det blir vår och det blir sommar men här vilar en förbannelse av höst

Ibland är jag så fruktansvärt rädd. Så arg. Ledsen. På allt. På mig själv. På livet. Så arg på hur fel jag har haft och hur svag jag har varit. Ibland hamnar jag i bråk med personalen på behandlingshemmet. Mest för att de överdriver och för att de känns som att de skuldbelägger mig. Som att jag valde att bli sjuk igen. Ibland känns det som att vi och jag har kört fast. Som att vi stampar vid en återvändsgränd men är för trötta för att vända om och välja en annan väg. 

Processed with VSCOcam with t1 preset

Därför står vi kvar, tjafsar och är oense. De senaste nio dagarna har jag fått höra hemska saker. Sanna ord och en stor överdrift. Jag har sagt saker som jag inte ens kommer ihåg. Det är precis som att jag svarar på meningar utefter vad ätstörningsrösterna säger i huvudet. Och sedan har jag glömt vad jag har sagt. Jag har fått höra att jag kommer dö om jag fortsätter såhär, att personalen inte litar på mig, att jag kommer få tvångsvårdas om allt fortsätter, att jag har dålig sjukdomsinsikt och att jag försvarar mig som en drogmissbrukare. Jag har fått frågan ”Varför gör du såhär Jessica?” För att jag är rädd. Och trött. På det här. På att ramla igen. Ändå känns det som en enkel väg. En flykt och en falsk känsla av trygghet.

Trots att det känns hopplöst ibland. Trots allt det där, så vet jag. Att det går. Att det aldrig är försent. Att man alltid kan förändra sitt liv. Jag ska förändra mitt, ta mig upp igen. Andas och skratta. Ta mig precis dit jag vill. Jag kommer klara det, och den dagen jag skrivs ut från behandlingshemmet, hur många år det än är kvar här, så kommer jag må bra. Skratta och gråta av lycka. Lämna sjukdomar bakom mig. Börja leva. Jag längtar och kommer aldrig tappa hoppet om att den dagen finns. Då jag blir frisk. En gång för alla.

9 reaktion på “det blir vår och det blir sommar men här vilar en förbannelse av höst

    • Nej de tror inte att jag hittar på, de ser ju mitt beteende och mitt mående. Men de pratar med mig ibland som att jag själv väljer alltihopa. Som att jag ville detta. Och jag har tagit upp det med dem, att de om några borde veta att man inte väljer psykisk ohälsa. Jag och personalen förstår inte alltid varandra just nu då vi har helt olika syn på mitt problem.

  1. Du… De var inte han som var dum mot dig när du var barn som gjorde att du fick ätstörningar första gången eller överdoserade eller självskadebeteendet. De var aldrig han det var du bara du och de är ingen ingen ivärden inget behandlingshem slutenvård blogg kompis eller familj som kan göra dig fri från dina dysfunktionella beteend de är bara DU!
    Att personalen jämför ditt försvars beteende med en missbrukare de har jag full förståelse för.
    Du beskriver de själv som en flykt som en falsk trygghet…. Vad gör en missbrukare när hen ska fly jo… missbrukar vad annars.
    I stället för att går tillbaka till din falska trygghet försök prata om tanka känslor med personalen ta tillvara på denna chans du fått att faktiskt få vara på ett behandlingshem. De är lång i från alla som får de även om behovet finns. Sluta tyck synd om dig själv! Sluta att försöka få människor att bli medberoende till dig. Om du skulle vara helt omedveten om att du går till baka till en FALSK TRYGHET så skulle de inte förvånat mig om du gick tillbaka till dina beteenden. Men nu är du så MEDVETEN om att de är en falsk trygghet vad har du då där att göra?
    Rädsla ja visst men de finns bättre sätt att handskas med den eller hur?

  2. du är stark, kämpa, Jag och många fler vet att du klarar de, Och de vet du också, De kommer ta en tid, Man mår inte bra direkt & när man vill. Du är stark, Kämpa, Vi tror på dig! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>