hos dietisten

dietist2Idag har jag varit på sjukhuset och träffat en dietist. Sextio minuter som var bra, konstiga och jobbiga på samma gång. Jag vet inte om jag var där på grund utav leverproblemen eller ätstörningstankarna. Antagligen en kombination. Vi pratade ätstörningar, vikt, matintag. Jag fick berätta hur en vanlig dag såg ut, vad jag åt på ett ungefär. Hon såg ganska bekymrad ut. Hennes rekommendation var att jag skulle gå tillbaka till matschema och näringsdrycker. Nej sa jag. Verkligen nej. Behandlingshemmet ska inte bli avd 336. Jag vill inte att personalen ska be mig ta en potatis till. Jag vill inte att de ska stoppa mig om jag inte har ätit upp. Varför jag inte vill det beror nog på mycket. Framför allt så vill jag inte backa så många steg, jag är färdig med den typen av behandling. En anledning till att jag inte vill är för att ätstörda tankar inte vill. Och sedan blir det faktiskt nästintill omöjligt att genomföra det då jag fysiskt mår illa och har dålig aptit. Då är det för svårt att någon ska tvinga mig att äta. Dietisten förstod detta, verkligen. Som hon sa, vi sitter i ett enormt svår situation.

Tillslut valde jag att acceptera näringsdrycker i alla fall. En tänkte jag, tre tänkte sjukhuset. Men jag ska framförallt ta dessa istället för mellanmål. Att byta ut näringsdrycker mot lunch och middag är absolut förbjudet. Direkt efter att jag hade godkänt näringsdrycker ångrade jag mig. Fan ta vården som ska ta ifrån mig den lilla (falska) trygghet jag precis har hittat mitt i allt kaos. Men jag insåg vissa saker när jag pratade med dietisten. Att jag måste kämpa. Gå emot. Välja friska val. Att acceptera näringsdrycker var ett stort steg mot att bli fri igen. Dietisten frågade om jag var motiverad till att kämpa. Helt ärligt – nej. Men jag kommer försöka göra det i alla fall. Och tre gånger om dagen kommer i alla fall ätstörningshelvetet få sig en käftsmäll. Resten får jag ta i terapin. Trots att det känns tufft och overkligt att dra upp allt med ätstörningar igen så är jag glad för att jag får hjälp. Att vården den här gången inte bara tänker titta på som de varit så duktiga på andra gånger. Man måste inte alltid orka, vara motiverad till att kämpa emot varje sekund av sitt liv. Ibland behöver man vara ledsen och få lov att ha det jobbigt. Styrka är inte att aldrig falla, det är att alltid resa sig upp igen. Och jag kommer tillbaka. På riktigt. Jag kommer bli fri igen. Jag vet det, för jag har klarat det innan. Det hoppet kommer jag aldrig att tappa, inte ens när det gör riktigt ont inom mig.

9 reaktion på “hos dietisten

  1. Du verkar inte vilja bli frisk.mycket snack och liten verkstad tycker jag.Tråkit att se och läsa men du är tyvvärr inte ensam om de.Du är inte unik.

  2. Ätstörningar är ju mästare på att smyga sig tillbaka sådär, men jag tycker att du är stark som vågar se det, vågar prata om det och dela med dig. Det är bra och du kommer att ta dig ifrån skiten igen. Ett bakslag innebär inte att du är där du var förut – allt du jobbat framåt finns fortfarande kvar. Ett bakslag är inget annat än ett bakslag och det är verkligen inte konstigt att det kommer nu i och med allt. Jag tänker på dig.

  3. Inlägget berör mig.
    Minns själv så starkt första gången jag fick matschemat och såg alla dess måltider och mellanmål, det pratades om näringsdrycker och tårarna rann.
    Kämpa, kämpa! heja dig, mig och alla andra ”ätstörda” systrar/bröder!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>