svar på frågestunden – bloggen

Jag vet att ni skulle fått svar på frågestunden igår, men det har verkligen ramlat in frågor (KUL!) och då jag började svara alldeles för sent så tar det lite tid. Och eftersom det blev så himla många frågor så har jag också valt att dela upp det, för ingen kommer orka läsa annars, haha. Först ut är frågor om bloggen!

Hur kan du formulera dig så jäkla bra?
SVAR: Åh tack! Jag vet inte. Jag har alltid tyckt om att skriva och dela med mig av känslor genom ord.

Kommer du börja uppdatera mer igen? Jag saknar dina mer ”sakliga” inlägg där du skriver om ditt liv och dina tankar.
SVAR: Det känns så roligt att flera av er vill ha mer inlägg på bloggen. Att det är lite tomt här nu handlar mycket om mina tankar kring min blogg. Dels vill jag inte skriva om ångest och hur jobbigt jag har det varje dag, då jag vet att den här ångesten kan smitta av sig på andra som har det svårt. Dels har jag inte så mycket motivation till att komma med massa bra saker när jag just nu känner mig dålig på att kämpa. Och dels ser nästan varje dag likadan ut och jag vill inte att min blogg ska fyllas med en massa ”idag har jag städat-inlägg”. Men jag tror att när jag mår bättre igen och har kommit på rätt sida livet så kommer jag ha mer kloka saker att dela med mig av till er. Sedan vill jag att min blogg ska vara en blogg om psykisk ohälsa och inte som en dagbok där jag skriver om allt (ointressant) som jag gör på en dag.

Kan du börja lägga upp mer ”vanliga” bilder igen?
SVAR: Jo, det kan jag såklart göra. Men jag tar inte så mycket bilder och som jag nämnde i svaret ovanför ↑ så är mitt liv ganska ointressant just nu, och det känns väldigt tråkigt att dela det med er. Men jag ska försöka bli lite bättre på att berätta mer om min vardag till er.

Ljuger du i din blogg, om du gör det, så varför?
SVAR: Nej, det har jag nog aldrig gjort. Ärlighet är det viktigaste i min blogg, och skulle jag skriva saker som inte är sanna så skulle hela mitt liv kännas falskt. Jag berättar mycket av det som händer i mitt liv på den här bloggen, men inte allt. Jag har kvar ett privatliv som jag bara delar med mina närstående, men ljuga här skulle jag aldrig göra.

Varför skulle du inte svara på alla frågor?
SVAR: Jag förstår inte riktigt frågan då jag självklart svarar på allt (: Menar du alla frågor som dyker upp utöver frågestunden? I så fall får jag nog erkänna att jag är dålig på att svara ibland. Men många saker är personliga och om den som skriver kommentaren inte lämnar mejladress eller bloggadress så blir det att jag ibland inte svarar, men det är också bra att hålla utkik i kommentarsfältet där frågan är ställd, för jag försöker svara på kommentaren där, när det är frågor som ställs. Om det är någonting som jag känner att många kan ha nytta av så svarar jag i ett inlägg.

Jag vet ju att du har det svårt just nu, men jag saknar dina videos väldigt mycket!
SVAR: Finis! Anledningen till att det inte kommer upp några videoinlägg så ofta handlar om att jag inte vet vad jag ska prata om. Jag vill att min videofyme ska fyllas med kloka tankar om psykisk ohälsa och inte några ”vardagliga” saker. Och det känns som att jag redan har fått med så många filmer om psykisk ohälsa på olika sätt att jag helt enkelt inte vet vad jag ska prata om. Vad skulle ni vilja att jag pratade om? Lämna gärna era åsikter!

Varför har du en offentlig blogg?
SVAR: När jag skapade den här bloggen så kände jag att jag hade någonting viktigt att dela med mig av. Därför skapade jag en offentlig blogg. Att den skulle växa så mycket hade jag såklart ingen aning om, men jag är otroligt glad för att så många människor följer med i mitt liv och min kamp! Ofta får jag höra att jag har påverkat människors liv till det positiva, och den känslan är helt oslagbar och utan bloggen och er skulle jag vara halv.

Om man skriver mycket om sin sjukdom, tror du att man kan bli ”beroende” av den uppmärksamhet man får och att det på så vis försvårar tillfrisknandet?
SVAR: Ja, det tror jag verkligen, tyvärr. Ofta blir ens problem och sjukdomar en del av en själv och en del av ens identitet, och får man mycket uppmärksamhet kring det genom till exempel en blogg, så kan det vara svårt att klara sig utan den uppmärksamheten sedan när man börjar må bättre. Jag har ju suttit i den situationen lite. Då jag var sjuk och sedan blev frisk. Men, jag saknade aldrig det sjuka och jag saknade inte alla kommenterar som löd ”kämpa” eller ”styrkekramar”. För jag fick någonting annat, en mycket mycket bättre uppmärksamhet. Jag blev tjejen som hade haft det så överjävligt men som hade kämpat sig fri. Människor såg upp till mig och det var tusen gånger häftigare än uppmärksamheten kring det sjuka.

Läser du några bloggar?
SVAR: Nja, knappt. Jag följer inga bloggar dagligen, men ibland kan jag surfa runt och läsa lite överallt.

5 reaktion på “svar på frågestunden – bloggen

  1. missade frågestunden
    hoppas att det är lugnt att jag ställer en fråga nu
    hur får du så mycket läsare? & frågor?

    jag får ingenting…jag verkar var så himla ointressant

  2. Jättekul att läsa dina svar, det är viktigt att vara ärlig precis som du är här på din blogg och samtidigt behålla de riktigt privata sakerna privata. Kram

  3. Hej! Vill bara berätta min historia! Har ett bra tag nu varit under greppet av en ätstörning. Gick ner från närmare 80kg till 46 (!)kg inom loppet av ca ett halvår. Har haft fruktansvärda bekymmer och mått otroligt dåligt utan att ha haft någon att prata med!
    Har vägrat erkänna för mig själv att jag är sjuk och har hela tiden intalat mig att jag har full kontroll över läget. Mitt uppvaknande kom för bara några dagar sedan då jag fått fysiska bekymmer i form av spruckna händer, otroligt lågt blodtryck och puls, orkeslöshet och irritation. Orkade inte längre med mitt jobb och har fått sjukskriva mig flertalet gånger på grund av just orkeslösheten och likgiltighet. Jag rannsakade mig själv och kom fram till att mitt största problem inte är maten i sig, utan siffrorna de visar! Satt varje dag och räknade kalorier i shape-up och gjorde allt i min makt för att äta mer men mindre och mindre kalorier, vägde precis allting. Varenda litet gram räknades. Vart väldigt duktig på det här, ingen märkte något på mina portioner mat. Problemet var ju givet att jag, efter att jag ätit, var precis lika hungrig som innan, om inte värre! Mina tankar och min energi gick ENDAST till att fundera på mat och jag vart mer och MER desperat! Var så hungrig på mornarna att jag nästan kräktes. Hade speciella mattider när det var ”tillåtet” att äta, dessa styrde min dag. Längtade nåt enormt efter de tider jag fick äta, det var det enda som fyllde min sjuka hjärna. Jag lagade extremt mycket mat, det gav mig energi, men falsk sådan givetvis..
    När jag var som sämst fick jag i mig långt under 500kcal per dag och MAX 20g kolhydrater och då hade jag ätit i alla fall tre gånger. Var stolt när jag såg siffrorna, men samtidigt helt panikslagen då jag fattade att det här nog skulle sluta illa! Lovade mig själv VARJE kväll att ”imorgon ska bli en bättre dag, jag ska äta mer”, men varje morgon var paniken tillbaka när jag såg dessa jävla kalorier i shape-up, jag ansåg mig äta alldeles för mycket och kunde inte unna mig något extra. Till slut kunde jag inte ens unna mig tomat i en sallad, än mindre yoghurt som jag varit sjukt sugen på bra länge.
    Fattade till slut att mitt största bekymmer, som sagt, var siffrorna. Därför bestämde jag mig en gång för alla att STRUNTA I den där jävla kaloriräknarappen och äta det jag är sugen på, att bli sådär lycklig ”ovetande” igen och bara se till att hålla en god LCHFstandard för LCHF är något jag mått superbra på innan jag blev sjuk. Idag har jag därför tagit steget, jag åt en ganska rejäl frukost med grädde i gröten och jag vägde inte en enda matbit. Jag ska snart äta falukorv vilket jag varit sugen på länge men totalt livrädd för i och med kalorierna. Just nu sitter jag med en chokladbit och jag har bakat lussekatter MED smör. Ingenting är registrerat och jag känner inga ångestkänslor eller skam alls! Inte heller några som helst motstridiga tankar. Det känns bara fantastiskt och jag känner mig så lugn!!
    Jag tänker aldrig falla tillbaka, jag ska verkligen verkligen försöka! Jag hoppas på att min resa kommer ge mig livet tillbaka! Jag kommer säkert gå upp en hel del i vikt med tanke på att jag svält mig under en sån lång period, men inte ens det gör någonting just nu! Det känns så skönt!
    Förlåt för lång kommentar men kände att jag bara måste berätta om min kamp för någon!!! Någon kanske vill kolla in min blogg så vi kan peppa varandra?
    Tack för din superinspirerande blogg!! Jag vet att du kommer klara av den här resan igen, precis som sist! Du verkar underbar och är värd att må bra! Kämpa!!
    Kram Nellie

    • TACK Nellie för din underbara berättelse! Jag förstår att du har haft det skittufft. Att du nu har tagit ett så bra beslut är underbart att läsa. På vilja kan man ta sig hur långt som helst. Jag var ju själv i augusti 2012 fast besluten att bli fri – och det blev jag också, för att jag hade bestämt mig. Nu har jag ju tyvärr trillat dit lite igen men jag vet att min motivation kommer komma tillbaka förr eller senare, och en vacker dag kommer jag bestämma mig för att bli fri igen.

      Stor kram till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>