today

Åkte en sväng till Kristianstad med personal nu på eftermiddagen och då såg jag ut såhär! Kjolen och t-shirten kommer från Monki. Kjolen är inte prickig, utan den har små små hjärtan på sig. Fick tag i den på rean förra året men har inte haft den innan. Väskan kommer från H&M och skorna från Skopunkten. Strumporna köpte jag i nån affär här i Kristanstad förra veckan. Rosetten är köpt i en liten affär i Göteborg som jag inte har nån aning om vad den heter. Ps. vill bara tillägga att jag äntligen är nöjd med mig själv trots att jag är normalviktig. När jag gick upp 13 kilo på avd 336 & 339 förra året så blev jag aldrig nöjd med mig själv efter det. Den här gången jag har ökat i vikt så känns det bra och jag är nöjd. Får så himla mycket beröm om mitt utseende, min stil. Jag har hittat en stil som är jag, och det känns bra. Nu vet jag att man kan vara normalviktig och nöjd. Så himla bra. Puss!

Mitt första videoinlägg

[videofyme id=”659559″ class=”aligncenter”]


Tänkte att det var dags för er att få höra hur jag pratar så här kommer en ful video. Säg gärna till om ni vill ha fler inlägg i form av video istället för text! Puss.

Shoppingtimme!

Hänge i Kristianstad en timme med personal idag, då såg jag ut såhär! Shoppade på H&M gjorde jag också.

Alltså drömväskan på rea. dör den materiella lyckan döden. ♥

En magtröja med massa rosetter fick också följa med hem, även den på rean. Den har massa knappar där bak och jag har en i samma modell. (även den med rosetter men små sådana)

Slutligen köpte jag en svart neutral klänning med en stor rosett. Äntligen har jag en svart klänning som känns som Jessica. Annars har jag bara massa svarta spetsklänningar men det är inte jag så denna var perfekt!

Mot alla odds

Livet är konstigt. Det är svårt och det gör ont, just nu är jag mest förvirrad. Jobbet jag håller med och det jag har framför mig är mer komplicerat än jag trodde. Jag har mer problem än vad jag hade kunnat drömma om. Mer sjuk. Just nu ser jag och min psykolog ett nytt mönster i mitt mående, ett mönster som påminner mycket om Bipolär sjukdom. Men det spelar ingen roll längre vilka diagnoser jag får, det enda som är viktigt är att jag är sjuk och att jag måste bli frisk. Jag har tyvärr insett att min sjukdomsbild är mer krånglig än vad jag trodde, om jag lyckas bli frisk från alla dessa sjukdomar blir jag imponerad. Men jag måste fortsätta kämpa, därför gör jag det. Jag har varit sjuk i så himla många år, och trots att läkarna säger att det kommer bli svårt att bli helt frisk på grund utav min kropp som inte svarar på mediciner så tänker jag inte ge upp. Jag tänker kämpa. mot alla odds.

den som säger att man inte kan bli frisk från anorexi

För lite drygt ett år sedan hamnade jag här. Avd 82, sluten psykiatrisk avdelning. Det var starten på ett halvår innanför sjukhusets väggar på fyra olika avdelningar. När jag kom in på åttio-tvåan var det för min ätstörning. Jag åt inte, jag tränade hela tiden, jag kräktes så fort jag fick i mig någonting.

Under min tid med anorexi fick jag ofta höra från alla möjliga olika människor att man inte kunde bli frisk, att man skulle behöva dras med alla sjuka tankar för alltid. Jag fick höra att det skulle jättemånga år att bli frisk. Detta är någonting jag kände att jag verkligen behövde ta upp i min blogg då dessa uttryck inte stämmer för alla. När jag var som sjukast kändes det jävligt hopplöst att få höra att tankarna aldrig skulle försvinna, att jag hade många år framför mig i helvetet.

För ett år sedan låg jag i den där sjukhussängen. Grät och vandrade fram och tillbaka i den där fula korridoren, hade panik över att jag inte fick träna. Jag hoppade inne på mitt rum, tränade så mycket jag kunde. Det tog över en timme att äta ett knäckebröd till frukost.

Idag ser jag mig som frisk från ätstörningen. Jag äter allt, har nästan aldrig ångest över maten. Jag är normalviktig och tänker inga sjuka tankar. Och ändå har det bara gått ett år, jag tycker att det är fantastiskt. När jag var som sjukast hade jag gärna velat höra att man faktiskt kunde bli frisk snabbt. Jag hade velat höra att det fanns ett liv utan sjuka tankar. Därför säger jag det till er eftersom jag vet att många med ätstörningar läser min blogg: Det GÅR att bli frisk och det GÅR att bli frisk snabbt. Sedan säger jag inte att det blir så för alla, men bara så ni vet så går det. Jag vet dessutom många människor som har blivit friska relativt snabbt och idag lever utan ätstörda tankar. Så, tappa inte hoppet. När jag låg på avd 82 trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna äta. Idag ett år senare äter jag allt och har ingen ångest över det.

Det finns ingenting i hela världen som kommer ta bort min kämparglöd

I torsdags var det sorgens dag. Som har jag berättat för er tidigare så svarar inte min kropp på mediciner, och min ena sjukdom, dystymi, måste i de flesta fall behandlas med läkemedel. Läkarna har i sju år satt in och ut mediciner utan resultat, lika många läkare har också vägrat ändra min medicinering, någonting jag har varit så otroligt arg för. Läkaren på behandlingshemmet var en sån läkare. I torsdags var det dags att träffa honom igen, och det blev ett läkarsamtal som var så sorgligt. Han hade nu beslutat att varken han eller någon annan läkare kommer testa en enda medicin till. Han sa att det fanns livsfarliga risker med att fortsätta experimentera med min kropp. Han är väl medveten om att det är en risk att inte behandla mig också då självmordsrisken är hög. Men, han berättade för mig att det var större risk att jag skulle dö av medicinen än i självmord, därför tog han beslutet. Det är delvis farligt att experimentera med medicin i säg, men sedan är det tusen gånger farligare på grund utav min epilepsi. När läkaren satt där bredvid mig och berättade, att det är slut nu, att jag måste sluta hoppas på en medicin, då blev jag så himla ledsen. I många år har alla läkare hållit kvar i mitt hopp genom att byta medicin ofta, helt plötsligt så släckte läkaren det där hoppet. Jag är inte personen som tycker om mediciner egentligen, men då de flesta säger att dystymi behöver behandlas med det så känns det så jävla åt helvete att det inte kommer gå.

Först ville jag att läkarna skulle få någon form av bevis av att det är som dem säger, att min kropp inte svarar på behandlingen. Men då sa han nåt som fick mig att vakna upp, sju år är beviset. Sju år utan någon effekt alls, det tyder bara på en sak. Läkaren berättade för mig att mediciner är jättebra då de allra flesta svarar på läkemedel, men det finns en liten liten liten procent som inte gör det, och där finns jag. I torsdags kändes det så himla tungt att ha en sjukdom som behandlas med medicin och en kropp som inte svarar på det. Behandlingshemmet ringde till mina föräldrar och berättade det tunga beskedet och jag grät i flera timmar efteråt.

I går insåg jag dock att jag är starkare än vad jag vågat hoppas på. Att acceptera saker man inte kan förändra, är det bästa man kan göra. Jag hade kunnat vara arg, ledsen och besviken i evigheter, men ingenting skulle ändra på min situation. Visst kan jag känna att allt är jävligt orättvist, varför jag ska behöva få motgång på motgång hela tiden, men vet ni? Det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det. Så istället för att gräva ner mig så tittade jag på mina alternativ. Och eftersom jag nu kan sluta hoppas på en medicin, så får jag helt enkelt försöka bli så frisk som möjligt genom terapi. Och även att oddsen pekar åt fel håll för min del, så förlorar jag ingenting på att kämpa till hundra procent. Jag kommer i alla fall inte bli mer sjuk.

Inte för att prata för gott om mig själv men det är en jävla tur att jag är En flicka som är stark :) Helt ärligt tror jag inte att det finns en enda sak i hela världen som skulle kunna rubba mig, som skulle kunna få mig att sluta kämpa. Jag är en fighter och det kommer jag förbli.

update om mitt liv på behandlingshemmet

Snart har jag varit här en månad. En månad på institution. Många fler väntar mig. Att jag snart har varit här en månad innebär även att jag snart har varit skadefri lika länge. Det känns fantastiskt och jättehemskt. Bilden till höger fick så himla fin respons från hundratals människor på facebook. Ni vet väl att ni kan gilla En flicka som är stark där?

Min första månad här har verkligen varit upp och ner. Först kom jag hit som en oskyldig ledsen tjej, nu har jag blivit något annat och det skrämmer mig. Jag har den sista tiden gjort saker som jag aldrig trodde eller hoppades att jag skulle göra. Jag har gjort fel på fel, och även om man alltid har ett aktivt val så har jag dragits med i skit från de andra patienterna. Många här gör väldigt dumma saker och det smittar av sig på mig, det är inget bra umgänge för mig alls. Jag vill bara gå min egna väg men det är svårt. Jag måste jobba på att bli starkare i mig själv och kunna stå emot impulser som leder till konsekvenser.

I min behandling går det okej. Vi har inte kommit så långt än, utan jobbar mest på att bygga upp en relation jag och min terapeut. Sen har det hänt så mycket skit på behandlingshemmet mellan oss patienter så vi har fått lägga mycket terapi-tid till att reda ut konflikter. Tyvärr har en stor konflikt inte gått att reda ut så just nu är det dåligt stämning här, och jag längtar hem så himla mycket. Allt bråk tar på hela mig.

I förra veckan fick jag se min vårdplan och jag började gråta när jag såg mina två stora huvudmål. 1. Att jag ska sluta VILJA skada mig. 2. Att genom medicin och terapi öka min grundstämning och må allmänt bättre.
Dels grät jag för att detta alltid har stått på alla vårdplaner genom alla år, men aldrig har jag tagit mig dit trots intensiva behandlingar. Dels grät jag för att OM jag tar mig dit kommer jag vara den lyckligaste tjejen i hela världen. Inom kort ska vi jobba med en genomförande plan där vi ska sätta upp delmål och se hur vi ska lyckas ta oss dit. Jag hoppas så innerligt på att detta ska göra mig frisk, men jag vågar inte tro. Orkar inte bli besviken gång på gång, och just nu känns det så övermäktigt att jag inte ens kan förstå att jag kanske skulle kunna ta mig dit.
 
Ja, det är väl ungefär här jag befinner mig just nu. Det har egentligen inte hänt så mycket mer. Vissa dagar vill jag inte lämna sängen och andra dagar kämpar jag stenhårt. Ibland känns det så fruktansvärt hopplöst och förjävligt, men det finns bara en väg och det är framåt.

Fan, detta har ju blivit en jävla modeblogg

Väldigt mycket outfits och väldigt lite om mina sjukdomar här känner jag nu, men i helgen tänkte jag att ni skulle få en liten update hur det går på behandlingshemmet. Tills dess får ni vara nöjda med lite mer kläder.

Såhär har jag sett ut på eftermiddagen när vi var inne i Kristianstad en sväng. Shortsen och hängslena är från H&M och blusen från Monki.

Jag köpte en ryggsäck på loppis nu i veckan och den fick följa med!

Äntligen blev det sol så mina nya platåskor fick invigas!

Så fort vi kom hem hoppade jag i min onepiece och kommer förmodligen ha den på mig hela helgen. hejdå.

Ullared!

Förra veckan var vi i Ullared och shoppade loss, tänkte att ni skulle få se vad jag fyndade!

På Scoretts outlet fyndade jag ett par leopard-platå-dojjor! Jag bara väntar på att det ska sluta regna här i Skåne så att jag kan använda dem!

Lite söta sockar och tretton behövliga strumpbyxor + ett par ännu mer viktiga raggsockar. (SÅ kallt det varit idag)

Massa astråkiga hygienartiklar. Det bästa var ju de pickiga näsdukarna. (och cupcakes-tandborsten) Looove.

Lite nya myskläder. När man är inlagd går man ju mest i myskläder dag in och dag ut.

En mössa, tumvantar och ett par touch screen-vantar. Perfekt att kunna hålla på med iPhonen utan att ta av sig vantarna!

Det bästa köpet! ÄNTLIGEN har jag en onepiece. Vill inte ens tänka på hur många dagar jag kommer ha på mig den under mina närmsta år här.

En kjol som jag nu i efterhand kan tycka se lite tantig ut, haha. Men den var fin på, lite hög i midjan och så ”rosetten” där fram. Den var fin trots att det var storlek M. Allt behöver inte vara XS-S eller ännu mindre. Det är ett stort steg ifrån anorexin att kunna köpa större kläder utan att gå under av ångest. Och sen får man komma ihåg att M inte är en stor storlek även om det känns så. Storlek M kan vara precis perfekt för en tjej på 21 år (och såklart yngre och äldre också). Vill bara påpeka att även större storlekar än M kan vara bra! Menar verkligen inget annat. Jag har slutat bry mig om vilken storlek det är, bara kläderna sitter bra och känns bra.

Till sist köpte jag en tröja som jag blev kär i. Den är sådär lång och mysig och dessutom har den fickor, älskar det. Den kommer jag gå i mycket tillsammans med ett par tunna strumpbyxor.

Allt detta fick jag för lite drygt två tusen kronor. Bra tycker jag! 

det känns som att jag glöms av systemet för ofta

Kämpar i motvid. Gårdagen var helt katastrof. Började med att jag blev osams med min terapeut. Hade efter frukosten läkarsamtal och åter igen blir jag besviken. Läkaren sa att min ena sjukdom, dystymin, inte går att behandla. Dystymi behandlas bäst med läkemedel men jag svarar inte på medicin. Läkaren rycker på axlarna och tycker att jag ska acceptera det, men jag vill att dem tar prover så att jag svart på vitt kan få reda på om det verkligen är sant, att jag inte svarar på mediciner, för det har läkarna inga bevis på, utan dem bara TROR att det kan vara så. Men, läkaren vill inte att jag ska ta några prover… Han sa dessutom att eftersom jag inte fått någon positiv effekt av terapi under alla år, så kan han inte förstå varför jag skulle bli hjälpt här på behandlingshemmet. Förstår ni hur ont det gör i mig när läkaren i princip säger att det är kört? Jag VET dock att terapi kan ha god effekt på min borderline, mitt självskadebeteende och ätstörningen, men precis som alla läkare säger så är dystymi svår att behandla med terapi, för att bli frisk från dystymi krävs det i nästan alla fall en bra medicinering. Och så svarar inte min kropp på medicin, förstår ni hur nattsvart det känns för mig? Ska i alla fall försöka få en remiss till en medicinavdelning för att få en utredning om varför min kropp inte svarar på medicineringen. Och ja, jag har testat nästan alla mediciner som finns. Det gör så ont att läkarna aldrig vill kämpa för min skull. Det har alltid varit såhär, enda sedan jag var ett barn. Läkarna har gett upp gång på gång, ingen har någonsin velat hjälpa mig och jag kan inte sluta fundera på varför. Det är då jävligt tufft att hålla modet uppe och hoppas och kämpa hela tiden, när inte ens läkarna kan behandla min sjukdom, vem kan det då?

Som att det jobbiga beskedet igår inte räckte så har jag hamnat i bråk med en annan patient och det är så himla jobbigt och tar på hela mig. Just nu vantrivs jag på behandlingshemmet och grät hela kvällen igår för att jag bara ville åka hem. Idag har jag ont i magen av all ångest, står knappt ut att vara här.

Nu ska jag försöka överleva helgen. Om jag mår lite bättre imorgon ska ni få se vad jag shoppat i veckan. Vi hörs, kram ♥ 

Kivik

Idag på eftermiddagen bestämde behandlingshemmet att vi skulle åka på utflykt. Såhär såg jag ut. (ser ni hur bra jag kommit upp i vikt? Tummen upp för det)

Vi åkte till Kivik och kollade på äppelmarknaden. Här ser ni årets tavla som är gjort utav 35000 äpplen. sjuuuukt.


Havet ♥♥♥

Vi avslutade utflykten med glass. Kan det bli bättre?

Helt okej tisdag! puss.

DÅTID – gymnasiet

Läste lite i min egna blogg och insåg då att jag i vintras fick massor med frågor om jag kunde berätta mer om hur mina år som sjuk har sett ut. Gjorde bara två inlägg då, om min högstadietid och mina sjukhusvistelser. Sen blev det inga fler inlägg så jag tänkte att jag skulle fortsätta att berätta för er då jag fortfarande får frågor om min historia. Jag har därför skapat en ny kategori ”Min sjukdomshistoria” där ni framöver kommer hitta alla inlägg som handlar om hur mitt liv har sett ut genom alla år med sjukdomarna samt inlägg som handlar om varför jag blev sjuk. Idag tänkte jag berätta om min tid på gymnasiet.

Efter min struliga tid på högstadiet var jag både nervös och lycklig över att få börja ny skola. Jag var mest glad över att ingen på den nya skolan visste att jag var sjuk, och jag hade lovat mig själv att aldrig säga något till någon.

Gymnasiet jag började på var en helt fantastisk skola. Jag trivdes så himla bra att jag knappt vet hur jag ska beskriva det. Jag hade kunnat döda någon för att få tillbaka dem åren, men trots att mina tre skolår där var underbara så mådde jag väldigt dåligt. Jag hade en ”anonym” blogg på den tiden, och den var allt annat än munter. Jag levde i ett hemskt mörker, men utåt var jag den glada tjejen. Jag pluggade, fick bra betyg, jobbade på helgerna, levde som vem som helst. I alla fall mellan 8-17, sen blev det kväll och jag grät mig igenom alla ångestattacker och skar sönder mig. Jag var som två olika personer. I ett helt år gick utan att någon på skolan fick reda på min mörkaste hemlighet.

Plötsligt blev det december 2008 och en lärare, Marcus, ville prata med mig. Han berättade det som jag verkligen inte ville höra, han hade hittat min blogg och visste nu hur jag mådde på riktigt, hur sjuk jag var, så trasig och förstörd. Jag förnekade det mesta och blev arg, men idag är jag så otroligt tacksam för att han hjälpte mig. Om ni bara visste vad han har hjälp mig, han hjälper mig än idag. Fyra år har gått och han kämpar fortfarande vid min sida, han finns där jämt. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet jag ringer, han svarar alltid, står alltid på min sida. Han har hälsat på mig flera gånger när jag legat på sjukhus. Han är den bästa personen jag känner, och så länge han finns kvar så kommer jag klara allt, jag bara vet att det är så.

Jag och Marcus på studenten.


I alla fall så började jag och Marcus och prata en del, och trots att jag fortsatte må dåligt så väcktes något i mig, en trygghet som jag inte känt innan. Den tryggheten finns fortfarande kvar.

Samma höst blev jag inlagd på BUP:s slutna avdelning, och trots att det var det enda rätta då så hjälpte det inte långsiktigt. På den tiden hade jag en bra psykolog hos BUP, men efter ett tag släppte han mig. Han började avboka alla våra samtal och tillslut ringde en sjuksköterska från BUP och berättade att jag inte skulle få fortsätta träffa honom, tyvärr ingen annan heller. BUP släppte åter igen taget om mig trots att jag mådde fruktansvärt dåligt och skar mig varje dag. Jag gick då i nästan ett år utan hjälp från sjukvården.

Ett halvår efter att jag fyllt 18 orkade jag inte mer, och ringde själv till vuxenpsykiatrin och bad om hjälp. Tre månader senare fick jag en kallelse om bedömning. Fick där träffa en jättebra mentalskötare och efter några bedömningssamtal bestämde dem sig för att jag skulle börja i DBT.

Efter att Marcus fick reda på hur jag mådde började jag berätta för mina vänner hur jag egentligen mådde, någonting som var väldigt skönt. Idag när jag är så öppen med min psykiska ohälsa kan jag inte förstå hur jag orkade leva i lögn. Jag kämpade både första och andra året med skolan, men i trean gick det inte längre så jag blev sjukskriven sista terminen. Jag var så himla ledsen för detta då jag älskade skolan, mina vänner och lärarna. Jag ville inte missa en sekund med dem, men det var inte så mycket att göra åt. Jag lyckades i alla fall få betyg i nästan alla ämnen och kunde i juni 2010 ta studenten med mina klasskompisar.

Hehehehe glad Jessica!