Ny dator!

bild2Den här kom hem till mig idag! Äntligen har jag unnat mig en ny dator. Den gamla var så långsam att jag varje dag funderade på om jag skulle slänga ut den genom fönstret. Nu blir det ännu bättre och roligare att blogga, sitta vid jourmejlen och vara bloggredaktör! Nu måste jag sova för ögonen svider av trötthet. Godnatt vänner!

Boda Borg!

bodaborg2

Idag har jag haft en rolig dag! Skrattat på riktigt för första gången på länge, glömt bort all oro för en liten stund. I morse åkte vi till Karlskrona för en dag på Boda Borg. Jag hade aldrig varit där innan, men det var riktigt kul. För er som inte vet så är Boda Borg ett äventyrshus med olika utmaningar, både fysiska och mentala. Såklart blev det extra jobbigt när man inte är pigg från början, men idag har jag manat på kroppen för att orka, både på gott och ont. Det kanske inte är bra fysiskt för mig att göra så, men det är bra psykiskt. Jag behöver komma ut, se någonting annat och göra något kul. Det gäller att ta hand om sig själv, både fysiskt och psykiskt. Idag har jag tagit hand om mitt psyke och det behövdes kan jag lova er!

Sen fick jag en ny älskling på posten idag så han/hon/den ska jag fixa med ikväll, som jag längtat! Vad jag har köpt får ni se sen. Kram ♥

Mentala förberedelser

Trots att jag mest ligger i min säng och vilar hela dagarna så händer det väldigt mycket i mitt liv nu. Mentalt. Det är mycket svåra känslor jag måste handskas med och dessutom måste jag nu vara realist och planera hösten.

Jag har slutat tvärt på min praktikplats. Jag ska dit och ha avskedsfika om några veckor, men jag kommer inte jobba med barnen mer. Jag och min kontaktperson här på behandlingshemmet tyckte att det blev bäst så när läget är som det är. Det känns hemskt tråkigt, men jag inser att det var ett nödvändigt beslut.

Vi har även börjat prata om hösten. Tanken var ju att jag skulle börja skolan den nittonde augusti. Chansen att det blir så är väldigt liten. Så liten att jag knappt orkar hoppas på det längre. Jag håller mentalt på att förbereda mig för att det inte blir någonting. Min höst kommer antagligen inte alls bli som jag ville eller hade planerat. Så länge jag är under utredning med levern så kommer jag inte orka gå i skolan. Om läget inte förbättras snabbt utan behandling så kommer det absolut inte fungera. När jag knappt orkar gå på en kort promenad så skulle det aldrig gå att börja skolan. Det gör ont, så himla ont. Det värker i hela bröstet när jag tänker på det, för fan vad jag längtade efter att få komma tillbaka till livet, få en klass, träffa friska människor och göra något vettigt.

Vad jag ska göra i höst istället är ganska oklart. Allt handlar ju om hur fort utredningen blir färdig, om läkarna hittar något fel på levern som kan åtgärdas lätt. Men det är som läkarna har sagt till mig, vägen är lång och krokig. Det kommer antagligen innebära många sjukhusbesök innan jag kan få något besked. Jag har ju en rad undersökningar och provtagningar framför mig. Därför kommer nog hösten få bli sådan. En kamp. Jag får försöka fokusera på att bli bra igen. Förutom det fysiska så måste jag också bli bra psykiskt. För kampen mot levern hade jag inte räknat med och självklart påverkar det också mig psykiskt. Jag har många känslor och mycket oro att ta hand om, jobba och kämpa med.

Första steget framöver är att vänta på besked angående alla allvarliga leversjukdomar. Hålla tummarna för att jag inte har cancer eller någon annan hemsk sjukdom. Det är tungt det här, men jag kommer att klara det. Jag bara vet det. Det finns inga andra alternativ. Visst funderar jag på livets mening, och visst är längtan efter rakblad större nu, men det betyder inte att jag kommer ge upp eller skada mig själv. Verkligen inte. Jag har lovat mig själv, att om så hela livet skulle rasa så ska jag aldrig tillbaka till det destruktiva. Ibland känns det som att mitt liv håller på att gå sönder, men hur trasig jag än blir så ska aldrig min kropp bli det igen.

mem

Konsekvenser vid självdestruktiva beteenden

Som många av er vet så är ju jag bloggredaktör på SHEDO. Den här veckan tar jag upp ämnet ”Konsekvenser vid självdestruktiva beteenden” och jag tänkte att det säkert finns någon av mina läsare som har några tankar om detta ämne. Jag blir mer än glad om ni vill dela med er av tankar, dikter, texter eller berättelser om detta ämne till oss på SHEDO. Adressen är blogg@shedo.org

Glöm inte att spana in SHEDOs blogg också! Där pratas det alltid om ämnen som rör psykisk ohälsa! Klicka på bilden för att komma dit. Vill ni läsa alla mina inlägg så finner ni dem under etiketten ”Jessica Andersson” :)

shedoo

Om vi bara visste

Ibland funderar jag på hur livet hade blivit om vi hade vetat om hur framtiden skulle se ut. Hade jag kämpat så förbannat hårt mot min psykiska ohälsa om jag hade vetat att jag skulle bli fysiskt sjuk efter det? Hade jag varit en glad liten flicka om jag visste hur min tonår skulle bli? Hade jag försökt ta livet av mig om jag visste att jag skulle bli lycklig sen? Antagligen. Eller antagligen inte. Kanske. Omöjligt att säga. Jag är glad för att vi inte vet hur det kommer bli sen. Det gör att man måste agera i nuet. Men det hade varit förbannat skönt om jag visste att jag skulle bli frisk igen. Om jag visste att jag skulle få börja leva snart, på riktigt. Det hade varit skönt att veta att jag inte har cancer, att jag kommer vara stark nog att kämpa vad läkarna än hittar, att det kommer bli bra. Jag lever såklart på hoppet, nåt annat finns inte i min värld. Vi måste tro på lyckliga slut, även om verkligheten kan vara en annan. Ibland är det svårt att vara modig, att lita på livet. Att lita på sig själv. Livet kommer aldrig bli rättvist men då jag inte längre tror på slumpen så måste jag tro på något annat. Som att svåra saker drabbar människor som är starka nog att klara av det.

Om jag bara låtsas

Jag har tänkt så. Många känner så varje dag. Om vi bara låtsas att problemen inte finns – försvinner dem då? Om jag bara klarar av att låtsas att jag mår bra – blir allt bra då? Snälla, säg att det blir det. Jag slipper alla frågor. Livet blir lättare då, enklare. Vad vinner jag på att mina närstående ska vara oroliga? Blir det verkligen bättre om jag svävar mellan frihet och LPT?

Jag levde i en roll i många år. Jag var frisk mellan åtta och fem. Jag var så glad och positiv, skötte skolan och jobbade extra. Var trevlig mot kunderna, tjänade pengar, träffade vännerna. För att jag lärde mig att låtsas. Att mitt liv var perfekt. Egentligen åkte jag in och ut på slutenvården, men däremellan levde jag livet. Men jag mådde inte bra. Jag levde med ett enormt mörker som bara få fick ta del av. Men jag trodde då, att om ingen visste, så skulle det bli bättre. Jag ville bara vara ifred med ångesten och rakbladen. För vad hjälpte det att jag sa sanningen till min psykolog eller mamma? Det fanns ingen i världen som skulle kunna hjälpa mig i alla fall. Jag trodde att det var så. Därför valde jag att leva i en annan värld. Men trots att jag var en glad tjej utåt så var jag inte en lycklig tjej. För sann lycka möter man inte när man låtsas. Man kan intala sig att nu har allt löst sig. Man kan försöka ljuga för sig själv, men egentligen går inte det. Att ljuga för alla runt omkring kan gå, men det är ingen bra lösning, och för dig själv kan du aldrig ljuga.

Det bästa är att våga vara som man är. Att våga berätta om det där som är tungt. För att ljuga för vården är som att sätta krokben för sig själv. Förr eller senare måste man ändå ta tag i sina problem och jobba med sig själv. Jag ångrar att jag ljög mig igenom år hos BUP. Om jag hade sagt sanningen från allra första början – hade jag suttit på behandlingshem nu? Det vet man aldrig, men jag vet att mycket av mitt lidande hade kunnat hindrats. Jag tänkte inte så då, var bara så förbannat arg på mamma som knackade på dörren när jag satt på andra sidan och skar mig. Om alla bara hade lämnat mig ifred. Tack och lov så gjorde inte alla det. Tack och lov så fanns det dem som vågade se mig, den tjejen som mådde väldigt dåligt. Som vågade prata med mig när jag helst ville att alla skulle dra åt helvete. Marcus var en sådan person. Som vågade se mig, som vågade ta tag i det. Som aldrig gav sig, som aldrig gav upp om mig. Nu i efterhand, när jag står på andra sidan och ser tillbaka på alla mina sjukdomsår så inser jag hur mycket som har varit fel. Så mycket hemskt som har hänt, men också så mycket som jag har lärt mig.

Att jag en dag i februari 2011 valde att skapa den här bloggen har faktiskt förändrat mitt liv. För det var då jag på riktigt valde att bli ärlig med min psykiska ohälsa. Då jag slutade skämmas och insåg att min historia kunde rädda någon annan. Då jag slutade säga till jobbet att jag var magsjuk när jag egentligen hade så ont inom mig. Då sanningen kom fram. Att jag var inte sådär lycklig som alla trodde. Några vänner och min familj visste innan den här tiden, men i samband med att jag började blogga öppet om min situation så slutade jag låtsas något annat. Jag började vara jag. Trasig och förbannat trött på livet. Men jag var jag. Och det var bättre att våga vara en trasig tjej, än att ljuga hela tiden. För det var först då som jag kunde göra ett ärligt försök att förändra mig. Det gick inte bra. Det hjälpte in. Behandlingar, sjukhus och vård precis hela tiden. Men jag blev aldrig friskare. Jag fick bara fler mediciner och fler diagnoser. Det är viktigt att ta med den biten också. Att trots att jag kämpade mig igenom behandlingar, så fick jag aldrig se något resultat. Som ni vet så vände livet för mig först när jag kom till behandlingshemmet. Men trots att jag gick år in och år ut utan större förändringar, så var jag ärlig och jag vågade stå för den jag var. Jag vågade gråta på sjukhuset, jag vågade hata allt inför någon annan. Och det förändrade mig. Sakta men säkert. Jag ser det först nu.

Att gå runt och låtsas inför anhöriga, samhället och vården hjälper inte. Inte alls. Det gör bara allt ännu värre. Det löser inga problem. Förr eller senare kommer sanningen fram och någon gång måste du ändå ta tag i det och jobba med dig själv. Varför inte göra det på en gång? Vad väntar vi på egentligen? Jag tycker att många av oss lever i ett tankesätt där mycket handlar om att vi ska göra det sen. Sen ska jag söka hjälp, sen ska jag ringa den personen, sen ska jag söka till högskolan och sen ska jag byta jobb. Varför inte göra det på en gång? Varför vänta? Vi har bara ett liv, ett liv som faktiskt kan ta slut när som helst. Om man sitter i en situation som inte är bra för en, vad det än handlar om, är det lika bra att kämpa för att ta sig ur den på en gång. Faktiskt, tiden läker inte alla sår. Ibland måste vi själva förändra för att det ska bli bra. Att vänta och låtsas vinner vi ingenting på.

Veckans blogg: Vinnaren + Ny omgång!

veckansblogg3Vinnaren den här veckan är Kajsa! Hon har en fin blogg med egengjord design. En söt sextonåring som skriver om sin vardag, mode, film, shopping, kloka citat och goda saker :) Klicka på bilden för att komma till hennes blogg.

veckansblogg

Rädslan

Jag är rädd. Gråter bakom mina solglasögon. Lyssnar på musik utan att höra texten. Smsar till mina vänner att det är okej. Att kampen är okej. Jag lever i ett vakuum. Ibland sticker min bästa kontaktperson hål på den, är med mig i rädslan, men när han går hem för dagen stängs bubblan igen. Jag är rädd för cancer, rädd för döden, rädd för alla allvarliga sjukdomar, rädd för sjukhus. Jag går till frisören och ler, tackar och betalar. För pengar som inte känns viktiga. Jag sitter framför jourmejlen och ber unga trasiga tjejer att kämpa, när jag själv känner mig rädd för kampen. Jag dricker näringsdrycker och väntar på besked från sjukhuset. En väntan som är så lång och orolig att jag knappt står ut. Jag dricker kaffe och röker, spelar spel ibland. Livet rullar på men egentligen står allt stilla. Jag betalar mina räkningar och ser på film, men egentligen vill jag bara skrika. För att jag är rädd. För cancer och döden.

Today

130726Shorts och linne från H&M och ringar från lite olika ställen. Fast nu ser jag inte ut sådär då jag har varit hos frisören och bytt frisyr 😀 Bild kommer snarast!

Jag trodde aldrig att vi skulle behöva prata om det där igen

Jag såg att mina anhöriga såg. Att träningen blev mer och maten mindre. Att jag tappade kilo på kilo, att jag blev mer irriterad och hade mer ångest. Att jag ljög och mest ville vara ifred. Hur går det med maten Jessica? Äter du? Alltid den där förbannade oron att hon skulle börja svälta sig igen.

Sen lämnade jag anorexian bakom mig. Blev tjejen som mina kompisar lärde känna på högstadiet när livet egentligen var skit men då jag hade en normal relation till mat. Oron la sig, började försvinna. För jag åt, tränade sällan och fikade mest hela tiden. Det var den tjejen som behandlingshemmet lärde känna. Personal som såklart vet om min tidigare anorexia, men som aldrig har fått se den. För att Jessica alltid var hungrig och ville äta singoalla-kakor minst en gång om dagen.

Idag hade jag lite terapi med min favoritpersonal som också är min kontaktperson. Min ordinarie terapeut är på semester, men att min favorit är tillbaka från sin känns skönt. Han är så bra. Han är trygghet. På samtalet var han tvungen att ta upp ämnet mat. För att personalen ser att maten går dåligt. Jag som önskade att vi aldrig skulle behöva prata om det där igen. Men, jag kan inte skryta med att maten har gått bra den senaste veckan. Men, det är ändå inte alls som förr, som då. För nu har jag inte problem på grund av anorexia. Men som ett symptom på min leverskit har jag tappat aptiten och mår illa dag in och dag ut. Då är det svårt att äta. Förbannat svårt. Jag försöker, men det går dåligt. Och det både skrämmer mig och gör mig ledsen. För mat, kakor och popcorn var det bästa jag visste. Detta är såklart svårt och dumt. För att det knappast hjälper min ofrivilliga viktnedgång eller trötthet. Därför försöker jag äta så mycket som möjligt och sörplar näringsdrycker varje kväll.

Det är så konstigt, för mina leverproblem påminner mycket om min tid med anorexia men egentligen är det två helt skildra saker. Ibland känns det som att allt bara är en prövning. Som att någon högre makt vill se så att jag är stark nog. Orkar Jessica gå igenom detta utan att skära sig eller bli djupt deprimerad? Klarar hon av att få problem med maten utan att bli sjuk i en ätstörning igen? Om det är en högre makt så vill jag säga till dig eller den: SÅKLART att jag gör! Trodde du något annat är du bara korkad 😉

Lovely shorts

130723Jag tokälskar mina prickiga shorts jag köpte på Bornholm! Sommarens bästa inköp helt klart! Till dessa bär jag idag ett oversize-linne från Ullared. Och så en sån där slarvig frisyr som har fått utstå många salta bad i höga vågor och smink som runnit bort i havet. DET är sommar!

En somrig dag på min favoritstrand

badIdag är det en bra dag. Eller, i alla fall en så bra dag det kan vara med den situation jag sitter i. Vi har varit på utflykt vid Stenshuvud och solat och badat hundra gånger om på min favoritstrand. Det är så sjukt vackert där. Jag har busat i vågorna och blivit röd i fejan då solkrämen glömdes hemma. Nu har jag smutsiga fötter efter att ha gått barfota mest hela tiden och återigen har jag en himla massa sjögräs i håret. Men, mer somrigt än så blir det inte och jag kan inte annat än att älska dessa små stunder då jag har möjlighet att lämna sängen och njuta av en underbar sommar! ♥

hav och sjögräs i håret

havetIdag har jag varit vid havet och försökt glömma livets svårigheter för en liten stund. Det är något speciellt med att dricka kaffe i sanden efter ett långt bad och komma hem med sjögräs i håret. Sommaren blev inte som jag hade tänkt, men jag försöker njuta så gott det går ändå.

Nytt linne

linneDetta fina linne köpte jag på Bornholm. H&M hade rea så ynka 75 kronor betalade jag! :)

Jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar

akkutenJag tycker att det är orättvist av läkaren att berätta för en tjugotvåårig ledsen tjej att hon har de flesta symptom som vid levercancer. Att berätta det, men sedan skicka hem mig och be mig ha tålamod. Vänta på remissen. Det tar ungefär en månad. Men vänta du, fortsätt ditt liv i den mån det går. Men det går knappt att fortsätta leva det, på grund av all rädsla och oro. Jag försöker skratta på dagarna, hålla skenet uppe. Men varje natt gråter jag mig till sömns. När ingen ser. Jag tycker att läkaren gjorde fel. Antingen får man berätta och sedan akut göra undersökningar för att utesluta något allvarligt, eller så får man hålla tyst och be mig vänta på remissen. Jag är tjugotvå år. Jag skiter i om det är ovanligt att få levercancer i min ålder. Så fort det finns en risk måste det tas på allvar. Alla läkare är överens. Någonting är fel. Problemet är att ingen vet vad, och i nuläget är ingen intresserad av att ta hand om det heller. För att det är köer och för att ansvariga är på semester. Jag är trött på sjukvårdskarusellen som jag har snurrat i i över åtta år. Där ingen tar ansvar. Jag undrar vem ska jag döda först om det visar sig att jag har en allvarlig sjukdom.

Idag har jag andats havsluft

beach4Idag har jag som sagt varit vid havet. Ätit vattenmelon och läst en modetidning. Kämpat mig ner den korta biten till vattnet trots att kroppen varit så trött. Det har varit skönt att lämna sängen, men ganska påfrestande. Kroppen vill trots allt inget annat än att ligga där. Sova och vila. Mitt rum ser ut som ett bombnedslag och jag har tusen mejl att svara på. Men allt har tvingats pausa. Vardagen och livet. Nu har jag druckit kvällens näringsdryck och ätit godaste sconsen på länge. Jag längtar tills jag är tillbaka på banan igen. När jag har ork till jourmejlen och slipper sova flera gånger under dagen. När jag har något bra att skriva här och en mysig bild att lägga upp på instagram. Men nu står mitt liv på paus. Jag tycker inte om det, men jag försöker acceptera det.

trehundra kalorier per minut

ndnd

avd 336 och tre näringsdrycker per dag. Den där jävla drickan som förstörde mitt liv. Monstertiden. Som jag plågades av detta. Klockan gick och tårarna rann.

Jag tänkte nog att det skulle bli lite jobbigt att dricka första näringsdrycken efter den sjukhustiden. Men så fel jag hade. Jag fick i mig allt på cirka en minut. Haha. Jag inser att jag verkligen är tusen procent frisk från allt som heter ätstörning.

Annars går jag runt i mina pyjamasshorts, mår illa, sover mitt på dagen, sitter framför datorn och ser fram emot morgondagen då jag äntligen ska komma ifrån behandlingshemmets väggar och sjukhus för en liten stund. Vi ska till havet och sola och bada och aldrig tror jag att jag har längtat så efter att komma ut. Nu har jag legat i min säng eller en jävla sjukhussäng hela veckan.

Nu blir det film! Trevlig helg ♥

tio månader självskadefri

Den här bloggen har blivit rätt tråkig senaste tiden. Ungefär lika tråkig som när candy crush liven tar slut. Ja, jag har varit lite off mot allt. Lite ledsen, lite besviken, lite orolig, mycket trött, mycket sjukhus. Men idag är det en fin dag, trots allt. Hur många tårar jag än gråter, så är det just idag en så himla bra dag. För jag är tio månader självskadefri. Jag fattar inte vart tiden har tagit vägen. Jag fattar inte hur jag lyckades, men jag vet att jag gjorde det. Och varje månad får ni stå ut med ett sånt här inlägg. För att jag är stolt över mig själv, och för att jag vet att det kan ge någon hopp. Jag älskar den artonde varje månad. Av just den anledningen, att jag är fri. (Och för att jag får pengar den nittonde. Haha)

fyrklöverBilden har jag hämtat här.

Hemma från sjukhuset!

Idag gick det relativt snabbt på akuten. Fick träffa läkaren, och även om jag var rätt så ledsen över hela situationen så gick jag därifrån med mer kraft, psykiskt i alla fall. Läkarna vet inte. De har absolut ingen aning om varför jag mår som jag mår, varför mina levervärden går upp och ner och varför jag går ner i vikt. Just nu ska de heller inte göra så mycket, utan jag får vänta på att få komma tillbaka till medicinmottagningen för att kunna fortsätta utredningen. Idag pratade vi om levercancer. En del tyder på att det skulle kunna vara något allvarligt, men lika mycket tyder på att det inte är det. Jag tänker såklart fokusera på det sistnämnda!

När jag låg där på sjukhuset tog jag i alla fall ett bra beslut. Jag ska gå tillbaka till näringsdrycker. Inte för att jag är underviktig, utan för att jag VÄGRAR att bli det igen. Jag tänker inte se på när vikten rasar. Jag tänker göra allt för att få behålla min normalvikt. Såklart så blir det konstigt på många sätt då jag bara förknippar näringsdrycker med slutenvård och anorexia. Men, jag står hellre ut i det än att jag ska förlora den kroppen jag har kämpat så hårt för att få.

Jag mår bättre nu, psykiskt. För jag har mer kraft att kämpa. För ett par timmar sedan kändes det som att jag ville ge upp, nu känner jag mig säker på att jag kommer orka. Läkaren sa att det kommer ta tid det här. Vägen kommer vara upp & ner och jävligt krokig, men det kommer bli bra tillslut. Jag får aldrig glömma hur mycket jag har misshandlat min kropp, den måste få tid att läka. Jag har mycket att vara ledsen över just nu, och det tänker jag vara med all rätt. Men jag tänker kämpa, både mot det psykiska och fysiska. Och framförallt – jag tänker vinna!

akuten3

Akuten, again again again

Imorse var jag inne på sjukhuset och tog nya leverprover. På eftermiddagen ringde dem och berättade att värdena var hyfsade, men då jag mår så dåligt rekommenderade läkaren ändå att jag skulle in till akuten. Så nu ligger jag här, igen. Under den gula filten med ett id-band runt handleden. När jag kom hit fick jag reda på att jag har feber, vilket tydligen inte alls var bra ihop med levervärden som inte är helt okej.

Nu ska jag vila i mitt egna rum (lyx) tills läkaren kommer! Såklart så hoppas jag återigen att jag slipper bli inlagd, men det enda som är viktigt är att jag blir frisk igen.

20130818-173242.jpg

Jag undrar hela tiden

Idag har jag pratat med sjukhuset. Imorgon ska jag dit, igen. Som vanligt. Jag är så trött på det. På provtagningar, sjukhus och alla hemska timmar innan jag får ett besked. Klarar sig min lever, eller krävs det inläggning? Får jag komma hem eller måste jag vårdas akut i en sjukhussäng? Det känns som att jag inte klarar fler sekunder med den väntan. Ovissheten och oron. Den här sommaren skulle bli den första på många år utan massa sjukhus. Det blev inte så. Kroppen är helt slut och psykiskt är jag tom. Jag kan inte gråta nu, för det krävs energi. Energi som min kropp inte har. Därför är jag bara tom. Men någonstans inom mig har jag ett hopp. Om att allt ska bli bra tillslut. Det måste finnas någonting mer än det här. Jag måste få bli frisk en dag. Om inte, så undrar jag vad jag har kämpat för under alla dessa år.

”Fan vad du är tjock!”

Hur gör man när man har eller har haft ätstörningsproblem, kämpat som en idiot för att gå upp i vikt och bli frisk i tankarna – för att sedan får höra att man är tjock? När man vet så jävla väl att vägen tillbaka till svält inte gör en lycklig, men när det samtidigt känns som att man aldrig kommer orka kämpa emot rösterna i ens huvud?

Det finns inget enkelt svar på denna fråga. Jag tror faktiskt inte det. Men det finns tankar och tips. Först och främst, att bli kallad tjock är jobbigt. Vare sig man har haft en ätstörning eller inte. Det finns så många elaka ord som är hemska att få höra. Och jag hatar när människor är elaka mot varandra. Det gör mänskligheten mindre mänsklig. Människor som säger till någon med anorexia att han eller hon är tjock, ja, ordet mänsklighet passar knappt in där. Det gör mig faktiskt riktigt jävla förbannad. Anorexia är en dödlig sjukdom, och om någon slänger ur sig idiotiska kommentarer som kan leda till någons död – då undrar jag vart världen är på väg. Men, jag vet att det händer. Varje dag och överallt. Det har hänt mig också som jag nämnt tidigare.

Människor har varit elaka mot mig enorm åren. Både då & nu. Jävla tönt Jessica som skär sig och låtsas vara sjuk. Och fy fan vad tjock hon har blivit. Dessa ord lever jag med då och då. Och hur gör jag för att inte lyssna på mina ätstörda tankar som dyker upp emellanåt? Jag är en envis tjej som aldrig låter någon trycka ner mig. Jag tar ingen skit helt enkelt. Men har man en blogg med ganska många läsare – då får man skit. Men det är skillnad att läsa/höra elakheter och att beröras. Jag läser, men jag tar inte åt mig. Hade jag gjort det så hade jag antagligen inte kunnat fortsätta skriva här. Det har blivit en försvarsmekanism som gör att jag klarar mig. De allra bästa orden som jag kan ge er som råkar ut för detta, ord som jag får leva efter varje dag är: Det som någon säger eller skriver till dig – det handlar mer om den personen än vad det handlar om dig. Genom Spotlifes statistik kan man se vad människor har googlat för att hitta min blogg, och då och då dyker den här meningen upp. ”jessi91 – inte sjuk på riktigt”. Om någon tror att han eller hon vet bättre om min hälsa än vad jag och mina läkare gör – då är det bara tragiskt. Men det är viktigt att komma ihåg varför människor är duktiga på att döma eller vara elaka mot andra. Såklart kan det bero på mycket, men en vanligt orsak tror jag handlar om avundsjuka.

Men tillbaka till frågan, hur står man emot ätstörningstankarna när man får höra dessa ord? För mig har det varit viktigt att tänka på vad anorexian gav mig. Visst, den gav mig en undervikt, men jag har aldrig varit så olycklig som jag var under mina år med ätstörningar. Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka till det, aldrig någonsin. Undervikt relaterar jag till olycka, därför saknar jag aldrig min kropp som jag hade då. Normalvikt är lycka för mig, och därför skulle jag aldrig frivilligt lämna den. När man har ätstörningstankar gäller det att försöka gå emot precis hela tiden. Att lära sig förstå tankarna. Vad vill du? Och vad vill din ätstörning? Om man är helt ärlig mot sig själv och inser att man gör en sak för att ätstörningen tycker det – försök att göra annorlunda. På så sätt går du emot den, och tillslut dör den. Ibland när jag får ätstörda tankar så väljer jag att äta. För att döda tankarna direkt. Innan tankarna dödar mig.

Det tar ofta tid att lära sig att tycka om sig själv, men det går. Att få hjälp med sin självkänsla och kroppsuppfattning tror jag är viktiga bitar för att bli fri från en ätstörning. Och att lära sig att inte vara rädd för ätstörda tankar. För de kommer finnas med dig under en period, hur länge varierar ju för alla. Det viktiga är inte vad man tänker, utan vad man gör med tankarna.

Kom ihåg att mobbning och elaka ord egentligen inte handlar om dig, utan om den eller dem som säger det. Och mat är medicin, och anorexia är inte lycka.

Hur jag märkte att jag hade dåliga levervärden

Fick en fråga om hur man märker att ens levervärden är dåliga, så därför tänkte jag berätta om hur det gick till för mig.

När jag blev inskriven på behandlingshemmet gjorde jag en ordentlig allmän undersökning. Tog prover, puls, blodtryck och kontroll av hjärta och lungor. Då upptäckte läkaren att mina levervärden var höga, men då jag inte hade några speciella symptom så gjorde man inte så stor grej av det, utan jag fick fortsätta ta regelbundna prover. Men allt eftersom tiden gick började jag sakteliga må sämre och värdena blev också sämre i perioder. Redan för många många år sedan hade jag liknande symptom som nu, jag var trött, matt och yr väldigt ofta. Men vad det berodde på är svårt att säga. Då tog man för givet att det handlade om min psykiska ohälsa, men kanske har mina levervärden varit höga under lång period?

Förutom mina levervärden började ju även magen krångla i vintras, vilket också gjorde att läkarna fick upp ögonen för mig och vill utreda mig ordentligt. Om mina mag- och leverproblem hänger ihop är fortfarande oklart. Men det var genom en rutinundersökning som levervärdena upptäcktes, men det var först när jag började få symptom som läkarna valde att börja en utredning. Vilket man kan förstå, för lite förhöjda levervärden är egentligen inte så konstigt. Men om man mår väldigt dåligt och när värdena blir farligt höga, då inser man ju att någonting är fel.

På väg tillbaka till behandlingshemmet

20130716-140536.jpg
Jag har tvingats avbryta min permission och sitter nu på tåget tillbaka till Skåne. Kroppen orkade inte. Såklart är jag ledsen och besviken, för gud vad jag hade sett fram emot den här veckan. När jag kommer hem väntar vila, fler provtagningar och sjukhusbesök. Jag kan inte annat än att leva på hoppet att allt ska bli bra igen.

Svar om alkohol

Det har dykt upp lite frågor angående att dricka alkohol. Får jag verkligen det när jag är inskriven på behandlingshem? Och hur går det med mina dåliga levervärden?

Egentligen får man inte dricka alkohol när man är inskriven på behandlingshem. Inte på mitt behandlingshem i alla fall. Men, personalen vet att jag gör det. Och i just mitt fall så är det faktiskt okej. För att jag lever ett relativt friskt liv och har kontroll. Personalen litar på mig och vet att jag kan kontrollera det och att jag inte använder alkohol som ett destruktivt beteende.

Angående alkohol och levervärden, så känner jag mig rejält dum och korkad. Alla vet nog att alkohol inte är bra för levern, och har man då problem med den så är man rätt dum som dricker. Det erkänner jag verkligen. Men, min läkare på sjukhuset sa aldrig att jag inte fick när vi pratade om det, därför tänkte jag att det var lugnt. Men läkaren jag träffade på akuten inatt sa att det var absolut förbjudet och självklart kommer jag rätta mig efter det. Så nu går jag tillbaka till att vara nykterist igen. Jag var det i flera år på grund av min epilepsi, och vad gör man inte för sin hälsa? Jag är beredd att göra vad som helst för att min kropp ska klara sig så gott det går.

När livet inte blir som man har tänkt sig

Jag är ledsen och trött. Jag hade så förbannat mycket sett fram emot denna veckan. Igår åkte jag in på sjukhus och kom hem tidigt imorse. Både levern och magen krånglar och jag är så trött, yr och svimfärdig att jag knappt kan beskriva. På akuten blev jag fast i nästan fjorton timmar. Tillslut var mina levervärden hyfsade så jag fick åka hem igen, och tack gode gud för det såklart.

Idag mår jag inte bättre. Jag bara sover och sover för att kroppen inte orkar bära mig. Om det är likadant imorgon kommer permissionen avbrytas och jag ska tillbaka till behandlingshemmet. Så förbannat jävla skittråkigt. Jag är arg, frustrerad och ledsen på hela livet. På sjukhuset grät jag nästan hela tiden för att jag inte orkar eller vill gå igenom det jag gör. Men jag har inga andra val än att kämpa. Jag tycker bara att jag har kämpat tillräckligt, att jag har spenderat på tok för många månader under landstinget jävla filtar.

20130715-162432.jpg

Brorsans födelsedag!

Igår fyllde min bror år så vi var hemma hos honom i Borås hela familjen plus min vän Zilla. Vi åt middag och tårta och drack gott ute på balkongen i solen. När det började bli kväll gick vi till Bishops Arms och drack öl på deras uteservering. Sen åkte mamma och pappa hem och vi andra gick vidare och hade en trevlig utekväll! Nu har jag sovit för lite och druckit för mycket så idag är jag trööött. Jobbigt med semester 😉

20130714-095259.jpg20130714-095316.jpg20130714-095338.jpg20130714-095407.jpg20130714-095429.jpg20130714-095530.jpg20130714-095802.jpg

Mot Göteborg!

Åh så glad! Idag ska jag åka tåg ett par timmar med slutdestination Göteborg! Det är dags för mig att åka på permission i nio långa dagar! Jag har massa roliga saker inplanerade och självklart ska ni få hänga med 😀20130713-103904.jpg20130713-103935.jpg

Min ofrivilliga viktnedgång

Allt för ofta nu för tiden får jag kommentarer och mejl om att jag har gått ner i vikt. Jag vet att ni bryr er, och det värmer i mitt hjärta. Men samtidigt blir jag ledsen, inte på er, men på min kropp. Jag får många frågor om jag verkligen äter bra, hur jag mår psykiskt. Jag vet att jag har skrivit om detta innan, men det känns viktigt att ta upp igen då kommentarerna blir fler och fler. Det är precis som när jag blev sjuk i anorexin gång två. Då nästan ingen skrev att jag hade fina kläder i dagens outfit, utan då alla bara skrev om min viktnedgång. Att jag har hamnat där igen känns hemskt.

Ja, jag äter bra. Verkligen. Jag äter fem till sex gånger om dagen och fikar nästan varje dag. Jag kräks inte. Jag tar inga laxeringsmedel. Jag tränar sällan.

Min viktnedgång handlar om det fysiska. Antagligen handlar det om min lever som är sjuk på något sätt. Att jag går ner i vikt ofrivilligt när jag har haft anorexia känns såklart fruktansvärt. Hemskt till och med. Jag vill gråta bara jag tänker på det. Det är för jävligt när kläderna som satt så bra har blivit förstora. När jag måste gå ner i storlek igen när jag shoppar. Detta är skit, förbannat störande och påfrestande. Men, det påverkar inte mig psykiskt på det sättet att ätstörningstankar börjar komma tillbaka. Jag blir inte triggad och jag får inte för mig att jag borde äta mindre eller träna mer. Faktiskt så blir jag mest ledsen. För att jag är livrädd att jag ska förlora den kroppen jag har kämpat för att få tillbaka och som jag har lärt mig att älska. Men det kommer lösa sig, jag vet det. Jag är ju under uppsikt med sjukhusutredningen och jag kan inte annat än hoppas att läkarna kan hitta något som inte är allvarligt och som kan åtgärdas snabbt innan jag tappar fler kilo.

Tack för att ni bryr er, men ni behöver inte oroa er. Inte för det psykiska i alla fall. Jag har verkligen inga problem med att äta. Jag vet att jag har gått ner i vikt, men jag kan inte hjälpa det, tyvärr. Hade jag kunnat, så hade jag stoppat detta nu på en gång. Jag sätts verkligen på prov som måste utstå detta när jag ganska nyligen har blivit frisk från anorexian. Men jag kommer inte falla tillbaka. Aldrig någonsin.

Det viktigaste som förändrade mitt liv

Att jag bestämde mig räddade mitt liv. Att jag bestämde mig för att börja äta igen, för att bli frisk från anorexia. Det beslutet förändrade mitt liv, fick kroppen att överleva. Några månader innan det bestämde jag mig för att acceptera behandlingshem. Det är inte lätt alla gånger. Ibland är det till och med förbannat svårt. Jag har upplevt mycket hemskt och läskigt under mina månader på behandlingshemmet, men det jag bestämde mig för – räddade mitt liv. Dagarna innan jag lämnade mitt dåvarande liv och flyttade trettio mil söderut, bestämde jag mig för en till sak. En sak som har varit det bästa och viktigaste som har hänt mig. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshem – den dagen ska jag aldrig mer självskada.

Om man bestämmer sig riktigt jävla hårt för någonting, då har man goda chanser att klara det. I mitt fall var det viktigt att sluta tveka och tvivla. För mig var det viktigt att köra mot det friska livet, att plocka bort alla andra vägar. För mig finns det inget bakåt, inget som heter återfall. Det är slut med destruktiva handlingar för mig. Slut för all framtid. Hur jobbigt allt än blir. Även om hela livet skulle gå åt helvete så finns det ingenting som heter självskador i mitt liv, varken genom rakblad, ätstörningar eller någonting annat. För jag bestämde mig för det. Och det räddade mitt liv. Jag ser inte längre rakblad, svält, överdoser eller självmord som ett alternativ. Hur dåligt jag än mår så får jag hantera det på andra sätt, även om det inte alltid känns som att jag orkar göra just det. Men vi orkar mer än vad vi tror.

Kampen har inneburit så mycket smärta. Ibland har jag trott att jag ska dö av all ångest alla sekunder då jag inte kunnat ta till rakbladet. Om ni bara visste hur hemskt det var ibland att se kroppen växa när jag bestämde mig för att bli frisk från anorexin. Att jag har kommit så långt idag handlar såklart om mer än att jag bestämde mig för att bli frisk. Det har inneburit ett gigantiskt jobb med mig själv i terapi. Men att jag bestämde mig för att sluta självskada har varit en förutsättning för att jag har lyckats ta mig hit där jag är idag.

Jag har insett vikten av att göra det, bestämma sig. Egentligen kan man klara vad som helst i livet. Ofta är vi själva våra största fiender, men om man ger sig fan på att vinna, då gör man det tillslut. Detta handlar egentligen inte bara om problem eller sjukdomar, utan allt i livet. Utbildningar, jobb, sociala sammanhang. Vi kan ta oss precis hur långt vi vill, med undantag för vissa omständigheter. Om vi bestämmer oss. Och ger oss fan på att klara det.

Detta inlägget kommer säkert irritera någon, för vad menar Jessica egentligen? Att man blir frisk bara man bestämmer sig? Nej. Såklart inte. Men att bestämma sig kan vara det avgörande för ett bättre liv. Vill ni störa er på mig så är det okej. Vill ni tycka att jag är dum och tjock så gör inte det mig nåt. För jag har bestämt mig för att inte bry mig. Jag har hjälpt flera med min kamp. Framförallt har jag räddat mig själv. Det är det som är viktigt för mig.

glad

Dagens (enkla) outfit

20130712-140949.jpg
Idag har jag på mig hängsleshorts från Monki och linne från H&M. Armbandet kommer från Lindex och ringarna har jag köpt lite överallt. Diademet är köpt på Tiger och till detta har jag gråa Converse.

Sju bilder från Bornholm

blogg1blogg7blogg6blogg3blogg4blogg5

Det är skönt att vara hemma, men man kan inte annat än att sakna havet och solnedgången ♥ Har ni inte varit på Bornholm – åk dit! Så himla vackert ställe.

Sista dagen i Danmark

Idag har jag varit i Rønne, solat lite grann, haft ont i magen, badat i havet med vågor som var så starka att bikinin flög av tusen gånger, ätit godaste pizzan ever i Gudhjem, haft sämsta outfiten i storm och kyla (kolla sista bilden). En trevlig och lite kaotisk sista dag här i Danmark. Imorgon ska vi hem till Sverige och trots att resan varit jättebra så ska det bli skönt att komma hem!20130710-205320.jpg20130710-205357.jpg20130710-205412.jpg20130710-205538.jpg20130710-205615.jpg

Bornholm dag två

Idag har vädret varit lite blandat. Sol på morgonen men då åkte vi och kikade i affärer. Lagom tills vi kom till stranden så blev det mulet 😉 Vi bestämde oss då för att åka till Allinge och då klarnade det upp igen. I Allinge strosade vi vid hamnen och åt glass. När vi kom tillbaka till hotellet grillade vi i solen och nu har jag precis varit vid havet och badat i kvällssolen. Det är så himla skönt med lite semester! Vi njuter och skrattar tills magen gör ont. Det händer lite knäppa saker på hotellet som jag kommer minnas ända tills jag sitter på ålderdomshem. Haha.20130709-205902.jpg20130709-205845.jpg20130709-210210.jpg20130709-210433.jpg20130709-210515.jpg

Vita stränder och riktig sommar

Så himla skönt att vara på semester! Resan till Bornholm började tidigt imorse och sen har dagen bara gått i ett. Vi har varit i Rønne, ätit lunch och kikat lite i affärer och sen har vi solat och badat hela eftermiddagen. Vi bor på ett väldigt mysigt hotell och trots att min lever krånglar så har jag det bra! Ikväll ska vi bara njuta ute i kvällssolen och ta det lugnt! Hörs imorgon vänner :)

20130708-170903.jpg20130708-170947.jpg

Mot Bornholm!

Väskan är packad och imorgon ringer klockan alldeles för tidigt. Jag och behandlingshemmet ska åka till Danmark ett par dagar för lite semester. Det ska bli bästa vädret bland vackra stränder. Hur gött är inte det? Min tanke är att jag ska kunna surfa i mobilen så förhoppningsvis hörs vi redan imorgon! bye! ♥

bornholm2

Veckans blogg: Vinnaren

wiilowVinnaren den här veckan är Wiilow! Hon är mamma, fotar riktigt bra och är grym på smink och redigering. Men hon kämpar också mot en jobbig diagnos som präglar hennes vardag. Klicka på bilden för att komma till Wiilows blogg.

Just nu blir det ingen ny omgång då jag ska resa bort. Men glöm inte att hålla utkik för snart fortsätter tävlingen!

Shoppat

Jag är sämst på att hålla i pengarna. Verkligen asdålig. Jag har insett att denna sommaren får bli lite som den blir, men till hösten när skolan och allt kör igång, då ska jag börja spara mer än vad jag gör idag. Detta köpte jag i fredags i alla fall :) 

shopping

Jag kan inte säga att det inte har känts

I så många år har jag krigat mot det psykiska. Diagnoser och problem. Sjukhus och vård. Det har varit förbannat tufft många gånger, men det har gått. Jag har hittat sätt att överleva, sätt att kämpa. Man väljer inte att drabbas av psykisk ohälsa, men någonstans så har jag ändå kunnat välja hur jag ska hantera det. Om jag har kämpat riktigt jävla hårt, så har jag lyckats äta då och då trots tusen anorektiska röster i mitt huvud. Jag har kunnat låta rakbladet ligga kvar på bänken. Det har inte varit lätt, och många gånger har det känts som att jag inte har haft kontroll över mina problem. Som att mörkret vunnit över Jessica.

Nu är jag maktlös. Mer maktlös än vad jag någonsin har känt mig. Jag har ingen aning om hur man kämpar mot fysiska sjukdomar. Det psykiska har jag alltid kunnat påverka på ett eller annat sätt. Jag har inte alltid velat eller orkat, men jag har kunnat. Min lever kan jag inte påverka just nu. Det finns ingenting i hela världen som jag kan göra för att mina värden ska bli bättre. Och det stör mig. Det stör mig förbannat mycket att jag bara ska sitta här, må dåligt och inte kunna förändra det. Jag är en tjej som är van att kriga mot problem. Som inte ger upp innan jag hittat en lösning. Just nu, finns det ingen bra lösning. Lösningen är att vänta. Att vara på sjukhus då och då. Att hoppas att jag slipper bli inlagd. En jävligt dålig lösning i mina ögon. Jag är van att fightas, men hur man gör det mot dåliga värden – det har jag ingen aning om. Och det stör mig, verkligen.

bild

Sommar och semester

sea2Sommaren har kommit tillbaka och vem är inte lycklig över det? Idag har jag varit på stranden och njutit av solen och det iskalla havet.

Nu ikväll har jag gått på semester. Det innebär två veckors ledigt från praktiken, jourmejlen och alla andra välgörenhetsprojekt. Mest tar jag semester för att jag ska resa bort, men också för att jag behöver en paus. Antagligen mer nu än någonsin. Min semester startade jag med en spontan glasskväll i Åhus i solnedgången. ♥

semester

Mina bästa tips mot akne

akne4Såhär såg mitt face ut i december. Inte världens värsta akne, men några finnar här och var. Jag var rätt trött på det och bestämde mig för att testa det omtalade Proactiv. Första tiden blev min hy bättre, men sedan blev det sämre igen. Efter några månader bestämde jag mig då för att sluta med denna produkt och testa någonting annat. Och jag lyckades, väldigt bra faktiskt. Idag tänkte jag därför berätta om hur jag har gjort. Jag vet att det är extremt individuellt vad som fungerar för en, men jag vill ändå dela med mig av hur jag gör.

akne3Varje morgon använder jag dessa två produkter. En ansiktstvätt/skrubb från Nivea och sedan en återfuktande kräm för oren hy från apoteket.

akne2Varje kväll tvättar jag ansiktet med ansiktstvätt från Basiron (som köps på apoteket). Efter den använder jag ansiktsvatten från apoteket och avslutar sedan med kräm från Basiron. Varje kväll tar jag också en kapsel med 1000 mg vitamin B5, (pantotensyra). Denna vitamin har ju blivit rätt omtalad just för akne. På många ställen kan man idag köpa vitamin B5 till väldigt höga priser och i väldigt höga doser. Jag har övervägd det, men jag har helt enkelt tyckt att det blir för dyrt. Cirka 300 kronor för 20 dagar. Därför bestämde jag mig för att köpa vanligt kosttillskott av Vitamin B5 och ta en kapsel om dagen. Detta har hjälpt min hy väldigt mycket!

akne1

En gång i veckan använder jag apotekets egna ansiktsskrubb. Den rengör på djupet, öppnar upp porer och tar bort döda hudceller.

Utöver detta har jag slutat använda foundation. Det finns dock bra mineralsmink idag, men hyn mår nog bäst utav att skippa den typen av smink. Nu ska ni få se bilder på hur min hy ser ut idag, cirka sex månader senare. Lite pormaskar och så på näsan, men en ”riktig” finne har jag inte haft på flera veckor. Rätt stor skillnad va? 😀

akne6

Dagens outfit

1307053Idag har jag på mig döskallelinne från Ullared, tights med stjärnor (nya) från Tradera, skor från Vivistyle, ring från Glitter, armband från Lindex och rosett-tofsar från Yasmine.

Sjukhus och dåliga värden

sjukhus3Den här förmiddagen blev inte alls som planerat. Jag hade ett läkarsamtal på sjukhuset inbokat för att fortsätta utredningen på min lever och mage. Klar på en halvtimme tänkte jag. När jag kom dit fick jag tråkiga besked. Mina levervärden som varit sådär under en längre period var extremt dåliga. Så dåliga att det blev prat om att jag skulle tillbaka till sjukhussängen och en jävla avdelning. Läkaren beslutade att jag skulle göra ett akut leverprov och om mina värden inte var bättre skulle jag läggas in. Efter mycket oro och väntan fick jag beskedet att det såg något bättre ut, så jag fick tack gode gud åka hem igen. Men, det är ju inte bra. Inte alls. Och jag är rejält orolig.

Nu väntar så många prover, undersökningar och utredningar att jag blir trött bara jag tänker på det. Först och främst ska läkarna utreda mig för allvarligare leversjukdomar för att kunna utesluta att jag inte lider av det. Jag vill inte att ordet allvarlig sjukdom ska användas i mitt liv. Men jag vet att jag är stark och att jag egentligen kan klara vad som helst. Nu gäller det att plocka fram styrkan och kämpa. Jag tror inte längre på slumpen, så det måste vi finnas en mening med detta också. Läkaren sa i alla fall att hon inte trodde att detta handlade om mina tidigare överdoser. Och det känns skönt. Inte för att jag mår bättre fysiskt för det, men att det inte är jag som har förstört mig själv känns trots allt bättre.

Nu är det helg och det känns skönt för jag behöver vila ordentlig. Kram till er! ♥

” ”

Om ditt liv känns övermäktigt och gör dig olycklig så har du tre alternativ; Ett, ta dig ur situationen. Två, förändra den eller tre, acceptera den helt och hållet.

meeeee

Baksidan av behandlingshem

Ofta pratar jag ju om hur behandlingshem förändrade mitt liv. Räddade mitt liv. Så kommer det alltid att vara, vad som än händer. Den upplevelsen kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig.

Men ibland tänker jag på allt som jag har upplevt under mina månader här. Så rädd jag har varit, så trött, så många bråk jag har hamnat i. Hur nära det har varit att jag har blivit misshandlad, så många gånger polisen har varit här, så många som har rymt, så mycket droger i vardagen på olika sätt. Så många skrik, så mycket som har slagits sönder. Jag tänker på alla gånger som jag har legat i min säng och gråtit för att allt har varit fullständigt kaos här.

Visst gör vi mycket roligt, och visst är detta bra. Men det är ett högt pris man har fått betala. Just nu är det lugnt, men varje dag oroar man sig för att det ska bli kaos igen. Varje gång någon ny ska bli inskriven så gör det ont i magen. För att jag är rädd för kaoset. För att detta är mitt hem och för att jag inte vill ha polisen här.

En tur på Österlen

Idag har jag och brorsan åkt runt på vackraste Österlen. Vi har varit vid Stenshuvud, badat på min favoritstrand trots att vattnet var så kallt att fötterna tappade känseln, promenerat i Simrishamn, ätit god lunch på en uteservering alldeles vid havet, hoppats på solen som aldrig dök upp och sen handlat på Kiviks musteri. Efter allt detta avslutade vi med en fika på behandlingshemmet innan min bror åkte tillbaka till Borås. Dessa två dagar har jag känt mig så fri. Då och då har jag till och med glömt bort att jag bor på behandlingshem. Det är skönt att göra det ibland, glömma bort sin situation. Nu är jag så trött att jag har ångest, men jag utgår från att det känns bättre imorgon. Bra till och med.

7

En mysig skånekväll med min bror

I eftermiddags kom min kära bror på besök. Så himla roligt att ha honom här! Efter att jag visat honom runt på hela behandlingshemmet bestämde vi oss för att åka till Brösarp för att äta middag på restaurang och sedan har vi varit i Kivik och ätit glass i solnedgången. Nu har vi sagt godnatt och imorgon ska vi fortsätta våran Skånerunda och förhoppningsvis sola och bada! Återigen, så glad att han är här!

skåne

Islandshästar

Idag har jag och behandlingshemmet varit på en uteritt med islandshästar! Vi skulle ju gjort det förra veckan men då regnet öste ner då sköt vi fram det tills idag. Jag hade en islandshäst för många år sedan, och att nu vara tillbaka i sadeln var fantastiskt. Puss på dessa djur!

islandshästar