Från barn- till vuxenpsykiatrin

Nu är jag tillbaka på Skånsk mark och kommer därför ta tag i bloggen igen. Jag kommer återgå till inlägg som handlar om psykisk ohälsa och jag tänkte börja med att svara på en fråga som dök upp för ett tag sedan.

Tjejen som skrev undrade hur min remittering från BUP till vuxenpsykiatrin gick till?

Som jag har berättat tidigare så gick någonting väldigt snett med den sista psykologen jag hade på BUP. Mitt videoinlägg om detta kan ni se HÄR. Jag tvingades alltså sluta på BUP helt utan varken förvarning eller planering för vidare vård. Så som det gick till för mig, ska det såklart inte vara. Det var ett allvarligt fel från BUP och ingen ska behöva behandlas så. När man inte kan gå kvar på BUP men behöver vidare hjälp ska detta ske planerat, en vårdplan eller liknande ska alltid finnas.

När min kontakt med BUP sas upp gick jag i cirka ett år utan hjälp från psykiatrin. Sedan en dag, ett halvår efter att jag fyllt 18 år, så ringde jag själv till vuxenpsykiatrin och fick en remiss till sjukhuset för att göra en utredning och sedan bli remitterad till rätt mottagning. Sedan dess har jag varit inkopplad i psykiatrin och blivit runt skickad väldigt mycket mellan både olika slutenvårdsavdelninar men också inom öppenvården.

Såhär gick det alltså till för mig. Det blev inget bra svar på frågan egentligen, men ni kan ju se min historia som ett exempel på hur det inte borde gå till 😉

4 reaktion på “Från barn- till vuxenpsykiatrin

  1. Känns som om Sverige inte har så bra koll på sånt här. Elr att vårt system borde förbättras. Det är liksom inte okej att det inte funkar, även om det inte handlar om alla fall :/

  2. min historia inom psykiatrin är inte riktigt likadan men det är en annan syn;
    jag gick hos psykolog/läkare från fjorton års ålder. psykologen hade jag i princip hela den tiden (det var på slutet hen slutade). läkare däremot, de kom och gick om vartannat.
    dock fick jag ändå den hjälp jag behövde trots att jag var tvungen att dra samma historia ett antal gånger.
    vid arton remitterade de mig till vuxenpsyk och dit fick jag komma ganska omgående.
    fick en läkare och kontaktperson. kontaktpersonen träffade jag två gånger på ett halvår och när det halvåret gått slutade läkaren väldigt omgående.
    ett och ett halvt år gick utan någon som helst kontakt från min mottagning, mediciner skrevs ut av en läkare jag aldrig träffat.
    tillslut fick jag träffa denna läkaren, som jag förövrigt inte har något förtroende för öht. hen har satt ut och in mediciner utan att skriva det i journalen (vilket jag fick bekräftat vid inneliggande vård) och hen verkar inte direkt insatt i min situation alls.
    räddningen kom när jag fick träffa en underbar arbetsterapeut på mottagningen. under ett halvår har mer hänt än vad som hänt under nästan fyra år på mottagningen.

    så ja, det är väldigt olika från mottagning till mottagning. även fast man bor och går i samma stad. varken bup eller vuxenpsyk har de tillgångar de behöver, vilket är tragiskt, men det är ett faktum. tyvärr.

  3. Låter inte bra alls att kontakten bröts och du inte fick någon hjälp. Hatar när sådana ska hjälpa till inte gör det utan mer snarare gör det motsatta, usch… Nej jättebra att du går någonstans nu åtminstone :)

    Längesedan jag hörde från dig förresten! Hittade hit efter att du vunnit en ”veckans blogg” hihi ^^

  4. Hej! :)
    Har också borderline och andra personlighetsstörningar.
    Även jag har negativa erfarenheter av bup och psykiatrin.
    Det som räddade mig var en privat psykolog eftersom psykiatrin inte förstod mig. Ha det fint! Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>