Första praktikdagen

Idag var det dags för mitt första pass som personal på ett fritids. Trots att jag innan var arg av några orsaker och nervös inför ett nytt ställe så gick det så himla bra. Jag fick jättebra kontakt med många av barnen, lekte, skrattade, höll handen, busade och skojade. Jag tror verkligen att många tyckte om mig, och det är en väldigt speciell känsla. Att lämna behandlingshemmet då och då och börja ta sig till ett friskt och normalt liv är så härligt. Under mina timmar på fritidset tänkte jag inte en enda gång att jag var sjuk. Allt kändes bara så friskt och rätt. Jag är så glad för att jag har tagit mig så långt, att jag för varje dag kommer närmare det friska. Varje dag jobbar jag på ett eller annat sätt med någonting som driver mig mot ett normalt liv, och det är ren lycka. Jag ser fram emot på torsdag när jag ska tillbaka till min praktikplats. För varje sekund som går kommer jag längre ifrån mitt självskadebeteende, all ångest, sorg och det sjuka. Snart är jag en helt vanlig glad tjej på tjugoett år som älskar livet. Trots att jag är arg och ledsen ibland så vet jag att allt kommer bli bra tillslut. Efter den här dagen är jag bara så himla säker.

När jag kom hem var jag glad men trött. Nu har jag jobbat med lite välgörenhet och äntligen ska jag få kasta mig i sängen. Imorgon ska jag plugga och träna och det blir ju G Ö T T ! Hoppas ni har haft en bra start på veckan. ♥

Nytt i garderoben

shoppat1På Shock i Malmö köpte jag en så himla fin klänning. Oxröd med prickar, svart peter-pankrage och ett utskuret hjärta på ryggen ♥ 500 kronor gav jag för den!

shoppat2För ett tag sedan köpte jag en prickig kjol på H&M för 149 kronor. I Malmö köpte jag ett par platådojjor på Monki för 500 kronor.

shoppat3Två reafynd! Ett svart jätteoversize-linne från H&M för 50 kronor och ett döskallelinne från Gina Tricot för 75 kronor.

shoppat4Två nya örhängen från Gina Tricot för 10 respektive 49 kronor. Och ett nytt diadem från TGR för 30 kronor.

Nu kan jag lova er att det är rätt tomt på mitt bankkonto. Fick ni någon favorit bland mina inköp? :)

Att acceptera en förändring

Livet blir inte alltid som vi vill. Väldigt sällan blir det som vi har tänkt. På sju månader har mitt liv verkligen förändrats, på ett positivt sätt. Med trots att det har varit fantastiska förändringar så betyder det inte att det har varit enkelt. Att ta beslutet tillsammans med socialen att flytta till behandlingshem var ett av mina livs svåraste beslut. Också mitt bästa, men att lämna alla man bryr sig om gjorde ont, fruktansvärt ont. Att behöva jobba med sig själv, att förändras, att lämna det sjuka, är inte lätt. Ibland tvivlar jag, hatar och är ledsen. För jag har tvingats bli en tjej jag inte känner. Den Jessica som jag har känt i många år har varit en ledsen och självdestruktiv tjej. En tjej på sjukhus, en tjej som hatat hela världen. Sedan bestämde jag mig för att lämna henne, för att bli någon annan. Att ha accepterat det beslutet har inte varit lätt, även om det nu i efterhand har känts fantastiskt. Det var det bästa beslut jag någonsin kunde ta. Men hela min värld har förändrats, hela min existens har blivit något nytt. Men jag har valt att acceptera denna förändring, jag har valt att acceptera att jag inte längre är den Jessica som jag känner. Varje dag lär jag känna den nya tjejen som jag har blivit, men mitt i allt detta blir jag förvirrad ibland. Just nu går jag min egna väg, tar mina egna beslut, lyssnar på min magkänsla. För att jag tror på mig själv, för att jag vet att den friska tjejen är klok. Men att gå sin egna väg är inte alltid lätt, ibland tvivlar jag på om jag gör rätt. Att bli någon annan än den man var är så himla svårt ibland, och det är en daglig kamp med sig själv för att förstå och acceptera. Men det är värt att kämpa. Man måste våga för att vinna, och jag har vågat. Jag har vågat lämna alla jag älskar, jag har vågat lämna det sjuka, jag har vågat lämna mig själv. Och jag har accepterat det nu, min förändring. Det var aldrig lätt, men det är värt att våga, att bestämma sig.

130428

Bio!

13042723Såhär går jag klädd ikväll. Prickig klänning från H&M och platåskor från Monki. Minns inte vart strumpisarna kommer ifrån. Nu har jag precis kommit hem från stan. Ikväll har jag och behandlingshemmet varit på bio. Vi såg den danska filmen Jakten, helt okej bra. Under dagen har jag sysslat med välgörenhet och nu ska jag ta medicin och slänga mig i soffan. SÅ HIMLA SKÖNT MED HELG !

Det blir bättre

Att kämpa mig fri från mina sjukdomar har varit en fruktansvärd kamp. En lång lång väg som jag inte ens har vandrat färdigt än. Ibland känns det så motigt och jävligt, men det gäller att fortsätta gå framåt i alla fall. Ibland tvivlar jag på allt. På om jag väljer rätt, på min kämpaglöd, min styrka. Men den stora skillnaden från när jag har det jobbigt idag, och när jag mådde dåligt för ett halvår sedan, det är att jag vet att det är värt det. Varje sekund av kamp är värd det. Och jag vet att det blir bra igen. För det är faktiskt såhär, att livet går upp och ner. Och sanningen är att det där som är så jobbigt kommer bli bättre. Livet blir alltid bättre.

Today

1304262

1304263Idag ser jag ut såhär. Skjortan kommer från Tradera och shortsen från H&M. Ringarna har jag köpt lite överallt och till detta hade jag mina kära nitskor. Testade en ny frisyr som krävde en flaska hårspray men det var det ju värt.

Ps ett: Ursäkta att mitt rum ser ut som ett bombnedslag.
Ps två: Jag mår lite bättre idag.

Just idag

När jag var som sjukast så var jag så bra på att vara just det. Jag visste hur jag skulle leva, jag visste hur andetagen såg ut när jag hela tiden levde i smärta, sorg, ledsenhet, ångest och självskador. Idag när jag faller och hamnar i liknande känslor så blir allt svårare. För idag vet jag hur otroligt lycklig jag kan vara, nu vet jag hur det känns att skratta på riktigt. Jag bara önskar att jag fick stanna i den lyckan varje sekund. När jag mår bra så glömmer jag min diagnos. Jag glömmer allt jag går igenom på behandlingshemmet, för jag är så lycklig. Sedan kommer en period när jag har ångest, då jag gråter och funderar på meningen med livet. Den där perioden som alltid kommer tillbaka till mig och som jag har svårt att acceptera. Jag kan inte längre låta mig vara ledsen, jag accepterar inte att jag mår dåligt. Jag försöker vara så stark och låtsas som att borderline inte finns. Jag önskar att jag kunde säga till er att livet alltid är så himla bra, men det är inte sant. Inte ens för mig. Idag gråter jag. För att jag har svåra tomhetskänslor och bara är så jävla ledsen av någon anledning som jag inte vet. Idag har jag ångest. Idag tycker jag att smärtan är större än lyckan. Idag orkar inte jag skratta. Idag hatar jag borderline. Idag tvivlar jag på om jag någonsin kommer bli frisk. Idag är det jobbigt. Och det är okej. Jag tänker inte ge er någon falsk bild. Livet är så här, upp & ner. Om man dessutom kämpar mot en sjukdom så blir det antagligen ännu djupare dalar än för någon som är frisk. Jag måste jobba på mitt tillåtande. Jag måste acceptera att jag har en sjukdom och att jag har lång tid kvar på behandlingshem, av en anledning. Att bli helt fri kommer ta tid, lång tid. Det kommer vara värt att kämpa, det vet jag. Men just idag är det jobbigt, och just idag ska det få vara det.

Malmö och några tårar

13042411304242Såhär går jag klädd idag. Shorts med nitar från Gina Tricot, vitt linne från H&M, zebrarandig blus från Vero Moda, ring från Glitter och armband från Lindex. Detta matchade jag sen med converse och skinnjacka.

Idag har jag åkt bil tjugo mil för en dags shopping i Malmö. Det har varit varmt, mysigt och roligt. Såklart så har jag shoppat lite för mycket men that’s life. Vad jag fick med mig för fint ska jag visa er inom kort. Jag köpte en dödssnygg klänning som jag kommer älska fram tills min död.

När jag kom hem grät jag några tårar. När man bor på behandlingshem får man ibland uppleva sorgliga och tragiska saker. Trots att jag har valt att inte komma de andra patienterna för nära så är det hemskt sorglig när någon som man bott tillsammans med i sju månader blir svårt svårt sjuk. Men jag får försöka fokusera på mig själv så mycket det bara går och kämpa på med min behandling. Ibland är jag så trött på att vara inskriven här att jag bara vill skrika rakt ut. I torsdags pratade jag med läkaren och cirka 17 långa månader har jag kvar här. Det känns ganska overkligt och ibland önskar jag bara att det var över, att jag var frisk nu. Den dagen jag blir utskriven kommer vara den lyckligaste dagen i mitt liv. Sorglig också såklart, för personalen kommer jag sakna så himla mycket, men den dagen jag står där och ska flytta in i min egna lägenhet och börja leva ett helt normalt liv, det kommer vara en fantastisk stund.

Jag hoppas ni har det bra ♥

Praktikplats!

Idag är jag en glad tjej! Som jag berättade om förra veckan var jag ju på möte med en skolchef då jag sökte praktikplats som personal på ett fritids. Idag fick jag reda på att jag har fått platsen så på måndag börjar jag! Det känns så himla kul och spännande och det är ett stort steg mot ett friskt liv! Alltså tack så himla mycket också för alla bra tips ni har gett mig på vad man kan säga till barn om sina ärr. Jag kommer skriva ner allihop och tillsammans med min terapeut diskutera detta så att jag är redo på måndag. Självklart ska jag också göra ett inlägg om detta då jag vet att jag inte är ensam. ♥ Ibland kan det hjälpa så himla mycket, att veta att det finns andra som har kämpat med detta precis som jag gör nu.

Herr ågren en söndagskväll

Trots att jag de flesta dagar är en väldigt glad tjej så dyker ångesten upp ibland. Ofta helt utan förvarning. Trots att den är jobbig så gäller det att försöka stå ut. För ingenting kommer bli bättre av att hantera den på fel sätt. När jag får ångest så brukar jag tänka på allt i mitt liv som är så himla bra och fint, för det finns väldigt mycket. Ibland när jag tänker på det så gråter jag, trots att jag knappt vet varför. Kanske för att alla jag älskar finns flera hundra kilometer bort. Kanske för att jag är lycklig för att jag lever. Kanske för att det finns så mycket sorg i allt jag har gått igenom. Kanske gråter jag just för att jag har överlevt, och kanske för att jag har varit nära döden. Men att fokusera på allt det där som är bra i livet är viktigt, då inser man att det är värt att kämpa. Mot den där ångesten som dyker upp en söndagskväll när livet egentligen är bra. Och kom ihåg att det är en ny dag imorgon. Nu ska jag sova bort min ångest och tänka på allt i livet som är viktigt för mig.

ledsen

Våga se

Psykisk ohälsa syns många gånger inte, men ibland märks den, om man tittar med rätt ögon. Den drabbar många, både sjuka och anhöriga. Därför är det viktigt att vi ser den. Kanske ska man tänka på den där tjejen som har högsta betyg i allt, hon som samtidigt gärna har två jobb. Kanske ska vi reagera när någon gömmer träningskläder i den där skåpet på skolan. Vi borde reagera när någon har långärmat mitt i sommaren, vi borde se han som verkar leva det perfekta livet. Bakom allt det där, bakom högsta betyg, finns det en stor risk att det gömmer sig någon som är väldigt trasig. Vi borde reagera på han som bara äter knäckebröd till lunch, till hon som aldrig hinner ses. Genom att se och våga ta upp den där obekväma frågan kan du rädda många liv. Att våga prata om psykisk ohälsa är ett stort steg för en bättre framtid för oss alla. Fördomarna minskar, hjälpen ökar. Tre av fyra drabbas idag av psykisk ohälsa, antingen med egen sjukdom eller som närstående. Att våga se och reagera kan hjälpa fler än vad du tror.

Att kräkas

När man pratar om ätstörningar och människor som kräks i samband med detta så tänker man ofta på hetsätning. Egentligen ville jag mest uppmärksamma att det faktiskt finns många som kräks efter mat men som aldrig hetsäter. Jag var en av dem. Jag har i princip aldrig hetsätit men när jag var sjuk i anorexia i första perioden så kräktes jag hela tiden. Det blev som ett beroende och tillslut kunde jag knappt dricka utan att kräkas. Jag kände mig otroligt äcklig under den här tiden. Det blev så ångestladdad och varje stund framför toaletten var så värdelös. Att kräkas blev för mig som ett nytt självskadebeteende. Egentligen gav det mig inget annat än en ångestlindring. Men den förklaringen stämmer ju inte heller riktigt då detta beteende i sin tur skapade ännu mer ångest. Jag vill också säga till er att det går att sluta. När jag blev instängd på avd 336 i flera månader så lyckades jag lägga av. För att jag ville. Jag avskydde detta beteende hos mig och att bli fri ifrån det var en väldigt stor lycka. När jag sjuk i anorexia i andra perioden så började jag inte igen. För att jag vägrade. Hur sjuk jag än skulle bli, så skulle jag aldrig någonsin börja kräkas igen då jag avskydde det. Med den inställningen så gick det. Om man bestämmer sig och är väldigt envis så går faktiskt vad som helst. Kom ihåg att det går att få hjälp, och det går att sluta. Det är ett beroende som många andra, men det går att bli fri.

Att leva med ärr

Idag när jag satt i bilen på väg tillbaka till behandlingshemmet och såg på mina armar så fick jag en hemsk ångestkänsla. Att jag ska få leva med min zebrarandiga kropp resten av mitt liv kändes tungt. Att jag aldrig skulle kunna bli lagad igen. Jag är lyckligast i världen för att jag har tagit min ur mitt självskadebeteende, men på något sätt så kändes det som att jag aldrig skulle bli fri från det, på riktigt. Jag kommer aldrig kunna radera allt som hänt, låtsas som att det aldrig har funnits. För i hela mitt liv kommer jag få frågor och påminnas. Nu när jag har jobbat med barn på min praktikplats så har jag inte kunnat gå i t-shirt. För vad säger man till barn i treårsåldern? Antagligen kommer jag nu att få en praktikplats på ett fritids, och då kommer jag vara där under sommaren. Jag kommer inte kunna undvika sommarvärmen, jag kommer få frågor. Min terapeut ska hjälpa mig att hitta en lösning på vad man svarar när det handlar om barn som undrar. Jag blir ledsen när jag tänker på det, det hugger liksom till i hela mig. Trots att jag är en ganska frisk och väldigt lycklig tjej idag så känns livet lite motigt ibland. Vissa dagar känner jag mig låg och ledsen. Men det är okej att känna så också, man måste inte vara på topp jämt. Trots allt så har jag haft ett väldigt kämpigt liv, och det kommer ta tid att gå vidare. Men det går, och jag har tagit mig så otroligt långt på kort tid. Jag tvivlar inte på att allt kommer bli bra igen, jag vet att jag kommer klara vad som helst. Men ibland svider tårarna i ögonen, och det är okej.

bild (69)

Lördagens och glass

130420Såhär ser jag ut idag. Vit t-shirt från Gina tricot, lädershorts med nitar från H&M, gråa nya Converse och nitarmband från Lindex. Vart jag köpt mina pickiga strumpisar och solbrillorna vet jag inte!

Idag har jag varit i Åhus och ätit glass vid hamnen. Det gäller att ta vara på varje liten soldag! Nu blir det middag och sen ska jag sätta mig vid jourmejlen. Bra lördag trots en del tankar som snurrar runt i huvudet. Vad jag tänker på får ni höra om sen. Ta hand om er ♥

Fredagens

130418rätt7Såhär såg jag ut när jag hände på stan idag. Linne och skinnjacka från H&M, kjol från Rut mfl och skor från Vivistyle.

En avgörande betydelse

Såklart så funderar jag mycket på vad det var som gjorde att mitt liv vände. Vad handlade det om, egentligen? Det finns såklart många avgörande faktorer som har lett till att jag har kunnat gå från allvarligt sjuk till nästan frisk. Idag tänkte jag prata om en avgörande grej för mig som jag tror kan vara bra för många att läsa.

Jag var sjukskriven i många år. Gick mest hemma, åkte fram och tillbaka till psyket. Låg på sjukhus mycket. Vem mår bra utav det, egentligen? Jag tror att det är otroligt viktigt för ett tillfrisknande att man kommer på vad man brinner för, vad man tycker om och vad man vill göra. Jag tror att det är viktigt att ha drömmar, mål och att aktivt jobba mot att ta sig dit. Sedan jag började jobba med välgörenhet i olika projekt har jag mått mycket bättre. För äntligen så gör jag just det där som jag brinner för, att hjälpa andra som behöver. Jag anser att det är viktigt att tänka ut vad man tycker om att göra, eller kanske vad man gillade innan man blev sjuk? Jag tror att det är viktigt att försöka aktivera sig med roliga saker i den mån det går. Som jag berättade om här så har ju även mina välgörenhetsprojekt gjort att jag har börjat tycka om mig själv, vilket också såklart förbättrar måendet. Jag känner att jag gör skillnad, att jag behövs och det mår man såklart bra utav.

Allting hänger ihop på ett eller annat sätt. Ibland är det svårt att se mönstret, men vad vi gör är nog en viktig del i hur vi mår. Att isolera sig hemma med rakblad mår nog ingen bra utav. Försök att komma ut i den mån det går och gör just det där som du tycker om!

beachGlad tjej på stranden idag!

När man egentligen inte orkar mer

Flera gånger har jag stått där. Då jag varit så uppgiven att jag inte ens har kunnat gråta. När allt har känts så fruktansvärt nattsvart. När hoppet har lämnat mig helt. Jag har varit där och jag vet att många står där just nu, just ikväll. Jag vet att många kommer gråta ikväll, många kommer svälta, skada sig själva, vara inlåsta på psyk. Det finns många som kommer försöka ge upp. Det finns så himla många som har det jobbigt. Samma hemska ångest som jag har upplevt.

Men till er som läser det här, till er som kanske står där ikväll. Det kommer bli bra. Livet kan förändras, ibland snabbare än vad man tror. Ni kan uppleva saker som ni trodde var helt omöjliga. Läkarna sa till mig, att jag inte skulle kunna bli av med diagnosen dystymi. Jag hade varit sjuk så länge, ingenting tydde på att det faktiskt skulle bli helt bra för mig. Läkarna hittade inga mediciner, ingen terapiform fungerade. Men jag kämpade, mot alla odds, och titta vart jag är idag. Fri från diagnosen. Jag är lycklig idag, skrattar hela tiden. Jag älskar mitt liv så himla mycket, njuter av varje sekund. Och den här förändringen har skett på cirka fem månader. I åtta år gjorde mitt liv väldigt ont, idag är jag en frisk, glad och stark tjej. Kom ihåg, det är aldrig aldrig aldrig aldrig omöjligt. Med rätt stöd och rätt inställning kan man ta sig hur långt som helst i livet. Jag har fått ett otroligt bra stöd från behandlingshemmet, men det är jag som har kämpat och slitit.

Livet på behandlingshem

För ett tag sedan fick jag en fråga om jag kunde berätta om hur livet på behandlingshem är. Vad jag erbjuds för hjälp och hur reglerna ser ut. Jag har ju berättat om det tidigare som ni kan läsa i kategorin ”Behandlingshem” men det kan ju vara roligt att få läsa hur jag tänker och känner nu när jag har varit här i sju månader.

Att bo på behandlingshem kan vara skit och åt helvete, men också väldigt bra. Behandlingshem räddade faktiskt mitt liv. Det var här jag blev av med två diagnoser, här jag lyckades trappa ner på en medicin, det var här jag började skratta igen och det var just här som jag blev lycklig. Om jag hade varit i livet idag om jag inte hade fått komma hit, det vet jag inte. Men jag är nästan säker på att jag skulle vara väldigt sjuk.

Förutom att det är en kamp med sig själv på behandlingshem är det också en kamp med andra. Att bo med människor som är sjuka är inte alltid lätt. Man träffar människor som ljuger, drogar, blir tagna av polisen, bråkar, slår sönder saker, skriker, rymmer. Man kan känna sig så fruktansvärt ensam. Vissa dagar längtar jag hem så mycket att hjärtat håller på att gå sönder.

Mina första tre månader var som jobbigast på behandlingshemmet, av den anledningen att jag inte fick göra någonting själv. Att hela tiden, överallt, ha personal med sig är väldigt jobbigt. Man känner sig så sjuk då, antagligen var jag det också. Idag när jag är så himla mycket friskare och mår bättre får jag göra det mesta som jag vill, därför känner jag mig mycket friare nu. Jag får åka till stan själv, åka på permission ibland, gå en promenad. Ja, det mesta får jag lov att göra bara allt planeras med personalen.

Det finns en hel del regler här, men nu har nästan alla blivit som en vardaglig rutin och det mesta känns också självklart. Man ska följa sitt schema, respektera andra, vara fri från droger och alkohol. Man ska inte prata om sina problem med de andra boende, man ska inte ha affärer sinsemellan, det är förbjudet att hota eller bruka våld, man får inte röka inomhus etc.

Den vård vi erbjuds här är framförallt KBT. Man har terapi två timmar i veckan med sin psykolog. Sedan finns det ju personal dygnet runt så man kan få stöd när som helst.

I det stora hela har behandlingshem varit något jättebra för mig, som ni säkert förstår då jag har blivit väldigt frisk och lycklig. Men ibland är det jobbigt när det är för stökigt här och polisen kommer då och då. Att bo med andra som är sjuka är inte varken så roligt eller lätt alltid, men man får försöka att fokusera på sig själv så mycket det bara går. Jag har valt att inte bli för nära vän med övriga patienter. Jag kommer inte ha kontakt med någon här efter att jag blivit utskriven. När jag lämnar behandlingshemmet är det dags för mig att knyta nya, friska kontakter.

Utan mitt team här på behandlingshem hade det varit svårare än vad det är. Jag har världens bästa kontaktpersoner, min favoritpersonal och min terapeut. Jag känner mig aldrig helt ensam. Vad som än händer under min tid här så kommer de finnas för mig, kämpa för min skull.

Har ni fler frågor så är det bara att ställa dem! Kram ♥

Möte gånger två

130415Jag har haft en så himla himla bra dag idag! Jag hade två möten inbokade och båda har gått superbra! Det första var med en skolchef. Med största sannolikhet ska jag inom kort börja praktisera på ett fritids. Det känns både roligt, spännande och som en bra utmaning! När jag fick höra att några av barnen mådde dåligt och att det fanns flera med speciella behov så insåg jag att jag kommer kunna göra ett bra jobb där!

Sedan var det dags att åka hem och äta för att sedan ta bussen till stan för möte nummer två. Jag hade blivit inbjuden till Röda Korsets styrelsemöte och även det mötet kändes väldigt bra. Jag behöver lite tid att planera och tänka nu, men känner jag mig själv rätt kommer jag nog på ett eller annat sätt börja jobba med välgörenhet hos dem. Om tiden räcker till! Jag har väldigt mycket för mig nu för tiden. Varje dag jobbar jag med jourmejlen, sedan ska jag ta hand om bloggen, vara bloggredaktör för SHEDO, planera ett informatörsjobb genom Hjärnkoll och samla in pengar till BRIS. Dessutom ska jag hinna ta hand om min behandling, vara på barngympa och nu förhoppningsvis även vara personal på fritidset. Jag ska även börja plugga lite grann så jag har verkligen fullt upp precis hela tiden, men jag ÄLSKAR det! Äntligen gör jag sådant som jag brinner för, som jag lever för. Men jag ska prata med mitt team här på behandlingshemmet imorgon och se vad dem säger om att jag nu eventuellt ska engagera mig i Röda Korset också! Det är så himla mycket på gång, men samtidigt så har jag aldrig varit lyckligare! ♥

Dagens

13041323Såhär har jag sett ut idag! Linne från Tradera, shorts och strumpisar från H&M, kofta från Cubus och diademet kommer från Glitter!

Att tycka om sig själv

I torsdags pratade jag och min terapeut om den största anledningen till varför jag inte längre skadar mig själv. Jag började berätta alla anledningar jag kom på. Er, mitt jobb på SHEDO, min framtid, min jourmejl, att jag har blivit en förebild för många. Det ligger säkert mycket i det jag sa, men ändå berättade min terapeut vad hon trodde, och när hon uttalade orden så insåg jag att hon hade rätt. Jag tycker om mig själv.

Allt hänger ju såklart ihop. Jag tycker om mig själv för att jag gör något bra och viktigt. Jag är glad för att jag inte längre är en del av stygn och blodbad. Jag är lycklig för att jag kan peppa och inspirera andra. Jag är glad för att jag finns tillgänglig som ett stöd för många som har det svårt. Jag mår bra utav att jobba med välgörenhet, ställa upp i intervjuer, gå på möten. Alla dessa bitar gör att jag tycker om mig själv. Äntligen efter många år som sjukskriven känner jag att just jag gör någonting bra och viktigt varje dag. Någonting som är värt att kämpa för. Därför tycker jag om mig själv, därför trivs jag med mitt liv idag. Därför skulle jag inte gå tillbaka till rakbladen, därför skulle jag inte gå ner i vikt igen. För om jag gör det så kommer jag förlora det mesta av det som jag kämpar för. Och idag handlar inte mitt liv om en tävling i det sjuka, idag handlar mitt liv om att hjälpa andra och fortsätta vara en förebild för många.

I flera år var jag min största fiende. Jag avskydde mig själv vilket ledde till många rakbladssår, anorexi och slutenvårdsavdelningar. För att plåga mig själv, jag ansåg inte att jag var värd någonting annat. Idag har jag hittat mitt eget värde, och jag inser nu hur viktigt det är att göra någonting som man brinner för. De sista månaderna har jag följt mina drömmar, lyssnat på min magkänsla. Jag har en viktig uppgift i livet. Den handlar om att stötta, kämpa, hjälpa. Alla har inte tyckt att det jag gör är rätt. Är det smart att vara ett stöd för andra som mår psykiskt dåligt när man fortfarande inte är frisk? Nej, det tycker inte alla, till exempelvis inte min terapeut. Men jag är envis, och jag vet vad jag vill i livet. Därför går jag min egna väg, gör det som jag tror är bäst för mig och andra. Tack och lov så är min terapeut fantastisk, så hon väljer att stötta mig i alla mina välgörenhetsprojekt, trots att hon inte tycker att alla mina idéer är bra.

Det är viktigt att våga kämpa för något man tror på. Trots att jag får höra hemska historier genom min jourmejl, så blir jag så himla lycklig varje gång jag inser att just jag, just nu, förändrar en annan människas liv. Just därför tycker jag om mig själv.

Dagens outfit

1304121Idag har jag skönaste outfiten! Den passar till en regnig vårdag som det är idag. Tröjan med nitar kommer från H&M, döskalleleggings från Moonson och sjalen har jag fyndat på Ullared!

Ett sista steg mot det friska

Under en längre tid har jag tänkt och insett att jag har haft ett sista steg för att sedan helt kunna lämna anorexin bakom mig. Det där som var det värsta innan, som var så hemskt. Det där som gav mig allra mest ångest. Att väga sig. Jag berättade det för min terapeut på samtalet idag så vi bestämde oss för att gå till vågen direkt. Utan problem så ställde jag mig där och mötte siffrorna. Det var verkligen inte hemskt, bara underbart att se att jag har gått upp 16 kilo på egen hand. Nu har jag ett stabilt och bra BMI vilket känns fantastiskt. Det var inte det minsta jobbigt att se detta, det känns bara väldigt bra. Hej då anorexin, nu är jag helt klar med dig.

I Wallanders fotspår

1304102Såhär har jag sett ut idag. Linne från Bik Bok och shorts från Gina Tricot. Jag har hängt i Ystad med min favoritpersonal hela dagen. Vi har gått gått gått och gått genom hela stan flera gånger om. Vi hade en Wallander-dag och spanade in massa kända platser som är med i filmerna och böckerna. Vi har sett vart mördare har bott, ätit på Wallanders favoritresturang, varit i Wallanders trappuppgång, fikat en Wallanderbakelse, pratat, skrattat, gått lite till, varit på Wallandermuseet osv osv osv. Jag har haft så himla kul men är nu tröttare än tröttast. Direkt när vi kom hem var det dags för mig att byta om och sticka till min praktikplats på barngympan.

Nu ska jag spendera lite tid framför jourmejlen och sen blir det sängen! Hoppas ni har det bra ♥

Ett liv utan självskador

I åtta år var jag en tjej som alltid hade ett rakblad till hands. Hon som tog med sig det överallt, hon som skadade sig nästan varje dag. När jag var arg, ledsen, frustrerad, glad, orolig, besviken, trött så skadade jag mig. Vad jag än kände.

Idag slog det mig att jag inte har haft en självskadeimpuls på cirka två veckor. Inte ens en impuls. Jag tänker knappt på självskador längre. Eller, visst tänker jag på det då jag varje dag ser mina armar, men jag känner nästan aldrig att jag vill skada mig. Och denna stora förändring har skett på ett halvår. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle bli såhär. I åtta långa år var rakbladet det bästa jag visste, nu skulle vi aldrig ha ett liv tillsammans.

Till er som känner att det är hopplöst, till er som inte tror att det finns ett liv utan rakblad, till er som sitter fast i ett självskadebeetende. Till er, det finns ett ljus. Jag är ett levande exempel på hur livet kan förändras under kort tid. I åtta år älskade jag metallen, idag skulle jag aldrig leva tillsammans med den.

SHEDO-bloggen

Hej vänner! För några veckor sedan berättade ju jag för er att jag har blivit bloggredaktör för föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation). Detta jobb innebär att jag var fjärde vecka är ansvarig redaktör för bloggen. Då många med psykisk ohälsa läser min blogg tänkte jag också tipsa er om SHEDO-bloggen. Varje vecka väljs ett tema ut av ansvarig redaktör och sedan kan man under hela veckan skicka in bidrag kring temat till blogg@shedo.org. Denna vecka är det jag som är bloggredaktör och temat är ”psykiatrin”. Jag tänkte att jag var fjärde vecka kommer göra ett inlägg på denna blogg och skriva om temat ifall någon vill lämna tankar, funderingar, texter eller dikter kring veckans tema. Vill ni själva inte skriva något kan det vara skönt att få läsa mina eller andras tankar om olika teman som handlar om psykisk ohälsa. SHEDO är en viktig förening som helt klart är värda lite reklam. För att komma till SHEDO-bloggen trycker ni HÄR eller på bilden!

shedo-stor

Man lär sig ingenting på att blunda för sitt liv

,dream
Jag drömmer om mycket. Men jag lever också i en dröm. Inte i en fantastivärld, det är bara det att mitt liv är som en vacker dröm. Skulle jag dö nu, skulle jag dö lycklig. Varje dag upplever jag något nytt och fint. Varje dag blir jag friskare och starkare. Som världens bästa dröm. Jag var så trasig för ett halvår sedan, så uppgiven. Idag ler jag och skrattar mig igenom nästan varje dag. Min dröm är att bli helt fri och få jobba på sjukhus. Allt annat jag har drömt om gör jag faktiskt redan. Jag har drömt om att hjälpa människor med psykisk ohälsa, en dröm som har blivit sann. Varje dag får jag vara ett stöd för andra, och det är fantastiskt. Jag har också drömt om ett liv med lycka och utan rakblad. Just det där livet som jag lever idag. Jag är så tacksam för att jag blev så frisk att jag kunde andas igen, leva och inte bara överleva. Tack för att jag stod ut i åtta år, kämpade mig igenom månader på slutna avdelningar. Jag har gått igenom så mycket hemskt i mitt liv, men nu är det en dröm och jag är tacksam och lycklig för varje sekund i ljuset.

Bilden har jag hämtat här.

Veckans höjdpunkt!

Den här veckan har ju varit lite kämpig för mig med sjukhusbesök och ångest över maten, så min veckans höjdpunkt blir mitt team jag har på behandlingshem. Min terapeut och min favoritpersonal. De finns, stöttar och kämpar med mig, jag är inte ensam. Jag har också fått reda på den här veckan att min favoritpersonal ska bli min kontaktperson, jag är så glad! Han är bäst! Så tack T och J. Ni får mig att klara vad som helst!

Som vanligt vill jag ju gärna läsa om vad som var just din veckans höjdpunkt! Kom ihåg att det är viktigt att fokusera på det som är positivt! Så skriv gärna vad som var bra med din vecka så ska jag sätta ihop ett inlägg om just det där som är fint i livet, för er.

Dagens outfit

13040623

Såhär ser jag ut idag! T-shirt från Tradera, nit-jeans från Gina Tricot och så har jag haft converse-premiär!

Ps. Mår bättre idag också. Mindre ångest för maten och inte en enda tår. Igår kändes allt skit och hopplöst, men det är det inte, och kommer heller aldrig att bli.

En kämpig dag

csk

Åter igen en dag på sjukhuset. Det var dags för mig att göra ultraljud för att få svar på om jag har gallsten eller inte. Ultraljudet visade ingen gallsten, men däremot hittades en polyp. Den var liten och det mesta tyder på att den är godartad, men det finns alltid en risk att den är elakartad och då kan den ge allvarliga sjukdomar och konsekvenser. Min läkare skulle kontaktas så nu får jag vänta för att se vad som händer. Ultraljudsläkaren trodde dock inte att det var polypen som orsakade mina svåra kramper, så nu ska utredningen fortsätta.

Jag har gråtit så mycket idag. Haft sådan ångest inför maten att jag har svultit hela dagen. Tillslut blev allt ännu sämre för jag är så fruktansvärt rädd för att bli sjuk i anorexia igen. Min terapeut har försökt hjälpa mig och jag har väl insett att jag absolut inte kan sluta äta. Ju mer jag börjar slarva med maten, desto större risk är det att jag blir sjuk igen. Trots att jag har varit friskförklarad ett par månader så vet jag att vägen tillbaka till en ätstörning är kort. Därför åt jag en bra middag och mår faktiskt bättre efter det. I svält så blir man ju mer känslig och livet gör ännu mer ont då. Jag får stå ut i mina magsmärtor så länge. Visst har jag varit arg på livet idag. Jag kan inte förstå varför jag får så många prövningar, varför jag hela tiden måste få kämpa. Men det är väl så, det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det. Jag måste fortsätta kämpa, trots att jag idag helst skulle vilja skita i hela livet. Men jag kan inte, för jag har er. Jag vet att jag har blivit en förebild för många, och hur skulle det se ut om En flicka som är stark slutar kämpa. Det går inte.

Men trots allt, ibland får man vara trött, ledsen och förbannad. Mitt i allt detta, smärta och sorg, så får jag bara hålla tummarna för att polypen är godartad och att jag snart kan få diagnos och behandling för min mage. Tack och lov så har jag mitt team här. Teamet består utav min terapeut och min favoritpersonal. Dem två stöttar mig, kämpar med mig. Livet kommer bli bra tillslut, det måste det.

Som då, fast nu

Att ha ångest för mat har jag haft så många gånger med min anorexi. Alla dagar jag har gråtit för att ångesten har ätit upp mig. Det har i perioder varit lättare att inte få mig någon näring. Då och då har jag vandrat runt som en pinne i flera dagar utan att äta någonting. För ångesten.

Den senaste tiden har jag åter igen fått mycket ångest inför måltider. Men av helt andra orsaker. Jag har inga ätstörda tankar kvar, men allt handlar om mina kramper i magen som jag har berättat om. Inför varje måltid så vet jag, att just det där kommer orsaka så mycket smärta. Därför gråter jag ibland, har så mycket ångest att jag helst vill gå och lägga mig och skita i livet.

Det känns så himla konstigt, fel och skit att jag ska få ångest över mat, igen. Som alla dagar med anorexi. Jag är livrädd för att gå ner i vikt, livrädd för att börja slarva. Livrädd för att ta mindre mat. Jag hatar att jag måste ändra om min kost, hoppa över det där fettet. Fettet som jag var livrädd för med anorexi, fettet som jag har svårt att äta idag på grund utav magen. Jag hatar jag att måste börja förbjuda mig själv att äta saker. Precis som med anorexin. Min vardag med en magsjukdom känns skrämmande lik min vardag med anorexi. Och jag vill inte ha den vardagen mer, skulle kunna göra vad som helst för att slippa. Imorgon ska jag till sjukhuset, igen. Kanske kommer jag ett steg närmre diagnos och vård. Jag vill bara att detta ska få ett slut nu, jag vill bli den där tjejen som älskar mat. Nu är jag bara tjejen som har ångest inför varje måltid. Som då, fast nu.

Putmagen

Många som kämpar mot anorexi känner nog igen det här. Man går upp i vikt och det mesta sätter sig på magen. Många känner sig gravida, gråter hela dagarna för att detta känns så hemskt. Jag har också gjort det. Under min första vecka på avd 336 gick jag upp tre kilo och fick en mage som såg ut som en fotboll. Och hur lätt är det när man har viktfobi? Inte lätt alls. Jävligt svårt till och med. Därför är detta viktigt att ta upp. Jag vet hur jobbigt det kan kännas, men jag vill att ni ska komma ihåg att detta är tillfälligt. När jag låg inne på slutenvården tyckte nog alla tjejer med anorexi att detta var ett jobbigt fenomen, men det betyder också att varken jag eller ni är ensamma. Av någon anledning fungerar kroppen så, att det först lägger sig på magen, men det kommer att bli bättre och bra igen. Det kommer jämna ut sig. Glöm heller inte att mycket av det man går upp i början efter en undervikt är vätska. Det fick jag höra av sjukhuspersonalen när jag låg och grät i min säng efter tre kilo plus. Kroppen kan bete sig konstigt när man kämpar med en ätstörning. Jag har upplevt både det ena och det andra, men det kommer bli bättre. Kroppen kommer stabilisera sig tillslut. Det är viktigt att försöka ha tålamod trots att det kan kännas kämpigt.

Alla ni med en ätstörning, kämpa. Att bli frisk från anorexi är det bästa som har hänt mig!

Lund

1304012Idag har jag varit i Lund och shoppat och sett ut såhär. Linne från Tradera, shorts och strumpisar från H&M. Det har varit så gött att lämna behandlingshemmet för några timmar då jag suttit här hela påsken och ugglat. Vad jag inhandlat idag får ni se inom kort. Snart blir det mat och sen har jag en stor hög med mejl att svara på. Puss!