ingen ska se mig gå ner mig

Flera gånger den här helgen har jag funderat på vad fan jag håller på med.
Om det är värt det.

I går skulle min kära älskade vän Sara ha kommit hit och hälsat på mig. I tisdags fick jag beskedet att det inte gick. För att jag var i för dåligt skick. Att få höra det gör mig ledsen. Jag förstår vad behandlingshemmets personal menar, men det gör ont i alla fall. För att jag saknar henne och för att jag aldrig ville bli för sjuk för mina vänner, hur dem än mår. Den här helgen har allt varit tröttsamt. För att jag har varit så orkeslös. Alla timmar som jag legat i sängen har jag funderat på mitt liv. Kroppen är uttorkad och hjärnan orkar inte tänka. Därför har jag gjort något bra. Jag har slutat smyga ut på mina promenader. Min sista var i onsdags, och efter den fattade jag, att nu måste jag sluta. En enda smygpromenad till hade inneburit vak. Är det jag? Ska mitt behandlingshem bli som en sluten psykiatrisk avdelning? Nej nej nej nej nej nej. Därför insåg jag att det är nu eller aldrig som det gäller. Det finns inget sen. Det här kommer ta tid, men ett första steg är att sluta smygträna när man faktiskt har fått träningsförbud. Sedan har jag utmanat mig också. Ätit bröd två gånger igår och två gånger idag. Bröd som har varit så fruktansvärt förbjudet. Det är så mycket jag vill förändra, så mycket jag vill bli frisk ifrån. Jag ska skriva en lista framöver som jag tänkte dela med er sen.

Jag är så trött på mitt velande. På min ångest. På min sjukdom. På allt. På mig själv. Jag är så förbannat jävla trött på att tänka på mat. Jag minns hur det var när jag mådde bra. Då jag gjorde vettiga saker varje dag. Då jag jobbade med olika projekt, drev jourmejlen och förändrade människors liv. Nu vandrar jag bara runt i min sjukdomsbubbla och ser inte längre än till nästa måltid. Jag önskar att jag fick tillbaka motivationen som jag hade augusti tjugohundratolv. Då jag sa hej då till anorexian och blev frisk på egen hand. Jag hade nog kunnat döda för att få tillbaka just den viljan.

ett fruktansvärt dygn

de senaste timmarna har varit extra svåra. jag har upplevt saker som varit så obehagliga att jag knappt orkar tänka på det. igår kväll var jag väldigt ledsen och hade många mörka tankar. min terapeut kom hit till behandlingshemmet och vi pratade och pratade. övervägde om vi skulle in till psykakuten eller inte. när vi till sist bestämmer oss för att jag ska stanna på behandlingshemmet så får jag en blackout. jag minns det knappt, men jag lämnar behandlingshemmet sent på kvällen och bara går eller springer utan att veta vad jag gör. jag minns inte att detta har hänt, men min terapeut har berättat att hon plötsligt inte hittade mig och körde då iväg med bilen för att leta. då går jag bara där på vägen, utan att förstå vad som händer. när hon hittar mig sätter hon mig i bilen och kör mig till psykiatrin på sjukhuset. där sitter jag sen i kanske en timme, men helt plötsligt förändras jag. jag börjar förstå vart jag är, vad som händer. i bilen på väg till sjukhuset var jag helt borta, svarade inte på tilltal och var apatisk. så på psykakuten börjar jag bli mig själv igen och fick då åka hem på egen begäran.

idag känns allt som en dröm. vi försöker förstå vad som har hänt, och antagligen har jag fått en blackout på grund utav mycket ångest och stress sista tiden, och så har ju inte hjärnan fått tillräckligt med näring heller. idag har vi haft möte och det gjorde ont. det gör ont. jag har nu fått hot om att få vak på mig och dessutom hot om att hamna på en ätstörningsavdelning om inte situationen förändras snart. jag har fått svara på jobbiga frågor om självmordstankar och självskadetankar. jag har sovit från och till hela dagen, bråkat, varit ledsen, haft ångest, höjt flera medicindoser.

jag står i mitten av alltihopa och önskar att jag kunde sluta vela. att jag kunde välja livet. nu. men jag är så rädd för att gå emot det sjuka, så rädd för att jag ska gå upp i vikt att jag står kvar och velar. men en dag kommer jag att bestämma mig, för att jag vill – eller för att jag måste.

update: leverutredning

Processed with VSCOcam with t1 preset

utredningen är snart klar och det känns så så så skönt.

sist jag skrev om sjukhusutredningen nämnde jag att jag skulle göra ett prov på mina gener i levern för att se om jag låg i riskzonen för att drabbas av en leversjukdom. jag har nu fått svar på detta gentest som visade att jag har en bra gen, och en dålig. men detta behöver absolut inte betyda att jag kommer bli sjuk i framtiden. man kan leva helt normalt med en dålig gen. så nej, jag ligger inte uppenbart i någon riskzon vilket såklart känns skönt. men att jag har en dålig gen är förklaringen till varför det ena levervärdet är för lågt.

i förra veckan tog jag nya leverprover som visade att det ena levervärdet hade stigit igen, men annars såg värdena hyfsade ut. nu har jag ett test kvar. om jag fattade det hela rätt så skulle vi titta på mina kopparvärden i levern. om det provet är normalt så är utredningen slut. läkaren berättade också att jag nu kunde leva som vanligt igen. alltså så får jag ta värktabletter då och då och jag får dricka måttliga mängder alkohol.

idag har jag också varit på sjukhuset och gjort ett nytt ultraljud. för sex månader sedan hittades ju en polyp i gallväggen och idag var det dags för återbesök. ultraljudet visade att polypen var kvar, men antagligen kommer detta inte att åtgärdas då jag faktiskt nästan aldrig har ont i magen längre.

slutsatsen är att jag inte har en leversjukdom och att jag antagligen aldrig kommer få svar på varför mina värden har varit dåliga. den enda förklaringen vi kan komma på är att det kan handla om är att jag har en något försämrad leverfunktion efter många år av överdoser och mediciner.

hur mår jag då, fysiskt? bättre, tycker jag. men det är svårt att säga när jag nu har ätstörningar igen. för trött blir man ju när man inte äter tillräckligt. så trött är jag, men jag kan omöjligt svara på vad det beror på. men jag är piggare nu än vad jag var under en period i alla fall. illamåendet är också bättre. det kommer över mig då och då, men inte som förr. magen mår också bättre, har inte alls lika mycket diarréer nu som jag haft förut. så fysiskt mår jag ganska bra. och det är såklart så himla skönt!

så, snart är detta över, förhoppningsvis för alltid. nu håller vi tummarna för att det sista provet ser bra ut så att jag kan slippa sjukhus och utredningar snart. tack till er som har peppat mig och hållit tummarna under den här långdragna och jobbiga utredningen med mycket väntan, undersökningar, akuten, väntan på cancerbesked och tusen miljoner rör blod. nu står jag snart på andra sidan och kan se tillbaka på den här tiden som förbannat jobbig, men nu är det snart över.

och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften

Processed with VSCOcam

varje dag ser nästan likadan ut. därför är det tyst. för att jag inte vill skriva om min ångest varje dag. men jag är rädd. för hur det här ska sluta. för att jag inte kan se utanför min ätstörningsbubbla. jag hatar mig själv för hur jag beter mig, för hur dagarna är. jag vet att man inte väljer ätstörningar, men ändå lägger jag skulden på mig själv. för hur jag ljuger, fuskar, smygtränar. för att jag inte lyssnar, inte fattar.

idag har behandlingshemmets föreståndare pratat med mig. frågat om jag vill till psykiatrin och träffa en läkare. nej tack. verkligen nej. tänk om de låser in mig igen. därför stannar jag på behandlingshemmet och väntar tills ronden som är nästa vecka. imorgon ska jag ha möte, igen. diskutera hur vi ska gå vidare. vi måste gå vidare. jag måste gå vidare. ingen annan än du själv kan se till att bli frisk. och det suger, för just nu orkar inte jag gå emot kriget som är inom mig. jag känner mig fängslad i min egen kropp och sjukdom, och jag känner mig fången på behandlingshemmet då jag inte får gå ut ensam. varje dag ställer jag mig frågan, vad fan är det här för liv? inget liv alls. ändå klarar jag inte av att bryta det just nu, hur gärna jag än skulle vilja. jag har klarat det här förut, och innerst inne så vet jag att om jag bara vill så kan jag igen. men jag är så velig, tvekar och tvivlar varje sekund. jag vill bli frisk, men jag vill gå ner i vikt. och de där två faktorerna går inte ihop och ändå går jag och väntar på dagen då jag ska kunna få båda delarna. rätt så patetiskt va?

jag hoppas att ni har det bra. imorgon tänkte jag ge er en uppdatering på hur det går med min fysiska hälsa då det var längesedan jag skrev om leverutredningen. kram kram kram! ♥

ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer

vissa dagar bara går utan att jag minns. vad som händer. vad som känns.
andra dagar ättsar sig fast på näthinnan.
idag är en sån dag.
då jag har bråkat med en av de viktigaste personerna i mitt liv. när vi tjafsar, är oense om allt. när han bara vill hjälpa mig så förbannat mycket men då jag är för dum för att förstå. för fast i ätstörningen för att se.
och ingenting i hela världen gör lika ont.
som när jag förstår att en av de viktigaste relationerna i mitt liv har förändrats.
när ingenting är som förr.

ibland är jag helt värdelös på att kämpa. för att ångesten tar över. för att rösterna är så starka.
det absolut värsta med ätstörningar är lögnerna. när jag offrar hela mitt liv på att försvara mig. förminska problemet. ena sekunden tror jag att jag förstår. i nästa är jag inte ens sjuk. när det är fel på alla andra utom mig själv.

livet känns så långt borta. alla planer, drömmar.
hela jag.
känns så långt borta.
men det är känslor.
och inte detsamma som sanning.

recension – ibland finns det inga enkla svar

som jag avslöjade här för ett par veckor sedan har jag fått äran att läsa boken ”ibland finns det inga enkla svar – en bok om självskadebeteende och ätstörningar”. boken är en del av projektet ego nova som drivs av SHEDO. HÄR kan du nu beställa boken gratis (frakt 24 kronor). idag är det första recensionsdagen och nu ska ni äntligen få höra om mina tankar kring boken.

författarna conny allaskog och anna åkesson skriver i sin inledning, ”som titeln antyder kommer man inte att hitta några absoluta sanningar i den här boken. vår förhoppning är istället att man ska kunna känna igen sig, eller kanske upptäcka hur olika liknande erfarenheter kan upplevas. att man ska hitta nya perspektiv och lösningar genom att läsa om hur andra har tänkt. vi önskar också att fler ska våga prata om ätstörningar i fikarummet och att färre vänder bort blicken när de ser någon med ärr på armarna. framför allt önskar vi att fler får veta att varken ätstörningar, självskador eller annan psykisk ohälsa varar för alltid. den som en gång varit sjuk kan bli frisk.”

en bättre önskan finns egentligen inte, och jag är säker på att boken kommer förändra flera människors syn på denna typen av problem. boken är lättläst och man får följa med i många människors liv. drabbade, sjuka, anhöriga, barn till förälder med psykisk ohälsa, skolsköterskor, psykologer, lärare. att få läsa om dessa olika perspektiv på problemen skapar förståelse och hopp. jag tror att de allra flesta känner igen sig på något sätt, för att möta psykisk ohälsa i samhället händer det flesta någon gång i livet. boken lyfter också upp olika grader av självskadebeteende och ätstörningar och trots att jag förstod det innan, så känns det skönt att fler resonerar som jag. att alla inte är ”berny pålsson-material”. att alla inte har varit inlagda, att alla inte äter mediciner, att alla inte måste sy ihop sina självskador, att alla med ätstörningar inte måste sondas. man kan må precis lika dåligt i alla fall, och detta är viktigt att ta upp i samhället. för i media tas ofta bara de sjukaste upp, men gruppen som lider av lindrigare självskadebeteenden och ätstörningar måste lyftas.

jag tror att många vill hitta en förklaring till varför man drabbas av psykisk ohälsa, och i början av boken tas detta upp. att det inte alltid finns en anledning. ibland är det så frustrerande att inte hitta en förklaring, men det är också viktigt att prata om det och försöka acceptera – vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, när som helst. samma intervjuperson pratar också om att hon inte visste varför hon skadade sig själv, en annan viktig aspekt. ”för mig var det aldrig ett sätt att söka uppmärksamhet, eller som ett sätt att straffa mig själv, eller att dö. egentligen visste jag nog inte själv varför jag gjorde det, och egentligen vet jag inte nu heller.” jag tror att det är många fler än jag och intervjupersonen som känner igen sig i detta. men förutom den där ovissheten som många kan känna, så beskrivs också flera möjliga teorier till varför vissa drabbas av ätstörningar eller självskadebeteenden och vad ett självskadebeteende egentligen är.

jag själv har lärt mig mycket på boken då den har fått mig att reflektera över situationer som jag kommer kunna dra nytta av i bland annat min jourmejl. en intressant sak i boken som har fått mig att tänka ordentligt handlar om försäkringar. jag vill alltid kunna säga att det kommer bli bra tillslut. och jag känner mig säker på det, för allt kan faktiskt bli bra. men enligt en psykolog som intervjuas i boken ska man vara försiktig med att ge försäkringar om att allt kommer bli bra då det inte är så hjälpsamt. dels för att man genom forskning vet att försäkringar förstärker ångest och dels för att man väldigt sällan kan ge försäkringar i livet. enligt intervjupersonen är det bättre att sända ut ett budskap som säger att det är okej att må dåligt och att det för det mesta går över. jag kommer antagligen inte förändra min syn på att allt kommer bli bra, men det är nyttigt att tänka till och reflektera över detta.

motivation är något återkommande i livet. vissa är omotiverade till skolan, sitt jobb, handbollsträningen eller liknande. och så kan man vara omotiverad i en behandling. enligt en terapeut som är en av intervjupersonerna i boken så är det få grupper som är lika ovilliga att göra något åt sina problem som ätstörningspatienter. att hjälpa någon som inte vill är svårt, men det är viktigt att skilja på att vilja ha hjälp och att vara motiverad. att vara osäker inför en behandling eller en framtid utan en ätstörning är egentligen naturligt, och inte detsamma som att inte vilja ha hjälp. när man blir frisk från ätstörningar skapar man en ny identitet, en frisk identitet, och det kan vara både läskigt och kännas ensamt. (men jag lovar att det är värt det). samma intervjuperson berättar också ”det är min innersta övertygelse att man kan bli frisk. de allra flesta klarar det. sedan tycker jag att man ska skilja på hårda, krävande ätstörningstankar som bygger på rädsla och som sätter upp regler för vad man inte får äta, och vanliga tankar som handlar om vad man vill och behöver äta. sådana tankar behöver alla ha”.

förutom det jag tidigare har nämnt tar även boken upp situationer som att man som drabbad inte vågar lämna sitt självdestruktiva beteende, att det kan bli farligt när anhöriga/vuxna tror att ett barns problem är ”vanliga” tonårstankar, att rädsla är en stor anledning till varför anhöriga kan bli arga när någon mår dåligt eller självskadar, hur viktigt det är att våga prata om ätstörningar och självskadebeteenden i klassrummen och att det är vanligt att känna att man alltid kommer må dåligt när man har det jobbigt.

sammanfattningsvis vill jag ge mycket beröm till boken och jag tycker att författarna har lyckats med sina mål. boken ger hopp och skapar bra förståelse kring ätstörningar och självskadebeteenden, mycket för att man får höra flera olika berättelser och perspektiv på problemen. min förhoppning är att många människor kommer läsa boken och sprida kunskapen vidare. tillsammans kan vi förändra samhällets syn på psykisk ohälsa!

till sist vill jag dela med mig utav två citat från boken.

 ” det är trots allt en hoppfull bild man kan förmedla. de allra flesta som skadar sig när de är unga gör inte det i vuxen ålder. det gäller även för de som skadar sig ganska mycket. en del hittar själv sin egen väg till en bättre tillvaro och vi vet att många får bra professionell hjälp”

”bara för att man mår dåligt just nu, betyder det inte att livet kommer fortsätta så”

jeansjacka

i säkert minst ett år har jag letat efter en jeansjacka, men ingen har varit bra. tillslut hittade jag den perfekta oversize-modellen för en krona på tradera. åh.

Processed with VSCOcam with t1 presetProcessed with VSCOcam

mammabesök och ångest

fikaigår kom världens bästa mamma till skåne. jag mötte henne i lund och hela dagen gick vi i affärer, shoppade, fikade och åt, pratade och myste. sen har hon sovit över här och idag åkte vi till kristianstad. att ha mamma här har verkligen varit mysigt, men jag har inte mått så bra. många prövningar och utmaningar med både fika och restaurangmat. idag har jag haft fruktansvärd ångest så mamma åkte tillbaka till göteborg tidigare än vad vi hade tänkt. jag åkte tillbaka till behandlingshemmet och har pratat ordentligt med min kontaktperson.

nu är jag mest trött efter den här kämpiga veckan. det gör ont och det är svårt. jag förstår nog fortfarande inte allt som har hänt de senaste dagarna. nu har min kontaktperson och min terapeut gått på helgledighet och det känns fruktansvärt vemodigt. de har varit helt fantastiska den här veckan! men jag vet, att de tänker på mig och finns med mig ändå. jag ser inte framemot vägen jag har framför mig, men när jag kommit ut på andra sidan så kommer jag vara lycklig för att jag gick den. och kära ni, tack för allt pepp.

hej jag lever

tre dagar som har känts som fyra långa år. idag berättade jag för första gången för någon utanför behandlingshemmet vad som har hänt under dessa dagar. jag har inte orkat skriva här. jag har varit i chock och haft ångest nästan hela tiden.

det började i måndags då jag satt på golvet i mitt rum och grät tillsammans med behandlingshemmet föreståndare. i måndags hade jag varit friskförklarad från anorexian i trehundrafyrtio dagar. i måndags fick jag en ätstörningsdiagnos igen. jag tvingades möta vågen. jag kommer inte prata bmi och vikt här, men jag hade gått ner skrämmande mycket under kort tid. gick från stabil normalvikt till undervikt. och det gick så fort, så fort att jag inte har fattat.

sedan blev det tisdag och en och en halv timmes möte med min terapeut och kontaktperson. personalen ville inte se en likblek tjej längre. saker har förändrats. jag måste äta sex gånger om dagen och har fått träningsförbud. jag får inte ens ta en promenad. varje förbannade måltid sedan klockan tio igår har varit så jobbig. jag har gråtit, haft fruktansvärd ångest, varit rastlös. lyssnat på håkan mellan alla tårar. pratat pratat och pratat med personalen. jag har känt att jag vill ge upp. att det inte kommer gå. att det här kommer bli så mycket jobbigare än vad jag orkar gå igenom. jag hatat och varit arg på allt och alla.

nu har jag väl på något sätt börjat förstå i alla fall. och trots att det faktiskt helt ärligt känns otroligt skit och jobbigt, så har jag i alla fall börjat vandra åt rätt håll igen. att börja äta regelbundet efter mycket svält är kämpigt. jag har lite samma känslor som när jag blev inlagd på anorexiaavdelningen. att det känns som att jag inte gör något annat än att äta. men mat är enda sättet att bli frisk. och trots att jag har så mycket ångest varje dag att det känns som att jag kommer dö så är det faktiskt precis så som personalen sa till mig. att äta är att inte dö.

den här veckan har varit som ett vakuum. allt i mitt liv har tagit paus. det måste få vara så nu. jag måste fokusera på att äta, stå ut med ångesten, ta hand om mig själv. ni ska få följa med i min kamp, men just nu är allt så nytt, kämpigt och läskigt att jag inte orkar tänka på vad jag ska skriva här och inte. nej, nu är det överlevnad som gäller. och fan tack för att jag har min bästa kontaktperson och min terapeut. som pratar med mig, kramar mig, sitter med mig, ber mig kämpa, tar hand om tårarna, löser sudoku med mig, spelar kort. jag är glad för att jag får hjälp. och det kommer bli bra. jag har klarat det här förut. men det kommer vara svårt och jobbigt. bara en sån sak att jag gick från att vara fri till väldigt begränsad är en stor omställning. nu vet kära ni varför jag kanske försvinner ibland. för att jag kämpar på eget håll. för att överleva. för att jag har det svårt nu, svårare än på länge. men jag kommer aldrig tappa hoppet om att det ska bli bra igen. och vet ni? egentligen längtar jag så förbannat mycket efter att kunna äta spontant igen. kunna fika och äta godis utan ångest. att ha ätstörningar är helvetet, men himlen är när man blir fri. tack till er som fortsätter kämpa vid min sida ♥

att våga försöka igen

nu var det hundra år sedan ni fick ett videoinlägg – så det var på tiden tyckte jag! idag pratar jag om att våga försöka igen när det inte blev som man ville.

[videofyme id=”3700383″ class=”aligncenter”]

för att

bulle

för att det är kanelbullensdag. för att jag innerst inne vill bli frisk. igen. jag är rädd och har i ett dygn bråkat med mig själv. ska jag eller ska jag inte. men jag ska. för jag ska bli fri. för att det är fredag. för att livet är värd det. för att kampen är den enda rätta vägen. för att jag är stark. och framförallt – för att det är gott.

fem ullaredsinköp

så roligt att flera av er vill se vad jag köpte igår! idag har jag packat upp och fattar inte att fyra tusen kunde försvinna då det känns som att jag inte fick med mig nåt hem, haha. nu får ni se lite i alla fall (: mer kommer säkert framöver. ps. de stickade tröjorna är bäst. åh på det.

Processed with VSCOcam with t1 presetProcessed with VSCOcam with t1 presetProcessed with VSCOcam with t1 preset

ullared!

idag har jag gått upp klockan fyra, åkt bil i sex timmar, bränt fyra tusen spänn. men jag har haft en bra dag. en glad dag. jag är stolt för att jag lyckades äta en bra frukost för första gången på länge. mindre stolt över att jag inte klarade av att fika som jag hade bestämt mig för. men det som är så bra är att jag köpte flera påsar popcorn och choklad. det visar att jag är beredd på att fortsätta kämpa och utmana mig själv. tror det blir redan till helgen faktiskt. nu är jag så trött att ögonen svider och fötterna värker. imorgon har jag sovmorgon till nio och tack och lov för det (:

ullared