Kan du nånsin hitta rätt?

20120507-230355.jpg
Det blev en tung morgon. Boendestöd kom till mig tidigt och dagen började med ett enda stort kaos. Socialtjänsten ska nu ringa till min gamla behandlare på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Maten har blivit ett problem igen. Jag slavar massor och mitt boendestöd tyckte att jag hade gått ner i vikt igen. Jag vet att soc gör rätt beslut som slår larm till anorexi- och bulimimottagningen, men vet ni? Jag orkar inte!!!! För bara några få veckor sen sa jag ju hej då till det sjukhuset, lämnade blommor till min behandlare och läkare, avslutade ett kapitel. Jag orkar inte komma tillbaka igen. Och om det slutar med att jag ska tillbaka dit så måste jag säga upp kontakten med allmänpsykiatrin som jag precis startat, eftersom man inte får ha flera psykiatriska vårdkontakter samtidigt. Då står jag på ruta ett igen och kan inte jobba med varken min borderline, mitt självskadebeteende eller min dystymi. Kan det aldrig bara bli bra nån jävla gång?

16 reaktion på “Kan du nånsin hitta rätt?

  1. det är många som stöttar dig ,iblaand tappar man lusten men det kommer en ny dag imorgon/tahand om dig

  2. Det kommer bli bra! Det kanske känns mörkt och värdelöst för tillfället men det kommer bli en ljus väg för dej! <3 Du kommer ta dej ur alla problem du har hamnat i! LOVAR! <3
    Vi läsare stöttar dej alltid!
    Always and forever <3333

  3. Vad jobbigt, frustrerande det måste kännas! Men om du ser det såhär istället: du kommer att kunna ta tag i allt det andra efter att du har fått ordentlig koll på maten osv, när du känner att du fixar maten och inte slarvar blir det säkert enklare att fokusera på resten! Styrkekramar till dig!

  4. Det är du som har chansen att förändra det nu och bevisa för alla att du kan! Jag har gjort det och det gick, alla runtomkring dig vill ditt bästa. Du behöver maten, alltså det är så naturligt att det finns inte, visst vill du bli frisk!? Jag vet att du kämpar för det och det enda rätta du kan göra dig själv är att äta, din kropp behöver det och om du ska orka ta tag i självskadebeteendet, din borderline och dysmymin så måste du äta! Du är så otroligt fin som du är nu, du skulle bara förstå det. Du är himla,himla vacker!!! Sköt om dig, kram! <3

  5. Vill bara säga att jag beundrar dig som hela tiden orkar fast det säkerligen känns som att det många gånger vore lättare att bara ge upp. Jag lever själv med psykisk ohälsa, och trots att jag nog har det ganska enkelt (om man någon gång kan säga att det är enkelt) jämfört med dig så är det så ofattbart tungt att handskas med.
    Men som sagt, du är imponerande och inspirerande och skriver dessutom så rakt och ärligt. Hoppas att det snart går åt rätt håll och fortsätt kämpa!

  6. Ibland får man bakslag, det är okej att det händer. Det gäller bara att ta sig upp igen. Vilket är vad psykiatrin ska hjälpa dig med. :) tycker dock det är lite konstigt att de skickar tillbaka dig, allmänpsykiatrin borde ju också ha kompetens vad gäller ätstörningar. Men de kanske tycker att den typen av vård inte är tillräcklig just nu.

  7. Tack underbara du!

    Hoppas allt blir bättre snart och att du kan få i dig mer mat och visa att du klarar dig på egen hand! kämpa kämpa, du är en stark och fin tjej!
    Kram

  8. Du säger att du inte orkar och att du har sagt farväl till sjukhuset osv – men varför försätter du dig då åter igen i den situationen där du behöver komma tillbaka? Återfall är ingenting som bara händer utan att du märker eller kan styra det, och du är själv medveten om att du slarvat med maten. I mina ögon verkar det inte alls som att du är särskilt trött på situationen.

    Jag kan bli rätt frustrerad när jag läser dina inlägg och sedan kommentarerna du får. Varje gång du skriver om dina nederlag får du 20 kommentarer om hur stark du är, och jag tror det är lätt att fastna i identiteten som Patient det är den rollen som hela tiden bekräftas av andra. Men vad är det som säger att man är stark bara för att man hela tiden råkar ut för en massa skit? Om alla som är självdestruktiva är så starka, varför klarar de inte av att leva ett normalt liv?

  9. Kanske är det så att du behöver ta en sak i taget? Du kanske inte orkar ta itu med allt på en gång? Kanske är det därför maten har blivit lidande ?

    För mig är det så, jag måste ta ett problem i taget annars blir det bara pannkaka av allt. Jag förstår att det är jobbigt, men dom försöker ju bara hjälpa. Försök öppna ditt hjärta ch ta emot hjälpen du får. Annars tar det bara längre tid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>