och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften

Processed with VSCOcam

varje dag ser nästan likadan ut. därför är det tyst. för att jag inte vill skriva om min ångest varje dag. men jag är rädd. för hur det här ska sluta. för att jag inte kan se utanför min ätstörningsbubbla. jag hatar mig själv för hur jag beter mig, för hur dagarna är. jag vet att man inte väljer ätstörningar, men ändå lägger jag skulden på mig själv. för hur jag ljuger, fuskar, smygtränar. för att jag inte lyssnar, inte fattar.

idag har behandlingshemmets föreståndare pratat med mig. frågat om jag vill till psykiatrin och träffa en läkare. nej tack. verkligen nej. tänk om de låser in mig igen. därför stannar jag på behandlingshemmet och väntar tills ronden som är nästa vecka. imorgon ska jag ha möte, igen. diskutera hur vi ska gå vidare. vi måste gå vidare. jag måste gå vidare. ingen annan än du själv kan se till att bli frisk. och det suger, för just nu orkar inte jag gå emot kriget som är inom mig. jag känner mig fängslad i min egen kropp och sjukdom, och jag känner mig fången på behandlingshemmet då jag inte får gå ut ensam. varje dag ställer jag mig frågan, vad fan är det här för liv? inget liv alls. ändå klarar jag inte av att bryta det just nu, hur gärna jag än skulle vilja. jag har klarat det här förut, och innerst inne så vet jag att om jag bara vill så kan jag igen. men jag är så velig, tvekar och tvivlar varje sekund. jag vill bli frisk, men jag vill gå ner i vikt. och de där två faktorerna går inte ihop och ändå går jag och väntar på dagen då jag ska kunna få båda delarna. rätt så patetiskt va?

jag hoppas att ni har det bra. imorgon tänkte jag ge er en uppdatering på hur det går med min fysiska hälsa då det var längesedan jag skrev om leverutredningen. kram kram kram! ♥

13 reaktion på “och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften

  1. känner precis så, vill så in i bängen bli fri, så där 100% frisk men samtidigt så vill ja att byxorna ska bli större, vågen visa mindre.. så patetiskt men så jävla sant…

    kram på dig!

  2. Det finns många som tänker på dig där ute, bland annat jag. Ååh, det gör ont att veta att du har ont, men du är en kämpe. Ge inte upp! Styrkekramar ♥

  3. Kämpa på Jessica!! Förstår att det är svårt, men försök! Skickar en stor styrke-kram till dig! Du är värd att må bra.

  4. Det vänder igen Jessica. Det är bara en tillfällig tillbakagång. En sån som har en benägenet att komma när man tror att man är fri från eländet. En sån som får en att tro att man är helt tillbaka i det gamla. Men det är man inte. Låt dig inte luras att tro det. Det vänder igen. Du vänder det rätt igen! Kram.

  5. Det kommer vända Jessica, ditt liv kommer ljusna snart.
    Du är så himla stark och jag tror på dig, och det finns så många som finns här och vill stötta dig! Hoppas det ljusnar snart och att du kan vinna kampen mot ätstörningen igen inom en snar framtid. Du förtjänar så himla mycket bättre <3
    massa styrkekramar!

  6. Hej fina tjejen jag vet hur du känner å det kommer vända tänk på det dagar då du var fri från ätstörningen när du mådde bra alle fall bättre du vill komma dit igen inte denna kamp mot perssonalen med mat å vikt du vill bestämma över ditt eget liv inte perssonal eller änu mer anorexin försök tänk att det är din sjukdom som gör så här med dej det är inte du kämpa allt vad du kan så du blir fri att leva det liv du vill jag tror på dej en frivka som är stark kramar louise

  7. Jag tror att det man måste komma ihåg är att det går att bli frisk, men man måste även tänka på att det kan ta lång tid och att man inte ska bli besviken om det inte går så snabbt som man vill, eller om man får återfall.

  8. Som så många andra kan jag bara säga att jag känner igen mig.
    I somras och början av hösten hade jag min värsta period hittills i mitt liv. Hela jag stängde av och gav upp. Jag gav efter alla destruktiva krafter och struntade helt i att försöka andas vidare. Det var totalt omöjligt att avleda mig då, jag klarade inte av att gå emot någon sjukdom eller tanke överhuvudtaget och personalen lät det vara så. De höll mig vid liv och satte gränser men de kunde inte tvinga mig att orka gå emot det mörka.
    Men vet du vad? Det gav faktiskt vika vartefter. Det mörka börjar skingra sig nu och jag har börjat äta. Det är tufft och kämpigt och en ständig kamp i huvudet om vad jag får äta och inte, men det går.
    Det jag vill säga är att du ska ge dig själv lite space. Låt det ta lite tid. Tillåt dig att vara i det som är nu. Du har kraschat. Du är less på livet som det ser ut nu. Okej. Låt det vara så då. Det kommer vända. Det har gjort det förut och det kommer göra det igen.
    Tyvärr är det även så att man måste äta för att hjärnan ska fungera. Innan du börjar äta kan du inte förvänta dig att du kommer må bättre. Och för att må bättre, som jag tycker mig läsa att du vill, så behöver du komma igång och äta. Börja smått. Varje liten del som du försöker med är viktig. Livsviktig.

    Bla bla bla bla. Förlåt att jag trakasserar din blogg, vill bara dela med mig av det jag tänkte…
    Kämpa på! Vila i att det kommer bli bättre!
    //Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>