tankar från en avdelning

Jag minns sista gången jag satt inlåst på en sluten avdelning. När allt var så jävligt. När jag lyckades smuggla in rakblad. När det blev blod överallt.

Jag minns sjuksköterskornas reaktioner. Alla skällde på mig. Jag kände att alla var irriterade och tyckte att jag var dum och korkad. Att jag tog upp deras tid med onödiga saker. Att skälla på någon som har skadat sig själv är fel. Att skrika är inte lösningen. För jag hatade redan mig själv. Hade redan så mycket ångest. Jag önskar att jag hade fått en kram istället.

Sedan fick jag träffa läkaren. Som inte ville ha mig kvar. Som tyckte att jag var för sjuk för att vara där. Jag visste då att alla hade gett upp hoppet. Hela sjukvården hade tröttnat på mig. Hon som hade testat varje slutenvårdsavdelning i hela staden, gått i så många behandlingar. Provat de flesta mediciner som finns. Hon som aldrig kommer bli fri och frisk.

Jag önskar att idioterna på psykiatrin hade sett mig nu. Hon som är inne i en svacka men som är fri från rakblad. Jag önskar att ni hade trott på mig. Hjälpt mig. Jag önskar att ni inte hade kastat runt mig mellan olika öppna och slutna vårdenheter i många år. På varje nytt ställe ville de inte hjälpa mig. Ingen orkade eller ville ta ansvar och skickade remissen vidare. På varje ställe var det något som var fel. Antingen var jag för frisk eller för sjuk. Detta gjorde att jag i månader tvingades gå utan hjälp. Jag fick aldrig någon trygg plats, och överallt så möttes jag av läkare och vårdpersonal som trodde sig veta att jag aldrig skulle bli frisk. Som sa att jag skulle vara deprimerad i all jävla evighet. Ni hade så fel. Det spelar ingen roll att jag är inne i depressiva tankar just nu, en svacka eller kris. För jag vet att det går att bli frisk. Och jag vet att man kan må bra. Jag vet så jävla väl att det aldrig är kört. Att ni kunde ge upp hoppet om en tjej som inte var mer än tjugo år kan jag inte förstå. Trots att jag var sjuk så länge och att jag aldrig svarade positivt på någon behandling så var det inte över. Men vad skulle jag tro när vården hade gett upp? Självklart fastnade jag i en hopplöshet som aldrig tog slut. Sedan hamnade jag på behandlingshem och fick tillbaka mitt hopp, min tro. För att all vårdpersonal här trodde på mig, sa att det gick. Därför säger jag till er – Det går. Det är aldrig kört. Jag tror på er.

bild (48)

8 reaktion på “tankar från en avdelning

  1. Jag förstår hur du menar, det där med att personalens attityd till självskador inte alltid är så trevlig. den suger rent ut sagt. de bara skäller på en som om man vore till besvär, när det faktiskt är så att det är deras jobb att ta hand om oss när vi mår dåligt!

    Jag brukade bränna mig med cigarretter på sjukhustoan, och de tog mina cigg och tändare och skosnören och gav mig x-obs, men inte en enda jävel frågade: hur mår du stina? varför gör du det Stina?

    Jag brukade skära mig mkt när jag var inlagd. smugglade in rakblad varje gång jag fick gå ut. en gång när jag nästan skar av en sena blev kommentaren: det ser djupt ut, ge henne en stesolid. och sen skickades jag till ortopedakuten med ett vak. Men ingen på avdelningen tröstade mig eller nåt. tack & lov brukade jag skickas dit med världens bästa skötare och han muntrade alltid upp mig (och hans standardfras var: det där ser riktigt grovt ut, stina).

    jag brukade även smuggla in tabletter. men de frågade aldrig ”varför?” och ”hur mår du?”. en gång när jag tagit en överdos & låg på övervaket sa skötaren som hade x-vaket: du gör mitt jobb meningslös. tack för den.

    på den här punkten suger personalen. de kanske har för dålig utbildning, eller en brist på empati. men nåt är det.

  2. Blir så illa berörd av alla patienter som berättar om den icke-fungerande vården i Sverige. Jag kan inte förstå hur läkare som är specialiserade kan ha så lite empati och kunskap och tro på människans kraft att hela sig själv. Men jag blir så glad att du fortsätter kämpa på, trots svackan. Känner igen mig i det dåliga bemötandet och även om jag själv är inne i en svacka just nu så tänker jag precis som du. Jag vet att jag kan må så mycket bättre, det är ”bara” hålla ut och fortsätta jobba på, men sig själv, med sina tankar och så småningom kommer ljuset tändas igen. Styrkan finns inom oss!! Låt den leda dig på rätt väg igen ♥♥

  3. Helt sjukt.. Man får inte ha skosnören, hårband eller gummisnoddar på sluten avdelning men jag lyckades minsann få med mej en stor mattkniv in för några år sedan som jag, dessvärre, använde. Och dom blev rasande på MEJ när dom egentligen borde ha varit förbannade på sej själva och deras brister i säkerheten.. suck..

    psykiatrin hjälper säkert många men den är även under all kritik i många avseenden. Sjuka människor utan röster hamnar mellan stolarna all för många gånger. Det finns ingen kvalitativ vård, i alla fall är det väldigt haltande. Förlegade metoder som inte utvecklats sedan flera årtionde tillbaka. Varför utvecklas allt på den somatiska sidan av sjukvården men inte inom psykiatrin? Är det inte läge att börja satsa på att få Sverige att må bättre mentalt så fler kan få vara en del av samhället? Varför inte våga prova på alternativa metoder som yogagrupper eller thai chi och meditation istället för att genast sätta in stesolid, oxascand och all annan psykofarmaka? Den österländska medicinen har kroppslig och själslig balans i fokus. Det tycker jag låter vettigare än att låta folk leva med sin ångest år ut och år in för att slutligen försöka sopa den under mattan med ett lyckopiller. Jag menar inte att det är förkastligt med psykofarmaka men jag menar att hälsa och välmående kommer inifrån och inte i form av ett piller…

  4. hei går det bra med dei nu da jag hopps det.jeg selv har gått ut og inn 4 ganger og det ligger i dag en tvang innleggelse om litt.det som er vanskelig er jo tillitt mellom pasient og personal.men de skjal jo være de vi legg er tillit til
    når en er sosidal og har deprisjoner +angst kan vi være oss selv da nei..Ønsker deg bare alt gått og att du kan finne deg selv kram

  5. Bra och modigt skrivet! Jag ryser i kroppen och hoppas att behandlare/läkare m.fl. läser och tar till sig det här. Det är aldrig kört.

  6. Jag fick också skäll av personalen då jag hade gjort mig illa. Förstår inte hur de tänker. Är det någon gång man behöver stöttning och som du skriver en kram, så är det väl då. Man är nog så arg på sig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>