Dagens outfit

130531Nu var det längesedan ni fick en outfit! Antagligen för att jag mest har varit sjuk och gått runt i myskläder. Såhär ser jag ut idag i alla fall! Kjolen köpte jag i Jönköping i måndags och kommer från New Yorker. Rosettlinnet är från Tradera och platåskorna från Monki.

Första dagen i t-shirt

Idag hade jag bestämt mig för att åka till praktiken trots att magen har gjort ont. 22 grader och sol men ändå tog jag på mig den långärmade tröjan. Jag var inte redo för att barnen skulle se mina ärr. Sedan kom jag på, att jag antagligen aldrig kommer känna mig redo. Jag kommer alltid ha en undanflykt på varför första dagen i t-shirt inte skulle bli just idag. Därför bestämde jag mig för att det får vara nog nu. Jag bestämde mig för att aldrig mer skämmas över mina ärr, vare sig det handlar om vuxna eller barn. Den lättaste vägen är att gå i långärmat, men det är inte den bästa vägen enligt mig. Därför bytte jag om, tog på mig t-shirten och när jag åkte till praktiken tog jag varken med mig tröja eller jacka, för då skulle det finnas en risk att jag fegade ur när jag väl kom dit.

Första dagen med barnen och ärren har gått bra. En del barn har stirrat, andra har frågat. Men jag blev varken ledsen eller osäker, för jag visste att frågan tillslut skulle dyka upp. Som jag sagt till er innan så berättade jag att jag har varit sjuk inombords och att jag då fått utslag på kroppen som sedan har gett sådana märken. Och barnen tog det bra och var lika kramiga och gulliga trots att min kropp ser lite annorlunda ut. Idag är det första dagen mot något nytt känner jag, för idag var dagen då jag vågade, dagen då jag slutade må dåligt över mina ärr. Jag ser ut såhär, men so what. Idag har jag fått så himla mycket bra peppning på instagram och på bloggens facebooksida, så tack tack tack till er ♥

Jag hoppas att mina framsteg kan peppa någon annan till att våga göra samma sak. Att våga visa ärren. För vi har all jävla rätt att gå i kortärmat en sommardag precis som alla andra. Ärren är ett bevis på styrka. Och vi är starka. Kom ihåg att man ibland måste göra saker som man inte vågar. Jag var jättenervös idag inför detta, men det gick ju bra, och nu är jag så stolt, glad och fri. Kämpa på vänner. Det kommer bli bra tillslut! Och glöm aldrig, man måste våga för att vinna!

freeBilden har jag hämtat här.

Att vara inlåst

Jag fick ett önskemål att berätta om hur det är att vara inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, hur personalen är, hur jag har blivit behandlad och vad man gör på dagarna? Ni kan läsa mer om detta under alla avd-kategorier till höger, men här kommer en liten sammanfattning.

Första gången jag blev inlagd på vuxenpsyk var det hemskt och läskigt. Att dörrarna är låsta, att det sitter hänglås på fönsterna. Sedan gick åren och jag åkte in och ut mellan frihet och lås många gånger. Tillslut var det inte läskigt längre. Sorgligt nog blev jag van. Jag kan enbart berätta utefter vad jag har upplevt under alla dessa månader innanför låsta dörrar. Jag anser att sluten-psykiatrin verkligen inte fungerar. Jag har aldrig fått någon behandling, utan bara förvarats. Med undantag för avd 336, den slutna anorexi- och bulimiavdelning. Där träffade jag en jättebra behandlare, många bra sjuksköterskor och bra läkare. Men trots att det var både slutenvård och sjukhus så var det inte på samma sätt som en ”vanligt” psykiatrisk avdelning.

Det är väldigt få sjuksköterskor och läkare som jag har träffat på sjukhusen som har brytt sig om mig. Knappt någon faktiskt. Personalen har varit mer intresserade av att se på teve än att finnas till som stöd när jag har mått dåligt. Läkarna har bytt medicin lite hastigt och sedan skickat hem mig. Eller så har de inte gjort någonting men tänkt att jag bara kan förvaras i all evighet. Den sista gången som jag låg inne på vuxenpsykiatrin var nog ändå den värsta. Det var efter mitt sista självmordsförsök, men några dagar senare skickades jag hem trots att läkaren så väl visste att jag skulle försöka igen om han lät mig gå. Då fick jag höra ord som ”Det spelar ingen roll för mig om du lever eller är död” och ”Du är bara en patient i mängden”. När jag berättade för honom att han skulle anmälas sa han bara ”En anmälan är lätt att prata bort”. Ja, det där var antagligen den sämsta läkare jag någonsin träffat. Ja, jag har nog aldrig träffat någon som har brytt sig om mig eller min behandling. Så sorgligt och sjukt, men sant. Och jag vet att jag inte är ensam om detta. Psykiatrin debatteras ofta, men tyvärr verkar den inte förändras.

avd86

 avd 86.

Som sagt så är det mycket förvaring när man är inlagd. Egentligen är det som att ligga på vilken sjukhusavdelning som helst, förutom att man är inlåst. Dagarna går åt till att läsa, gråta, sova, röka, se på teve.

Idag är jag så lycklig för att jag är borta från det där, slutna avdelningar. Innan jag flyttade till behandlingshemmet såg jag det som att jag skulle bli inlagd igen. Trots att jag idag är patient inom psykiatrin så ser jag det inte som att jag är inlagd. För jag är inte på ett sjukhus, och jag är inte inlåst. Jag har ett alternativt boende med personal dygnet runt, för att det behövs just nu. Men inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, det ska jag aldrig bli igen. Personalen på behandlingshemmet och den personal som jag har träffat på olika sjukhus är väldigt olik. Här bryr sig personalen så himla mycket. De är bäst och fantastiska! De har blivit som en stor drös med extra föräldrar.

Jag har varit inlagd på många olika psykiatriska avdelningar på flera olika sjukhus och att så många oengagerade människor kan hamna inom psykiatrin förstår jag inte. Inte alls faktiskt. Att psykiatrin har brister har många fått uppleva, både inom sluten- och öppenvård, och det är sorgligt, hemskt och jävligt. Men en bra sak med alla de gånger som jag har träffat sjuksköterskor som inte bryr sig är att jag vet exakt vilken sjuksköterska jag ska bli!

Vill ni höra mer är det bara att fråga, annars går det ju också som sagt att läsa under avd-kategorierna →

sjukanavd 82.

Ett förtydligande om borderline och självskadebeteende

Jag fick en kommentar som löd ungefär såhär: ”Ett självskadebeteende är inte en sjukdom, utan ett sätt att hantera livet. Väldigt få människor med självskadebeteende lider av en psykisk störning i egentlig mening. Jag är positiv till mycket av det du skriver på din blogg, men ibland kan jag inte låta bli att irriteras över ”faktafel” och förklaringar.”

Först och främst, nej, ett självskadebeteende i säg är ingen sjukdom och det har jag nog aldrig påstått heller. Men jag vill också förklara, för er som missat, att jag har diagnosen borderline som innebär väldigt mycket mer för mig än ett tidigare självskadebeteende. Borderline är en psykisk sjukdom, eller personlighetsstörning, som ofta handlar om mycket mer än att man skadar sig själv. Vad borderline innebär för mig kan ni se i två videoinlägg här under. Jag har visat dessa innan, men kanske är det dags att lägga upp det igen? Om jag ”bara” hade haft självskadebeteende som problematik skulle jag ju knappast behöva bo på behandlingshem ett år till då jag nu är självskadefri sedan många månader tillbaka. Hoppas ni får lite mer klarhet i vad min problematik innebär!

[videofyme id=”794434″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”925243″ class=”aligncenter”]

När man känner sig så fruktansvärt ensam

Idag är det en sån dag som jag tycker att behandlingshem är dumt, jobbigt och ensamt. Ibland får jag panik över att bo så långt ifrån alla jag bryr mig om. Idag är en sån dag som jag funderar på hur jag ska orka ett år till. Jag längtar efter att gå i skolan, flytta, ha roligt med mina vänner, jobba. Idag är jag bara trött på att vara ensam, trött på att inte få vara en del av det verkliga livet. Jag saknar alla vardagliga saker som att ta hand om en lägenhet, plugga, handla mat, gå till jobbet, fika med viktiga människor, vara med på släktmiddagar. Jag känner mig isolerad och förbannat ensam och hur jag ska orka ett år till inom dessa väggar har jag noll aning om. Men jag vet, jag är inte frisk, jag har mycket kvar. Jag vet att jag behöver den här behandlingen, jag vet att jag måste fortsätta jobba med mig själv och förändra mitt liv. Men trots att jag vet allt det där, så har jag rätt att tycka att det suger. Just idag är jag arg och ledsen. På att jag blev sjuk. På att jag slits itu för att jag saknar så många människor.

bild (89)Glad Jessica på permis för elva dagar sedan ♥

Jönköping!

Idag har jag suttit i en bil och åkt fyrahundranittiotvå kilometer. Min terapeut är så himla bra och tog med mig till Jönköping. Jönköping ska bli min blivande stad och dessutom bor Marcus där. Ni vet han, som har stöttat, hjälpt, varit så jävla bäst, funnits där och aldrig tappat hoppet om mig. Ni vet han som alltid sa att det skulle bli bra tillslut. Jag har inte träffat Marcus sen jag var inlagd på avd 336, alltså cirka ett och ett halvt år sedan. Varje dag saknar jag honom. Idag fick jag träffa honom igen, och det var ren jävla lycka. Men tiden gick så fort. Precis när jag hade fattat att jag var där, så var det dags att skiljas åt igen. Nu är jag tillbaka i Skåne och känner en blandning av lycka, tomhet, trötthet, ledsamhet och glädje. Det känns som att hela dagen bara har varit en dröm. Ni vet, när vissa dagar som är så viktiga för en bara springer iväg och man fattar inte att det händer. Men den här dagen har verkligen varit bra och min fysiska hälsa har också varit bättre vilket jag är evigt tacksam för. Det är både fantastiskt och smärtsamt att träffa viktiga personer i mitt liv. I alla fall som mitt liv ser ut nu när jag egentligen är så förbannat ensam i Skåne. Inga vänner, ingen familj. Trots att jag har personal hos mig dygnet runt, så är det hemskt ensamt. Men istället för att vara ledsen över det så ska jag vara glad för att jag har fått uppleva den här dagen! Förutom att jag har träffat Marcus så sprang jag på min kära vän Anna som bor i Linköping. Henne har jag inte träffat sen förra sommaren, så att få krama om henne var chockande och så himla underbart. Jag längtar tills jag får börja leva mitt liv ordentligt med mina vänner och alla nya människor jag kommer träffa. Om ett år flyttar jag förhoppningsvis till Jönköping och det kommer bli så bra. Bäst till och med!

Back CameraIdag har jag inte fotat nåt, så en gammal bild på Marcus får duga 😉

Collarbones

collarbonesNär jag hade anorexia var jag besatt av varje ben som stack ut. Kände på kroppen om och om igen, snälla, visst är ryggknotorna lite tydligare idag? Jag älskade varje ben som stack ut. Men det var då. När jag gick upp 16 kilo gick det inte längre att känna mina nyckelben. Nu är jag tusen procent frisk från anorexia och arg för att mina nyckelben är tillbaka. Jag förknippar bara dessa med anorexia. Därför är jag arg. För att kroppen går ner i vikt utan att jag kan göra något åt det och för att benen börjar komma tillbaka. Fuck you jävla kropp. Om du fortsätter såhär kommer jag slå ihjäl hela världen.

Man saknar inte sånt som man har

regnDen här veckan har varit ganska tung. Det känns som att jag har stått i ösregn i ett decennium. Jag gick från att vara så jävla lycklig, till att tappa den där gnistan. Inte på grund utav min borderline, utan för min fysiska hälsa. I en hel vecka har jag legat i sängen. Haft ont, varit yr, trött och allmänt hängig. Att det ska vara så mycket begärt att få vara frisk ett tag? Att få gå till praktiken och skratta lite grann? Nej, livet är bannemig varken rättvist eller enkelt. Idag mår jag i alla fall lite lite bättre, inget ösregn inom mig – bara utomhus. Imorgon ska jag i alla fall ha världens bästa dag. Jag ska sitta i en bil i några timmar och sedan få träffa den där personen som jag saknar mest och som jag har störst behov av att få se efter för lång tid. Vem den personen är får ni höra imorgon 😉

Vad man kan säga till barn om ärr

Äntligen kommer det där inlägget som jag har pratat om; Vad man kan säga till barn om sina ärr efter ett självskadebeteende.

Jag har tänkt, funderat, testat, gråtit, hatat och accepterat. Den här frågan har varit jobbig för mig, men jag har nu bestämt vad jag ska säga, hur jag ska förklara. Om det är rätt eller fel, det vet jag inte, och självklart finns det också andra svar än det som jag ger. Jag tror att det är viktigt att bestämma sig vad som känns rätt för en själv. Jag har fått många tips från er, vilket jag är väldigt tacksam för. Jag kommer dela med mig av alla dessa och sedan berätta vad just jag kommer säga till barn. Det kan också vara viktigt att tänka på i vilken situation man hamnar i. Med det menar jag att svaret kan variera beroende på ålder och mognad hos barnen. Barn är man ju trots allt från noll till arton år.

Här kommer en sammanfattning med saker som man kan säga:

• Ett svar som är ganska vanligt som jag har förstått är att man berättar för barnen att man varit i djungeln etc och slagits mot djur eller att man slagits mot ett monster. En del barn blir nog väldigt fascinerade av just djungeln eller monster att de glömmer själva skadan. Detta svar tror jag dock passar bättre till yngre barn.

• En läsare berättade att hon sa till en femåring att hon hade haft ett jobb med vassa knivar och det fungerade bra.

• En annan sak man kan säga är att ärren är märken på huden som solen inte kan få färg på.

• Man kan vara ärlig och säga att man har gjort sig illa, utan att förklara hur eller varför.

• Ett bra svar när barn frågar är att säga; jag ser ut så här. Vi är alla olika. Sånt accepterar ofta barn. Vi har alla olika livshistorier.

• Man kan säga att det hände under en period i ens liv när man var ledsen.

• Man kan säga att man har varit sjuk, och sedan inte berätta mer. Det kan då också vara bra att poängtera att man är frisk/mår bra nu.

• Man kan förklara att man har varit sjuk i själen och fick ärr från det, på samma sätt som vissa måste operera knät och får ärr efter det. Om barnen frågar vad själen är, kan man be barnen tänka på en stund då de var riktigt glada och berätta att de då var glada i själen. Sedan kan de tänka på en stund då de var riktigt ledsna, för det var också i själen. Är man sjuk i själen är man ofta väldigt ledsen och har ont inombords.

Jag har efter mycket funderande och diskuterande med min terapeut bestämt mig för vad jag ska svara. Jag kommer berätta för barnen att jag har varit sjuk inombords. Om barnen inte förstår vad jag menar med inombords kommer jag förklara det som hjärtat. När jag har fått frågor har barnen inte förstått kopplingen, hur ärren kunde dyka upp för att jag var sjuk inombords och därför har jag kommit på ett svar till det också. Jag kommer berätta att man kan få utslag på kroppen när man är sjuk inombords, och sedan när det läker så får man ärr. Som jag berättade för ett tag sedan fick jag frågor om mina brännskador som jag har på mina armar/händer (en del av mitt självskadebeteende) och då sa jag bara att jag hade bränt mig. När barnen frågade på vad, berättade jag att jag hade bränt mig på eld. Det förstod barnen bra och accepterade det. Jag berättade även att jag inte hade ont nu, utan att jag mår bra.

Denna fråga är djävulskt jobbig, men jag tror att man vänjer sig och lär sig. En viktig sak i detta tror jag är att man hittar någonting som känns rätt för en själv att säga. Det är inte fel att berätta att man varit i djungeln och slagits med djur, men för mig skulle det inte kännas rätt. För andra fungerar det hur bra som helst, och det är just det som är viktigt, att det känns okej för en själv.

Försök även att komma ihåg att du inte behöver skämmas och att barn måste få se att man kan må dåligt, och sedan må bättre igen. Att skydda barn från allt hemskt tror jag inte är en bra lösning, men att försköna verkligheten kan vara bra ibland. Jag tror också att det kan vara viktigt att känna av situationen och tänka på barnens ålder och mognad. Kom ihåg att man också har rätt att förklara att man inte vill prata om det, trots att det är barn som gärna frågar. Barnen lever ju också väldigt i nuet, vilket kan göra det lätt att byta samtalsämne och fortsätta måla, spela fotboll eller vad man nu gör.

Som avslutande ord vill jag säga att vi är fina, med eller utan ärr. Vi är vi, vi är starka och vi måste ibland göra saker som vi varken vill eller vågar. Jag hoppas att ni kan ta nytta av detta inlägg. Jag lägger även en länk till detta inlägg under ”viktiga sidor” i menyn ifall ni vill eller behöver läsa det igen i framtiden. ♥

Läkarbesök

stuckenIdag har jag varit hos läkaren för att påbörja en bukutredning. Jag har blivit stucken ett par gånger och många prover har tagits. Jag träffade tack och lov en läkare som kändes bra. Hon tog mig seriöst och framöver väntar ett gäng undersökningar. Nästa steg är att göra en Rektoskopi och sedan ska jag remitteras till sjukhuset för att gå vidare med svårare undersökningar. Trots att jag har en lång väg framför mig så hoppas jag att allt detta kommer sluta med att läkarna hittar felet så att jag kan börja en behandling.

Det som gör mig mest arg och ledsen är att allt detta påverkar min vardag för mycket. Jag är så fysiskt trött att dagarna mest går åt till att ligga i sängen. Egentligen hade jag ett större välgörenhetsjobb inbokat på lördag, men jag har insett att det är dags att avboka det nu. Men det är väl så verkligheten ser ut, sjukdomar dyker upp och planerna måste ändras efter sin hälsa. Det suger dock att mitt liv alltid har sett ut så med min psykiska ohälsa, sen mår jag bättre och börjar komma tillbaka till livet och då blir jag fysiskt sjuk och hamnar tillbaka i sängen igen. Jag försöker roa mig här så gott det går med datorn, film och böcker. Imorgon ska jag verkligen verkligen verkligen försöka ta mig till praktiken, en liten stund i alla fall. Säga hej till alla barnen, leka lite och sedan återvända till sängen. Jag vägrar låta någon sjukdom ta över mitt liv en gång till!

Hoppas ni har det bra ♥

Avritad

Jag fick ett mejl med en bild som en fin bloggläsare har ritat! Jag blev så himla glad och bilden är så fin så självklart vill jag visa er! Det är första gången jag blir avritad och såklart så känns det häftigt :)

avritad

Det känns som att jag svävar mellan natt och dag

i sängenDen här dagen blev inte alls som jag ville. Mina magproblem blir bara värre och värre och idag har det varit en av de värsta dagarna sedan jag började få problem. Kroppen tar inte upp näringen som den ska, så förutom väldig smärta i magen har jag idag varit så trött, seg och yr vilket resulterade att jag har legat i sängen tillsammans med mitt mumintäcke hela dagen. Jag har sovit större delen av dagen och fick ringa och sjukanmäla mig från praktiken. Idag har också sjukhuset ringt och jag har nu fått prata med min läkare som berättade att de har hittat en sten i gallväggen men då den är så liten kommer jag inte opereras just nu, utan kanske till hösten i så fall. Men kirurgavdelningen tror inte alls att mina svåra problem beror på stenen så jag har nu varit i kontakt med vårdcentralen och på onsdag ska jag börja en ny bukutredning. Att ha väldigt ont, veckor med diarré och viktnedgång känns inte alls alls alls bra. Jag kan inte göra annat än önska att det blir bättre snart, att livet blir enklare igen. Idag känner jag mig bara så uppgiven och frustrerad. Alldeles för många dagar i mitt psykiskt sjuka liv har jag legat i sängen dag in och dag ut, nu vill jag inte hamna där igen på grund utav någon fysisk sjukdom. Men det gäller att kämpa vidare, inte tappa hoppet och modet. Jag lider med min kropp, den har fått utstå så mycket hemskt och kanske blev den skadad någon av alla de gånger jag svälte, överdoserade laxeringsmedel eller tog överdoser. Förlåt i så fall.

En lördagkväll när den är som bäst

20130519-152507.jpg
Festen igår blev så lyckad! Jag träffade ett gäng gamla godingar och några nya trevliga människor! Vi hängde på balkongen med drinkar tills klockan blev tre, skrattade, pratade. Nu sitter jag på bussen som ska ta mig tillbaka till Skåne och det känns alltid så sorgligt. Jag hade kunnat döda för att få ha ett vanligt liv med min familj och mina vänner. Att flytta till behandlingshemmet är det bästa jag gjort, men det är också så jobbigt ibland. Jag vill bara leva helt normalt varje dag och jag hoppas att det kommande året går fort, för livet väntar på mig.

Sommarkänslor gånger tusen

20130518-163319.jpg

Jag har det så himla bra här i Göteborg! Igår hängde jag i stan på en uteservering med mamma och syrran. Sen satt jag, syrran och min svåger ute på balkongen tills kvällen blev natt med drinkar. Idag har jag spenderat hela dagen i stan med mamma bland tusen andra då det är 30 grader varmt plus Göteborgsvarvet. Vi har suttit på tre olika uteserveringar, pratat och myst.

Nu är jag på väg tillbaka till syrran för ikväll blir det fest med massa trevligt folk! Jag ska verkligen fira för idag är jag åtta månader självskadefri! Skåne kan slänga sig i väggen, det är Göteborg som levererar!

Äntligen permission!

Hej vänner. Nu sitter jag på tåget som ska ta mig till Lund för att sedan byta till bussen mot Göteborg! Det är dags för mig att åka på snabbpermis för att gå på fest och mysa med mamma. Den här helgen ska jag försöka koppla bort sjukdomar och bara ha roligt. Hoppas ni får en bra helg för det ska jag ha!

20130517-092912.jpg

Jag tänker kämpa vidare!

Igår mellan alla tårar ställde jag mig på vågen, för att jag kände i hela kroppen att jag faktiskt gått ner i vikt. Jag har tänkt på det ett par dagar och kände nu att jag var tvungen att få ett svar. Till min fasa hade jag förlorat ett par kilo. Aldrig trodde jag att det skulle kunna kännas så hemskt att gå ner i vikt. Men bli inte oroliga, det har absolut INTE med en ätstörning att göra. Jag äter bra, fikar mycket och tränar lite. Det handlar inte om anorexia, utan antagligen om flera veckor med diarré. Efter att jag insåg att jag hade tappat i vikt grät jag ännu mer. Min värsta mardröm är att jag ska förlora den kropp som jag kämpat så hårt för att få. Jag har ätit, ätit och ätit för att bli normalviktig, verkligen kämpat. Min värsta mardröm är att jag ska förlora den kropp jag äntligen har lärt mig att älska, och dessutom utan att kunna påverka det. Just nu känner jag mig nojig och rädd, vill helst ställa mig på vågen hela tiden, men jag vet att just det kan sätta igång ätstörningstankar igen. Att få fysiska problem med mage och vikt när man har haft anorexia är tufft och utmanande. Jag sätts verkligen på prov, men kanske finns det en mening med detta också. Kanske ska jag bevisa att jag aldrig kommer falla tillbaka till anorexin. Men allt detta blir så känslosamt för mig. För ett år sedan hade jag varit lyckligast i världen över att ha tappat några kilo helt utan ansträngning, idag är jag bara ledsen över det. Så av denna skit kan jag dra en slutsats – Jag är verkligen helt fri från en ätstörning.

Imorgon ska min terapeut ringa till sjukhuset i ett försök att få tag på min läkare, annars kommer jag i nästa vecka börja om från början med akuten eller vårdcentralen. I ett dygn var jag så ledsen och uppgiven, men nu känner jag mig mer stabil. För det kommer lösa sig. På något jävla sätt så ska det bli bra tillslut. Jag är förbannad på hur vården fungerar och på att motgångarna aldrig tar slut, men det är såhär livet är. Hur gärna jag än önskar att min situation såg annorlunda ut, så gör den inte det. Det gäller att kunna acceptera verkligheten och gå vidare. Man måste ofta vara starkare än vad man är. Men har jag stått ut med psykiska sjukdomar, epilepsi, sjukhus tusen gånger, ambulanser, slutna avdelningar och hundra jobbiga saker till – då klarar jag detta också!

Vårvandring

Idag har jag och behandlingshemmet varit på vandring längs skåneleden. Vi har haft strålande sol och faktiskt en skön dag trots att jag har varit arg, ledsen, frustrerad och trött. Vi har gått, gått och gått in och ut genom alla djurhagar, promenerat bland maskrosor och på grusvägar, fikat, grillat, spelat kubb, solat och badat i havet med kläderna på. Mitt mående är inte på topp varken fysiskt eller psykiskt, men det gäller att försöka göra det bästa av situationen och en dag i solen skadar inte. Det är svårt ibland att hålla fast vid sin planering när man mår dåligt. Jag har en tendens att vilja strunta i hela livet och ligga i sängen hela dagen, men jag vet att det är det sämsta man kan göra. Man får försöka hålla sig till sin vardag trots att livet gör ont. Det är okej att allt känns jävligt, men det gäller att alltid försöka göra det bästa av situationen. Nu, lite bilder från dagen!

132

4

Denna bedrövliga sjukvård!

Idag fick jag ett brev från sjukhuset. En rad med ord som gav mig ett aggressionsutbrott.

”Bästa Jessica! Vi har nu fått svar från ditt ultraljud som visar att du har en sten eller en polyp i gallväggen. Detta brukar normalt sätt inte ge några besvär så du kommer bli kallad hit igen om sex månader för en ny undersökning och efter den så hörs vi av avgående om vad vi ska göra åt den”.

Jag har ont i min mage varje jävla dag. Och läkarna vet så väl om det men tycker ändå att vi kan vänta i sex månader. Flera gånger i veckan ringer personalen på behandlingshemmet till kirurgavdelningen och försöker få kontakt med min läkare, men veckorna bara går och hon ringer inte tillbaka. Att inte bli tagen på allvar inom sjukvården är hemskt ledsamt och frustrerande. Ibland blir jag bara så trött. I åtta år har jag fått kämpa mot psykiatrin för att få någon hjälp överhuvudtaget, sedan får jag komma till behandlingshemmet där jag äntligen får vård och stöd och börjar bli frisk. Vad händer då? Jo, jag blir fysiskt sjuk och så börjar kriget mot sjukvården om igen. Det är så kämpigt när det dyker upp hinder på ens väg precis hela tiden, när absolut ingenting kan gå enkelt. När man alltid måste slåss för sin rätt. Att man alltid måste vara så förbannat stark. Jag brukar vara positiv och tapper, men just nu, då orkar jag inget annat än att gråta. Jag gråter för att jag är trött och jag gråter för att samhället fungerar såhär. Jag gråter tillsammans med alla som dagligen är inne i samma kamp som mig. En sak är i alla fall säker, den dagen jag blir sjuksköterska kommer det aldrig gå en sekund då jag inte bryr mig om mina patienter. Jag kommer hela tiden göra allt jag kan för att hjälpa människor. Den egenskapen skulle mina läkare behöva ha.

jag

Praktik, fusk och brännskador

Tjena vänner! Idag har jag varit på min praktikplats, haft terapi, fuskat i kortspel (jag vet, så himla kasst), bränt mig på tusen brännässlor och fått gräsfläckar på mina nya converse. På praktikplatsen fick jag idag frågor från barnen om mina brännskador jag har på händerna (en del av mitt självskadebeteende). Den här gången blev jag inte så ledsen i alla fall, utan svarade att jag hade bränt mig och så var det inget mer med det. Trots att sista tiden har varit jobbig med mina tankar kring ärr så känns det bättre nu. Jag känner mig mer självsäker och jag har insett att detta är verkligheten och att jag måste hantera den på bästa sätt. Egentligen, vad spelar det för roll att det dyker upp hinder på ens väg då det faktiskt bara är att klättra över? Och snart kommer det där inlägget om ärr och barn. Har inte tid just nu tyvärr, men det kommer, lovar.

Nu ikväll är jag trött men har jobbat med lite välgörenhetsprojekt i alla fall. Nu ska jag äta kvällsmat, duscha och hoppa i säng. Imorgon blir det supertidig uppgång då jag ska på heldagsutflykt med mina praktikbarn :) Bye finisar!

Här snackar vi ingen söndagsångest

Åh vad skönt med måndag imorgon! Varje söndag är jag glad för att helgen snart är slut. Helgerna innebär för mig ofta ingenting mer än datorn och teven. Ibland åker vi iväg en sväng, men oftast är det mest slötid. När måndagen kommer är det dags att återta allt det viktiga. Som behandling, praktik, plugg och välgörenhetsjobb. Och det är så skönt, så roligt och underbart. Kommande vecka är så fullbokad att jag har tvingats ta en paus från jourmejlen, jag insåg att tiden inte gick ihop. Det är så roligt att jag har så mycket att göra. När jag var sjuk kunde jag sitta en hel dag framför teven, idag blir jag uttråkad efter fem minuter. Nu älskar jag att hålla igång, vilket är ett tydligt friskhetstecken!

Nu har jag ätit kvällsmat och varit på promenad bland vita körsbärsblommor och knott. Klockan tickar men jag ska hinna sätta mig och skissa lite på ett nytt välgörenhetsprojekt innan jag somnar. Godnatt! ♥

körsbär

Världens bästa år

2012 var ett kämpigt år. Världens knäppaste år. Sjukaste år. Då jag var inlagd månad in och månad ut. Då jag fick nya diagnoser, då jag lekte med döden, då jag nådde min lägsta vikt. 2013 är världens bästa år. Vi har nått mitten på maj och jag har inte skurit mig en enda gång under 2013. Jag har varit normalviktig och fikat massor. Jag har skrattat och varit lycklig. Jag har haft det svårt då och då, upplevt sorg, ilska och frustration. Men det har varit en helt annat sak. Ibland är jag arg, ibland är jag ledsen, ibland har jag ångest. Alla dessa saker finns med mig då och då i min vardag. Att bo på behandlingshem är skit ibland, att ha ont i magen jämt och kriga mot en sjukvård som struntar i en är inte lätt. Livet är inte enkelt. Men 2013 är trots allt världens bästa år. För att jag lever, för att jag är lycklig. För att jag jobbar med välgörenhet och är självskadefri. Det gäller att försöka se det positivt, för trots allt så är livet svårt för alla människor, på olika sätt. Och trots att jag har ont fysiskt och ibland psykisk så är jag mestadels glad. För man vinner mest på att fokusera på det fina och inte det som är jobbigt.

bild (73)

Kärlek och skärsår

Jag fick en fråga som handlade om vad man kunde göra om man har träffat en ny kille/tjej som man håller på att skapa en relation med men samtidigt sitter man fast i ett självskadebeteende. Hur gör man när man tar av sig den där tjocktröjan och visa sina skärsår för den som man vill ha ett förhållande med?

Detta är en jättesvår fråga som jag egentligen inte har så mycket erfarenhet av. Under en lång tid av de år som jag skadade mig själv levde jag i ett fast förhållande och jag och mitt ex var sambos. Att samtidigt vara sjuk och skada sig själv var verkligen inte lätt. Jag glömmer aldrig den hemska känslan som jag hade när jag hade skurit mig själv och då jag visste att mitt ex skulle se detta. Jag mådde så dåligt, kände sån panik och hade fruktansvärd ångest. Och ännu värre var det nog för mitt ex. Han älskade mig djupt, det vet jag, och att se den man älskar skada sig själv måste vara helt fruktansvärt. Men det var också mitt ex som många gånger fick mig att inte skada mig själv. För jag orkade inte ta konsekvenserna. Jag orkade inte bråken och besvikelsen. Att vara sjuk och ha ett förhållande har jag pratat mer om i ett videoinlägg som ni hittar HÄR.

Men tillbaka till frågan. Jag har aldrig träffat någon ny och samtidigt varit fast i ett självskadebeteende, men rent spontant tänker jag att det nästan är bättre att prata med personen i fråga INNAN man hamnar i situationen att killen/tjejen ser skärsåren på kroppen. För hur man än gör, så kommer ju ens eventuella partner att se detta. Man kan inte gömma sig i långärmat för resten av livet, inte i ett kärleksförhållande, så förr eller senare måste man prata om det. Hur man vill göra det är nog olika, men jag hade valt att ta upp det med personen innan. Det känns som att veckans diskussion på den här bloggen har handlat om självskador och trots att det på ett sätt är skillnad mellan nya sår och ärr, så vill jag ändå poängtera att ett självskadebeteende inte är någonting man väljer. Det handlar ofta om ångest och sjukdomar, det får vi inte glömma. Jag tror att det är väldigt viktigt att ens eventuella partner får reda på detta. Om vi drar parallellen med en fysisk sjukdom, som jag ofta brukar göra i sådana här sammanhang. Vi säger att en person har cancer och går på cellgiftsbehandlingar och tappar håret och har peruk. Och så träffar man en ny kille/tjej som allt känns bra med. Förr eller senare måste ens partner få reda på sjukdomen. Om man ska ha en bra relation är ärlighet viktigt enligt mig. Precis som med cancern är det viktigt att berätta om sina psykiska problem. Tyvärr finns det många som dömer, många som är rädda. Det finns också dem som inte  orkar ha en relation med någon som är sjuk. Det är viktigt att ta upp dem bitarna också, att vara beredd på hur situationen kan sluta. Men samtidigt, om man mår dåligt och sitter fast i ett självskadebeteende, då måste man nog ha en partner som på något sätt i alla fall kan acceptera och stötta dig. Killen eller tjejen ska bli kär i dig, älska dig för den du är. Det betyder inte att din partner älskar dina beteenden, men personen ska kunna stötta dig mot att bli fri.

Jag hade valt att prata om sjukdomarna och problemen mellan fyra ögon. Om man dejtar hade jag nog inte sagt det på första dejten, men lite senare i relationen hade jag berättat sanningen. För som sagt, förr eller senare kommer det upptäckas i alla fall. Jag tror att man i alla situationer kommer längst med ärlighet, men det är också viktigt att vara beredd på att ens partner kan reagera på alla möjliga sätt. Det kan förstöra relationen, det måste man vara medveten om, men egentligen så är det faktiskt ett tecken på att just ni två inte skulle kunna ha ett förhållande. För om du mår dåligt och skadar dig själv, då måste du kunna få stöd i ditt förhållande.

Jag tänker ju ibland på framtiden, när jag kommer träffa den där killen som det känns så rätt med. Ibland känns det som att jag aldrig kommer träffa någon på grund utav mina ärr. Men det är viktigt att komma ihåg att kärlek inte handlar om hur man ser ut på armarna. Jag vet att jag är en härlig tjej och trots att jag tvivlar ibland så känner jag mig säker på att jag träffar en kille som älskar mig för just den jag är, för just det jag har gått igenom.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ 

Fredagens outfit

130510

1305101

130510

Tjena! Väldigt mycket outfits och väldigt lite sjuk-snack i den här bloggen just nu. Jag lovar er att det framöver kommer tips och tankar om psykisk ohälsa, men ibland är det bara så gött att vara en vanlig tjej som gillar kläder och berättar om sin ganska händelselösa vardag. Såhär ser jag ut idag i alla fall. Klänning från H&M och vita strumpbyxor (premiär för det här året) från Ebay. Skorna kommer från Vivistyle.

Nu ska jag strax till stan och uträtta några ärenden och sen blir det nog en härlig fredagskväll framför datorn eller teven eller både och. Hörs!

Torsdag och helg

130509

130509Idag ser jag ut såhär. Linne från Bik Bok, shorts och strumpbyxor från H&M och nit-bh från Tradera.

Idag är det helgdag och ledigt även för oss på behandlingshemmet. Det har inneburit sovmorgon till tolv och sedan har vi varit och bowlat. Jag var askass och kom sist men är såklart glad ändå. Hoppas ni har haft en fin Kristi himmelsfärds dag ♥

Dagens

130508Idag har jag vågigt hår, rött läppstift, flätor, platåskor från Monki och kläder från H&M. Idag har jag varit i Hässleholm och nu är jag trött och lyssnar på åskan. Puss!

Det finns ett varför

 ”Att skada sig själv är ett val man har gjort. Vilket också innebär att man måste ta konsekvenserna när man blir frisk. Jag tycker inte att man tar sitt ansvar när man visar ärr bland barn.”

De orden och lite mer hamnade i mitt kommentarsfält idag. Jag blir inte arg, jag blir inte ledsen. Men jag inser att det finns väldigt mycket kvar att prata om när det gäller psykiska problem. Av den här typen av kommentarer blir jag väldigt motiverad till att fortsätta informera om psykisk ohälsa. Det är av alla dessa ord som jag vill fortsätta stå upp för min rätt, kämpa mot en samhälle där många inte förstår sig på psykiska sjukdomar. Idag vill jag bara berätta om hur jag ser på mitt tidigare självskadebeteende. Det är alltid jag som har skadat mig själv, så visst är det på många sätt mitt val, men, det som personen som lämna denna kommentar glömde – det var att det faktiskt är någonting mer. Att skada sig själv gör de allra flesta inte för att det är roligt. Det är ingenting man mår bra utav, ingenting som man gör bara för att. Att skada sig själv handlar om psykiska sjukdomar. Och dessa sjukdomar, dem väljer man lika lite som man väljer att bli fysiskt sjuk. Jag valde aldrig att bli sjuk i borderline. Jag valde inte att få anorexia. Jag valde hellre inte att drabbas av en långvarig depression. Jag valde aldrig att få ångest, att bli utsatt för mentala övergrepp. Psykisk ohälsa kan drabba precis vem som helst, när som helst. Det är inte svaga människor som blir sjuka, vem som helst kan bli det. Det handlar om arv, och det handlar om miljö, och ofta kombinationen av dessa två faktorer.

Det har alltid varit jag som har skadat mig själv, men man måste komma ihåg VARFÖR. För att jag var sjuk, för att jag hade ångest, för att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Ett självskadebeteende är också ofta beroendeframkallande, som ett missbruk. Det var jag som valde att skära mig första gången när jag var fjorton, det var ingen annan. Men jag gjorde det aldrig för att det var en rolig grej, utan för att bli av med den fruktansvärda ångesten som jag hade över de mentala övergrepp som jag blev utsatt för. Det finns alltid en anledning till varför många, och framförallt unga, börjar skada sig själva. Men jag tror att väldigt få av oss tycker att det är roligt. Många lider fruktansvärt hårt av det här. Jag tycker inte att man ska säga att det är ens eget val, för det stämmer inte enligt mig. Det finns alltid ett varför. Det finns många gånger sjukdomar och ångest inblandat. Jag försöker inte försvara varken mig själv eller någon annan, jag vill bara påminna er om att det finns ett varför.

Livet är gött!

härligdag

Idag har det varit en härlig dag! Började dagen med att gå på promenad med min terapeut, sen har jag pluggat ute i solen, spelat kubb, gosat med sötaste hundvalpen, solat, hoppat studsmatta, skrattat, fått ett väldigt lycklig sms, haft picknick på gräsmattan, varit glad, blivit rödbränd på axlarna och sprungit runt barfota så att fötterna blev sådär härligt och somrigt smutsiga. Fler såna här dagar, tack!

Svar på tal om mina ärr

fråga2

 

Jag fick en kommentar som jag vill ge ett svar på. Jag tycker absolut inte att jag ska behöva skämmas över min kropp. Jag önskar att jag inte hade ärr över hela kroppen, men nu har jag det och planerar att jobba med barn för resten av mitt liv. Jag tänker inte ge upp mina drömmar eller min värdighet för att jag har varit sjuk. Jag vägrar skämmas eller låta min historia påverka min framtid. SJÄLVKLART kommer jag inte säga sanningen till barnen om vad som har hänt mig, för det är för svårt att förstå och för hemskt för barn att höra. Däremot finns det bra saker man kan säga, mer om detta i ett annat inlägg.

Om vi säger att jag hade ärr på armarna efter en operation/bilolycka etc, skulle jag då behöva gå med långärmat inför barn på grund utav det? Nej, självklart inte. Detta är precis samma sak. Psykisk ohälsa är ”samma sak” som fysisk, den som inte förstår det borde läsa på lite mer tycker jag. Tack och hej från en tjej som vägrar skämmas.

Två outfits och ett svar

outfit8

outfit7

outfit6Såhär såg jag ut i torsdags. Blus från Monki, jeansshorts från H&M och prickiga strumpisar från nånstans som jag inte vet.

outfit4

outfit5

outfit3Det här var fredagens. Transparent, prickig blus från Bik Bok och nitshorts från Gina Tricot. Körsbärsörhängena kommer från Glitter.

 

 

Jag fick även en rolig fråga i förra veckan som jag ville svara på nu. ”Klär du och sminkar du dig likadant hos barnen på praktiken som på fritiden?”

SVAR: Haha, nej, jag gör nog inte det. Eller, första dagen på fritidset hade jag till exempel en tröja fullt med nitar. Det tyckte ju barnen var spännande, men nej, jag kör inte min hårdaste svarta sminkning när jag är där. När jag skulle på möte med skolchefen hade jag så himla svårt att välja outfit. Jag vill inte ändra min stil efter vem jag träffar, men när jag ska till praktiken tar jag hellre på mig ett par jeansshorts och en trevlig blus med en lite mildare sminkning, än nitshorts och många lager kajal runt ögonen. Inte för att jag inte står för den jag är, men jag är heller inte en tjej som bara kan ha på mig döskalletröjor. Jag är en tjej som gärna klär mig i svart, gillar döskallar, använder kajal, älskar nitar. En del säger att jag ser ut som en hårdrockare, och ändå hatar jag den musiken. Men precis som jag kan vara tjejen med alla dessa saker, så är jag gärna hon som går i en färgglad prickig tröja och ett par hängsleshorts. Det jag menar med detta, det är att jag går i perioder med klädval. Ingenting behöver utesluta det andra. Nu har det varit mycket svart och nitar sista tiden, men nu börjar det bli sommar och då känns det gött att gå i blommiga shorts. Men, första outfiten här uppe ↑ var när jag skulle till praktiken, och den andra var på fritiden när jag skulle till stan. Lite mer färger när jag ska till praktiken och lite mer läppstift när jag ska till stan :)

Ny SHEDO-vecka!

Denna vecka är det återigen min tur att vara bloggredaktör för SHEDO. Som jag skrev förra gången så kommer jag ju den veckan som jag är bloggredaktör berätta veckans tema även för er. Denna vecka är temat ”Högtider” så gå gärna in på SHEDO-bloggen eller varför inte mejla dina tankar, tips och åsikter angående högtider och psykisk ohälsa till blogg@shedo.org

SHEDO står för Self harm and Eating Disorder Organisation och är en viktig organisation och då jag vet att många som har det svårt läser min blogg är det aldrig fel att göra reklam för SHEDO här.

Ta hand om er ♥

shedo-stor

Den dagen jag bestämde mig för att vinna, det var den dagen jag vann.

Jag vet, att livet kan vara orättvist. Det kan vara tröttsamt, sorglig och åt helvete. Jag vet hur det är att ligga på sjukhus, att gråta i sin ensamhet, att skada sig själv, att svälta, ha ångest. Jag vet att man kan hata sin kropp, hata hela livet. Jag vet hur det är att ha sin högsta önskan att dö. Men trots allt det här, så går det att bli fri. Jag har blivit tusen gånger friskare på ett halvår, men jag gråter ibland. För att det gör ont. För att jag önskar att livet vore annorlunda. Och det är okej att ha ont, att vara arg, att tycka att det är skit och åt helvete. Det är inte farligt att falla, så länge man reser sig igen. Därför kan jag gråta, vara ledsen. För jag vet, att jag snart står på benen. Och det är det enda som är viktigt. Att man kämpar vidare. Att man vägrar ge upp. Jag har bestämt mig för att vinna kampen mot borderline. När det blir vet jag inte, men en dag, då kommer jag vara helt fri från diagnoser. Och den dagen jag bestämde mig för att vinna, det var den dagen jag vann.

En sommardag

130503Idag har jag haft barbent-premiär, varit vid stranden, haft blommiga shorts, skrattat, förhoppningsvis fått lite färg, badat i havet med kläderna på och druckit massor med kaffe. Så himla skönt med sommarvärme!

Radiointervjun

Det är flera som har frågat om man kan lyssna på radiointervjun med mig i efterhand, och nu har jag löst det så att den finns på youtube. Nu kan ni lyssna hur många gånger ni vill :) ↓↓↓↓↓

YouTube Preview Image

En flicka som är stark i radio

För ett par veckor sedan var jag med i en radiointervju och nu vill jag berätta för er att den kommer sändas imorgon, torsdag 2 maj klockan 21:00 på PiteFm. (Det finns webbradio så att man kan lyssna). Programmet heter ”Händer det som inte syns?” och är cirka en timme långt och handlar om mig och psykisk ohälsa! Så in och lyssna imorgon om ni vill :)

Vad har du gjort på dina armar?

Idag fick jag den där frågan från ett barn som jag fasat länge och varit livrädd för. Då det blev femton grader varmt och sol och den där koftan åkte av. Ett litet barn på åtta år frågar, vad har du gjort på dina armar? Jag har fått massa bra tips från er när jag tagit upp ämnet tidigare, vilket jag är otroligt tacksam för. Trots det så var frågan svår, så djävulskt jobbig. Jag försökte förklara att jag varit sjuk inombords, men jag fick följdfrågor och tillslut visste jag knappt vad jag skulle säga. När jag kom hem grät jag, för att det känns svårt, jobbigt och skit. Att jag ska behöva leva med en ärrad kropp resten av mitt liv är både sorgligt och hemskt svårt att förstå. Jag har i alla fall fått prata med min fantastiska terapeut nu och även om jag känner mig ledsen så vet jag att jag måste fortsätta min kamp. Hur mycket jag än önskar att allt vore annorlunda, så är det inte det. Jag måste ta konsekvenserna från ett självdestruktivt liv, även om det är smärtsamt. Jag kan inte sätta mig ner och skita i hela livet, jag kan inte ge upp min dröm om att bli barnsjuksköterska. Jag kan inte gå i långärmat för resten av mitt liv. Jag måste hantera detta, gå igenom just det där som gör ont. Imorgon ska jag till mina fritidsbarn och jag har en känsla av att jag kommer få frågor då det nästan har blivit sommar ute. Förhoppningsvis vänjer man sig, lär sig att hantera det. När jag har blivit lite mer stabil och trygg på detta ämne ska jag skriva ett inlägg om hur man faktiskt kan förklara för barn varför man har ärr på hela kroppen.