Lite nyinhandlat

Just nu har jag världens tråkigaste nyårsafton så får väl passa på att visa vad jag köpt den sista tiden 😉

Två tröjor med rosetter från Tradera. Den svarta för 56 kronor och den vinröda för 18 kronor!

Ett linne från H&M för 99 kronor och en klänning från H&Ms mellandagsrea för 75 kronor.

Gott Nytt År!!!!

GOTT NYTT ÅR KÄRA BLOGGLÄSARE!! Jag hoppas att ni får en fin nyårsafton och en bra start på 2013! Kom ihåg att man nu har en bra möjlighet till att skapa något nytt, till att lämna det sjuka och göra 2013 till ett bättre år. Det ska jag göra i alla fall!

Jag firar in det nya året på behandlingshemmet. Vi ska äta trerätters och se på film. Hade hellre gjort nåt annat men får inte åka på permis nu igen så därför får det bli såhär!

Jag vill också passa på att tacka för ett underbart blogg-år. Har fått så otroligt många nya läsare och jag är SÅ glad för det. Jag har också fått höra så många fina ord från er genom året. Att jag har blivit en förebild för en del av er känns fantastiskt. Så TACK till alla er som har läst, kommenterat och kämpat med mig. Nu ser jag fram emot att bloggen ska växa ännu mer under 2013! Ni är bäst!!!

Gott nytt år på er nu och var rädda om er.
Stor kram från En flicka som är stark. ♥♥

bad i havet en mysig decembersöndag

Idag har jag och de andra patienterna varit hos en i personalens sommarstuga. Vi har fikat, badat i hennes badtunna, grillat marshmallows och badat i HAVET. Haha, så sjukt kallt men en väldigt rolig grej. Här kommer två bildbevis från mitt kalla havsbad 😉

tre frågor och svar om ätstörningar

Det har dykt upp lite nya frågor och idag tänkte jag svara på tre som handlar om ätstörningar.

När du blev sjuk i anorexi, slutade du bara att äta en dag och bara åt typ grönsaker, trappade du ner maxkalorigränsen för varje dag och tillslut blev det nästan ingen mat kvar eller åt du som vanligt typ fast bara lågkalori mat som varma koppen etc?
När jag blev sjuk började jag dra ner på maten mycket. Portionerna blev mindre och mindre, sedan började jag hoppa över många måltider och tillslut åt jag knappt någonting. När jag åt så åt jag nästan bara lågkalorimat. Utöver detta så var det mycket träning, flera timmar om dagen. Jag ville inte träffa min familj eller kompisar längre, jag ville bara träna och sitta hemma och svälta i min ensamhet. Jag älskade hungerkänslorna, jag älskade yrseln. Idag när jag är frisk HATAR jag att vara hungrig, då äter jag. Det är ännu värre om jag någon gång är yr, som igår. Att vara yr och trött är så tråkigt och jobbigt, och igår när jag var yr för att jag hade hoppat över alla mina mediciner dagen innan, förstod jag inte hur jag orkade att ALLTID känna så innan. Man missar liksom hela livet när man inte kan resa sig upp utan att det svartnar för ögonen och man faller ihop. Man orkar inte skratta, man orkar inte göra någonting. Det livet jag levde när jag var som sjukast i anorexin var det tråkigaste livet man kan leva. Att bli frisk från en ätstörning är det bästa som kan hända tror jag, man får livet tillbaka och man har ingenting att förlora på det. Det är bara underbart! Jag har inget mellanrum mellan låren längre, inga tunna armar, men jag är miljoner gånger lyckligare och det är viktigare än allt annat.

Tänkte du på det här med att kroppen går i svältläge om man äter för lite?
Ja, det gjorde jag. Jag hatade detta fenomen när jag var sjuk. Jag tänkte att jag skulle variera mitt kaloriintag för varje dag för att hindra detta, men jag hade så svårt att äta att jag inte lyckades. Jag såg dock detta som en tröst när jag tvingades äta med min familj någon dag, då tänkte jag att det var helt okej trots allt för då kanske kroppen skulle komma ur svältläget. Men det är såklart bara sjukt att tänka så och dessutom behöver kroppen mer för att man ska komma ifrån svältläget. När man är i svält tar kroppen upp all näring den får, och det krävs att man äter en längre period för att kroppen ska bli trygg med att det faktiskt kommer föda regelbundet. Jag är inte expert på detta, men jag tror inte att det räcker att man äter en normal portion då och då.

Har du haft problem med hetsätning? Hur ska jag sluta?
Ja, det har jag haft problem med. Första perioden som jag blev sjuk i anorexi hade jag dem problemen. Jag hade svårt för att äta, men jag kunde ibland inte sluta när jag väl hade börjat. Detta var någonting jag skämdes väldigt mycket över då. Jag kände mig så fruktansvärt äcklig som kräktes hela dagarna. Jag kräktes så fort jag hade fått i mig någonting, om det så bara var en frukt. Så jag kräktes inte bara när jag hade hetsätit. När jag blev inlagd på avd 336 lyckades jag sluta kräkas och hetsäta för att på avdelningen åt man ju normalprotioner regelbundet. Man åt inget annat än det som serverades på sjukhuset, därför gick det inte att hetsäta längre. Sedan var toaletterna låsta en timme efter varje måltid så att fortsätta kräkas där var det ingen mening med då kroppen redan hade hunnit ta upp näringen när toaletterna låstes upp. När jag blev sjuk i anorexin för andra gången, då började jag aldrig kräkas igen. Även om jag ville då och då så var jag stark nog och kunde stå emot. Att kräkas hela dagarna var fruktansvärt plågsamt och jag ville verkligen inte dit igen. Därför kunde jag stå emot, men jag anser att svälten blev värre andra gången som jag blev sjuk och kanske var det för att jag inte hetsåt och kräktes. Jag ”fokuserade” mer på att svälta och träna.

Sedan kan man ju hetsäta utan att kräkas eller motionera överdrivet. Detta har jag egentligen inte så stora erfarenheter av men jag tänker att det är viktigt att försöka äta regelbundet. Att man äter normala portioner vid fasta tidpunkter samt mellanmål, alltså som ett matschema, för ju mer regelbunden man blir kring maten, desto mer van blir kroppen och jag tror att det då är lättare att inte hetsäta, utan istället blir då kroppen nöjd vid de normala intagen. Sedan får man ju också komma ihåg att det faktiskt är normalt att man någon gång ibland äter mer än vad man ”borde”. Vissa kvällen till exempel kan jag äta både godis, chips och popcorn trots att man enligt ett matschema inte skulle göra det. Det är inte farligt att äta mer ibland, men att hetsäta varje dag är såklart inte så bra. Men det enda svaret jag kan ge när man hetsäter utan att kräkas, är att försöka äta regelbundet och ungefär lika mängd varje dag. När man har varit sjuk i en ätstörning så kan det ta väldigt lång tid innan kroppen stabiliserar sig. Som jag har nämnt tidigare så är jag till exempel fortfarande ALLTID hungrig och ändå är det nu cirka ett halvår sedan jag började bli frisk från anorexin. Man får helt enkelt försöka stå ut och ge det tid, för det tar tid, men i slutändan så kommer kroppen må bra igen.

Året 2012

Snart är 2012 slut så jag tänkte först att ni skulle få en långt inlägg med massor med bilder på allt jag gjort 2012, men av någon anledning kände jag mig så ledsen när jag började med det, så det blir ett kortare inlägg istället.

2012 har verkligen varit en sorgligt år. I sju av tolv månader har jag varit inlagd på sjukhus/behandlingshem. Året började på avd 336 som sedan blev avd 86 alldeles för länge. När våren kom fick jag äntligen åka hem efter fem månader inlagd på olika sjukhus. Strax efter att jag kom hem gjorde jag och Petter slut och jag flyttade till en ny lägenhet i Göteborg. Det blev sommar och livet var hemskt på alla sätt. Jag blev jättesjuk i anorexi igen och hela sommaren bestod utav svält, ångest, träning och ett LPT hängande över mig. Jag skar mig varje dag och mådde väldigt dåligt. Under 2012 har jag försökt ta livet av mig flera gånger. Sista gången slutade med ambulans, medicinakuten, dropp, EKG och slutligen psyket igen. Strax efter det blev jag inlagd på behandlingshemmet och då vände äntligen livet för mig. Jag började må bättre, såg en framtid, kunde skratta och vara glad igen. Jag blev äntligen friskförklarad från min anorexi. För första gången på många år ser jag nu fram emot ett nytt år och allt vad det innebär. Jag hoppas att jag bara kommer bli friskare och friskare och må ännu bättre. Livet gör fortfarande ont ibland, men jag har hittat tillbaka till den positiva och glada Jessica. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bättre igen, men det gick och nu är jag så glad för att jag överlevde alla självmordsförsök. Jag är glad att jag fortsatte kämpa mig igenom hela 2012 trots att jag större delen av året faktiskt inte har velat något annat än att dö. 2013 ska bli ett bättre år. Jag kommer med största sannolikhet vara inlagd hela året, men detta kommer förhoppningsvis innebära att jag bara blir friskare och friskare. Nu tänker jag inte se tillbaka på 2012 mer, för som sagt så har det varit ett hemskt kämpigt år. 2012 blev antagligen det jobbigaste året, men också det bästa. Jag kommer att minnas alla fruktansvärda dagar, men jag kommer också komma ihåg att det var året som det äntligen vände för mig.

När jag var som sjukast i anorexin och från avd 336.

Från medicinakuten.

Från psyket.

Tillslut kom den friska och riktiga Jessica fram och jag ser fram emot ett nytt år med henne.

Lördag!

Dagens kläder kommer från Tradera rakt igenom! Nu ska jag till stan med behandlingshemmet för att handla massa gott inför nyårsafton. Ska även svänga förbi Media Markt då jag har hört rykten om att det ska finnas ett par prickiga hörlurar där, hehe. Ikväll blir det stan igen för då ska vi på bio! Bra lördag! 

Fredagens

Såhär ser jag ut idag. Kjolen kommer från Tradera och tröjan från H&M. Har varit på stan precis och köpt tråkiga dataprylar för över 700 kronor. Ska formatera om min kära vän i helgen så hörs vi inte på ett tag så vet ni att det har gått åt helvete 😉

Min permission och jul

Hej på er. Min permission började bra och slutade ganska skit, mer vill jag egentligen inte säga. Just nu är jag inte på topp men det känns skönt att vara tillbaka på behandlingshemmet. Jag är i alla fall grymt stolt och glad som klarade av att åka iväg UTAN att skada mig själv. Tänk att jag nu inte har skurit mig på över tre månader, det är fantastiskt tycker jag.

Hoppas att ni har haft ett par fina juldagar. ♥ 

Dagens outfit och GOD JUL!


Idag har jag invigt min nit-bh som jag beställde från Tradera för ett tag sen. Kjolen kommer från Indiska och linnet från H&M. Jag har haft en bra dag, jag har varit iväg med min favoritpersonal igen.

Nu ikväll ska jag bara packa, tvätta och fixa, för imorgon åker jag HEM!!!!!!!!!!!!! Ja, jag ska på min första riktiga permission efter tre månader här på behandlingshemmet. Egentligen brukar man få åka hem efter en månad, men då jag har varit så instabil så har det inte gått. Men nu är det äntligen dags och det ska bli sååå skönt. Därför kommer bloggen ta semesterstängt ett par dagar, för nu ska jag bara njuta av att få träffa min familj och fira jul. Detta innebär också att mejl inte kommer att besvaras dessa dagar. Om ni vill följa med i mitt liv ändå så finns jag på jessi91 @ instagram där jag garanterat kommer slänga upp några bilder. Kanske dyker det även upp en status på En flicka som är stark @ facebook. Men här och på mejlen kommer det vara tomt, för nu ska jag bara hem och vila, kramas med familjen och ta igen tre månader.

Så, jag vill önska er alla kära bloggläsare en god jul!! ♥♥ Jag vet att högtider kan kännas jobbiga när man inte mår bra, så har jag också känt, men man får försöka göra det bästa av situationen och vara så stark man bara orkar. Så kämpa på ni där ute som har det jobbigt, ni är inte ensamma. Vi hörs i nästa vecka. NI ÄR BÄST!

Julfirande

Idag har vi firat jul på behandlingshemmet. Mysigt och lite jobbigt. Varje år kommer det alltid före detta patienter och äter julbord med oss som bor här nu och personalen. Detta resulterar i att det blir väldigt mycket folk och många man inte känner, en rätt så jobbig situation tycker jag. Men dagen har varit rätt bra ändå eftersom vi har ätit gott, spelat spel och fått julklappar (dock inte jag då jag har slutat med presenter. Fast jag fick lite godis och en prickig mugg).

Man blir ju såå trött av allt folk så nu blir det sängen resten av dagen för min del!

Bästa dagen!

Idag har jag haft fyra underbara timmar. Jag och min favoritpersonal åkte till stan och åt lunch, gick i affärer, skrattade och pratade både allvar och om allt annat. Jag har haft det så himla bra! Han är bäst!

Nu är jag tröttare än tröttast. Ska snart slänga i lite mer rosa hårfärg då mitt hår typ är babyrosa nu med gula skiftningar = inte så fint. Sen ska jag spendera resten av kvällen i sängen med One Tree Hill. Puss!

Det är aldrig försent att kämpa, det är alltid förtidigt att ge upp

Man tror att man kommer skära sig förevigt, man tror att stygnen i handleden alltid kommer vara ens liv.
Man tror att man kommer må dåligt tills man dör, man tror att man kommer gråta varje kväll.
Man tror att sjukhuset är ens enda hem, man tror att livet utanför låsta dörrar inte finns.
Man tror att man alltid kommer hata sin kropp, man tror att livet utan svälten inte existerar.
Man tror att man alltid kommer vilja dö, man tror att man aldrig kommer tycka om sitt liv.
Man tror att det är försent, man tror att livet var menat för alla andra.
Man tror att sjukdomen är det enda man har, man tror att det alltid kommer vara så.
Man tror att det är lika bra att ge upp, man tror att ingen kommer bry sig ändå.
Man tror att vården aldrig kommer finnas där, man tror att man kommer ha otur för alltid.

Jag vet att det går att sluta skära sig, jag vet att livet utan stygnen finns.
Jag vet att man kommer må bra igen, jag vet att tårarna blir färre.
Jag vet att det finns något annat än sjukhus, jag vet hur livet utan låsta dörrar är.
Jag vet att man kan älska sin kropp, jag vet att svälten kan ta slut.
Jag vet att man kan känna att döden är det sista man vill, jag vet att man kan älska att leva.
Jag vet att det aldrig är försent, jag vet att livet var menat för mig.
Jag vet att det finns så mycket mer än ens sjukdom, jag vet att saker kan förändras.
Jag vet att det sämsta man kan göra är att ge upp, jag vet att alla skulle gå sönder om jag försvann.
Jag vet att vården kan vara bra, jag vet att man kan ha tur.

Det är aldrig försent att kämpa, det är alltid förtidigt att ge upp.

Ledsen tjej på sjukhuset, glad ute i det fria.

Today

Såhär ser jag ut idag! Rosett-tröja, slitna grå jeansshorts, leopardstrumpisar, glasögon och hatt! Nu ska jag iväg och bowla! Heeeido.

En fråga om depression

Kan man bli fri från djup ångest och depression på egen hand eller krävs det oftast hjälp?

Det kan man säkert, men jag tror att i de flesta fall så krävs det någon form av hjälp för att bli frisk från sin ångest och depression. Vi får även komma ihåg att en depression faktiskt kan leda till döden om den blir obehandlad. Om man inte får hjälp med sin ångest och sin depression är det lätt att man tillslut får självmordstankar och planer. Därför tycker jag att man alltid ska ta psykisk ohälsa på allvar och söka hjälp även om det kan kännas jobbigt. Förutom att depression kan vara en allvarlig sjukdom så innebär den också mycket lidande, vilket också är en viktig orsak till varför man bör söka hjälp.

Enligt vårdguiden ska man kontakta sin vårdcentral om man har symptom på en depression. Om du som skrev detta är under 18 år så tycker jag att du ska kontakta BUP. Om du är över 18 år rekommenderar jag dig att antingen kontakta din vårdcentral eller en öppen psykiatrisk mottagning. Det finns hjälp att få och det är värt att ta emot den!! Ett liv med ångest och depression är inget roligt liv, men det finns goda förutsättningar för att bli helt frisk, men då tror jag att man måste få hjälp.

Om du som skrev detta har några mer frågor så får du gärna kontakta mig på enflickasomarstark@hotmail.com

Kram, och var rädda om er alla därute. Vi har bara ett liv. ♥

Veckans inköp

Dessa kläder har flyttat in hos mig i veckan. Kul att jag har köpt så mycket färgglada saker, hehe. Aja, svart, vitt och grått passar ju perfect till mitt rosa hår!

En t-shirt från H&M för 99 kronor och en topp från Tradera för 39 kronor. (har en likadan i svart sen tidigare)

En klänning från H&M för 199 kronor och en från Tradera för 10 kronor.

En t-shirt från Tradera för 32 kronor och ett linne, också från Tradera, för 20 kronor.

Slutligen en topp från Tradera (vad annars) för 105 kronor.

Dagens outfit

Idag är det första dagen på hela veckan som jag inte har legat i sängen. Åkte på en dum förkylning i slutet på förra veckan så jag har haft världens tråkigaste dagar. Men nu är jag på benen igen och njuter av livet.

mår du dåligt och behöver stöd?

Det finns så många bra hemsidor idag med olika föreningar där man kan få stöd om man mår dåligt eller är anhörig till någon med psykisk ohälsa. Jag tänkte berätta lite kort om de olika jag känner till samt skriva vad dem erbjuder för hjälp. Alla föreningar är länkade så det är bara att trycka på namnet så kommer ni till deras hemsida om ni vill läsa mer eller vill ha hjälp. Ibland kan det verkligen hjälpa att ha någon att prata med, och på det flesta ställen kan man vara anonym vilket också kan vara skönt. Jag lägger detta under ”Viktiga sidor” till höger i menyn så att ni lätt kan hitta detta om ni behöver.

BRIS
BRIS står för barnens rätt i samhället och är en ideell organisation. BRIS ger stöd till både barn och ungdomar under 18 år och vuxna. Om man är under 18 år finns BRIS-telefonen med nummer 116 111. Man kan ringa alla dagar mellan 10:00-22:00. Inga problem eller tankar är för stora eller för små för att kontakta BRIS. Det är gratis att ringa och du kan vara helt anonym. Numret syns inte ens på telefonräkningen. Om du hellre vill skriva kan du komma i kontakt med en vuxen på BRIS på antingen mejl eller deras chatt. För att kunna göra detta måste du registrera dig men du är fortfarande helt anonym. Det tar oftast ett par dagar att få svar på sitt mejl, men alla mejl blir lästa och alla får ett personligt svar. Om du väljer att chatta så är tiderna alla dagar mellan 10-22. När du går in på chatten hamnar du i en kö och för att alla i kön ska hinna chatta innan klockan 22 kan du ställa dig i kön fram till klockan 21.

BRIS har även diskussionsforum mm. Kolla mer på deras hemsida HÄR.

Om du är vuxen och behöver komma i kontakt med BRIS gällande ett barn så är numret: 077-150 50 50. Du kan även här vara anonym men samtalet kostar som ett vanligt telefonsamtal. Du kan ringa varje måndag och tisdag mellan klockan 10-13 och onsdag till fredag mellan 9-12.

NATIONELLA HJÄLPLINJEN
Till Hjälplinjen kan du ringa angående alla psykiska problem samt svåra livssituationer. Du kan ringa både om du själv är drabbad eller om du är anhörig. Samtalet till Hjälplinjen kan hjälpa dig att sortera jobbiga tankar men du kan också få hjälp med hur du ska gå vidare för att få hjälp inom psykiatrin. Dem som svarar när du ringer är utbildade socionomer, psykologer samt psykiatrisjuksköterskor. Det är kostnadsfritt att ringa till Hjälplinjen och du är helt anonym. Det syns inte på din telefonräkning att du har ringt. Numret till Nationella Hjälplinjen är: 020-220060

SJÄLVMORDSUPPLYSNINGEN
Här kan du chatta och få stöd med allt som handlar om psykisk ohälsa. Både om du själv är drabbad eller om du är anhörig. Du kan ställa frågor och prata om precis vad du vill. Chatten är öppen alla vardagskvällar mellan 19:00-22:00.

Du kan även skicka ett mejl via deras hemsida om frågor kring psykisk ohälsa och självmord. Du får svar inom 3 arbetsdagar. Självmordsupplysningen har även forum och olika bloggar som ni kan hitta på hemsidan.

ÄLDRETELEFONEN
Denna vänder sig till dig som är äldre och lider av psykisk ohälsa, eller du som är anhörig till någon som är äldre. Telefontiderna är vardagar klockan 10-15 och numret är: 020-22 22 33

FÖRÄLDRATELEFONEN
Hit kan du ringa som förälder om du har ett barn som lider av psykisk ohälsa. Du kan fråga vad du vill och du får vara anonym. När du ringer får du prata med en socionom eller en psykolog som har lång yrkeserfarenhet. Numret dit är: 020-85 20 00

SHEDO
SHEDO står för Self Harm and Eating Disorders Organisation. På deras hemsida finns det forum och en färdighetslista som man kan använda i svåra situationer där det är svårt att stå ut.

SHEDO har även en jourmail och adressen är: jour@shedo.org . Där kan du mejla dina tankar och funderingar kring ätstörningar och självskadebeteenden. De som svarar är människor som tidigare haft problem med ätstörningar eller självskadebeteenden men som mår bra idag. Du får svar på ditt mejl så snart de kan.

JOURHAVANDE KOMPIS
Detta är en telefon- och chattjour genom Röda Korset. Det är unga människor som svarar och inga experter, utan man kan se dem som en kompis. Det är nog så viktigt i många sammanhang. Barn- och ungdomar upp till 25 år kan ringa deras jourtelefon med numret: 020-222 444. Öppettiderna är vardagar mellan klockan 18-22.

Du kan även välja att gå in på deras chatt på deras hemsida och öppetiderna där är vardagar mellan klockan 18-22 samt helger mellan klockan 14-18.

JOURHAVANDE MEDMÄNNISKA
Detta är en telefonjour som har öppet varje natt alla dagar om året. Jourtelefonen öppnar 21:00 och stänger 06:00. Hit kan du ringa och prata om vad som helst. Telefonnumret är: 08-702 16 80 . Du är alltid helt anonym.

SJUKVÅRDSRÅDGIVNINGEN
Man kan alltid ringa till sjukvårdsrådgivningen också om man behöver prata med en sjuksköterska. De har öppet dygnet runt och numret dit är 1177.

 

Tveka aldrig att ringa eller skriva till någon stödorganisation om du behöver hjälp. Du är aldrig ensam.

Tankar kring kroppen efter ett liv med anorexi

Jag har ju pratat lite tidigare om att jag varit rädd för att jag ska börja hetsäta samt en oro kring att jag ska bli överviktig då jag åt godis varje dag, så jag tänkte att det var dags att prata lite om vad som kan kännas och hända med kroppen när man väl har bestämt sig för att bli frisk från ett ätstörning.

Alldeles i början på mitt liv utan anorexi så var jag rädd för att jag skulle börja hetsäta då jag nästan alltid åt utöver matschemat, just för att jag var sugen och så otrolig glad för att jag hade bestämt mig att lämna anorexin.

När jag hade varit frisk ett tag så åt jag fortfarande godis varje dag, för att det är gott och för att jag hållit mig ifrån det så länge, och trots att jag inte tänkte så jättemycket på det så fanns det ändå en oro kring att jag skulle bli överviktig.

Det jag egentligen vill säga är att all den oron faktiskt har varit i onödan. Nu har min kropp stabiliserat sig och jag har inte alls samma behov av godis längre, nu äter jag det då och då när jag är sugen. Nu menar jag verkligen inte att det är fel att äta godis varje dag, för det är det inte. Jag fikar däremot nästan varje dag, för att jag älskar det. Men jag äter inte tio kakor längre som jag kunde göra precis efter att jag bestämt mig att bli frisk från anorexin. Och anledningen till att jag inte äter tio kakor nu handlar om att jag inte är sugen på mer än typ två-tre. När man håller på att bli frisk från en ätstörning får man nog räkna med att kroppen är ganska instabil ett tag, så var det verkligen för mig i alla fall. Men det är viktigt och komma ihåg att det är naturligt och att man ger det lite tid. Tillslut så stabiliseras både ens matvanor och behov. Jag är dock fortfarande ALLTID hungrig, men även här så får jag ge kroppen den tiden den behöver för att återhämta sig. Kände att detta var lite viktigt att ta upp, för kanske finns det nån därute som känner igen sig. Det krävs tid och tålamod men det är ingenting att oroa sig för, i slutändan blir kroppen som vanligt igen.

Antidepressiv medicin

Fick en fråga från en tjej om jag äter antidepressiva tabletter, vilken sort i så fall samt hur min syn är på denna typen av medicin är?

Jag har ätit antidepressiva mediciner sedan jag var 14 år. I sju långa år har läkarna testat och testat men aldrig har jag fått någon effekt. Utan överdrift så har jag antagligen provat alla antidepressiva mediciner som finns. När jag träffade en läkare för cirkus sex månader sedan så berättade hon att det inte fanns fler att testa. Så jag är van vid denna typen av medicin, men då jag aldrig har känt minsta effekt så är jag på ett sätt väldigt ovan. Den sista antidepressiva medicinen, den som jag äter nu, är Cymbalta. Jag har äntligen fått läkaren att gå med på att plocka bort nästan alla mina mediciner, och Cymbaltan är den som vi har börjat med. På torsdag kommer den förhoppningsvis att tas bort helt.

Min syn på antidepressiva mediciner är god. Trots att jag aldrig har fått effekt. Men som läkaren på behandlingshemmet sa: ”Mediciner är bra då de allra flesta får goda resultat. Men det finns en få procentsats i Sverige som inte kan få effekt av läkemedel”. Tyvärr tillhör ju jag dem där procentren. Och det har känts så tungt och jobbigt under lång tid, men idag när jag mår bra så inser jag att det gick ändå. Men jag tycker att man absolut ska testa en medicinering om en läkare anser att det är bra. Många blir hjälpta och då är det värt det, även om de allra flesta inte tycker om att äta tabletter. Sedan tror jag inte att det hjälper med ENBART medicin, utan att man behöver samtalsterapi också, men mediciner kan göra det svåra livet lite lite lättare, och det tycker jag är jättebra. Man har i alla fall ingenting att förlora på att testa. Men kom ihåg att det tar ett par veckor innan man får effekt av antidepressiva läkemedel, i början av behandlingen kan man till och med må sämre.

 
Mikaela, du som skrev till mig, undrar du över något mer eller vill prata om detta är du välkommen att mejla mig på enflickasomarstark@hotmail.com 

Glöm aldrig bort

Glöm aldrig bort att det finns ett slut på allt det mörka. Det finns ett liv bakom helvetet. För ett år sedan satt jag på slutenvården helt apatisk och sa samma ord till personalen om och om igen, ”jag vill dö”.

Idag är jag så lycklig för att jag lever. För ett par månader sedan hade jag kunnat mista livet, den där hemska dagen då jag hamnade i ambulansen och på medicinakuten. När läkarna berättade att mitt hjärta hade klarat sig, men att jag hade haft tur, då var jag bara så förbannad. Jag hade ingen tur, snarare en jävla otur som överlevde. Idag kan jag gråta mig lycklig för att min kropp är stark och tålig, precis som mitt psyke är.

Glöm aldrig bort att allt kommer bli bra tillslut, och som jag har sagt förut. Är det inte bra, så är det inte slut.

På medicinakuten.

Lördag

Såhär ser jag ut idag. Dagen är lite upp & ner. Känner att jag börjar må sämre igen och är så himla rädd för att jag ska bli jättesjuk igen. I två veckor har jag mått bra och känt mig helt frisk, nu insåg jag att jag inte är det. Men det enda som känns viktigt är att det sämre måendet inte är här för att stanna. Kanske och förhoppningsvis mår jag bra imorgon igen. Man kan inte alltid tro det värsta, och det tänker jag heller inte göra. Jag måste tillåta mig själv att må dåligt när jag gör det, men det är svårt när jag nu har fått känna på det fina och glada livet. Att må dåligt är skit och jag hade väl någon önskan att jag aldrig mer skulle göra det. Men livet fungerar ju inte så, vare sig man är frisk eller sjuk.

Jag har i alla fall varit iväg och köpt en ny skidjacka idag då vi snart ska åka till Sälen. Förkyld är jag också så resten av helgen ska jag spendera i sängen med te och honung. Jag kommer svara på era mejl så fort jag orkar. Kommer inte längre säga att det blir ikväll, imorgon eller nästa vecka, för då går jag runt och har dåligt samvete om jag inte orkar. Jag har verkligen inte glömt bort er i alla fall och det är jättekul att jag får så många mejl från er.

Kram och ta hand om er. ♥ 

Är det någon som ska bli sjuk så är det jag

Ibland är jag så glad för att just jag blev sjuk. Är det någon som ska bli sjuk så är det trots allt jag. För jag kommer klara allt, jag kommer lyckas. Folk frågar om och om igen hur jag har orkat, hur jag lyckats att aldrig ge upp? Att ge upp har aldrig varit min grej, vill jag nåt så kämpar jag tills jag är där, vad det än handlar om. Jag har varit svag och tvekat och tvivlat på allt så många gånger, men att jag fortfarande lever är ett bevis på styrka. Därför är jag glad att just jag blev sjuk, för det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det.

Tummen upp även på sjukhuset!

Alla mina nya kläääder

Kände att det var dags att visa alla mina nya inköp den sista tiden. Jag vet att jag shoppar för mycket, hehe. Men kom ihåg att jag inte köper dyra saker och mycket kommer från Tradera. Fick en fråga på hur jag har råd att shoppa så mycket så här kommer ett svar: Jag får 5500 kronor i månaden från Försäkringskassan, så kallad aktivitetsersättning. Att bo på behandlingshemmet är gratis (för mig, inte för landstinget) och ingen mat eller nåt behöver betalas. Det enda som jag betalar i dagsläget är mobilen, mitt internet, cigaretter och lite godis. Allt detta går på cirka 1500-2000 kronor i månaden, och då har jag alltså mellan 3500-4000 kronor kvar att köpa vad jag vill för. Jag shoppar kanske för 1000-2000 i månaden och ändå har jag då pengar över. Men visst, det hade ju varit smart att spara pengarna till nåt vettigare, men jag älskar kläder och mår bra utav det, därför tänker jag fortsätta shoppa. Allt jag mår bra av är positivt, men personalen har koll på mig och är inte sådär jätteglada för all min shopping, men det är mina pengar och jag gör vad jag vill med dem. :) Nu kikar vi på kläderna tycker jag! (en del har ni redan fått se i dagens outfit men strunt samma!)

Ps. Allt detta är såklart inte köpt i december utan här kommer allt som jag inte har visat. 

Jag har köpt en mysbyxdress för 21 kronor och en tröja med svalor för 40 kronor. Båda kommer från Tradera.

Ett linne från H&M med rosetter och en peterpan-krage! 149 kronor tror jag att den kostade. Sedan har jag köpt en mys-oversize tröja från Tradera för 1 krona.

Här har vi en blus från Vero Moda för 199 kronor och så har vi en oversize-skjorta från Tradera för 43 kronor.

En randig klänning från Tradera för 1 krona och en t-shirt även den från Tradera för 19 kronor.

Här har vi en leopardkjol från Tradera för 9 kronor och en underbar klänning från Tradera för 79 kronor. Klänningen har jag tänkt att ha på julafton!

Jag har köpt två nya tjocktröjor. Den första kommer från ÖB för 99 kronor och den svarta med nitar har jag köpt på New Yorker för 249 kronor.

Den första klänningen kommer från H&M för typ 179 kronor tror jag. Jag har ju en likadan i svart men kände att jag ville ha den vinröda också då den är så himla Jessica och fin. Den andra klänningen, prickig och med rosetter, kommer från Tradera för 38 kronor.

Dessa shorts har ni ju fått se ett x antal gånger i dagens outfit. Båda kommer från H&M och dem första kostade 199 kronor och dem andra 249 kronor.

Sist men inte minst har jag köpt lite nya accessoarer från New Yorker. 35 kronor styck tror jag dem kostade!

Svar på frågestunden!

BEHANDLINGSHEMMET

Vad har du för planer när du lämnar behandlingshemmet?
När jag blir utskriven så har jag massor planerat. Först och främst så ska jag nog flytta till en ny stad. Som jag känner just nu så ska jag inte tillbaka till Göteborg, dels för bostadsbristen men också för att jag vill starta något nytt. Kanske stannar jag i Skåne, kanske hamnar jag någon annanstans. Det känns härligt och roligt att inte riktigt veta än. Sedan ska jag resa till ett varmt land en vecka eller två. Är så himla sugen på att åka utomlands.

När jag kommer härifrån så ska jag börja skolan igen och jag längtar så mycket efter det. Jag ska börja läsa till sjuksköterska då jag verkligen vill jobba på sjukhus i framtiden. Sedan vill jag hjälpa människor med psykisk ohälsa på ett eller annat sätt, men hur det ska gå till vet jag inte riktigt. Kanske ska jag försöka börja föreläsa på skolor etc. för att skapa bättre kunskap om psykiska sjukdomar och kämpa för att tabun kring psykisk ohälsa ska minska.

Vad gör ni på behandlingshemmet? Blir du inte uttråkad till slut och gör något dumt pga det?
Vi har ett schema här på behandlingshemmet som vi går efter varje dag. Vi har olika aktiviteter både på förmiddagen och eftermiddagen, dels för att vi inte ska bli allt för uttråkade och sedan för att det är viktigt att ha rutiner. Vad vi gör på dagarna ser lite olika ut, men till exempel är det aktiviteter som utegrupp hos djuren, matlagning, promenad, städning, skapande verkstad mm. Sedan har vi en timme i veckan DBT (dialektisk beteendeterapi) och en timme ART (aggression replacement training). Sedan är schemat lite individuellt också. Man har samtal med sin terapeut två dagar i veckan och sedan har alla lite olika aktiviteter. Just nu är en av mina aktiviteter att åka till stan ensam varje torsdagseftermiddag. Igår fick jag också reda på att jag i början på nästa år ska börja praktisera och det ska bli så himla himla roligt.

Ibland är man fruktansvärt uttråkad men jag känner inte att det är ett problem då vi faktiskt har ganska fullt upp här. Men sen har jag ju rymt ett par gånger, dels för att jag har varit uttråkad eller så har jag varit arg på personalen. Men såna dumheter har jag slutat med nu :)

Känner du att du kan vara dig själv och vara öppen gentemot personalen eller känner du dig osäker på dem?
Jag trivs jättejättebra med personalen här. Jag kommer överens med alla och tycker att alla är bra på olika sätt. Jag litar på dem och kan verkligen vara mig själv tillsammans med dem.

Har du någon favorit i personalen?
Jaa det har jag. Jag har två favoriter. Den enda är min terapeut, hon är jättebra. Sedan en kille som jobbar här som jag tycker väldigt mycket om. Han och jag kom nära varandra väldigt snabbt och han får mig ofta att må bra. Han är snäll, hjälpsam, rolig, stöttande och väldigt bra helt enkelt. Saknar alltid honom och min terapeut på helgerna när dem är lediga.

Läser personalen din blogg?
Nej det gör dem inte. Men min terapeut vet att jag bloggar och hon vet att jag mår väldigt bra av det. Men hon sa att hon inte ville läsa den, haha. Hon ville inte att våran relation skulle bli genom bloggen, ungefär. Men även om hon hade sagt att hon ville läsa så hade hon inte fått 😉

Jag undrar vad behandlingshemmet som du är på heter? Jag vet att du har sagt innan att du inte vill säga det men jag förstår inte varför?
Jag vill som sagt inte svara på detta då jag inte vill att hela cybervärlden ska veta exakt vart jag befinner mig. Jag hoppas ni respekterar det.

Hur många kommer fira jul på behandlingshemmet?
Jag vet inte riktigt, pratar inte så mycket med dem andra patienterna, men jag vet att en ska det i alla fall. De andra åker nog hem som jag har förstått det.

Vilka är det som bor på behandlingshemmet? Bara tjejer? Har de samma slags problem som dig?
Ja det är bara tjejer som bor här. Just nu är vi sex stycken inklusive mig men två håller på att slussas ut. Tyvärr kommer jag inte överens med dem andra och det är tråkigt men jag är här för min egen skull och inte för att träffa vänner. Vad de andra har för problem vet jag inte så mycket om. Jag försöker hålla mig utanför deras problem så mycket som möjligt. Men det är en del missbruksproblematik och sedan är det vanligt med självskadebeteenden. Så mycket mer än det vet jag inte.

Kan du berättare om behandlingshemmet. Hur går det att bo med flera andra? För/nackdelar?
Jag tycker behandlingshemmet är bra. Personalen är som sagt hur bra som helst. Men det är också jobbigt att bo här, framför allt för att jag inte kommer överens med dem andra tjejerna. Och sedan är det alltid jobbigt att bo med sjuka människor. Det har varit en hel del bråk här som ni kanske har förstått, och av någon anledning har jag varit inblandad mycket trots att jag egentligen inte alls är en bråkig tjej. Men behandlingshemmet är också det bästa som har hänt mig då jag nu mår bättre än vad jag gjort under alla mina år som sjuk.

Hur känns det att bo på behandlingshem och ständigt ha personal som bevakar?
Ibland åt helvete, man känner sig så instängd trots att det inte är låsta dörrar. Men det är också en trygghet att ha personal dygnet runt. Eftersom jag nu äntligen får röra mig lite mer fritt så känns det bättre och bättre. Men det var tufft att i tre månader inte få lämna behandlingshemmet utan personalen. Men nu är den tiden förbi och jag blickar framåt. Nu ser jag det inte som att personalen bevakar mig utan mer som att dem finns där som ett stöd när man behöver dem.

RELATIONER

Har du några syskon? Hur ser din relation ut till din familj? Hur har de påverkats av dina sjukdomar?
Jag har två äldre syskon. Min syster Jenny och min bror Jimmy. Jag har en jättebra relation till min familj, men det har inte alltid varit så. Det har varit en hel del bråk mellan mig och mina föräldrar i min tonår när jag även då var sjuk. Sedan flyttade jag hemifrån och då blev relationen till mina föräldrar bättre. Idag har jag en jättebra relation både med mamma och pappa och mina syskon. Såklart har mina sjukdomar påverkat hela familjen. Förutom alla bråk så har min familj mått dåligt på grund utav min svåra problematik. Jag vet ju inte hur dem har upplevt det men såklart så har det varit fruktansvärt för dem att ha ett barn och en syster som mår så dåligt, skadar sig själv så mycket och som år in och år ut åkt in på sjukhus fram och tillbaka. Det finns nog ingenting som gör min familj lika glada som att jag äntligen mår lite bättre.

Hur länge var du och Petter tillsammans?
Vi träffades när jag var 15 men det tog ganska lång tid innan vi blev ihop. Under tiden träffades vi mycket fram och tillbaka och jag var väldigt kär i Petter men han ville inte ha ett förhållande med mig då. Men sedan blev allt så himla bra och i april 2009 blev vi tillsammans, så i tre år var vi ett par, och i 1,5 år bodde vi ihop. 

På vilket sätt kan du påverka dina möjligheter till att få fira jul hos familjen i år?
Allt har handlat om hur jag har mått. Men nu har jag bokat biljetter hem och jag kommer fira jul med min familj. Jag längtar så himla mycket efter dem och ser verkligen fram emot att få åka hem. Eftersom jag nu mår bättre och känner mig stabil så tror jag att det kommer gå jättebra. Så den 22 december åker jag hem och kommer sedan tillbaka till behandlingshemmet på annandagen.

SJUKDOMAR OCH SJUKHUS

Fanns det nån anledning till att du mådde dåligt? Hände det nåt eller mådde du dåligt bara?
HÄR har jag har berättat om de psykiska övergrepp som jag utsattes för, och det var då jag började må dåligt. Sedan vet jag inte om det bara berodde på det, man kan ju bli psykiskt sjuk utan någon anledning, men jag tror i alla fall att detta var den utlösande faktorn.

Har du behövt sy någon gång när du skurit dig?
Ja det har jag.

Har sjukhuspersonalen alltid bemött dig bra?
Verkligen inte. Jag har träffat många många idioter på sjukhus, men även en del bra.

Hur känner du för det här med ärr (som dina ärr efter att du har skadat dig)? Känner du att de är en del av dig eller skulle du vilja göra något åt dem (göra de mindre synliga med operation el. liknande)?
Jag skäms inte alls över mina ärr. Jag tycker inte det är vidare kul att ha dem såklart, men det är en del av mig och min historia. Jag kommer inte bleka dem eller operera mig på grund utav dem. Jag står för vad jag har gjort även om det inte är vackert. Ibland kan jag få panik på tanken att jag alltid kommer ha så många ärr, men de bleknar med åren och jag tänker som sagt inte göra något för att bli av med dem. Det jobbigaste i framtiden som jag kan tänka med mina ärr, det är om jag får barn och dem börjar fråga. Men det problemet får jag ta då.

Varför skar du dig och hur många år höll du på?
Jag började skada mig för att minska min ångest. Detta har alltid varit ett syfte med att skada mig själv, men många gånger har jag skadat mig trots att jag inte haft ångest. Jag vet knappt själv varför, och mina tankar kring det kan jag faktiskt skämmas för. Men det har blivit som ett beroende och jag har tyckt och tycker ibland fortfarande att det är vackert. Men mitt huvudsyfte med att skada mig har varit för att kontrollera känslor som jag inte har vetat hur jag ska handskas med, någonting som är vanligt med borderlineproblematik. Jag började skada mig när jag var 13-14 och har hållit på fram tills innan jag kom till behandlingshemmet, alltså höll jag på i cirka sju-åtta år. Just nu har jag inte tillgång till rakblad eller andra vassa saker och jag hoppas att jag aldrig mer kommer skära mig.

Äter du medicin?
Ja det gör jag, men ÄNTLIGEN har läkaren gått med på att plocka bort mina mediciner då jag ändå inte får någon effekt utav dem. Jag har testat nästan alla antidepressiva mediciner som finns, men ingen har fungerat. Dem mediciner jag äter nu är cymbalta, seriquel, zyprexa, theralen och hermolepsin (mot epilepsin). Men som sagt så håller jag nu på att plocka bort mina mediciner som om en vecka är jag förhoppningsvis av med cymbaltan helt. Sedan ska vi plocka bort både zyprexa och seriquel så tanken är att jag bara ska ha theralen och hermolepsin kvar.

BLOGGEN

Du har nämnt att du mejlar med en del läsare. Mejlar ni fram och tillbaks (som brevväxling fast på mejlen), eller är det mer engångsmejl?
Det varierar lite grann. En del läsare mejlar jag med flera gånger, en del bara en gång. Jag svarar på alla mejl och sedan varierar det om läsaren skickar tillbaka igen. Ibland är det bara korta frågor som någon vill ha svar på, medan andra vill ha mer stöd.

Hur tänkte du när du startade din blogg? Varför gjorde du det? Tänkte du att du skulle bli så ”stor” (eller i alla fall ha läsare som du har nu), eller var det bara något som blev allt eftersom? Vad är roligast med att blogga?
Jag startade den här bloggen för att jag kände att jag hade något viktigt att prata om. Sedan tycker jag om att skriva och kände väl också att det kunde vara ett bra sätt att få ut sina känslor. Men när jag startade bloggen hade jag ingen aning om att den skulle bli ”stor”. Det har bara blivit så allt eftersom och det är så himla himla roligt. Det roligaste med att blogga är NI. Mina läsare är världens bästa läsare och alla fina kommentarer och mejl gör mig så himla glad. Att det också är många därute som tackar mig för att jag hjälper till betyder också väldigt mycket för mig då jag drömmer om att kunna hjälpa människor med psykisk ohälsa. Detta är en bra början tycker jag. Att jag kan inspirera människor och vara en förebild för många är en fantastisk känsla.

SJÄLVFÖRTROENDE

Har du några tips på hur man bygger upp sin självskänsla/känner sig mer bekväm med sig själv?
Detta är jag så himla dålig på trots att jag själv har ganska bra självkänsla, nu. Jag tror att det är viktigt att man peppar sig själv och försöker träna på att våga stå för sina åsikter. För varje gång man vågar det så blir man starkare i sig själv. Någonting som jag tror är bra, även om jag själv aldrig har gjort det, det är att prata med sig själv framför spegeln. Jag vet att det låter töntigt, det har jag också tyckt, men jag VET flera människor som faktiskt har blivit hjälpta av det här. Man behöver uppmuntra sig själv för att vända de negativa tankarna som man kan ha. Sedan har jag två boktips som är väldigt bra. Jag har läst båda böckerna och tycker verkligen om dem. Den ena är Egoboost av Isabella Löwengrip och den andra är Du Äger av Mia Törnblom.

Har du några tips för hur man kan lära sig att tycka om sin kropp?
Jag önskar verkligen att jag hade tusen jättebra tips på detta då det är så himla viktigt, men jag har inte det. Jag vet knappt själv hur jag har lärt mig att tycka om min kropp. Men som jag pratat lite om tidigare så handlar det nog mycket om att jag har hittat min stil, något som känns jag och som jag trivs med. För faktiskt handlar det ju om det, att trivas. Jag trivs i mina kläder och jag trivs med mitt hår, och ju mer man trivs desto lättare tror jag också att det är att trivas med sin kropp. Och mycket att jag INTE längtar tillbaka till en undervikt handlar ju om att livet med anorexi är det värsta jag har upplevt. Jag längtar inte tillbaka till all ångest, all tvång, all träning, all svält. Jag saknar det inte ett dugg, och då jag nu förknippar undervikt med helvetet så har jag bestämt mig för att jag är fin som jag är. För man är precis det, fin som man är. Och sedan spelar det ingen roll hur lite man väger när man är sjuk i en ätstörning, man blir ju aldrig nöjd ändå.

MODE

Har du någon idol eller någon stilikon som du får inspiration av?
Nej, faktiskt inte. Jag känner att jag har hittat min stil på egen hand och jag älskar den.

FRAMTID, NUTID OCH DÅTID

Vad är absolut bäst med ditt liv idag?
Att jag mår bra, oftast. Det är så underbart och fantastiskt att jag knappt vågar tro att det är sant. 

Vad har blivit bättre nu mot för ett år sedan?
Väldigt väldigt mycket. För ett år sedan var jag inlagd på avd 336 och var sjuk i anorexi. Idag är jag helt frisk ifrån den sjukdomen. För ett år sedan hade jag precis börjat skära mig igen. Idag har jag inte skadat mig på tre månader. För ett år sedan satt jag apatisk på mitt rum på avdelningen och sa orden ”jag vill dö” om och om igen. Idag vill jag inget hellre än att leva. För ett år sedan hade jag ingen framtidstro överhuvudtaget. Idag drömmer jag om massa saker jag vill göra i mitt liv. För ett år sedan trodde jag att det var kört. Idag vet jag att allt kommer bli bra tillslut. 

Om du kunde ändra på något i ditt liv (någon händelse, något du gjort etc), skulle du göra det och vad skulle det vara?
Egentligen tycker jag inte om att tänka på vad man hade kunnat göra annorlunda, men visst finns det mycket saker som jag önskar att jag inte hade gjort. Men om jag hade kunnat spola tillbaka tiden så hade jag framför allt berättat för mina föräldrar och för BUP om de psykiska övergrepp jag utsattes för. Då hade jag kunnat få hjälp från början och kanske hade allt blivit annorlunda då. Men som sagt, jag försöker att inte tänka så, utan jag ser framåt istället. Man gör val i livet som inte alltid är dem bästa, men man får gå vidare och acceptera situationen som den är och istället göra vad man kan för att framtiden ska bli bra. 

Hur mår du idag?
Jag mår bra. Känner mig lycklig för att jag har fått tillbaka mitt liv. Jag bara hoppas att detta ska hålla i sig, men jag tror det. Jag har förändrats mycket på kort tid och även om jag har en hel del kvar att jobba med så är jag säker på en sak: Allt kommer bli bra tillslut. 

Dagens och permis nummer två

Såhär har jag sett ut idag. Shortsen från H&M, linnet från Lindex och koftan från Cubus. Rosetten runt halsen och den i håret har jag köpt på New Yorker.

Idag har jag varit på min andra ”permission”. Förra veckan var det ju premiär för mig att få lämna behandlingshemmet själv och idag har jag alltså gjort det för andra gången. Men det är så kallt ute och trött har jag varit så det blev bara en liten kort sväng på stan, men bara det att jag FÅR lämna behandlingshemmet utan personal känns så otroligt bra.

Nu ska jag sätta mig och börja svara på frågestunden så ikväll eller imorgon kommer alla frågor och svar. Ni är bäst. 

Hässleholm och idag

Idag har jag varit på studiebesök på Hässleholms djursjukhus och då såg jag ut såhär. Kul då jag aldrig har varit på ett djursjukhus förut och så fick vi fika, hehe. Man skulle aldrig kunna tro att jag har varit sjuk i anorexi då jag alltid är den som tjatar på personalen att vi borde fika mer 😉

Alla ni som mejlat mig, svar kommer typ imorgon för ikväll är jag så himla trött. Men jag har såklart inte glömt bort er. Imorgon tänkte jag också svara på frågestunden så har ni några fler frågor – fråga på.

Kram kram kram ♥ 

Malmööö

Idag har jag hängt i Malmös nya shoppingcenter, Emporia. Såhär såg jag ut då. Shorts, linne och hatt från H&M. Skjortan kommer från Monki. Haft en rätt bra dag, shoppat lite nya kläder, som jag typ gör varje dag, hehe. Imorgon eller nåt får jag nog ta och visa mina nya saker här på bloggen om ni vill se. Ikväll är jag asasastrött på att bo på behandlingshem så jag isolerar mig på mitt rum och låtsas som att jag är hemma i Göteborg. Hej svejs!

Att våga må bra

[videofyme id=”696449″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag om det där att våga må bra och våga lämna det sjuka. Jag vet att jag har pratat om det innan, men jag vet också att många som är sjuka har svårt för detta och därför kan man inte ta upp det för många gånger. Dessutom har det dykt upp lite nya tankar. Kram ♥

En fråga om anorexi

Jag fick en kommentar för ett tag sedan från en tjej på 18 år som har varit sjuk i anorexi i fyra. Hon känner nu när hon har fyllt 18 att det helt är hennes ansvar att överleva, någonting som känns väldigt jobbigt. Hon undrar nu hur jag hanterade detta och om jag har några tips.

Först och främst så känner jag att det inte alls ska vara så att du måste överleva på egen hand bara för att du har blivit myndig. Man kan vara sjuk i anorexi eller en annan ätstörning i vilken ålder man än är i, och därför ska hjälpen finnas hur gammal man än är. Jag har lite svårt att svara på denna fråga då jag aldrig har haft den känslan. Jag var 19 år när jag blev sjuk i anorexi och trots att jag har varit myndig hela tiden så har hjälpen funnits där. Man ska som sagt alltid få hjälp i vilken ålder man än är i, även om jag vet att det inte alltid fungerar så. Om det är så att du har blivit hjälpt på BUP och nu inte får gå kvar där, så är det deras ansvar att remittera dig till en annan klinik för fortsatt hjälp. Såklart så har man alltid ett eget ansvar för sig själv, men när man är sjuk så klarar man inte alltid det, och då måste någon annan hjälpa till, även när man är myndig. Snälla du som skrev detta till mig, kan du skicka ett mejl till mig på enflickasomarstark@hotmail.com så att jag kan få en bättre inblick i vilken situation du är i och efter det försöka hjälpa dig vidare.

Boende och boendestöd

Fick en fråga för ett tag sen som handlade om hur jag fick tag i min lägenhet och hur jag gjorde för att få boendestöd så jag tänkte berätta lite om det!

När jag låg inne på avd 336 så var det min behandlare där som började prata om att hon tyckte att boendestöd skulle vara något för mig. Då visste jag knappt vad det var och tyckte mest att det kändes rätt jobbigt. Det kändes jobbigt att främmande människor skulle komma hem till mig, och sedan kändes det som att jag var sjukare då. Men när det väl kom igång så tyckte jag att det var hur bra som helst. Mina boendestödjare är världens bästa och nu när jag har flyttat till behandlingshemmet så träffas vi ju inte längre, men då och då kommer det ett fint sms från dem. De hejar på mig så himla mycket.

Men hur det går till att söka boendestöd vet jag knappt då min behandlare tog hand om det. Men du som har frågat, om du har någon vårdkontakt så skulle jag rekommendera att du tar upp det med dem. Men det är i alla fall socialtjänsten som jobbar med detta, så kanske kan man gå direkt till dem också? Vad boendestöd är kan ni läsa om här.

Sedan tänkte jag också berätta om hur det gick till när jag fick min lägenhet. Personen som frågade undrade om jag fick någon hjälp med att hitta den eller om jag lyckades med det själv. När jag och Petter separerade så hamnade jag där med min väska utan någonstans att bo. Det var så himla fruktansvärt jobbigt, men då fanns min syster och Mattias där och öppnade sitt hem för mig, så jag bodde där ett tag. Men jag hade ändå en väldig tur då jag fick tag i min lägenhet otroligt snabbt. Att få lägenhet i Göteborg är väldigt svårt, så jag hade verkligen tur. När jag separerade så stod jag inte med i en enda bostadskö, men det första jag gjorde då var att anmäla mig till varje bostadskö som fanns, men i Göteborg så är det många många års väntan innan man får något. Så jag insåg att en andrahandslägenhet var mitt enda alternativ. Jag började leta på Blocket och många andra sidor där andrahandslägenheter finns ute på annons. Men jag hittade ingenting som verkade bra. Då fick jag tipset av min syster att lägga ut en egen annons på Blocket där jag skrev att jag sökte lägenhet, så jag gjorde det och då fick jag direkt napp. Det var många som hörde av sig och hade lägenheter och rum som stod tomma. Jag kom i kontakt med en kille som hade en etta som han ville hyra ut i sju månader. Jag ringde honom direkt och fick komma och kolla väldigt snabbt. Jag tyckte jättemycket om lägenheten redan från början så jag bestämde mig direkt för att ta den. Sedan gick allt väldigt snabbt, och bara någon vecka senare hade jag skrivit kontrakt och kunde flytta in. Tyvärr har mina sju månader redan gått och vid årsskiftet blir jag av med lägenheten. Men det är väl lika bra då jag ändå är inlagd på behandlingshemmet nu. Men det gör lite ont i hjärtat, för den lägenheten ser jag som mitt hem och snart har jag inget hem kvar. Men det finns fler lägenheter, och när jag blir utskriven härifrån kommer jag få ett nytt.hem. Men mitt tips är att skriva upp sig i alla bostadsköer som finns (speciellt dem som är gratis), och om ni bor i en stad där det är svårt att få tag i lägenhet så rekommenderar jag att leta efter andrahandskontrakt. Och lägg gärna ut en egen annons på Blocket! För mig gav det ju bra resultat.

Lycka till alla därute som letar lägenhet. Det är ett väldigt jobbigt projekt som tar mycket energi, men på ett eller annat sätt brukar det lösa sig ändå. När jag stod där med min väska den 13 april och inte visste åt vilket håll jag skulle åka, då trodde jag aldrig att det skulle lösa sig så fort. Men kriga på, och det gäller i allt. Förr eller senare så löser sig allt vare sig man tror det eller inte.