Mitt självskadebeteende

Hur började du med ditt självskadebeteende? Hur såg du på det då?

När jag började skada mig så började jag skära mig. Jag hade hört eller läst (minns inte riktigt) att det kunde hjälpa vid ångest och då jag hade mycket ångest i 13-14 års åldern så testade jag. Jag önskar att jag hade förstått då hur allvarligt det kunde bli, så fruktansvärt hemskt och fel allt skulle bli. Om jag visste hur allt skulle sluta hade jag såklart aldrig börjat, för även om rakblad kan minska ens ångest så är det aldrig värt det.

Jag fastnade väldigt fort i mitt självskadebeteende. Direkt efter första gången så började jag skada mig mer och mer. Jag använde rakbladen parallellt med överdoser med starka receptbelagda mediciner som jag stal. Jag blev beroende av tabletterna, manipulerade och ljög för att få tag i dem.

Jag visste att det jag gjorde inte var bra, men jag kunde inte sluta. Jag älskade att förstöra min kropp, för jag hatade livet så mycket. Jag mådde väldigt dåligt och ville inget annat än att få dö. Trots att jag var medveten om vad jag gjorde så förstod jag nog inte vilka konsekvenser det skulle få. Om jag som fjortonåring skulle veta att jag fortfarande skadade mig när jag var tjugoett skulle jag antagligen inte tro på det. Jag trodde att det skulle gå att sluta när som helst. Jag trodde aldrig att man skulle kunna bli så beroende av att skada sig själv.

Jag önskar såklart att jag aldrig hade börjat. Men nu är jag fyra månader skadefri och det känns skönt. Ibland är det så jobbigt att jag bara vill gråta och skrika, men jag klarar mig. Jag står ut och kämpar. Min terapeut säger att vi snart ska ta tag i mina självskadeproblem. Jag försöker bara prata bort det så fort hon nämner det, för jag vet hur jobbigt det kommer bli. Just nu lever jag i en skyddad värld utan vassa saker, men en dag kommer jag få tillbaka mina rakhyvlar etc på mitt rum, och DÅ kommer allt bli så fruktansvärt svårt. Jag vill inte ha ett enda återfall, jag vill så gärna vara starkare. Jag hoppas att jag kommer klara det, men jag vet att det kommer bli jobbigt.

Men jag inser att om jag inte förblir skadefri så kommer livet inte bli som jag vill. Jag har så mycket framtidsplaner och drömmar, men om mitt självskadebeteende får vara kvar i mitt liv så kommer det förstöra allt. Och det är det inte värt. Jag vill leva mitt liv, jag vill ha kontroll. Jag vill inte vara en slav kring tvångstankar och rakblad. Om jag bara är lika bestämd som jag var när jag bestämde mig för att bli frisk från min anorexi, då kommer jag klara detta utmärkt.

Jag är väldigt glad att jag är fyra månader skadefri och att jag bara har ärr och inga sår på mina armar. Detta är alltså INGA sår utan bara ärr.

9 reaktion på “Mitt självskadebeteende

  1. Sv;tack så jättemycket,glad jag blir!:)

    Har vart nära på att sätta mig i den där sitsen själv,har mått så fruktansvärt dåligt av familjeskäl.Har i sömnen rivit mig i armarna så jag börjat blöda.Allt för att tro att de på så sätt blir bättre.Men endast styrka och uthållighet tar än ur sitsen,ur skiten.Du ser ut och vara en stark tjej hörru!Du grejar dethär!För så som du skriver verkar de som du vet va du vill,då krävs det bara att du står på det.Bara och bara,men de enda jag kan hjälpa dig med är att uppmuntra dig att må bättre så hemskt mycket lycka till!!!:)<3

  2. jag är själv drygt fjorton år och har haft ett allvarligt självskadebeteende sedan ett år tillbaka. när jag läste din text insåg jag att det du beskriver är min situation just nu. jag inder nu att jag måste sluta oc det med en gång. ett självskadebeteende går inte över av sig självt och så länge jag fortsätter att skära mig dagligen kommer jag aldrig kunna bli helt frisk från min anorexi och depression eftersom jag hela tiden säger till mig själv hur dålig jag är. visar hur jag till och med rent fysiskt är min egen fiende.

    tack du fick mig att öppna ögonen jag hoppas innerligt att du inte faller tillbaka. men även om du gör det så spelar det ingen roll. alla får bakslag det gäller bara att resa sig igen innan man sjunker för djupt.

  3. Jag började också skada mig själv när jag var 14. Och jag trodde inte heller att jag skulle fortsätta med det nu när jag är 20. Det är så starkt beroendeframkallande! Jag håller på att sluta självskada, bor också på ett behandlingshem men här får vi ha rakhyvlar på våra rum. Det är påfrestande, men jag tycker det är bättre än att dem skulle vara undangömda. Det är ju så livet ser ut därute. Grattis till de fyra månaderna som självskadefri! Själv kämpar jag på och har varit självskadefri ett par veckor.

  4. hamnade här på din blogg via spotlifes startsida och topplistan. läste och skrollade genom dina inlägg och såg en massa ärr och fastnade vid detta, har vänner som skurit sig men absolut inte i den mängd du gjort, och kommit ifrån det tack och lov. skönt att läsa att du varit ”skadefri” under en längre tid och du verkar stark nog att klara av allt du genomgår, jag hoppas och önskar dig all lycka i fortsättningen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>