Veckans blogg: Vinnaren + ny omgång

veckansblogg2Veckans blogg blir Charlotte som kämpar mot utmattningssyndrom. Denna diagnos är bra att få upp ögonen för då den är vanligare än vad vi tror. Följ med Charlotte i hennes kamp tillbaka till livet! Klicka på bilden för att komma till hennes blogg.

veckansblogg

Tjugotvå år!

Idag fyller jag år! Fast det känns inte så. Det är som en vanlig söndag här på behandlingshemmet. Vi slappar och jag går runt i min onepiece och försöker ta tag i mitt bombnedslag till rum. Deprimerande tycker väl en del, att inte fira sin födelsedag ordentligt. Men jag ser det inte så. Högtider och födelsedagar är ingenting för mig. Och dessutom, så är den här födelsedagen den bästa i mitt liv. För detta är den första födelsedagen på cirka åtta år som jag inte skadar mig själv. Minnen från min tjugoettårsdag har jag knappt, antagligen för att det var min värsta sommar och för att jag överdoserade hela tiden. Det här är den bästa födelsedagen i mitt liv för att jag har fått allt man kan önska sig. Jag börjar bli frisk. För trots allt, om man är sjuk, så spelar ingenting någon roll längre. Då spelar det ingen roll hur fina presenter man får eller hur stor fest man har. Är man sjuk, så är det inte mycket värt i alla fall. Så har det varit för mig i alla fall. Därför är den här födelsedagen bäst. För att jag ska äta tårta utan att ha ångest. För att jag är klar i huvudet och inte hög på medicin. För att jag inte har bandage runt handlederna. För att jag mår bra.

rosorJag fick en så himla fin födelsedagsbukett med blomsterbud igår! Det är trettio röda rosor och många andra fina blommor! Antagligen den största och finaste bukett jag någonsin fått. Blommorna kommer från mamma & pappa. ♥

Hangover och nytt hår

1306292Nu har mina kampanjkläder åkt av och istället har jag på mig en nit-tröja från H&M och prickig kjol från Indiska. Här har ni också en bra bild på hur mitt hår blev efter tusen färgningar. Superdupernöjd blev jag tillslut! Vad tycker ni? 😀

Nu ska jag tillbaka till stan för att gå på bio och se Hangover 3. Jag är så trött att jag skakar och skulle kunna döda för att få sova, men trots allt så är det lördagkväll och bio är ju aldrig fel. Om jag lyckas hålla mig vaken är ju dock väldigt tveksamt. Hörs imorgon ♥

Hjärnkoll

Den här dagen har varit en av de häftigaste men läskigaste dagar jag har upplevt. Som jag säkert har berättat för er tidigare så har jag haft ett välgörenhetsprojekt som har gått ut på att jag ska gå på stan och informera allmänheten om organisationen Hjärnkoll och om psykisk ohälsa. I flera månader har detta planerats, men aldrig blivit av, mest på grund utav att min fysiska hälsa har varit lite instabil. Men idag blev det alltså av och hela förmiddagen har jag befunnit mig på torget i Kristianstad och upplevt mycket. Jag var så nervös innan. Trots att jag kan vara öppen om psykisk ohälsa, så är det något speciellt att som ensam gå runt och prata om det i samhället. Trots allt finns det många fördomar, och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag insåg att det stod ”Psykiskt sjuk” i min panna. Då jag gick med två ballonger på ryggen med texterna ”Psykisk sjukdom drabbar bara andra” och ”Psykiskt sjuka blir aldrig friska” så förstod ju alla vad det handlade om. Det var ju exakt det jag ville, men jag måste också erkänna att jag kände mig otrolig utsatt i den situationen.

Men det har gått bra, bättre än förväntat faktiskt. Jag har fått prata med många människor, hört deras historier, berättat min, delat ut flera hundra broschyrer i olika former, pratat, informerat, diskuterat. Nu i efterhand är jag grymt stolt över mig själv. Ibland känns det som att jag inte vågar göra sånt här, men, om ingen vågar, hur ska då vårat samhälle kunna förändras?

hjärnkoll2In action 😉

Dagens outfit

1306282Idag har jag på mig en hatt från H&M, prickig scarfs och linne från från Ullared, kjol från Bo Ohlsson och platåskor från Monki.

Dagen har varit rätt bra. Varit ute hela förmiddagen och sedan varit på stan en sväng. Ikväll ska jag jobba med ett välgörenhetsprojekt som kör igång imorgon. Jag har massor att förbereda mig med. Jag är hemskt nervös men exalterad inför detta. Vad jag ska göra får ni höra imorgon vänner när första dagen är över 😉

En tanke om självskadebeteenden

När jag gick i DBT fick jag lära mig olika sätt att hantera självskadetankar och impulser. Ett sätt för att undvika att skära sig var att smälla ett gummiband eller hårtofs mot handleden. Jag vet att detta används av många i kampen mot ett självskadebeteende, men helt ärligt, jag tycker inte att det är en bra lösning. Jag minns när jag tog till detta istället för att skära mig, men detta beteende blev som ett nytt sätt att uttrycka mina självskador. Handleden blev svullen och jag fick stora märken. På vilket sätt skulle det egentligen vara bättre än ett skärsår? Visst, allt är relativt, men jag tycker fortfarande att det är viktigt att poängtera att det inte är bra. För ett självskadebeteende behöver inte bara betyda rakblad, stygn och blodbad. Ett självskadebeteende har man när man skadar sig själv på något sätt. Och att få ont, ha en svullen handled med stora märken – Det är väl också en typ av självskada? Nej, jag tycker faktiskt att det är konstigt att det ses som okej inom vården och DBT. Som att ett självskadebeteende alltid måste innebära att man skär sig.

Trust

Under många år som jag var sjuk hade jag svårt att lita på andra. Jag ville inte. Vågade inte. Orkade inte. För varje svek skulle kunna förstöra mig. Få mig att gå under. Men sedan insåg jag, att jag mådde bättre av att kunna lita på andra. Att släppa in någon annan i min bubbla. Att vara mindre ensam. Idag litar jag lätt på människor, på gott och ont. Ikväll känns det mest som ont. Som att jag vill stänga ute världen igen. För trots allt gör det ont när man blir besviken på människor som man litar på. Men den största vinsten i livet är att kunna förlåta och gå vidare. Vi måste klara det, för alla gör fel. Du får vara ledsen när du blir besviken. Du får vara arg. Men fastna inte där.

weheartit2Bilden har jag hämtat här.

Tre fantastiska saker på samma dag

Jag älskar verkligen att berätta för er om mina framsteg och om positiva saker som händer i min vardag. Idag har det hänt tre sådana saker under åtta timmar.

ett: Jag har blivit av med en medicin, seroquel. Under ett par veckor har jag trappat ut den och idag togs den bort. Så himla glad för det. Jag har även fler medicinborttagningar på gång på grund av egen vilja. Medicinfri kommer jag inte bli just nu, men att bara svälja fem piller om dagen är faktiskt jäkligt bra. Av personalen får jag höra att jag är en riktig kämpe :)

två: Jag har fått ett jobberbjudande. Jag vet, så himla sjukt kul. Min praktikplats erbjöd mig jobb idag, trots att jag inte har någon utbildning. De tycker att det går så bra på praktiken att de skulle vilja ha mig som anställd där. Tyvärr fick jag tacka nej. Jag är trots allt fortfarande sjukskriven och mitt uppe i en behandling, så att börja jobba nu är inte aktuellt. Dessutom börjar jag ju skolan till hösten och kommer då även sluta praktisera för att kunna koncentrera mig på plugget. Men att de erbjöd mig jobb känns fantastiskt!

tre: Jag har fått tillbaka mina rakhyvlar på egen begäran. I tvåhundraåttiotvå dagar var rakhyvlarna inlåsta hos personalen. För att minimera riskerna att jag skulle skada mig själv. Dock hade det ju gått i alla fall då de inte kontrollerar vad jag handlar, men i impulsiva situationer har det hjälpt, i alla fall i början av min tid här. Idag är riskerna att jag ska skada mig själv små. Trots att jag slåss mot tankar och impulser ibland, så är ändå steget till en självskada oändligt. Idag är mitt fack i det låsta skåpet tomt. För det finns ingenting som personalen måste ta hand om åt mig just nu. Från och med idag så kan jag ta hand om mig själv på många sätt, och det känns grymt bra.

me2

En onsdag

1306261Idag har jag på mig nit-jeans från Gina Tricot, en transparent prickig skjorta från Monki med en turkos BH från Ullared under.

Den här dagen skulle vi egentligen köra en uteritt på islandshästar, men då vädret har varit det sämsta på länge så avbokade vi det och körde en shoppingdag istället. Idag är det en sån där dag när kroppen säger nej. Då jag är onormalt trött och har ont. Därför ska jag byta om till min onepiece nu, krypa ner i sängen med min vetekudde och se på One Tree Hill och hålla mina tummar för att jag imorgon mår bättre fysiskt. Ps. Glöm inte veckans blogg!

En ny fas i livet

maskros2

Idag gick jag in i en ny fas i livet. Jag kände det så tydligt att tårarna rann. Det är härligt men väldigt svårt att förstå. Idag fick jag reda på av min terapeut hur planen för mig ser ut. I slutet på sommaren eller i början på hösten ska jag få en av behandlingshemmets träningslägenheter. Jag ska då så sakta börja slussas ut. Mot ett riktigt liv. En frisk och vanlig vardag. Planen är ju att jag ska vara inskriven på behandlingshemmet femton månader till, så trots att jag har långt kvar, så vände det här. Nu börjar jag jobba mig ut från vården. Den nittonde augusti börjar jag skolan. Jag har fått ett schema och det känns häftigt. Jag ska få klasskamrater, kurslitteratur, en lärare, klassrum. Jag ska i samma veva få en lägenhet på lån. Ett ställe som är mitt.

Idag, när jag gick in i den nya fasen, så tänkte jag på allt som har hänt. Hur mycket jag än tänker, så kan jag inte förstå att mitt liv har förändrats såhär mycket under nio månader. Jag har blivit frisk från två sjukdomar, slutat självskada, blivit lycklig. Jag har jobbat så jävla stenhårt med mig själv. Vägen har varit lång, oändlig. Men det har varit värt det, verkligen. Att jag lever är otroligt. Vem trodde det när jag låg i ambulansen den där jävla dagen? Inte jag i alla fall. Jag var säker på att det aldrig skulle bli bra igen. Nu är det bra. Oftast. Och även när det inte är det, så lever jag. Jag lyckades för att jag ville och för att jag fick bra stöd. Men framför allt – för att jag vägrade fortsätta vara sjuk. Jag har insett idag att det värsta är över. Den hårdaste kampen är förbi. Jag har mycket kvar att jobba med i terapin, och därför behöver jag minst ett år till här, men, det värsta är ändå över. Mina första tre månader här var jobbiga. Då jag inte fick lämna behandlingshemmet utan personal. Jag minns den instängdheten som jag kände. Jag tänker på alla gånger jag legat i en sjukhussäng. Inlåst. Allt det där är förbi nu. Det är över. Även om jag mår dåligt ibland, hamnar i svackor, så lever jag. Trots att ångesten klamrar sig fast i bröstet då och då, så har jag det bra. För jag har ett liv, en framtid. Och jag är inte inlåst. Jag är fri.

Säsongens nya bikinis

bikini2Den första kommer från en affär i Kristianstad som jag inte minns namnet på. 199 kronor gav jag för den i alla fall. Den andra är köpt på Stadium för 298 kronor tror jag! Egentligen köpte jag min drömbikini förra året, men den försvann nog i flytten tror jag. Sen har ju min rumpa växt en del sen förra sommaren så den hade säkert inte passat i alla fall 😉

Jag ska börja skolan igen!

Idag har jag fått ett så himla fint och bra besked! Jag har blivit antagen till komvux och kommer i augusti börja skolan igen! Längtan efter klasskamrater och att få plugga är hur stor som helst, så detta känns så roligt! Dessutom är det ett nödvändigt steg för att jag senare ska kunna följa min dröm och börja på högskola och läsa till sjuksköterska. I höst ska jag läsa 150 poäng naturkunskap i helfart under en termin. Äntligen ska jag få vara som en frisk tjej och gå i skolan som vem som helst. SOM JAG LÄNGTAR!

komvux2

Jordgubbar

Sommaren 2012. Då jag slutade äta. Igen. Den värsta anorektiska sommaren. Men en sak unnade jag mig då och då. Jordgubbar. Det var ju ändå sommar försökte jag intala mig, men egentligen åt jag det nog mest för att det inte innehåller speciellt mycket näring. Och visst blev mina boendestödjare glada när vi gick till torget och köpte jordgubbar. Åh, flickan ska äta ikväll. Så duktig hon var. Egentligen var jag inte det. Att leva på jordgubbar är dåligt. Nu är det sommar igen och jag älskar fortfarande jordgubbar. Och för varje jordgubbe jag äter minns jag tiden som var då. Inte med sorg, utan med lycka. För trots att det bara är tolv månader sedan, så var det i ett helt annat liv. Att jag levde så då är svårt att förstå. För när jag var sjuk så kom jag inte ihåg hur det kändes att äta. Idag minns jag inte hur det var att svälta. Eller, jag kan inte förstå att jag gjorde det. Idag skulle jag aldrig få för mig att gå flera dygn utan mat. Och jag skulle heller aldrig få för mig att ta med mig jordgubbar på bion. Det gjorde jag då. Jag älskar att äta något när jag ser på film, och då allt godis var uteslutet tog jag med mig jordgubbar. När någon påpekade det låtsades jag att jag ville ha jordgubbar. Egentligen ville jag spola ner bären i toaletten och köpa popcorn. Men jag vågade inte. För anorexian levde mitt liv. Idag lever jag det. Och jordgubbar är fortfarande det bästa jag vet, men av helt andra orsaker.

jordgubbar2Idag är glass till ett måste!

Veckans blogg: Vinnaren + ny omgång!

SamVeckans vinnare är Sam, en av mina manliga läsare. Han kämpar mot en ätstörning och i bloggen Trassliga tankar skriver han fina texter och noveller. (Klicka på bilden för att komma till Sams blogg)

veckansblogg

Midsommar 2013

Igår kväll kom jag hem från Halmstad efter en väldigt bra midsommar! Jag har haft ont i magen och sådär men har ändå haft det riktigt trevligt!

IMG_8581Såhär såg jag ut när jag lämnade behandlingshemmet tidigt på midsommaraftonsmorgon. Trött men glad!

IMG_8590

Efter ett par timmar med tåg kom jag fram till den här härliga familjen! Nu går vi igenom den från vänster 😉 Hoppas den här bilden kan ge en förklaring till hur min familj ser ut. Mannen längst bak till vänster heter Kjell-Åke som är min svåger Mattias pappa. Damen framför honom är Mattias mormor Majbritt. Kvinnan jämte Kjell-Åke heter Majvor och är Mattias mamma. Sedan kommer Sandra som är Mattias syster och hunden Totte som är Mattias familjs hund. Till höger om Sandra står min kära älskade syster Jenny och bakom henne är självaste Mattias. Jenny och Mattias ska förövrigt gifta sig i september och det känns så himla underbart! Jämte Mattias står min mamma Eva och efter henne står min pappa Stefan och så sist jag! Den enda i min familj som saknas är min bror Jimmy som firade på annat håll. Nu när vi gått igenom familjen kör vi vidare med resten av bilderna!

IMG_8587

IMG_8582Här äter vi midsommarlunch och nu kom jag på att jag glömt visa er hur håret blev. Så ja, nu har jag brun/rött underhår. Det blev inte alls som planerat men jag ska fortsätta kämpa på för att få det precis som jag vill 😉

IMG_8586

Efter lunchen gick vi till ett midsommarfirande, köpte lotter och myste.

IMG_8585Vi har fikat och ätit precis hela tiden! Förra midsommar firade jag på samma sätt, men då hade jag anorexia och mådde mest dåligt. Den här midsommar blev något helt annat! Jag fick även höra från Mattias familj som jag inte har träffat sen dess att jag har fått en jättefin kropp nu när jag har gått upp i vikt. Det gjorde mig så himla glad.

IMG_8592 IMG_8588Trots ett par regnskurar och blåst så badade vi! Så himla skönt att bada i havet på rätt sida Sverige. På den östra sidan av Skåne är ju vattnet så himla kallt typ jämt. På västkusten är det något helt annat!

IMG_8591 IMG_8595

IMG_8594 IMG_8593

15 IMG_8584

På kvällen grillade vi, satt ute tills kvällen blev natt, kastade pil, drack vin, gosade med Totte, tittade på solnedgången och hade det så himla mysigt.

IMG_8597 IMG_8589Sedan blev det midsommardagen och det blev en lugn förmiddag med tv-tittade och promenad i Hallands fina natur. När det blev eftermiddag drog jag, Mattias och syrran till stan för en utomhusfika där vi träffade på Daniel, en vän till Jenny och Mattias. Sedan var jag på resande fot i fyra timmar och igår kväll kom jag tillbaka till Skåne och behandlingshemmet. Trött, men väldigt nöjd med helgen ♥

Midsommar och Halmstad

gladmidsommarGlad midsommar underbara ni! ♥ Nu är jag på väg till Halmstad för att fira med min familj vilket jag ser fram emot! Hur jag har haft det får ni läsa på söndag, för nu ska jag njuta av en liten permis!

Prästkragar och sommarlov

Idag har jag haft en härlig sommardag! Vi började dagen med att åka på jakt efter blommor och hamnade i ett hav med prästkragar. Jag ska göra min livs första midsommarkrans och till det behöver man ju massor av blommor. Efter lunch badade vi och åt glass och jordgubbar. Vi firade in vårat sommarlov som vi fick i måndags. Ja, vi har sommarlov även här på behandlingshemmet. Det innebär lite sovmorgon och mer spontana dagar, riktigt gött tycker jag! En dag i veckan åker vi dessutom på en heldagsutflykt och annars blir det mycket bad och sol om vädret tillåter. Sedan har jag haft möte med mina kontaktpersoner och nu stressar jag runt som en galning då jag har tusen saker som ska göras innan dagens slut. Hoppas ni har det bra och att ni njuter av sommarvärmen. Kram ♥
innanmidsommar

Beach body

beach22

 

Så himla rätt. Jag är så förbannat trött på all hysteri kring kroppar, vikt, dieter, beach 2013 och allt det där. Var dig själv. Du är vacker, precis som du är. I många fall leder bara den där hysterin till ätstörningar, vilket är tragiskt, fel, fruktansvärt. I år har jag lår som sitter ihop, breda överarmar och en mage som står ut. Men vem fan bryr sig? Inte jag i alla fall!

Vardagstrams

utedag2Idag har vi haft utedag och femkamp här på behandlingshemmet. De boende mot personalen! Tyvärr förlorade vi, men jag var glad i alla fall ↑

Dagen har verkligen gått i ett idag. Förutom femkampen har jag skrivit en ansökan om förlängd vårdtid här på behandlingshemmet, svarat på en intervju, gjort misslyckade färgningar med mitt hår (håller fortfarande på) och gråtit över den eventuella tågstrejken (ja, den höll på att sabba min permis på midsommar).

Nu ska jag äta och fortsätta kämpa med mitt hår. Vad det blir för färg den här gången får ni se typ imorgon. Bye!

Ps. Ni glömmer väl inte Veckans blogg?

Att träna efter ätstörningar

Som jag berättat tidigare så har jag nu börjat komma tillbaka till träningen lite grann efter anorexian. Men fram tills igår har jag det inte blivit mer träning än lite promenader och idrott som vi har en gång i veckan på behandlingshemmet. Men igår var jag på Friskis och Svettis och körde ett pass med konditionsträning och styrketräning. Första passet som var lite hårdare träning. Jag inser att man måste vara försiktig då jag vet att det är lätt att trilla tillbaka till en ätstörning, hur frisk man än känner sig och är. Trots att jag inte fick många ätstörda tankar när jag tränade, så är det viktigt att tänka på vart gränsen går. När jag var sjuk tog jag alltid ut mig totalt på träningen. Trots att kroppen var helt förstörd av trötthet och svält, så manade jag på mig själv till att fortsätta. Nu efter lång tid i vila så är ju konditionen försvunnen, och därför är det viktigt att acceptera att man inte orkar. Efter fyrtio minuter var jag helt slut och valde att inte köra klart passet. Jag hade säkert orkat om jag manade på mig själv, men om jag skulle gjort det, så är det ett liknande beteende från förr. Därför var det bra att istället sätta mig ner och vila. Vara nöjd ändå, trots att jag inte gav allt. För man behöver inte köra slut sig varje gång man tränar. Det finns faktiskt någonting som heter lagom, och har man en ätstörning i bagaget så är det nog extra viktigt att tänka på det. Man får acceptera kroppen, vad den känner och orkar. Igår var fyrtio minuters träning precis lagom, en annan gång kanske hela passet känns bäst. Men det är viktigt att vara försiktig och inte mana på kroppen mer än vad den orkar. Man får acceptera sina gränser och sitt förflutna och handla därefter. Även om kroppen hade orkat en timme, så gjorde inte hjärnan det. Att mana på sig själv på första riktiga träningen efter år av ätstörningar är nog ingen bra idé. Därför är jag nöjd med mina fyrtio minuter och ser fram emot nästa veckans träning. Att få träna för att det är skönt och inte för att förbränna kalorier är en underbar känsla och dit jag alltid har velat komma.

tränaEn trött Jessica efter passet.

Som en hel graviditet

Idag är jag nio månader fri. Nio långa månader utan självskador. Det känns fantastiskt och overkligt. Den artonde varje månad är så speciell för mig, kommer alltid att vara. För den artonde varje månad för resten av mitt liv kommer jag kunna räkna. Jag tänker och längtar till den där artonde september 2035 eller liknande. Anledningen till att jag kan skriva det, det är för att jag faktiskt är säker på att jag aldrig kommer falla tillbaka. Man kan aldrig säga aldrig säger vissa, men i detta fallet så kan jag faktiskt det, vare sig någon vill tro på det eller inte. Jag tror på det, och det är det viktigaste för mig.

En gång, för ett par år sedan, så lyckades jag sluta självskada. I nio månader höll jag upp innan jag föll tillbaka. Nio månader precis som nu. Därför blir också just nio månader speciell, för imorgon när jag vaknar så är jag inne på min tionde månad, vilket jag aldrig har varit förut. Den gången började jag dock skada mig själv med maten istället, så fri blev jag aldrig. Och den gången, då var jag inte säker på att jag skulle klara det. Den gången mådde jag väldigt dåligt. Den här gången vet jag att det kommer gå, just den här gången är jag fri på riktigt. Och den här gången, då mår jag bra. För ja, jag mår bra igen. Jag har varit inne i en svacka, men jag börjar ta mig ur den. För varje dag som går så börjar jag bli mig själv igen. Hon som skrattar, skojar, är lycklig, mår bra. Den Jessica som jag älskar är på väg tillbaka, och jag har saknat henne så himla mycket.

Så grattis till mig själv som vann kriget mot rakbladen. Idag krigar jag knappt med självskadetankar längre. Då och då händer det, speciellt när jag mår sämre. Men, steget till att faktiskt skada mig själv är oändligt långt. Det har jag också bevisat under förra veckan när jag mådde väldigt dåligt. För jag tog mig ur det levande och gjorde mig inte illa på något sätt. Trots att livet är kämpigt då och då, så skulle jag aldrig skada mig själv igen. Den tiden är förbi, och jag är väldigt lycklig för det. Det går att ta sig ur det, om man ger sig fan på att göra det. Som jag sagt innan, jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet – den dagen är det slut. Då tog det slut. Och mitt liv började.

niomånader

2day

outfit2Idag har jag på mig shorts och tröja från H&M, rosett från Ullared och prickigt skärp från Monki. Till detta bär jag mina prickiga skor från H&M som ni kan se här. Snart ska dock dessa kläder bytas ut mot träningskläder för ikväll jag ska till Friskis & Svettis – gött gött gött.

Idag är det en väldigt speciell dag för mig. Jag har redan avslöjat det på En flicka som är stark @ Facebook och på jessi91 @ Instagram. Är ni för nyfikna får ni gå in där och kika, annars får ni vänta tills ikväll 😉

New dresses

dressDen första kommer från Tradera för 100 kronor och den andra köpte jag i Simrishamn för 249 :)

Hur jag gjorde ätstörningen till ett avslutat kapitel

Hur blev du frisk från din ätstörning? Den frågan dök upp nyligen och trots att jag har pratat om min tid med anorexia mycket så tycker jag att det är bra att ta upp igen. För hur gjorde jag egentligen? Mer om min tid med ätstörningar och livet efter finner ni i kategorierna anorexi, avd 336 & avd 339 →

Jag har ju varit sjuk i två olika perioder, därför tar vi det från början.

Period ett:
Jag blev inlagd ganska tidigt i min ätstörning. Läkarna fick upp ögonen för mig och då jag rasade i vikt väldigt fort beslutades det att jag skulle spendera ett par månader på sjukhus. Där fick jag hjälp med att börja äta igen, dricka näringsdrycker och sitta still. Jag fick hjälp med mina känslor, gick på sjukgymnastik, jobbade med min kroppsuppfattning, började promenera på ett normalt sätt.  Efter fem månader på olika slutna avdelningar fick jag åka hem. Jag hade kommit upp bra i vikt, kunde äta ganska normalt utan att gå under av ångest. Men det fanns ett problem. Jag var inte nöjd med min kropp.

Period två:
Några få månader gick ute i det fria. Och då kom jag på den där idiotiska idén. Jag plockar bort ett mellanmål från mitt matschema. Antagligen är det det absolut sämsta beslut jag har tagit i mitt liv. Att börja plocka bort mat från ett matschema när man precis blivit utskriven är korkat. Hur jag tänkte vet jag inte, antagligen hade ätstörningen fortfarande ett grepp om mig trots att jag inte ville erkänna det. Den här gången gick det ännu fortare nedåt. Det blev inte ett mellanmål som försvann – det blev nästan all mat. Jag la varje sekund av mitt liv på att träna, svälta och ljuga. På grund utav mina andra diagnoser ville inte anorexi- och bulimimottagningen (öppenvården) ta emot mig igen. Här blev det problem. Egentligen, när man blir utskriven från deras slutenvård och dagvård ska man få chans att fortsätta jobba med sig själv i öppenvården. Jag fick aldrig den möjligheten på grund utav mina andra diagnoser. Anorexi- och bulimimottagningen tyckte att allmänpsykiatrin kunde ta hand om det, men när jag kom dit visade det sig att de inte kunde någonting om ätstörningar. Så jag hamnade i kläm och det blev sommar. Trots att mamma ringde till ätstörningsmottagningen fick jag inte komma dit, och allmänpsykiatrin stängde i två månader. Så jag var själv och hela mitt liv höll på att rasa. Sedan blev det augusti och jag vaknade en morgon och grät. För jag orkade inte längre. Jag hatade anorexian, jag hatade mitt liv. Jag var trött på svälten, svimningsattackerna, lögnerna, träningen. Jag var så förbannat trött på sjukdomen att jag tog ett beslut som förändrade mitt liv. Jag bestämde mig att bli frisk på egen hand. Jag behövde inte vården. Vill man så kan man klara precis vad som helst. Jag ringde mamma och berättade, att nu ska jag bli frisk. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag träffade min fantastiska vän Sara som jag mötte på avd 336 – den slutna anorexi- och bulimiavdelningen. Vi åt glass och fikade. Solen sken och jag var så lycklig. Att jag hade varit inlagd första perioden hjälpte mig såklart mycket. Jag kunde plocka fram mitt matschema och jag kom ju ihåg allt det jag hade lärt mig där.

Sedan den där dagen i augusti 2012 har jag i det stora hela ätit bra. Under min tid på behandlingshemmet har jag fått jobba med att träna rätt och lagom och jag har lärt mig att acceptera min vikt och kropp. Jag vet att allt går om man vill. Om man bestämmer sig en gång för alla, då kan man verkligen klara det. Egentligen är det samma med mitt tidigare självskadebeteende. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet – den dagen är det slut med självskador. Och det har ju gått bra trots att kampen är så tuff ibland. Ibland handlar det faktiskt om just det där – Att bestämma sig. Den första november 2012 blev jag friskförklarad från anorexian och trots att jag då och då slåss mot ätstörda tankar så ser jag mig inte som sjuk, verkligen inte. Jag är fri och har kontroll över mitt liv!

dsbusHär inne spenderade jag några månader.

Translate my blog

Hej allihopa! Då jag varje månad har ett flertal läsare från andra länder har jag nu fixat så att bloggen kan översättas på de flesta språk. Översättningen är nog inte alltid korrekt, men förhoppningsvis blir det mer förståeligt för mina utländska läsare! Hoppas många av er kan ta nytta av denna nya funktion :)

translate

Låt mig få känna

[videofyme id=”2274264″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag om att man faktiskt inte alltid måste vara sådär fruktansvärt positiv i allt som händer. Det är inte bra att älta för länge och fastna i negativa banor, men det är viktigt att man får vara människa och vara ledsen, arg, frustrerad. Ursäkta alla svordomar i videon, ibland behövs faktiskt dessa ord också.

Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen

tJag vet att vi är starkare än vad vi tror. Jag vet att vi kan kämpa. Jag lyckades. Jag bevisade för mig själv och världen, att man kan bli fri. Man kan bli fri från självskador, fri från kroniska depressioner, fri från anorexia. Att kämpa är det bästa som har hänt mig, men också det som varit absolut jobbigast. Att jag hamnat tillbaka i ett tillstånd som innebär att jag gråter varje dag, ser ett mörker, har svårt att andas, det gör ont. Ibland har jag så mycket ångest att det känns som att jag kommer dö. Men jag kommer inte dö, det vet jag. Trots att jag trodde att den värsta kampen var över, så tvingades jag in i kriget igen. Inte för att jag orkar, utan för att jag måste. För att kämpa för livet. Ibland vill jag sätta mig ner, gråta tills ögonen torkar ut. Ibland vill jag skrika på hela världen, att nej, jag orkar inte en gång till. Tro mig, ibland känns det så hopplöst mörkt. Men jag måste gå framåt i alla fall. Och det måste ni också. Vi har inga andra alternativ. Det gör ont i mig, så fruktansvärt ont. Jag är rädd, ledsen och trött. Arg, förbannad. Jag är så mycket, men inget av det som jag vill vara. Jag önskar såklart att jag hade fått fortsätta vara glada, lyckliga, pigga, spralliga och skrattande Jessica. Jag saknar henne så mycket att jag aldrig kan förklara. Jag hade gjort vad som helst för att få ta mig ur detta mörker så fort det bara går, men ibland måste man vänta ut det. Det blir bättre igen. Vi är starkare än vad vi tror, och tack och lov för det. Jag hade kunnat offra allt för att ta bort min och eran smärta, för livet kan göra så otroligt ont. Men tyvärr, det är inte så enkelt. Vägen tillbaka kan vara lång och smärtsam, men tvivla aldrig på att kampen är fel väg. För den är aldrig fel. Att kämpa för sitt liv är det enda rätta. Hur mycket jag än gråter just nu, så kommer jag bli fri. Det är bara det, att jag måste börja om. Inte från början, men någonstans där halvvägs. Inte för att jag vill, inte för att jag orkar. Utan för att livet är värd det.

Bakken!

Igår åkte vi som sagt till Danmark över dagen då vi skulle besöka nöjesfältet Bakken! Trots att jag inte mådde speciellt bra varken psykiskt eller fysiskt så fick jag en ganska bra dag. Jag åkte så mycket jag orkade, skrattade då & då, insåg hur svårt det är att förstå danska, fick mig en snabbflört och hamnade i vattenkrig med fyra små killar = genomblöt.

bakkenbakken2

Denmark next!

20130612-124449.jpgIdag ska jag åka till Danmark en sväng och går klädd såhär för att det ska bli sista soldagen på ett tag. Spetströjan och rosetten kommer från Ullared, shortsen och det rosa prickiga skärpet från H&M. Vad jag gör i Danmark får ni höra om imorgon för ikväll kommer jag hem sent! Kram ♥

Jag sitter ensam här och undrar vart jag hamnar härnäst

Dagen började hos läkaren för fortsatt utredning. Misstankarna om en inflammatorisk tarmsjukdom svalnade då en del provsvar som borde varit dåliga med någon av dessa sjukdomar, var bra. Mina symptom har också förändrats, på ett värre sätt tycker jag. Jag har inte lika ont i magen, men istället är jag så extremt trött, svimfärdig och illamående. En remiss har i alla fall skickats till gastromottagningen på sjukhuset där utredningen fortsätter. Sjukhuset ska också ta tag i mina höga levervärden som jag haft under en längre period. Kanske kan det finnas ett samband? Läkarna vet inte. Jag vet inte. Har ingen aning längre. Det får tiden visa. Den där jävla tiden. Att må dåligt och bara behöva vänta och vänta är påfrestande.

Jag får nog också erkänna för er att jag inte mår bra psykiskt. Jag försöker skratta, men tårarna blir fler för varje dag. Jag gråter mer än vad jag gjort på länge, har mer ångest. Det är som att jag har hamnat i en livkris. Eller så vandrar jag på vägen tillbaka till en depression. Jag har ingen aning, men jag vet att ett mörker har kommit tillbaka. Och det gör ont. Så fruktansvärt ont. Jag gör allt jag kan för att ta mig ur det här, och jag vet att det kommer gå. Jag vet att jag kommer ta mig ur detta levande, men jag vet också att tiden framöver kommer bli en kamp. Jag kan inte låta bli att fundera på livets mening. Vad är det för mening att vara psykiskt sjuk i åtta år, kämpa som en idiot för att bli frisk, och sedan bli fysiskt sjuk? Jag har svårt att förstå varför. Om det nu finns något. Det känns som att jag håller på att tappa bort mig själv. Jag är så himla rädd. Livrädd. För att bli sjuk igen. Jag saknar glada Jessica, hon som var lycklig och fri. Jag vill inget hellre än att få tillbaka mitt liv. Jag vet att jag kommer få det, att jag kommer tillbaka till ljuset förr eller senare. Nu gäller det att kämpa, att vara stark. Trots allt så är jag inte så djupt nere i mörkret som jag har varit. Att jag kan gå igenom en livkris med mitt bagage utan att börja skada mig själv igen eller börja svälta – det är ett tecken på att jag trots allt har kommit långt. För hur deprimerad jag än blir, så kommer jag inte gå tillbaka till ett självdestruktivt liv – det kan jag lova er. Jag hoppas ni har förståelse för att jourmejlen, bloggen och alla projekt tar paus då & då. Jag måste verkligen fokusera på mig själv nu och kämpa hårt som tusan. Tack till er som hejar på mig. ♥

Bland vallmo och sommarglada människor

Idag har behandlingshemmet varit på utflykt längs Österlen. Jag har varit totalt upp & ner men det har ändå varit skönt att vara ute och njuta av sommaren. Skåne är trots allt väldigt vackert, och det var mysigt att komma tillbaka till vissa ställen som jag har minnen ifrån förr. När jag var en liten flicka och frisk. Jag och min familj har ofta varit på semester nere i Skåne, och att komma tillbaka till vissa platser efter många år är fint. Vi började med att åka till Ale stenar för en promenad där, sedan åt vi lunch på en mysig kalkonrestaurang och så avslutade vi i Simrishamn med en tur på stan och glass i hamnen!

österlen1österlen4österlen3österlen2

Tack så himla mycket

Jag har sagt det förut men jag säger det igen, tack gode gud för att jag har slutat tävla i det sjuka. Jag inser det varje gång jag läser om dem som skriver om deras blodbad och stygn i armarna. Tack för att jag inte är sådär sjuk längre. Tack för att jag varken har anorexia eller skär mig. Tack för att jag börjar bli en helt vanlig tjej. Ens identitet sitter inte ens sjukdomar, man behöver inte vara den värsta, den med längst LPT eller flest ärr. Det duger gott att vara sig själv. Idag är jag hon som nästan är frisk, hon som stöttar andra istället. Tack gode gud för att jag får vara friska Jessica, hon som andra ser upp till. Tack för att helvetet är mitt förflutna och inte min vardag.

mememememmeme

Ullaredsinköpen!

Nu är det väl dags att jag visar vad jag köpte på Ullared! Innan jag åkte dit bestämde jag mig för att köpa kläder i härliga vårfärger. Lyckades väl sådär får jag erkänna.

nytt1

nytt2nytt3nytt4nytt5nytt6nytt7

Utöver alla kläder köpte jag lite accessoarer som jag visat på jessi91 @ instagram + en himla bra vågtång! Såklart köpte jag också en miljon hygienartiklar, men det är ju inte vidare kul att titta på så vi skippar det! Fick ni någon favorit bland kläderna?

Sommaren är bäst!

Jag är så glad för att det är sommar. Riktig sommar. Tjugo till tjugofem grader och sol varje dag. Det gör trots allt livet lite lättare. Även om jag har ont, mår illa, är yr och trött, så njuter jag av sommaren. Trots allt så skulle den här sommaren bli den bästa på många många år, och det vet jag att den kommer bli, även om den värvas av sjukdom och sjukhus precis som alltid fast av andra anledningar.

Idag har jag varit på stranden igen, badat, solat, druckit kaffe och läst. Alla lugna utomhusaktiviteter mår jag verkligen bra av! Som jag alltid brukar poängtera, man får göra det bästa av situationen och njuta av alla små saker som faktiskt känns bra inombords. Livet är inte enkelt och kommer heller aldrig att bli. Drabbas man dessutom av sjukdomar, fysiska som psykiska, så sätts livet på prövning ännu mer. Men det gäller att stå ut, kämpa vidare. För egentligen har vi inget annat val.

bada2Glad ändå i sin nya bikini. Det syns inte på kortet, men den är vit och chockrosa. Bättre bild på bikinin får ni en annan dag!

Som en avbokningsbar biljett

Ingenting går längre att planera, ingenting är längre en självklarhet. Varje dag är jag arg, frustrerad, trött, ledsen, förbannad. Mitt i allt detta så är jag rädd. Livrädd för en ny diagnos. Jag är trött på att vara trött. Trött på att vara yr, må illa, ha ont i magen, gå ner i vikt. Min fysiska hälsa blir sämre och sämre och mitt liv är som en avbokningsbar biljett. En biljett som tvingas avbokas för ofta. Jag hade så många planer, så många projekt på gång. Jag försöker genomföra dem i alla fall, men stunden innan så måste allt avbokas. För att min kropp inte pallar och snart pallar heller inte mitt psyke detta. Jag är orolig och funderar för mycket på hur detta kommer sluta. Kommer det gå över, kommer jag få hjälp? Kommer hösten bli som jag planerat? Kommer jag orka börja skolan, kommer jag börja med minst två nya stora välgörenhetsprojekt? Jag vet inte, har faktiskt ingen jävla aning. På tisdag ska jag till läkaren för att fortsätta utredningen. Vägen framåt är lång och innebär sjukhusbesök på sjukhusbesök, undersökningar, prover, rädsla, behandling. Men jag försöker le ändå och göra så mycket jag bara orkar. Men ibland är jag så trött på detta att jag bara gråter eller stänger in mig. Sluter ögonen och önskar att allt är över snart. Att läkarna hittar felet och att det kan åtgärdas snabbt. För jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag saknar det.

dö

Rosettklänning

1306072

Idag inviger jag min ljusrosa rosettklänning som jag köpte på H&M för flera månader sedan. Till detta har jag mina platåskor från Monki. ♥

Första riktiga stranddagen!

Idag känns det verkligen att det är sommar på riktigt! Jag och behandlingshemmet har ju varit en del vid havet under våren men idag var det en sådan där riktig sommardag då vi låg och solade i bikini under flera timmar. Jag har legat och läst, förhoppningsvis fått lite färg, ätit ostmacka och vattenmelon, druckit kaffe och bara haft det gött! Hoppas ni har en skön ledig dag i solen ♥

havet

havet2

Lite picknick

picknickHar hängt i en park en timme, myst vid vattnet, matat änder med ballerinakakor, druckit kaffe, ätit vattenmelon och njutit av solen.

Dagens outfit

1306051306052Idag har jag på mig kläder från Tradera, prickiga skor från H&M och rosett från Ullared! Solen skiner och jag ska nog iväg en sväng efter lunch! Annars är det en sån där typisk dagen-efter-vi-kom-hem-dag. Alla är allmänt trötta och har tusen saker att plocka upp. Hörs vänner!

Irriterat svar på tal!

Jag fick en kommentar från en tjej som gjorde mig rätt så förbannad men full av skratt samtidigt.

”Jag undrar hur du kan ha haft anorexi då du nu är tjock!? Jag och fler andra med anorexi blir aldrig riktigt friska även om vi är det på pappret. Att du skulle ha haft anorexi känns konstigt…”

Först och främst. Jag är inte tjock. Jag är en helt normalbygd kvinna och att säga till en före detta anorektiker att han eller hon är tjock är jävligt korkat och säger mer om dig än mig. Tack och lov är jag just frisk och tar inte åt mig då jag älskar min kropp. Jag har fått diagnosen av utbildade läkare på en ätstörningsmottagning, och då var jag rejält underviktig. Hade jag inte haft en allvarlig ätstörning hade jag aldrig blivit inlagd på sjukhus i fem månader. Trots att du och många andra kanske aldrig blir friska så har jag blivit det. Det GÅR att bli frisk från anorexia, och det är viktigt att komma ihåg. Ibland får även jag slåss mot tankar, men jag ser mig inte som sjuk för det. Som sagt, att slänga ur sig såna här ord säger verkligen mer om dig än om mig. Om du tittar tillbaka i arkivet så ser du att jag inte alltid har vara ”tjock” som du vill uttrycka det.

tjockellernåtSpana in min tjocka kropp eller nåt 😉

Semester i Ullared!

Nu är jag hemma efter två hektiska dagar, men jag har haft väldigt trevligt! Nu ska ni få hänga med på min mini-semester genom lite bilder! :)

4Här har ni en trött Jessica i bilen tidigt på morgonen.

2Efter några timmars resande kom vi fram till kära bästa fantastiska kaotiska Ullared!

5När alla hade bränt några tusenlappar åkte vi till våran stuga!

109Då vädret har varit kanon bestämde vi oss för att åka och bada. Det var så varmt i vattnet att man kunde ligga i precis hur länge som helst. Sommar ♥

6

8Sen blev det kväll och då gick jag och min fantastiska terapeut plus en annan i personalen bort till grillplatsen och fixade käk till alla! Sen hade vi en trevlig kväll med mat ute på altanen och spel inne i stugan!

3Sen tog måndagen slut och det blev idag och vi laddade upp för en ny dag på Ullared. Och vet ni vad som händer? Min bästa bästa vän Annica från Linköping (till höger) var där med sin vän Julia. Att få kramas och prata med min bästis var helt fantastiskt! ♥

1Efter att ha gjort av med för mycket pengar en gång till, varit trött, hamnat i konflikt med en Ullareds-personal osv kom semesters svåraste uppgift. Att få in nio personers shopping i två bilar. Tillslut lyckades vi och nu är vi hemma! Jag är galet trött och extremt fattig, men resan har varit kanon och det är det enda som är viktigt! Både min fysiska och psykiska hälsa har varit bra och då kan man inte klaga! Nu ska jag hoppa in i duschen, locka mitt hår och sen sova! Hoppas ni har det bra vänner!

PS. Jag har en liten tävling här på bloggen på gång – så håll utkik :)

Ullared next!

färdigpackadNu har jag äntligen packat för imorgon drar jag till Ullared! Den här gången ska vi sova över så efter många timmars shopping imorgon ska vi till Ullaredscampingen (lite nördigt, jag vet) för att grilla, spela spel, bada och bara ha det mysigt. På tisdagen ska vi fortsätta shoppa och sedan åker vi tillbaka till Skåne och behandlingshemmet. Nu ska jag måla naglarna och sen hoppa i säng för imorgon ringer klockan tidigt! Hörs på tisdagkväll. Puss ♥

Jag minns den där kvällen då jag kunde dött

Pratade med mamma för en stund sedan. Hon berättade att hon hade blivit lite ledsen när hon hittade några av mina sommarklänningar i en väska. Hon blev ledsen för att hon saknar mig så mycket. Då började vi prata lite om den där sommaren. Sommaren tjugohundratolv. Då allt var så för jävligt. Då jag nådde min längsta vikt, tränade flera timmar per dag, då jag gick flera dagar utan mat, då jag fick åka ambulans, då jag fick sy ihop mig sönderskurna kropp, då jag hamnade på medicinakuten, då jag blev inlåst igen, då jag krigade mot landstinget för att få komma till behandlingshem, då jag slets mellan hopp och förtvivlan precis hela tiden, då jag skadade mig varje dag, då allt var så kämpigt. Ett år har nu gått, och när jag ser tillbaka på det här så känns allt konstigt. På ett sätt känns det som att det aldrig har hänt. Jag önskar att jag hade vetat då, att det skulle bli bra igen. Om jag den dagen jag låg i ambulansen hade fått höra, att Jessica, om ett år kommer du vara lycklig. Då kanske jag hade orkat kämpa hårdare just då. Nu har ett år gått och jag kan inte annat än att vara tacksam för att jag lever. För att kroppen orkade trots en väldigt låg vikt. För att hjärtat fortsatte slå när jag överdoserade hela tiden. Trots att jag gråter då och då av anledningar jag knappt vet, så svävar jag inte längre mellan liv och död. Jag fick tillbaka mitt liv, och hur det gick till har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att bli fri från anorexin och jag bestämde mig för att aldrig mer skada mig. Vägen har varit svår, är det än idag ibland, men jag tvivlar aldrig längre. Jag vet att det kommer bli bra, och framförallt – jag vet att det är värt att kämpa för livet.

sommar2012Att jag hade den där kroppen för ett år sedan kan jag inte förstå. Och droppåsarna på medicinakuten glömmer jag aldrig.

Blandade frågor & svar

Då och då ramlar det in frågor och ibland är jag världens sämsta på att svara på alla dessa. Men här kommer i alla fall en del svar till er, och det är många intressanta frågor och tankar som är viktiga att ta upp här! Vad säger ni, skulle det behövas en frågestund igen?

ÄRR & SÅR

Hur tänker du kring att visa plåstrade sår som inte hunnit läka helt ännu? Jag vill inte gå runt och visa en massa förband hela sommaren, men jag vill inte heller behöva klä mig som om det vore vinter och inte kunna bada. Vill ju helst inte skära mig något mer alls, men det är fortfarande en bit kvar innan jag kommer klara det.
Den här frågan har dykt upp flera gånger på både min blogg & jourmejl så kände verkligen att det var dags att prata om detta. Jag har gått runt med plåster på armarna när det varit 30 grader och sol. Det är inte kul, men, det är bättre än att visa sår. Jag tycker aldrig att man ska gå med öppna sår, av den anledningen att man aldrig vet vem som lider av ett självskadebeteende. Det kan vara någon på skolan eller någon man går förbi på stan. Man får vara försiktig med vem man kan trigga. Dock ska jag erkänna att jag har gått med öppna sår, ytliga sår, men det är någonting jag ångrar. Alla gör vi misstag, även jag, och nu i efterhand förstår jag att det inte var så bra. Att gå med något plåster här och var är egentligen inte fel enligt mig. Alltid när jag tänker på psykisk ohälsa relaterar jag till fysisk. Vi säger att man blir riven av en katt på flera ställen på handleden – skulle man behöva dölja dessa då under sommaren? Nej, såklart inte. Då ska man faktiskt få gå med plåster på sina sår även att man orsakat skadorna själv. Sedan beror det ju helt på situationen också. Jag minns förra sommaren så jag satt djupt inne i mitt självskadebeteende. Då det var så himla varmt och jag skulle åka till stranden trots alla mina sår. Då satte jag mig ensam, längre bort, på en klippa och där kunde jag ta av mig min tröja för att ingen såg. Skulle jag till ett ställe med massa barn så hade jag ju aldrig gjort så. Jag har ofta gått med färgade transparenta långärmade tröjor på somrarna. Det blir inte lika varmt men det döljer också skadorna. Sedan tror jag också att detta kan ge en mycket motivation till att faktiskt sluta självskada. För det är så himla skönt att kunna gå i t-shirt och inte behöva tänka på väder och allt det där. Jag ser verkligen fram emot denna sommaren då jag slipper dölja mig själv.

Vad tänkte/sa personalen på fritidset om dina ärr? 
Vad de tänkte har jag ju ingen aning om, men de sa ingenting i alla fall. Vissa tittade lite på mig, men ingen sa något. Vad som händer med detta i framtiden vet jag inte, men om det blir problem ska jag försöka stå upp för min rätt. För jag är fortfarande samma Jessica som fungerar väldigt bra med barnen trots att jag har en ärrad kropp!

Vet du hur det är med ärr och solljus? Kan man ha ärren i solen utan några problem eller är det någonting man bör tänka på? Bör man täcka dem helt under långa perioder i solen? Givetvis beror de på ärrens storlek, men om de är ganska stora och fortfarande röda?
Den här frågan dyker upp hela tiden, och egentligen vet jag inget bra svar. Jag har läst på lite nu och som jag förstår det så är det största ”problemet” att ärr inte har några pigment, vilket kan leda till att de bränns lättare i solen. Men att ärren skulle bli fulare om man solen med dem är en missuppfattning (enligt Specialistkliniken). Jag har egentligen aldrig tänkt så mycket på detta, utan jag solar som vanligt och för mig har det gått bra. Nu denna sommaren så är ju mina ärr cirka åtta månader gamla, vilket såklart är bättre än om de är väldigt nya, men vissa av mina ärr är fortfarande röda, och jag solar ju med dem också. Kanske kan det vara bra att tänka lite på hur nya ärren är, storlek och färg och hur långa perioder man är i solen. Men detta är aldrig något jag har tänkt på innan, utan först när frågorna började dyka upp här. Och jag har ändå självskadat i åtta år och solat med mina ärr under alla dessa år utan att jag har märkt någon skillnad. Men, jag vågar inte svara på om det är bra eller dåligt, men nu vet ni hur jag har gjort i alla fall!

Hur vågar du gå i kortärmat på sommaren med alla ärr? Har du något tips på hur kan man dölja dem?
Jag tror att jag vågar för att jag har bestämt mig för att vägra skämmas. Jag tänker inte låta mitt tidigare självskadebeteende påverka mitt liv idag. Sedan så vänjer man sig också. Man vänjer sig vid både blickarna och frågorna. Idag vet jag att jag är en bra tjej, med eller utan ärr. Mitt värde sitter inte i ärren och dessutom har jag all rätt att gå klädd som jag vill! I så många år har jag tvingats dölja min kropp på grund utav alla sår och jag tänker inte göra det för resten av mitt liv på grund utav ärren. Ärren är en del av mig och jag tänker varken skämmas eller ta bort dem! Det ena tips jag kommer på är ju tyvärr att dölja ärren med kläder, och det är inget bra tips tycker jag. Alla gör som man vill, men jag tycker att det är viktigt att aktivt jobba mot att våga visa sin kropp, hur den än ser ut. I början är det skitjobbigt, men det blir bättre med tiden. Och det är så himla skönt att våga vara sig själv och att våga stå för den man är. Vi har ingenting att skämmas för, och våra tidigare självskadebeteenden ska verkligen inte påverka hur vi lever idag.

21årJag saknar inte mig själv när jag fyllde 21 år och gick med bandage runt handlederna.

BORDERLINE & BEHANDLING

Har du gått DBT någon gång? Den behandlingen ska vara bra mot borderline har jag hört.
Japp, det har jag. Jag gick en intensiv DBT-behandling på sjukhus för ett par år sedan. Då var det dagvård i tio veckor och sedan hade jag en annan terapeut på öppenvården som jag fortsatte att gå hos när dagvården var slut. DBT tycker jag är en jättebra behandling och jag lärde mig väldigt mycket och många saker har jag med mig än idag.

Hur fick du diagnosen borderline? Tog det lång tid att få diagnosen?
Jag har ju haft mitt självskadebeteende i många år, men bara för att man har det så betyder det ju inte att man har borderline. Trots att jag pendlade mellan öppenvård och slutenvård väldigt mycket så var det aldrig någon som antydde att jag hade den problematiken, inte vad jag fick veta i alla fall. Sedan kom jag till avd 336 där jag var inlagd i tretton veckor. Då fick all personal på sjukhuset och min psykolog se hur jag var i livet – på riktigt. De iakttog mig under alla dessa veckor, la märket till mitt humör, mina känslor, mina relationer och allt det där. Det var då de upptäckte, eller misstänkte – att jag hade borderline. En dag kom avdelningsläkaren till mig och berättade vad de misstänkte. Jag blev chockad och visste knappt vad borderline var. Då berättade de att de ville göra en kompletterande utredning (Den största utredningen var trots allt att få se mitt beteende under tre månader). Efter den kompletterande utredningen var de säkra – Jag uppfyllde de flesta kriterier för borderline. Så, om det tog lång tid eller inte att få diagnosen vet jag inte. Jag hade aldrig tänkt att jag hade den problematiken innan jag fick min diagnos, och därför har jag heller inte funderat så mycket på om det tog lång tid innan jag fick diagnosen.’

Får man ha dator och mobil på slutna psykiatriska avdelningar?
Jag har upptäckt att detta varierar mycket får olika avdelningar och olika städer. Jag har varit inlagd på olika sjukhus i olika städer och reglerna har sett annorlunda ut. Ibland har både dator och mobil varit förbjudet, på andra ställen har man fått ha mobil men inte dator, och på vissa ställen har man fått ha båda två. Så, det varierar nog både mellan olika avdelningar men också i vilket skick man är i som patient.

86Från en av alla gånger på sluten avdelning.

MAGUTREDNING

Har du fått ta prover för Celiaki? (Glutenintolerans)
Yes, det har jag. Läkarna har nu uteslutit alla allergier!

Har de utrett dig för Ulcerös kolit eller Crohns sjukdom?
Som det ser ut just nu så är de dessa två sjukdomar som jag utreds för. Jag är livrädd för att det ska vara någon av dessa då båda är kroniska. LIVRÄDD för att behöva vara sjuk i all framtid.

EPILEPSI & ALKOHOL

Får man dricka alkohol med epilepsimedicin?
Det varierar från medicin till medicin. Den medicinen jag äter ska man egentligen inte dricka alkohol med då man kan bli fysiskt sjuk. Dock gör jag ju det nu ibland och blir inte sjuk, så just av den anledningen så är det nog lugnt. Men har man epilepsi så ökar riskerna för anfall väldigt mycket när man dricker alkohol, så visst, lite ansvarslöst av mig kanske. Men jag dricker ju alkohol väldigt sällan och försöker också dricka med måtta och se till att jag aldrig är ensam.

heart

What ever

whateverFörutom den svarta kjolen jag visade er igår så köpte jag en t-shirt på New Yorker i Jönköping i måndags. Den här tröjan ska jag ta på mig när livet känns lite sådär upp & ner och när man tillslut bara känner – skit samma.