Jag hoppas bara att tiden kan få sjukdomar att stanna

20120831-195252.jpg

Idag känns det något lättare än igår. Dagen har flutit på ganska bra. Började med en promenad med personal, och det var SÅ skönt att komma ut. Kan inte med ord beskriva den känslan man känner när man får gå ut när man är inlåst. När personalen drar sitt kort och den tunga låsta dörren går upp.

Sen fick jag ett utbrott men min kontaktperson löste allt så att det kändes bättre igen. Vi hade efter det ett bra samtal. Han förstår mig så himla bra och tar mig på största allvar. Sen har jag träffat en läkare som har kollat på mina infekterade sår, som trots allt läker bra. Efter det kom min kära syster hit och nu på kvällen har jag haft besök av min fina vän Julia.

Nu väntar kvällsmat och sen ska jag försöka sova. Tack så himla mycket till er som kommenterar, peppar, tror på mig – både här på bloggen och på instagram. Jag läser varje ord med glädje. Jag hoppas så att jag snart ska vara tillbaka på banan igen. Fram tills dess är det bara överlevnad som gäller.

Det mesta är fel

20120830-195045.jpg
Snart är första dagen på psyket över. Den började med ett katastrofdåligt mående, sen blev det bättre, sen rann tårarna igen. Jag hatar att vara här, men min verklighet hemma med rakblad och överdoser är helvetet på jorden. Vart jag än är känns det så hopplöst & meningslöst. Nu på kvällen har mamma varit här. Stackars stackars mamma som trodde att hon skulle förlora sin dotter igår. Stackars mamma som tvingas se mig nu. Stackars alla i min närhet som måste uppleva detta hemska. Hur berättar man på ett bra sätt att man försökt ta livet av sig? Det går liksom inte.

Mamma fick mig att inse att jag kanske inte alls kommer hem nästa vecka. Om jag fortfarande är så suicidbenägen då kommer jag kanske bli kvar inlåst tills jag blir inlagd på behandlingshemmet, när det nu blir. Hur jag än gör och vart jag än befinner mig gör livet så ont att jag får ångestattack på ångestattack över att det är en ny dag imorgon. Det lättaste hade varit om mitt hjärta hade slutat slå igår. Säg vad ni vill, men jag hade gjort vad som helst för att slippa andas i detta sjuka jävla liv.

Läkarsamtal

20120830-120615.jpg
Nu har jag precis haft läkarsamtal. Det var en jättebra läkare och även om tårarna rann under hela samtalet kändes det bra. Då jag egentligen vägrar att vara här kom jag och läkaren överens om att jag ska stanna ett par dagar och vila upp mig, men om ingenting annat händer kommer jag med största sannolikhet bli utskriven någon gång under nästa vecka. Jag längtar redan så jävla mycket!! Det finns verkligen ingenting som är lika tråkigt som att ligga i en sjukhussäng och livet känns ju inte precis mer meningsfullt här. Så, nu ska kroppen och psyket få återhämta sig från överdosen och mina sår och brännskador på armarna ska få läka. Sen ska jag hem!!!

Fyra bilder från mina senaste timmar

20120830-092026.jpg
Insett att jag måste vara här. Jag måste vara här för att överleva. Fick höra på medicinakuten igår att mitt hjärta hade kunnat sluta slå. Men även om jag inser att jag måste vara inlåst så känns ingenting bättre för det. Sanningen är att jag inte vet om jag någonsin har hatat min verklighet lika mycket som nu.

Hej avd 81

20120830-025614.jpg

Klockan är snart tre och det är mitt i natten. Kanske har jag upplevt min konstigaste dag någonsin. Nu är jag nedbäddad i min sjukhussäng och trots att jag är så fruktansvärt trött så kan jag inte sova. Jag trodde aldrig att jag skulle bli inlåst igen, jag hade lovat mig själv att det inte skulle sluta såhär en gång till. Men nu ligger jag här på sjukhuset i en mörk sovsal med landstingets filt över mig, är ledsen men kan inte gråta. Åter igen en ny avdelningen, den här gången 81:an. Snart har jag provat sjukhusets alla psykiatriavdelningar. Men hur jävla skit allt än känns så kan det bara bli bättre. Det måste det helt enkelt bli om inte mina sjukdomar ska kosta mig livet.

Sjukhus igen

20120829-222727.jpg
Vilken hemsk kväll det blev. Jag tog en kraftig överdos och det slutade med att en ambulans kom och hämtade mig. Jag blev inskriven på medicinakuten med dropp och EKG. Jag fick dricka kol (det äckligaste i hela världen) och efter några timmar på medicin konstaterade läkaren att kroppen inte hade tagit någon skada då hjärtat slog bra osv.

Tyvärr skickades jag till psyk och sitter nu på akuten där och väntar på att få komma till en avdelning med ett LPT hängandes över mig. Varför ska livet göra så himla himla ont?

det finns stunder då jag inte orkar mer

Jag försöker andas, försöker stå ut, men mörkret äter upp hela mig. befinner mig i gränslandet, känns som att jag inte orkar en enda dag till. Allt med behandlingshem tar sån tid. landstinget går på semester, pappersarbetet och byråkratin håller på att ta mitt liv. psykiatrin skiter i mig, soc håller på att göra en anmälan, men på vilket sätt hjälper det mig? Självmordstankarna håller på att förstöra mig, överdoserna gör att jag tappar verklighetsuppfattningen. ändå försöker jag hålla huvudet över ytan, samtidigt som jag är drogad och sover bort flera dagar. Det finns ingenting som tar bort min ångest och hopplöshet längre. Rakbladen funkar inte men jag skär mig ändå. jag vet att hjälpen finns där framme, att den är på väg, men vägen dit är så lång och det känns som att jag inte står ut tills jag blir inlagd. Tar alldeles för många zyprexa och seriquel, är drogad, släcker cigarretterna på armen, skär mig, gråter, är deppig, kämpar mot självmordstankar, krigar och slåss. jag måste överleva ett tag till, jag måste. tack och lov så äter jag fortfarande bra i alla fall.

jagidag


Såhär ser dagens enkla outfit ut! Ett par oanvända, blommiga shorts från H&Ms barnavdelning. Ett pösigt linne också det från H&M och sen favoritkoftan från Cubus. Hatten åker på & av lite hela tiden.

Alldeles snart ska jag iväg till en fin tjej som heter Linn. Hon har maaaassor med djur så jag tänker hänga mycket i djurstallarna, därav den enkla klädseln. Min syster och en annan tjej, Theres, ska också med så det blir riktigt tjejmys! Sen blir vi alla tre nattgäster hos Linn så jag återvänder till Göteborg imorgon. Hoppas ni får en fin start på helgen. ♥ Min gårkväll slutade helt åt helvete, men denna kommer såklart bli bättre. Puss.

Dagens


Såhär ser jag ut idag. Tröjan är från Lindex, skorna från en affär som heter Indigo och resten är från H&M. Nu ska jag till stan och äta lunch med boendestöd, som vanligt. Känns som att jag inte gör nåt annat, haha. puss & hej!

Framsteg & utmaningar


Tänkte bara dela med mig av dagens utmaningar. Jag drack vanlig cola (alltså inte light/zero-cola) till lunchen. Burken har stått i mitt kylskåp i evigheter men har inte vågat dricka den, men idag bestämde jag mig! Tyvärr skulle jag alltid föredra lightcola framför vanlig, även om jag vet att det bara är anorexin som hålls vid liv då. Men men, jag har gjort stora framsteg den senaste veckan och allt kan inte komma på en gång. Nu lyckades jag dricka vanlig cola i alla fall och det är ju ett stort steg åt rätt håll :)

Sen blev det kväll och jag stack hem till Petter en stund. När han föreslog att vi skulle dela på en pizza blev jag både så glad och så rädd. En måltid som varit förbjuden så länge. Men, jag ÄLSKAR att utmana mig själv så jag sa ja och gud så bra det känns.

Tummen upp för dagens utmaningar! Om man aldrig vågar kommer man aldrig bli frisk. 

Vad man kan göra när ens kompis mår dåligt

Fick en kommentar nu i veckan från en tjej vars kompis som mår dåligt. Tjejen frågade mig om jag hade några tips på vad man kan göra som kompis i en sån här situation. Då detta är ett så himla viktigt ämne tänkte jag att ni skulle få höra mina åsikter och tankar kring detta.

När jag i högstadiet blev sjuk var jag väldigt ensam i mitt mående . Jag hade flera vänner men jag pratade inte så mycket om hur jag mådde. Mina närmsta visste att jag mådde dåligt och skar mig, men inte mer än så. Jag hade en blogg även på den tiden, fast i den var jag mer anonym och skrev inte så öppet om psykisk ohälsa som jag gör idag. Jag var dock inte ”tillräckligt” anonym för en dag hade min klassföreståendare fått reda på bloggen. Det var någon på skolan (jag vet fortfarande inte vem) som hade berättat för min mentor att jag fanns, en väldigt sjuk tjej. Jag var i fruktansvärt dåligt skick då. Förutom att jag skar mig cirka tio gånger om dagen, så stal jag receptbelagd, stark medicin som jag varje dag tog överdoser av och blev riktigt dålig, både fysiskt och psykiskt. Jag blev så drogad att jag inte klarade av att gå i skolan längre.

När min klassförestådare fick reda på mitt mående höll jag på att gå under, det kändes så då. Jag ville inte att någon skulle veta om mitt mörker, jag ville vara ensam. Hela jag höll på att gå i bitar, men nu flera år senare så inser jag att det var början på min räddning. Jag är så tacksam till den personen som slog larm, som inte ville se mig dö. Jag är glad för att min klassförestådare tog tag i mina föräldrar, ville tvinga in mig på barnpsyk, tog dit läkare. Högstadietiden var den värsta jag upplevt, men om ingen hade insett allvaret hade jag kanske inte levt idag då alla mina överdoser långsamt bröt ner min kropp.

Det jag vill säga med det här, det är att först och främst: Prata med någon vuxen som du litar på. Jag vet att man känner sig hemsk, som att man sviker sin kompis, men mår man dåligt MÅSTE man få hjälp av en vuxen, det anser jag i alla fall. Man kan inte själv avgöra om man behöver professionell hjälp eller inte, utan det måste en vuxen/kurator/skolsköterska etc ta ställning till. Psykisk ohälsa ska man ALLTID ta på största allvar. Ju fortare man får hjälp med detta, desto bättre är det.

I kommentaren stod det att kompisen som mådde dåligt inte ville prata om det, utan ofta låtsades att allt var bra. Detta är en svår situation när man inte riktigt når fram till den som inte mår bra, men jag tror att det är viktigt att man som kompis fortsätter att fråga hur personen mår, att man om och om igen talar om att man finns där, att man gärna lyssnar och stöttar. För även om den som mår dåligt säger att han/hon inte vill prata om det, behöver man känna att det faktiskt finns någon som bryr sig. Så, fortsätt stötta din kompis så mycket det går, och se till att någon vuxen får reda på att personen i fråga inte mår bra. Du sviker inte din vän genom att berätta, du kanske till och med räddar livet på han eller hon.

sju bra saker på sju dagar

Fredag för en vecka sen. En dag som började med svält och slutade med godis, chips och nötter. Det blev lördag morgon och jag bestämde mig för att bli frisk. Nu en vecka senare tänkte jag att vi skulle fokusera på allt som är som himla bra med att börja äta igen, positiva saker som jag har upplevt på bara sju dagar. När man tänker att man ska bli frisk från anorexi tänker man ofta bara på viktuppgången, men det finns så otroligt mycket mer.

1. Jag har blivit gladare.
Dels har jag blivit så motiverad och pepp för att jag har bestämt mig. Detta har ökat min sinnesstämning som har lett till att jag har mått bättre. Sen har jag orkat vara glad eftersom kroppen har haft energi. Jag har också blivit så himla glad över att några av er därute har blivit motiverade på grund av mig, det känns så fantastiskt.

2. Jag har haft mer energi.
Inte en enda svimningsattack eller timmar i sängen för att jag inte klarat av att resa mig. Jag har inte varit yr en enda sekund, jag har kunnat stå upp och duscha. (innan har jag varit så trött att jag har fått sitta i badkaret för att inte svimma)

3. Magen fungerar.
Visst gör den ont men den mår bra. En glad mage är en förutsättning för att ha en glad kropp!

4. Jag kan vara spontan.
Som säkert många av er med ätstörningar känner till är att man ofta blir väldigt isolerad när man är sjuk. Man tackar nej till att träffa människor eftersom det oftast innebär att man ska äta något. Det slutar med att man blir ensam, har ångest och får ett jäkligt tråkigt liv. Nu kan jag träffa min familj och mina vänner när jag vill, och dessutom spontant. Innan åt jag oftast frukost + ett lagat mål om dagen. Om jag då till exempel hade ätit lunch med boendestöd så kunde jag inte göra något mer den dagen, eftersom jag hade ätit mina två mål som jag bara fick äta.

5. Jag har slutat ljuga.
Detta är nog det mest smärtsamma om ni frågar mig. Man blir expert på lögnerna och att ljuga för dem man älskar tar så himla mycket energi. Ändå kan man inte sluta. Man gör allt för att undvika maten, även om det så innebär att man sviker sina närstående. Men det är inte ditt fel, det är sjukdomens fel. Nu ljuger jag aldrig längre, inte ens för mig själv.

6. Jag lever.
Innan gick jag bara och tänkte på mat. Hela dagarna gick åt till att planera, räkna kalorier, missbruka laxeringsmedel, ljuga, promenera (fy helvete vad jag hatade alla timmar av promenad), köpa dyra bantningspiller, svälta, vara hungrig och trött. Jag tror att de allra flesta med anorexi är väldigt envisa och starka människor, annars klarar man nog inte av att ha sjukdomen. Att stå emot hunger är nog den svåraste man kan göra, eftersom det enligt mig är den starkare känsla vi kan ha. Och att varje dag, året om kämpa mot hungerkänslor är verkligen en kamp. Att inte äta trots att både kroppen och hjärnan skriker efter näring. Nu lägger jag inte ner hela mitt liv på att ha ångest. Innan hade jag ångest hela tiden, både om jag åt och inte åt. Jag kunde ha ångest flera dagar innan jag till exempel skulle på kalas etc. Självklart tänker jag på mat även nu, men på ett annat sätt. Nu planerar jag så att jag SKA äta, en planering som är mycket roligare. Nu ser jag istället fram emot att gå på restaurang, fika på stan osv.

7. Min familj mår bättre.
Ja, självklart gör dem det, och det gör mig också så glad. Det är underbart att kunna ringa mamma och säga att jag mår ganska bra, att jag ätit både godis och glass. Mamma får glädjetårar eftersom jag så länge nu vägrat alla sötsaker.

Allt det här positiva har jag fått uppleva på bara en vecka. Det har varit så himla värt att gå emot anorexin. Jag ångrar ingenting, förutom att jag inte gjorde detta för längesen 😉 Jag hoppas att ni därute också bestämmer er snart. det kommer att vara värt det, det lovar jag. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, hur bra det än kan kännas att vara underviktig så slår det inte känslan av att kunna äta.

Nu känns det bra igen


jessi91 @ instagram

Veckans fjärde dag och min fjärde dag vid havet. Idag hade jag syrran med mig och mysigare kunde det inte bli! Vi pratade, solade, badade, fikade och åt glass. B&J’s apple pie blev jag dock lite halvbesviken på. Ingen glass jag kommer köpa igen. Fick en fråga om vart jag befann mig när jag säger att jag är vid havet, och denna vecka har jag hängt i Askim :) Avslutade dagen hemma hos syrran & Mattias och åt Burger King. Guuuud vad jag hade längtat efter en snabbmatsburgare! Hur bra var inte denna dagen då?

Nu till det seriösa jag tänkte skriva om, tankarna kring mitt förra inlägg. Tack så himla mycket till er som tog er tid att skriva ner vad ni tänkte, jag har läst varje ord om och om igen. Jag har pratat med min syster och min pappa, och med hjälp av alla åsikter och ord har jag nu bestämt mig för att sluta analysera det jag äter. Mitt sista problem är att jag äter för mycket, så länge jag inte hets/överäter, någonting som jag INTE gör. Jag har bestämt mig för att vara lite vaksam och om jag märker att jag får problem med att sluta äta, då ska jag ta det på allvar och göra något åt situationen, men då jag just nu inte har problem med det ska jag inte lägga min energi åt det hållet. Jag ska hålla mig till mitt matschema men inte stirra mig blind på det som står. Jag ska se till så att jag får i mig tillräckligt men försöka att inte bry mig ifall jag äter en extra macka till kvällsmat för att jag är sugen. Precis som många av er skrev så är det säkert min kropp som just nu har sånt underskott på näringsämnen att jag blir väldigt sugen på mycket, och då ska kroppen få det. Jag har ju längtat så efter att kunna äta bara för att det är gott, och därför ska jag inte hindra mig själv från att göra det. Jag har mina mattider jag ska äta på, men om jag är hungrig/sugen ska jag inte gå hungrig och vänta på nästa måltid, utan då ska jag äta även om det är mellan två måltider. Idag har jag känt mig så himla frisk, har knappt kollat på klockan utan bara ätit när jag varit hungrig. Sen blev det fika och glass tätt inpå varandra, men vad gjorde det? Det var asgott ju!! Nu känns det bra igen, så tack tack tack till er som skrev till mig, och tack till min bästa syster och pappa för att ni också hjälpte mig att förstå. Nu är det bara att tuta och köra som gäller, och jag tvekar inte ens sekund på att jag kommer lyckas.

förvirrad ätstörd tjej söker tips

Igår kväll var en jobbig kväll. Brottades med många tankar, idag kändes det bättre. Nu sitter jag fast i tankarna igen, och tänkte därför se om någon av er läsare känner igen sig och kanske har nåt bra tips. Det är ju så himla bra om man kan hjälpa varandra.

Jag har ju ett matschema som jag gjorde på dagvården, ett schema som är kontrollerat av sjukhuspersonal. Detta schema känner jag mig egentligen väldigt trygg med och äter gärna efter det. Problemet nu har blivit att jag vill äta MER än det som står på pappret. Jag tänker att det är friskt om man kan äta spontant och sådant man är sugen på, något som jag har gjort dessa dagar. Utöver matschemat kanske jag har ätit choklad, tagit en extra macka, ätit kakor, allt bara för att det är gott och för att jag varit sugen. Skitbra, eller hur? Just nu är jag bara rädd att jag ska börja hetsäta istället. Pratade med boendestöd idag och dem tyckte att det bara var bra om jag åt lite extra då jag behöver gå upp 15 kilo. Och så länge jag inte äter 400 gram choklad på en gång eller en hel bytta glass så behöver jag inte oroa mig, tyckte dem.

Jag känner mig också så himla osäker på vad som är normalt. Jag vet exakt hur en normalportion ser ut, hur en bra frukost eller ett bra mellanmål ska vara, men är det normalt att man äter lite extra ibland (för mig varje dag än så länge) bara för att man är sugen? Jag önskar att jag inte behövde gå efter ett schema utan bara åt allt jag kände för när som helst utan att ens behöva fundera på om det är för lite, bra eller för mycket…

Varje kväll tänker jag att ”imorgon ska jag äta exakt efter schemat”, men det blir aldrig så. För varje dag är jag sugen på godis, glass etc och om jag istället väljer att INTE äta sötsaker och gå efter matschemat, då känns det som att anorexin vinner. Det friska måste väl ändå vara att äta det man vill, när man vill?

Förstår ni hur jag tänker? Om ni har några tips eller tankar får ni gärna dela med er av dem här. Känner mig ganska ensam och förvirrad. Tack till er som orkade läsa, kram ♥ 

hej sommar jag älskar dig!


jessi91 @ instagram

Efter en lunch på stan med boendestöd stack jag till havet, för tredje dagen i rad. Idag var vädret på topp så det blev flera timmar av sol och bad. Dagens mellanmål blev en magnum, hela sommaren har jag längtat efter en riktig glass och ingen jävla Solero shot på 25 kalorier. En himla fin eftermiddag har jag haft i alla fall men jag glömde solkrämen hemma så sent ikväll ser jag väl ut som en kräfta 😉

avslutar inlägget med två frågor som dök upp under dagen!

Emma undrar om linnet i dagens outfit kommer från H&M, och ja, det stämmer.

Eva undrar vad boendestöd är för något, så jag tänkte berätta det lite kortfattat. ”Personer med psykisk funktionsnedsättning kan erhålla boendestöd i form av omvårdnad och aktiva insatser i boendet, enligt socialtjänstlagen. Syftet med biståndet är att hjälpa den som har en psykisk funktionsnedsättning att klara av att bo i en egen lägenhet eller i ett eget hus. Stöd i vardagen både i hemmet och utåt i samhället kan ingå.” (hehehe är så lat att jag kopierar fakta från Wikipedia)

wiiiho, byxorna ramlar inte av!

Idag är det första dagen sen jag blev sjuk i anorexin gång 2 som jag kan ha mina favoritshorts UTAN ett skärp! Tummen upp för det tycker jag. Lite läskigt kanske, eftersom jag faktiskt bara har ätit bra sen i fredags. Men det är ju så, viktuppgången går snabbt i början. När jag låg inne på avd 336 gick jag upp 3 kilo första veckan. När jag hade fått reda på det så låg jag i min säng på sjukhuset och grät i evigheter. Nu gråter jag inte alls, är mest glad. Bara glad när jag tänker efter. Det är så himla skönt att äta igen, så underbart att kunna käka godis varje dag. Det är ännu mer underbart att slippa alla timmar av promenad, alla jävla mil som jag egentligen avskydde. Nu tillåter jag mig själv att vila och äta, och även om anorexin försöker få sin röst hörd i min hjärna, så ignorerar jag det. Om man ”bara” bestämmer sig, så är man tillräckligt stark.

Ni kommer säkert framöver få stå ut med en hel del tjat om hur underbart det är att äta, men jag är så glad. Så tacksam och stolt för att jag valde rätt väg. Jag hoppas att några av er därute som sitter fast i ätstörningsbubblan också vågar. Kan jag – kan du!

Annars har dagen varit ganska lugn. Käkat lunch med boendestöd, låst ute mig själv, hängt vid havet bland alla moln, haft ont i magen för ett jobbigt telefonsamtal som nu är över. Kvällen blir lugn den också, ska snart äta middag och sen blir det film och choklad! Kanske tar jag en kvällsmacka också eftersom jag missade förmiddagsmellanmålet och dessutom är hungrig som en tok.

måååndag


jessi91 @ instagram

Började veckan med att käka frukost med boendestöd. Kan ni gissa om dem blev glada när jag berättade nyheten? När jag blev ensam igen stekte jag pannkakor och stack sedan till havet och åt lunch, drack kaffe och läste. MYSIGT.

Dagens matintag har gått bra än så länge, men det är så himla ovant att äta sex gånger om dagen. Känns som att jag äter precis hela tiden, haha. Magen gör ont och tankarna finns där, men helt ärligt så har det än så länge varit lättare att börja äta än vad jag någonsin hade vågat tro. Kanske beror det på att jag i vintras gav anorexin en sån jävla käftsmäll (ursäkta språket) då jag i princip blev frisk. Sen blev det vår och anorexin bet sig tag i mig igen men nu när jag åter har funnit styrkan är det som att ”den” har insett att Jessica är starkare och därför ger den upp. Haha nu ska jag sluta svamla och äta middag istället. Puss!

Första dagen mot ett friskare liv


Igår.

Först och främst, tack tack tack för alla fina och peppande ord. Ni är la för underbara kära läsare!

Igår var det första dagen i kampen mot ett liv utan anorexi. En så himla härlig dag. Åt en bra frukost, bra lunch, bra middag, glass, fika, naturgodis och mååånga smörgåsrån. Bara för att jag var sugen, hungrig. Det kändes som att jag ville äta ikapp alla måltider och all mat som jag missat den här sommaren. Känslorna just nu går upp & ner som en berg- och dalbana. Lever med tusen tankar som jag måste fightas med. Det kommer bli en kamp det här, både psykiskt och fysiskt. Har 15 kilo att gå upp, och dessutom ska jag göra detta på egen hand. Sist jag skulle upp i vikt låg jag inne på slutenvården och hade då stöd dygnet runt. Åt sex måltider om dagen, drack tre näringsdrycker och satt i princip still i fyra månader. Jag har bestämt mig för att gå upp i vikt utan näringsdrycker den här gången. Eftersom psykiatrin skiter i mig kommer ingen ha koll på om jag går upp i vikt bra eller inte, men jag tänker att jag ska försöka på egen hand tills jag blir inlagd på behandlingshem. Om jag då fortfarande är underviktig ska jag acceptera näringsdrycker men fram tills dess ska jag försöka själv, genom att äta efter matschema så gott det går och undvika att röra mig för mycket. Jag vet inte hur många i min närhet som fick glädjetårar i ögonen efter mitt beslut igår. Många är stolta och det är jag också. Över ett dygn har gått och mestadels känns det bra även om herr ågren finns hos mig. Kroppen kommer växa. Magen kommer vara svullen, mellanrummet mellan låren kommer försvinna. Mina nyckelben kommer successivt gömmas dem också. Mensen kommer att komma tillbaka. Jag kommer få tillbaka mina former. Men samtidigt, jag är 21 år och jag SKA ha former. Det är bara så det är, och när jag blir inlagd ska jag ta tag i den psykologiska biten och lära mig att acceptera det. För hur bra det än kan kännas att vara underviktig så slår det inte känslan av att kunna äta. Och jag vet dessutom att hur många kilo jag än går ner så kommer jag inte bli nöjd. Anorexin kommer inte bli nöjd förrens du är död.

Jag har ingenting att förlora på att bli frisk, och det har inte ni där ute heller. Därför tycker jag att vi kämpar nu och vinner en gång för alla. Det tänker i alla fall jag göra! 

HEJ DÅ ANOREXIN

Ni kommer inte tro era öron (ögon?). Jag har bestämt mig. Jag ska bli frisk från ätstörningen nu. Från och med nu kommer jag äta efter mitt matschema. Jag kommer äta allt jag är sugen på. Kakor, chips, godis, ALLT. Jag är så helvetes jävla trött på svälten, på att hela mitt liv kretsar kring mat. Jag är så trött på alla timmar av promenad, på att trycka i mig bantingspiller. Jag är så trött på att räkna kalorier och att missbruka laxeringsmedel. Därför tänker jag inte göra detta en enda dag till i mitt liv. För en sak är säker, det är inte värt det. Det var inte värt att gå ner 15 kilo på kort tid, för jag är inte mer nöjd med mig själv nu än vad jag var vid normalvikt. Jag var så himla nära att bli friskförklarad när jag lämnade avd 339, sen föll jag på mållinjen. Det ska aldrig få hända igen. NU KÖR VI!

lite juli genom instagram

Happ, nu har det blivit ny månad och jag tänkte att vi skulle kika på vad jag har gjort i juli genom min instagram. Vill ni följa mig där heter jag jessi91.

Jag har läst två böcker, ibland på en filt i slottsskogen och ibland hemma i min säng. Jag har även köpt en ny lampa till köket!


Jag har hållit mig någorlunda på benen och klarat hela månaden utan att hamna här.


Jag har varit på restaurang med Petter och då sett ut såhär. Sen har jag hjälpt syrran med att måla om deras kök och hade väl målarfärg typ överallt sen.


Jag har vissa dagar varit så himla trött och några dagar har jag inte lyckats lämna sängen. Sen har jag slängt ut en outfitbild eller två!


Jag har träffat min Sara och ätit glass i stora lass!


Min bästa bästa bästa vän Annica bor i Linköping och träffar henne nästan aldrig längre. Men så en dag i förra veckan kom hon till Göteborg för ett par timmar och det var så otroligt underbart att få vara med henne igen. Vi hänge på två olika uteserveringar tills kvällen började bli natt. åh blir varm i hjärtat bara jag tänker på dem underbara timmarna jag upplevde då. Mina kläder på den högra bilden har nog blivit mina favoriter och det känns som att jag har på mig det där jämt, haha.


Jag och mina föräldrar har varit vid havet och solat och badat två gånger och så har jag varit ledsen och haft det så himla jobbigt ibland.


Avslutade månaden med att åka till Halmstad på lite semester. Jag var där med syrran, Mattias och min bror. Vi gick på bio, åt massa mat, satt ute, lyssnade på åskan, regnade bort, gick på stan och lite sådär.


I Halmstad köpte jag en ny klänning och körde kaffe + cigg flera gånger om.