Trettio minuter

Att gå från svält till normalstora portioner och näringsdrycker är svårt. Att vara instängd på en avdelning är ännu värre. Att sitta i ett kök med personal som tittar på klockan. Som berättar när det är fem minuter kvar, som uppmanar oss till att äta lite snabbare. Hur ska det gå till när anorexin skriker i mitt huvud? Hur ska jag klara av att äta på trettio minuter när det tar nittio att äta ett knäckebröd utan smör? Jag trodde att det skulle vara omöjligt. Jag minns alla dagar på sjukhuset när tårarna föll ner på tallriken, när det gjorde så ont och var så hemskt. Det kändes som att mitt liv var över, som att varje kilo plus på kroppen var ett steg närmare ett slut. Mitt slut. Jag ville inte leva längre om jag skulle behöva se ut sådär. Kunde inte sjukhuset dra åt helvete, kunde jag inte få svälta ifred? Varför skulle personalen tvinga i mig sex måltider plus tre näringsdrycker om dagen? Svår undervikt var svaret, men dem ljög. Fettet fanns över allt.

Att leva med anorexi kan vara som att leva i en annan värld. Jag tappade min livsuppfattning ibland. Tyckte att allt sjukhuset sa var lögner. Men nu flera månader som frisk, så inser jag, att jag var sjuk. Att alla bara ville mitt bästa trots att dem där trettio minuterna var så svåra. Men ibland ljög avdelningen. Ibland fick jag höra att jag hade många år med sjukdomen kvar. Det var inte sant. Jag lyckades bli frisk snabbare än så. För att jag ville. För att jag vägrade vara sjuk.

anbavd 336

11 reaktion på “Trettio minuter

  1. Du är så himla stark tjejen! Vi jobbade inte tillsammans så ofta på ICA men gud vad jag saknar din energi, skulle behöva ha tillbaka dig på jobbet! 😉

    Jag är stolt över dig och jag hoppas att du når alla mål du har i livet, du är grym Jessica! :)

    • Nej, hann man inte äta upp på 30 minuter fick man lämna. Vilket är lite konstigt tycker jag, men samtidigt, skulle man göra det jämt skulle man ju inte komma upp i vikt och då kan det bli fler näringsdrycker, rullstol, vak etc, vilket inte är så kul. Man kommer ju då inte framåt i sin behandling.

      GLAD PÅSK!

  2. Stark du är!
    Dom menade inte att man på ett eller annat sätt alltid kommer få leva med sjukdomen? Typ som en alkoholist egentligen alltid kommer vara det.
    Jag hade enorma ätstörningar när jag var yngre som höll på att ta död på mig. Var riktigt small, men blev aldrig inlagd utan fick hjälp av vänner som fick mig på ”spår” igen.

    Underbart att läsa om någon som lyckats slitit sig ifrån den uppfattningen om sig själv. :)

    Glad Påsk på dig!

  3. Åh, tusen tack för de orden, Jessica. Jag behövde dem.
    Du skriver bra och du peppar mig till att orka fortsätta. Du var stark redan när jag träffade dig på 336, men ändå 1000 ggr starkare nu. Du är inspiration, motivation. Tack att du bloggar. Nya inlägg här gör min dag nästan varje gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>