tillbaka i den hospitaliserade verkligheten

Tillbaka i Sveriges tråkigaste sjukhusbyggnad. Tillbaka efter flera dagar av trötthet. Magsjukan och febern tog på mina krafter, har legat halvdöd i sängen större delen av veckan. Nu är jag tillbaka på avd 336. Tillbaka i mitt rum och tillbaka i den bittra verkligheten. En verklighet där äs inte ska få plats alls. Där man ska gå emot hela tiden, kriga och slåss för att överleva. Jag har gått lite åt fel håll den senaste veckan. slängt mat och ljugit igen. det spelar liksom inte roll att jag de senaste 7 veckorna har varit inlagd på sjukhus, jag har en ätstörning som vinner över allt. Det enda rätta för mig just nu är att vara här på slutenvården.

Nu ska jag samla ny energi och komma in i rutinerna igen. Jag älskade att vara hemma, men jag hatar att jag inte riktigt klarar av det. just nu känns det bara bra och skönt att vara tillbaka innanför sjukhusets väggar. jag är inte riktigt gjord för livet där ute.

22 reaktion på “tillbaka i den hospitaliserade verkligheten

  1. Alltså jag förstår dig på ett sätt har aldrig haft dokumenterad ätstörning men vägde lite för lite för cirka 10 år sen och levde då på 0 mat per dag typ!! Och ja det är ju något man alltid får leva med jag kan även nu ibland laga mat till min son men inte äta själv gick i somras ner 6 kg på kort tid, nu sista 2 veckorna har ja gått ner 2 kg till just för att jag är inne i en sån period nu att mat gör mig bara illamående !! Mår illa bara av och se reklam om hamburgare och så och inser mer och emr att jag borde nog göra något åt detta för det påverkar min son men ändå sån härlig känsla när vågen pekar ner varje morgon …
    Vet inte vad jag ville säga med detta mer än att jag vet hur det är och ljuga om maten och så ….

  2. Gumman, du kommer också bli fri någon gång! Vi kommer klara det! Glöm inte bort allt vi ska göra nästa sommar, då ska vi vara friska! Vi ses på söndag! Love <3

  3. älskade underbara. du kommer bli frisk även om de kommer ta tid så kommer du vinna över äs.
    vi ska ju fixa detta eller hur?
    tänker på dig massor<3

  4. Du är visst gjord för det verkliga livet därute!! Du måste bara förbereda dig inför det lite mer än många andra, men du vet att jag tror på dig!!<333

  5. Jag tror säkert att du också kommer att klara dig ”här ute” en dag. Du är stark, och bara du fortsätter kämpa så kommer du att klara av det. hejar på dig!

  6. Jag skulle vilja tro på dig med. Men just nu blir jag mest ledsen när jag läser dina inlägg för jag tycker faktiskt inte att du kämpar tillräkligt. Men jag tror heller inte att du är medveten om det.
    Jag skulle faktiskt bara vilja ruska om dig för att få dig att förstå att du är på slutenvården nu, men du kommer inte skrid vara det. Om bara e kort period så kommer du vara utskriven o då hoppas jag inte du kommer tänka tillbaka o insett att du inte tog de chanser du fick. Vad jag menar är att ge det en ärli chans nu. Den lilla tiden som är kvar. Gör precis vad de rekomenderar.
    Jag tror liksom inte det räcker att bara vara där, utan att du är närvarande. Du kan vara där 12-14 veckor o sen inse att det inte gett så mycket som det kunde gjort. En hel behandling som sen inte gett något resultat, o då handlar det inte o att ätstörningen är för stark utan faktiskt att du kanske inte släppt in behandlingen på det sätt du kunnat.

    Jag kan förstå att du blir upprörd när du läser det här o om du blir det tror jag det är bra. Ganska dig själv. För missförstå mig inte. Jag tror verkjärn att du kommer tillslut att fixa det här, men jag tror o tycker att du måste kämpa mer. Du har världens chans här nu, ta den!!
    Jag har själv vart där inne. Jag tog den inte i den mån jag kunnat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>