Som en hel graviditet

Idag är jag nio månader fri. Nio långa månader utan självskador. Det känns fantastiskt och overkligt. Den artonde varje månad är så speciell för mig, kommer alltid att vara. För den artonde varje månad för resten av mitt liv kommer jag kunna räkna. Jag tänker och längtar till den där artonde september 2035 eller liknande. Anledningen till att jag kan skriva det, det är för att jag faktiskt är säker på att jag aldrig kommer falla tillbaka. Man kan aldrig säga aldrig säger vissa, men i detta fallet så kan jag faktiskt det, vare sig någon vill tro på det eller inte. Jag tror på det, och det är det viktigaste för mig.

En gång, för ett par år sedan, så lyckades jag sluta självskada. I nio månader höll jag upp innan jag föll tillbaka. Nio månader precis som nu. Därför blir också just nio månader speciell, för imorgon när jag vaknar så är jag inne på min tionde månad, vilket jag aldrig har varit förut. Den gången började jag dock skada mig själv med maten istället, så fri blev jag aldrig. Och den gången, då var jag inte säker på att jag skulle klara det. Den gången mådde jag väldigt dåligt. Den här gången vet jag att det kommer gå, just den här gången är jag fri på riktigt. Och den här gången, då mår jag bra. För ja, jag mår bra igen. Jag har varit inne i en svacka, men jag börjar ta mig ur den. För varje dag som går så börjar jag bli mig själv igen. Hon som skrattar, skojar, är lycklig, mår bra. Den Jessica som jag älskar är på väg tillbaka, och jag har saknat henne så himla mycket.

Så grattis till mig själv som vann kriget mot rakbladen. Idag krigar jag knappt med självskadetankar längre. Då och då händer det, speciellt när jag mår sämre. Men, steget till att faktiskt skada mig själv är oändligt långt. Det har jag också bevisat under förra veckan när jag mådde väldigt dåligt. För jag tog mig ur det levande och gjorde mig inte illa på något sätt. Trots att livet är kämpigt då och då, så skulle jag aldrig skada mig själv igen. Den tiden är förbi, och jag är väldigt lycklig för det. Det går att ta sig ur det, om man ger sig fan på att göra det. Som jag sagt innan, jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet – den dagen är det slut. Då tog det slut. Och mitt liv började.

niomånader

12 reaktion på “Som en hel graviditet

  1. Åh blir tårögd samtidigt som jag inte kan sluta le när jag läser ditt inlägg. Fan vad du är bra!! 😀 Sjukt starkt av dig. Jag håller själv på att försöka komma ifrån självskador, är inte riktigt där än men har iallafall börjat med dbt behandling som förhoppningsvis ska få mig en bit ditåt. För vill det vill jag, men har inte hittat styrkan. Men du är en riktig förebild kommer fortsätta läsa din blogg och inspireras åt rätt håll tack vare dig. :) Tack!!

    sv; tack så mycket, dina ord betyder massor! <3 Kram

  2. Jag blir så glad för din skull att jag blir alldeles rörd. Du är en riktig fighter! Jag vet på ett ungefär vad du kämpar med för jag har varit där och är där själv. 11 månader skadefri, kämpar mot äs sedan 10 år tillbaka å jag bor på ett behandlingshem… fortsätt kämpa Jessica!

  3. ett stort grattis – jag vet hur det känns. jag hade ett femårsjubileum i måndags och det var smått magiskt. jag har skrivit om detta i min blogg. nu i augusti är det fyra år sedan senaste självskadan. hang in there och fortsätt framåt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>