det finns hopp om en förändring, men det tar den tid det tar

we ♥ it

Jag började morgonen med att gå emot ätstörningen. Lovade socialen att jag skulle äta den där mackan till frukost, men det gick inte. Sen när vi sågs på stan så insåg jag att det är dags att börja kämpa nu, så jag gick emot, åt en macka och vann frukostkampen.

Hela veckan har det varit struligt med samtal fram och tillbaka till anorexi- och bulimimottagningen. Tack gode gud har min bästa mamma tagit hand om allt och det enda jag har behövt göra är att lyssna på alla smärtsamma ord varje eftermiddag och gråtit tills ögonen svider. Jag ska antagligen inte tillbaka dit då jag har för många psykiska sjukdomar som måste tas tag i, även om maten dock är ganska akut. Istället pratas det nu om behandlingshem, en plats där jag får möjlighet att ta tag i alla mina sjukdomar på samma gång. Egentligen så känns det som att jag vägrar inläggning, men samtidigt vet jag inte vad jag har för val. Jag orkar inte ha det såhär längre, att år in och år ut plågas av all denna smärta och åka in och ut på sjukhus. För tillslut kommer det bli så illa att jag akut hamnar på psyk igen och det vägrar jag mer än allting annat. Därför ska jag och mamma träffa min psykolog på måndag och se om hon vet några bra behandlingshem. Och om inte hon kan hjälpa oss ska vi till socialen och be dem om hjälp. Om vi inte hittar något bra behandlinghem för flera psykiska sjukdomar så ska jag antagligen söka till Capios behandlingshem i Varberg för att i alla fall få hjälp med ätstörningen. Allt känns bara som en enda stor röra, men jag måste bli frisk snart, för varken jag eller någon annan vet hur länge till jag kommer orka ha det såhär, må såhär. Jag måste göra allt för att bli bra, även om det innebär sjukhus och att jag måste lämna min lägenhet och flytta. Jag måste satsa allt, annars vet jag inte hur länge till jag kommer leva.

våra steg ska eka länge efter att vi alla gått ur tiden

Jag har hamnat i en återvändsgränd där jag bara vill sätta mig ner och skita i alltihop. Insåg igår att jag antagligen kommer bli inlagd hur jag än gör. Egentligen skulle jag vilja kasta in handduken nu och försöka få en plats på sjukhuset eller ett behandlingshem. Det är bara det att jag vägrar att bli inlagd. Jag vägrar det och precis lika mycket vägrar jag att äta. Har fått höra flera gånger den senaste veckan att det som väntar på mig då är ett LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård)

Socialen har varit hos mig idag och vi har i princip bara bråkat. De gör allt de kan för att jag ska äta den där lilla mackan, men det går inte. Jag känner inte igen mig själv, jag har aldrig varit så sjuk och envis. Fick höra att prata med mig är som att prata med en vägg. Jag vägrar lyssna, jag vägrar allt. Det har blivit hot om sjukhus, fått höra att soc kommer sluta träffa mig om jag inte skärper mig. Det känns som att alla i hela universum är arga på mig, som att ingen förstår att det är en hemsk sjukdom som håller i mig.

Förlåt, men det hade varit lättare att hoppa ut genom mitt fönster på åttonde våningen så hade alla sluppit. Och jag skulle slippa lida längre, jag skulle slippa ha en framtid på sjukan. Jag trodde att jag hade upplevt helvetet innan jag blev sjuk i anorexin, men jag hade så fel. Ätstörningen är det absolut värsta jag någonsin har känt. Det som gör mest ont av allt, det är att jag var så himla nära att bli frisk. För en månad sedan lämnade jag Drottning Silvias barn- och ungdomssjuk med glädje. Jag var så stolt att jag hade kommit så otroligt långt. Sen föll jag pladask och är nu sjukare än jag var i höstas, fast med en bättre vikt.

Strand- och badpremiär!


Idag har jag & Sara varit vid havet och göttat oss! Solat, myst, ätit glass, och jag har till och med BADAT! Sommaren är bäst bäst bäst. och Sara också för den delen, vad skulle jag gjort utan henne? ♥

Dagens outfit


Både shortsen & knytblusen med körsbär kommer från H&M. Vart jag har köpt det röda skärpet har jag helt glömt bort.

En perfekt lördagskväll

20120527-005913.jpg
En kväll med många skratt, träff med underbara människor, nya, och gamla som jag inte sett på länge. Vi har grillat och ätit middag ute i kvällssolen. Jag har gått barfota genom gräset och druckit alkoholfria drinkar. Sen har vi trängts nio stycken i soffan och skrikit ett glädjetjut för varje tolvpoängare vi fick. Tillslut vann vi och nu är jag på väg hem. Fler såna här kvällar tack! Ps. Älskar att man kan gå hem i tunn sommarklänning mitt i natten.

Fler frågor & svar

Hur ser du på din kropp just nu? Är du nöjd med hur den ser ut eller skulle du vilja gå ner/upp i vikt?
Svar: Jag önskar så att jag kunde svara att jag var nöjd, men det är jag inte. Tyvärr har jag fallit tillbaka i ätstörningsträsket där allt handlar om att gå ner i vikt igen. Enda sedan jag gick upp tretton kilo (när jag var inlagd och sen på dagvården) har jag känt mig för tjock, men jag har ändå kunnat acceptera att min kropp vill se ut så. Jag hade accepterat att jag ibland behövt medium på vissa kläder, men nu känns det som att jag inte alls accepterar det längre. Så fort jag började slarva med maten kom alla ätstörningsmonster tillbaka, alla röster i huvudet. Och ju mer jag började svälta desto värre blev det. Så nej, just nu är jag inte alls nöjd och tyvärr strävar jag efter en lägre vikt igen.

Vad får du för behandling just nu?
Svar: Jag går hos en psykolog varannan vecka i 40 minuter. Detta är verkligen inte tillräcklig hjälp för mig, men tyvärr är inte vården så intresserade av att ge mig mer eller annan behandling.

Har du testat DBT någon gång?
Svar: Ja det har jag! Under vintern 2010 gick jag på en intensiv DBT-behandling i form utav dagvård och då var jag på psyk måndag-fredag i 10 veckor. Detta hjälpte mig jättebra då jag faktiskt efter den perioden lyckades sluta skära mig. Precis när jag hade slutat dagvården blev jag akut sämre och blev inlagd på psykiatrin men när jag kom ut därifrån lyckades jag hålla upp från självskadorna i flera månader. Efter dagvården gick jag kvar hos en DBT-terapeut i cirka ett år för att hålla kvar vid alla färdigheter som jag lärt mig. Även om jag tyvärr börjat skada mig igen så är det ändå stor skillnad än vad det var innan jag började behandlingen. Jag har fortfarande kvar mina redskap och kan ofta använda mig utav dem.

Inflyttningsfika


Hela förmiddagen har jag haft mamma, pappa, syrran, min bror och Mattias här. Det var dags för mig att ha inflyttningsfika. Så mysigt att ha hela familjen här på samma gång. Nu har dem åkt vidare men mina syskon & Mattias ska jag träffa snart igen då vi ska grilla & glo på eurovision. Ett tidsinställt inlägg får ni ikväll. heeeidoo.

bakfredag

Hela eftermiddagen har jag stått i ett trehundra grader varmt kök och bakat. Jag gjorde bärmuffins i söta mumin- och prickformar, och sen en hjärtformad kladdkaka. Båda recepten är superlätta och ni hittar dem här & här.

Tyvärr har jag inte vågat smaka pga dumma dumma dumma äs, men imorgon får jag gäster och då jäklar ska jag fika! ps. ursäkta att mina muffins inte ser så fina ut, haha.

Beviljat socialbidrag


I måndags var jag ju på ett möte som jag var så himla nervös över. Det var ett möte hos socialen då en utredning startades i frågan om jag hade rätt till socialbidrag. Idag fick jag hem ett positivt beslut och jag är så glad för det. Enda sedan jag blev sjukskriven första gången (2010) har jag levt med en inkomst på 4500 kronor, pengar som knappt täcker hyran. Därför har jag tvingats leva på mina föräldrar, vilket varken jag eller dem har tyckt om. Nu har jag alltså fått beskedet att jag har rätt till socialbidrag och kommer nu kunna betala både hyran och allting annat HELT själv. Vilken bra start på helgen alltså!

Frågor & svar

Jag har fått lite frågor det senaste som jag tänkte att ni skulle få svar på.

Har du skurit dig länge?
Svar: Ja, i nästan åtta år. Sen har det varit lite från och till… under förra våren och sommaren hade jag ett långt uppehåll men sen när jag blev inlagd i oktober föll jag tillbaka. Idag skär jag mig dock väldigt mycket mer sällan än vad det har varit. När jag gick på högstadiet skadade jag mig upp till tio gånger OM DAGEN.

Har du någonsin sytt?
Svar: Nej, det har jag inte! Två gånger har det behövts men jag har vägrat att åka till sjukhuset. En av gångerna var jag dock där dagen efter men då man måste sy inom 4 timmar så fick dem nöja sig med att tejpa ihop såret.

Hur gammal är du?
Svar: Jag är 20 och fyller 21 om en månad ungefär.

Vilken är din favoritaffär?
Svar: Svår fråga… Det varierar ganska mycket, men jag handlar mest på H&M, Monki, Cubus och typ Lindex. Sen köper jag en hel del second hand och på Tradera. Dyra kläder köper jag i alla fall inte!

Skäms du inte när du går ute med t-shirt eller linne och folk ser dina armar, eller när din familj eller vänner ser dina armar? brukar folk kommentera det eller brukar dom kolla mycket?
Svar: Nej, jag skäms oftast inte. Jag tycker inte att jag har någonting att skämmas för då psykisk ohälsa inte är mer ”pinsamt” än fysisk. Det ska inte vara mer pinsamt att gå med bandage kring handleden för att man skurit sig än vad det ska vara att gå med bandage kring foten om man stukat den. Det är dock jobbigt när mina vänner eller familj ser mina nya ärr/sår för jag vet att det gör så himla ont i dem.

Det finns en hel del med människor därute som tittar på mina armar/ben/fotleder när jag går tunnklädd. Många av mina ärr har dock bleknat och även om jag har många djupa på benen så syns de knappt idag. Jag låter i alla fall folk få stirra hur mycket dem vill. Jag skäms inte över mina sjukdomar.

Parkhäng med ett gäng härliga brudar!


I förmiddags stack jag till Slottsskogen och mötte upp fyra fina tjejer. Det blev ett nytt ansikte och de andra tre har jag träffat på slutenvården/dagvården på anorexi- och bulimiavdelningarna. Vi åt picknick-lunch och jordgubbar och pratade länge. Så himla mysigt.

Nu är jag halvt död och allmänt deprimerad efter ett läkarsamtal, men den informationen ska jag inte trötta ut er med. Nu blir det film och soffhäng resten av kvällen.

Systereftermiddag!

20120523-183316.jpg
Har hängt med syrran hela eftermiddagen. Vi har ätit glass, och sen haft det gött på en uteservering! Nu ska vi hem till mig för inatt blir hon mitt sovsällskap!

Grattis mamma & en himla fin dag!


Idag är det ingen vanlig dag för idag är det min mammas födelsedag! Hon kom hem till mig tidigt för att se min nya lägenhet nu när jag kommit i ordning. och ja, så fort jag blir helt klar ska ni få se den! Vi tog en promenad till Slottsskogen och satte oss på mitt nya favvoställe och åt godaste mackan med skagenröra.


Caféet/restaurangen var verkligen så perfekt. Låg alldeles vid vattnet, lagom med folk, god ”mat” och trevlig personal. Vädret var ju bättre än bäst så över två timmar satt vi där.


GLADTJEJ!


Jag & mamma lämnade tillslut Slottsskogen och tog spårvagnen till avenyn där vi fikade lite till. Såklart på uteserveringen – dör så underbart det är. Sen hann vi köpa glass också innan det var dags att möta upp pappa, min syster Jenny och hennes Mattias för att äta födelsedagsmiddag. Det har verkligen varit en toppendag men nu är jag trött efter x antal timmar ute i solen.

ps. min mamma är världens bästa! ♥ ds.

Dagens outfit


Linnet är från Lindex, shortsen från H&M, skärpet från Monki och solglasögonen från Rut mfl!

 

ps. idag struntar jag i allt som kallas komplex och halvläkta armar. Bara för att jag är sjuk ska jag inte tvingas gå i långärmat och jeans en sommardag som denna!

världens bästa läkare!


Morgonen har jag spenderat på vårdcentralen. Jag har en husläkare där som är helt underbar! Egentligen var jag där för att jag haft och har problem med halsen, men vi pratade nästan ingenting om det idag. Istället gav han mig tusen kramar och tårar i ögonen när han fick se vad jag gjort med mig själv. Vi pratade länge om vad vi ska göra för att jag ska börja äta igen. Läkaren ville lägga in mig på psyk men jag vägrade såklart. Om jag någon gång blir inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning igen, då kommer det vara genom LPT. Jag tänker inte tillbaka till en avdelning där det inte finns någon hjälp att få… 

Han var också väldigt noga med att jag skulle väga mig, och efter en del protesterande ställde jag mig på vågen. Ner ett par kilo på några få veckor. Men pulsen och blodtycket var bra i alla fall.

Det känns så hemskt att jag är så fast besluten att inte äta. Läkaren sa till och med att jag kunde få komma till mottagningen och äta lunch varje dag om jag vill… Jag förklarade att det inte hjälper, även om jag så innerligt önskar att det hade varit så enkelt. Det spelar liksom ingen roll om jag äter lunch med en läkare eller om socialen kommer hem till mig och äter frukost med mig, för då drar jag in på ett annat mål istället. Äter jag lunch kan jag inte äta middag. Äter jag frukost kan jag inte äta kvällsmat. Och mellanmål blir det inte alls. När jag förklarade det för läkaren gav han mig en blick och jag förstod precis vad han menade. Jag behöver dygnet runt-vård. Men som sagt, jag vägrar. Nu ska vi i alla fall göra så att jag kommer tillbaka till läkaren på torsdag och fram tills dess ska jag göra allt allt allt för att inte skära mig. Sen ska han ringa mig då och då också för att se hur jag mår. Tänk att det finns så fantastiska människor inom vården!!!

All ångest som hör sommaren till

Idag kan man väl säga att sommaren officiellt är här? Maj börjar lida mot sitt slut och hela kommande vecka ska bli jättevarm. Jag tycker om sommaren egentligen, men idag känner jag mest ångest kring den. Det är inte så roligt att inte kunna gå i kortärmat för att armarna är täckta av sår. Mina ärr skiter jag i, men såren har jag svårt att visa. Att gå i långärmat i 25-30 grader är hemskt. (idag var det hemskt). Det är inte roligt att inte vilja gå i shorts för att man saknar den där decimetern som borde finnas mellan låren. Eller, min ätstörning säger att den borde finnas där. Det är heller inte roligt att mest av allt vilja slippa linnet då komplexen för mina överarmar har fångat mig. Och tanken på att behöva visa sig i bikini de kommande månaderna får mig att vilja gå under jorden. På somrarna blir såklart folk mer lättklädda och det enda jag gör då är att jämföra mig med alla som är smalare. Jag orkar inte, jag vill inte, men det går inte att låta bli. Det som hör sommaren till också är att vården tar semesterstängt och av någon anledning blir man alltid som sjukast då.

Nu måste jag sova. Imorgon blir det en jobbig dag. Först ska jag till vårdcentralen tidigt och på eftermiddagen har ett hemskt möte hos soc. Jag är så nervös att jag har ont i magen. Önska mig lycka till!

Livet gör så ont men det blir bättre med vänner


I förmiddags mötte jag upp min Sara på centralstationen. Vi började med en tur på stan, sen åt vi lunch och efter det bestämde vi oss för att åka till Sara M och överraska henne! Som jag nämnt tidigare här i bloggen så var vi tre inlagda på avd 336 samtidigt. Sara M blev så glad och vi satt ute en bra stund på hennes balkong i det fina vädret & tog igen oss då det var flera månader sedan vi tre sågs sist.

Efter att jag & Sara sagt hej då till Sara M tog vi oss tillbaka till stan för att fika. Där bröt jag ihop. Jag har inte pratat så mycket om det i bloggen på sista tiden, men det går inte bra för mig. Maten har inte bara blivit ett problem längre utan den funkar inte alls. Svälter mig värre än vad jag gjorde i höstas när jag blev inlagd. Dock tränar jag inte nu och jag kräks inte heller. Socialen vet inte längre vad de ska göra… de bönar och ber att jag ska börja äta igen. Mina närstående är förtvivlade. Jag önskar så att det fanns en enkel väg men det gör det inte. Jag står i ett vägskäl där jag bara vill sätta mig ner i korsningen och inte gå någon väg. Den ena vägen leder till slutenvården och den andra till ångest dygnet runt. Jag vet att jag gör fel hela tiden, kämpar inte så bra som jag borde. Anledningen till det är att jag inte orkar mer. Jag orkar inte gå igenom samma sak igen, jag orkar inte en gång till. När jag blev utskriven från dagvården sa personalen att jag var så nära att bli friskförklarad från ätstörningen. Hur kan man bli så sjuk igen, så fort? Det enda jag vet är att ätstörningen nu håller mig i ett järngrepp där ingen måltid som jag ska äta ensam fungerar.

Soc ringde ju till min gamla behandlare på anorexi- och bulimimottagningen i förra veckan men de ansåg att jag inte var deras ansvar längre utan att jag skulle prata med min psykolog på allmänpsykiatrin men när jag gjorde det frågade hon mest hur min barndom var. Soc har ringt till henne också men det händer inte så mycket mer. Att gå till en psykolog 40 minuter varannan vecka räcker inte alls för mig. Så där står jag, med plåster på armarna och en vikt som sjunker. Jag tror både jag & Sara har känt en hemsk hopplöshet idag. Varken hon eller jag vet hur vi ska ta oss ur det här. Men vi måste, vi kan inte ge upp. Vi får inte trots att livet är elakt mot oss, trots att det är så svårt att vara sjuk. Det finns ingen enkel lösning, men det måste lösa sig. Jag har gått igenom så mycket… flera hundra dagar på sjukhus, hopplöshet, hemska nätter i en sjukhussäng, så mycket ångest, självmordsförsök och väldigt mycket mer. Men vet ni vad det allra jobbigaste har varit? Vardagen med tre svåra sjukdomar. I sju-åtta år har det varit såhär, och lika länge har jag hoppats på att den en dag ska vända. Att hela tiden gå och hoppas och längta efter något som inte sker tär på hela mig. Men, jag ska inte ge upp. Jag vägrar sluta hoppas.

Dagens outfit


Tröjan kommer från Vero Moda, shortsen är mina favoriter från H&M och skärpet kommer från Monki. Mina cupcakes-örhängen kommer från Ur & Penn tror jag!
Ni får gärna rösta på min outfit här

Spahelg med mamma!

Nu har jag ÄNTLIGEN fått internet i lägenheten! Detta firar jag genom att berätta om min härliga helg (några dagar försent)


Jag & mamma lämnade Göteborgs hektiska miljö och åkte till Eriksberg (som också ligger i Göteborg, men på andra sidan älven). Vi hade bokat ett dubbelrum på hotell elva, ett spahotell som låg så vackert alldeles vid vattnet.


Vi hade sån himla tur med vädret och gick många promenader längs vattnet.


Vi hann fika utomhus två gånger. Eftersom det är i princip det bästa jag vet var jag hur glad som helst!



På förmiddagen fick vi en timmes lång massagebehandling och sen på eftermiddagen var det dags att slänga på sig baddräkten för att spana in resten av hotellets relaxavdelning.


Hotellet hade soldäck högst upp med bubbelpool och härliga utomhusmöbler.


På kvällen åt vi middag på hotellets restaurang och lyxigt som det var fick vi ett fönsterbord med en underbar havsutsikt.


Efter att ha sovit godaste ever blev det söndag och det var dags att ta båten tillbaka in till stan. Så himla mysig minisemester med världens bästa mamma! ♥ 

Ny hårfärg!

20120513-195142.jpg
Idag har Sara varit här och färgat mitt hår! Rätt stor skillnad va?

Sen har vi ätit lunch ute i solen, ätit glass, pratat allvar och myst. Sara är bäst bäst bäst!

Kan du nånsin hitta rätt?

20120507-230355.jpg
Det blev en tung morgon. Boendestöd kom till mig tidigt och dagen började med ett enda stort kaos. Socialtjänsten ska nu ringa till min gamla behandlare på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Maten har blivit ett problem igen. Jag slavar massor och mitt boendestöd tyckte att jag hade gått ner i vikt igen. Jag vet att soc gör rätt beslut som slår larm till anorexi- och bulimimottagningen, men vet ni? Jag orkar inte!!!! För bara några få veckor sen sa jag ju hej då till det sjukhuset, lämnade blommor till min behandlare och läkare, avslutade ett kapitel. Jag orkar inte komma tillbaka igen. Och om det slutar med att jag ska tillbaka dit så måste jag säga upp kontakten med allmänpsykiatrin som jag precis startat, eftersom man inte får ha flera psykiatriska vårdkontakter samtidigt. Då står jag på ruta ett igen och kan inte jobba med varken min borderline, mitt självskadebeteende eller min dystymi. Kan det aldrig bara bli bra nån jävla gång?

En liten uppdatering

Hej här var det tomt! Jag lever ännu, bara lite utanför det moderna samhället. 1. jag har ingen tv. 2. mitt internet funkar inte. 3. jag ”råkade” ladda ner en serie via iphonens internet = jag har nu använt all min surftid under hela maj månad (kul att det bara är den tredje idag). Nu tar det cirkus fem minuter att öppna en sida så mitt tålamod håller inte till att orka blogga osv just nu.

Vad händer i mitt liv då? Jo det senaste har jag packat upp ungefär hur mycket som helst, hänger på aktivitetshuset någon gång ibland, är rätt så sur på soc som gnäller på att jag äter för dåligt trots att jag tycker motsatsen. Sen har jag varit ute alldeles för lite i det fina vädret och är avundsjuk på alla som har blivit bruna (och röda – hellre bränd än blek?). Jag åker spårvagn massor och pratar med min finaste nya granne. Röker en del, smsar och saknar Petter ibland. Varje kväll tittar jag på solnedgången genom mitt nya fönster. Hur mår jag då? Jo, rätt bra. Stundtals är det jobbigt men jag klarar det också. Nu ska jag sluta packa på er massa rätt så ointressant information, ville mest säga hej till er. Så, hej! Vill ni mig något når ni mig lättast på enflickasomarstark@hotmail.com. Trots mina internetproblem funkar det alltid att läsa mejlen. Ta hand om er nu, fina fina ni så återkommer jag så fort jag har ett fungerande internet igen.