Jag trodde aldrig att vi skulle behöva prata om det där igen

Jag såg att mina anhöriga såg. Att träningen blev mer och maten mindre. Att jag tappade kilo på kilo, att jag blev mer irriterad och hade mer ångest. Att jag ljög och mest ville vara ifred. Hur går det med maten Jessica? Äter du? Alltid den där förbannade oron att hon skulle börja svälta sig igen.

Sen lämnade jag anorexian bakom mig. Blev tjejen som mina kompisar lärde känna på högstadiet när livet egentligen var skit men då jag hade en normal relation till mat. Oron la sig, började försvinna. För jag åt, tränade sällan och fikade mest hela tiden. Det var den tjejen som behandlingshemmet lärde känna. Personal som såklart vet om min tidigare anorexia, men som aldrig har fått se den. För att Jessica alltid var hungrig och ville äta singoalla-kakor minst en gång om dagen.

Idag hade jag lite terapi med min favoritpersonal som också är min kontaktperson. Min ordinarie terapeut är på semester, men att min favorit är tillbaka från sin känns skönt. Han är så bra. Han är trygghet. På samtalet var han tvungen att ta upp ämnet mat. För att personalen ser att maten går dåligt. Jag som önskade att vi aldrig skulle behöva prata om det där igen. Men, jag kan inte skryta med att maten har gått bra den senaste veckan. Men, det är ändå inte alls som förr, som då. För nu har jag inte problem på grund av anorexia. Men som ett symptom på min leverskit har jag tappat aptiten och mår illa dag in och dag ut. Då är det svårt att äta. Förbannat svårt. Jag försöker, men det går dåligt. Och det både skrämmer mig och gör mig ledsen. För mat, kakor och popcorn var det bästa jag visste. Detta är såklart svårt och dumt. För att det knappast hjälper min ofrivilliga viktnedgång eller trötthet. Därför försöker jag äta så mycket som möjligt och sörplar näringsdrycker varje kväll.

Det är så konstigt, för mina leverproblem påminner mycket om min tid med anorexia men egentligen är det två helt skildra saker. Ibland känns det som att allt bara är en prövning. Som att någon högre makt vill se så att jag är stark nog. Orkar Jessica gå igenom detta utan att skära sig eller bli djupt deprimerad? Klarar hon av att få problem med maten utan att bli sjuk i en ätstörning igen? Om det är en högre makt så vill jag säga till dig eller den: SÅKLART att jag gör! Trodde du något annat är du bara korkad 😉

14 reaktion på “Jag trodde aldrig att vi skulle behöva prata om det där igen

  1. Hej! Jag har problemet att jag själv mår illa (men detta på grund av att de trappar ut mediciner). Jag har fått testat en massa illamåendetabletter men tillslut så skrev nu läkaren ut ”zofran” till mig som jag tar dagligen. Jag har under den senaste månaden rasat i vikt och även om det inte är ätstörningen som spökar igen så är det väldigt påfrestande för som du säger: det påminner om det. Men nu de två senaste dagarna har jag kunnat äta normalt tack vare medicinen. Så kan du inte fråga om de kan skriva ut någonting sådant? Sedan vet ju inte jag om det är så bra att ta mediciner när man har leverproblem men du kan ju alltid fråga.

    Ta hand om dig Jessica! Du klarar detta. Kram!

  2. sv: ska se om jag vågar säga till, förra gången frågade läkaren inte ens.. men ja, jag hoppas att jag vågar!
    och ja, jag har provat några, och bytt, vet inte om läkaren bara skiter i det fullständigt, hon är ganska ny. det enda hon ville prata om var hur mycket hon skulle skriva recept på liksom, inga frågor om hur medicinen funkade. Ibland tror jag att eftersom jag ändå hade den medicinen jag tar nu när jag var inlagd, så antar hon att den hade effekt och att det är därför hon säger och håller på som hon gör!
    och ja, hästar är helt underbara!

    och jag tycker så himla synd om dig som måste gå igenom det här, det är så himla fel. och valet du gjorde, att börja med näringsdrycker är helt rätt. tycker jag, för eftersom du har problem med magen och inte vill tappa vikt så är det nog bäst så (efter att äta normalt då såklart) du är så himla stark och du klarar detta, massa styrkekramar <3

  3. Vad stark du är som vågar prata om anorexia. Själv har ja galdrig haft något problem förhållande till mat, men jag har kompisar som både haft och har anorexia så jag vet vad du har gott igenom. Väldigt starkt av dig att vara medveten om det och att du är bättre idag.

    Har du problem med njuren kan jag rekommendera brännesle te! De är super för njurarna! Du hittar det i hälsokostbutiker och om du frågar snällt om hjälp har de säkert något bra mot njursvikt!

  4. Intressant text, och ur min synpunkt väldigt interssant och läsvärd blogg då en nära vän till mig har fått diagnosen borderline… :c har en annan kompis som mår illa jämt av att äta, kanske hen har problem med levern?
    Hoppas att det försvinner i alla fall, och såklart du klarar det! :’D

    Svar: JAA jag med 😀 och man kan liksom känna doften från affären innan man gått in i den :’D haha

  5. Vet du säkert att det är levern det är fel på? Jag läste ditt tidigare inlägg om läkaren som berättade att det tydde på levercancer. Men jag undrar om läkarna kanske redan kommit fram till att det just är levern som ger dig besvär, även om det inte är levercancer?

    Hoppas att det blir uppklarat snart så att du får veta säkert. Det är så jobbigt att gå och vänta och vänta på besked…

  6. Tappra DU! Känner igen mig i det du skriver att du trodde att du var klar med det ämnet, och så envisas det ändå att vägra släppa taget. Man blir minst sagt frustrerad. Håll ut! Jag tror att du har styrkan att ta dig igenom denna fas oxå, med tanke på hur mycket du hittills har tagit dig igenom!! Vill tipsa dig om The Secret! Googla och du får se flera inspirerande klipp. Jag själv försöker finna en mening med allt elände och samtidigt ändå finna livsglädjen. En svår balansgång. Stor kram Anna

  7. Vad glad jag är för att du kommenterade min blogg så att jag hittade hit! Jag jobbar nämligen själv inom psykiatrin, bland annat med personer med självskadebeteende och det är väldigt intressant att läsa om hur du har tänkt och blivit bemött. Lärorikt och intressant och framför allt viktigt! Jag ska verkligen läsa ikapp dina inlägg så fort jag har tid! Och du, grymt starkt av dig att kämpa dig mot en frihet från självskadan! <3

  8. Sv: Tack så himla mycket! Jag är just det, livrädd att förhållandet ska ta slut pga min äs eller något sådant dumt.

    Fin din blogg är förresten, verkligen väldigt inspirerande och peppande!

  9. Hittade just din blogg. Vilken inspiration den är, du ÄR verkligen en tokstark tjej!
    Såklart att du kan ge de högre makterna långfingret, så klart att du klarar motgångar. Heja!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>