Min skidsemester

Nu är jag återigen på skånsk mark. Jag har haft det superbra uppe i dalarna men det är skönt att vara hemma. Första kvällen var inte så bra men annars har jag haft det så himla kul.

Såklart så har jag åkt skidor hela dagarna, varit mycket tillsammans med min favoritpersonal, ätit gott och skrattat så mycket att magen har krampat. Nu är jag trött efter en lång resa på tio timmar men det var det värt. Nu ska ni få se lite härliga vinterbilder!

Skidsemester

Imorgon ringer klockan 05:45. Det är dags för mig att åka 720 km norrut. Vi ska till fjällen med behandlingshemmet för skidåkning. Vi kommer hem igen sent på torsdag kväll så vi hörs först nästa helg. Jag kommer dock uppdatera på Instagram så vill ni följa med under resan så finns jag där med namnet jessi91.

Det ska bli skönt med några dagars semester från allt vad terapi innebär. Jag ÄLSKAR att åka skidor och har dessutom köpt ett par nya som jag längtar efter att få testa. Så, nu kommer det vara tyst här ett par dagar, även på min mejl. När jag kommer tillbaka väntar spännande saker. Har ett väldigt roligt ”jobb” på gång och dessutom ska jag hitta en ny praktikplats. Jag ska fortsätta med mitt välgörenhetsprojekt som börjar bli stort, och såklart så ska jag också jobba mot att bli ännu friskare.

Ta hand om er. ♥

Från Sälen 2010 och 2011.

Skribent

Nu har jag en rolig sak att avslöja! För ett par dagar sedan fick jag ett meddelande från en webbredaktör på den nya organisationen borderline.n.nu. De ville starta ett samarbete med min blogg och att jag skulle bli en av deras skribenter. Såklart så blev jag hur glad som helst och tackade ja direkt! Detta innebär att mina viktigaste inlägg kommer att publiceras på deras hemsida, allt för att hjälpa människor med psykiska sjukdomar och deras anhöriga. Jag blev hemskt glad över att dem ville ha med mig, och fler spännande saker har jag på gång :)

Dagens Jessica

Såhär ser jag ut idag. Linnet kommer från Tradera och kjolen från Rut mfl. Jag funderar på att säga hej då till mitt rosa hår. Jag älskar det egentligen men då mycket av färgen går ur efter bara en tvätt så är det nästan bara fint när det är alldeles nyfärgat. Har inte råd eller ork att färga det varje vecka som jag egentligen skulle vilja för att hålla det snyggt. Jaja, ett tag till får det nog hänga med :)

Ikväll ska jag berätta en rolig grej för er, så håll utkik! Trevlig helg ♥

En liten kvällstanke om ätstörningar

För ett par dagar sedan pratade vi patienter om storlek på byxor. Jag var inte med i samtalet då jag tycker det är helt onödigt att prata om sånt, för vad spelar det för roll? Men jag satt med då jag rökte och hörde ju vad dem sa. En tjej berättade att hon hade en ganska liten storlek. Först fick jag en känsla av avundsjuka, men sen kom jag på att jag är fem år äldre än henne, och att vi inte SKA ha samma storlek på byxor/shorts.

Jag tror att det är viktigt att tänka på det. Många blir sjuka i ätstörningar i en ålder då man fortfarande växer, och många är dessutom sjuka under en lång period. Då är det normalt att man inte har samma storlek som man hade innan man blev sjuk. Det är normalt att man får kurvor när man är tjej, så ska det vara. Ibland har jag haft svårt att acceptera att jag inte kan ha mina jeansshorts som jag kunde ha INNAN jag blev sjuk, men det är inte så konstigt då det är flera år sedan och dem jeansshortsen köpte jag när jag gick i åttan, fjorton år gammal. Nu är jag tjugoett och såklart så ska inte dem passa mig nu. Men ibland när man är sjuk i en ätstörning glömmer man bort att kroppen förändras ju äldre man blir, och det är så det SKA vara. Jag kan inte jämföra mig med en tjej som är sexton år. Men såklart tänker jag inte jämföra mig med någon alls. Jag är fin som jag är och jag älskar min kropp.

För ett år sedan

För ett år sedan var mitt liv hemskt. Jag var inlagd på avd 336 och mådde väldigt dåligt. Jag hade precis börjat med mitt självskadebeteende igen efter ett långt uppehåll. jag fick diagnosen Borderline och var helt upp- och ner. Jag fick flytta från avd 336 till en sluten psykiatrisk avdelning, där jag varit så många gånger tidigare. Jag blev kvar där alldeles för länge. Allt slutade med fem långa månader instängd på sjukhus. Jag satt på mitt rum och grät varje dag. Jag var apatisk, personalen fick inte ur mig några andra ord än ”jag vill dö”.

Idag mår jag oftast bra. Jag är fyra månader skadefri. Visst är jag inlagd igen, men tusen gånger lyckligare. Jag vill inget hellre än att leva. Jag har massor med framtidsplaner och drömmar, jag skrattar och är glad.

Tänk vad livet kan vända. Glöm aldrig det och sluta aldrig kämpa. På ett år har jag blivit en helt ny tjej.

Från en jobbig tid på avd 86.

Lite träningstips efter en ätstörning

Jag fick en fråga på mitt förra inlägg om jag kunde ge lite tips hur man ska göra om man vill börja träna igen efter att ha varit sjuk i en ätstörning så jag tänkte berätta lite hur jag har gjort.

Att träna är bra i lagom mängd, men har man varit sjuk i en ätstörning så är det lätt att man trillar dit igen, men samtidigt ska man verkligen inte begränsa sig resten av sitt liv på grund utav att man tidigare har varit sjuk.

Jag tror att det är viktigt att man är ganska så frisk när man börjar träna igen. Jag vet att många börja träna igen trots att de fortfarande är sjuka, och det kan säkert funka i en del fall, men jag tror också att det är väldigt viktigt att man tänker efter om det verkligen är en bra idé. Det är viktigt att tänka vem det är som vill träna, om det faktiskt är du för att du mår bra utav det, eller om det är ätstörningen. Känner man sig osäker på detta tycker jag att man ska avstå träning tillsvidare.

Jag har valt att börja träna på ett lugnt sätt. Jag har till exempel spelat aktiv badminton. Jag tror att det är bättre att börja med ett pass som till exempel yoga, aerobic eller dans. Om man tränar på den där himla crosstrainern i en och en halv timme så blir det ofta väldigt fokuserad på att man förbränner. Det är då också lätt att man kämpar där i en evighet. Om man går på ett pass i en timme så tränar man med andra människor, vilket jag tror är bättre än ensam. Personalen på avd 336 & 339 sa även detta till mig.

Jag tycker också att det är bra att börja försiktigt. En gång i veckan är en utmärkt start. När man inser att man faktiskt kan träna för att det är skönt och utan ätstörda tankar så kan man såklart utöka både mängd och träningssätt, men i lugn takt. Det är viktigt att man hela tiden stämmer av med sig själv vad man mår bra av och inte.

När jag började träna så kom ju mina ätstörda tankar tillbaka direkt, och jag blev rädd. Jag förstår att jag blev det, men jag är ändå glad för att jag inte gav upp direkt och slutade med träningen på en gång. För det är viktigt att klara av en fysisk aktivitet utan att man blir sjuk igen. Man måste såklart inte träna om man inte vill, men nån gång kanske man har en fotbollsturnering med skolan etc, och då vill man ju kunna vara med utan att behöva kriga med tusen ätstörningstankar. Så jag tror det är viktigt att man klarar av sånt och vågar jobba med det även om det känns jobbigt i början. För mig vände det ju väldigt snabbt. Dem två första gångerna var svåra men den tredje gick det ju bra, både innan, under och efter träningen.

När jag har kommit hem från träningen och varit ledsen för att anorektiska tankar har kommit över mig, då har jag medvetet valt att äta något direkt. Även om jag haft tankar som sagt att jag ska hoppa över middagen etc så har jag valt att gå emot tankarna på en gång, inte väntat i några timmar. Så fort rösterna i mitt huvud kommer så väljer jag att kriga emot direkt för att inte ge tankarna utrymme. På så sätt vinner man direkt och det handlar ju mycket om att inte ge sjuka tankar plats.

Så, har du varit sjuk i en ätstörning och vill börja träna igen, av rätt anledning, tycker jag att du ska det. Men i ett väldigt lugnt tempo och se till att du har koll på vem det faktiskt är som vill träna. Är det du eller ätstörningen? Är du underviktig och kämpar mot en högre vikt, skulle jag avråda från träning. En del håller nog inte med mig, men jag anser att det är bättre att komma upp till en normalvikt innan man börjar med för hård fysisk aktivitet. Och ni, glöm inte att äta efter träningen. Kom ihåg att du har förbränt och om du ligger på en undervikt så ska du helst kompensera upp det som du har förbränt. När jag var inskriven på avd 336 & 339 hade jag såklart ett matschema som jag åt efter. Det schemat gällde när man INTE tränade, om man däremot gjorde det (vilket dem inte rekommenderade då) så skulle man äta en extra macka etc för att kompensera upp det. Det är väldigt klokt så tänk på det. Till sist, VAR RÄDDA OM ER.

Framsteg!

Idag har jag tränat för tredje gången, och för första gången kunde jag träna utan ätstörda tankar. De andra två gångerna har jag varit så ledsen och tyckt att det har varit jättejobbigt, men jag är glad att jag stod ut i det svåra och fortsatte ändå. Nu ser jag inte träningen som förbränning, utan som en rolig grej. Det gäller att stå ut när det är jobbigt och att fortsätta kämpa, för tillslut blir det lättare. Ytterligare ett steg i rätt riktning mot ett liv HELT fritt från ätstörningar. 

Nyduschad och nöööjd

Mitt självskadebeteende

Hur började du med ditt självskadebeteende? Hur såg du på det då?

När jag började skada mig så började jag skära mig. Jag hade hört eller läst (minns inte riktigt) att det kunde hjälpa vid ångest och då jag hade mycket ångest i 13-14 års åldern så testade jag. Jag önskar att jag hade förstått då hur allvarligt det kunde bli, så fruktansvärt hemskt och fel allt skulle bli. Om jag visste hur allt skulle sluta hade jag såklart aldrig börjat, för även om rakblad kan minska ens ångest så är det aldrig värt det.

Jag fastnade väldigt fort i mitt självskadebeteende. Direkt efter första gången så började jag skada mig mer och mer. Jag använde rakbladen parallellt med överdoser med starka receptbelagda mediciner som jag stal. Jag blev beroende av tabletterna, manipulerade och ljög för att få tag i dem.

Jag visste att det jag gjorde inte var bra, men jag kunde inte sluta. Jag älskade att förstöra min kropp, för jag hatade livet så mycket. Jag mådde väldigt dåligt och ville inget annat än att få dö. Trots att jag var medveten om vad jag gjorde så förstod jag nog inte vilka konsekvenser det skulle få. Om jag som fjortonåring skulle veta att jag fortfarande skadade mig när jag var tjugoett skulle jag antagligen inte tro på det. Jag trodde att det skulle gå att sluta när som helst. Jag trodde aldrig att man skulle kunna bli så beroende av att skada sig själv.

Jag önskar såklart att jag aldrig hade börjat. Men nu är jag fyra månader skadefri och det känns skönt. Ibland är det så jobbigt att jag bara vill gråta och skrika, men jag klarar mig. Jag står ut och kämpar. Min terapeut säger att vi snart ska ta tag i mina självskadeproblem. Jag försöker bara prata bort det så fort hon nämner det, för jag vet hur jobbigt det kommer bli. Just nu lever jag i en skyddad värld utan vassa saker, men en dag kommer jag få tillbaka mina rakhyvlar etc på mitt rum, och DÅ kommer allt bli så fruktansvärt svårt. Jag vill inte ha ett enda återfall, jag vill så gärna vara starkare. Jag hoppas att jag kommer klara det, men jag vet att det kommer bli jobbigt.

Men jag inser att om jag inte förblir skadefri så kommer livet inte bli som jag vill. Jag har så mycket framtidsplaner och drömmar, men om mitt självskadebeteende får vara kvar i mitt liv så kommer det förstöra allt. Och det är det inte värt. Jag vill leva mitt liv, jag vill ha kontroll. Jag vill inte vara en slav kring tvångstankar och rakblad. Om jag bara är lika bestämd som jag var när jag bestämde mig för att bli frisk från min anorexi, då kommer jag klara detta utmärkt.

Jag är väldigt glad att jag är fyra månader skadefri och att jag bara har ärr och inga sår på mina armar. Detta är alltså INGA sår utan bara ärr.

Min skolgång

För ett par veckor sedan skrev en läsare att hon ville höra hur min skolgång har sett ut. Jag har sedan dess tänkt att jag ska skriva ett inlägg om det men insåg sedan att jag redan gjort det. HÄR kan ni läsa om min tid på högstadiet och HÄR har jag skrivit om gymnasiet.

Hej då praktiken!

Det blir antagligen ingen mer praktik för mig i stallet med islandshästar. Det fungerade inte riktigt som planerat och det kändes inte bra för mig av flera anledningar. Men egentligen så gör det inte så mycket, för jag kommer tillsammans med personalen leta upp en annan praktik. Det går inte alltid som man har tänkt sig men det gäller att hålla huvudet högt och blicka framåt! Visst är jag lite besviken men jag tänker inte deppa ihop för det.

Dagens outfit: Drömkjolen

Såhär går jag klädd idag. Jag köpte min drömkjol på Tradera i förra veckan. Hög midja, prickar OCH rosett. Dessutom har den tyll under så den blir sådär perfekt fluffig. Totalt förälskad är jag och bara 100 kronor kostade den. Årets bästa köp?

Lördag

Dagens enkla outfit. Älskar min nya frisyr, fattar inte att jag inte klippt det kort tidigare!

Det är en lugn helg på behandlingshemmet. Jag låg i sängen fram till fyra och nu har vi varit iväg och ätit mcdonalds. Denna underbara mat! Ikväll kommer två bra filmer på sjuan med start klockan 20 = soffhäng.

 

Ps. Ni vet väl att jag ibland svarar på kommentarer och frågor genom spotlifes svarsfunktion? Om ni går tillbaka till eran kommentar så ser ni det. Orkar inte göra inlägg om alla frågor jag får. hejdå.

Två frågor – Självmord

Har du överdoserat i ett självmordsförsök någon gång? Vad hände?
Ja, det har jag, ett par gånger. Första gången blev jag mest rädd då jag blev hemskt sjuk. Men jag valde att inte ringa 112 då jag hoppades på att jag skulle dö. Jag blev bättre med tiden, men jag var i dåligt skick under ganska lång tid, men uppsökte aldrig sjukhus. Sedan gick det några år emellan, men under 2012 försökte jag ta livet av mig tre gånger samma vecka med överdoser. Den tredje gången ringde jag sjukvårdsupplysningen som direkt skickade en ambulans. Jag hamnade på medicinakuten med dropp, EKG och så fick jag dricka kol. Läkaren berättade att jag hade tur, att mitt hjärta hade klarat sig men att det lika gärna hade kunnat förstöras. Jag hade kunnat få hjärtstillestånd. Efter ett tag när jag var stabil fysiskt ville läkaren på medicin skicka mig till psyket, men jag vägrade först. Då fick jag välja på att bli inlagd där frivilligt eller så skulle jag få ett LPT så jag gick med på att flytta min sjukhussäng till bakom låsta dörrar. Dessutom behövde jag också vård för mina svåra självskador så att vara på sjukhus var nog det bästa just då.

Från medicinavdelningen.

Om man försöker ta sitt liv och åker in till akuten, blir man självklart inlagd på psyket då?
Om läkarna kan sitt jobb, så ja. Men tyvärr händer det att man skickas hem igen, vilket man inte borde anser jag. Om allt går rätt till så ska man bli inlagd, men jag vet också att det inte alltid fungerar så då det finns stora brister inom vården och psykiatrin.

Positiva saker med att bli frisk från en ätstörning

[videofyme id=”775690″ class=”aligncenter”]

 

Idag tar jag upp några positiva saker med att bli frisk från en ätstörning. Även om jag skrivit lite om detta tidigare så tycker jag att det är värt att fortsätta prata om det för att peppa och motivera er som är sjuka.

Dagens (nya) Jessica

Såhär går jag klädd idag. Kjolen kommer från Rut mfl som jag köpte nån gång på stenåldern ungefär, koftan är från Cubus och linnet kommer från Tradera.

Igår bytte jag frisyr och färgade om mitt hår. Antagligen det bästa jag gjort på länge, är helnöjd. Vad tycker ni?

Kemisk lycka?

En omtumlande dag. För varje dag som går mår jag bara sämre och sämre. Idag kände behandlingshemmet att det inte gick att vänta längre, så läkaren fick ringas och min Cymbalta fick ökas på direkten. Antagligen kommer jag gå tillbaka till 120 mg men vi börjar med en upptrappning på 60. Jag är besviken. I flera veckor har jag hållit på med medicinnedtrappning nu och när jag nästan var av med Cymbaltan så får jag tillbaka den. Mitt mål var dessutom att ta bort Zyprexa och Seriquel också men antagligen blir det inte så nu.

Det som gör mest ont är alla tankar kring detta. Mår man bra på riktigt om man inte klarar sig utan medicin? Det känns som att allt bara har varit en fejkad version av lycka i tablettform. Man är ju inte frisk om man inte kan må bra utan massa mediciner, eller?

Jag vet att jag inte borde tänka såhär, men känslor är känslor och även En flicka som är stark kan bli trött och ledsen på allt ibland. Jag har i alla fall tillsammans med min terapeut och läkare tagit rätt beslut idag. Det är bättre att må bra med mediciner än att må dåligt utan, det vet jag.

Nu hoppas jag att det vänder, att den här svackan går över och att jag snart mår lika bra som jag gjort ett tag nu. Alla hamnar i svackor, och jag får påminna mig om och om igen att jag inte är frisk än. Att jag kommer med största sannolikhet må dåligt då och då, men kom ihåg att en svacka aldrig betyder att allt jobb man har gjort är förgäves, för så är det inte. Jag har kommit en bra bit på vägen även om jag just nu mår sämre igen. Två steg fram och ett steg bak är ändå ett steg fram 😉

Det är okej att känna

Hittills denna veckan har jag varit i lite sämre skick. Känslorna går som en berg- och dalbana, jag gråter och är arg men jag vet knappt på vad. Kanske är det medicinförändringen. Jag har nu gått från 120 mg Cymbalta till 30 mg. Fortsätter det såhär säger personalen att vi ska öka dosen igen. Sedan är min favoritpersonal på semester denna vecka, det kan säkert också påverka. Jag mår så bra tillsammans med honom.

Jag känner mig otålig, har svårt att acceptera att jag mår dåligt ibland. Har svårt att acceptera att jag har mycket kvar att jobba med. Jag vill vara frisk nu nu nu så att jag kan börja leva mitt liv igen. Men jag måste försöka förstå att jag fortfarande har en lång väg kvar. Jag är fortfarande sjuk även om jag är väldigt mycket friskare. Jag vill inte inse att jag har minst 1,5 år kvar på behandlingshemmet, men egentligen vet jag att jag kommer behöva den tiden. Ibland känns livet motigt, ibland är man ledsen. Man måste försöka tillåta sig själv att ha dem känslorna, annars flyr man bara, och det är aldrig bra.

Det är okej att må dåligt. Det viktiga är hur man hanterar dem känslorna. Det är bättre att stanna kvar i känslan än att försöka fly. När man flyr från jobbiga känslor är det lätt att man blir destruktiv, därför är det viktigt att komma ihåg att det är okej att må dåligt. Därför ska jag gråta så mycket jag vill, vara hur ledsen som helst. Väldigt snart har jag nog ett stort leende på läpparna igen, för varje motgång tar slut förr eller senare. Ibland känner jag mig svag för att jag mår dåligt, svag för att jag är ledsen. Men det är man inte, det är tvärt om en styrka att kunna erkänna att man mår dåligt och stå ut i den känslan.

Alla frågar vad jag tänker på, men jag kan inte berätta. Man får inte tänka så.

Trots att jag är friskförklarad får jag ibland slåss med ätstörda tankar. Nu när jag har börjat träna en gång i veckan blir det svårare. Det är så lätt att falla tillbaka i dåliga mönster, dåliga tankar. Jag har hamnat där en gång tidigare. Då jag blev frisk och sedan jättesjuk. Men man får försöka att inte bli rädd. För det är okej att ha svåra tankar, det viktiga är hur man hanterar dem. Och jag kommer inte lyssna på mina tankar, jag kommer inte gå ner i vikt igen, jag kommer inte bli sjuk. Och det är just det som är det viktiga. Tankar är inte farliga så länge dem inte blir till handling, och det är bara Du som kan sätta stopp för det. Jag tänker ta mitt ansvar, jag tänker kämpa, jag tänker klara allt. Det jag mest ville säga är att NI är nog den största anledningen till att jag vägrar gå ner i vikt och bli sjuk igen. Jag vet att många av er ser upp till mig, och jag har bevisat att det går att bli frisk från anorexi. Jag har gett en del av er hopp, och hur skulle det se ut om jag föll tillbaka? Jag tänker fortsätta vara den flickan som klarade det, hon som aldrig blev sjuk i anorexi igen. Så tack för att ni finns.

Första dagen på praktiken

Idag var det dags för mig att börja praktisera. Jag har gått runt och varit nervös större delen av dagen, men nu är det över och det gick jättebra. Jag var bara där två timmar idag, en lagom start. På onsdag ska jag nog vara där i tre. Det har i alla fall gått jättebra. Jag har ryktat tre hästar, pussat på dem, gosat och RIDIT. Efter sex långa år hoppade jag upp på hästryggen igen, en väldigt häftig känsla. Men idag skrittade vi bara, han som äger stället ville att jag skulle lära känna en av hästarna lite grann. Nu har jag duschat och druckit en stor kopp kaffe, livet är fint!

jessi91 @ instagram

Dagens

Såhär har jag sett ut en liten stund idag. Så fort jag kom hem från stan kastade jag mig i min onepiece och känner jag mig själv rätt så kommer jag gå runt i den större delen av helgen.

Frågor och svar om ätstörningar

Hur gör du de gångerna du är stressad/upprörd/ledsen över något och det är dags att äta? Påverkar det fortfarande din aptit som det kan göra när man är sjuk i en ätstörning? Har du några tips på vad man kan göra för att undvika att såna känslor går ut över maten?
När jag låg inne på sjukhuset för min anorexi hade jag jättesvårt med detta. Så fort jag något var jobbigt så blev det ännu svårare att äta. Idag låter jag inte känslorna påverka vad jag äter, i alla fall inte på ett sätt som är ätstört. Om jag mår väldigt dåligt så tappar jag aptiten och är inte lika noga med att äta, men jag har inga anorektiska tankar kvar. Idag gör det inget om jag hoppar över ett mellanmål för jag är frisk och normalviktig, och då är det normalt att man äter lite olika beroende på vad man gör.

Men när jag till exempel låg på sjukhus eller gick på dagvården, då var detta viktigare. Då fick man ju aldrig hoppa över ett mål på grund av sina känslor. Personalen på dagvården lärde mig att man får försöka bestämma sig för att hålla stenhårt vid matschemat eller sina rutiner och inte låta någonting påverka det, men det är svårt. När jag gick på dagvården gjorde jag motivationskort som jag alltid bar med mig, och på ett av dem korten stod det ungefär såhär. ”Jag ska äta hur jag än mår. Även om jag är ledsen eller arg. Mina känslor ska inte avgöra om jag ska äta eller inte”. Som sagt är detta svårt, men man får försöka. När jag låg på avd 336 var det ganska mycket tjafs med personalen. Jag minns så väl en dag då jag hade ett jättejättejobbigt möte med chefen för avdelningen, jag var så himla ledsen och arg. Strax efter mötet skulle jag äta lunch, och det var fruktansvärt jobbigt, jag bara grät och grät, men jag åt ändå. Jag tror att det är det enda rätta, att bestämma sig för att hur man än mår så måste man äta alla dagens mål. Ibland får man nästan vara som en robot när det gäller maten.

De gånger du handlar mat eller äter ute, känner du att du helt har släppt tankarna om vad mat innehåller etc? Väljer du vad som är gott eller tänker du på kaloriinnehållet? Hur ska man tänka för att inte låta ätstörningen påverka sina val och hur ska man veta när det är den som spökar?
Idag påverkar inte kaloriinnehållet mig alls. När jag äter ute så äter jag precis det jag vill, även om såklart tanken om att det är onyttigt kan dyka upp. Men så länge det är tankar som man inte handlar efter, så är det okej. Och det gör jag inte, tankarna om det får aldrig styra mig längre. När jag äter ute så väljer jag gärna det som är mest onyttigt om det är det som jag tycker är godast.

Jag tror att man får öva sig på att sluta välja det nyttigaste alternativet. Så fick jag göra i alla fall. Det är hemskt jobbigt i början, men det blir bättre ju mer man har tränat. Och man kan ta det försiktigt, små små steg. Från att bara ha ätit sallad till exempel, kan man börja med att ta bröd och dressing till. Nästa gång kan man bestämma sig för att INTE ta sallad, men kanske det som känns enklast bland ”riktig” mat och så kan man sakta men säkert fortsätta på den linjen. Tillslut kan man faktiskt försöka våga ta det alternativet som känns MINST nyttigast. Ju mer man tränar på sånt här, desto lättare är det. Och målet med detta är ju inte att alltid äta det som är minst nyttigast, utan att kunna äta det som man vill. Ibland kanske man faktiskt vill ha en sallad, och det är helt okej, bara man är säker på att man själv vill det och att det inte är ätstörningen som vill.

Att lära sig vad som är vad, alltså, om du vill något eller om ätstörningen vill något, är ganska svårt. Man får försöka vara så ärlig mot sig själv som möjligt. Det kan vara bra att fråga sig själv både en och två gånger vem det faktiskt är som vill äta den där salladen. Jag tror att man i många fall har svaret själv, man måste bara lära sig att lyssna på rätt röst. Det kan också vara bra att tänka på vad man tyckte om INNAN man blev sjuk. Om man vet att man älskade hamburgare med pommes innan det, men känner plötsligt att man inte alls vill ha det, då kanske man ska fundera på VEM det faktiskt är som inte vill ha det.

Har du några tips på hur man blir lite mer motiverad att bli frisk från sin anorexi?
När jag bestämde mig för att bli frisk från anorexin så var det för att jag var så förbannat trött på den sjukdomen. Jag tänkte nu skriva upp lite positiva saker med att bli frisk från anorexi, kanske kan det skapa lite motivation?

Du har mer kraft och ork. Du svimmar inte, du är inte trött dygnet runt, du orkar göra saker. Du orkar skratta och må bra.
Du blir mindre ensam. Du vill träffa dina vänner igen och det blir mindre bråk med dina föräldrar. Du slipper ljuga om allt.
Det är underbart att kunna äta vad man vill, när man vill. Det är så gott att kunna fika och äta världens bästa lördagsgodis.
Du slipper massa sjukhus och vägningar.
Du får en fungerande kropp. Håret och naglarna mår bättre, mensen kommer tillbaka, magen fungerar.
Du får tillbaka ett liv. Du kan börja skolan/jobba igen.

Det finns egentligen många fler bra saker med att bli frisk från anorexi. ALLT är bättre med att vara frisk än sjuk. Det viktigaste är nog trots allt att man får tillbaka sitt liv. För det får man verkligen, och kom ihåg att det är värt det. Det är en jobbig kamp när man lämnar sin ätstörning bakom sig och börjar jobba mot ett friskt liv, men det är verkligen värt det. Jag ångrar inte en enda sekund av mitt kämpande. Nu står jag på andra sidan och är lycklig. Det finns ett liv efter sjukdomen.

Dagens outfit

Såhär ser jag ut idag. Klänningen och koftan kommer från Tradera och hatten från H&M. Jag matchar detta med ett par prickiga strumpbyxor och lackkängor.

Nu räknas jag inte som deprimerad längre! (:

Det går såå bra för mig just nu, så bra att jag knappt vågar tro på det. Jag har blivit av med diagnosen dystymi, den kroniska depressionen. En diagnos som typ alla läkare har sagt till mig att jag aldrig kommer bli frisk ifrån. In my ass!!!!!!

Nu har jag bara min borderline-diagnos kvar. Tänk att tre diagnoser blev en på två månader, ett bevis på att jag jobbar stenhårt med mig själv varje dag. Tänk att jag inte har en depressionsdiagnos längre. Det känns helt sjukt eftersom jag har haft det i ÅTTA år. Jag är så glad och lycklig! 

Det går bra nu!

Idag grät jag av glädje. På måndag ska jag börja PRAKTISERA!!! Så sex timmar i veckan ska jag nu vara i ett stall med islandshästar, ååh älskar dessa underbara djur. Jag har en till spännande praktik på gång, men jag ska börja med stallet för att se hur det går. I ett och ett halvt år har jag bara gått och varit sjukskriven, det ska bli så roligt att äntligen komma igång med någonting! L Ä N G T A R.

Utmaning!

Idag har jag tagit ett stort steg framåt. Jag har TRÄNAT för första gången sedan jag började tillfriskna från anorexin. Jag var så nervös innan att jag bara låg i min säng och grät. All träning har bara varit förknippat med tvång och förbränning, all träning har bara varit förknippat med anorexi. Jag var så rädd att alla sjuka tankar skulle komma tillbaka så fort träningskläderna åkte på, men det gick faktiskt ganska bra. Min favoritpersonal var med mig och han stöttade mig både innan, under och efter träningen. Visst dök det upp några sjuka tankar under träningen, men det viktigaste är att man kan handskas med dem. Idag när jag fick höra att jag skulle träna på eftermiddagen fick jag panik, och jag kände inte igen det. Jag trodde verkligen att all rädsla och alla negativa känslor kring anorexin var helt borta, men jag hade faktiskt fel. Men det betyder inte att jag inte är frisk, bara att jag har en rädsla för att bli sjuk igen.

Nu har jag bara ett steg kvar som jag är nervös inför men som jag måste ta tag i någon dag; att ställa mig på vågen och möta siffrorna. Först ska jag fortsätta träna då och då för att bli trygg med detta, sedan ska jag ta tag i vågen.

Tummen upp för Israels nya lag!

Jag fick precis höra om en fantastisk grej, en nyhet som gjorde mig så otroligt glad.

Från och med årsskiftet så har Israel kommit med en ny lag. Modeller med ett BMI under 18,5 får inte användas i reklam eller på catwalken. Inhemska tidningar får dessutom inte använda sig av retuscherade bilder utan att uppge detta. Syftet är att motverka anorexi och snedvridna kroppsideal.

-Den största dödsorsaken bland unga israeler i åldrarna 15 till 24 år är anorexia – inte cancer, bilolyckor eller självmord – utan anorexia, säger Rachel Adato, ledamot i Knesset.

Jag hoppas och önskar att fler länder kommer följa detta fantastiska initiativ. Även om lagen säkert kommer få en hel del kritik, för visst finns det människor med längre BMI som är friska, men något måste hända och ÄNTLIGEN har ett land satt ner foten! Allt cred till Israel!

Mina försvunna kläder

Det var detta jag köpte i Lund i torsdags, vi vet när min påse försvann men sen kom tillbaka 😉 Allt kommer från H&M.

En kjol med rosetter för 129 kronor och en randig tröja på rean för 75 kronor.

Två klänningar på rean för 75 kronor styck. Den första är babyrosa (ser vit ut på bilden tycker jag).

Jag säger

Jag säger inte att kampen kommer bli lätt. Jag säger inte att du aldrig kommer tvivla. Jag säger inte att du aldrig kommer försöka ge upp. Jag säger inte att du aldrig kommer ta några återfall. Jag säger inte att det kommer gå fort.

Jag säger bara att det kommer vara värt det.

Tre frågor om behandlingshemmet

Det dyker upp lite frågor då och då så här kommer det svar på tre stycken!

Hur ser din dag ut på behandlingshemmet?
Som jag har berättat innan så har vi ett dagligt schema vi går efter. Just nu har vi jullov, vilket innebär ganska slappa dagar och lite fler utflykter än annars. Men på måndag blir allt som vanligt igen och då ser dagarna ut ungefär såhär:
Runt sju är det väckning, klockan åtta har vi morgonsamling. Då tittar vi på nyheterna samt går igenom dagen. Halv nio äter vi frukost och sen klockan nio börjar förmiddagens aktivitet. Vad vi gör då varierar lite från dag till dag, men exempel på aktiviteter är utegrupp hos djuren, städning, fysisk aktivitet, köksgrupp och skapande verkstad. Klockan tolv är det lunch och klockan ett startar nästa aktivitet som håller på till klockan fyra, sedan får vi ”fritid”. Utöver det jag har nämnt så har vi en gång i veckan DBT och en gång ART. Sedan har man samtal med sin terapeut två gånger i veckan. Schemat kan se olika ut för olika patienter och utefter våra behov.

På kvällarna varierar det lite vad man gör. Jag hänger oftast framför min dator medan andra patienter tittar mycket på TV. Några gemensamma aktiviteter har vi inte på kvällarna.

På helgerna är det mer fritt. Vi får sovmorgon till tolv och sedan hittar vi på grejer beroende på vad vi vill göra. Ibland åker vi till stan, går på bio eller bowlar, men många helger blir lugna framför massa filmer. 

Tvättar ni era kläder själva?
Ja, det gör vi. Vi har en egen tvättstuga som man bokar. Vid behov så får man såklart hjälp av personalen med att tvätta. 

Hur fungerar ekonomin på behandlingshemmet?
Jag har aktivitetsersättning från Försäkringskassan vilket innebär att jag inte får några pengar från behandlingshemmet, utan jag sköter min ekonomi själv. Dem som inte har aktivitetsersättning får 1500 kronor i månaden av behandlingshemmet, eller soc är det nog egentligen. Det är i alla fall soc som har bestämt summan 1500 kronor. När gör olika aktiviteter, till exempel när vi går på bio, fikar eller bowlar så står behandlingshemmet för alla utgifter. Jag tycker i alla fall att det är jätteskönt att jag har aktivitetsersättning och kan sköta min ekonomi själv och bestämma själv vad jag vill köpa eller inte. Behandlingshemmet har dock lite koll på vad jag shoppar och att min ekonomi går ihop, men i det stora hela så sköter jag den själv.

Självskadebeteende

[videofyme id=”742740″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag lite om självskadebeteenden och känslorna kring skuld och skam som jag tror är vanligt att man känner när man sitter, eller har suttit, fast i detta missbruk.

när allt det här är över

För ett par dagar sedan fick jag höra av läkaren att jag kommer vara kvar på behandlingshemmet i MINST ett & ett halvt år till. Det känns så himla långt. Men när jag kommer härifrån så ska jag aldrig mer bli inlagd. Aldrig mer på psyket, aldrig mer på ett behandlingshem. När jag kommer härifrån ska jag börja leva mitt liv igen. Även om det dröjer två år så kommer det vara värt att vänta, det kommer vara värt att kämpa. Jag längtar så tills allt detta är över, tills jag är fri igen. 

Rörigaste dagen ever!

Såhär har jag sett ut idag! Vi har varit i Lund och shoppat men gud så rörigt det blev. Jag glömde min påse med kläder på en toalett, och när jag kom tillbaka några minuter senare var den borta!! Jag blev så ledsen för att pengarna var bortkastade, arg på mig själv som var så slarvig och arg på idioten som tagit mina kläder! Sökte upp en vakt direkt som berättade att dem inte hade fått in någon upphittad påse, men han tog mitt nummer i fall den skulle dyka upp. Tiden gick och jag ville mest sätta mig på marken och gråta. Någon påse dök aldrig upp och vi bestämde oss för att åka hem igen. När vi kommit halvvägs från Lund så ringer vakten!!!! Mina kläder hade hittats!! Personalen här var så snälla så vi vände och åkte tillbaka till Lund igen så att jag fick hämta min påse. Nu är jag glad igen, haha. Tips till mig själv: Sluta vara så slarvig.

Allt slutade ju i alla fall bra. Nu har jag tryckt i mig pizza och ska hoppa in i duschen. Sen blir det film! Bra torsdag!

Nyårslöftet: Beach 2013

Jag vet att så många människor har nyårslöften. Jag vet att många av löftena handlar om att gå ner i vikt. Kom ihåg att ta det försiktigt, för många ätstörningar börjar just vid det, att man vill gå ner i vikt. Ett kilo blir till fyra, fyra blir till tio, och tio blir till tjugo. Plötsligt sitter man där med en undervikt och ändå känner man sig tjock. Kom ihåg att ta det försiktigt, det är lättare än vad man tror att bli sjuk i en ätstörning. Kom ihåg att de där kilona kan sluta med en hemsk sjukdom och långa tider på slutenvården. Jag vill bara att ni har med er det, och att ni är försiktiga.

Kom ihåg att några få kilon kan sluta såhär.

Min nyårsafton

Att fira nyår på ett behandlingshem är inte askul. Men jag hade det rätt bra ändå. Som jag skrev igår så åt vi trerätters och såg på film. Jag fick skrattat ett par gånger i alla fall. När vi satt och åt huvudrätten kom vi på att vi glömt äta förrätten och sen skålade vi in det nya året vid tolv. Efter vi gjort detta kollade vi på klockan och såg att den bara var 23:57. haha puckon vi är! Hoppas ni hade en fin nyårsafton! Nu gör vi 2013 till ett bra år!!

När man har tråkigt kan man alltid fördriva tiden med egobilder, höhö.