hade dukat så fint och på borden stod det sju julklappar. Patienterna på Drottning Silvias barn-och ungdomassjukhus har fått julklappar idag. Det var tydligen en äldre man som hade startat en stiftelse som ger alla sjuka barn och ungdomar julklappar varje år. Mannen som startade denna stiftelse hade själv varit inlagd under lång tid på barnsjukhuset.

Så himla fint och uppskattat, blev alldeles tårögd. Paketen innehöll finaste tomtarna!

dagens shopping

Kom ”hem” från stan idag med bland annat knästrumpor och hårfärg! Strumporna köpte jag på H&M för 80 kronor.

Tisdag

Idag har jag och Sara varit på promenix och hoppat på en studsmatta. Tur att personalen inte ser allt busigt vi gör, då skulle vi nog vara nere i röd zon, eller vad säger du Sara?

Efter förmiddags mellanmålet åkte jag och en sköterska ner till stan, för idag skulle jag träna på att äta lunch på restaurang. Det gick bra, drack till och med cola till maten. Sen gick vi i affärer och jag köpte lite småsaker. Det var såååå skönt att komma ifrån sjukhuset ett par timmar. 

Nu har jag precis haft samtal med min behandlare. Ett jättebra samtal, jag känner mig så stark. Detta var en väldigt fin tisdag än så länge!

Luciatåg

Personalen väckte oss med luciatåg imorse. Jättefint!!! Tanken var att vi patienter skulle lussa för öppenvården och dagvården, men vi tog inte riktigt tag i saken.

Nu – frukost! 

Kent släpper nytt och jag är lycklig!


© Bilden är tagen av mig och får INTE kopieras.

Jag är en lycklig flicka! Kent släppte ett pressmeddelande idag med en information som kan få alla kenthjärtan i hela världen att slå. mitt började slå så hårt att jag drabbades av ett lyckorus. Kent är bland det finaste som finns i livet, någonting som fått mig att kämpa på. för vet ni? Jag vill se Kent massor med gånger till innan jag dör, och om jag ger upp och skiter i livet nu – hur ska det då bli möjligt?

I april 2012 kommer de släppa ett nytt album, ”Jag är inte rädd för mörkret”. Jag känner redan nu att det kommer bli succé.  I sommar blir det turné och 14 juli spelar dem i Göteborg. Kent är lycka för mig, och spelningar är det absolut bästa som finns. Det är bara framför Jocke Berg och grabbarna som jag mår 100% bra.

 
JAG ÄR SÅÅÅÅ GLAD!
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ 

Måndag

Godkväll mina vänner. Måndag igen! Har varit en rätt bra dag. Började dock med att jag vaknade tidigt och inte kunde somna om. Sen var det dags för vägning och efter det började jag och Sara flamsa, precis som vanligt. Haha. Sköterskorna gnäller på oss dagligen nu, men vi är glada så jag struntar i vilket!

Efter frukosten hade jag uppföljning med kontaktperson och överläkaren. Det gick bra, jag gör framsteg. Känner mig ganska positiv och stark. Har även höjt en av mina mediciner idag.

Sen har jag haft sjukgymnastik två gånger, både i grupp och individuellt. Vi har även haft temagrupp med socionom och psykolog.

Nu efter sittimmen ska jag och Sara gå ut och göra en busig sak. Hihi. Heeidoo! ♥

Helgens bloggvinnare!

Helgens vinnare blev min fina irlvän Magda. Hon är snygg som tusan, tar underbara bilder och så hejar hon på mig i min kamp. Det är guld värt! Kika in på hennes tjusiga blogg genom att trycka på bilden!

att klä julgranen på ett sjukhus

Ikväll har jag och de andra patienterna klätt julgranen. Jag och Sara var väl ungefär flummigaste någonsin och jag har skrattar hur mycket som helst ikväll! Någonstans inom mig är det ändå jobbigt att klä julgranen på ett sjukhus. Förra året gjorde jag också det, och hoppades så att jag aldrig skulle behöva uppleva det igen… Men, nu ska det banne mig vara sista gången!

Nu ska jag ut till dagrummet och göra julkort med Sara! Godnatt ♥

Sarabus

wiiiiho! Mitt hjärta Sara är tillbaka på avd 336! Hon förgyller verkligen mina dagar innanför sjukhusets väggar! Vi har redan hunnit busa och när vi var ute på luft hittade jag en muminmammahink på en lekplats på sjukhusområdet. kunde inte låta bli att tjuva med den, hehehe.

Sittimme

Nu är jag tillbaka på sjukan igen. Jag hade det bra hemma. Såg på film och myste med Petter när han kom hem.

Nu har jag precis ätit lunch här på avd och nu är det sittimme. Efter frukost, lunch och middag måste vi sitta ner en timme i dagrummet. SÅ TRÅKIGT!! Kaffe och film får det väl bli precis som vanligt… Rätt trött på att se på film. Igår blev det fem stycken, haha. Jaja, vad ska man göra när man är inlagd…

På väg hem

Nu har jag precis lämnat barnsjukhuset och sitter på bussen på väg hem. Lyssnar på kent och funderar på vad jag åker hem till? Petter är på julbord ikväll. Egentligen är det bara nyttigt för mig att öva på ensamheten så det blir nog bra.

vad gör ni ikväll?

fina saker

Fina saker fortsätter att dyka upp till mig här på sjukhuset. Jag blir lika glad varje gång. Kort från Camilla, brev från Fanny, Julkort från Åsa och ett fint prickigt iphoneskal från Lisa.

Tack flickor ♥♥♥ 

Bloggförändring

Hopp & hej. Det går så bra för min blogg nu! Läsarna blir fler och fler och kommentarer och mejl ramlar in. SÅ HIMLA KUL! Men, jag har också funderat lite på hur jag ska fortsätta, och har kommit fram till att jag nog måste göra om lite.

Idag ser det ut såhär när jag bloggar: Jag skriver ett inlägg, har ofta funderat under dagen vad jag ska skriva. efter jag har skrivit och publicerat inlägget läser och kommenterar jag ALLA bloggar som har kommenterat mitt tidigare inlägg, samt svarar på frågor. detta tar ett par timmar, utan överdrift, och tyvärr har jag fastnat i nåt beteende där jag inte kan blogga om jag inte har tid att kommentera tillbaka. Plötsligt blev bloggandet någon form av tvång och eftersom det tar flera timmar att göra detta har jag inte orkat/hunnit skriva så många inlägg per dag i min blogg. Detta var en rolig grej när läsarna var färre, men det går inte längre. Kan inte lägga fem timmar om dagen på att läsa och kommentera bloggar. Och vad blir summan av kadimumman? Jo, att jag inte skriver så många inlägg på MIN blogg som jag vill. Jag vill ju egentligen att ni ska hänga med så mycket som möjligt i min vardag, jag vill mobilblogga och uppdatera ofta. Dessutom tror jag att många kommenterar min blogg för att de VET att jag kommenterar tillbaka, och alla med blogg är väl ganska kommentarkåta?

Hur ska det se ut i framtiden då jag bloggar då? Jo, jag kommer enbart svara på frågor som jag får i kommentarer. Resten kommer jag ”bara” läsa med glädje för era ord gör mig så glad att jag kan leva på den lyckan tills jag dör. ♥

Hoppas ni förstår mig vänner. Om ni tycker om min blogg och vill följa min kamp och vardag kan ni trycka här och lägga till mig på bloglovin, så uppdateras ni automatiskt. Och till er som känner ”äh, nu ska jag sluta kommentera, får ju ändå ingen kommentar tillbaka” – tack för att ni har läst!

Love / En flicka som är stark 

Idolfinal

Ligger i soffan framför teven. Snart är det avgjort. Jag är inte så insatt i Idol men tycker Amanda ska vinna. Hon är ju stencool. Vem hejar ni på?

Nu ska jag kika på Reinfeldt hos Hellenius hörna – hörs imorgon!

tillbaka i den hospitaliserade verkligheten

Tillbaka i Sveriges tråkigaste sjukhusbyggnad. Tillbaka efter flera dagar av trötthet. Magsjukan och febern tog på mina krafter, har legat halvdöd i sängen större delen av veckan. Nu är jag tillbaka på avd 336. Tillbaka i mitt rum och tillbaka i den bittra verkligheten. En verklighet där äs inte ska få plats alls. Där man ska gå emot hela tiden, kriga och slåss för att överleva. Jag har gått lite åt fel håll den senaste veckan. slängt mat och ljugit igen. det spelar liksom inte roll att jag de senaste 7 veckorna har varit inlagd på sjukhus, jag har en ätstörning som vinner över allt. Det enda rätta för mig just nu är att vara här på slutenvården.

Nu ska jag samla ny energi och komma in i rutinerna igen. Jag älskade att vara hemma, men jag hatar att jag inte riktigt klarar av det. just nu känns det bara bra och skönt att vara tillbaka innanför sjukhusets väggar. jag är inte riktigt gjord för livet där ute.

Sjukling

Jag fick ingen rolig start på veckan. magsjuka och 39 graders feber. Så igår klockan 10 kom en sjuktaxi och hämtade mig utanför avd 336 och jag tvingades åka hem. Att vara magsjuk på en ätstörningsavdelning är inte det bästa. Jag sov i princip hela dagen igår och idag mår jag lite bättre, men kommer ändå vara hemma ett par dagar innan jag åker tillbaka till sjukhuset.

Det var en jobbig dag igår då tusen anorektiska tankar tog över. Helt plötslig är jag åter ensam hemma utan någon matplanering. (för hur ska man kunna göra en matplanering när man är magsjuk? avdelningen kan liksom inte tvinga mig att äta då). Jag vet inte om jag svalt igår på grund av illamående eller på grund av ätstörningen. Jag tror att den friska Jessica förlorade. Tack och lov så har jag världens bästa pojkvän. Jag hade tagit tusen steg bak om jag inte hade haft honom. Han kommer hem och äter med mig nu när jag är hemma. Han vet att jag inte klarar mig själv. Jag vill bara svälta mig själv och gör det till varje pris. Ätstörningar är SKIT. Längtar tillbaka till avdelningen. till tryggheten, rutinerna, personalen och Sara.

Nu ska jag fortsätta kurera mig och kämpa så mycket det bara går för att lyckas äta. Avdelningen ringde igår och sköterskans ord ekar i mitt huvud. ”Jessica, du får inte rasa i vikt nu”.

Helgens vinnare!

Helgens vinnare är den söta tjejen till bloggen Dots & Stars. Hon har en fantastisk klädstil, är snygg, syr egna kläder, verkar rolig och dessutom gillar hon både prickar och Kent. Klicka på bilden för att komma till Agnes-Elises blogg.

hejdå näringsdrycker!

Tillbaka på avdelningen. jag har haft det bra på permisen. Ätit middag själv, myst med Petter och idag har syrran varit mitt lunchsällskap. På mellisen imorse drack jag min sista näringsdryck!!! förhoppningsvis för all framtid.

ett dygn av frihet

Det stormar och regnar utanför fönstret. Inne på sjukhuset är det varmt och tryggt, men inte så länge till. Idag ska jag utmanas. runt tre åker jag hem. Petter jobbar och jag ska äta middag SJÄLV. Äta och behålla maten. har inte ätit ensam på nästan sju veckor. Det är så tryggt innanför sjukhusets väggar. trygga avdelningar med personal dygnet runt. Jag erkänner, jag har blivit lite hospitaliserad. Tagit paus från verkligheten, inlindad i bomull. Nu är det ansvar och verklighet det handlar om.

Självklart ska det också bli skönt att komma hem lite. Petter kommer hem ikväll och jag längtar så. Jag ska också få sova hemma så först 14:30 ska jag vara tillbaka på avd 336 imorgon, om det inte blir för jobbigt. det trygga är att man alltid kan åka tillbaka hit om livet går sönder där hemma.

Nu ska jag packa och äta mellis, efter lunchen kommer mamma & pappa hit. Vi hörs imorgon ♥

ps. glöm inte helgens blogg

Mina sjukhusvistelser

Idag tänkte jag berätta om mina olika sjukhusvistelser.


Första gången jag blev inlagd var november 2008. Då låg jag två veckor på BUP akuten i Borås. Mitt liv var ett hemskt kaos under den perioden så inläggning var den enda lösningen. Jag behövde en paus, en paus från självmordstankarna och en paus från rakbladen. Jag tyckte det var en bra avdelning även om jag antagligen mådde som sämst under den här perioden. Vad gör man om dagarna på BUP?  Mina dagar bestod utav samtal, vila, pyssel, besök och en himla massa ångest. Efter två veckor var jag såpass stabil och utvilad att jag fick komma hem igen.

 


Andra gången jag blev inlagd var på en vuxenpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Jag stannade bara där en kort tid innan jag skrev ut mig själv. jag var 18 år, ledsen och självmordsbenägen. Istället för en trygg plats hamnade jag på den värsta avdelningen. ALLA var drogmissbrukare och kriminella. Detta var april 2010.

 



I februari 2011 hamnade jag på en bra vuxenpsykiatrisk avdelning. Jag hade hamnat i en rejäl svacka när jag kom in där, skadade mig alldeles för mycket och det var min dåvarande behandlare som ville lägga in mig. Avdelningen var bra, men överläkaren var en idiot. Minns inte hur länge jag var här, men sen en dag skrev läkaren ut halva avdelningen, trots att de flesta av oss fortfarande var självmordbenägna. Den här händelsen skulle anmälas till socialstyrelsen, men tyvärr fick jag aldrig krafter nog till att göra det.

När jag kom ut härifrån hade jag i alla fall fått en enorm kämparglöd och det var då jag lyckades sluta skära mig. Ville inte leva på sjukhus längre.

 


I oktober 2011 gick jag sönder igen och hamnade på avd 82.

 
Efter två veckor på 82:an hade jag ju möjlighet att få bli inlagd på avd 336, där jag bor nu. Så 1 november 2011 flyttade jag in hit. femte gången som inlagd. NU SKA DET VARA DEN SISTA!

dåtid

Jag har fått lite frågor och förslag om vad jag ska skriva om i bloggen. Framför allt är ni intresserade av hur min tonår med sjukdomen har sett ut. Därför tänker jag nu börja med en serie av inlägg med lite bakgrund. Idag tänkte jag gå in djupare på hur, när och varför jag blev sjuk samt hur min högstadietid såg ut. Jag har skrivit lite om det här & här, men nu tar vi det från början.

Jessica 13 år gammal.
Positiv, pigg, glad och omtänksam. Så skulle nog de allra flesta beskriva mig. Hade haft en bra uppväxt med föräldrar och syskon. Trivdes i skolan, och det gick bra för mig. Höga betyg, omtyckt. Tyckte dessutom att det var roligt. Började på högstadiet, en spännande tid. Blev högstadiekär. Skrattade mig igenom varje dag tillsammans med mina vänner. Ett stort härligt tjejgäng som jag älskade med hela mitt hjärta. De finaste vänner jag någonsin haft.

I denna period kom jag i kontakt med en kille på Internet. Han gjorde mig väldigt illa, hotade mig. Jag blev utsatt för ett allvarligt psykiskt övergrepp, och den glada Jessica försvann in i ett mörker.

Jessica 14 år gammal.
Började må sämre och sämre. hade ångest dagligen, hela tiden. Bråkade med mina föräldrar, isolerade mig, levde hand i hand med rakbladen. Började vantrivas i skolan, var sjuk alldeles för mycket. Överdoserade alla tabletter som fanns i medicinskåpet. Levde i misär och ville bara dö. Hamnade hos BUP, ljög mig igenom varje samtal. Jag blev utskriven därifrån, friskförklarad, trots att jag skar mig samma kväll. Fick höra att de inte kunde hjälpa mig mer. I min hjärna så hörde jag bara orden ”du är ett hopplöst fall”.

Jessica 15 år gammal.
Sista året på högstadiet. Förutom att jag var sjuk hade jag blivit en tjuv. Jag stal tabletter av min bästa väns pappa. Starka antidepressiva tabletter, var hög och lekte med döden hela tiden. Hela nätterna låg jag och skakade och jag hade svårt att vara i skolan. Jag kämpade mig dit, bråkade med lärare, hatade allt och alla. Det enda jag ville var att dö. Skar mig upp till tio gånger om dagen, i skolan, hemma, överallt. Kämpade för att få godkänt i alla ämnen, ville så gärna börja gymnasiet. Hade hittat en skola som verkade underbar så jag kämpade för att ta mig dit.

En dag i skolan kom min mentor och hämtade mig från lektionen, drog med mig igenom hela skolkorridoren. Hon höll hårt i min sönderskurna handled, en smärta jag aldrig kommer glömma. Hon drog mig till skolläkaren där mamma & pappa satt. De hade fixat en plats för mig på BUPs slutna avdelning, men jag vägrade. Om jag hade blivit inlagd då skulle jag inte kunna göra klart högstadiet eller kunna börja på gymnasieskolan som jag kämpade för.

En månad senare lämnade jag den skolan. Godkänd i alla ämnen. Aldrig har jag varit så stolt över mig själv. Aldrig har mamma varit så stolt över mig. Mina blodröda sår syntes när jag stod i min vita klänning och grät av lycka. Mamma grät också, hennes sönderskurna dotter hade lyckats. Där började en helt ny del av mitt liv, den ska ni få höra om i ett annat inlägg.