Livet på psyket

20120129-130658.jpg

Ligger i min sjukhussäng. Gråter över att livet är såhär. Har ångest, får lugnade tabletter. Är inlåst. Inte ens med personal får jag gå ut och andas lite luft.

Träffat min favoritsjuksköterska som jag träffade på avd 82 i höstas. Nu möts vi igen, flera månader senare, och inlagd är jag fortfarande. Kan inte förstå att fyra månader har gått. Fyra månader på sjukhus. Har tappat allt det där som kallas liv. Det känns som att sjukhuset är allt som jag har kvar.

Jag orkar knappt slåss längre. Det är ett krig att ens överleva. Nu vill jag bara att denna helg ska ta slut så att jag kan träffa en läkare. Jag drömmer om att läkaren ska ha en lösning. Jag måste hoppas på det. Jag måste leva på någon form av hopp. Annars dör jag.

Inlagd, igen.

20120128-074224.jpg

Idag blev jag utskriven från avd 336 men har sedan dess suttit på psykakuten och väntar nu på att en ambulanssjukvårdare ska komma och köra mig till avd 86, en sluten psykiatrisk avdelning. Allt gör så himla ont just nu

ska jag leva eller dö, har jag ens något val?

Jag är vid liv, men utan att leva. Livet blev tokigt och nu är det kaos av varje andetag. Egentligen skulle jag lämna avd 336 imorgon. Egentligen skulle det vara dags för mig att åka hem och få tillbaka ett liv. Egentligen skulle jag vara glad nu. Egentligen hade livet kunnat vara ganska bra. istället balanserar jag på en smal tråd, faller hela tiden.

Läkarna börjar bli säkra. Jag har Borderline, också. En till diagnos. Ett till fack man placeras i. Strax innan jag blev sjuk i ätstörningen tänkte jag att jag aldrig skulle klara av en sjukdom till. Nu blev det två och med mina fyra diagnoser vill jag säga tack och hej då till det här som kallas liv.

Som sagt kommer jag inte lämna avd 336 imorgon. I förra veckan beslutades det att jag skulle vara kvar här en extra vecka. Igår på läkarsamtalet fick jag höra att jag antagligen inte får åka hem nästa fredag heller utan flyttas till en annan avdelning, en sluten vuxenpsykiatrisk avdelning, igen.

Det där med att åka hem kan jag bara drömma om. Jag har inga tårar kvar, men jag behöver gråta. Jag har så jävla ont. Det gör så ont att sitta med en sönderskuren arm, det gör så jävla ont att få höra att man inte får åka hem. Det är så jävla hemskt att vara inlåst. i 14 veckor har jag varit inlagd på sjukhus nu. 14 jävla veckor.

livet i en mardröm

Hej. Det är ganska hemskt här. Gick från att vara i grön zon och ha mycket frihet till att få övervakning. Förut hade jag fri utgång, nu får jag inte ens ta luft själv. Det känns hemskt och som att jag vandrat tusen miljoner steg åt fel håll. 

Har träffat läkaren idag. På grund av epilepsin kan vi inte göra så mycket just nu med medicineringen. Mina mediciner är väldigt noga bestämda och planerade både från psyk och neurologen så att vi minimerar risken för fler epileptiska anfall. Det är inte bara att byta mediciner på mig, och eftersom vi nyligen gjort det får det vara såhär.

Igår kväll fick Petter komma hit med alla mina mediciner som fanns hemma efter ett beslut från överläkaren. Risken för överdos är för stor. Egentligen skulle jag åkt hem idag men nu måste jag vara kvar på avdelningen tillsvidare.

Som att detta inte räckte så har jag blivit överfallen av hemska tvångstankar och nu fått ett återfall i mitt självskadebeteende. Helvetet tar aldrig slut.

Nu måste jag ut till dagrummet igen. Efter middagen kommer mina oroliga föräldrar hit. Vi hörs ♥

om sanningen ska fram är jag död inombords.


Jag vill inte vara med längre. Det gör så ont varje gång jag faller. Ramlar pladask mot marken. Nu är jag där nere igen. med självmordstankar värre än på länge. Orolig personal över mig. På onsdag ska jag få träffa läkaren, något måste göras, det är bara det att ingen riktigt vet vad. Äter hög dos av mina antidepressiva, provar mediciner fram och tillbaka – ingenting hjälper. Mitt i allt så känner jag mig mest ensam i hela världen. Vänner försvinner hela tiden, ingen orkar väl med mig längre. Jag orkar inte heller.

pricknyheter


Den här klänningen var det verkligen meningen att jag skulle ha. Den kommer från H&M och jag hade tittat på den jättelänge men sen tog den slut. Helt plötsligt hängde den på ställningen utanför provrummet, helt ensam, i min storlek och på rean. Kan man bli lyckligare? 100 kronor gav jag för den.


Den här hittade jag också på rean, på Carlings för 150 kronor!

Permission!


Heeelg som betyder permis för mig. Jag startade den med fika med min bästaste syster Jenny. Det är så fantastiskt underbart att kunna äta fikabröd igen efter alla gånger jag suttit på café med en slät kopp kaffe. LYCKA. Jag har även shoppat lite till, men det får ni se imorgon!

”Normal” och glad

Idag har jag varit på stan med personal. Vi har shoppat och ätit buffé. Jag har köpt mina första jeans på flera år. Är en tights-tjej som en del av er kanske vet, men nu kände jag att det var dags att äga ett par svarta jeans. Mina favoritjeans klippte jag av för ett tag sedan och har sedan dess använts som shorts. Nu är dessa underbara shorts för små. Jobbigt kanske, MEN, jag köpte dem jeansen när jag gick i årskurs 7. Alltså sju jävla år sedan. De ska INTE passa nu. Jag är ju för fasen en vuxen kvinna. Det var jätteskönt att köpa en normalstorlek på dagens jeans. ALDRIG MER BARNKLÄDER. Det är bara så himla sjukt och fel. Detta är så rätt och bra. Jag har sagt hej då till äs och det känns underbart.

Sen köpte jag massa fina saker. Idag får ni se min t-shirt som inhandlades på Monki för 200 kr. Älskar kragen! I helgen ska jag visa er resten av mina inköp.

Luften svider när vi andas in


we ♥ it

Ätstörningen blir mindre och mindre och jag är så glad för det. Kvar står jag med den hemska dystymin. Fått höra flera gånger idag att det är ett svårt sjukdomstillstånd. Har haft familjesamtal nu på eftermiddagen. Det gör så ont att höra mamma säga ”Jag är rädd att Jessica ska ta livet av sig”. När jag då bekräftar hennes rädsla blir bara allt ännu mer hemskt. För visst känns det hopplöst när jag har ÅR av kämpade framför mig, för att kunna hantera vardagen med sjukdomen. Kanske kan jag inte ens bli frisk.

Nyår 2011

GOTT NYTT ÅR!

Jag fick en jättefin nyårsafton. Sara från avd 336 kom hem till mig. Vi lagade tacos, drack jordgubbssaft, skrattade, åt godis, spelade kort, pratade, sköt raketer och sedan vid tolvslagen satt vi på ett högt berg med utsikt över hela Göteborg. Där skålade vi med pommac och önskade oss ett bättre 2012.

Idag ska jag tillbaka till sjukhuset. Sara är utskriven så nu blir det om möjligt ännu mer jobbigt att åka dit. orkar inte vara inlagd mer.