sårbarheter

Jag tänker nästan aldrig på min hjärnsjukdom epilepsi. Jag gjorde det inte förr i alla fall. Men på de senaste terapisamtalen börjar vi ta upp ämnet då jag hamnar tillbaka i samma mönster som då. När jag fick epilepsi gick jag igenom en väldigt jobbig tid, men de vet många av er redan sedan tidigare. Det värsta, förutom att läkarna trodde att jag hade en hjärntumör, var nog ovissheten. Hur ska detta påverka mitt liv? Jag visste inte, läkarna visste inte. Det skulle kunna gå bra. Kanske skulle vi hitta en medicin. Eller så skulle jag kunna få svåra anfall varje dag och ha svårt att klara mig själv. Som ett handikapp. Den ovissheten gjorde mig panikslagen. Ledsen. Förbannat rädd. Jag kunde inte påverka det, utan tvingades leva på ett hopp. Då slutade jag att äta. För att ha kontroll över en jävligt okontrollerad situation.

Samma sak hände ju egentligen nu med min lever. Att vänta på ett cancerbesked, ha dåliga levervärden och stå ut med en förbannad ovisshet gjorde mig rädd. Jag tappade kontrollen över mitt liv. Igen. Jag har hittat en sårbar punkt i mitt liv, någonting som jag måste ha med mig i framtiden. En av mina sårbarheter är när saker blir oroliga, när livet blir okontrollerbart. Då slutar jag äta, för att få kontroll över någonting.

Att veta om sina sårbarheter är viktigt, för det gör att man kan bli vaksam på i vilka situationer det är lätt att drabbas av bakslag. Genom att vara medveten om detta gör att man kan försöka agera annorlunda när situationerna dyker upp. Jag själv måste till exempel hitta något annat sätt att få kontroll istället för att sluta äta. För i framtiden kommer jag garanterat hamna i okontrollerade situationer, och för att undvika att drabbas av ätstörningar varje gång så måste jag hitta ett annat sätt att hantera det. Än har jag ingen aning om hur jag ska göra, men tillsammans med min terapeut och i min behandling så hoppas jag att jag kommer hitta en lösning, ett svar, ett sätt. Men genom att förstå varför har man redan kommit långt. Att fundera på ens sårbarheter eller svaga punkter kan därför vara bra. Ett sätt att bli medveten och rustad inför livets svårigheter.

ep

Från en av alla sjukhusgånger i samband med epilepsin.

8 reaktion på “sårbarheter

  1. Jag har fortfarande svårt att hantera allt med epilepsin. Är rädd så fort jag är ensam och jag är rädd så fort jag går utanför dörren. Så har det varit i över ett år nu då jag fick mitt första anfall. Slutar man nånsin vara rädd? Hur lärde du dig att acceptera sjukdomen? Stor kram och kämpa på <3

  2. Jag slutar också äta när saker är jobbiga. Idag har jag sån tur att jag har två stycken skyddsänglar som tvingar mig. Men du är inte ensam, jag har länge trott att det är en typ av självskada, men du kan ha fått mig att ändra vyer. Tack.

  3. Meningen med allt detta var kanske att förbereda dig för framtiden ännu mer. Ge dig kunskap. För du kommer ha helt galet mycket livserfarenhet! Du är så himla bra! Att kunna tänka såhär kring livet, situationen, och dig själv är helt fantastiskt!

    ”det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver,
    och nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>