instagram september

insta

i september har jag gått i mönstrade tights nästan varje dag, promenerat och fotat hösten, varit förkyld, druckit mängder av te, läst ungefär två böcker, utmanat mig med choklad och popcorn, varit på massor med loppisar och köpt prickiga koppar för sju tior. vill ni följa med mig i min fotovardag så heter jag enflickasomarstark. puss!

krismöte

när min bästa kontaktperson sa att han saknade vanliga jessica så grät jag. för att allt är som det är och för att jag också saknar henne.
så himla mycket.

i morse fick jag reda på att vi skulle ha möte. jag, min kontaktperson och min terapeut. de är oroliga. rädda. jag med. skräckslagen. trots att mötet gjorde ont i hela mig så blev jag också trygg. för att dem finns.
och för att de är beredda att vänta och kämpa. tills jag blir jag igen.

alla i personalen saknar den vanliga tjejen. de längtar efter henne. jag hoppas hon kommer tillbaka snart. för just nu är det bara krig inom mig. hela jävla tiden. vid varje måltid och all tid däremellan. ätstörningar är skit.

imorgon blir det nytt möte.

sårbarheter

Jag tänker nästan aldrig på min hjärnsjukdom epilepsi. Jag gjorde det inte förr i alla fall. Men på de senaste terapisamtalen börjar vi ta upp ämnet då jag hamnar tillbaka i samma mönster som då. När jag fick epilepsi gick jag igenom en väldigt jobbig tid, men de vet många av er redan sedan tidigare. Det värsta, förutom att läkarna trodde att jag hade en hjärntumör, var nog ovissheten. Hur ska detta påverka mitt liv? Jag visste inte, läkarna visste inte. Det skulle kunna gå bra. Kanske skulle vi hitta en medicin. Eller så skulle jag kunna få svåra anfall varje dag och ha svårt att klara mig själv. Som ett handikapp. Den ovissheten gjorde mig panikslagen. Ledsen. Förbannat rädd. Jag kunde inte påverka det, utan tvingades leva på ett hopp. Då slutade jag att äta. För att ha kontroll över en jävligt okontrollerad situation.

Samma sak hände ju egentligen nu med min lever. Att vänta på ett cancerbesked, ha dåliga levervärden och stå ut med en förbannad ovisshet gjorde mig rädd. Jag tappade kontrollen över mitt liv. Igen. Jag har hittat en sårbar punkt i mitt liv, någonting som jag måste ha med mig i framtiden. En av mina sårbarheter är när saker blir oroliga, när livet blir okontrollerbart. Då slutar jag äta, för att få kontroll över någonting.

Att veta om sina sårbarheter är viktigt, för det gör att man kan bli vaksam på i vilka situationer det är lätt att drabbas av bakslag. Genom att vara medveten om detta gör att man kan försöka agera annorlunda när situationerna dyker upp. Jag själv måste till exempel hitta något annat sätt att få kontroll istället för att sluta äta. För i framtiden kommer jag garanterat hamna i okontrollerade situationer, och för att undvika att drabbas av ätstörningar varje gång så måste jag hitta ett annat sätt att hantera det. Än har jag ingen aning om hur jag ska göra, men tillsammans med min terapeut och i min behandling så hoppas jag att jag kommer hitta en lösning, ett svar, ett sätt. Men genom att förstå varför har man redan kommit långt. Att fundera på ens sårbarheter eller svaga punkter kan därför vara bra. Ett sätt att bli medveten och rustad inför livets svårigheter.

ep

Från en av alla sjukhusgånger i samband med epilepsin.

den friska jag

Den sista tiden har jag sagt mycket utefter ätstörningstankarna. Jag har svarat på frågor genom rösterna. Inte hittat den friska Jessica. Inte gjort val genom henne. Men idag så sa jag någonting, helt ärligt, helt spontant. Någonting som kom från hjärtat och hjärnan, någonting som var friskt.

”i december ska vi dricka glögg och äta lussebullar”

Tack för att du kom tillbaka, friska Jessica. För en sekund, men ett stort framsteg. För just det där är riktiga jag, hon som vill fika. Jag och min terapeut tittade på varandra när jag sa meningen vid middagsbordet. Vi skrattade och ren glädje syntes i hennes ögon. Och i mina också.

Det kommer inte lösa sig imorgon. Kanske inte nästa månad heller. Men för varje mening, varje ord som är ärligt och friskt så känner jag, att det kommer bli bra tillslut. Jag kommer ta mig upp igen. Igår ville jag bara gråta för att det kändes så fruktansvärt hopplöst. Nu kan jag le lite grann. För att det friska visade sig idag. Det var längesedan.

hur frisk kan man bli?

När jag var inlagd på avd 336 så trodde jag aldrig att jag skulle kunna äta igen. Bli frisk. Njuta av mat. Det kändes som att hela världen sa till mig att visst skulle jag kunna äta. Men tankarna skulle alltid finnas kvar.

Jag hatade dem orden och därför bestämde jag mig att det inte var sant. Man kunde visst bli fri från tankarna. Så fri att man inte märkte att man hade varit sjuk. Den sanningen, det hoppet, har jag alltid stått fast vid. Och jag bevisade att det faktiskt gick. För jag blev lika frisk som jag var innan jag fick anorexia. Jag kunde äta som att jag aldrig hade varit sjuk.

Sedan föll jag. Igen. Och fan, igen. Den sista tiden har jag och min terapeut pratat mycket om det här. Hur frisk man egentligen kan bli. Om och om igen så får jag höra från alla möjliga olika håll, att visst kan du bli fri. Men tankarna kommer finnas kvar. Min terapeut förklarar det som med en nykter alkoholist. Men jag vägrar lyssna. Jag vägrar sluta tro på min sanning, min önskan, mitt hopp. Men jag tvivlar mer nu än vad jag gjorde innan. För alla som känner mig, och säkert ni också, visste hur frisk jag var. Både från ätstörningar, självskadebeteendet, borderline och depressionen. Jag funderar på om en människa med ett instabilt psyke kan bli mer frisk än vad jag var? Knappast. Och då gör det ont i mig. För om jag var så frisk, men ändå föll tillbaka till det sjuka så förbannat fort – hur jävla frisk måste man vara då?

Jag vägrar bli någon ”nykter alkoholist”. Jag vet att hela jag är svart-vit. Att det inte finns någon gråzon i mitt liv. Allt eller inget. Och jag vägrar kämpa om jag inte kan bli fri från tankarna. Fri på riktigt. Jag vill inte leva annars. Tack och lov så tror jag fortfarande på det där, att man visst kan bli helt helt helt fri. Och därför kommer jag leva vidare. För att jag hoppas och önskar så starkt. Jag tvivlar dock mer just nu. Tredje jävla gången jag ramlade in i ätstörningsträsket. Så frisk varje gång och ändå blir det såhär. Jag tvivlar och är rädd för att min önskan inte finns. Men innan det är motbevisat tänker jag leva på mitt hopp. Mitt hopp som säger, att man kan bli fri. På riktigt fri. Få en lika sund relation till mat som innan man fick ätstörningar. Och stanna där. För evigt.

idag

Idag inviger jag mina nya jeans från H&M. Jag hatar egentligen jeans men dessa är ju underbara. Min rosett-tshirt kommer från Tradera, vita kängor från Skopunkten och så min kära Håkan-Hellströms-tygpåse.

Processed with VSCOcam with f2 presetProcessed with VSCOcam with f2 presetProcessed with VSCOcam with f2 presetProcessed with VSCOcam with f2 preset

kvällsfika vid havet

Processed with VSCOcam with t1 presetAtt komma iväg till en rosa himmel och ett magiskt hav en höstkväll när dagen varit svår är skönt. Otroligt skönt. Att få andas och glömma efter femtio jobbiga terapiminuter och sedan timmar av sömn hela eftermiddagen. Nu ska jag duscha, krypa ner i sängen, dricka smultrondrömste och läsa Wallander. Puss & godnatt.

projektupdate

Idag tänkte jag berätta att påsen med kläder som ska säljas börjar minska och att projektet snart är slut. Fast det är det ju inte riktigt då jag har spånat vidare på idén om pengainsamling till välgörande ändamål och har lite nya idéer om hur jag ska gå vidare sen när allt är sålt :) Än så länge har jag kommit upp i cirka 1700 kronor och allt ska ju då skänkas till BRIS. Åh vad jag längtar tills den dagen jag ska ge över alla pengar, det kommer kännas så himla bra.

det blir vår och det blir sommar men här vilar en förbannelse av höst

Ibland är jag så fruktansvärt rädd. Så arg. Ledsen. På allt. På mig själv. På livet. Så arg på hur fel jag har haft och hur svag jag har varit. Ibland hamnar jag i bråk med personalen på behandlingshemmet. Mest för att de överdriver och för att de känns som att de skuldbelägger mig. Som att jag valde att bli sjuk igen. Ibland känns det som att vi och jag har kört fast. Som att vi stampar vid en återvändsgränd men är för trötta för att vända om och välja en annan väg. 

Processed with VSCOcam with t1 preset

Därför står vi kvar, tjafsar och är oense. De senaste nio dagarna har jag fått höra hemska saker. Sanna ord och en stor överdrift. Jag har sagt saker som jag inte ens kommer ihåg. Det är precis som att jag svarar på meningar utefter vad ätstörningsrösterna säger i huvudet. Och sedan har jag glömt vad jag har sagt. Jag har fått höra att jag kommer dö om jag fortsätter såhär, att personalen inte litar på mig, att jag kommer få tvångsvårdas om allt fortsätter, att jag har dålig sjukdomsinsikt och att jag försvarar mig som en drogmissbrukare. Jag har fått frågan ”Varför gör du såhär Jessica?” För att jag är rädd. Och trött. På det här. På att ramla igen. Ändå känns det som en enkel väg. En flykt och en falsk känsla av trygghet.

Trots att det känns hopplöst ibland. Trots allt det där, så vet jag. Att det går. Att det aldrig är försent. Att man alltid kan förändra sitt liv. Jag ska förändra mitt, ta mig upp igen. Andas och skratta. Ta mig precis dit jag vill. Jag kommer klara det, och den dagen jag skrivs ut från behandlingshemmet, hur många år det än är kvar här, så kommer jag må bra. Skratta och gråta av lycka. Lämna sjukdomar bakom mig. Börja leva. Jag längtar och kommer aldrig tappa hoppet om att den dagen finns. Då jag blir frisk. En gång för alla.

ego nova

Som de flesta av er vet så är jag bloggredaktör för föreningen SHEDO (Self harm and eating disorder organisation). SHEDO jobbar nu med ett informationsprojekt vid namn Ego Nova. Syftet med projektet är att öka kunskaperna om självskadebeteende och dubbelproblematiken självskadebeteende/ätstörningsproblematik samt minska fördomar och lyfta fram berättelser som visar att det går att bli frisk. Under projekttiden kommer bland annat två dokumentärfilmer spelar in samt att en bok kommer lanseras den nionde oktober, Ibland finns det inga enkla svar – en bok om självskadebeteende och ätstörningar.

För ett tag sedan fick jag ett mejl som gjorde mig otroligt glad. Jag fick höra av SHEDO att dem som jobbar med projektet Ego Nova ser mig som ett av få ansikten utåt när det gäller psykisk ohälsa och skulle tycka att det vore en ära om jag ville läsa boken och skriva en recension på bloggen. Jag tror att de flesta av er förstår att jag självklart sa ja, så nu har jag fått boken och framöver kommer jag jobba med detta. Recensionen kommer ut den 15 oktober – så håll utkik! Tillsvidare kan ni läsa mer om Ego Nova HÄR.

Processed with VSCOcam with f2 preset

dagens outfit

Processed with VSCOcam with t1 presetProcessed with VSCOcam with t1 presetNu var det så himla längesedan ni fick se en outfit så jag kände att det var på tiden. Tröjan är ny och gammal på samma gång. Jag köpte den begagnad på en bloppis på instagram och är redan tokkär i den. Shortsen och hängslena kommer från H&M och prickigt hårband från Coop.

Nu har jag tagit på mig min prickiga onepiece som är livets bästa köp och känner: TACK för att det är helg.

ett långt år

Processed with VSCOcam with t1 presetIdag är jag ETT ÅR fri från självskador. Äntligen. Vägen har varit lång, svår. Ibland lättare, ibland så jobbig att jag trodde att jag skulle ge upp. Men jag gjorde inte det. Jag gav mig inte. Jag skulle bli fri. Jag blev fri. Jag är fri. I alla fall rakbladsfri. Ibland så längtar jag, saknar. Men ändå inte. För livet utan sår, blod och ångest är bättre. Många av mina ärr syns knappt längre. Ibland känns det som ett misslyckande. Oftast känns det bra. Det är bra. Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva ett sånt här inlägg. Det trodde nog ingen om man ser tillbaka på hur mina senaste nio år har varit. Men saker kan förändras, förbättras. Tack och lov. Med den vetskapen kan jag somna på kvällen, för hur smärtsamma saker än kan vara så kommer det bli bra igen. Det känns inte alltid så, och idag på min årsdag så känner jag att nej, det kommer inte att lösa sig. Men det är bara en känsla, sanningen är att det blir bra. Tillslut. Men inte utan kamp. Därför måste vi kämpa, i hopp om en bättre framtid. Och egentligen, när jag har klarat av ett år utan självskador genom ren vilja – då kan jag nog klara av precis vad som helst. Och det kan ni också. Grattis till mig och heja er ♥

en så himla bra helg

I helgen har jag haft besök av min fina vän Julia och världens bästa Marcus. Jag och Julia har varit i Ystad, ätit gott och pratat ikapp ett halvår. Marcus träffade jag i en timme och det var som fem års terapi ungefär. Det gav liksom lika mycket i förutsättning att det är en bra terapeut 😉

bild (71)2En suddig Jessica i ett mysigt Ystad.

ingen tumör och ätstört kaos

Jag har längtat efter den här dagen. Då jag kan säga till er, jag har inte cancer. Vi kommer heller inte så mycket längre med utredningen. Läkaren misstänker nu att jag kan ligga i riskzonen för att få en leversjukdom (läkaren har hittat detta genom leverprov). Det innebär alltså att jag i framtiden har en risk att få en leversjukdom och att jag eventuellt kommer behöva anpassa mig på vissa plan i livet för att minimera risken att bli sjuk. Men jag vet inte om det är så än då jag har ett sista blodprov att ta för att få svar på om det är så eller inte.

Förklaringen till mitt mående och mina levervärden kan också vara enkel. Levern kan ha påverkats av alla överdoser under åtta år. Den är inte förstörd, och den klarar sig, men den kan ha påverkats av det. Och det kan ta tid innan den är återställd. Mina symptom kan också handla om psykiska faktorer.

Nu börjar i alla fall utredningen gå mot sitt slut vilket känns skönt. Jag hade nog inte orkat med så många fler sjukhusbesök. Det tar för mycket på mitt psyke. Det som jag vet att jag har kvar är blodprover, ultraljud och så ska jag få träffa en hudläkare som ska göra en bedömning kring min (lever?)klåda. Om det visar sig att jag ligger i en riskzon att drabbas av en leversjukdom så får jag ta det då. Jobba med känslorna kring det och lära mig att anpassa mig för att minimera risken att bli sjuk.

Annars har den här dagen verkligen varit kämpig. Jag har haft allvarliga samtal med behandlingshemmets föreståndare och min kontaktperson. Jag har skrikit och gråtit, hatat, varit arg, haft ångest och känt mig så fruktansvärt uppgiven. Jag varken vill eller vågar se det, men enligt personalen har jag stora beteendeförändringar och svåra ätstörda problem. I min hjärna är det kaos. För ena sekunden förstår jag personalen och håller med om det, att jag äter för dåligt. I nästa så blir jag arg och försvarar mig. Jag har inga problem. Jag mår bra. Jag behöver inte eran hjälp.

Jag har det tufft nu. Fruktansvärt jobbigt. Är varken motiverad eller känner mig stark nog att gå emot och kämpa varje sekund. Därför fuskar jag och hoppas på att det löser sig av sig själv. Vilket det inte gör. Det vet jag. Men jag kommer tillbaka igen. Jag vet det. Jag har varit här så många gånger. Frisk sjuk frisk sjuk frisk sjuk. Nästa gång jag blir frisk måste jag hitta nåt sätt att stanna där. Förra gången jag blev frisk så var jag säker på att jag aldrig skulle bli sjuk igen. Nu är jag tillbaka i ätstörda vanor i alla fall. Jag hoppas verkligen att jag får tillbaka motivationen snart så att vägen tillbaka till det fria inte blir för lång. Men hur jävla lång den än blir så kommer jag att gå den. Jag ska vinna. Men just nu känner jag att nej fan jag orkar inte en gång till. Men. Vi klarar mer än vad vi tror.

Tack till er som hejar på mig. Som orkar stanna och som inte tappar hoppet även när En flicka som är stark är rätt så dålig på att kämpa. Förlåt för det. Jag tror att många av er känner till hur svårt det är att göra framsteg när man inte har så mycket motivation. Men en dag kommer det kännas bättre, bli lättare. Och att alltid vara motiverad i en behandling är knappast mänskligt. Ibland behöver även jag säga att jag inte orkar, att jag är rädd, att jag inte vågar, att jag inte vill.

bild (70)

typ sjuk på sjuk

bild (69)Dagarna går och egentligen är det inte så mycket med mig just nu. Sedan jag kom hem från Halmstad har jag haft tandvärk, mensvärk och huvudvärk och det är verkligen inte kul när man inte får äta värktabletter på grund utav levern. Idag har jag känt att jag har fått någon infektion i kroppen så imorgon ska kroppstemperaturen börja kontrolleras. Läkarna har sagt till mig tidigare att det inte är bra för mig att ha feber med mina dåliga levervärden så jag hoppas att jag slipper undan så att jag kan få en sjukhusfri vecka. Att bli ”vanligt” sjuk är aldrig kul men nu märker jag hur mycket mer en infektion tar på mig när kroppen är svag redan innan.

Nu ska jag försöka sova och vila upp mig så mycket jag kan. På fredag ska jag förhoppningsvis få svar på datortomografin och om jag inte blir sämre så får jag fint besök till helgen. Annars rullar dagarna på. Jag försöker slappna av efter bröllopet och vila mig ordentligt, jag sitter vid jourmejlen, är med på behandlingshemmets planering, dricker mer kaffe än vad dietisten vill, spelar skipbo, ser på tv, kämpar med maten och har terapi. bye ♥

bröllopet

Det var så himla fint. Fantastiskt till och med. Allt blev sådär perfekt som man nästan inte ens vågar hoppas på. Det har verkligen varit mycket innan som skulle göras, men nu inser man hur värt allt ståhej är. Jenny (min syster) och Mattias var så lyckliga. Jag var så lycklig. Grät och skrattade på samma gång. För att min kära älskade bästa syster hittade en helt fantastisk man som är en självklar del i familjen. För att min familj och Mattias familj har slagits ihop och blivit stor. För att min syster var den vackraste bruden i hela världen. För att det var helt underbart att vara brudtärna till henne. För att jag var lycklig på riktigt mitt i allt kaos. För att jag lever och för att jag kunde vara med. Jag grät när jag tänkte på det på bröllopsdagen. Hade jag dött för ett år sedan så hade jag aldrig fått vara med på den där stora dagen. Jag insåg då hur mycket man går miste om om man dör, ger upp och tar slut på allting. Det är aldrig värt det. I fredags när allt var så fint var jag lyckligare än någonsin över att jag levde. Världens finaste bröllop som jag kommer kunna leva på länge. ♥

IMG_0176

IMG_0177Bestman & brudtärna :)

leverklåda och akuten

20130905-002520.jpg

Ikväll drabbades jag av fruktansvärd leverklåda. Jag kan inte ens beskriva hur det känns. Jag bara skrek och grät och hade fullständig panik. Det var som att ha svår klåda inne i själva kroppen. Herregud vad jag aldrig mer ska klaga på ett myggbett.

I alla fall så ringde vi Sjukvårdsupplysningen som ville att jag skulle åka in akut. Så där har jag suttit hela kvällen men nu är jag hemma och mår lite bättre. Har fått medicin också.

Nu blir det tyst här ett par dagar. Imorgon åker jag till Halmstad för på fredag ska min kära syster och Mattias gifta sig! Så himla fint. Och jag ska vara brudtärna! Jag kommer säkert uppdatera nåt på enflickasomarstark @ instagram om ni vill hänga med, annars hörs vi i slutet på helgen. ♥

vad som egentligen hände den tjugonionde augusti tjugohundratolv

Efter att jag skrivit det här inlägget dök det upp lite frågor om jag kunde berätta mer detaljrikt om den där hemska dagen.

Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden. Jag kämpade utan vårdkontakt mot anorexian. Jag hade bestämt mig för att bli frisk, och bra gick det. Men det var förbannat jobbigt. Jag hade väldiga problem med mitt självskadebeteende och var mitt uppe i ansökan om behandlingshem. Som tog tid, var smärtsam och extremt orolig. Jag hade tappat allt hopp. Skadade mig själv flera gånger om dagen, hade ångest konstant, tog en överdos varje dag. Allt kändes helt jävla nattsvart. I åtta långa år hade jag kämpat och överlevt, men då ville jag inte längre. Jag stod inte ut med smärtan. Då bestämde jag mig – att nu får det fan räcka. Jag ville inte leva längre.

Nu i efterhand så inser jag att en del av mig ville visst leva. Annars hade jag aldrig ringt till sjukvårdsrådgivningen som jag gjorde. Efter att jag hade tagit åttio tabletter (kommer inte säga vilka, men det var receptbelagd medicin) så ångrade jag mig. Jag fick panik och ringde sjukvårdsrådgivningen som trodde att jag sa åtta tabletter. När jag upprepade att jag menade åttio fick den stackars sjuksköterskan panik. Insåg att det var allvar och kopplade in SOS direkt. Hon berättade att SOS skulle ringa upp mig alldeles strax så vi la på och strax efter det ringde SOS och berättade att de var på väg med blåljus och sirener. När jag väntade på ambulansen så satt jag bara på golvet i hallen. Orkade inte känna, orkade inte tänka. Men jag var fortfarande medvetande.

Så kommer två ambulansmän. Jag minns inte så mycket härifrån. De kollade puls och blodtryck på mig och sedan åkte vi mot sjukhuset. Jag kommer inte ihåg ambulansturen så värst mycket, men jag minns att jag om och om igen sa ”Kör mig inte till psykiatrin, jag vägrar att bli inlagd där”. Om och om igen berättade ambulansmännen att jag skulle till medicinakuten och inte psykiatrin.

Framme på sjukhuset blev det dropp, många prover, EKG och så fick jag dricka kol. Jag fick snabbt ett rum och låg under övervakning ett par timmar. Som jag minns det så träffade jag ganska bra sjukhuspersonal där. Fast jag minns långt ifrån allt. Sedan kom läkaren. Som berättade att mitt hjärta hade kunnat sluta slå. Men nu levde jag som tur var, och att jag hade kommit till sjukhus såpass fort kan ha räddat mitt liv. Men när jag låg där i sjukhussängen så kändes det inte som någon tur att jag levde, bara en jävla otur. Jag hade väldigt mycket tankar och känslor. Jag ångrade att jag hade tagit alla tabletter, men jag ångrade också att jag hade ringt sjukvårdsrådgivningen. Än idag kan jag fundera på vad som skulle kunna ha hänt. Idag är jag såklart väldigt glad för att det slutade såpass bra ändå. Läkaren berättade i alla fall att han skulle skicka mig till psykiatrin, men jag totalvägrade. Aldrig i livet att jag skulle bli inlagd där igen. Men då fick jag två alternativ. Antingen så går jag med på det frivilligt, eller så får jag ett LPT på mig. Jag insåg att det bästa jag kunde göra då för min egen skull var att samarbeta och gå med på det. Därför gjorde jag det.

IMG_45801

Ett par timmar senare kom jag till psykiatrin. En ny avdelning som jag aldrig varit på men jag hade ändå inga goda förhoppningar. Jag har testat de flesta psykiatriska avdelningar på det sjukhuset och helt ärligt så har det aldrig fungerat bra. Men nu kom jag till en avdelning där det kändes okej. Jag mådde fruktansvärt dåligt men träffade en väldigt bra kontaktperson som jag pratade en del med. Efter någon dag fick jag träffa läkaren som ville skriva ut mig snart. Glad blev jag för jag ville bara komma hem igen. Men de flesta ville att jag skulle stanna på avdelningen. Mina anhöriga och vårdpersonalen. Så jag insåg att det nog fick bli så. Helt ärligt så var jag rädd för att jag skulle ta en överdos igen om jag blev utskriven just då. Några dagar gick och då var det dags för läkarsamtal igen. Jag mådde väldigt väldigt dåligt, hade självskadat på avdelningen, hade starka självmordsplaner. Då berättade läkaren att det var dags för mig att bli utskriven – idag. För jag hade tydligen blivit ännu sjukare enligt honom och istället för att hjälpa mig valde han att skicka hem mig. Jag protesterade, för att jag var rädd. Att jag skulle försöka ta livet av mig igen. För att jag mådde så dåligt, hade sådan ångest och var väldigt impulsiv. Läkaren brydde sig dock inte om det. Det var mitt liv och mitt ansvar och egentligen var det inte viktigt för honom. Att jag kunde ha dött cirka fyra dagar innan var han inte speciellt intresserad av.

Jag fick packa och åka därifrån. Jag var så upp och ner att jag trodde att jag skulle dö av smärtan. Jag bara grät och tänkte att nu ska jag klara av att dö den här gången. Men jag ringde mamma och berättade vad som hade hänt. Hon lämnade jobbet direkt och hämtade mig. Sedan fick jag på tvång åka hem till henne och pappa och bo där. I samma veva höll fortfarande ansökan om behandlingshem på och mamma och pappa släppte mig knappt med blicken fram tills jag fick flytta till behandlingshemmet. Cirka två veckor bodde jag hos mamma och pappa innan jag flyttade ner till Skåne. En relativt kort period som kändes som en evighet.

Idag har det ju gått ett år men det känns som att det var i ett helt annat liv. Mitt liv har verkligen förbättrats det senaste året även om jag har det jobbigt just nu. Då för ett år sedan trodde jag att livet aldrig skulle gå att reparera igen. Att allt var så kaotiskt och svart att jag aldrig skulle kunna ta mig ur det levande. Få andas, skratta och må bra. Men det gick. Och nu är jag så tacksam för att jag ringde, för att jag överlevde. Då såg jag det som en svaghet och ett misslyckande – idag vet jag att det var precis tvärt om.

hos dietisten

dietist2Idag har jag varit på sjukhuset och träffat en dietist. Sextio minuter som var bra, konstiga och jobbiga på samma gång. Jag vet inte om jag var där på grund utav leverproblemen eller ätstörningstankarna. Antagligen en kombination. Vi pratade ätstörningar, vikt, matintag. Jag fick berätta hur en vanlig dag såg ut, vad jag åt på ett ungefär. Hon såg ganska bekymrad ut. Hennes rekommendation var att jag skulle gå tillbaka till matschema och näringsdrycker. Nej sa jag. Verkligen nej. Behandlingshemmet ska inte bli avd 336. Jag vill inte att personalen ska be mig ta en potatis till. Jag vill inte att de ska stoppa mig om jag inte har ätit upp. Varför jag inte vill det beror nog på mycket. Framför allt så vill jag inte backa så många steg, jag är färdig med den typen av behandling. En anledning till att jag inte vill är för att ätstörda tankar inte vill. Och sedan blir det faktiskt nästintill omöjligt att genomföra det då jag fysiskt mår illa och har dålig aptit. Då är det för svårt att någon ska tvinga mig att äta. Dietisten förstod detta, verkligen. Som hon sa, vi sitter i ett enormt svår situation.

Tillslut valde jag att acceptera näringsdrycker i alla fall. En tänkte jag, tre tänkte sjukhuset. Men jag ska framförallt ta dessa istället för mellanmål. Att byta ut näringsdrycker mot lunch och middag är absolut förbjudet. Direkt efter att jag hade godkänt näringsdrycker ångrade jag mig. Fan ta vården som ska ta ifrån mig den lilla (falska) trygghet jag precis har hittat mitt i allt kaos. Men jag insåg vissa saker när jag pratade med dietisten. Att jag måste kämpa. Gå emot. Välja friska val. Att acceptera näringsdrycker var ett stort steg mot att bli fri igen. Dietisten frågade om jag var motiverad till att kämpa. Helt ärligt – nej. Men jag kommer försöka göra det i alla fall. Och tre gånger om dagen kommer i alla fall ätstörningshelvetet få sig en käftsmäll. Resten får jag ta i terapin. Trots att det känns tufft och overkligt att dra upp allt med ätstörningar igen så är jag glad för att jag får hjälp. Att vården den här gången inte bara tänker titta på som de varit så duktiga på andra gånger. Man måste inte alltid orka, vara motiverad till att kämpa emot varje sekund av sitt liv. Ibland behöver man vara ledsen och få lov att ha det jobbigt. Styrka är inte att aldrig falla, det är att alltid resa sig upp igen. Och jag kommer tillbaka. På riktigt. Jag kommer bli fri igen. Jag vet det, för jag har klarat det innan. Det hoppet kommer jag aldrig att tappa, inte ens när det gör riktigt ont inom mig.

allt för många gånger har du fallit in i gråt, skrikit och sagt att ingen annan kan förstå

bild (67)

Jag ville aldrig bli tjejen som tänker på mat och vikt. Aldrig och speciellt inte igen. Men vad fan skulle jag gjort? Min värld rasade. Jag sitter och väntar på ett cancerbesked. Sjukhus för ofta, oro, utredning, undersökningar, provtagningar, viktnedgång, illamående, trötthet. Hela min trygghet rubbades. Självklart kändes det lite tryggt, lite bra, att gå tillbaka till tankar som jag känner till. Känslor som jag känner igen. En falsk jävlig trygghet – ja. Men en trygghet. Jag ville bara få bort allt leverkaos för en stund. När jag istället kan tänka på mat och vikt så slipper jag tänka på cancer och sjukhus dygnet runt. Jag ville bara ha en ynka minut till att ha något tryggt. Något konkret att hålla fast vid, andas vid.

veckans blogg: Vinnaren

jennieyVeckans vinnare blir Jenniey. En stark tjej som måste kämpa varje dag med fysiska sjukdomar. Jag känner väldigt mycket med den här tjejen, speciellt nu när jag själv kämpar mot fysisk ohälsa. Varje dag kämpar hon med svår smärta och andra symptom. Dessutom måste hon sitta i rullstol och går såklart igenom en kamp även psykiskt. Heja dig Jenniey! Klicka på bilden för att komma till hennes blogg.

Någon ny omgång blir det inte just nu. Men håll utkik för i framtiden dyker säkert tävlingen upp igen.