dåtid

Jag har fått lite frågor och förslag om vad jag ska skriva om i bloggen. Framför allt är ni intresserade av hur min tonår med sjukdomen har sett ut. Därför tänker jag nu börja med en serie av inlägg med lite bakgrund. Idag tänkte jag gå in djupare på hur, när och varför jag blev sjuk samt hur min högstadietid såg ut. Jag har skrivit lite om det här & här, men nu tar vi det från början.

Jessica 13 år gammal.
Positiv, pigg, glad och omtänksam. Så skulle nog de allra flesta beskriva mig. Hade haft en bra uppväxt med föräldrar och syskon. Trivdes i skolan, och det gick bra för mig. Höga betyg, omtyckt. Tyckte dessutom att det var roligt. Började på högstadiet, en spännande tid. Blev högstadiekär. Skrattade mig igenom varje dag tillsammans med mina vänner. Ett stort härligt tjejgäng som jag älskade med hela mitt hjärta. De finaste vänner jag någonsin haft.

I denna period kom jag i kontakt med en kille på Internet. Han gjorde mig väldigt illa, hotade mig. Jag blev utsatt för ett allvarligt psykiskt övergrepp, och den glada Jessica försvann in i ett mörker.

Jessica 14 år gammal.
Började må sämre och sämre. hade ångest dagligen, hela tiden. Bråkade med mina föräldrar, isolerade mig, levde hand i hand med rakbladen. Började vantrivas i skolan, var sjuk alldeles för mycket. Överdoserade alla tabletter som fanns i medicinskåpet. Levde i misär och ville bara dö. Hamnade hos BUP, ljög mig igenom varje samtal. Jag blev utskriven därifrån, friskförklarad, trots att jag skar mig samma kväll. Fick höra att de inte kunde hjälpa mig mer. I min hjärna så hörde jag bara orden ”du är ett hopplöst fall”.

Jessica 15 år gammal.
Sista året på högstadiet. Förutom att jag var sjuk hade jag blivit en tjuv. Jag stal tabletter av min bästa väns pappa. Starka antidepressiva tabletter, var hög och lekte med döden hela tiden. Hela nätterna låg jag och skakade och jag hade svårt att vara i skolan. Jag kämpade mig dit, bråkade med lärare, hatade allt och alla. Det enda jag ville var att dö. Skar mig upp till tio gånger om dagen, i skolan, hemma, överallt. Kämpade för att få godkänt i alla ämnen, ville så gärna börja gymnasiet. Hade hittat en skola som verkade underbar så jag kämpade för att ta mig dit.

En dag i skolan kom min mentor och hämtade mig från lektionen, drog med mig igenom hela skolkorridoren. Hon höll hårt i min sönderskurna handled, en smärta jag aldrig kommer glömma. Hon drog mig till skolläkaren där mamma & pappa satt. De hade fixat en plats för mig på BUPs slutna avdelning, men jag vägrade. Om jag hade blivit inlagd då skulle jag inte kunna göra klart högstadiet eller kunna börja på gymnasieskolan som jag kämpade för.

En månad senare lämnade jag den skolan. Godkänd i alla ämnen. Aldrig har jag varit så stolt över mig själv. Aldrig har mamma varit så stolt över mig. Mina blodröda sår syntes när jag stod i min vita klänning och grät av lycka. Mamma grät också, hennes sönderskurna dotter hade lyckats. Där började en helt ny del av mitt liv, den ska ni få höra om i ett annat inlägg.

44 reaktion på “dåtid

  1. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det enda som jag kan säga är shit vilken barndom du har haft. Hur gammal är du?

    Vad bra att du vet ungefär vad du vill ha för praktik =) djur är säkert jätte kul att jobba med. Speciellt vovvar tänker jag på då och min vovve =) Han ger mej så mycket glädje och vilken personlighet han har.

  2. Oj… vilken kontrast mot hur du var innan du träffade M.M. Killar (människor) kan vara sådana svin ibland. Skulle vara intressant att höra vad som hände i ett blogginlägg, men jag förstår att det är väldigt privat…

    SV:
    jasså , jag gör också det fast jag har inte så många recept. Har du några bra får du gärna dela med dig :)

  3. Det är så orättvist att en tjej som är så glad och lycklig ska förstöras på grund av en kille på nätet! Du är otroligt stark som klarar av att berätta det här här!

  4. jag gillar inte heller kitty i för mkt. Lagom är bra :)

    Starkt av dig att skriva om din uppväxt, hur gammal är du nu?
    Hoppas du haft en bra dag och jag hoppas att vägningen visade positivt :) du blir frisk snart! kämpa! Kram!

  5. <3 Tänker ofta på högstadiet…Alla vi tjejer alla våra minnen och sjuka lyckliga kvällar. Tänkt att man kan bli så Vrängd på bara en tid…Vi är ju 3 tjejer som lider/ lidit av Aneroxia…Minns du den dagen då Du stoppade i dig 30köttbullar i skolan…? De var tider de…Matglada tjejer vi var då… Fy allt e så hemskt:( Men Vi är starka! Du klarar detta Jessica :) Tänker på dig <3

  6. Jag tycker det är så orättvist och sjukt att detta ska hända någon.. :(
    Måste säga att du är stark som skriver om detta, det är faktiskt inte alla som klarar av!

  7. Vet inte vad jag ska säga… Så skakande. Helt hemskt att en kille på nätet kan förstöra någon så innerligt. Jag kan se framför mig 13-åriga Jessica som du beskrev. Denna värld är så orättvis!
    Du har verkligen gått igenom mycket. Men du är såå stark som lever ännu idag! Och som fick godkänt i alla ämnen med tanke på vad du gick igenom. Förstår att du var stolt, och att din mamma var det, jag är ju stolt.
    Jag tycker det är en jättebra idé att börja berätta om vad som hänt dig under åren. Det är starkt och modigt gjort. Du är en sån kämpe! <3
    Kram

  8. Vet inte riktigt vad jag ska skriva… Otroligt vad mycket du har gått igenom. Önskar det fanns något jag kunde göra..
    Hur är det med dig idag? Ta hand om dig vännen! <3

  9. kul kanske är fel ord, men intressant att höra din ”historia” eller vad man nu ska säga. du har det inte lätt, men det är bara att fortsätta kämpa!

  10. så tragiskt!! :( du är stark som tagit dig ifrån rakbladen nu, stolt över dig!! <3 du kokmer fixa det med maten oxå ska du se, det lovar jag <3

  11. fyfan vad du är awesome! du visar att du är värsta kämpen och att du inte ger upp, eller hur? sluta aldrig kämpa, jag har med kämpat mig igenom saker, men damn du tar priset och du ska vara stolt för den du är!

  12. sv; oh tack för informationen.Men har du en borderline diagnos för det ska man tydligen ha här nere i skåne för att komma till DBT teamet, och jag ska också dit för samma andledning som du.
    Vilken resa du har gjort gumman,du klarar allt och jag står vid din sida och hejjar,du ska fan fixa detta.puss<3

  13. Åh jag blir tårögd av att läsa det här. Och du inspierar nog många fler än mig till att fortsätta kämpa. Finner inga ord vännen. Du är en sån fin människa!
    Sv: Jo det gick bra..Nästsista samtalet där inne avklarat. Skönt.
    <3

  14. Åh, känner igen mig så mycket i din berättelse. Började själv lida av depressioner och skada mig själv i trettonårs-åldern. Tycker du är så stark som har slutat skada dig, själv är jag fortfarande stamkund på ortopeden. Kämpa på, hoppas att du lyckas må bättre! <3

  15. Jag hoppas så att du fått hjälp med denna händelse…. att du fått hjälp att släppa detta som du upplevt. Att du verkligen får ta dig igenom detta och förlåta det som hänt annars så kommer du fortsätta straffa dig själv vilket inte alls är bra…. vill så gärna att du ska må bra igen.

    Ja visst är de skoj att hon fick en bild i tidningen och att de börjar rulla för grabbarna….

  16. Det du skriver är så magiskt med tragiskt.
    Jag klarade också av högstadiet, hade 13 ig:n på höstterminen men gick ur nian med endast 2 ig:n. Jag förstår din lycka, för jag har känt samma.
    Massa kramar.

  17. Det är alltid hemskt när människor blir utsatta för kränkande behandling, men det berör extra mycket när det gäller barn och tonåringar. Känns så fruktansvärt orättvist att du redan som trettonåring blev utsatt för psykiska övergrepp av någon underutvecklad kille med egna problem. Förstår att det måste ha påverkat dig väldigt starkt. I regel är man ju fortfarande ganska formbar i den åldern. Okej, man formas ju hela livet, men du förstår. MER formbar i de yngre tonåren än som vuxen. Och mer känslig. Så om man då utsätts för någon typ av trauma kan det lämna enormt djupa spår. Jag har också varit med om svåra saker, ända från tiden som spädbarn (mina minnen går dock bara tillbaka till 5-årsåldern) fram till tonåren, så jag vet hur grovt det kan påverka en. Det påverkar mig än idag, med mardrömmar och flashbacks och rädsla för vissa situationer, samt en allmän känsla av otrygghet och att aldrig riktigt kunna vara säker eller lita på folk. Det som hänt mig är en stor grund för mina psykiska problem idag, så jag förstår dig verkligen även om jag inte kan säga att jag vet exakt hur du känner eller ens hur just din upplevelse var… alla upplevelser och känslor är ju unika. Men det kanske kan vara skönt att känna till, att det finns fler som har jobbiga minnen från barndomen/tonåren och därför förstår vilka frön de kan så.

  18. Pingback: En flicka som är stark | Carro – en emo/scene bloggerska

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>