216

För tvåhundra sexton dagar sedan var allt väldigt mörkt. Jag tog så många överdoser att jag tappade verklighetsuppfattningen. Rakbladen fungerade inte men jag skar mig ändå. Jag tog så många zyprexa att jag var drogad hela dagarna, jag släckte cigaretterna på armen, skar mig, grät. Livet var ett enda stor mörker. Två dagar senare skulle jag ligga i en ambulans och bli inlagd på sjukhus. Jag var så säker, på att livet aldrig skulle bli bra igen.

Idag sitter jag här. Levande, lycklig. Efter åtta långa år av psykisk ohälsa mår jag bra. Jag trodde mig veta att livet var kört. Men det är det aldrig. Det spelar ingen roll hur många år man är sjuk. Det finns ett ljus, ett slut på helvetet. Jag har gått igenom mycket i livet, upplevt så mycket smärta, så många dagar på sjukhus. Och jag är glad, tacksam. Tacksam för att jag överlevde. Glad för att sjukdomarna har gjort mig till den tjejen jag vill vara. Idag skrattar jag, mår bra, lever, kämpar. Idag har jag massor med framtidsplaner. Jag brinner för att jobba med välgörenhet och att hjälpa människor. Jag har blivit en tjej som jag älskar. En tjej som har ärr men som är lycklig. Glöm aldrig bort det, livet kommer bli bra igen. Hur svårt och kämpigt allt än känns, så kommer det en vändpunkt. Så håll ut, kämpa lite till. Det kommer vara värt det.

sjukhusbläI en hemsk sjukhussäng i hemska sjukhuskläder

En annorlunda påskafton

Min påskafton har varit annorlunda. Istället för att äta påskmat med familjen har jag suttit nio timmar framför datorn och min alldeles egna jourmail. Men det känns så himla bra. Många med psykisk ohälsa mår som sämst under högtider, därför visste jag att behovet för stöd skulle vara stort idag. Det är flera som har mejlat mig och att jag har kunnat hjälpa till känns fantastiskt. Trots att man får höra hemska historier finner jag extrem kraft av att hjälpa andra. Min mejl har blivit som ett nytt välgörenhetsprojekt för mig så jag får nu även jobba med detta ibland under dagtid på behandlingshemmet. Bra va? Var rädda om er ♥

Glad påsk!

130330GLAD PÅSK vänner!! Såhär går jag klädd denna påskafton. Linne från H&M och shorts från Gina Tricot. Här på behandlingshemmet blir det inget påskfirande idag. Vi hade ju vårat i onsdags med påskbord. Det känns lite tomt och ensamt när man vet att så många firar påsk med släkt och familj, men jag har massor med mejl från er (♥) att svara på så jag kommer ha fullt upp :) Jag brinner verkligen för att stötta andra och en bättre påsk än så kan jag nog inte få. Hoppas ni får en fin påskafton, och kom ihåg att äta mycket påskmat och att vara rädda om er.

Trettio minuter

Att gå från svält till normalstora portioner och näringsdrycker är svårt. Att vara instängd på en avdelning är ännu värre. Att sitta i ett kök med personal som tittar på klockan. Som berättar när det är fem minuter kvar, som uppmanar oss till att äta lite snabbare. Hur ska det gå till när anorexin skriker i mitt huvud? Hur ska jag klara av att äta på trettio minuter när det tar nittio att äta ett knäckebröd utan smör? Jag trodde att det skulle vara omöjligt. Jag minns alla dagar på sjukhuset när tårarna föll ner på tallriken, när det gjorde så ont och var så hemskt. Det kändes som att mitt liv var över, som att varje kilo plus på kroppen var ett steg närmare ett slut. Mitt slut. Jag ville inte leva längre om jag skulle behöva se ut sådär. Kunde inte sjukhuset dra åt helvete, kunde jag inte få svälta ifred? Varför skulle personalen tvinga i mig sex måltider plus tre näringsdrycker om dagen? Svår undervikt var svaret, men dem ljög. Fettet fanns över allt.

Att leva med anorexi kan vara som att leva i en annan värld. Jag tappade min livsuppfattning ibland. Tyckte att allt sjukhuset sa var lögner. Men nu flera månader som frisk, så inser jag, att jag var sjuk. Att alla bara ville mitt bästa trots att dem där trettio minuterna var så svåra. Men ibland ljög avdelningen. Ibland fick jag höra att jag hade många år med sjukdomen kvar. Det var inte sant. Jag lyckades bli frisk snabbare än så. För att jag ville. För att jag vägrade vara sjuk.

anbavd 336

NEW IN

shorts2När jag var hemma på permis shoppade jag en del. Eller, min snälla mamma shoppade till mig! Har tänkt i flera veckor att jag ska visa er men har nästan glömt vad jag köpt, haha. Aja, nya shorts från Gina Tricot fick jag med mig hem i alla fall! Resten dyker väl upp i dagens outfit förr eller senare 😉

Att våga söka hjälp

Våra liv psykisk ohälsa kan se olika ut. Kanske lever man i ensamhet där ingen vet hur man mår på riktigt. Kanske vet man inte ens det själv?  Dagarna går, kanske svälter man sig, hetsäter, tränar för mycket? Kanske lever man med sår på sina handleder. För alla ser det olika ut, men en sak stämmer in på oss alla – Vi är värda att få stöd.

Att söka hjälp är inte alltid lätt. Det kan finnas tusen känslor kring detta. Mår jag tillräckligt dåligt? Kommer någon vilja hjälpa mig? Finns det hjälp? Vart ska jag vända mig? Vågar jag? Vill jag? Hur många tankar det än finns, så kommer man i slutändan alltid inse att det var värt det. Den dagen ni står på andra sidan kommer det ha varit värt all kamp. Jag har insett att många unga tjejer som inte mår bra anser att de inte är värda hjälpen. Jag tycker det är fruktansvärt att många känner så. Självklart är man värd att må bra. ALLA är värda det. Trots att psykiatrin ibland är ett skämt, så kan man få bra hjälp men ibland krävs det ett krig för att komma dit. Och vem orkar det, egentligen? Kanske ingen, men ibland har vi inget val. Jag har mestadels haft stora problem med att få hjälp. Både inom BUP, öppenvården, slutenvården och tillslut behandlingshem. Jag har verkligen fått kämpa för att få hjälp, och trots att det har varit ett helvete många gånger så inser jag hur bra det var att jag vägrade ge mig. Men som jag brukar säga, ”man måste vara frisk för att orka vara sjuk i dagens samhälle”. Det finns nog inga ord som stämmer bättre. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit runt skickad, fått avslag, blivit hemskickad trots att jag precis gjort ett allvarligt självmordsförsök. Listan är lång på alla gånger psykiatrin har gjort fel. Och hur går man vidare då? Tack och lov har alla misstag gjort mig starkare. Läkarna ska inte ha rätt, samhället ska inte få trycka ner mig.

Hur man än blir behandlad i vården så är det alltid värt att fortsätta kriga. För en vacker dag, då kommer du att hitta rätt. Du kommer få en psykolog, läkare eller någon annan vårdpersonal som bryr sig på riktigt. Som förstår dig. Som kämpar. Vägen dit kan vara lång, ibland inte, men oavsett hur kort eller lång vägen dit är så kommer det vara värt att kämpa för att ta sig dit. Det är alltid värt att söka hjälp när man inte mår bra.

Mår jag tillräckligt dåligt?
Ja. Det är ingen tävling i vem som mår sämst. Så länge du mår dåligt eller har skadliga beteenden så är det bra och viktigt att söka hjälp.

Kommer någon vilja hjälpa mig?
Ja. Det finns många som jobbar med just ditt problem, som har utbildning och som vill hjälpa just dig.

Finns det hjälp?
Ja. Den är inte alltid lätt att hitta, men den finns.

Vart ska jag vända mig?
Är du under 18 år kan du kontakta BUP eller din kurator/lärare/skolsköterska på skolan som kan hjälpa dig vidare. Är du över 18 år kan du kontakta din vårdcentral eller direkt till en vuxenpsykiatrisk öppenvård.

Vågar jag?
Ja. Det är mer läskigt att må dåligt, jag lovar.

Vill jag?
Ja. Även om det inte alltid känns så. Att vara frisk är helt fantastiskt, och innerst inne tror jag att vi vill ha hjälp även om man ibland kan förneka det för sig själv.

Kom ihåg: Du vågar. Det finns hjälp att få. Det kommer vara värt det. Du kommer kunna återhämta dig. Ditt liv kommer bli bra igen. Ingen är värd att må dåligt.

Behöver ni stöd så finns jag på enflickasomarstark@hotmail.com

Påskfirande

1303271Såhär ser jag ut idag. Klänningen är ny och kommer från H&M. Idag har firat påsk på behandlingshemmet. Vi har ätit påskbord, fått påskägg och skrattat massor. Snart ska träningskläderna på för ikväll ska jag till min praktikplats på barngympan!

Vad som är viktigt för mig

Efter ett önskemål tänkte jag idag berätta om vad som är viktigt för mig.

Min familj och mina vänner
Jag hade aldrig klarat detta utan mina närstående. Jag har en så fin familj och underbara vänner. Inte så många, men dem jag har är världens bästa. De får mig att skratta, vara lycklig. Och när livet gör ont så kan jag ringa och vara ledsen.

Bloggen
För varje dag som går så inser jag att bloggen och ni, mina läsare, är en stor del av mig. Att veta att jag genom mina ord kan hjälpa andra är en fantastisk känsla. Att ha mejlkontakt med några av er och stötta er i det svåra livet är någonting jag brinner för. Det är fantastiskt att få följa med i ert liv, även om det många gånger är hemska historier jag får höra. Det är underbart att få följa med på eran resa, att läsa att ni faktiskt mår bättre, blir friskare. Och till er som känner att ni står och stampar och mår precis lika dåligt, det är guld värt för mig att få försöka stötta och hjälpa er så gott jag kan. Att ha en blogg som växer en hemskt roligt, och då och då dyker det upp intervjuer etc, vilket är jätteroligt att delta i. För varje gång jag får en kommentar eller ett mejl, så skiner jag upp. För varje gång jag får ett tack för det jag gör, blir jag lyckligast i världen. För varje ”du är stark” blir jag starkare. Jag älskar bloggen och er.

Behandlingshemmet
Detta stället räddade mitt liv. Jag fick tillbaka det där som jag höll på att förlora – livet. Jag tycker så himla mycket om personalen här, speciellt min favorit och min terapeut. Jag skulle aldrig orka utan dem. Jag får gråta, jag får hata allt, jag får vara lycklig, skratta och skoja. Jag får vara Jessica, hon som är mer frisk är sjuk. Hon som har en diagnos men som oftast är glad.

Marcus
Han som har räddat mig så många gånger. Han som alltid har stöttat mig, stått på min sida. Trots att vi inte hörs så ofta så tänker jag på honom varje dag. Han kommer alltid vara den bästa jag vet.

Välgörenhet
På senare tid har jag blivit mer intresserad av välgörenhet och håller nu på med flera olika projekt inom detta. Det är något jag brinner för och som jag älskar att kämpa med. Mina projekt har legat på is ett tag men snart är det dags att fortsätta jobba med detta. Mitt nya jobb som bloggredaktör på SHEDO hjälper mig också i vardagen. Varje gång jag får en känsla av att vilja skada mig så tänker jag på detta jobb som jag kan förlora om jag skadar mig själv då man ska vara självskadefri för att jobba för SHEDO. Såklart så inser jag ju varje gång att ett snitt i handleden aldrig skulle vara värt det.

 

Det finns garanterat annat som är viktigt för mig, men det är detta jag andas för, kämpar för. Det är detta som gör mig till en otroligt lycklig tjej trots att jag har det jobbigt ibland.

Frånvarande

Hej vänner. Sorry att det har varit tomt här ett tag. Mitt liv har varit ett enda stort kaos. I flera dagar har jag legat i min säng inlåst på mitt rum med ångest till max. Det har varit så otroligt stökigt här med en patient. Skrik, bråk, polisen, hot. Jag har varit både rädd och ledsen. Jag har hatat behandlingshem, önskat mig bort, försökt dölja allt kaos med musik. Personalen har dygnet runt jobbat med att försöka lösa situationen – utan resultat. Jag har vägrat lämna mitt rum så personalen har satt mig i bilen och kört runt med mig, bara för att få en liten paus, en timme utan gråt. Jag har velat skära sönder mina handleder för att ångesten skulle lämna mig för bara en liten sekund. Såklart så har jag kämpat och klarat mig utan självskador. Personalen har kramat mig och försökt göra allt för att jag ska stå ut, och jag har klarat det, men det har varit som en mardröm. Behandlingshemmet är min trygghet, mitt hem, och plötsligt blev det ett ställe med kaos där jag inte vågade lämna mitt rum. Varje trygg vägg blev fylld med ångest och otrygghet. Hela min värld rasade.

Nu har jag i alla fall fått beskedet att patienten ska härifrån. Hon får inte vara kvar. Det går inte, det skulle vara helt omöjligt till och med. Inom de närmsta dagarna kommer hon flytta, och jag är så lättad. Självklart är det också tragiskt att det ska behöva sluta så. Snart kommer jag i alla fall att må bättre, få andas igen. Snart kommer allt bli som vanligt. Snart kommer min trygghet och mitt hem komma tillbaka till mig. Jag längtar tills jag kan börja leva igen. Aldrig trodde jag att det skulle finnas en människa som skulle kunna göra sådan inverkan och skada på mitt liv, men där ser man. Jag kommer snart tillbaka till bloggen, jag ska bara andas bort min ångest först. Allt ska bara stabilisera sig, sen är jag här igen. Ta hand om er så länge! ♥

Dagens

130322Såhär går jag klädd idag. Blus från Monki och döskalleleggings från Moonson. Ska snart till stan och köpa öronproppar – enda sättet att få lite lugn och ro på detta kaosställe. Jag ska spendera helgen inlåst på mitt rum, jag orkar inte med de andra patienterna här just nu, jag orkar inte bråken, skriken. Mitt rum på behandlingshemmet är min enda frizon, skulle dö om jag inte kunde låsa in mig här. Hoppas er helg blir fin! ♥

Man kan få nog av all panik ibland

Det är sånt kaos på behandlingshemmet just nu. Nya patienter och skrik hela dagarna. Ibland förstår jag inte hur jag ska orka vara kvar här i ett och ett halvt år till. Dessa dagar önskar jag att jag var någon annanstans. Att jag hade möjlighet att ha en lägenhet, ett friskt liv.

Livet är alltid värt att kämpa för

81

På avd 81, efter medicinakutens kaos.

Jag önskar att alla människor i alla situationer skulle välja att leva. Ändå är det för många varje dag som väljer att inte göra det. Jag önskar att jag alltid hade valt det, men allt för många gånger har min högsta önskan varit att bli av med just det där som egentligen är det finaste vi har, livet.

Den sista gången jag försökte, då allt slutade med ambulans, medicinakuten, EKG, kol och dropp, då var jag så arg. Jag låg i min sjukhussäng och grät. Jag ville dra bort droppet från min arm, jag ville fly ifrån hela situationen. Läkaren kom in och tittade på mig med en speciell blick. Han var glad men också sorgsen. I hans blick såg jag att det gjorde ont att ha en tjugoettårig tjej som bara ville dö framför sig. Men han var också glad, för samma flicka hade precis överlevt. Jag hade tur, hjärtat hade kunnat sluta slå. Men det slog, och jag var arg. Läkaren ljög, för jag hade inte tur, bara otur som levde. Jag låg under landstingets filtar och var alldeles tom. Några timmar tidigare var jag säker på att jag skulle dö, och plötsligt levde jag. Jag tvingades ringa det där hemska samtalet till mamma. ”Mamma. Jag ville inte leva längre. Mamma. Jag är på sjukhuset. Mamma. Förlåt. Jag älskar dig”

Detta hände en hemsk dag i slutet på augusti tjugohundratolv. Ett år då jag spenderade fler månader inlagd än fri. Sju månader har gått sedan den där dagen med blåljusen. Idag är jag så lycklig för att jag överlevde. Tänk om jag aldrig skulle få uppleva lycka, glädje, livet. Idag kan jag skratta mig lycklig för att min kropp har överlevt både självmordsförsök och anorexia. Tack kroppen. Och tack till mig som har orkat. Livet kommer bli bra igen, hur nattsvart det än kan kännas. Och livet är värt att kämpa för. Jag ser det nu, när jag står på andra sidan. På andra sidan där jag är mer frisk än sjuk. Jag önskar att jag alltid hade kunnat se det. Jag önskar att jag hade vågat tro på att livet skulle vända. Det är inte alltid lätt att tro, men det är alltid värt ett försök. Och glöm aldrig, att livet alltid är värt att kämpa för.

– En av mina texter från SHEDO-bloggen.

Fighter

Trots att veckan har varit skit med sjukhus och kramper så tänker jag inte vara bitter längre. Den här veckan har jag tappat bort den glada Jessica men nu är det dags att hitta tillbaka till hon som alltid skrattade. Jag vägrar låta en magsjukdom bryta ner mig efter allt kämpigt jag har gått igenom. Livet kommer alltid bestå utav motgångar men nu ska jag gå tillbaka till flickan som är stark, jag tänker kämpa mot allt svårt som livet innebär. Nu har jag haft tre tycka-synd-om-mig-själv-dagar, det räcker. Inte kommer livet eller magen bli bättre utav att jag är bitter. Nu tänker jag fortsätta kämpa istället!

Sjukhus, igen

20130321-012327.jpg

Hamnade på sjukhus hos kirurgen igen. Som ni har förstått så har jag så fruktansvärt ont i magen och måste ligga i sängen dag in och dag ut. Tillslut tyckte personalen att jag skulle till sjukhuset igen men efter ett par timmar i ett vitt rum med landstingets filtar fick jag åka hem. Läkarna vet inte vad som är fel och verkar inte så intresserade av att ta reda på det heller. Så nu sitter jag i en sjuktaxi på väg till behandlingshemmet för att vänta på ultraljudet som ska göras. Fram tills dess blir det sängen och antagligen många tårar för jag är rätt pist off på livet just nu.

Mediciner jag har ätit

Jag fick en fråga om jag kunde berätta vilka mediciner jag har ätit och hur de har påverkat mig.

Jag började äta antidepressiva mediciner när jag var fjorton, och jag har provat en hel del, och eftersom det är många år kommer jag inte ihåg alla, men jag ska försöka göra detta inlägg så bra som möjligt.

Under mina år som sjuk har jag testat en del antidepressiva mediciner och dem jag kommer ihåg att jag har ätit är; Cipralex, Procaz, Zoloft, Mirtazapin och Cymbalta (som jag äter idag). Jag har berättat lite om detta tidigare, men jag har aldrig känt någon effekt av antidepressiv medicin. Flera gånger har jag fått höra att jag inte svarar på denna typ av medicin, men jag är tveksam. Om ni minns så försökte jag för ett par månader sedan att plocka bort min Cymbalta men när jag gick ner i en väldigt låg dos blev jag genast sämre, vilket jag tycker är ett bevis på att jag trots allt får någon effekt även om den inte är speciellt god. Läkaren höjde då min Cymbalta igen och jag började må bättre.

Förutom antidepressiv medicin har jag ätit tre olika sömnmediciner, Propavan, Zopiklon och Theralen (som jag tar idag). Alla dessa tre mediciner har fungerat bra mot min sömn, men jag blev lite beroende av Zopiklon (som är narkotikaklassad i Sverige), vilket gjorde det lite små jobbigt att ta bort den, men det gick ju också över.

Jag har även ätit ångestdämpande medicin och de jag tagit är Atarax, Theralen, Seroquel och Zyprexa. Alla utom Atarax äter jag nu dagligen. Jag tycker dock att jag är felmedicinerad med Seroquel då den medicinen framför allt används vid psykoser och bipolär sjukdom, men att ta bort några mediciner är inte just nu aktuellt för mig då det inte gick så bra sist jag försökte. Och läkaren på avd 86 som skrev ut den tänkte att medicinen skulle vara bra mot min ångest, så jag får väl lita på det.

Alla mediciner kan ju medföra biverkningar, men för mig har det gått bra. Jag har aldrig fått så allvarliga biverkningar att jag har besvärats av det. Jag har drabbats av muntorrhet, darrningar, yrsel och trötthet, men jag ser inte det som något allvarligt problem och dessutom har det blivit bättre med tiden. Jag har däremot gått upp mycket i vikt av Zyprexa, men eftersom jag är normalviktig så är inte det heller ett problem för mig.

Jag tycker det är bra att testa medicin om en läkare gör den bedömningen att det skulle vara bra. Trots att jag inte har fått så bra effekt av antidepressiv medicin så vet jag många som har blivit hjälpta, och man förlorar aldrig något på ge det ett försök. Ta hand om er. ♥

Det mörker du ser gör att stjärnorna syns lite mer

Det känns som att livet står stilla. Den glada och pigga tjejen blev till en flicka i sängen, med sådana kramper i magen, illamående och huvudvärk. Idag har det varit hemskt. Jag kan inte göra annat än att vila. Jag försöker skratta mellan kramperna, men det är svårt. Jag kan knappt ta hand om min behandling just nu. Jag är frustrerad, ledsen. Alla mina projekt har jag fått lägga vid sidan, jag varken orkar eller kan jobba med dem just nu. Min värld står stilla. Jag hoppas att jag får komma till sjukhuset snart och göra mitt ultraljud, jag hoppas att jag kan få behandling så att jag kan börja leva igen. Jag önskar att jag hade kunnat få vara frisk ett tag till, att psykisk sjukdom inte hade bytts ut mot fysisk. Ibland funderar jag på om det finns någon högre makt som vägrar sluta pröva mig på styrka.

En följd av anorexi?

Jag vet ju inte till hundra procent om jag har gallsten, men då kirurgakuten misstänkte det läste jag på lite och hittade det där jag fasade. Gallsten kan vara en följd av anorexi. Tänk om det är så att drömmen om det där mellanrummet mellan låren gav mig, förutom helvetet anorexi, en sjukdom som innebär mycket smärta, operation och ofta stora besvär. Var det värt det? Just idag skulle jag bara vilja spola tillbaka tiden, förändra allt, göra tvärt om. Förlåt kroppen, förlåt förlåt förlåt.

Hur det än är i mitt fall så vill jag påminna er om att det inte är värt det. Det är inte värt att leka med döden och dessutom riskera sjukdomar och men för livet. Anorexi är en sjukdom, men snälla, försök att tänka på att era liv kan förstöras. Även när du blir frisk från anorexi kan du dra på dig andra sjukdomar att behöva kämpa med. Ett mellanrum mellan låren kommer aldrig vara värt det. Gör inte som jag, ångra er inte i efterhand.

Ett halvår fri från självskador!

bild (61)Idag är det en jättespeciell dag för mig. Idag är det ett halvår sedan jag kom till behandlingshemmet, och idag är jag också ett halvår fri från självskador!!! På dessa sex månader har jag förändrats massor, blivit en ny tjej till och med. Grattis till mig själv, jag är så stolt och glad. Trots att det har varit så himla tufft då och då så har jag bevisat att det går, och om man kämpar kan man ta sig hur långt som helst.

Jag om min terapeut skulle egentligen fira idag men istället satt vi på akuten hela dagen, men sen när blir livet som man har tänkt sig? Egentligen spelar det ingen roll, det enda som är viktigt är att jag är sex månader skadefri!

Sjukhus

akutenBlä på den här dagen! I cirkus fyra veckor har jag haft svåra kramper i magen. Jag har hela tiden tänkt att det har med min tidigare anorexi att göra, men i förra veckan beställde jag ändå en tid till vårdcentralen. Men igår kväll blev jag konstigt yr och imorse hade jag gula fläckar runt ögonen och då tyckte personalen att vi skulle åka till akuten så där och på kirurgakuten har jag spenderat dagen. Efter en del prover fick jag beskedet att jag inte behövde akutopereras, men att mycket tyder på att jag har gallsten och måste operera bort gallblåsan. Om max två veckor ska jag göra ett ultraljud för att få en slutgiltig diagnos, tillsvidare ska jag försöka undvika viss mat. När läkaren sa det kom tårarna. Att börja undvika viss mat är som att få in ett anorektiskt tvång igen. Därför grät jag när vi lämnade sjukhuset, rädd för att fastna i tvång kring mat igen. Men jag är stark och jag kommer klara det.

Vid sidan om kommer en utredning kring min lever starta. I flera månader har mina levervärden inte varit så bra så nu ska detta utredas. Om jag inte har gallsten så ska även en utredning om magen starta. Ibland blir jag så himla trött på livet. För är det inte psykiska sjukdomar så är det fysiska. Men som min terapeut sa, ibland måste man få vara trött och ledsen på allt, det är okej. Därför är jag just det, trött och ledsen. Men det betyder inte att jag ska sluta kämpa, tvärt om. Jag måste kämpa ännu mer. Det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det.

Tävlingen i sjukdom

Att vara sjuk är ibland som att vara med i en tävling. Tävlingen pågår lite överallt. På avdelningar, på internet, i vardagen. Tävlingen om vem som är sjukast, smalast, får dricka flest näringsdrycker, vem som har sond. Tävlingen om vem som har flest diagnoser på pappret, vem som får sitta i rullstol, vem som är inlagd. Tävlingen om vem som skär sig djupast, vem som åker fram och tillbaka till akuten mest. Den där jävla tävlingen om vem som har mest ärr på kroppen eller vem som äter flest mediciner. Jag har varit med och tävlat, jämfört, varit hon som önskar att hon varit sjukast, smalast, bäst på något.

Idag är jag glad för att jag inte tävlar längre. Ni kan inte räkna med mig. Jag är varken smalast eller sjukast. Jag har kommit förbi det där, slutat att jämföra mig. Och tack och lov för det, man kan inte tävla i sjukdom. Man ska inte jämföra sig. Alla har det jobbigt på sitt sätt. Att behöva sitta i rullstol pga undervikt betyder inte att man har det jobbigare än den som lider av en ätstörning och har en normalvikt. Att ha stora ärr på kroppen betyder inte att man mår sämre av sitt självskadebeteende än vad någon med mindre ärr gör. Idag när jag ser människor som tävlar i sjukdom, så känner jag bara att jag är så glad att jag inte är med längre, att jag går min egna väg och är lycklig som börjar bli frisk istället. Jag har aldrig varit smalast, aldrig sjukast, aldrig den tjejen som jag ibland ville vara, och tack för det. Mitt kaos har varit mitt helvete, men jag är inte längre en del av det.

Att studera och ha psykiska problem

Hur lyckades du så bra med dina studier trots psykiska problem? Har du några tips som fungerade för dig?

När jag gick på högstadiet blev skolan väldigt lidande. Dels för att jag hatade skolan jag gick på, och dels för att jag mådde väldigt dåligt. Sedan började jag på världens bästa gymnasieskola och då gick det bättre, antagligen för att jag trivdes så bra. Skolan blev liksom den platsen som jag levde för, och jag mådde som bäst under tiden jag var där. När jag gick på gymnasiet var det som att jag var en frisk tjej mellan åtta till fem, sedan var jag sjuk varje kväll när jag kom hem till min ensamhet. Det första halvåret på gymnasiet var det ingen som visste om mina sjukdomar, inte förens Marcus dök upp. Sedan fick lärarna och mina kompisar reda på det, och trots att jag var så himla arg för det då så var det bra. Lärarna kunde stötta mig och göra upp en plan som fungerade, så att jag kunde studera och vara sjuk samtidigt. Mina lärare på gymnasiet var bäst, de såg alltid till att jag skulle orka. Det var först sista terminen som jag blev sjukskriven på heltid, då fungerade inte skolan längre. Trots att det var det värsta scenariot jag kunde tänka mig så blev det bra. Även då fick jag en individuell plan som gjorde att jag lyckades gå ut gymnasiet med endast 200 poäng IG. (en kurs jag inte kunde läsa pga sjukskrivningen).

Mitt bästa tips för att orka är faktiskt att prata med sina lärare. I många fall så går det att göra individuella planer utefter sina möjligheter. Sista terminen när jag var sjukskriven till exempel så behövde inte jag göra exakt alla uppgifter som de andra gjorde, utan jag fick studera hemma och göra det som absolut var nödvändigt för att kunna få ett betyg. Det mesta går att lösa, men ibland behöver man en bra plan för att det ska bli möjligt. Försök att inte vara rädda för att prata med era lärare, att förklara sin situation och försöka hitta möjligheter till att sina studier ska fungera visar bara att du är motiverad.

Sedan är det såklart viktigt att man lyssnar på sig själv och sina problem. Hälsan kommer ALLTID i första hand, livet är det viktigaste vi har. Att studera och samtidigt vara sjuk är absolut ingen omöjlighet, men det är viktigt att lyssna på sig själv och vad man egentligen orkar med. Det viktigaste i livet är att man är rädd om sig själv.

I ett väntrum

bild (56)Igår spenderade jag dagen i ett väntrum. Tillslut fick jag beskedet att jag inte har lunginflammation, men att jag har ett elakt virus som har angripit lungor och ryggen. Jag fick en starkare hostmedicin utskriven och sedan är det vila vila vila som gäller den närmsta tiden, men det är ju inte hela världen trots att jag kände mig lite gnällig igår kväll när hela kroppen strejkade. Nu ska jag äta frukost och sen svara på massa mejl.

Sjukling

130315Såhär gick jag klädd igår när jag var på stan en stund. Tröja och shorts från H&M, nitarmband från Lindex.

Min fredag kväll var inte så bra. Jag satt i telefonkö med sjukvårdsupplysningen för att sedan få beskedet att jag kan ha lunginflammation. Om mitt tillstånd inte hade förbättrats tills idag så måste jag åka till herr doktor. Då jag fortfarande mår som igår så ska jag snart åka in för att få en bedömning. Roligare helg kan man ha va? Jag håller såklart tummarna för att det är en vanlig förkylning och att jag snart är på benen igen.

Hoppas ni får en fin helg helg! Förresten, ni som mejlat mig och inte fått svar – jag har absolut inte glömt bort er, det har varit lite mycket bara, men så snart jag har kryat på mig lite ska jag se till att svara. Kram ♥

Hur det än känns

Imorse när jag vaknade kände jag mig lycklig. Skrattade bort tröttheten tillsammans med personalen. Plötsligt känner jag så mycket ilska, får aggressionsutbrott och skäller på personalen och en annan patient. När ilskan har lagt sig blir jag bara så himla ledsen. Humör och känslor som pendlar snabbare än vad jag själv hinner reagera. Känslor som jag inte kan förstå. Min terapeut försöker hjälpa mig dessa dagar då livet med borderline är jobbigt, men helt ärligt blir jag inte så mycket klokare för det. Jag tycker ändå att allt är konstigt, som att jag inte förstår mig själv. Jag förstår inte borderline. Det enda jag känner mig säker på, det är att det är jobbigt att leva med. Jag hatar borderline, fy fan vad jag hatar sjukdomen. Ibland får man bli arg på sin diagnos, på att livet ska göra ont. Det jag dock också vet, det är att det kommer bli bra igen. Inom en snar framtid kommer jag vakna en morgon och känna mig lycklig, precis som jag gjorde imorse. Har jag tur händer det redan imorgon, om inte, så får jag försöka stå ut. Ibland tycker jag bara att ett rakblad hade varit den bästa lösningen, men jag vet att det inte är så. Ibland tycker jag att behandlingshem är skit, att personalen gör fel, att de är orättvisa. Ibland är det hemskt kämpigt att bo här, men jag vet också, att just det här räddade mitt liv. Hur svårt allt än känns ibland, så får man försöka stå ut och kämpa vidare. Det kommer alltid en morgondag.

Näthat

[videofyme id=”1022230″ class=”aligncenter”]

 

Lite kvällstankar om allt detta närhat som finns.

Från barn- till vuxenpsykiatrin

Nu är jag tillbaka på Skånsk mark och kommer därför ta tag i bloggen igen. Jag kommer återgå till inlägg som handlar om psykisk ohälsa och jag tänkte börja med att svara på en fråga som dök upp för ett tag sedan.

Tjejen som skrev undrade hur min remittering från BUP till vuxenpsykiatrin gick till?

Som jag har berättat tidigare så gick någonting väldigt snett med den sista psykologen jag hade på BUP. Mitt videoinlägg om detta kan ni se HÄR. Jag tvingades alltså sluta på BUP helt utan varken förvarning eller planering för vidare vård. Så som det gick till för mig, ska det såklart inte vara. Det var ett allvarligt fel från BUP och ingen ska behöva behandlas så. När man inte kan gå kvar på BUP men behöver vidare hjälp ska detta ske planerat, en vårdplan eller liknande ska alltid finnas.

När min kontakt med BUP sas upp gick jag i cirka ett år utan hjälp från psykiatrin. Sedan en dag, ett halvår efter att jag fyllt 18 år, så ringde jag själv till vuxenpsykiatrin och fick en remiss till sjukhuset för att göra en utredning och sedan bli remitterad till rätt mottagning. Sedan dess har jag varit inkopplad i psykiatrin och blivit runt skickad väldigt mycket mellan både olika slutenvårdsavdelninar men också inom öppenvården.

Såhär gick det alltså till för mig. Det blev inget bra svar på frågan egentligen, men ni kan ju se min historia som ett exempel på hur det inte borde gå till 😉

Bye Göteborg

20130311-123000.jpg

Igår hade jag en så fin dag med min bästa tjej som jag träffade på sjukhuset 2011. Vi shoppade, fikade, pratade allvar, åt lunch, kramades och skrattade.

Nu sitter jag på bussen mot Lund. Det känns hemskt att åka tillbaka till behandlingshemmet för jag har haft det såå bra på min permission. Jag har verkligen levt livet som en helt frisk tjugoettåring. Men jag vet att jag har mycket kvar att kämpa med. Jag vet att jag har en diagnos kvar att övervinna. Därför måste jag tillbaka till Skåne igen, men jag hoppas att det inte dröjer ett halvår innan jag kan träffa mina vänner igen!!

BORÅS!

20130310-102948.jpg

Jag hade en grym utekväll i fredags med syrran och min barndomsvän.

Igår trotsade jag bakfyllan och tröttheten och åkte till Borås för att träffa vänner, fika, shoppa, dricka vin, se på film, frysa ihjäl på en balkong med cigg, prata, skratta. Ja, leva helt enkelt!

Nu sitter jag i Borås och väntar på bussen som ska ta mig till Göteborg. Idag ska jag träffa min älskade vän som jag mötte på avd 336. Det här är den bästa veckan i mitt liv!!

En supe(a)rfredag

20130308-195719.jpg

Idag har jag och syrran hängt i stan med mamma hela dagen. Vi har shoppat och ätit lyxlunch med vin. Nu har min och syrrans barndomskompis kommit och efter en liten förfest sitter vi nu på spårvagnen mot stan för middag och sedan en natt på en uteklubb. Jag mår så himla bra! Hoppas ni får en fin start på helgen!

Systerkväll

20130307-235600.jpg

Brorsan stannade på middag och efter att han åkt hem hade jag och min kära syster en riktig helkväll med snacks, alkohol, film och massa prat. Nu väntat jag på att hon ska krypa ner i sängen jämte mig. Imorgon ska jag upp tidigt för en fullspäckad dag! Jag vill ALDRIG tillbaka till Skåne!

Uteservering!

20130307-161513.jpg

Idag har jag haft en härlig eftermiddag! Min bror kom strax efter lunch och då åkte vi och syrran iväg till Gunnebo slott och åt lunch. Sen satt vi på uteserveringen en lång stund och drack kaffe. Älskar våren!

Resdag

20130306-150345.jpg

Om fyrtio minuter är jag hemma i Göteborg och står i syrrans armar. Sen halv tio har jag varit på resande fot men allt har gått bra. Jag har känt mig så lycklig! Jag kan inte förstå att jag snart är hemma.

Förutom massa timmar på tåget och bussen har jag hunnit med en kaffe i solen i Lund. Ikväll blir det nog lugnt hemma hos syrran och min svåger. Som jag har längtat efter denna permission!

Ullared!

20130305-173414.jpg

Hej vänner! Oj vilken lång dag det har varit idag. Gick upp 04:15, satt i en bil i tre timmar, shoppat på Ullared i nio. Nu ska vi åka hem så om cirkus tre timmar är jag tillbaka på behandlingshemmet. Då ska jag packa för imorgon åker jag på permis till Göteborg! Jag längtar så otroligt mycket. I vanliga fall när jag är ute och reser så brukar jag ju låta bloggen vila, men har bestämt mig för att ni ska få följa med mig under mina dagar i Göteborg! Kul va?

Hoppas ni mår bra!

Det finaste från er

Jag har fått höra så mycket fint om vad som har varit det bästa i veckan för er. Därför vill jag dela det med alla mina läsare. Att tänka positivt och fokusera på det som är bra är viktigt.

”Det bästa som hänt mig denna vecka var när ”the boy of my dreams” skicka en bild till mig där det stod att han tyckte jag va söt.. hihi”

”Det bästa med min vecka var att jag och min pojkvän beställde våra förlovningsringar”

”Det absolut bästa med veckan är nog att jag höjde mitt betyg i idrott och att jag fick ge min kompis en riktigt god kram eftersom det idag är self injury awarness day och hon har problem med ätstörningar och hon hade eller har problem med självskador. Det kändes verkligen bra att krama henne hårt på denna dag för att visa att hon är speciell”

”Min veckans höjdpunkt var att jag hälsade på min syster som ligger inlagd på bups slutenpsykiatri”

”Veckans höjdpunkt var nog att lillan började bli frisk igen och en kurs i huvudstaden torsdag-fredag”

”Det finaste den här veckan är att våren verkar ha kommit, så underbart”

”Det bästa med min vecka är att jag blev utskriven från måltidsbehandligen, och gick upp till lägsta hälsovikt”

”För mig var veckans höjdpunkt att fika i solen med min mamma & syster. Dessutom var det fint att fira 50 dagar utan rakblad och stygn”

”Höjdpunkten i min vecka var att jag hade många fina samtal med min bästa vän ♥”

”Det bästa som hänt mig i veckan är att jag flyttat till mitt alldeles egna lilla studentrum. Det var så mycket finare än jag trodde och efter ett besök på IKEA med den person jag gillar mest blev det till ett av världens finaste rum”‘

”Jag tycker som du, det är skönt med vår. Det var dags nu”

Metallen är inte värd det

På terapin idag kom tårarna. Jag mår inte dåligt, är inte i någon svacka. Det är bara det att det finns så mycket känslor inom mig. Idag pratade vi om mitt självskadebeteende, eller före detta vill jag kalla det. Idag har jag varit självskadefri i 167 dagar. Snart är det ett halvår. På terapin pratade vi om bloggen och jag inser vilken motivation ni ger mig. Jag vet att många av er ser upp till min styrka, och att jag har blivit en förebild för en del av er är viktigt. Viktigare än vad ni tror. Jag vägrar gå tillbaka till det sjuka, till rakbladen. För min skull, för mina anhöriga, och för er. Jag vill hålla kvar ert hopp, jag vill bevisa att det går att bli fri. Sedan fick jag ett mejl som också gav mig ännu mer motivation. Jag fick ett papper från SHEDO som jag ska skriva under. På pappret stod en punkt som fick mig att tänka till extra mycket. ”Jag förbinder mig härmed att acceptera att jag för detta uppdrag ska vara fri få eventuell ätstörning och/eller självskadebeteende och att jag om jag skulle få ett återfall omedelbart underrättar SHEDO:s styrelse.”

Att gå tillbaka till rakbladen är som att förstöra allt. Alla mina drömmar, alla planer, alla projekt, ALLT förstörs. Mitt liv, det jag brinner för, det jag kämpar för, försvinner då. Är det värt det? Nej, såklart inte. Jag har tagit mig långt på kort tid, jag har varit självskadefri en längre period, blivit av med två diagnoser, börjat jobba med psykisk ohälsa på olika sätt, blivit en gladare tjej. Jag har framtidsplaner och en del av det jag drömmer om gör jag faktiskt redan. Jag har fått ett jobb som bloggredaktör, jag ska bli informatör genom Hjärnkoll. Aldrig i livet att metallen skulle få ta detta ifrån mig. ALDRIG någonsin. Det är inte värt det.

Glöm aldrig att det går att bli fri. Och det kommer vara värt kampen dit.

Veckans höjdpunkt!

Det bästa som har hänt denna vecka har varit att våren kommit hit. Det finns inget skönare än att öppna fönstret på morgonen och låta solen lysa in och vårluften fylla rummet. Jag har varit ute i solen en hel del under dessa dagar. Invigt min skinnjacka och haft fika premiär på stranden.

Förra veckan berättade flera av er vad som varit det bästa med er vecka. Det var så himla fint att läsa, så vill ni dela med er får ni mer än gärna göra det. Om flera av er kommenterar kanske jag kan göra ett litet inlägg med fina saker som hänt er den senaste veckan?

Om en anhörig lider av en ätstörning

Jag fick en fråga om jag kunde ge tips på vad man kan göra om ens kompis lider av en ätstörning. HÄR & HÄR har jag gett tips på vad man kan göra som anhörig till någon som mår dåligt, men i detta fallet handlar det om en ätstörning och då har jag ytterligare några tips.

Först kommer några allmänna tips till dig som är anhörig till någon som lider av psykisk ohälsa. Man kan aldrig prata om detta för få gånger.

Om någon i ens närhet mår dåligt är det viktigt att visa att man finns. Det viktigaste man kan göra som medmänniska är att visa att man bryr sig. Det är bra att fråga personen hur han eller hon mår, då visar du att du bryr dig och har tid. Att lyssna är också viktigt. Det är alltid bra att ge beröm och berätta om de positiva sakerna du ser hos personen. Försök att hålla hoppet uppe, för sanningen är att de allra flesta med psykisk ohälsa återhämtar sig. Jag tycker också att det är viktigt att uppmuntra personen till att ta professionell hjälp. Är man under 18 år kan man ta kontakt med BUP och är man över 18 år kan man ta kontakt med en vuxenpsykiatrisk mottagning eller på sin vårdcentral.

Om personen som inte mår bra är ett barn eller en tonåring, tycker jag det är viktigt att prata med en vuxen. Det kan vara en förälder, en skolsköterska, en lärare. Någon du helt enkelt litar på. Du sviker inte din vän, du kan till och med rädda livet på honom eller henne.

Om en anhörig lider av en ätstörning är det såklart viktigt att tänka på det som jag skrivit ovanför och i tidigare inlägg, men jag har som sagt lite andra tips och tankar också. Det kan vara bra att försöka äta tillsammans med personen så ofta det går. Om man äter ihop och ser att personen äter väldigt lite kan det vara bra att uppmuntra till att ta mer. Jag tycker också att det är viktigt att berätta att man ser att personen äter för lite, tränar för mycket etc. Det kan vara bra att vara förberedd på att personen med en ätstörning kan få ångest vid måltiden och då försöka finnas där om detta sker. Ibland kan det räcka med en kram.

Jag anser ju att personer med ätstörningar behöver adekvat hjälp, precis som många med annan psykisk ohälsa. Att hjälpa personen att söka hjälp är därför viktigt.

En annan sak som jag vill ta upp är hur personer med ätstörningar kan tänka och göra. När jag var sjuk i anorexi så ljög jag mycket. För alla jag älskade, jämt. Jag gjorde vad som helst för att slippa äta. Jag ljög om vad jag hade ätit, hur mycket jag hade tränat etc. Jag gjorde också allt jag kunde för att slippa umgås med någon. Jag svarade inte i telefon, ville inte träffa någon. Jag minns så väl en gång i somras när jag var väldigt sjuk. Min kära syster och svåger försökte hjälpa mig att äta. De ville att jag skulle vara med dem så mycket som möjligt, de uppmuntrade mig alltid till att ta mer mat. Men jag ljög hela tiden, blev arg, ville inte träffa dem längre för att de försökte få mig tjock. (Så tänkte jag då). När de ringde och ville äta middag med mig så svarade jag inte. Men sen en dag, så kom dem bara till min lägenhet helt oförberett. Jag fick panik. Blev arg. Idag, flera månader senare, och frisk som jag är, är jag tacksam. Otroligt tacksam. De kämpade verkligen för min skull, mer än någon annan jag känner. De hade kunnat offra allt för att jag skulle äta, bara lite grann. De ville inte att jag skulle tappa fler kilo, de ville inte att min puls skulle bli lägre. De ville bara att mitt hjärta skulle slå.

Så trots att jag var arg och panikslagen då, så gjorde dem rätt. Man kan aldrig tvinga någon att äta, men man kan försöka. Man kan finnas där, kämpa och vägra ge upp. Det gjorde min syster och min svåger. Och jag också såklart. Jag vägrade ge upp.

anorexiaAtt bestämma mig för att lämna den här tjejen är det bästa jag har gjort. Fyra månader sedan friskförklarningen och känner jag inte igen henne på bilderna.

På stranden

Efter lunch åkte jag till stranden i det fina vädret. Tillsammans med personal fick jag en skön promenad och sedan satte vi oss och fikade i solen. Så himla skönt! Fler såna här dagar tack!

stranden

Instagrambilder – Februari

instafebI februari har jag:

Varit på strandpromenad och skrivit i sanden. Färgat håret svart. Varit trött på snön. Gjort en tavla. Kört folkrace som var hemskt. Gått runt i mina favoritleggings. Jobbat med mitt projekt. Klappat tre söta lamm som fötts på behandlingshemmet.

Och massa mer.

Vill ni följa med i min fotodagbok på Instagram heter jag jessi91 där.

Min epilepsi då & idag

Jag fick en fråga om min epilepsi, en sjukdom som det var längesedan jag pratade om. Frågan var hur epilepsin påverkar mig idag och om den har påverkat mitt psykiska mående tidigare.

Idag påverkar inte min epilepsi mig alls, vilket är så skönt. Jag är verkligen tacksam för det. När jag fick diagnosen kändes allt skit. Jag visste inte om mitt liv skulle bli helt annorlunda. Läkarna visste inte om jag någonsin skulle kunna leva det livet jag drömde om. Trots att det såg ganska mörkt ut då så blev det ljust tillslut. Jag fick en fungerande medicin och har nu varit anfallsfri sedan april 2011.

När jag fick diagnosen epilepsi påverkade det mitt psykiska mående mycket. Dels blev jag bitter, för jag var inte värd att drabbas av en sjukdom till. (Ingen är såklart värd att bli sjuk). Jag begränsade mitt liv istället för epilepsin. Jag vågade inte träffa vänner, jag vågade knappt någonting för jag var så rädd för att få anfall. Däremot vågade jag vara på gymmet så jag började träna flera gånger om dagen vilket gjorde mig sjuk i anorexi.

Den sommaren som fick diagnosen epilepsi var jag på sjukhuset hela tiden. Det var så många undersökningar som skulle göras, så mycket prover som skulle tas. Det jag kommer ihåg från den sommaren är en sjukhuskorridor. Detta gjorde mig också arg, för jag hade redan spenderat så många timmar på sjukhus. Jag orkar inte vara där mer, ville inte, hatade allt. Det var en jobbig tid, och epilepsin började hemskt. Efter mitt första anfall blev jag inlagd på sjukhus då läkarna trodde att jag hade en hjärntumör. Den paniken jag kände då har satt spår i mig. Att få höra det var nog det värsta jag någonsin upplevt. Att ligga skräckslagen och vänta på det slutliga beskedet. En hel natt låg jag och väntade på svaret från läkaren, ni kan ju gissa hur mycket jag hann tänka där.

Tack och lov var det ingen hjärntumör. Det var en sjukdom som jag kunde hantera. En sjukdom som trots allt gav mig ett bra liv. Visst får jag ibland anpassa mig efter epilepsin, men det är inget som jag lider av. Jag håller mina tummar varje dag för att jag ska förbli anfallsfri, även om jag vet att det inte finns några garantier. Men jag tar en dag i taget och det viktigaste är att jag idag begränsar epilepsin och inte mig själv. Mer om epilepsin kan ni läsa i kategorin ”epilepsi” som ni hittar till höger →

epFyra bilder från mitt första epilepsianfall, tiden på sjukhuset då hjärntumör misstänktes.

Att våga berätta

Hur fick dina föräldrar veta om ditt mörker? När förstod de att du skar dig och var deprimerad?

Detta är så himla många år sedan att jag knappt minns. Det var i alla fall när jag gick på högstadiet. Allt var ganska kaotiskt, jag förändrades. Den duktiga tjejen började skolka, bråka med lärarna. Mina lärare fick reda på hur jag mådde och tillsammans med dem bestämde vi att jag skulle prata med mamma. Den dagen kommer jag ihåg mycket väl. Jag var fruktansvärt nervös men när hon kom hem från jobbet berättade jag. Att jag mådde dåligt. Att jag skar mig såg mamma på mina armar då och då trots att jag försökte dölja det. Med hjälp utav skolan kom jag i kontakt med BUP men där fick jag tyvärr ingen hjälp, men det är en annan historia som jag säkert har berättat någon gång.

På den tiden var jag en annan tjej. Dels för att jag var fjorton år, men också för att jag mådde fruktansvärt. Jag bråkade mycket med mina föräldrar och kunde inte resonera eller tänka klokt. Idag har jag och mamma en jättebra relation och jag kan verkligen berätta för henne hur jag tänker och mår. Hon förstår och stöttar mig till hundra procent.

Men trots att det var jobbigt att mina föräldrar fick reda på mitt mående så var det ändå bra. Om ingen hade vetat, varken mamma och pappa eller lärarna, så hade jag inte kunnat få något stöd alls, och det behöver man verkligen. Jag tycker att det är viktigt att prata med en vuxen om man är i tonåren och mår dåligt. En vuxen kan ge stöd och hjälpa dig att få rätt hjälp. Att inte stå ensam i sitt mående är viktigt.