Eftermiddagens outfit och lite dagbok

Nu på eftermiddagen har jag varit i Kristianstad med min kontaktperson. Vi shoppade second hand och fikade. Så himla mysigt och roligt att komma ifrån behandlingshemmet för ett tag. Jag hade på mig en mintgrön, transparent blus, hängsleshorts, prickiga strumpbyxor och kängor. Blusen & hängsleshortsen kommer från Monki och kängorna från Skopunkten. Vart jag köpt strumpisarna har jag no idea. 

Idag har hela dagen varit bra i stort sett. Städade mitt rum imorse och sen har jag varit ute hos djuren. Jag har lekt jage med grisarna, varit ute och gått med shettisarna och sen gosat med katten Tiger. Vill ni se bilder på djuren finns dem på min instagram där jag heter jessi91. Fick genom min kontaktperson reda på att jag ska få vara med djuren väldigt mycket i min behandling, blev så glad för det. Jag älskar djur och mår så bra utav dem. Nu ska jag röka och sen är det middag tack och lov, är så himlans hungrig. HEJDÅ.

en vecka skadefri!

Stämningen på behandlingshemmet är något bättre idag än i helgen. En vecka har jag varit här, men det känns som att jag aldrig har bott någon annanstans. Jag har kommit in i rutinerna bra, men mitt mående är ganska dåligt. Jag trivs inte här, känner mig inte trygg. Idag har jag inte skurit mig på en vecka, hurra på det. Men det är jobbigt, varje vaken sekund är en kamp. Att skära sig, bränna sig, överdosera, svälta – allt är som ett missbruk och nu är jag på drogavvänjning. Så känns det,  abstinensen kryper i hela kroppen.

Personalen är fortfarande bra här, men jag tvekar på att detta kommer göra mig frisk. Kanske är det just det tvivlet som sätter sig i vägen för mig, jag vet det. Men jag är så rädd för att det precis som alla andra behandlingar inte ska ge resultat. Har även fått höra att personer som lider av dystymi oftast får bäst hjälp genom läkemedel, och samtidigt säger läkarna att risken är stor att min kropp inte svarar på medicin. Men jag ska försöka dela upp mina mål, och just nu handlar det om att sluta självskada. Nästa mål blir att jobba med min dystymi som ställer till det väldigt mycket för mig. Men, en sak i taget.

Tyvärr är det inte lika mycket behandling här som jag hade hoppats på. Just nu känns det mest som förvaring. Dagarna går åt till att spela spel, pyssla, baka, städa, se på teve, röka alldeles för mycket osv. Jag hade velat att jobba mer aktivt med mina problem, nu är det bara 40 minuters samtal med sin terapeut en till två gånger i veckan.

Annars har det hänt en del tråkiga saker i mitt privatliv som gör att jag känner mig extra ledsen nu, och att inte kunna hantera det genom att skära mig är väldigt jobbigt. För att stå ut försöker jag aktivera mig så mycket som möjligt, men gråta också för det behövs. Egentligen handlar allt om tre saker. Att vara stark, kämpa och inte tappa hoppet.

dör på denna helg

Min första helg på behandlingshemmet blev skitkass. Hamnade i mitt första bråk med en tjej som rymde i fredags. Sen har det varit strul med en annan patient så hela dagen igår kände jag mig bara orolig och nervös. Dagen slutade med att polisen kom hit, det blev tjafs, tårar, ångest och hemlängtan. Idag har jag fått höra av en annan patient att det rätt ofta sker obehagliga saker här, som misshandel, bråk och skit. Känns som att jag sitter fast med kriminella, sjuka lögnare som är förstörda av droger. Inte ens en vecka har jag varit här, kanske har jag 103 kvar. Snälla, låt det bli bättre nu.

det finns en dag då ingen längre säger att du är fin, det finns en dag då alla bara säger att du är smal

En gammal bild, från tiden på avd 336.

Jag har inte varit här på behandlingshemmet så länge, inte ens en vecka. Ändå har jag insett en sak, ingen kommer bry sig om jag äter eller inte. Det enda svar jag får när jag matvägrar är ”okej du slipper”. Maten har varit ganska jobbig dem senaste dagarna, idag bestämde jag mig för att inte äta mer, jag skulle svälta så många dagar tills jag svimmade. Tänkte på hur framtiden skulle bli. Rasa i vikt igen, bli trött, sova bort hela livet till att slutligen få näringsdrycker, kämpa och plågas för att tillslut gå upp dem där kilona. Det är inte värt det, inte alls. Det går att vara stark, det går att vara modig, man måste vara det för att inte falla och gå sönder igen. Jag har nog med alla mina andra sjukdomar och problem, jag vill inte tillbaka till anorexins helvete. Därför åt jag, därför kommer jag att fortsätta äta. Ibland finns det ingen som kan hjälpa dig, då måste du hjälpa dig själv.

tre frågor om behandlingshemmet

Det har dykt upp tre frågor som ni ska få svar på!

Varför ska du vara där i 2 år?
Svar: För att en sån här behandling tar väldigt lång tid. Det är läkaren som ansett att det kommer ta cirka två år men det kan såklart både gå snabbare och ta längre tid, men ungefär så länge kommer jag att vara inlagd här.

Är det behandling för anorexi eller självskada?
Svar: Det är behandling både för anorexin, mitt självskadebeteende, min borderline och dystymin.

Hur ser dina dagar ut?
Svar: Det är lite olika… Men det är samling klockan åtta med nyheter och genomgång av dagen. Sedan äter vi frukost och cirka klockan nio börjar man med en aktivitet. Det kan till exempel vara utedag hos djuren, städning av rummet, matlagning etc. Klockan tio är det fika och sedan fortsätter man med förmiddagens aktivitet. Klockan tolv är det lunch och efter det börjar man med nästa aktivitet som till exempel är promenad, samtal, stadstur eller någon annan utflykt. Vad man gör på dagarna är väldigt individuellt beroende på hur man mår eller vart man är i sin behandling.

Efter dagens aktiviteter är det fritid, och då brukar jag ofta gå och lägga mig en stund då mitt sömnbehov är väldigt stort just nu. Halv sex är det middag och sen brukar jag se på tv, spela spel, röka halva kvällen, gosa med katten, sitta vid datorn etc. Strax innan nio är det kvällsfika och efter det brukar jag gå och lägga mig.

På helgerna har man inget schema utan då brukar man hitta på saker lite mer spontant. Man får också sovmorgon till typ lunch (om man vill). Nu blir ju detta min första helg här så jag vet inte exakt hur det brukar gå till. Ikväll är jag ensam patient här då den ena tjejen är på permis och den andra har rymt. Jag och personalen ska se på film och äta popcorn. (om jag vågar då anorexin har haft mig i ett järngrepp hela dagen) :(

Hoppas ni får en fin helg. ♥ 

tredje dagen

Min tredje dag här på behandlingshemmet. Dagarna går trots att jag knappt vet hur. Allt är så nytt fortfarande, trots att personalen är gullig så känner jag ingen, vet bara lite namn hit och dit. Tvivlar precis hela tiden, för varför varför varför skulle jag bli frisk av det här när jag under åtta år har genomgått de flesta behandlingar utan större resultat? Jag vet att jag inte får tänka så, men det känns trots allt ganska naturligt att jag gör det. Jag har i alla fall fått en ny vän, en katt. Jag älskar katter, drömmer om att få ha en egen. Här finns en kisse som jag gosat med större delen av dagen, som somnat i mitt knä tusen gånger om. Han får mig att stå ut just nu.

Förutom att allt är nytt så är det ett ständigt krig mot sjukdomarna. Är deppig och håller på att gå under av självskadetankar. Igår fick jag tillbaka massa anorektiska tankar, idag har det varit lite lättare. Personalen försöker hålla igång mig, vilket är bra men jobbigt. Både igår och idag har jag varit i köket och hjälpt till med maten och bakat kakor. Nu på eftermiddagen har jag varit på promenad med personal och sen haft samtal med min terapeut. Imorse fick jag träffa läkaren för första gången. vet inte vad jag ska säga om det samtalet, som vanligt vill dem inte göra något med mina mediciner. så jävla helvetes trött på att min kropp inte svarar på en enda jävla skit tablett. Aja, ska ha läkarsamtal om två veckor igen och då får vi se vad som händer.

Nu ska jag sova bort några timmar, så tröttsamt att vara vaken ibland.
ps. kan inte fatta att jag ska vara här i cirka TVÅ år. 

Första timmarna på behandlingshemmet

Hej mina vänner. Första inlägget jag skriver här från behandlingshemmet. Dagen startade 04:45, sen satt jag i en bil i fyra timmar, var nervös, kom fram till behandlingshemmet, grät, hade inskrivningssamtal, sa hej då till mamma och pappa, grät ännu mer. Trots att känslorna har svajat så otroligt mycket idag så känns det just nu helt okej. Personalen här är gulliga och de andra patienterna verkar också vara fina tjejer. Jag tror att det här kommer bli bra, även om det känns helt jävla sjukt att jag ska vara här i cirkus två år nu.

När mamma och pappa hade åkt hade jag, en i personalen och en annan patient hemma-spa. Sen har jag bara packat upp och börjar snart bli klar. Rummet är hur mysigt som helst (bilder kommer såklart!). Nu ska jag äta kvällsmat och sen ska vi åka till en fotostudio! heeeido.

Imorgon blir jag inlagd igen

Imorgon vid den här tiden har jag redan varit på behandlingshemmet i över sju timmar. Om elva timmar ringer klockan, om tolv sitter jag i bilen. Ena sekunden har jag insett att det är dags nu, i nästa så fattar jag ingenting. Jag vill inte flytta trettio mil,  lämna alla jag kämpar för, men jag är så väl medveten om att jag måste. Jag behöver vård dygnet runt, först för att överleva, sen för att kunna leva igen. För tre veckor sedan kunde jag ha mist mitt liv, hamnade på sjukhus igen. Om jag inte åker nu kommer jag att dö, därför måste jag. Imorgon kommer det bli en jobbig dag, den närmsta tiden kommer bli tuff. Men sen vänder det nog, det måste det göra. Jag måste få må bättre än såhär, jag måste vara värd det. Låt det bli bättre nu, låt det bli bra. ibland känns det bara som att jag aldrig kommer bli glad igen.

och där kom vi i mål

hej hej hej. Ville mest in och berätta att idag blev allt klart. Nu är allt bråk med Sveriges myndigheter över, och på tisdag så lämnar jag Göteborg och flyttar ner till Skåne och behandlingshemmet. Det känns så konstigt, bra, sorgligt, läskigt. Ikväll ska jag, mamma och pappa fira med revbenspjäll och filmmys. Nästa gång ni hör ifrån mig på bloggen är jag nog redan inlagd igen, men vill ni hänga med i mitt liv tills dess så finns jag på jessi91 @ instagram. Puss! Ps. som ni ser på bilden har jag färgat håret!

Snart flyttar jag!

avd 81.

Vägen har varit så himla lång, både i tid och känsla. Jag (mamma) har fortsatt att bråka med Sveriges alla myndigheter, och trots att vi gång på gång har fått dåliga besked så har det gett resultat. I tisdags godkändes min ansökan om behandlingshem hos landstinget, och igår fick jag veta att jag på tisdag (antagligen då, om inget oväntat händer) kommer flytta till Skåne och bli inlagd på vårdhemmet. Under hela denna resa så har man bara gått och väntat på att få dessa två besked, och hela tiden har jag varit så säker på att så snart ansökan blev godkänd och jag fått ett datum då jag kan flytta, då skulle jag vara så himla glad. Men jag blev knappt glad, jag känner mig bara så tom. Det känns som att det enda jag vill är att komma iväg nu, samtidigt som det sista jag vill är att bli inlagd.

Ibland tvekar jag på om jag är redo, om jag är redo att lämna rakbladen för alltid, om jag är redo att kämpa så jävla hårt som jag kommer behöva göra. Jag vill, men jag vet inte om jag är stark nog.

Jag bor fortfarande hos mamma & pappa, kommer inte flytta hem igen. Jag och mamma har varit i lägenheten tre gånger och storstädat, tvättat och packat. Nu har jag några få dagar kvar i frihet men jag vet inte hur jag ska spendera dem. Antagligen vara mest med mamma och pappa det sista, kanske träffa mina syskon en sista gång. Det finns några få vänner som jag skulle vilja säga hej då till, men helt ärligt så vet jag inte om jag orkar. jag är så himla upp & ner.

Jag fattar inte att jag efter helgen ska flytta 30 mil, bli inlagd på ett vårdhem i en evighet. Trots att jag har gått igenom mycket så är nog detta det mest skrämmande som jag har upplevt. Jag har en klump i magen som inte vill försvinna och egentligen har jag inte ens förstått vad som håller på att hända.

kaoskaoskaos

Min senaste vecka har varit helt störd, antagligen den jobbigaste jag har upplevt. Idag är det en vecka sen jag tog överdosen och fick åka ambulans till medicinakuten för att sedan hamna på psykakuten och slutligen avd 81. Hur jag hade det på sjukhuset vet ni ju redan. Det ni inte vet är att jag blev utslängd i måndags. Ja, ni läste rätt. Fick höra av överläkaren att om jag ville ta livet av mig fick jag väl göra det, det var mitt val. Jag hade tydligen blivit sämre under mina dagar på sjukhuset men istället för att ta hand om mig skickade han hem mig. Så runt lunch packade jag ihop mina saker och lämnade sjukhuset med tårar i ögonen och en enda sak i huvudet: nu ska jag dö. Den här gången ska jag lyckas.

Allt slutade i alla fall med att mamma lämnade jobbet och kom och hämtade mig. Sedan dess har jag bott här hos henne & pappa. Mamma har fått sjukskriva sig och passar mig, ser till att jag överlever. Hon vaktar mig till och med när jag sover. Hela veckan har varit kaos. Mamma har ringt runt som en galning till landstinget, chefer, överläkare, psykologer, verksamhetschefen på sjukhuset – ja allt ni kan tänka er. Hon krigar som en tok för att jag snart ska få komma till behandlingshemmet. Jag slits mellan hopp & förtvivlan precis hela tiden. Det är som att vi kämpar i motvind jag & mamma, ingenting går enkelt nu. Men, nu är vi snart i mål. Vi tror det i alla fall. Det verkar som att jag blir inlagd redan nästa vecka, men efter de senaste dagarna orkar jag inte hoppas längre. Det är så mycket känslor i mig nu att jag knappt står ut.

Du tömde mig på allt, både styrkan & modet

20120902-193025.jpg

En ganska tung dag. Mycket ångest, hopplöshet och oro. Jag har i alla fall haft tre fina besök!!

Imorgon ska jag ta kontakt med landstinget igen. Samtal som jag alltid är så himla nervös inför. Jag önskar så av hela mitt hjärta att jag snart får komma till behandlingshemmet. Jag har blivit så dåligt behandlad av hur landstinget fungerar, så illa att jag höll på att dö. Därför vågar jag inte hoppas på att få ett bra besked imorgon, även om jag önskar så mycket att jag håller på att spricka.

Idag har jag längtat hem till min lägenhet och dessutom insett att risken är stor att jag aldrig kommer flytta hem igen. Det gör ont & gör mig så himla ledsen. Det suger så att jag aldrig har en trygg plats att knyta mig till. Min framtid är så oviss och ligger i andras händer. Det känns hemskt att mitt liv alltid bestäms av någon annan. Socialen, överläkare eller landstinget. Men som mamma sa, jag är för sjuk för att bestämma över mitt eget liv.