Varför jag blev sjuk i en ätstörning

Igår fick jag en fråga om vad det var som fick mig att bli sjuk i ätstörningen. Egentligen vet jag inte till 100 procent, men jag har några teorier om varför som jag tänkte berätta om.

Strax innan jag började att konstra med maten, så mådde jag ganska bra. Hade inte skurit mig på flera månader och hade inte heller behövt vara inlagd på sjukhus på ett tag. Sen en dag så fick jag epilepsi och utsattes för hemska anfall som alltid slutade med ambulans och sjukhus. När jag fick diagnosen epilepsi behövde jag plötsligt ställa om mitt liv. Läs mer om det här. Hur som helst så blev jag deprimerad och började må sämre igen, men istället för att hantera det genom att skära mig (som jag alltid hanterat allt jobbigt innan), så började jag svälta mig själv istället. Sedan hittade jag träningen, men väldigt snabbt började jag träna hysteriskt mycket och tappade kontrollen fast att jag egentligen trodde att det var då jag hade kontroll. När jag fick min epilepsi så isolerade jag mig själv mycket, slutade träffa vänner och ville mest vara ifred för jag var så rädd att jag skulle få ett anfall. Men på gymmet vågade jag vara, det blev min frizon. Och när jag blev sjuk i ätstörningen tappade jag snabbt i vikt, någonting som triggade mig ännu mer, för såklart ville jag bli smal som många andra.

Anledningen till att jag slutade äta/tränade/kräktes istället för att skära mig som jag alltid gjort tidigare tror jag beror på att jag i denna period hade mycket kontakt med tjejer med ätstörningar. Jag tror faktiskt att det smittade av sig på mig, jag ville också bli smal. (menar såklart inte att det var dessa tjejers fel, verkligen inte. Alla har ett eget ansvar för sina handlingar)

En annan sak som påverkade detta mycket var att jag och Petter bestämde oss för att bli nyttiga. Vi skulle sluta äta godis, bli hälsosamma och gå ner nåt kilo sådär. Jag hade redan en del ätstörningstankar när vi skulle börja med detta, men det visste inte Petter om, så han såg det som en kul grej. (varken han eller jag behövde gå ner i vikt). Petter upptäckte sen att denna ”diet” hade gått alldeles för långt, men jag hade redan blivit väldigt sjuk på kort tid. Petter slutade ju såklart med ”dieten” så fort han upptäckte hur jag hade blivit, men det var för sent. jag var fast.

Sen får man inte glömma av att jag var emotionellt instabil redan under denna period, och ett självdestruktivt liv stod jag hand i hand med, så att jag bytte ut rakbladen till svält är väl den enkla förklaringen. Nu när jag börjat äta igen har jag ju gått tillbaka till rakbladen så ätstörningen har väl aldrig varit mitt ”huvudproblem” utan mer ett symptom på min Borderline.

4 reaktion på “Varför jag blev sjuk i en ätstörning

  1. Hoppas att det är okej att jag frågar.
    Tycker/tyckte du att det var jobbigt att prata om ätstörningar med dina kompisar?

  2. jag känner verkligen igen det där med att vara borderline och liksom hoppa från ett självskadebeteende till ett annat. rakblad, överdoser, missbruk, ätstörningar, knasiga destruktiva relationer, you name it, i’ve done it. tror att det är så för många med våran diagnos. de instabila känslorna och den instabila självbilden gör liksom att man bara hoppar från det ena till det andra, i ett försök att finna något som ska göra att allt känns bättre igen.

  3. Håller verkligen med om det sista, man ”byter” bara. Man vet att man är tillräckligt stark för att sluta med något, tex skära sig. Men så börjar man med något annat istället.

    Jag märker främst att förändringar i livet/tillvarån påverkar det mest. Tycker du är skit duktig som tagit dig ur ätstörningarna!! Det ska du ha all cred för, och tillåt inte din ångest att ta över ditt liv igen. Se tillbaka på det du lyckats med, och bestäm dig för att fortsätta lyckas varje dag!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>