Vårpremiär!

1302281Åh idag är det så himla mycket vår ute. Jag invigde min nya skinnjacka tillsammans med döskalleleggings.

Efter en tur på stan med min terapeut så åkte jag till tandläkaren och fick beskedet att jag måste operera alla fyra visdomständer på sjukhuset vid fyra olika tillfällen. Mår illa av tanken för jag orkar egentligen inte spendera en enda dag till på ett sjukhus, men det kommer gå bra :) Hoppas eran dag varit fin!

En dag när den är som bäst

Hej vänner. De senaste tjugofyra timmarna har jag haft så fullt upp att jag inte ens har hunnit starta datorn, därför har det varit tystnad här. I måndags hade jag en liten dipp, men nu är jag på topp igen!

Idag har jag haft en jättebra dag. Började med att jobba tre timmar med mitt välgörenhetsprojekt som går framåt. Sedan var det träning som stod på schemat och idag spelade vi basket och innebandy. Herrejesus vilken dålig kondis jag har, haha. Sen har jag spelat ett x antal parti skipbo och ätit chokladbollar i mänger. Så fort det blev eftermiddag var det dags för mig att åka till min nya ”praktikplats”. Jag ska nu varje onsdag vara ledare för barngymnastik. Trots att jag var nervös som en tok innan så gick det jättebra. Att vara omringad av tjugo barn i gulligaste åldern kan man knappast må annat än bra över.

Nu är jag så skönt trött. Jag behövde en aktiv dag då jag varit hemskt slö hela veckan. Det hör ju inte till vanligheten att ni får höra vad jag gör under dagarna. En del kanske tycker det är skittråkigt medan andra vill höra detta mer. Så säg gärna till!

Kram ♥

En fjäril längtar alltid ut igen

Ibland är det så rörigt, så svårt. Känslor i en berg- och dalbana. Jag försöker fly, säger till min terapeut att jag inte vill prata om det där som är jobbigt. Ändå sitter jag och gråter hundra tjugo sekunder senare. Jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att bli frisk från borderline. Jag önskar att det fanns en mall, ett papper. Såhär gör du. Det finns inte. Jag vet inte hur man gör för att bli bra igen. Vi pratar om allt som jag har upplevt, i små doser då och då. Jag gråter men kommer inte närmare en lösning. Jag frågar om man kan bli sådär frisk att känslorna inte pendlar lika mycket. Kanske får jag lära mig att hantera det. Hur frågar jag. Det går så fort. På en tusendelssekund förändras måendet. Det där som var bra blev till sorg och ilska. Jag önskar verkligen att jag kunde förstå jobbet jag har framför mig, att jag bara för en tid skulle veta hur jag skulle göra. Just nu är allt förvirrat. Det går att bli frisk från borderline, men det känns som att ingen vet hur.

Veckans höjdpunkt!

Då var det dags att ta upp det absolut bästa som har hänt den här veckan. Egentligen är det inget svårt för i torsdag var jag så lycklig att det pirrade i hela kroppen. Det var i torsdags jag fick mitt kommun- och polistillstånd som krävs för mitt välgörenhetsprojekt som jag berättade om HÄR. Efter mitt samtal med polisen, när jag insåg att jag kommit över det sista svåra hindret för mitt projekt, då var jag så himla himla glad. Helt klart det bästa som har hänt den här veckan. Glöm nu inte att tänka ut vad som har varit det absolut bästa med ER vecka. Vill ni dela med er så läser jag gärna med glädje!

Ibland önskar jag

Ibland är det jobbigt att sitta på behandlingshem. Just nu är det en ganska bra patientgrupp. Personalen är bra. Jag mår bättre och bättre. Egentligen är det ganska bra allting. Jag skulle aldrig vilja byta liv med någon, jag skulle inte vilja radera alla svåra stunder jag har fått uppleva. Jag önskar inte att detta aldrig hade hänt. Trots allt så saknar jag det normala ibland. Jag önskar ibland att jag bara fick vara en helt vanlig tjej på 21 år. En flicka som inte tvingades kämpa mot en diagnos. En tjej med en lägenhet, en person som fick umgås med sina vänner, en människa som hade fest på fredagkvällen. Ibland önskar jag att jag fick vara Jessica, en ung flicka som jobbade eller gick i skolan. En tjej som träffade killar, dansade på en uteklubb tills natten blev morgon. En person som kunde göra vad hon ville när som helst. Den där tjejen som inte bodde flera hundra kilometer ifrån alla hon bryr sig om. Ibland önskar jag bara, att jag fick vara en helt vanlig tjej.

höhö2

Borderline och relationer

[videofyme id=”925243″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag om hur svårt många med borderline har det med relationer. Precis som jag. Jag tar upp saker som jag nästan skäms över, saker som jag aldrig har sagt till någon innan. Jag tror verkligen att det är viktigt att vara ärlig, för kanske finns det någon där ute som känner igen sig och som tänker, vad skönt att jag inte är ensam.

Min sömn

Jag fick en fråga som handlar om sömn. Hur jag har det med min, om jag äter sömnmedicin samt om jag har några tips på hur man får en bättre sömn.

Under mina år som jag har lidit av psykisk ohälsa har jag haft ganska mycket problem med sömnen. Jag har ätit både starka beroendeframkallande och svagare sömnmediciner som har hjälpt mig. Efter flera år med sömnmediciner valde jag att testa utan, så läkaren plockade bort Propavan som jag åt då och jag lyckades sova bra utan någon sömnmedicin. Dock har jag alltid ätit lugnade tabletter på kvällen då jag haft mest problem med ångest på kvällarna, och till exempel zyprexa som jag äter blir jag också trött av, men jag klarade mig i alla fall under en längre period utan sömntabletter. Sedan jag flyttade till behandlingshemmet har jag haft lite svårare att sova igen och därför tar jag minst 40 mg theralen varje kväll som fungerar bra för mig. Dock är jag alltid trött varje morgon, även när jag sover cirka 14 timmar på helgerna, men då jag alltid kommer upp i alla fall så ser jag inte det som ett stort problem.

När jag blev utskriven från BUPs slutenvård för många många år sedan hade jag jätteproblem med sömnen. Då köpte mamma en cd-skiva till mig som jag tyckte om jättemycket. Jag minns inte exakt vad den hette men det finns många varianter av dessa idag. På cd-skivan är det en lugn person som ger en några avslappningsövningar och detta fungerade jättebra för mig. Nu på senare tid har jag istället laddat ner en app som heter Somna. Den kostar 15 kronor i appstore men det har det verkligen varit värt för mig. Det finns säkert andra varianter för andra smartphones. Precis som med cd-skivan så är det en form av en avslappningsövning på allt mellan 5-20 minuter. Några fler sömntips har jag nog inte men HÄR kan ni läsa tre till från psykologen Charlotte Ulfsparre.

Ny jacka

jacka2Jag har så länge letat efter en skinnjacka med nitar till ett hyfsat pris. Igår fann jag den på H&M och slog till direkt. Gud vad jag vill ha vår nu så att jag kan ha på mig den här varje dag ♥

Ett av mina välgörenhetsprojekt

Som jag skrivit lite om tidigare så håller jag på och jobba en del med välgörenhet. Jag har flera projekt på gång och igår fick jag otroligt roliga nyheter angående ett av dem så nu tänkte jag dela detta med er och berätta lite om mitt största projekt.

Inom en snar framtid kommer jag genom Hjärnkoll bli informatör. Jag kommer gå runt på stan och informera om Hjärnkoll och psykisk ohälsa, allt för att försöka öka förståelsen för psykiska sjukdomar och minska fördomarna. I veckan har jag jobbat en del med detta projekt och igår fick jag ett godkännande från kommunen och polisen, någonting som gjorde mig så himla himla glad. Just nu har jag så mycket spännande och viktiga saker på gång och äntligen gör jag något som jag brinner för.

201

Kan man bli frisk från borderline?

Jag fick en fråga som handlar om borderline. Då känslosvängningar är en stor problematik hos personer med borderline undrar tjejen som frågade om man kan bli frisk från dessa, eller om man får lära sig att hantera känslorna och leva med det?

En del anser att borderline är en kronisk sjukdom, men jag och såklart många andra håller inte med om det. Som jag har förstått det så finns det tydliga bevis på att personer som har levt med borderline inte uppfyller kraven efter en viss tid och en behandling. Jag tror absolut att man kan bli frisk, så frisk att man inte uppfyller kriterierna för diagnosen, men jag tror att många lever kvar med starka känsloreaktioner. Men med rätt behandling lär man sig att hantera det och mycket annat som borderline innebär, och på så sätt blir nog många friskförklarade tillslut. Jag anser inte att man är sjuk för att man upplever starka känslor, utan mycket handlar ju om hur man hanterar dem. Så på ett sätt kanske det är så att man får lära sig att hantera problematiken, men borderline innebär ju också i många fall mer än känslosvängningar. De flesta som får en adekvat behandling har stor chans att bli såpass bra att de inte längre uppfyller kriterierna för diagnosen borderline.

Att kämpa mot ett komplex

Jag tror att alla människor har komplex över någonting av kroppen. Vare sig man är frisk eller sjuk. Men ju sjukare jag blev i anorexi, desto fler komplex fick jag. Jag kommer aldrig glömma mitt jobbigaste. Det var inte magen, inte låren. Utan mina överarmar. Jag hatade dem så mycket att jag vägrade gå i linne eller i en t-shirt med för kort arm. Jag har lite armmuskler efter några år som handbollsspelare, jag avskydde dessa muskler. Men en dag, när jag blivit friskare från anorexin, så orkade jag inte ha kvar detta komplex. Jag ville verkligen klara av att gå i linne. Komplex har alla, men det ska inte få styra vad vi har på oss eller vad vi gör. Så jag bestämde mig för att bli kvitt detta komplexet. Mitt sätt att acceptera mina överarmar har varit att göra det där som jag vägrade innan, att gå i linne. Jag valde att göra det ofta. Ett annat sätt har varit att fota just det där som man hatar med kroppen. Jag har valt att publicera bilder på instagram, bloggen etc, bilder där mina överarmar syns, bilder som jag kanske har hatat egentligen. Men det har verkligen fungerat. Även om jag tänker på det ibland så hindrar inte detta komplex mig längre. Jag går gärna i linne och struntar i att överarmarna syns på ett flertal bilder. Bara för att göra detta ännu tydligare så får ni två bilder nu. På mina små (som har varit stora) muskler och min överarm. Den är inte smal, men det gör inget. Den är full av ärr, men jag bryr mig inte. Jag är nöjd med mig själv och min kropp idag, och jag är inte rädd för att visa den. Så det går att kämpa emot sina komplex, att bestämma sig för att vägra låta dem styra livet.

öarm

Dagens outfit

130221Idag har jag på mig ett linne från Monki, shorts och leopardstrumpisar från H&M och en rosett från New Yorker.

Det finns en mening med allt

Under alla mina år som sjuk har olika personer ofta sagt att det finns en mening med allt. Jag bara bara gråtit och varit så arg, för vad finns det för mening med att en person ska bli sjuk?

Idag vet jag att det fanns en mening med detta. Jag förlorade hela min tonår med att vara sjuk och spendera för många timmar på sjukhus. Men det gör ingenting. Mina åtta år som sjuk har gett mig så mycket livserfarenhet, och åtta år i helvetet har format mig till den tjejen som jag vill vara. Kanske hade jag varit någon annan om jag hade levt ett ”normalt” liv. Därför är jag tacksam. Åtta år av kamp har inte gjort mig till en bitter människa, bara en tjej full med energi och glädje.

Bloggtorka

Åh jag har bloggtorka. Känns som att jag borde ha tusen bra saker att säga till er men det står liksom helt still i huvudet. Därför tänkte jag kolla om ni har några frågor eller om ni vill att jag ska skriva/prata om något speciellt? ♥

Veckans höjdpunkt!

Ny kategori här på bloggen. Jag har förstått mer och mer hur viktigt positivt tänkande är. Det är så viktigt att fokusera på det som är bra i livet. Därför har denna nya kategori tillkommit. Till exempel kommer jag varje söndag skriva om det som varit absolut bäst i veckan. Kanske kan ni också tänka på det innan ni avslutar eran söndag kväll? Som jag nämnt tidigare skriver jag oftast ner tre bra saker med dagen varje kväll, allt för att fokusera på det som är bra. Och trots om man har haft en skitdag så finns det nästan alltid något som har varit positivt med dagen. Nu ska ni få höra min veckans höjdpunkt!

I torsdags kom min mamma hit över dagen. Det var så himla bra!! Jag har inte träffat henne sen i julas så det var verkligen på tiden. Vi fikade, gick på stan lite, åt lunch, drack vin, pratade allvar och skrattade. Jag önskar att jag fick vara med min mamma varje dag. ♥

mamma

Bellas place

bellas

Ikväll har jag varit på en 50-tals restaurang med nattpersonalen. Så himla himla tufft ställe. Alla i Skåne borde åka dit nån gång.

Bra avslut på veckan!

Två falska sanningar

När man är sjuk i en ätstörning vill man ofta ha kontroll. När man svälter sig så tror man att man har det, kontroll. Men det är faktiskt inte sant. Det är då man har minst kontroll. Sanningen är att det är ätstörningen som har kontroll, inte du. Kontrollen får du när du blir frisk.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Många skadar sig själva för att ångesten ska minska, för att man ska må bättre. Även om det känns som att rakbladen fungerar, så gör dem på ett sätt inte det. När du skadar dig själv kanske du känner en lättnad för stunden, men för varje snitt så mår du sämre i längden. Ångesten kan gå ner tillfälligt, men på lång sikt får du oftast mer ångest av ditt beteende.

Såhär ser jag ut idag

Såhär går jag klädd idag. Rosettlinne och döskallebyxor från H&M. Det känns så himla skönt med fredag tycker jag. Veckan har varit intensiv så nu ska det bli gött med lite sovmorgon. Hoppas ni får en härlig start på helgen. ♥

Det är en kamp

Att bli frisk är ingen enkel sak. Vägen är krokig och ibland så himla jobbig. Man önskar att det fanns en genväg, men det finns inte och det måste man acceptera. Att gå i behandling och jobba med sig själv är hemskt kämpigt. På mitt inskrivningssamtal den dagen jag blev inlagd på behandlingshemmet sa min kontaktperson att det skulle bli tufft. Jag förstod knappt då HUR tufft det skulle vara att varje dag tvingas jobba med sig själv i olika former av terapi. Idag vet jag. Ikväll är en sån där kväll då man förstår vilket jättejobb man gör och hur långt kvar man har att gå. Trots att tårarna rinner ibland för att det känns tungt så är det ändå så otroligt värt det. Det är värt varje sekund av kamp. Ibland är det bara jobbigt att vara stark, ibland känns allt så rörigt, som att man aldrig kommer kunna förstå sitt beteende och sina tankemönster. Ibland känns det helt enkelt som att man inte förstår sig på varken livet, sig själv eller sin diagnos. Jag måste jobba med tankar, känslor och beteenden som jag haft ända sedan jag var ett barn. Men jag ska klara det här, jag ska bli frisk. Mitt liv väntar på mig, och jag längtar efter det. Jag längtar tills allt det här är över. Trots att jag oftast mår ganska bra så är jag otroligt skör, men när jag blir utskriven kommer jag att vara väldigt stark. Allt kommer bli bra, men det kommer ta tid och det kommer vara jobbigt. Men det kommer vara värt det.

Att våga ha kvar sina drömmar

Under alla år som jag har varit inkopplad i psykiatrin har jag drömt om att jobba som sjuksköterska på sjukhus. I lika många år har jag fått höra att jag aldrig skulle klara det. Hur skulle jag som så ofta varit patient på sjukhus orka vara där som personal? Jag har alltid fått höra av läkare och sjukhuspersonal att jag borde tänka om, att det inte skulle passa mig, att jag har diagnoser som gör att det aldrig skulle gå.

I många år la jag min dröm åt sidan. Jag litade på att vården hade rätt, på att det enda jag ville göra inte skulle gå. Sedan ändrade jag mig, litade på min känsla som sa att jag skulle passa utmärkt som sjuksköterska. Idag är jag hundra procent säker på att det kommer fungera hur bra som helst. Trots att jag har en diagnos som gör att jag har svårt för stressade situationer så betyder det inte att jag inte kommer klara det. Jag har en diagnos som gör det svårt för mig i livet på en del sätt, men jag vägrar låta min diagnos eller vårdpersonal ta min dröm ifrån mig. Jag vet att jag kommer börja läsa till sjuksköterska, jag vet att jag kommer jobba på ett sjukhus. För jag vill inget hellre. Kan inte ens tänka mig något annat jobb. Och när man är så säker på det, då finns det ingenting som kan förstöra det. Jag ångrar att jag lät sjukhuspersonalen ta ifrån mig min dröm. Jag ångrar att jag lyssnade på dem. Man kan kämpa trots att mycket talar för att man inte kommer klara det. Men jag tänker bli frisk, och det är DET som är det viktiga. När jag var som sjukast skulle jag inte klara av ett arbete inom vården, men det är fel att sluta drömma för att man är sjuk. I de flesta fall kan man bli frisk, och om man inte kan det, så kan man lära sig att hantera sin sjukdom. Jag önskar att sjukhuspersonalen hade trott och stöttat mig i min dröm. Jag önskade att någon hade sagt att jag skulle kunna jobba som det när jag blev frisk, men det trodde ingen på. Alla sa att det skulle väcka för många minnen och att jag inte skulle klara det. Idag vet jag att dem har fel, men det tog mig många år att inse det.

Det är viktigt att begränsa sin sjukdom och inte sig själv. Låt ingen trycka ner dina drömmar, dem är dina, och allting går om man vill, det är jag säker på. Och att ha drömmar är bra, livsviktigt till och med. Trots att man är sjuk så är det viktigt att kunna se framtiden, för den finns där. Det är viktigt att försöka se livet EFTER det sjuka, för oftast så finns det ett sånt liv, det är ju det man strävar efter. Och även om det inte alltid blir som man har tänkt eller som man vill, så sluta aldrig drömma. Drömmar och planer kan till och med vara avgörande för ett tillfrisknande.

Bloggredaktör för SHEDO

Åh idag är det lyckans dag! Jag har nu blivit bloggredaktör för föreningen SHEDO (Self harm and eating disorder organisation). Det känns så kul att det pirrar i hela mig.

Det händer så sjukt mycket roliga och spännande saker i mitt liv just nu. Det känns som att jag har tusen projekt på gång men vill inte avslöja saker innan jag är hundra procent säker på att det blir så. Trots ett jobbigt terapisamtal imorse så mår jag bra nu, lyckan börjar komma tillbaka och den skrattande Jessica finns med mig. Jag har saknat henne så otroligt mycket, men nu är hon här och jag hoppas att hon stannar. ♥

Tre outfits från veckan

I tisdags såg jag ut såhär. Rosettbyxdressen kommer från Tradera.

I fredags. Kjolen har små rosetter på sig och kommer från H&M. Tröjan kommer från Tradera. Jag bytte även hårfärg i veckan.

Idag har jag sett ut såhär. Har jeans på mig för första gången på jag vet inte hur många år. Köpte jeansen på Gina Tricot med sjukhuspersonalen förra året, men jag har aldrig använt dem. Kände att det var dags idag. Linnet kommer från Tradera!

All annan tid än dessa dagar jag precis som alltid gått runt i myskläder. Ibland är det tråkigt att vara inlagd för man orkar inte göra sig i ordning mer än när man ska iväg.

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst

Två och en halv dag utan aggressionsutbrott. Cirka sextio timmar. Det känns skönt, som att det värsta är över. Som att jag har tagit mig till andra sidan igen. Jag mår inte bra än, känner mig inte lycklig, men det lättare att andas. Ångesten har minskat, tårarna är färre och ilskan är försvunnen. Jag kommer klara av att gå vidare, jag kommer snart skratta igen. Veckan har varit hemsk, men antagligen kommer jag ta mig ur den här svackan som en ännu starkare tjej. Jag kommer ha med mig vetskapen om att jag helt oförberett kan bli sjuk igen, att vägen till det friska är lång. På ett sätt gör det ont att jag föll igen, att verkligheten bevisade att jag inte är frisk, men kanske har jag också insett vart jag står på riktigt, och inte vart jag finns i min fantasivärld. Jag är en tjej som har tagit mig långt på kort tid, en flicka som har kämpat så otroligt hårt i fyra månader. Jag har blivit så mycket friskare än vad jag var när jag kom till behandlingshemmet, men aldrig igen ska jag glömma att diagnosen finns kvar, att jag har svårigheter. Nu gäller det att stå ut, för snart blir det bra igen. Snart kommer jag må bra, när vet jag inte, men jag tänker kämpa för att ta mig tillbaka till den lyckliga Jessica. Hon finns. Jag saknar henne och jag älskar henne. Att jag har haft en av mina tuffaste veckor i mitt liv och INTE skurit mig, bränt mig, tagit en överdos eller rymt till krogen och supit bort mina sorger, det bevisar hur långt jag har kommit.

Jag bara hoppas tiden kan få sjukdomar att stanna

Idag har jag gråtit större delen av dagen. Samtalet med min terapeut var ett av de jobbigaste jag någonsin har haft, men också ett bra. Jag har tvingats inse att jag blivit svårt sjuk i min borderline igen. Trots att jag själv har känt av det hela veckan gjorde det ont att höra det från personalen. För en vecka sedan kände jag mig frisk. För några dagar sedan trodde jag att livet alltid skulle vara ljust för mig. Antagligen har jag levt i en fantasivärld, en värld där En flicka som är stark aldrig mer skulle bli sjuk. Idag insåg jag att jag faktiskt har svåra problem och att dygnet-runt vård kommer vara nödvändigt under lång tid. Jag förstår nu varför jag ska vara kvar på behandlingshemmet minst ett- och ett halvt år till.

Hela veckan har jag velat ha en förklaring på varför jag har mått så dåligt, men varken jag eller någon annan har kunnat ge mig ett svar. Antagligen för att det inte finns en orsak. Jag väljer inte att må dåligt, jag väljer inte att vara psykiskt sjuk. Varför jag har blivit sådär sjuk igen just den här veckan finns det inget svar på. Det betyder inte att jag är svag, bara att jag har en sjukdom som fortfarande är en stor del av mitt liv. Det betyder att jag har svårigheter i livet, svårt att hantera känslor. Ilska som har lett till en depression. En besvikelse som har lett till ett kaos. Det betyder inte att allt är kört, att allt jag har kämpat med sen jag kom till behandlingshemmet har varit i onödan. Inte en sekund av kamp har varit förgäves. Jag har fått testa på det friska, och det har varit fantastiskt, men kanske gör det ännu mer ont i mig nu när jag känner av min diagnos igen. Men jag lovar er att det har varit värt det ändå, och trots att det har bildats en liten mur på min väg mot det friska livet betyder det inte att jag inte kan klättra över. Jag ska klättra, jag ska kämpa, jag ska ta mig tillbaka igen. Men kanske kommer det ta tid, kanske kommer livet vara såhär ett tag. Upp- och ner. Ibland kanske jag känner mig frisk, och sen blir jag sjuk igen. Det är okej. Allt är okej förutom att börja skada mig igen, och det ska jag inte, men just nu är det hemskt kämpigt.

Varje motgång gör en starkare. Jag hoppas på det, jag tror på det. Men jag saknar att må bra. Jag saknar det så mycket att det värker i hela mig. Jag önskar så mycket att jag fick vara frisk jämt. Men jag blev sjuk, och visst kan man hata allt för att det blev så, varför jag? Varför någon överhuvudtaget? För att livet är orättvist. Och det är okej att hata det. Jag hatar det av hela mitt hjärta. Ingen människa är värd att vara sjuk, men vissa blir det ändå. Det är förjävligt, men man kan inte göra annat än att kämpa för att bli frisk igen.

Tack för att ni kämpar tillsammans med mig. ♥

Vad händer när mörkret vinner över ljuset?

Utbrott efter utbrott. Aggressionsutbrott. Lämnar situationen med tårar i ögonen och med mina promenadskor på fötterna. Plågas i timmar av järnstarka självskadetankar. Kommer tillbaka till behandlingshemmet lugnare men mer deprimerad. Personalen hanterar det genom att ignorera mig. Den här veckan är inte bra. Den här veckan känns det som att borderline står tatuerat i pannan. Den här veckan känns som för ett år sedan när jag fick diagnosen. Då var jag också aggressiv mot personal, misstänksam, ledsen, besviken, arg, deprimerad. Tjejen med diagnosen är ingen person jag tycker om, det är en tjej jag har svårt att hantera, svårt att förstå. Tjejen med diagnosen är inte som Jessica egentligen är. Jag hatar henne. Jag hatar borderline. Och just nu hatar jag behandlingshemmet för att ingen tar sig en minut för att fråga hur jag mår när de vet att jag lever i ett kaos.

Hon har just fått sin tablett för sitt märkliga sätt

Ibland har jag så svårt att acceptera. Jag har svårt för att jag gråter för att livet gör ont. Jag får höra om och om igen att jag fortfarande är sjuk. Att jag har år kvar på behandlingshemmet. Att livet kommer vara svårt många dagar till. Jag som bara vill vara helt frisk nu. Jag vill gråta varje dag av lycka. Jag vill att det ska pirra i kroppen. Jag vill skratta. Jag vill vara glad jämt. Hittills har den här veckan varit svår. Igår var jag så arg. Idag så ledsen. Det är nu jag inser att jag inte är frisk, att vägen kvar är lång. Just det där jag inte vill acceptera, det där jag inte orkar ta till mig. Jag vill alltid vara den där starka flickan som skrattar och ser positivt på allt. Jag hatar tjejen med diagnosen. Tjejen som gråter och skriker. Jag har levt med henne i åtta år, och varje sekund med henne känns som en sekund för mycket. Idag kämpar jag mot rakbladstankarna. Livet med dem var lättare, men inte bättre. Bara enklare ibland. Men att gå tillbaka till ett självskadebeteende finns inte i min värld, jag vägrar, jag ska inte. Jag är starkare än det sjuka, det vet jag, det har jag bevisat. Ibland gör livet ont ändå. Jag önskar att jag fick vara frisk varje dag.

Två frågor om anorexi

Finns det någon viktsiffra då mensen kommer tillbaka efter svält?
Det finns ingen siffra och inget BMI som säger när mensen kommer tillbaka. Detta är väldigt individuellt. En del behöver gå upp helt till normalvikt och stanna där under en lång tid innan mensen kommer tillbaka, medan andra kan få tillbaka den strax innan normalvikt. (Äter man p-piller är oftast mensen kvar. Tjejen som frågar skrev att hon slutat med p-piller men ville ändå tillägga detta).

Jag har inte vägt mig sen i somras när jag var väldigt sjuk, så jag har svårt att säga när min mens kom tillbaka, men jag tror att det var när jag hade blivit normalviktig igen. Man får försöka ha tålamod med sin kropp. Har man varit i svält tar det oftast lång tid för kroppen att återhämta sig. Tillslut när kroppen är i balans igen kommer mensen komma tillbaka och kroppen kommer fungera bättre och bättre. Man säger ju att mens är ett bevis på att kroppen är frisk, och det stämmer faktiskt ganska bra. När man får tillbaka sin mens efter en ätstörning kan man känna sig trygg med att kroppen är på rätt väg tillbaka till det friska.

Hur många kilo gick du ner och väger du mer nu än innan du fick anorexi? Kan du lägga ut en för- och efter bild på dig och din kropp så man får se?
Jag vill inte prata om exakt hur många kilo jag gick ner då det kan vara triggande för andra. Och egentligen spelar det ingen roll heller. När jag blev sjuk gång två så gick jag från normalvikt till svår undervikt, det räcker. Jag väger absolut mer nu än vad jag gjorde innan jag blev sjuk i anorexi. Innan jag blev sjuk första gången, då var jag underviktig. Jag var helt enkelt byggd så. Nu är jag stabilt normalviktig. Som sagt så har jag inte vägt mig på ett halvår men jag gissar på att jag väger cirka 5-10 kilo mer än vad jag gjorde INNAN jag blev sjuk. Detta har varit svårt för mig, men inte längre. Idag älskar jag min kropp. Ni ska få se en bild för att visa hur mycket min kropp har förändrats och hur underbart jag tycker att det är!!

Det är okej att vara rädd

[videofyme id=”826165″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag om det där med att inte riktigt våga/vilja må bra. Jag vet att jag pratat lite om detta innan, men då jag hade stora problem med dessa känslor när jag mådde dåligt så tycker jag det är viktigt att ta upp detta ämne igen. Jag tror att jag inte var ensam med att känna sådär.

Fredag

Såhär går jag klädd idag. Klänningen kommer från H&M och koftan från Cubus. Skorna beställde jag för cirka två månader sedan. Leveransen var sju veckor försenad men i förra veckan kom dem äntligen. Blev lite glad när snön försvann från Skåne för nu kommer jag antagligen gå runt i dem jämt. Jag köpte skorna på Vivistyle.se.

Idag har det varit en lugn dag. Alla är trötta efter resan så vi fick lite sovmorgon och sen har förmiddagen gått åt till att packa upp. Nu har jag precis kommit hem från stan. Jag köpte svart hårfärg för nu är jag trött på mitt rosa hår. Eller, jag är trött på att färgen inte håller längre än 6-8 tvättar.

Nu ska jag baka tårta med de andra patienterna för en av nattpersonalen fyller år idag så ikväll tänkte vi fira honom lite. Annars kommer jag bara hänga framför teven. Hoppas ni får en bra start på helgen! Kram ♥