Att sluta kräkas


we ♥ it

Jag tänker på det oftare och oftare, hur skönt det är att jag har slutat kräkas upp den mat jag får i mig. Det är så fantastiskt skönt att ha ett problem mindre, för kräkningarna lockar inte ens längre. Det är fantastiskt att kunna gå på toaletten efter att man har ätit, utan att kräkas eller trycka i sig laxerande tabletter. Det är fantastiskt att kunna vara ensam hemma efter måltider och ändå behålla all mat.

Det var inte så många månader sedan då jag inte fick behålla någonting av det jag åt. Då hela vardagen såg ut sådär: svält – mat – kräkning – laxerande – svält – träning – mat – laxerande – kräkning – svält. Då satt jag fast i en hemsk cirkel som jag inte trodde gick att bryta. Tack och lov blev jag inlagd på avd 336, den slutna anorexi- och bulimiavdelningen, då. Det var där som jag lyckades sluta kräkas helt. Från den dagen då jag satte min fot på avdelningen med min stora resväska, den 1 november 2011, så slutade jag kräkas. Impulserna fanns där under en lång tid efteråt, men helt ärligt, när jag väl bröt den onda cirkeln var det ganska enkelt.

Den oron Petter satt inne med när det var som värst, den kan göra ont än idag. När han var i skolan och jag satt hemma och svalt och kräktes. Då han varje dag var orolig att jag inte skulle leva när han kom hem. Allt var så hemskt då, värre än vad det är just nu. Det var då jag hamnade på psykakuten och sen på avd 82 och till sist på avd 336.

Alla ni där ute som stoppar fingrarna i halsen efter varje måltid, eller någon gång i bland, alla ni som känner att ni sitter fast, som att det inte går att sluta – det går. Jag lovar. Idag ser jag det inte ens som ett alternativ att kräkas. Jag skämdes mycket när jag satt fast i detta beteende, kände mig äcklig och som att ingen förstod. Idag skäms jag inte. Jag var bara väldigt sjuk i ätstörningen och idag är jag lite friskare. Det tackar jag mig själv och sjukvården för. Och Petter, för att han tog mig till psykakuten den där hemska dagen i oktober.

Dagens

20120227-153834.jpg

Idag har jag på mig hängsleshorts från Monki och randig tröja från Gina Tricot. Lite vårigt sådär en snöig och regnig måndag!

prickar från Lindex


Stannade i stan ett tag efter dagvården och kom hem med dessa tre tröjor. Alla från Lindex. De hade 20 procents rabatt idag så för under 700 fick jag allihop. Tyckte att jag var värd att shoppa lite efter mina senaste månader. ps. den sista tröjan är mörkblå, tycker den ser svart ut på dataskärmen.

UTSKRIVEN!

Jag har lämnat avdelningen och min sjukhussäng. Id-bandet är avklippt och jag sitter HEMMA i soffan. 5 månader av mitt liv spenderade jag inlåst. Jag vet knappt vad jag ska känna. Jag är både lycklig och rädd, glad och sorgsen. De kommande dagarna ska jag bara vila, landa i det faktum att jag faktiskt är hemma på riktigt. Jag ska packa upp ett halvår i plastpåsar, tvätta, fixa. Sen ska jag ta nya tag och hoppas på att jag aldrig mer behöver vara inlagd. Det har verkligen varit kämpiga månader, så grattis till mig själv som överlevde. Och tack till er som stöttat mig på vägen. ♥

Det finns tid att göra fel och göra om

20120221-210133.jpg

Ikväll har jag fått höra från avdelningen själv att de inte kan hjälpa mig. Att min problematik är för svår. Det kändes konstigt att få höra det, även om det är precis detta jag märkt under snart en månads tid.

Jag har bestämt mig för att åka hem. Jag fick tjata så mycket att läkaren tillslut inte orkade säga ifrån. Det gjorde inget, det var bara ordet okej jag behövde höra. Jag fick även höra lite dåliga nyheter. Jag fick avslag på min remiss som var skickad till ett speciellt borderline-team. Anledning: jag är inskriven på slutenvården. Istället ska nu en remiss till en allmänpsykiatrisk öppenvård skickas. Där jag suttit år in och år ut och inte fått nån hjälp. Känns ju sådär helt ärligt.

Hur som helst, efter ett bråkigt och jobbigt läkarsamtal bestämdes det att jag på torsdag åker hem efter nästan FEM månader inlagd på sjukhus. Känns både jätteskönt och jättekonstigt. Jag önskar att jag kunde åka härifrån med ett leende på läpparna och ärligt säga att jag mår bättre…

Förresten verkar det som att en del av er anser att jag borde sluta gnälla på vården, för det är ju jag som måste göra jobbet. Vill bara poängtera att jag är mer än väl medveten om att det är jag som måste göra mig frisk, men, när man är inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning mår man inget vidare och orkar inte ta tag i sig själv. Det är då vården ska finnas där och i mitt fall hjälpa mig med maten och undvika självskador. Men självklart vet jag att det är jag själv som måste kämpa för att bli frisk, men vet ni? Man orkar inte alltid kämpa och då måste någon annan orka. På avdelningen jag är nu bryr sig igen om jag varken äter eller skär mig. Och så får det INTE vara på ett sjukhus!!! Jag tror alla som varit inlagda på vuxenpsyk fattar vad jag menar…

Imorgon har jag nattpermis så nu ska jag sova min SISTA natt på avd 86. Godnatt finisar!

Tankar om epilepsin

20120221-184852.jpg
På akuten första gången. Mumin var med redan då!

Egentligen var det nog ingen slump att jag blev sjuk i ätstörningen just då, april/maj 2011. Jag hade mått lite bättre under en kortare period, slutat självskada. Sen kom den där hemska dagen i april. Där minnesluckornaj är många, då jag hamnade på akuten och läkarna misstänkte hjärntumör. Ingen hittade något fel på mig och efter en jobbig natt fick jag lämna sjukhuset och åka hem. Två veckor senare fick vi svaret på vad som hade hänt den där dagen i slutet på april. Jag hade fått ett epileptiskt anfall. Blåljusen blinkade från ambulansen och åter igen var jag på väg till akuten. Där fick jag diagnosen, epilepsi.

Jag blev deprimerad igen. Dels hade jag plågsamma minnen från mina anfall. Sen var jag så himla arg. Jag hade nog med sjukdomar, jag behövde inte en till. Värst av allt var nog att jag började isolera mig. Kunde inte längre följa med mina kompisar ut på helgerna. Jag fick inte dricka alkohol och inte utsättas för blinkande lampor så att gå ut och dansa en fredagskväll var inte längre ett alternativ. Sedan blev jag så rädd. Istället för att begränsa epilepsin så begränsade jag mig själv. Vågade inte göra så mycket eftersom jag hela tiden tvingades tänka på var som kunde hända om jag fick ett anfall där och då.

Det var då jag hittade träningen. Jag blev sorgsen när jag fick epilepsi och i vanliga fall hade jag valt att skära sönder armarna för att hantera alla känslor. Men jag hade ju slutat skära mig, därför slutade jag äta och började träna varje dag. Det var mitt sätt att hantera alla känslor till min nya diagnos och allt vad den innebar. Tillslut blev jag ännu mer isolerad eftersom jag nu hellre var på gymmet än träffade vänner.

Nu har jag inte fått ett allvarligt epilepsianfall på mer än ett halvår tack vare medicinen. Jag är så tacksam för det. Undrar bara lite hur mitt liv hade sett ut om jag aldrig hade fått den sjukdomen. Undra om jag hade blivit sjuk i ätstörningen då? Frågor som det inte finns några svar på…

Jag hoppas vi kan få det bättre än såhär

20120219-194614.jpg

På sjukhus är man för att bli frisk. Man är där under en period och sedan blir man bättre och åker hem. Eller så dör man där i den sterila miljön.
Jag gör inget av det. Jag kan inte sitta här dag in och dag ut och bara vänta, för jag kommer inte bli frisk. Jag kommer inte ens bli lite bättre. Inte nu. Inte här. Det enda jag kan förlora på att åka hem, det är mitt liv. Men jag vill chansa. Jag måste chansa. Jag kan inte vänta på att det ska bli bättre. Det blir inte bättre.

Vägen framför mig har regnat bort

20120215-201447.jpg

dagen har varit så hemsk. jag trodde att det var omöjligt, men jag föll ännu djupare. När jag kom till avd 86 för snart tre veckor sedan hade jag mycket självmordstankar och planer. Sedan har dessa planer successivt försvunnit under min tid här, men idag kom allt tillbaka som ett slag i magen. Det slutade med att jag inte kunde åka till dagvården eftersom självmordsrisken var för stor. Har legat under täcket och gråtit större delen av dagen. Läkaren fick komma och planen att åka hem nästa vecka förändrades. Jag är för farlig för mitt eget liv, och jag erkänner, jag vill inte leva. Det är så fruktansvärt hemskt att känna såhär.

Så, med nya sår på armen fick jag ringa till Petter och tala om att jag inte kommer hem på någon permission på eftermiddagen. En besviken pojkvän kom sen till sjukhuset och höll om mig. Jag önskar så att jag kunde ge honom något mer än det här.

Nu vet jag inte vad jag ska känna. Mest av allt är jag ledsen, varför ska livet göra så fruktansvärt ont? Jag tvivlar så på att det finns ett friskt och fint liv där framme bakom all smärta…

nya tag imorgon

Snart utskrivning

20120214-165948.jpg

Idag fick jag ett fint besked. Nästa vecka blir jag utskriven och får åka hem efter 4,5 månad inlagd på sjukhus!!! Det känns underbart, även om jag precis som alltid förvånas över Sveriges psykvård… På måndag ska jag få nattpermission och om jag inte skadar mig då blir jag utskriven på tisdagen. Vad spelar det för roll om jag skadar mig hemma när jag ändå gör det på avdelningen? En sluten psykiatrisk avdelning borde vara en skyddad plats, men det är precis lika lätt att skada sig själv här inne som det är hemma. Personalen och läkarna vet att jag skadar mig, men ingen reagerar. Avdelningen kan varken hantera självskadebeteenden eller ätstörningar.

Sen är det väl ändå lite konstigt att läkaren väljer att ändra medicinering men sedan skickas man hem utan någon uppföljning? Läkaren borde ju vara intresserad av att se om jag får någon effekt av medicinen, om dosen måste ändras etc? Nej för vet ni, detta är en akutavdelning där ingen bryr sig på riktigt. Därför ska jag om en vecka packa mina saker och åka hem, trots att jag skär mig och mår dåligt. Jag skiter snart i om det blir bra eller inte. Om de inte kan hjälpa mig på en sluten psykiatrisk avdelning vet jag inte vart de skulle kunna hjälpa mig.

Tunn som luft

20120212-170059.jpg

Det är svårt att vara tapper. Svårt att tro på att det ska bli bra igen. Även om jag skulle må bättre, kommer jag någonsin kunna återhämta mig ifrån allt det hemska som har hänt? Kommer jag kunna gå vidare från alla hemska dagar inlåst på psyket?

Jag blir så slut på energi när jag tänker framåt på min resa som står där och väntar på mig. Just nu står livet still. På sjukhuset är det som att någon har tryckt på paus. Men tids nog kommer jag tvingas jobba med mig själv. Fortsätta jobba mot ätstörningen, och framför allt, sluta skära mig. Igen. Jag orkar inte gå igenom det en gång till, samtidigt som jag inte har något val. Sen måste jag kämpa mot min borderline, göra livet så bra som möjligt. Jag behöver acceptera dystymin och min epilepsi. Det är så mycket som måste göras och jag tvivlar på att jag är stark nog.

Du klarar mer än vad du tror

20120208-153237.jpg

Jag har träffat en jättebra överläkare nu och jag är så glad och tacksam över det!!! Jag behöver lite ljus i mitt mörka liv.

Han hade inte gett upp. Han lät heller inte övertygad om att jag skulle bli bra igen. Men han ville försöka få mig att bli bättre och ska nu ge mig en medicin som verkar lite annorlunda än de jag tidigare har ätit. Jag fylls av hopp. Snälla snälla, säg att denna medicin kan funka på mig!! Det tråkiga med läkarsamtalet var att jag fick veta att jag blir kvar på sjukhuset ännu längre. Jag hade hoppats på att bli utskriven denna vecka men blir kvar på obestämd tid. Suck och pust vad trött jag är på att ligga i en sjukhussäng.

Första dagen

20120206-151806.jpg

Idag var det min första dag på dagvården. Det har varit rätt så jobbigt. Alla anorektiska tankar har varit som en djävul i huvudet. På slutenvården där jag är nu kollar ingen att jag äter och jag har gett mer plats till äs. Nu ska Jessica slåss för att ta tillbaka den och börja äta normalt igen.

Nu är jag tillbaka på 86:an. Ligger utslagen i min sjukhussäng. Egentligen fattar jag inte riktigt vad jag har gett mig in på. Orkar jag vara inlagd på vuxenpsyk och jobba med dystymin, självskadebeteendet och min borderline samtidigt som jag går på dagvård för ätstörningen?

Nu ska jag vila resten av kvällen. Imorgon ska jag tidigt till dagvården för då är det vägning, usch och fy och blä.
Tack för alla fina kommentarer, ni är bäst!

Varje hopp får mig att överleva

20120204-090211.jpg

ÄNTLIGEN händer det nåt här! Veckan har varit hemsk. Har enbart förvarats inlåst utan att nån egentligen har gjort någonting. Igår kom min kontaktperson med bra besked, och en liten gnista hopp tändes i min mörka själ.

På måndag blir jag inskriven på avd 339 som är dagvård på anorexiavdelningen så tre dagar i veckan kommer jag få dagpermission från psyk och Sahlgrenska och få gå på dagvård på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Skönt att få byta sjukhus lite i alla fall.

Sen fick jag också höra att det kommer en ny läkare till avd 86 nästa vecka och han håller på att fundera på vad de ska göra med mig, hur de ska kunna hjälpa mig. Det hugger fortfarande i hjärtat, för det känns så jävla kört. Men nu ska dem i alla fall försöka.

Om ett par timmar kommer mamma & pappa hit och jag ska få gå ett varv runt sjukhuset och få lite luft. Längtar som en tok, att vara inlåst är världens mardröm. Dock är det 17 minusgrader ute så sådär jätteskönt blir det väl inte, haha.

Nu ska jag spendera ytterligare några timmar under landstingets filtar i min sjukhussäng. Började på en ljudbok igår = världens bästa tidsfördriv. Egentligen hade jag tänkt att jag skulle få lite permission i helgen men blir kvar på avdelningen…

Ta hand om er, love.

Livet är svart

20120201-181023.jpg

Står i en återvändsgränd. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Står i mitten och skriker på hjälp men läkarna vill inte. Jag kan inte sluta fundera på varför. Har de gett upp? De kämpar inte trots att mitt liv står på spel.

Jag har nog aldrig känt mig lika frustrerad som nu… Läkarna borde göra allt dem kan för att jag ska må bättre, istället väljer de att inte göra något alls. De väljer att förvara mig inlåst på psyket. Där jag inte dör men heller inte lever.

Jag vet att det är jag som måste göra jobbet, men jag behöver läkarnas hjälp med medicinering. För jag klarar inte detta utan en fungerande medicin…