svar på frågestunden – behandlingshemmet

Hur ser en typisk dag ut för dig på behandlingshemmet nu? Med aktiviteter, tankar och så vidare.
SVAR: Varje dag ser lite olika ut. Vi har ett aktivitetsschema här med olika saker för varje dag. Under mina fjorton månader här har min vardag sett olika ut beroende på hur jag har mått. När jag kom hit i september 2012 följde jag behandlingshemmets aktivitetsschema. Sedan började jag må bättre och kom då ut på praktik och hade många egna projekt. Sedan blev jag ju sämre igen och gick tillbaka till behandlingshemmets schema och där står jag nu. Men då mitt liv har vänt igen så hoppas jag att jag snart ska ta mig ut till ”verkligheten” igen med skola eller praktik. Jag har en liten idé på hur jag framöver ska berätta för er vad jag gör varje dag på behandlingshemmet, så det kommer. Men nu ska ni få höra lite kort hur en dag kan se ut.

Det är väckning kvart över sju och morgonsamling klockan åtta. Då tittar vi på nyheterna och sedan går vi igenom vad som ska hända under dagen. Efter morgonsamlingen är det frukost och klockan nio börjar första aktiviteten som till exempel kan vara skapande, utegrupp, sociala färdigheter, städgrupp, social träning, terapi, individuella saker, fysiskt aktivitet, livstema, egna projekt, bakgrupp med mera. Klockan tio är det fika och halv elva går man tillbaka till aktiviteten fram tills lunchen, klockan tolv. Sedan är det lite paus då personalen har rapport, men cirka halv två börjar eftermiddagsaktiviteten och håller på fram till fyra ungefär. Sedan är alla måsten för dagen över och då brukar det bli en lugn kväll med mycket kortspel och tv-tittande. Halv sex äter vi middag och halv nio äter vi kvällsmat. På kvällarna brukar jag sitta en del framför datorn, titta på film eller serier, spela kort eller se på tv.

På helgerna brukar det vara väldigt lugnt. Vi har sovmorgon fram till tolv och då äter vi frukost/brunch. Sedan gör vi lite vad vi känner för. Ofta hyr vi film och myser, och ibland åker vi iväg på olika saker.

Ibland känner jag mig lugn och harmonisk här och ibland är jag fruktansvärt uttråkad och tycker att tiden går extremt långsamt. Ibland är jag så trött på att spela kort och ibland är det roligt och mysigt. Man får försöka göra så mycket saker man kan som man tycker är roligt och de dagarna man har tråkigt får man försöka gå igenom så gott det går. Vi har ofta mysigt och roligt ihop, boende och personal, men ibland är man bara SÅ trött på att vara här. Och det är ju inte så konstigt. Ibland längtar jag så mycket efter att få en egen lägenhet och börja leva på riktigt att det gör ont i hjärtat. Men det kommer!

Hur länge kommer du bo på behandlingshem? Vad vill du göra efter din tid på behandlingshemmet?
SVAR: Jag vet inte hur länge jag blir kvar här. Från början var det sagt två år, alltså till ungefär september 2014, men jag vet inte. Man får se hur det går och sedan är det självklart en pengafråga också. Men till minst hösten 2014 tror jag!

Jag har massor med planer om vad jag ska göra när jag blir utskriven. Jag ska flytta till Jönköping och börja läsa till sjuksköterska, sedan vill jag hålla på med psykisk ohälsa av något slag. Kanske föreläsa och självklart fortsätta och utöka jourmejlen som jag driver. Sedan vill jag bara leva. Ha roligt med mina vänner, träffa nya, bli kär, dansa till halv fem på morgonen, skratta och leva ett helt vanligt liv.

Vad gör behandlingshemmet för att hjälpa dig med din ätstörning?
SVAR: Just nu är alla bara glada. Jag och personalen. För att jag med hjälp av behandlingshemmets ultimatum bestämde mig för att hjälpa mig själv. Börja äta och hitta tillbaka till den tjejen som jag egentligen är. Hon som älskar att fika, pratar mycket och skrattar ännu mer. Just nu försöker jag bara återhämta mig och leva i den lyckan jag känner. Men i terapin har vi mycket att gå igenom, dels om allt det som har hänt, men också prata om hur vi (jag) ska göra för att undvika att bli sjuk igen i framtiden. Vid måltiderna sitter jag tillsammans med personalen och jag får stöd när jag lägger upp mat.

Hur mycket pengar kostar du att ha på behandlingshem per dygn?
SVAR: Jag vet inte. Men jag vet att den här behandlingen är dyr. Och jag är tacksam, otroligt tacksam, för att jag får den här chansen och jag ska göra allt för att ta vara på det och bli så frisk jag bara kan.

Processed with VSCOcam with f2 presetEn bild från en snöig vinter på behandlingshemmet. Bilden föreställer gårdsplanen och stallet där vi har alla djur :)

stjärnor en fredag

Såhär har jag gått klädd idag. Skor från Din Sko, tröja från New Yorker och strumpbyxor från Tradera (finns även på ebay). Skorna syns inte så bra på bilden men jag har visat dem bättre här och ja, jag vet att min lugg håller på att bli på tok för lång 😉

stjärnor

kakfest i svartvitt

Idag har vi bakat på behandlingshemmet. Varje torsdag är det bakgrupp och då luktar det sådär gudomligt i köket. Fram tills den här veckan har jag bara avskytt det men idag var det riktigt mysigt. På kvällen har vi haft kakfest och ätit tills alla var helt flamsiga av allt socker. Jag skrattade så att jag knappt kunde andas, slog bort alla tankar på kalorier och älskade mitt liv för hur det är nu. Det känns som att jag har varit död i flera månader men nu återuppstått. SÅ underbart känns det att leva igen!

kakfest

svar på frågestunden – ätstörningen

Hur mycket har du gått ner i vikt ungefär sedan du fick bakslag? På hur många veckor har du gått ner dem kilona?
SVAR: Den enda frågan jag inte kommer svara på. Jag kommer inte prata vikt och BMI här då jag är hundra procent säker på att det inte komma hjälpa någon, utan bara trigga. Mitt svar blir att jag har gått ner tvåsiffrigt sedan sommaren och har ett BMI som säger undervikt.

När du började bli frisk i från dina ätstörningar, hur fick du hjälp? Hur lärde du dig att tycka om dig själv?
SVAR: Jag har varit sjuk i tre olika perioder. När jag blev sjuk första gången fick jag snabbt hjälp och blev inlagd på avd 336 – en sluten anorexi- och bulimiavdelning. Efter tretton veckor på den avdelningen blev jag inskriven på avd 339 som är en dagvårdsavdelning. På dessa två avdelningar fick jag hjälp med att börja äta igen, sluta träna, sluta kräkas, ångesthantering, sjukgymnastik och mycket mer. När jag blev helt utskriven från båda avdelningarna hade jag kommit upp i en bra vikt och kunde äta allt utan att få ångest. Men efter några månader utanför sjukhuset kom jag på den dumma idén att jag kunde äta utan matschema. Detta ledde till att jag snabbt började plocka bort mat och tillslut blev jag sjuk igen. Den här gången fick jag ingen hjälp alls från vården. Men då bestämde jag mig själv, mitt i anorexians helvete, att nu ska jag bli frisk. Jag plockade fram mitt matschema och åt utefter det. Månaderna gick, jag mådde bra, hade ingen ångest över mat, tyckte om min kropp och blev tillslut av med allt som hette ätstörningsdiagnos. Och så var jag frisk i nästan ett år, innan jag tyvärr trillade dit igen och där står jag ju nu, fast ändå inte riktigt då jag har bestämt mig för att vinna ännu en gång (: Att lära sig att tycka om sig själv är inte alltid det lättaste. Jag vet knappt hur jag gjorde, men jag tror att jag värdesatte att ha en kropp som fungerade. Den mådde bra och jag levde ett bättre liv – därför var jag också nöjd med min kropp som låg på en stabil normalvikt. Undervikt var detsamma som svält och helvete, därför ville jag inte tillbaka dit. I samma veva började jag ju också för första gången på många år göra någonting som jag verkligen brann för – välgörenhet i olika projekt. Det stärkte min självkänsla mycket och jag kände mig nöjd med vad jag åstadkom. När jag tänker på det så fattar jag inte att jag tappade bort mig själv och blev sjuk igen. Det känns så himla dumt då jag verkligen levde ett bra liv. Men det är ingen idé att gräma sig över vad som har hänt. Det är bättre att se framåt och jobba mot att få tillbaka det där som var så bra!

Vad får du för hjälp för din ätstörning i nuläget?
SVAR: På mitt behandlingshem pratar vi ju mycket om det. Om känslorna kring allt det som händer och varför jag ville skada mig själv på det sättet som jag har gjort nu. Det är nog viktigt att ta tag i grundproblemet, vad detta egentligen har handlat om. Efter kaoset i tisdags när jag var nära att bli tvångsomhändertagen har det hänt mycket med mig själv då jag äntligen har bestämt mig för att börja kämpa igen. Personalen kommer nu se till att jag äter tillräckliga portioner och mitt team finns alltid med mig och kämpar! Men just nu lever både jag och personalen och många andra i ett härligt lyckotillstånd :)

Jag undrar hur det går för dig i din kamp mot anorexin? Går det bättre? Klarar du av att äta någonting eller dricker du bara?
SVAR: Det är så JÄVLA skönt att kunna skriva: Det går bra. För det går bra. Tusen gånger bättre än hur det har varit. Jag äter mycket bättre portioner och dessutom känner jag mig lycklig. Självklart har jag ångest emellanåt och självklart är det ett inre krig inom mig då & då, men det är hanterbart. Och faktiskt så är jag lättad över att jag har bestämt mig för att äta, och för att jag äter. Och jag njuter av det för fan vad gott det är.

Varför använder du bara dina fysiska problem som en anledning till att du gick tillbaka till det som du känner till så väl – ätstörningen?
SVAR: Därför att jag tror att den största anledningen till varför jag blev sjuk igen just då, handlade om allt det som jag utsattes för i samband med leverutredningen. Jag vet såklart inte, och kommer antagligen aldrig få ett hundraprocentigt svar, men jag tror det jag tror! Att få fysiskt svårt att äta och omedvetet gå ner i vikt när man har haft anorexia tidigare tror jag är livsfarligt och nästan oundvikligt att inte påverkas psykiskt av det. Och sedan all stress, all oro inför cancerbeskedet, alla sjukhusbesök etc gjorde det ännu värre. Men nu är jag på rätt spår igen och faktiskt så känns det som det viktigaste, även om jag i terapin och tillsammans med personalen kommer behöva gå igenom allt det som har hänt, för att undvika återfall igen.

Jag undrar om du vet ”vad som hände” när du nu blev dålig igen? Var det leverproblemen som ”triggade” igång anorexin igen eller (vilket inte är helt ovanligt) var allting ”för bra” och du skrämdes av det så att du ”tog till” det som du känner till igen, det vill säga en sjukdom?
SVAR: Som jag skrev här ovanför ↑ så tror jag att mina fysiska problem triggade igång det psykiska. Jag tror att det kan vara en förklaring till varför jag blev sjuk just då i alla fall. Det jag känner mig säker på, det är att allting inte var för bra och att jag blev rädd. För jag var världens lyckligaste tjej och det sista jag ville var att få psykiska problem igen. Som sagt, det är vad jag tror och något hundraprocentigt svar får vi nog aldrig. Det kan dessutom varit många faktorer som spelade in i varför det blev som det blev. Men nu känner jag mig bara så glad och hoppfull att jag inte vill titta bakåt mer, utan se framåt och fortsätta där jag var!

rymdleggings

För ett par veckor sedan köpte jag så himla fina leggings på H&M och idag har jag invigt dem tillsammans med en stickad tröja och favoritkängorna!

mitt nya liv

Det har varit en bra dag. Ångestpåslag emellanåt men jag har levt i ett euforiskt lyckotillstånd. Trots att vägen är lång så har jag ändå från och med nu fått tillbaka mitt liv! För första gången på flera månader har jag velat och orkat se framåt.

Att äta den där äggmackan till frukost som jag längtat efter var helt underbart. Att personalen har slängt min ätstörningsmüsli är så rätt. Att jag har kunnat äta knäckebröd med smör till maten, både lunchen och middagen är ren lycka. Att jag nu ska in i duschen, ta på mig onepiecen, titta på bästa Känn igen sorg och äta choklad känns som världens bästa onsdagskväll. Jag är lycklig! Och tack & puss för alla fina ord.

Processed with VSCOcam with t1 presetSOM JAG LÄNGTAT EFTER DIG!

svar på frågestunden – självskadebeteende

Har dina självskadetankar kommit tillbaka i samband med ätstörningen – alltså påverkar ätstörningstankarna även de andra självskadetankarna, som till exempel att skära sig?
SVAR: Ja, det har blivit jobbigare helt klart. Då jag har fått ett stort ångestpåslag i samband med ätstörningen så har jag också fler tankar på att skära mig för att få bort ångesten som jag känner i samband med mat och vikt. Som jag berättat innan så blir alltid min borderline värre också när jag inte får tillräckligt med näring, och då ökar också mina självskadeimpulser. Men det känns så himla underbart att jag trots allt kan stå emot både ångesten och impulserna för jag är nu över fjorton månader självskadefri och jag tror och hoppas att jag aldrig kommer falla tillbaka till rakbladen.

Hur många gånger har du tvingats sy i samband med ditt självskadebeteende?
SVAR: En endaste liten fjuttig gång även om det har behövts några fler gånger. Kom ihåg att självskadebeteenden inte är någon tävling och att någon som rispar sig kan må lika dåligt som någon som måste sy varje dag.

Har du något tips för att dölja märken efter självskador? Jag längtar efter att ha t-shirt, men det går inte. Kan man skrapa armen mot grus så att det blir andra märken istället?
SVAR: Tyvärr så låter det inte som en bra idé att skrapa armen mot grus. Det man kan göra är ju att laserbehandla ärren eller till exempel tatuera över dem. Men det går också att lära sig att leva med dem, att acceptera och stå ut med att de finns med en varje dag. Jag har lärt mig att leva med mina ärr och skäms inte över dem idag. Vissa dagar är det åt helskotta jobbigt, andra dagar tänker jag inte på det. Varje enskild person får dock ta ett beslut över hur man vill göra. Om man vill behandla det genom till exempel laser eller tatueringar, eller om man väljer att leva med att de syns.

När du visat tröjor eller bilder på dig så har du ofta ut ena armen, är det för att visa dina ärr på överarmen? Är du stolt över dina ärr?
SVAR: Helt ärligt, jag hade en period när jag hade svårt att skiljas från mitt självskadebeteende. Då jag fortfarande älskade det och saknade det. Medvetet håller jag nog inte ut armen för att visa mina ärr, men omedvetet kan det kanske vara så. Har aldrig tänkt på det. Men jag vet att jag ibland har älskat mina ärr och hatat världen för att jag inte gjort några nya. Så ser jag det absolut inte idag. Idag önskar jag att jag var helt fri från ärr. Mina ärr är ingenting jag är stolt över i sig, förutom att de faktiskt är ett bevis på styrka. Åtta år med rakblad och nu helt fri! Det är någonting att vara stolt över.

Jag slutade skada mig själv i januari i år. Hade ett litet återfall i april, men är annars helt ren. Nu har jag börjat må mycket sämre igen och de senaste veckorna har jag fått en intensiv längtan efter att skära mig, bränna mig, ta mer medicin än vad det står på receptet och så vidare. Hittills har jag lyckats hålla mig till att bara riva mig själv med naglarna, men det trycker på hela tiden och det är oerhört frustrerande att hela tiden längta efter något som jag egentligen vet att jag inte vill ha. Har du några tips på hur man kan hantera de här känslorna?
SVAR: Den där självskadelängtan är otroligt jobbig. Både tankemässigt och känslomässigt. När jag får självskadetankar och impulser tänker jag mycket på vad jag skulle förlora om jag började igen. Och jag vet så väl att det inte finns någonting som heter ett snitt. Det är ju så farligt lätt att fastna i det om man väl börjar. Att skriva en för- och nackdelslista på att självskada respektive inte självskada kan vara en bra idé. Då ser man svart på vitt att man inte vinner mycket på att börja. Jag har med mig alla nackdelar varje dag i mina tankar, och det hjälper mig. Sedan tror jag också att det är viktigt att inte bli rädd för längtan, känslorna och tankarna. För trots allt så är det bara tankar. Att tänka är inte farligt, det farliga är vad man kan göra med sina tankar. Ju längre tiden går, desto lättare tror jag också att det blir. Steget mellan tanke och handling blir mycket större. En annan bra sak man kan göra när längtan är som värst är att försöka distrahera sig med någonting annat. Egentligen kan det vara vad som helst, som att se på en film, läsa, ringa någon, ta en promenad, diska, dansa till hög musik etc. Och du, HEJA DIG! Du är grym.

Jag får ångest när mina ärr börjar blekna, jag vill liksom inte att de ska försvinna. Är det okej?
SVAR: Ja, det är okej! Det är jätteokej. Men jobbigt. Jag har själv haft ångest över det. Då man inte riktigt kan släppa taget om sitt självskadebeteende. Men jag vet också att det kan bli bättre, att den ångesten kan försvinna. Då man en dag bara är så nöjd med att inte självskada längre. Men allt är okej, känslor är känslor. Kom ihåg, det kommer bli bättre.

Vad sa dina föräldrar när de fick reda på att du skar dig?
SVAR: Jag minns knappt vad de sa, men jag minns att det var så fruktansvärt jobbigt. Mamma och pappa blev väldigt ledsna, oroliga och rädda. Jag minns att jag hade varit i skolan och pratat med en av mina lärare. Vi hade bestämt att jag skulle berätta för mamma. När jag kom hem från skolan sms:ade jag mamma som var på väg hem från jobbet och jag sa att jag skulle möta henne vid bussen. När hon hade kommit berättade jag. Mina föräldrar visste redan om det och de hade ju sett hur jag mådde och hur jag hade förändrats. Men det gjorde ändå så himla himla ont. Men det var också ett viktigt steg i livet, för man behöver få dela med sig av hur man har det med någon, och framförallt en vuxen tycker jag när man faktiskt bara är ett barn själv. Och om ingen vet vad man gör eller hur man mår så blir det också svårt för omvärlden att hjälpa till och stötta en.

Hur kom det sig att du började skära dig igen efter att du hade gått i DBT? Fungerar inte DBT på dig?
SVAR: Jag tror inte att man kan dela in det så mycket, att antingen så fungerar en behandling eller så gör den inte det. Inte när det handlar om psykiska problem i alla fall. Det var mycket av DBT:n som var bra och som jag kunde dra nytta av, men ja, jag började självskada igen efter ett längre uppehåll. Men sedan slutade jag igen. Och började. Och slutade. Och nu är det slut! Men jag tror inte att det är DBT:n som gjort att jag slutade en gång för alla. Utan det är jag. För att jag bestämde mig så fruktansvärt hårt. Den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet är det slut. Och så blev det.

när en dag är sämst och bäst

Jag har världens bästa nyhet till er. Men vi tar det från början.

Idag var det hemskt. Så hemskt att hjärtat drog ihop sig och tårarna gjorde det svårt att andas. Min bästa kontaktperson och bästa terapeut hade ett allvarligt möte med mig. När de sa att de inte tänkte se på längre, så menade dem det. Det var inte längre ett hot, utan verklighet. Jag hamnade i situationen där jag hade två val. Antingen så stannar jag på behandlingshemmet och börjar samarbeta, eller så händer det där som absolut ingen vill. Idag var jag bara sekunder ifrån att bli tvångsomhändertagen och bli skickad till Göteborg och en slutenvårdsavdelning. Jag fick höra att min kropp tog så stor skada av undervikten och svälten, att jag var i riktigt dåligt skick nu. Trots att en del av mig förstod vad som höll på att hända, så fattade jag inte. Jag sa bara om och om igen att jag inte tänkte äta mer.

Sedan låg jag i min säng och insåg. Att jag har en jävla chans i mitt liv att förändra detta nu, annars hamnar jag väldigt snart under tvångsvård. Och är det så man vill ha sitt liv, om man har chansen att välja? För faktiskt så har jag det. Jag har chansen att stanna på behandlingshemmet med mitt bästa team, där jag är trygg. Äta mer måste jag börja göra ändå. Och gå upp i vikt är också någonting jag inte kan välja bort. För om jag inte gör det här, så gör jag det på en slutenvårdsavdelning i Göteborg med ett LPT på mig. Jag insåg att det är dags att börja kämpa nu. Att jag måste sluta ljuga för mig själv och inse att det bara är JAG JAG JAG som kan se till att JAG blir frisk. Ingen annan.

Resan som väntar kommer bli jobbigt. Fy fan vad jag kommer gråta av ångest. Men jag vet att det kommer bli bättre med tiden, att det gör som ondast i början. Min resa mot ett friskt liv (igen), den börjar här. Tisdagen den tjugosjätte november. Det har bara gått några timmar sedan jag tog mitt beslut men jag har redan hunnit äta en bättre måltid än på länge, tagit bort alla kalori- och träningsappar, smsat mitt bästa team, fått fina svar och ringt mamma som blev så glad. Nu kan det bara bli bättre.

inför jul

En månad kvar och högtider är ingenting jag tycker om. Men inför den här julen är allt blandat. Jag längtar så mycket att jag håller på att spricka och jag är så orolig att jag inte kan sova på nätterna. Jag är rädd för julbordet, så jävla rädd att jag tänker på det flera timmar om dagen. Men jag vet att det kommer gå bra när det väl är dags. Jag kommer klara det!

Anledningen till att jag längtar så mycket efter jul är att jag ska få permission och få träffa min familj! ÄNTLIGEN! Tänk att jag inte har varit hemma på ett långt halvår. Egentligen tänkte jag stanna hemma hela julveckan, men det verkar inte som att jag får det för behandlingshemmet så det kanske bara blir en kort permis, men det är bättre än inget! Tycker ni om julen och har ni några bra tips på hur man ska hantera all julmat i samband med ätstörningar och ångest?

2

En bild från en underbar kväll på Lisebergs julmarknad. Jag var där med min älskade vän Sara 2011. Då var vi inlagda på avdelning 336 men fick några timmars permis för att mysa på Liseberg. Vi var så himla bra då och åt pepparkakor, drack varm choklad och köpte plopp som vi åt UTÖVER matschemat! Jag kan lova er att vi var stolta när vi kom tillbaka till sjukhuset och avdelningen på kvällen! Saknar min vän så att det gör ont.

svar på frågestunden – bloggen

Jag vet att ni skulle fått svar på frågestunden igår, men det har verkligen ramlat in frågor (KUL!) och då jag började svara alldeles för sent så tar det lite tid. Och eftersom det blev så himla många frågor så har jag också valt att dela upp det, för ingen kommer orka läsa annars, haha. Först ut är frågor om bloggen!

Hur kan du formulera dig så jäkla bra?
SVAR: Åh tack! Jag vet inte. Jag har alltid tyckt om att skriva och dela med mig av känslor genom ord.

Kommer du börja uppdatera mer igen? Jag saknar dina mer ”sakliga” inlägg där du skriver om ditt liv och dina tankar.
SVAR: Det känns så roligt att flera av er vill ha mer inlägg på bloggen. Att det är lite tomt här nu handlar mycket om mina tankar kring min blogg. Dels vill jag inte skriva om ångest och hur jobbigt jag har det varje dag, då jag vet att den här ångesten kan smitta av sig på andra som har det svårt. Dels har jag inte så mycket motivation till att komma med massa bra saker när jag just nu känner mig dålig på att kämpa. Och dels ser nästan varje dag likadan ut och jag vill inte att min blogg ska fyllas med en massa ”idag har jag städat-inlägg”. Men jag tror att när jag mår bättre igen och har kommit på rätt sida livet så kommer jag ha mer kloka saker att dela med mig av till er. Sedan vill jag att min blogg ska vara en blogg om psykisk ohälsa och inte som en dagbok där jag skriver om allt (ointressant) som jag gör på en dag.

Kan du börja lägga upp mer ”vanliga” bilder igen?
SVAR: Jo, det kan jag såklart göra. Men jag tar inte så mycket bilder och som jag nämnde i svaret ovanför ↑ så är mitt liv ganska ointressant just nu, och det känns väldigt tråkigt att dela det med er. Men jag ska försöka bli lite bättre på att berätta mer om min vardag till er.

Ljuger du i din blogg, om du gör det, så varför?
SVAR: Nej, det har jag nog aldrig gjort. Ärlighet är det viktigaste i min blogg, och skulle jag skriva saker som inte är sanna så skulle hela mitt liv kännas falskt. Jag berättar mycket av det som händer i mitt liv på den här bloggen, men inte allt. Jag har kvar ett privatliv som jag bara delar med mina närstående, men ljuga här skulle jag aldrig göra.

Varför skulle du inte svara på alla frågor?
SVAR: Jag förstår inte riktigt frågan då jag självklart svarar på allt (: Menar du alla frågor som dyker upp utöver frågestunden? I så fall får jag nog erkänna att jag är dålig på att svara ibland. Men många saker är personliga och om den som skriver kommentaren inte lämnar mejladress eller bloggadress så blir det att jag ibland inte svarar, men det är också bra att hålla utkik i kommentarsfältet där frågan är ställd, för jag försöker svara på kommentaren där, när det är frågor som ställs. Om det är någonting som jag känner att många kan ha nytta av så svarar jag i ett inlägg.

Jag vet ju att du har det svårt just nu, men jag saknar dina videos väldigt mycket!
SVAR: Finis! Anledningen till att det inte kommer upp några videoinlägg så ofta handlar om att jag inte vet vad jag ska prata om. Jag vill att min videofyme ska fyllas med kloka tankar om psykisk ohälsa och inte några ”vardagliga” saker. Och det känns som att jag redan har fått med så många filmer om psykisk ohälsa på olika sätt att jag helt enkelt inte vet vad jag ska prata om. Vad skulle ni vilja att jag pratade om? Lämna gärna era åsikter!

Varför har du en offentlig blogg?
SVAR: När jag skapade den här bloggen så kände jag att jag hade någonting viktigt att dela med mig av. Därför skapade jag en offentlig blogg. Att den skulle växa så mycket hade jag såklart ingen aning om, men jag är otroligt glad för att så många människor följer med i mitt liv och min kamp! Ofta får jag höra att jag har påverkat människors liv till det positiva, och den känslan är helt oslagbar och utan bloggen och er skulle jag vara halv.

Om man skriver mycket om sin sjukdom, tror du att man kan bli ”beroende” av den uppmärksamhet man får och att det på så vis försvårar tillfrisknandet?
SVAR: Ja, det tror jag verkligen, tyvärr. Ofta blir ens problem och sjukdomar en del av en själv och en del av ens identitet, och får man mycket uppmärksamhet kring det genom till exempel en blogg, så kan det vara svårt att klara sig utan den uppmärksamheten sedan när man börjar må bättre. Jag har ju suttit i den situationen lite. Då jag var sjuk och sedan blev frisk. Men, jag saknade aldrig det sjuka och jag saknade inte alla kommenterar som löd ”kämpa” eller ”styrkekramar”. För jag fick någonting annat, en mycket mycket bättre uppmärksamhet. Jag blev tjejen som hade haft det så överjävligt men som hade kämpat sig fri. Människor såg upp till mig och det var tusen gånger häftigare än uppmärksamheten kring det sjuka.

Läser du några bloggar?
SVAR: Nja, knappt. Jag följer inga bloggar dagligen, men ibland kan jag surfa runt och läsa lite överallt.

den tyngsta biten

Det som gör mest ont för mig just nu, det är inte ångesten. Inte tvångstankarna, viktfobin, rösterna, bråken eller lögnerna. Det är att jag känner mig så utanför. Mat är så otroligt socialt, och när man inte kan äta som man vill eller vad som anses vara ”normalt” så hamnar man utanför. Att titta på när andra fikar ihop, pratar och skrattar. Att dricka te när det är filmkväll med chips och dipp. Det är just det som gör mig ledsen ikväll.

projekt inom sjukvårdspolitik

För ett par månader sedan fick jag ett oroligt roligt uppdrag. Jag fick en förfrågan om jag ville läsa igenom Miljöpartiet Västra Götalands regionpolitiska handlingsprogram inför kommande val och lämna åsikter och synpunkter på avsnittet om sjukvård och speciellt psykiatri. Jag läste och skrev och tänkte. Hur ska vi få en bättre sjukvård i Sverige? När jag var färdig skickade jag in mina tankar och synpunkter och sedan har dessa skrivits om till politiska förslag.

Sedan gick alla förslag som jag jobbat med igenom på ett medlemsmöte och idag har jag fått reda på att Miljöpartiet Västra Götaland går till val på:
• att erbjuda alla som är inlagda samtalsbehandling
• att alla barn och unga som söker hjälp inom BUP ska erbjudas ett första enskilt samtal
• att Miljöpartiet Västra Götaland ska ta fram former för hur samarbetet mellan skolhälsovården och psykiatrin kan se ut
• att det ska finnas fler psykologer på vårdcentraler.

HUR BRA ÄR INTE DETTA DÅ! Det känns helt fantastiskt att få vara med och påverka på det här sättet, att mina åsikter och erfarenheter kring sjukvård och psykiatri kan förändra. Tummen upp för en bättre framtid!

emporia

Tjoho! Igår var jag på Emporia i Malmö och shoppade! Kom hem med discokängor, reaskor, stjärntröja och två par pyjamasbyxor. Kängorna kommer från Deichmann, de svarta från Din Sko och tröjan från New Yorker. Puss!

bild 31bild 1111

borderlinesnack

Sedan ätstörningsdjävulen tog mig igen har min borderline också blivit värre.
Då jag har det bra,
för att sedan försvinna in i mig själv, gråta med huvudet i händerna.
Ljuga. Allt är bra.
Brottas med tusen impulser.
Vara paranoid.
Bli arg på den personen som egentligen är så bra,
och som inte hade gjort något fel alls.

Mina relationer är stormiga, mitt humör är i världens berg- och dalbana. Jag har svårt att föra en normal konversation just nu. Det går till en viss gräns, sedan får jag ett raseriutbrott på något eller någon. Utåt eller inåt. Stackars älskade mamma som har upplevt detta så många gånger. Då vi pratar i telefon och har det bra.
Men sen tappar jag kontrollen.
Blir arg, ledsen, avslutar samtalet. För att sedan skicka ett sms och säga förlåt.

Då jag slits mellan depression och glädje och hoppas så innerligt,
att jag ska bli frisk och stabil en vacker jävla dag.

min vecka

Den här veckan har verkligen varit upp & ner och upp & ner. Jag har skrattat och skrikit om vartannat, gråtit och tappat humöret tusen gånger. Den här veckan har både jag och ätstörningen vunnit. I onsdags vann jag i alla fall då jag vågade äta en hamburgare i ett badhus. Idag har jag tagit en del prover som visade att jag har stora vitaminbrister. Annars händer det inte så mycket här. Det är bråk och tjafs om mat och varje dag går jag runt i min bubbla och längtar efter framtiden som känns väldigt långt borta. Men trots att det känns som att jag trampar runt på samma ställe hela tiden så har jag ändå kommit en bit framåt då det faktiskt går bättre med drickandet nu. Det gör också hela situationen mindre akut och den här veckan har varit helt fri från sjukhusbesök. TJOHEJ på det och på att det är helg nu!

vad jag vill bli fri från

Vad en ätstörning innebär är ju olika från person till person. Samma helvete som visar sig på olika sätt. Min sjukdomsperiod som jag är inne i nu ser lite annorlunda ut från tidigare gånger. Första gången hade jag problem med att jag kräktes, det gör jag inte nu. Andra perioden tränade jag hysteriskt mycket, det gör jag heller inte den här gången. Dock mest för att jag har träningsförbud och för att behandlingshemmet har hyfsad koll på mig.

Nedan kan ni läsa om vad som är kämpigast för mig just nu och vad jag längtar efter så förbannat mycket att bli fri från. Som jag sa igår, jag tror att den längtan är väldigt bra. Vad vill du bli fri från? (Tack för alla fina berättelser från föregående inlägg, vad just ni längtade efter att äta. När jag läste era ord så insåg jag att jag inte är ensam, och det är inte ni heller)

vad jag vill bli fri ifrån

vad jag längtar efter att äta

Jag tror att det är bra.
För mig är det i alla fall bra.
Att tänka på allt det där man skulle vilja äta. Som man längtar efter så mycket. Genom att göra det längtar jag också efter det friska. En stor del av livet handlar ju om att äta och fika. Att ha ätstörningsmonster i hjärnan är (tycker jag) som ett stort handikapp till livet. Därför tänker jag varje dag på allt det där jag längtar efter. Det hjälper mig framåt på vägen mot ett friskt liv. Vissa av sakerna nedan äter jag redan, men med stor ångest och inte alls i de mängder jag önskar. Imorgon ska ni få höra vad för saker jag längtar efter att bli frisk ifrån!

vad jag längtar efter att äta

”du verkar ju inte vilja ha någon hjälp”

Jag har fått lite kommentarer och påståenden kring inlägget jag skrev igår, och därför tänkte jag förklara lite mer. Jag erkänner. Jag tvekar hela tiden på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag längtar efter friheten men viktfobin, ångesten och tvångstankarna gör att jag tar fel beslut för ofta. Men kommentarerna har handlat om att jag borde ta emot den utökade hjälpen som mitt behandlingshem erbjuder. Och faktiskt är det fel, för den utökade hjälpen innebär att jag ska bli inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Och för mig är inte det hjälp – det är förvaring. I sju år har jag åkt in och ut på dessa avdelningar och aldrig, inte ens en enda gång, har jag fått hjälp där. Jag vet att jag får bättre stöd, bättre trygghet, bättre vård på behandlingshemmet. Därför vägrar jag att bli inlagd på sjukhus.

Däremot har jag pratat med mitt behandlingshem om att en ätstörningsenhet borde kontaktas. För ja, jag inser och tror att jag behöver mer specialiserad ätstörningsvård än vad mitt behandlingshem erbjuder. Men, det är också mitt behandlingshem som säger nej till detta. De anser att de själva jobbar så pass mycket med ätstörningar att det inte behövs. Hade jag blivit erbjuden en mer specialiserad ätstörningsvård så hade tagit emot den hjälpen, men trots att jag själv tar upp frågan så kommer vi ingen vart då mitt behandlingshem tycker att jag kan få vården här.

nej jag har inte dött…

Jag har bara haft det så förbannat jobbigt. Den senaste veckan har varit en av de mest kaosartade i hela mitt liv och jag kände att jag behövde en paus ifrån alla sociala medier.

Vi tar det från början. Min ätstörning har blivit väldigt allvarlig då jag i princip har slutat att dricka. Aldrig har jag känt mig lika vilsen och ensam i hela mitt liv. För hur förklarar man att man inte kan dricka på grund utav ångest och tvång? I en hel vecka har jag åkt fram och tillbaka mellan behandlingshemmet och psykakuten. Överallt har jag mött människor som inte vill eller kan hjälpa mig. Behandlingshemmet har inte kunnat hantera det och därför skickat mig till psykiatrin. Psykiatrin vill inte ta hand om det och skickar tillbaka mig till behandlingshemmet. Alla timmar på psykakuten har varit jobbiga. När läkarna har börjat prata om sond, dropp, intensiven och LPT har jag slutat att lyssna. För att jag inte orkar ta in det.

Ungefär där står jag nu. Jag har svårt att somna på kvällen för att jag är rädd för morgondagen. Att behandlingshemmet ska köra mig till sjukhuset igen. Det värsta är att jag inte har något val. Jag kommer aldrig frivilligt att åka till psykiatrin igen, men om jag inte följer med personalen när de säger åt mig så kommer de med tvång att få dit mig. Och då kan det bli polisen och hela helvetet och det är ju tusen gånger värre. Ibland gråter jag så att kudden blir alldeles blöt, och ibland är jag bara tom. Allting känns fruktansvärt overkligt och jag vill bara skaka om mig själv, förändra mig själv. Nu. Och inte sen. Ändå blir varje dag så svår.