tankekrig

Igår hände det. Det där som inte varit på evigheter, det där jag nästan hade glömt bort. Då jag fick ett ångestpåslag utav mat, av att äta, av att njuta. Det som var förr men som blev nu. Hur ska jag beskriva alla känslor, alla tankar, allt kaos jag går igenom? Ska jag ens berätta, erkänna smärtan? Då jag får höra att det blir pizza till middag. Då jag glatt säger ja och kämpar med att få bort tankarna som skriker nej. Igår kväll frågade personalen, ”vet du hur du ska hantera detta?”. Ja, jag vet. Jag är tusen procent säker på vad som måste göras. Jag måste gå emot, kriga, slåss och kämpa hela tiden, varje måltid och tiden däremellan. För annars. Annars blir jag sjuk. Jag måste äta, jag måste sluta studera min kropp, jag måste säga till rösterna att nej, jag orkar inte, vill inte lyssna på er. Men visst är det svårt när jag sitter där vid matbordet. För mår jag illa fysiskt, eller är allt psykiskt? Har jag minskat aptit på grund utav levern, eller är det ätstörda tankar som försöker få plats?

Allt med cancerprat, sjukhus och dåliga levervärden får mig att tvivla och vändas upp och ner. Jag har hamnat i en fruktansvärd otrygghet. Och när det fysiskt blev problem med mat och vikt insåg väl fuckätstörningen att den kunde ta sig tillbaka. Men jag tänker inte låta den komma in. Jag tänker äta vad jag vill – när jag vill. Men det är en kamp. Ett inre tankekrig hela tiden. Det hade varit så skönt att slippa det där kriget, mellan tankar och förstånd. Jag vet att jag kan vinna tillbaka. Att jag en dag kommer leva utan att kriga. Och egentligen finns det bara en sak att göra: Gå emot. Stå ut. Kämpa. Just det där jag helst av allt skulle vilja slippa. Men som jag sagt tusen gånger, vi kan ju inte gärna sätta oss ner och skita i hela livet. För ärligt, vad fan blir bättre av det? För att vinna kampen måste man ge sig in i kriget.

stjärnor och bröllopsfix

Såhär ser jag ut idag. Ska snart till stan och köpa det sista inför bröllopet som är nästa vecka! Herregud säger jag, vad hände med tiden?

bild (64)bild (62)bild (60)bild (61)Linnet kommer från BikBok, kjolen från New Yorker, strumpbyxorna från H&M, skorna från Vivistyle och smycken från lite varstans.

för 31 536 000 sekunder sedan

hospitalIdag är det exakt ett år sedan jag upplevde en av mina värsta dagar någonsin. Mitt sista självmordsförsök. Då jag hatade hela livet och trodde att det inte fanns någon lösning. Då jag trodde att jag skulle må dåligt varje dag för resten av mitt liv. Men jag kom till sjukhuset, fick hjälp med att få ut gifterna ur min stackars kropp. Hjärtat klarade sig. Jag klarade mig. Kanske inte levern, kanske var det just den där överdosen som skadade min lever. Eller så var det någon av alla andra gånger under många år. Kanske har det inte alls påverkat. Frågor jag kanske aldrig kommer få svar på.

Den där dagen för ett år sedan kommer jag i alla fall aldrig glömma. När jag stod där med landstingets filt visste jag inte att jag aldrig skulle komma hem igen. Ett år har gått, och efter den där överdosen fick jag aldrig komma tillbaka till mitt hem. Idag har jag skapat mig ett nytt hem tack och lov. Idag är behandlingshemmet mitt hem. Min trygghet. Min fasta punkt i livet.

Trots att jag har det jobbigt nu. Trots att jag kämpar med levern, depressiva tankar, ätstörda röster och självskadetankar så är det inte som då. Absolut inte. För idag hade jag aldrig valt att avsluta mitt liv. Idag vet jag att det går att bli fri från mörkret trots att jag just nu är tillbaka där. Det viktiga är inte vart jag är just nu, det viktiga är att se hur det var då och hur det kan bli. För det kan bli bra igen. Det kommer bli bra igen. Jag bevisade att det gick. Jag lyckades bli fri från både en och två diagnoser. Jag lyckades sluta självskada och bli lycklig. Just nu är jag inte lycklig. Just nu är inte mitt liv speciellt bra. Men jag vet, att det går att ta sig tillbaka. Till ett värdigt liv. Att jag vet att jag kan må bra hjälper mig varje dag. Varje tår känns inte lika sorglig nu som då. För ett år sedan hade jag mått dåligt varje dag i åtta år. Hur skulle jag kunna tro på något annat än mörkret? Jag hade testat de flesta behandlingar, de flesta sorters medicin. Jag hade provat så jävla mycket men det blev aldrig bättre. Aldrig. Hur skulle jag orka kämpa varje dag? Tillslut orkade jag inte. Tillslut trodde jag mig veta att döden var den enda utvägen.

Idag vet jag bättre. Och tack och lov för det, annars hade jag nog inte orkat kämpa vidare. Men nu vet jag.

avslutning och förlängning

bild (57)1Idag har jag varit på min praktikplats på fritidset och sagt hej då, kramats, fått finaste intyget, choklad och bilder. Det var helt klart med blandade känslor som jag lämnade stället. Det har varit så himla bra där, men nu har jag ingen ork till att vara kvar. Men att jag äntligen fick avsluta det på ett bra sätt känns skönt. Jag tror att man behöver det, ett riktigt hej då. För att kunna gå vidare. Nu ska jag gå vidare. In i kampen mot borderline och levern. Jag har insett att det krävs mycket tid och ork för att klara den kampen. Jag gråter ögonen ur mig varje gång jag har terapi och lite däremellan. Jag är i alla fall så sjukt tacksam för att jag är på behandlingshem nu där jag kan få mycket stöd. Idag har jag dessutom fått reda på att jag har fått min förlängning godkänd – hurra!

enflickasomarstark.se

Äntligen har jag skaffat en egen domän till bloggen! Känns så mycket bättre och proffsigare att ha en egen domän när man lämnar ut bloggadressen i olika sammanhang. För er blir det ju egentligen ingen skillnad förutom att ni nu också finner bloggen på enflickasomarstark.se

Jag vill också passa på att tacka den här snälla tjejen och Spotlife som har hjälpt mig för att få allt att fungera! Att mötas av snälla människor är det bästa som finns!

kattkjol och sådär

Såhär går jag runt idag. Ny kattkjol från H&M, nya kängor från Skopunkten, gammalt linne från H&M, gammal kofta från Cubus och ett halvgammalt hårband från Coop. Idag har jag gråtit, skrattat, varit i jobbigaste blomsteraffären och fixat massa ärenden på stan. Ciao!

bild (53)bild (55)bild (52)

tillbaka i en vardag

Jag försöker sakta men säkert få tillbaka min vardag. Den har varit helt upp och ner hela sommaren. Nu är det höst och jag försöker hitta tillbaka till rutiner. Det blev inte som jag hade tänkt. Min höst skulle innebära lägenhet och skola. Ett vanligt liv. Våren innebar mycket praktik. Nu är jag tillbaka som förra hösten, behandlingshemmets schema och aktiviteter. Det är mycket jag har behövt acceptera sista tiden. Just nu är jag inne i att behöva acceptera att jag ska följa behandlingshemmets schema så mycket jag orkar och kan. Ibland känns det okej. Ibland känns det skit. När det känns skit brukar jag bli irriterad på personalen. Egentligen handlar det inte om dem, utan om mina leverproblem. Om att jag inte ville stanna här, göra saker varje dag som egentligen är ganska meningslösa i mitt liv. Jag ville göra något som betydde något, som var viktigt. För mig känns det meningslöst att baka, ha köksträning, musik, utegrupp och sånt där. Jag ville göra något för min skull och för andras skull. Som skulle vara viktiga och som skulle kunna förändra människors liv. I höst hade jag egentligen ett väldigt spännande välgörenhetsprojekt på gång inom Röda Korset. Det blev inte så av den anledningen ni redan vet. Som ni förstår så skulle min höst ha varit något helt annat. Och visst gör det ont i mig när jag tänker på det. Men jag försöker tänka positivt. Det finns fler chanser i mitt liv. Det är aldrig försent att göra det där man drömmer om. Men att backa när man tagit tusen steg framåt är svårt. Stegen bakåt har jag redan tagit, nu ska det accepteras också. Det är den biten jag har svårt för.

Idag fick jag ett väldigt fint brev från min kära vän Sara. Alla ord värmde i hjärtat, men en mening behövde jag höra mer än någonsin. ”En vacker dag kommer du stå där utanför skolan och hoppa av glädje, färdigutbildad sjuksköterska”. Ja, det kommer jag. Och för att se det positivt så är det ju bra att jag får lite mer sjukhuserfarenhet innan det, haha. Nej vänner, det blir inte alltid som vi hade tänkt oss, men kom ihåg – det kan bli bra i alla fall. ♥

IMG_9808Bild från enflickasomarstark @ instagram

veckans blogg: vinnaren + ny omgång!

sara2Veckans vinnare blir Sara! Hon kämpar mot ett flertal psykiska sjukdomar, verkar vara en öppen tjej som står på sig och har sunda åsikter. Jag känner väldigt mycket för Sara just nu. Förutom hennes psykiska problem har hon nu eventuellt drabbats av en hjärnsjukdom. Jag tror att jag kan förstå hur orättvist allt kan kännas. Att under så många år kämpa mot psykiska sjukdomar, och sen bli fysiskt sjuk. Jag lever ju själv med en hjärnsjukdom dessutom. Så in och peppa Sara nu! Hon behöver det, det vet jag. Och Sara, kämpa. Klicka på bilden för att komma till hennes blogg.

veckansblogg

today

bild (50)bild (49)

Typ såhär ser jag ut idag. Långkjol från H&M och t-shirt från New Yorker.

Helgen är helt okej, ganska bra till och med om man jämför med hur veckan har varit. Jag gråter inte helt förtvivlat och har inte ont i bröstet av ångest. Tummen upp för det!

tankar från en avdelning

Jag minns sista gången jag satt inlåst på en sluten avdelning. När allt var så jävligt. När jag lyckades smuggla in rakblad. När det blev blod överallt.

Jag minns sjuksköterskornas reaktioner. Alla skällde på mig. Jag kände att alla var irriterade och tyckte att jag var dum och korkad. Att jag tog upp deras tid med onödiga saker. Att skälla på någon som har skadat sig själv är fel. Att skrika är inte lösningen. För jag hatade redan mig själv. Hade redan så mycket ångest. Jag önskar att jag hade fått en kram istället.

Sedan fick jag träffa läkaren. Som inte ville ha mig kvar. Som tyckte att jag var för sjuk för att vara där. Jag visste då att alla hade gett upp hoppet. Hela sjukvården hade tröttnat på mig. Hon som hade testat varje slutenvårdsavdelning i hela staden, gått i så många behandlingar. Provat de flesta mediciner som finns. Hon som aldrig kommer bli fri och frisk.

Jag önskar att idioterna på psykiatrin hade sett mig nu. Hon som är inne i en svacka men som är fri från rakblad. Jag önskar att ni hade trott på mig. Hjälpt mig. Jag önskar att ni inte hade kastat runt mig mellan olika öppna och slutna vårdenheter i många år. På varje nytt ställe ville de inte hjälpa mig. Ingen orkade eller ville ta ansvar och skickade remissen vidare. På varje ställe var det något som var fel. Antingen var jag för frisk eller för sjuk. Detta gjorde att jag i månader tvingades gå utan hjälp. Jag fick aldrig någon trygg plats, och överallt så möttes jag av läkare och vårdpersonal som trodde sig veta att jag aldrig skulle bli frisk. Som sa att jag skulle vara deprimerad i all jävla evighet. Ni hade så fel. Det spelar ingen roll att jag är inne i depressiva tankar just nu, en svacka eller kris. För jag vet att det går att bli frisk. Och jag vet att man kan må bra. Jag vet så jävla väl att det aldrig är kört. Att ni kunde ge upp hoppet om en tjej som inte var mer än tjugo år kan jag inte förstå. Trots att jag var sjuk så länge och att jag aldrig svarade positivt på någon behandling så var det inte över. Men vad skulle jag tro när vården hade gett upp? Självklart fastnade jag i en hopplöshet som aldrig tog slut. Sedan hamnade jag på behandlingshem och fick tillbaka mitt hopp, min tro. För att all vårdpersonal här trodde på mig, sa att det gick. Därför säger jag till er – Det går. Det är aldrig kört. Jag tror på er.

bild (48)

den jobbigaste dagen

Idag är det nog den värsta dagen sen jag blev friskförklarad från min depression. Jag bara gråter och gråter för det känns som att smärtan aldrig kommer ta slut. Som att jag aldrig kommer bli frisk igen. Som att det inte kommer lösa sig, sluta lyckligt. Idag fick jag höra hemska sanna ord från en i personalen. ”När jag kom tillbaka från semestern så såg jag hur du hade förändrats. Hur deprimerad du var, så smal du blivit, läpparna som inte längre ler, blicken som är tom.” Jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill bara vakna och inse att allt är en jävla mardröm. Det känns som att jag står framför en vägg och inte kommer någon vart. Jag var så frisk psykiskt, och nu måste jag acceptera och inse att jag blivit sjuk igen. Som att jag vandrat tusen steg åt fel håll. Jag vet inte hur jag ska acceptera detta, förstå det. Jag ville aldrig ramla tillbaka till depressionsträsket. Nu står jag här i alla fall. Det enda som tröstar mig är att jag har blivit frisk förut, jag har bevisat att det går. Därför kan jag klara det igen. Men just nu orkar jag inte gå igenom detta en gång till. Jag vill inte gå igenom det igen. Och mitt i alltihopa så är jag fysiskt sjuk. Det har liksom blivit för mycket. Jag har kraschat, det erkänner jag. Tack och lov så är jag ju på behandlingshem med bra personal. De kommer hjälpa mig ur krisen, depressionen, det fysiska. Tyvärr är det ju lätt så med psykiska problem, det är lätt att falla tillbaka i negativa tankar, banor, känslor. Jag var trots allt deprimerad i åtta år, och frisk har jag inte varit så länge. Allt det som har hänt den sista tiden har fått mig att gå sönder. Nu är jag trasig, trött och har ögon som svider efter alla tårar. Tack och lov så har jag en hel kropp och den ska aldrig bli trasig igen. Vi hörs när vi hörs. Nu är det fight for life som gäller. För mig och för er.

bild (46)

datortomografi

sjukhusNu är datortomografin över! Det gick bra, var inga konstigheter, men svar dröjer två veckor vilket känns som en enorm evighet. Att jag nu i två veckor ska gå och vänta på besked om jag har en tumör eller inte känns nästan omöjligt. Men, jag har inget val. Vissa saker kan man inte förändra här i livet, och då får man istället försöka acceptera och ta hand om sig själv så bra som möjligt. En dag tar veckorna slut, en dag är det dags. Då har jag mitt besked. Sedan blir inte allt bra för det, då jag fortfarande har dåliga levervärden och flera symptom som ställer till det för mig i vardagen. Men, när cancer är uteslutet kommer det kännas bättre psykiskt, såklart. Men som jag sagt innan, jag tror inte att jag har cancer, verkligen inte. Och tungt är det faktiskt i alla fall, för om datortomografin inte visar någonting så väntar fler jobbiga undersökningar, mer sjukhus och en himla väntan. Som läkarna har sagt – resan kommer vara lång. Och mina dåliga levervärden har ställt till det mycket för mig, psykiskt. Den senaste tiden med alla sjukhusbesök, oro, viktnedgång, trötthet och ingen skola har gjort mig väldigt ledsen. Jag skrattar inte alls på samma sätt som jag gjorde innan. Och jag saknar den glada Jessica, jag längtar efter henne varje dag. Men hon kommer tillbaka, jag vet det. För jag bevisade att man kunde ta sig ur en depression och må bra igen efter många år med olika sjukdomar. Trots att jag börjat falla tillbaka till den mörka sinnesstämningen så betyder det inte att jag kommer stanna här, att det är kört för all framtid. För det är det inte, och kommer heller aldrig att bli. Jag vet att det kommer bli bra tillslut, men vägen kan vara lång. Men jag traskar på i alla fall, det är faktiskt det bästa jag kan göra!

äntligen äntligen äntligen!

I typ tusen år har jag nu letat efter chockrosa Converse, utan resultat. Förutom alla affärer har jag letat på Tradera och Blocket utan att ha hittat. Idag var jag i Ystad, och då stod de bara där. Mitt framför ögonen på mig. 800 kronor fattigare men fan så mycket lyckligare! Det fick bli en kämpa-och-lycka-till-på-sjukhuset-present! Så glad! ♥ Nu dricker jag kontrastsvätska en gång i halvtimmen och laddar upp inför sjukhuset. Tack för alla fina ord.

converse

känslor utan uppehåll

Namnlös2Idag har jag känt saker som det var evigheter sedan jag kände. Att nej nej nej, det här går inte. Stopp, jag orkar inte, vill inte. Att jag dör snart av smärtan. Såklart så gjorde jag inte det, kommer heller inte att göra. Idag skulle mitt liv ha börjat, mitt friska liv som jag inte har levt på nio år. Jag skulle börjat skolan idag. Istället har jag terapi och förbereder mig inför sjukhuset imorgon. Så mycket sjukt. Så mycket dumt. Så mycket som jag inte vill, önskar att jag slapp. Istället för att gå i skolan imorgon ska läkarna se om jag har en tumör i levern. Så overkligt, så smärtsamt. Så oroligt och fel.

Veckans blogg: Vinnaren + ny omgång!

ida2Veckans vinnare är Ida! En söt tjej på nitton år som ganska nyligen har blivit mamma för första gången. Hon tar fina bilder och har sunda tankar och åsikter. Tjejen har inte alltid haft det lätt men är idag ärligt positiv och klok. Ett plus för hennes fina design! Klicka på bilden för att komma till Idas blogg.

veckansbloggGlöm inte att skriva din bloggadress! Ibland missas detta och då kan jag inte hitta din blogg.

Elva månader

Idag är jag elva månader självskadefri! Det bästa är inte just dessa elva månader – det bästa är att jag är fri för alltid. Jag vet att det är slut, för all framtid. Trots att jag är stolt över mig själv så gråter jag idag. När det är elva månader. För att det gör ont och för att jag har ångest. För att jag inbillar mig att självskadan skulle göra det lite lättare att stå ut. Men det är inte så, det vet jag. Det gör bara allt ännu värre, ännu svårare. Så ni behöver inte oroa er, jag kommer aldrig hamna där igen. Men man får känna, får längta. Så länge det bara är tankar och känslor är det inte farligt. Anledningen till mina tårar och min ångest handlar som vanligt om det fysiska. För att jag är förbannat trött på det här. För att jag skulle börjat skolan imorgon och för att allt känns svårt ibland. Så just idag, när jag är elva månader fri skrattar jag inte av lycka. Jag gråter och har det jobbigt. För att jag har en svår tid framför mig, för alla sjukhusbesök. Men jag lever på hoppet, vet att det blir bra tillslut. För det måste finnas något mer än det här. Livet kan inte vara över nu, då har all kamp varit förgäves. Och så ska det inte få sluta.

bild (41)

Gårdagens inköp!

Detta köpte jag igår 😀 Som vanligt är jag sämst på det där med färgglada kläder :(

bild (36)Randig klänning från Cubus, 249 kronor.

bild (37)Kattkjol från H&M, 149 kronor.

bild (34)Drömbikinin som jag antagligen får inviga 2014, New Yorker, REA  128 kronor.

bild (39)Klänning från New Yorker, REA  79 kronor.

bild (38)Oversize t-shirt från Saint Tropez, REA  110 kronor.

bild (35)Stål/silver-ringar från bud to rose, 399 kronor. (presentkort)

bild (40)Kängor från Skopunkten, 299 kronor.

Helsingborg och dagens outfit

bild (32)bild (31)

Idag har jag äntligen lämnat både myskläderna och sängen för en shoppingtur till Väla i Helsingborg. Nu är jag fattig men glad och faktiskt har det gått över förväntan trots att mitt fysiska mående inte är på topp. Dagens kläder ↑ kommer från Tradera. Vad jag har köpt idag får ni se imorgon för nu ska jag slänga mig framför teven. Kram ♥

Ni glömmer väl inte veckans blogg som avslutas imorgon?

Att tänka på sig själv i första hand

Hur lätt är det? Förbannat skitsvårt i många situationer. Genom alla år har jag tänkt mer på andra än vad jag har tänkt på mig själv, och det vet jag att jag inte är ensam om.

När jag var sjuk var nittio procent av mina vänner sjuka. När jag hade anorexia hade jag nästan bara vänner med ätstörningar. Ibland är det så himla bra att ha vänner med liknande problem, för tänk så mycket stöd man kan ge varandra. Men för alla är det inte bra, för mig var det dåligt.

När jag kämpade mig fri från min anorexia och andra problem var jag därför tvungen att ta ett beslut. Antingen så försöker jag bli frisk, eller så stannar jag hos mina vänner. Tyvärr, för mig var det antingen eller. Jag bestämde mig då för att säga upp kontakten med de flesta av mina vänner. Ett förbannat svårt beslut, men jag var tvungen. Jag kunde inte må bra när jag varje dag drogs ner av andras sjukdomar. Egoistiskt tyckte nog många, tycker nog än idag. Och ja, kanske. Men, man måste tänka på sig själv i första hand. I alla fall när det handlar om liv eller död.

Jag har själv blivit lämnad för mina problem. Det blev för svårt för flera av mina vänner. De orkade inte. Jag var mest sjuk och tillslut blev det för mycket. Jag var så ledsen då. Hade så ont inom mig att jag trodde jag skulle gå sönder. Jag var arg, hatade, grät. För fy fan vad orättvist att lämna mig när jag mådde så dåligt. Idag ser jag det inte så, idag är jag faktiskt stolt över dem som vågade lämna mig. Mår någon dåligt av mig och bättre utan – då vill jag att personen ska lämna mig. Och det är modigt att våga bryta sig ut, våga tänka på sig själv. Ingen människa ska behöva gå under på grund utav någon annan. Men de som har orkat med mig och alla problem i så många år ser jag verkligen upp till. De är starka människor, modiga och tappra. Men de som lämnade mig gjorde helt rätt.

En av mina närmsta vänner är sjuk i anorexia. När vi båda var sjuka var det faktiskt svårt att träffas, trots att vi knappt ville erkänna det för oss själva eller för varandra. När vi träffades hade vi båda så starka anorektiska tankar att allt blev kaos. Den där måltiden blev ett äpple och en isglass på tjugofem kalorier. Då insåg vi båda två, att om vi ska kunna fortsätta träffas måste vi kämpa emot anorexiamonstret. Annars får vi sluta umgås för tillfället. Vi båda bestämde oss för att kämpa, vilket jag är väldigt glad för. Men trots att vi älskade varandra så mycket, så var vi för sjuka båda två. Vi drog ner varandra istället för att peppa varandra. Men vi upptäckte det i tid som tur var och idag står vi varandra väldigt nära.

Jag menar inte att det är fel att vara vän med någon som är sjuk när man själv är det, men det är viktigt att tänka efter. Hur man påverkar varandra. Att man blir medveten om att man kanske drar ner varandra kan hjälpa mycket. Då kan man hitta lösningar för att peppa varandra istället. Det jag mest av allt vill säga är att du är viktigast i ditt liv. Och din hälsa går före allting annat i hela världen. Egoistiskt? Ja, kanske – men det kallas överlevnad.

Med en slang i halsen och nål i armen

Hela morgonen har jag varit på sjukhuset. Idag hade jag fått en akuttid för gastroskopi. USCH och fy så nervös jag var inför detta. Brukar inte vara speciellt orolig inför undersökningar, men den här kändes verkligen obehaglig. Men, det gick bra. Med lugnande i kroppen och bedövning i halsen gick det bättre än planerat. Men som min läkare sa, ”du hade klarat detta utan både bedövning och lugnande, för du är så cool”. Tack för det, du är inte så dum du heller bästa läkare.

Som vi misstänkte visade inte gastroskopin något konstigt, men den behövde göras för att kunna utesluta att mina problem inte har något med magen och allt det där att göra. Så nu vet vi, det handlar inte om något sånt. Nu kan vi gå vidare, och nästa sjukhusbesök är på tisdag. Då ska jag göra en datortomografi, och efter den kommer jag då få besked om jag har en tumör i levern. Om datortomografin inte visar något (som jag såklart hoppas) ska vi förhoppningsvis fortsätta utredningen. Men då väntar kanske en väldigt omfattande undersökning som tyvärr inte är riskfri, men jag orkar inte ens tänka på det nu och vill heller inte berätta om den här innan det beslutas om jag måste gå igenom den eller inte.

Nu är jag mest trött men glad för att detta är över i alla fall! Ett steg i taget.

bild (30)bild (29)

Nytt samarbete – Tilia

tilia2Igår blev det klart och idag kan jag med glädje berätta om ett nytt samarbete som har skapats med min blogg! Jag fick en förfrågan från föreningen Tilia om jag ville påbörja ett samarbete med dem. Tilia jobbar med unga vuxna med psykisk ohälsa och är en förening som kämpar mot ett jämställt samhälle där varje ung människa ska ha självkänsla nog att stå upp för sina rättigheter. Att jag får vara en del av denna förening känns fantastiskt roligt! Jag kommer vara gästbloggare hos dem och då och då skriva peppande och motiverande inlägg på deras hemsida för att få fler att orka kämpa vidare. Jag hoppas att ni vill följa med mig även där! Klicka på bilden för att komma till Tilias hemsida.

Jag har även fler spännande saker på gång, men innan allt är färdigt vill jag inte avslöja något 😉

Det går att må dåligt utan att bli destruktiv

Igår kom jag på en viktig sak. Kanske det viktigaste jag har tänkt på länge. Jag funderar ofta på meningen med allt, ibland tvivlar jag, tvekar så jävla mycket. Jag skulle aldrig ljuga för er. Jag skulle inte säga att allt var så himla bra när det inte är det. För ni behöver veta sanningen, även om jag vet att de flesta av er skulle vara så glada för min skull om jag mådde bra. Men nu är vi inne i en viktig del. Bloggen, mina texter och mitt liv. För nu får ni se en helt ny sida, en helt ny sak som varken jag eller ni har upplevt på denna blogg, i mitt liv.

När jag började må bättre, när jag var så lycklig att jag grät varje dag, då var det ju ganska naturligt att jag inte skadade mig själv varken genom rakblad eller bristen på mat. Det var inte enkelt för det, men väldigt mycket lättare. För när jag mådde så jävla bra, då ville jag inte skada mig själv. Då ville jag bara leva och vara glad.

Det vi är inne i nu är svårare, men så mycket bättre på ett sätt. För nu visar jag er det allra viktigaste – Man kan må dåligt och ha det svårt utan att bli destruktiv. Jag har fler självskadetankar nu, mer längtan efter att göra mig själv illa. Men jag gör det inte, och kommer heller inte att göra. Och det är nog det bästa jag någonsin har kunnat visa er. Att hela ens värld kan rasa, men att det går att ta sig igenom det på ett friskt sätt. Gråta, vara arg, trött och förbannad på livet. För vem skulle inte bli det i min situation? Men det går att ta sig igenom fruktansvärt svåra motgångar utan att göra sig själv illa. Glöm aldrig det mina vänner. Och jag tror att det är detta som är meningen med att jag blev sjuk fysiskt och började må sämre psykiskt, för att visa er som kämpar så förbannat hårt där ute att det går att bli fri från det destruktiva på riktigt.

Ny instagram!

bild (24)Idag skapade jag en ny instagram. Det var så skönt, fruktansvärt skönt. Insåg att jag hatade mitt gamla konto. Det kändes bara så fel där. Jag behövde helt enkelt en nystart. Mitt gamla konto kommer raderas inom kort och från och med nu hittar ni mig på enflickasomarstark

När vi ser vår samtid brinna ner

Den tjugofjärde och tjugofemte juni skrev jag två statusuppdateringar på facebook. Att jag skulle börja skolan. Att jag älskade mitt liv. Att jag var så lycklig. Sjuttiotre likes och fyra kommentarer.

Idag hade det varit en vecka kvar. Sju dagar och 604800 sekunder. Istället fick jag göra ett svart streck i min kalender. I lördags fick jag ett utbrott och slängde ut alla mina skolsaker genom fönstret. De kunde gott ligga där och regna bort, blåsa bort, försvinna. Rev sönder mitt antagningsbesked. Precis som mitt liv har gått sönder. Sedan låg jag på mitt golv och grät.

Istället för att vara lycklig över skolan ska jag dricka kontrastvätska, få en slang i halsen, leta efter tumörer, lämna tusen rör blod, vara orolig, gå igenom sjukhuskorridorer och dricka näringsdrycker. Inte världens bästa byte precis. Självklart är jag ledsen. Självklart är jag så förbannat besviken. Jag hade verkligen sett fram emot att få en klass, träffa friska människor, köpa kurslitteratur och plugga. Jag hade sett fram emot att få flytta till behandlingshemmets träningslägenhet och försöka börja leva ett riktigt liv. Men det kommer fler chanser. Det kan inte sluta såhär, det måste finnas något mer. En dag kommer jag bli sjuksköterska, en dag kommer jag vara frisk från allt. En dag kommer livet bli bra igen. Men man måste inte alltid vara så förbannat positiv så därför säger jag idag – fan också.

bild (22)bild (23)

Vänta på mitt paradis så vi kan fara dit sen

Personalen frågar om och om igen. Jessica, hur orkar du? Du är stark, och hur står du ut?

Idag kom min bästa terapeut tillbaka från semestern. Jag berättade för henne, att jag orkar. Att jag står upp. Att allt känns fan åt helvete ibland. Men jag har inget val. Jag tvingas in i kampen igen, vare sig jag vill eller inte. Jag har bara ett val. Och det är skönt, faktiskt. Att jag inte längre har två. När jag var sådär sjuk och allt var mörkt, så tyckte jag att jag hade två val. Jag kunde kämpa, eller så kunde jag ta den där överdosen en gång till och hoppas på döden. Jag kunde alltid välja att skära i min kropp och svälta. Jag kunde välja att ligga kvar i sängen hela dagen och skita i hela livet. Idag väljer jag inte, idag går jag bara framåt. Visst står jag i det där vägskälet igen. Då vänster betyder kamp, och höger betyder att jag ger upp. Men valet är inte svårt. Jag behöver inte ens fundera. Jag skulle aldrig ge upp idag, trots att det ibland gör så himla ont i mig.

Jag slutade välja, och det hjälpte mig upp från mörkret. Jag slutade se självmord som ett alternativ och jag bestämde mig för att välja kampen vad som än händer i mitt liv. Därför kämpar jag, för att livet är värt det. Enkelt är det inte, kanske kommer det heller aldrig att bli det. Men jag tvekar aldrig på att jag går på rätt väg. Man måste kämpa för sin egen skull. Vi har bara ett liv. Människor söker tröst genom att lämna planeten, tror att det blir bättre, utan att man vet det. Ibland hade det varit skönt om livet var lätt. Om det för en gång skull hade blivit som man ville, som man hade tänkt sig. Men trots att det dyker upp hinder på min väg precis hela tiden, så tänker jag hoppa över. Det är faktiskt bara att hoppa. Med tårar i ögonen klättrar jag förbi och tänker, det blir bra tillslut.

Veckans blogg: Vinnaren + ny omgång

ellen2Veckans vinnare blir Ellen som driver en fotoblogg! Man får följa med i hennes vardag genom kameran och fina bilder. Dessutom har hon en väldigt inspirerande we ♥ it. Klicka på bilden för att komma till Ellens blogg.

veckansblogg

 

Det är lätt med facit på hand

Jag fick en kommentar från en tjej som hade lite frågor angående de psykiska övergreppen jag utsattes för som jag har pratat om här.

Hur kunde killen som dagligen hotade mig förstöra så mycket? Varför bytte jag inte bara nummer när han ringde och trakasserade mig? Varför pratade jag inte med mina föräldrar? Varför påverkades jag så mycket av vad han sa och varför struntade jag inte bara i det? Varför gjorde jag inte en polisanmälan?

Först och främst, jag tycker inte om att gräva ner mig i dåtiden. Jag tycker inte att det är bra att fokusera så mycket på vad man har eller inte har gjort. Och dessutom, med facit på hand är allt så jävla enkelt.

Jag var ett barn när jag kom i kontakt med killen som hotade och trakasserade mig. Han kränkte mig dagligen vilket ledde till att jag blev en ledsen och orolig tonåring med dålig självkänsla, självhat och mycket ångest. Jag tyckte att allt var mitt fel. Därför började jag skada mig själv, för att få bort ångest och alla jobbiga psykiska smärtor. Att utstå dagliga hot och kränkningar är jobbigt, och att man börjar må dåligt för det tycker jag inte är så konstigt. Jag var trots allt bara ett barn, som var väldigt rädd. Mitt sätt att stå ut var att skada mig själv, vilket jag såklart mådde ännu sämre utav. Som jag nämnde i videon pratade jag inte med mina föräldrar eller polisen för att jag var rädd och för att jag ansåg att allt var mitt fel. Det var jag som gav ut mitt nummer och jag hatade mig själv för det. Ett självhat som ledde till ännu fler självskador.

Med facit på hand är det lätt. Självklart borde jag ha polisanmält och pratat med mina föräldrar. Självklart. Allt är så lätt när man ser tillbaka på det, när man är vuxen och mår bättre. Men jag såg det inte så då. Visst kan man önska att man borde gjort annorlunda, men ärligt, vad vinner man på det? Vi kan inte förändra dåtiden, men vi kan påverka framtiden. Därför tänker jag inte hata mig själv för att jag inte sa något. Jag var rädd, med all rätt, och jag förstår mitt beslut då. Men jag tänker däremot kämpa för en bra framtid.

Jag berättade i videon att jag hade bestämt mig för att polisanmäla. Jag är inte längre säker på att jag kommer göra det. Jag har gått vidare i alla fall, tänker väldigt sällan på honom. Att dra upp allt igen känns inte bra för mig. Jag har vunnit i alla fall, för jag lever. Om jag hade blivit sjuk om jag inte hade utstått detta är helt omöjligt att säga. Därför tänker jag heller inte lägga mer energi på att fundera på det. Kanske hade jag det, kanske inte? Egentligen spelar det ingen roll, för som sagt, dåtiden kan vi ändå inte förändra. Jag började må dåligt när jag var tretton, sen upplevde jag flera kaosår. Men nu mår jag bättre och det är faktiskt det enda som är viktigt.

Men varför sa jag inget och hur kunde detta få mig att må dåligt? Vill ni diskutera och analysera detta så fine. Men jag kommer inte vara med i diskussionen. Jag har gått vidare och jag mår inte dåligt över detta längre. Jag är inte rädd och jag hatar inte mig själv för att jag gjorde som jag gjorde. Det är lätt att komma med synpunkter utifrån, att Jessica var ju rätt dum som inte polisanmälde. Men nej, det var jag faktiskt inte. Jag var tretton år och livrädd. Jag hatade mig själv. Det är lätt att ha åsikter med facit på hand.

Känn ingen sorg

håkanIkväll har jag varit och sett en av de bästa filmerna på länge. Grät typ hela tiden, haha. Om ni gillar Håkan inte har sett den – gör det!

Jag träffade även en väldigt fin tjej från min jourmejl. Det var fantastiskt att få krama om henne, efter att i månader ha mejlat med henne och stöttat genom livets svårigheter. Jag blir alltid så fantastiskt glad av att träffa på mina bloggläsare. ♥ Lova att ni kommer fram till mig om ni ser mig någonstans!

En outfit för ett par dagar sedan

bild (20)bild (18)bild (19)I torsdags invigde jag min svarta långkjol som jag köpte på H&M för ett tag sedan. Äntligen hittade jag en långkjol som jag kunde ha. Jag är väldigt kort så alla långkjolar/långklänningar blir alldeles för långa. Jag är bara 159 cm 😉

Till kjolen hade jag en t-shirt från Monki och mina svarta platåskor. Jag är förövrigt glad att jag slutat sminka mig så mycket, haha. Jag tycker att jag passar mycket bättre i lite mascara bara än massa ögonskugga, kajal och läppstift. Vad tycker ni? :)

Ps. Glöm inte veckans blogg som avslutas imorgon!

Ätstörda tankar

Trots att jag blev friskförklarad från min anorexia för cirka nio månader sedan så inser jag hur kort vägen tillbaka till sjuka tankar är. Inget allvarligt, men de finns där. Den sista tiden, sedan jag började gå ner i vikt ofrivilligt har jag en hel del tankar som handlar om kroppen och vikt. När jag vaknade i morse skulle jag egentligen väga mig som jag gör här på behandlingshemmet en gång i veckan, för att hålla koll på viktnedgången som handlar om det fysiska. När jag klev upp ur sängen kom jag på mig själv att tänka ”Hoppas jag har gått ner i vikt”. Kanske har jag omedvetet tänkt så innan också? Jag vet inte, men det blev ett uppvaknande. Fick mig att inse att det är viktigt att vara jävligt försiktig. Självklart är det inte som förr, jag skulle aldrig passa in i en ätstörningsdiagnos. Jag äter så bra jag kan med dålig aptit och illamående, jag har aldrig ångest över mat, jag tränar inte. Och att tänka tankar om kroppen är väl inte farligt? Eller? Jo, i mitt fall kan det vara det. Jag vet hur lätt man hamnar tillbaka i tvångstankar kring vikt. Och det är nu man måste förändra, innan det är försent. Innan man är tillbaka i helvetet. Jag bestämde mig därför för att sluta väga mig. Kanske någon gång ibland om min läkare på medicinmottagningen på sjukhuset vill det, men jag ska definitiv sluta med det här på behandlingshemmet.

Att fokusera för mycket på siffror på en jävla våg kan bli skadligt. Jag minns tiden när jag vägde mig flera gånger om dagen, antecknade allt. Det gjorde mig bara väldigt sjuk. Jag tänker absolut inte hamna där igen. Ibland blir jag både rädd och trött, för det fysiska jag går igenom blir också en enorm kamp psykiskt på många plan. Nu gäller det att ge dumma tankar en käftsmäll och fortsätta på den friska vägen. Jag har lyckats ta mig ur allt som heter ätstörningar och aldrig i livet att jag skulle falla tillbaka på grund utav det här. Inte på grund utav något. Men det är viktigt att acceptera och förstå att man ibland i livet kommer behöva kämpa mot ätstörda tankar, även när man är frisk. Jag tror det är detta som många menar när de säger att man aldrig blir helt frisk från ätstörningar. Men i min värld så kan man visst bli det. Det beror på hur man definierar sjuk. Jag skulle aldrig se mig som sjuk på grund utav några ätstörda tankar. Jag är frisk, med sjuka tankar då och då. Men som jag sagt innan, det farliga är inte vad vi tänker, utan vad vi gör med tankarna.

Att erkänna dessa tankar för er var inte lätt. Jag visste inte om jag skulle säga det eller låtsas som att En flicka som är stark aldrig någonsin tänker något sjukt. Men jag insåg att jag vill att ni ska veta sanningen. Jag vill att ni ska förstå att även jag tänker så ibland, trots att jag är friskförklarad. Jag vill också att ni ska veta att det inte är farligt att tänka, så länge det inte tar över ens liv eller när man börjar handla på tankarna. Ni är värda att veta sanningen, att hur frisk man är blir kan man ha sjuka tankar då och då. Men var inte rädda för det. Man måste bara vara lite extra stark i de situationer när det sjuka försöker smyga sig på. Ni klarar det. Och jag klarar det!

Trevligt besök

Igår eftermiddag kom mamma och pappa till Skåne för att hälsa på mig på behandlingshemmet. Vi har varit på en riktig Österlentur och besökt många av mina (och mamma & pappas) favoritställen. Igår var vi i Åhus, Kivik och Brösarp och idag har vi badat och solat (jag har blivit en kräfta) på favoritstranden vid Stenshuvud. Vi avslutade med en tur till Simrishamn innan det var dags för föräldrarna att åka hem till Göteborg igen. Jättemysigt med besök trots att jag inte är lika pigg och glad som jag kan vara.

mammaochjag

Mamma & jag vid Åhusbryggan ♥

En liten uppdatering

Hej vänner. Först och främst, tack så himla mycket för alla fantastiska ord ni ger mig. För alla kämparkramar och allt stöd. Ni är bäst och jag har saknat er och bloggen nu under mina bloggfria dagar. Jag kämpar på så gott det går. Ibland går det lättare, ibland är det svårt. Idag har i alla fall min läkare ringt efter sin semester. Att få prata med en läkare man tycker om är guld värt i dessa situationer. Jag tänkte ge er en liten uppdatering om hur utredningen går då jag idag har fått reda på lite nya saker.

I nästa vecka ska jag få en akuttid för att göra en gastroskopi. Då ska jag också få träffa min läkare en liten stund, vilket känns bra. Sedan får jag fortsätta vänta på datortomografin, men nu är det bara en och en halv vecka kvar tills det är dags. Sedan ska jag in och ta massor med nya prover i olika omgångar. Tyvärr hade nu läkaren hittat att ytterligare ett levervärde är avvikande. Tydligen stämmer ingenting. Vissa värden är förhöjda och ett värde är för lågt, vilket enligt läkaren var väldigt ovanligt och förbryllar sjukvården ännu mer. Mig också såklart.

Vi pratade även om näringsdrycker. Jag började ju dricka dessa på eget initiativ, men nu ska jag få träffa en dietist som ska skriva ut på recept (så dyrt att köpa själv). Min läkare ordinerade även två om dagen istället för en.

Det känns bra att semestern är slut. Att det börjar rulla på igen inom vården då det känns som att det har stått still hela sommaren. Vi pratade också såklart om eventuell cancer. Sanningen är att jag har många symptom, och läkaren förstår min oro. Men hon påminde mig också om att jag gjorde ett ultraljud för några månader sedan och då kunde de inte se någon tumör, även om hon också berättade att man inte alltid ser allt på ultraljud. Men, hon ville att jag mitt i den här oron skulle ha med mig det, att det finns goda chanser för att det inte är något allvarligt. Som jag sagt innan, jag tror inte att jag har cancer, men såklart är jag orolig både för det eller för att det ska vara något annat allvarligt. Den här ovissheten och väntan är näst intill olidlig. Men jag kommer klara det här, trots att livet känns motigt då och då. Nästa vecka blir en sjukhusvecka och därför ska jag vila mig ordentligt i helgen för att orka med det.

Återigen. TACK för att ni är bäst och följer med mig på min resa ♥

bild (16)

Hur kan nåt så vackert som livet gå så fel?

Jag minns tiden då jag var så lycklig att jag inte kunde sova på nätterna. Då jag skrattade från tidigt på morgonen vid frukosten tills sista kvällsciggen vid elva då dörrarna skulle låsas. Det var den bästa tiden i mitt liv, men det känns verkligen som att det var längesedan. Jag har hamnat någon annanstans nu, har varit för länge. Jag ser inte fram emot något, har svår ångest, gråter varje dag. För att det gör ont överallt. Jag erkänner, jag var inte stark nog för att gå igenom en kris. Inte just nu. Mitt psyke var för skört för att jag skulle kunna ta mig igenom mina leverproblem utan större problem. Jag börjar falla tillbaka till ångesten, självskadetankarna och depressionen. Då jag tappar bort mig själv och hon som jag blev efter kampen mot psykiska sjukdomar. Jag vet att när allt det här med sjukhusutredningen är över så kommer jag behöva tid för att ta mig tillbaka där jag var. Jag har ett stort jobb framför mig, både fysiskt och psykiskt. Livet gör ont och trots att jag verkligen har försökt att hålla mig kvar ovanför vattenytan så sjunker jag sakta i alla fall. Jag funderar på att sluta skriva här. För ett tag. Mitt liv håller på att gå sönder och jag måste kämpa, kanske hårdare nu än någonsin för att inte hamna tillbaka på ruta ett. Det sägs att det finns en mening med allt, men har jag cancer eller får allvarliga psykiska problem igen på grund av det här, då tror jag inte en sekund på det.

Kämpa nu kära ni, och kämpa säger jag också till mig själv. Det måste bli bra tillslut. Det bara måste.

Veckans blogg: Vinnaren + ny omgång!

linda2Vinnaren av veckans blogg (en dag försent, jag vet) är Linda som driver bloggen Rosettflickan. Linda är en söt tjej med världens finaste pastell-lila hår som fotar bra, har fina blomsterkronor i håret och kämpar. Klicka på bilden för att komma till hennes blogg.

veckansblogg

Möhippa!

I helgen har jag varit i Göteborg för i lördags var det dags att kidnappa syrran för möhippa! En dag som har planerats mycket och som blev väldigt lyckad! Att jag orkade vara igång 21 timmar med mina leverproblem var ett under, haha. Nu ska ni få se vad vi har gjort 😀

bild (9)bild (3)bild (8)Vi började med att åka till ett islandshäststall för turridning. Jag och min syster tog hand om islandshästar när vi var yngre men sedan såldes dem. I lördags åkte vi till stallet där syrrans gamla islandshäst nu bor så självklart fick hon rida honom!

bild (15) bild (6)Efter att vi ridit åkte vi tillbaka till Göteborg och åt lunch på avenyn. Sen var det dags för att köra 5-kamp med okända människor 😉

bild (10)Sen åkte vi hem till Jennys kompis Therés och åt jordgubbar, choklad och drack champange. Pratade, gjorde oss i ordning och hade det mysigt.

bild (5)bild (11) bild (12) bild (13)bild (4) bild (14)Sen blev det kväll och jag hade bokat in oss på en av mina favoritrestauranger i Göteborg. En turkisk restaurang i Vasastan som heter Ottomania. Ett jättemysigt ställe med god mat och bästa personalen! Där åt vi gott, drack drinkar och hade det mysigt. (Och ja, jag dricker alkoholfritt)

Efter restaurangbesöket drog vi vidare till en karaokebar som jag hade bokat bord till. Ett halvspeciellt ställe men trevligt! Vi sjöng och skrattade och träffade ett gäng som var på svensexa.

Det blev en väldigt trevlig dag även om det var alldeles för mycket för min kropp. Nu behövs en månads vila! 😉

Jag skulle aldrig få säga att det var enklare förr

Ibland tänker jag tankar jag inte får tänka. Igår uttalade jag orden för första gången. Smärtsamt men nödvändigt. Jag har dödsångest då och då. Det kommer över mig när jag minst anar det. Jag är rädd. Det var först när läkarna började prata om cancer som jag insåg att jag inte vill dö. Att det är min värsta mardröm. Vad jag går igenom just nu är svårt för omvärlden att förstå. Och jag begär inte att någon ska göra det heller. Men jag är glad för att ni är med mig på min resa. Jag tacksam för att ni, familjen, mina vänner och behandlingshemmet finns. Det gör att jag är mindre ensam med smärtan.

Om tre veckor ska jag göra en datortomografi för att leta efter tumörer. Det är så overkligt och trots att jag tänker på det här varje sekund så kan jag inte förstå. Jag tror inte att jag har cancer. Jag tror inte att jag ska dö. Men jag är rädd i alla fall, rädd för att det ska vara något allvarligt och för att jag inte ska få uppleva det livet som jag kämpade så hårt för att få.

bild (1)

En häftig tanke om självskadebeteenden

Att sitta fast i ett självskadebeteende är hemskt jobbigt. Ibland kan det kännas så fruktansvärt hopplöst, som att man aldrig kommer bli fri. Men tänk, en av dem gånger som du skadar dig själv kommer vara den sista. Det finns en sista gång, och en vacker dag kommer du få uppleva det. Det kan vara både en häftig men skrämmande tanke. För ett år sedan så var den mest skrämmande för mig, för hur skulle jag klara mig sen? Idag är tanken underbar. Den ger mig hopp och lycka. Jag har haft min sista gång. Om inte du har det, så kommer den. ♥