ska jag leva eller dö, har jag ens något val?

Jag är vid liv, men utan att leva. Livet blev tokigt och nu är det kaos av varje andetag. Egentligen skulle jag lämna avd 336 imorgon. Egentligen skulle det vara dags för mig att åka hem och få tillbaka ett liv. Egentligen skulle jag vara glad nu. Egentligen hade livet kunnat vara ganska bra. istället balanserar jag på en smal tråd, faller hela tiden.

Läkarna börjar bli säkra. Jag har Borderline, också. En till diagnos. Ett till fack man placeras i. Strax innan jag blev sjuk i ätstörningen tänkte jag att jag aldrig skulle klara av en sjukdom till. Nu blev det två och med mina fyra diagnoser vill jag säga tack och hej då till det här som kallas liv.

Som sagt kommer jag inte lämna avd 336 imorgon. I förra veckan beslutades det att jag skulle vara kvar här en extra vecka. Igår på läkarsamtalet fick jag höra att jag antagligen inte får åka hem nästa fredag heller utan flyttas till en annan avdelning, en sluten vuxenpsykiatrisk avdelning, igen.

Det där med att åka hem kan jag bara drömma om. Jag har inga tårar kvar, men jag behöver gråta. Jag har så jävla ont. Det gör så ont att sitta med en sönderskuren arm, det gör så jävla ont att få höra att man inte får åka hem. Det är så jävla hemskt att vara inlåst. i 14 veckor har jag varit inlagd på sjukhus nu. 14 jävla veckor.

38 reaktion på “ska jag leva eller dö, har jag ens något val?

  1. Själva diagnosen i sig ändrar inget för dig. Du är samma människa som du var innan du fick den. Det är bara en benämning, och du behöver egentligen inte må sämre nu.

    Jag håller tummarna för dig.

  2. Åh, Jessica. Det är så synd att du ska behöva må så här. 14 veckor är lång tid, men om det eller mycket mer är vad som krävs för att du ska bli frisk och må bättre så får det ta så lång tid.

    <3

    Sv: Min lägenhet är såå fin! Hihi. Men tyvärr har jag inte bott där så mycket, har mått dåligt och hamnat på danderyd och sen pkv (boende i Norrtälje) men ska börja bo hemma snart igen:D Det längtar jag till, för det är ändå mitt hem.

  3. Hej gumman. Har själv spenderat mycket tid på sjukhuset nu så jag har inte varit in till dig men jag har givetvis tänkt… ja de har jag.
    Jag vet hur de är att hela tiden drabbas, att man till slut undrar vad de finns för mening. Varför man ska kämpa. Jag vet att jag redan sagt detta och du måste få hjälp att gå till grunden. Du måste få hjälp med orsaken till ditt mående oavsett hur många diagnos namn de ger dig. Du är ju du oavsett eller hur? Diagnosen ger svar på varför men orsaken och symtomen är ju ändå något man kan ta tag i…. göra något åt. Vi med diagnoser från psykiatrin vi liksom blir inte kvar utan vi blir en diagnos…. men vi är ju en människa bakom detta.
    Hur hade kommit fram till Bordeline? Har du läst på något själv? MIn fd man träffade en tjej ett tag med diagnosen. Jag känner inte dig och har inte träffat dig IRL så jag kan inte säga att NEJ de är inte du men de brukar vara väldigt speciellt…. å de jag ser här har aldrig fått mig att tänka i den banan. Man brukar inte ha någon insikt….
    Glöm inte gumman att du är du… oavsett diagnoser…. du blir ingen annan…. har någon canser ja ser man människan bakom sjukdommen men de är inte så ofta så för oss andra men de är hemskt fel. Se det inte som ett misslyckande att vara på sjukhuset…. bara du får hjälp.
    Om du får läs Ann Heberlienes böcker… Jag vill inte dö jag vill bara inte leva längre. Den läste jag själv just då där på psyket när jag inte ville leva…. sedan läser du Ett gott liv. Rekommenderar verkligen om du orkar…. de har hjälpt mig enormt.
    Det är någon som sätter ord på mycket av de man känner….
    Önskar jag kunde göra något men jag lyssnar gärna om du får skriva… hade jag bara bott närmare hade jag gärna besökt dig. Mår skit själv nu å vet va ensam man är…. hur många sviker…. å jobbig man tycker man är. Att ingen orkar med en längre å min skräck är att Daniel ska sluta orka för man är ju inte dum man vet att de tar. Jag lider med mina barn som ska behöva ha mig som mamma….. men samtidigt är de pga dom som jag lever än…. för jag kan inte göra så mot dom….
    Finns här… kram nu.

  4. Du ska veta nu i ditt mörker, att du är mitt ljus!
    Du är min förebild och absolut min insprationskälla.
    Du är en otrolig människa, jag tror att det är många som känner som jag. Du ger min kraft att ta mig igenom livet med dess motgångar! Du klarar allt Jessica! Du är en bra människa, glöm aldrig det.

  5. Det kommer bättre tider! Alla försöker göra sitt bästa för att du ska bli frisk igen. Jag önskar jag kunde fylla dig med kärlek, värme och hopp. Du finns i mina tankar, fina du <3 Kramar

  6. Tack för din kommentar!!

    Glad blev jag när jag fick den och sen kom in här och såg att du äntligen uppdaterat. Har undrat var du tagit vägen. Låter riktigt tufft för dig. Vet knappt vad jag ska säga, men jag vet att du är stark och kan ta dig uppåt.. Låt det ta tid. Även om det är tråkigt, men det finns så mycket tid kvar…

    Vad är du på för avdelning nu?
    kram

  7. Älskade du! Jag är så ledsen för din skuld!
    Du verkar vara en fantastiskt fin människa och en oerhört stark tjej. Du är en inspiration och en källa till glädje. Jag hoppas att du kan se det här även i dig själv!

    Tänker på dig!

  8. Men fina du! Att du får en till diagnos betyder egentligen att det som varit svårt för dig nu har fått ett namn, och därmed är chanserna större att du kan få bra hjälp (eftersom man inom psykiatrin utgår från olika mallar och teorier kring olika problem). Får du diagnosen borderline är du ju fortfarande samma Jessica. Det betyder inte att du är sjukare än för en vecka eller en månad sedan, det betyder bara att det som då var sjukt i dig- och som fortfarande är det- nu lättare kan definieras.

    Visst finns det människor som placerar in en i ett fack baserat på vilken sjukdom man lider av, men jag tror att du gör dig själv en stor otjänst om du tänker på det sättet själv eller utgår från att alla kommer döma dig (eller vad man nu kan vara rädd för). Jag förstår absolut att det finns mycket oro med i bilden när man precis fått en ny diagnos, jag förstår också att man gärna vill ses som en individ av omgivningen och inte bara som en i mängden. Runt borderline finns det ju också en hel del fördomar som vissa människor bär på, självklart vill man inte råka ut för dem. Det är dock svårt att påverka andra människor, i alla fall svårare än att påverka sig själv. Så försök, om du kan, att påverka dig själv positivt. Försök tänka att detta med borderline bara är ett sätt att beskriva problem du redan hade, så att du ska få bättre hjälp.

    Försök också att komma ihåg vem du är. Du är ju fortfarande Jessica och du kommer alltid att vara det. Ibland kan det vara svårt att veta vad som är en själv och vad som är sjukdomen (man är trots allt inte sin sjukdom, men det blir en del av ens vardag), men under allt det är du en människa. En personlighet. Låt inte någon annan intala dig något annat, låt inte heller dig själv intala dig något annat, för du är värd mer än så! Självklart är du mer än bara dina diagnoser. Det är vi alla! Men kanske kan diagnosen hjälpa dig att förstå mer och mer vad som är sjukdomen som talar och vad som är du?

    Du blir inte en annan människa bara för att du får en diagnos, jag lovar. Det kanske känns som det, och det kanske finns någon som tänker så, men egentligen är det bara det att de delar av ditt beteende/mående som ligger dig i fatet, nu har fått ett namn. Så försök att se det här med diagnosen som en möjlighet, som ett verktyg att använda dig av i din strävan att bli frisk. Jag tror på dig och om du någonsin behöver prata av dig kring dina problem eller känslorna inför att ha många diagnoser, tveka inte att maila mig. Jag finns här för dig och jag har stor erfarenhet av att leva med många diagnoser. Visst, det betyder inte att jag vet EXAKT hur du känner, men jag kanske kan sätta mig in i det lite mer än människor som inte har erfarenhet av det. Kanske kan det upplevas hjälpsamt. Det är upp till dig hur du vill göra, men kom ihåg att jag finns här om du behöver prata. <3

  9. Åh, blev så glad för din kommentar! Hur är det med dig? Önskar det fanns något jag kunde säga eller göra som gjorde det åtminstonde lite bättre.
    Vill bara att du ska veta att jag tycker du är otroligt stark och jag vet att du kommer att fixa det här. Ta hand om dig fina du! <3

  10. fina jessica! du är en flicka som är stark, du har klarat det förut, & kommer klara det igen ta bara en dag i taget. du kan bli frisk bara du vill & det vet jag att du vill! kämpa inte för någon annan vill det, kämpa för din egen skull ! även fast det känns tufft så kommer du klara det. saknar dina blogg inlägg här. & dina kommentarer. <3

  11. För mig var det också jobbigt att få borderline-diagnosen, men jag försökte tänka såhär: nu kan jag åtminstone få hjälp. tack vare mina diagnoser har jag fått börja i MBT. Du kanske också kan få börja i någon bra terapi, typ DBT eller MBT?
    ta hand om dig och många kramar till dig.
    hoppas att allt blir bättre för dig och att du får den hjälp du behöver!

  12. Fina, det finns alltid en väg ut ur helvetet. Det svåra är bara att hitta den. Jag vet själv hur det är att leva med en massa diagnoser (Borderline, bulimi och lätt OCD) men man lär sig hantera dom med tiden.

    Jag levde i smärta i 8 år. Jag var inlagd på sjukhus/hem sammanlagt 2 år. Idag sitter jag här och mår bättre än någonsin! Jag har inte skurit mig på 1 och ett halvt år. Så tappa inte hoppet! <3 Jag vet att du inte känner mig, men det är ändå något i din historia som berör mig. Har läst din blogg länge.

    Massa styrkekramar <3

  13. Sv. tack :) Jag är glad över att nått i mitt liv har löst sig iallafall!! Åh Jessica sluta in kämpa! Du är en underbar person..Fortsätt andas, fortsätt kämpa, fortsätt lev och sluta aldrig hoppas!!
    Mina läkare har pratat om att jag också har borderline !! Jag vet inte om jag bryr mig om diagnoser egentligen, jag vill bara slippa må såhär!!

    KRAM KRAM

  14. du borde väl få komma hem snart? :) 1-2 veckor kan du juh tänka, då är du hemma? :) Ist för att lyssna exakt på vad dom säger så kanske man ska multiplicera det med två så man får mer hopp?

  15. Vad jobbigt, fina du. Det är svårt att sätta sig in i hur du har det, men jag tror jag håller med Daniel och Candy, en diagnos till förändrar egentligen ingenting. Kanske det är bra till o med? Kanske det betyder att du äntligen kan få rätt hjälp nu när man vet diagnosen.

  16. du är så fin,
    du kommer klara av det, jag låvar.
    Hade jag vågat, och fått, skulle jag kommit och hälsat på dig
    Jag hade kramat om dig
    Och sagt att allt skulle bli bra
    för det blir det.
    faktiskt blir det de tillslut.

  17. Alltid sjukt jobbigt att få en diagnos, bli utstuderad av läkarna och sen satt i ett fack. Men det är inte så dom menar det. Försök se boderline diagnosen som nånting positivt, för det ÄR det. Boderline som du säkert redan vet, ligger som en slags grund till de andra diagnoser. Mm, dom kanske mer kan kallas för symtomer. Förhoppningsvis blir det lättare för öppenvården att behandla och hjälpa dig på långsikt. Du är stark tjejen, och hur dåligt du än mår så kommer solen alltid igen.

    /en med boderline

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>