Om vi bara visste

Ibland funderar jag på hur livet hade blivit om vi hade vetat om hur framtiden skulle se ut. Hade jag kämpat så förbannat hårt mot min psykiska ohälsa om jag hade vetat att jag skulle bli fysiskt sjuk efter det? Hade jag varit en glad liten flicka om jag visste hur min tonår skulle bli? Hade jag försökt ta livet av mig om jag visste att jag skulle bli lycklig sen? Antagligen. Eller antagligen inte. Kanske. Omöjligt att säga. Jag är glad för att vi inte vet hur det kommer bli sen. Det gör att man måste agera i nuet. Men det hade varit förbannat skönt om jag visste att jag skulle bli frisk igen. Om jag visste att jag skulle få börja leva snart, på riktigt. Det hade varit skönt att veta att jag inte har cancer, att jag kommer vara stark nog att kämpa vad läkarna än hittar, att det kommer bli bra. Jag lever såklart på hoppet, nåt annat finns inte i min värld. Vi måste tro på lyckliga slut, även om verkligheten kan vara en annan. Ibland är det svårt att vara modig, att lita på livet. Att lita på sig själv. Livet kommer aldrig bli rättvist men då jag inte längre tror på slumpen så måste jag tro på något annat. Som att svåra saker drabbar människor som är starka nog att klara av det.

4 reaktion på “Om vi bara visste

  1. Hej Jessica! Jag har oxå funderat mycket på det som du skriver om i detta inlägg. Vad hade jag känt om jag hade vetat vad framtiden bär med sig?? Är glad att vi inte vet allt! Jag blir alltid väldigt vemodig när jag ser baby-foton, eller bilder från barndomen upp till gymnasiet på mig själv. Detsamma gäller foton på min dotter. När jag ser foton på den oskyldiga lilla babyn tänker jag ibland ” Oj, vilket liv du föddes till!” Ibland vill man inte vara stark. Fan, nu räcker det med höga berg att bestiga!! Men vi är starka och fixar även detta berg! Vi ses på toppen!! Kram Anna

  2. Tänkte när jag läste detta, att…du skrev förrut att vem vet om du har haft dålig lever länge utan att det kommit fram förrut. Om det här med att man får plågor för att man är stark och kan klara av dom(nåt sånt,du uttryckte det bättre)…Du har besegrat både självskadebeteendet och anorexin,du är ju skitstark,ett föredöme. Nu när du vet att du i grunden är en urstark tjej,så kommer detta eländiga med levern.Men efter ett tag reser du dej och SKA besegra detta och få ett lyckligt slut på magplågan för du VET att du är stark.Om levergrejen hade kommit mitt i det andra,eller före det,hade du vetat då att du skulle fixa det för visste du då hur stark du ÄR?
    Filosofisk fundering.Håller tummarna och skickar alla pepptankar jag kan! <3!

  3. Det är här det skiter sig för mig. Jag har ingen framtid. Eller rättare sagt ingen framtid som jag vill ha. Jag vet nu att jag aldrig kommer bli ”vuxen”. Inte klara ett hem, inte klara ett förhållande, inte kunna ha barn, inte kunna umgås med människor. Jag kan spy på tanken att vara som ett ensamt barn även i framtiden. Att inte kunna klara mig själv. Jag skulle så gärna vilja kunna bita ihop, acceptera och försöka göra det bästa av det men jag kan inte. Jag kanske kan inbilla andra att allt är bra, att jag trivs med ensamhet, boendestöd osv, jag kanske även skulle kunna lura mig själv ett tag, men det skulle alltid komma tillbaka och med allt starkare kraft; det här är inte vad jag vill, det livet jag vill ha.
    Är så avundsjuk på de som har ett ljus i sin tunnel, något att kämpa för!!
    Kram på dig, fina Jessica!

  4. Tack för din fina kommentar till mig på min blogg.
    Jag blev så uppmuntrad av den.
    Så svårt du har det.
    Men fantastiskt bra gjort av dig att vara med på din systers möhippa.
    Det gjorde du bra!
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>