svar på frågestunden – ätstörningen

Hur mycket har du gått ner i vikt ungefär sedan du fick bakslag? På hur många veckor har du gått ner dem kilona?
SVAR: Den enda frågan jag inte kommer svara på. Jag kommer inte prata vikt och BMI här då jag är hundra procent säker på att det inte komma hjälpa någon, utan bara trigga. Mitt svar blir att jag har gått ner tvåsiffrigt sedan sommaren och har ett BMI som säger undervikt.

När du började bli frisk i från dina ätstörningar, hur fick du hjälp? Hur lärde du dig att tycka om dig själv?
SVAR: Jag har varit sjuk i tre olika perioder. När jag blev sjuk första gången fick jag snabbt hjälp och blev inlagd på avd 336 – en sluten anorexi- och bulimiavdelning. Efter tretton veckor på den avdelningen blev jag inskriven på avd 339 som är en dagvårdsavdelning. På dessa två avdelningar fick jag hjälp med att börja äta igen, sluta träna, sluta kräkas, ångesthantering, sjukgymnastik och mycket mer. När jag blev helt utskriven från båda avdelningarna hade jag kommit upp i en bra vikt och kunde äta allt utan att få ångest. Men efter några månader utanför sjukhuset kom jag på den dumma idén att jag kunde äta utan matschema. Detta ledde till att jag snabbt började plocka bort mat och tillslut blev jag sjuk igen. Den här gången fick jag ingen hjälp alls från vården. Men då bestämde jag mig själv, mitt i anorexians helvete, att nu ska jag bli frisk. Jag plockade fram mitt matschema och åt utefter det. Månaderna gick, jag mådde bra, hade ingen ångest över mat, tyckte om min kropp och blev tillslut av med allt som hette ätstörningsdiagnos. Och så var jag frisk i nästan ett år, innan jag tyvärr trillade dit igen och där står jag ju nu, fast ändå inte riktigt då jag har bestämt mig för att vinna ännu en gång (: Att lära sig att tycka om sig själv är inte alltid det lättaste. Jag vet knappt hur jag gjorde, men jag tror att jag värdesatte att ha en kropp som fungerade. Den mådde bra och jag levde ett bättre liv – därför var jag också nöjd med min kropp som låg på en stabil normalvikt. Undervikt var detsamma som svält och helvete, därför ville jag inte tillbaka dit. I samma veva började jag ju också för första gången på många år göra någonting som jag verkligen brann för – välgörenhet i olika projekt. Det stärkte min självkänsla mycket och jag kände mig nöjd med vad jag åstadkom. När jag tänker på det så fattar jag inte att jag tappade bort mig själv och blev sjuk igen. Det känns så himla dumt då jag verkligen levde ett bra liv. Men det är ingen idé att gräma sig över vad som har hänt. Det är bättre att se framåt och jobba mot att få tillbaka det där som var så bra!

Vad får du för hjälp för din ätstörning i nuläget?
SVAR: På mitt behandlingshem pratar vi ju mycket om det. Om känslorna kring allt det som händer och varför jag ville skada mig själv på det sättet som jag har gjort nu. Det är nog viktigt att ta tag i grundproblemet, vad detta egentligen har handlat om. Efter kaoset i tisdags när jag var nära att bli tvångsomhändertagen har det hänt mycket med mig själv då jag äntligen har bestämt mig för att börja kämpa igen. Personalen kommer nu se till att jag äter tillräckliga portioner och mitt team finns alltid med mig och kämpar! Men just nu lever både jag och personalen och många andra i ett härligt lyckotillstånd :)

Jag undrar hur det går för dig i din kamp mot anorexin? Går det bättre? Klarar du av att äta någonting eller dricker du bara?
SVAR: Det är så JÄVLA skönt att kunna skriva: Det går bra. För det går bra. Tusen gånger bättre än hur det har varit. Jag äter mycket bättre portioner och dessutom känner jag mig lycklig. Självklart har jag ångest emellanåt och självklart är det ett inre krig inom mig då & då, men det är hanterbart. Och faktiskt så är jag lättad över att jag har bestämt mig för att äta, och för att jag äter. Och jag njuter av det för fan vad gott det är.

Varför använder du bara dina fysiska problem som en anledning till att du gick tillbaka till det som du känner till så väl – ätstörningen?
SVAR: Därför att jag tror att den största anledningen till varför jag blev sjuk igen just då, handlade om allt det som jag utsattes för i samband med leverutredningen. Jag vet såklart inte, och kommer antagligen aldrig få ett hundraprocentigt svar, men jag tror det jag tror! Att få fysiskt svårt att äta och omedvetet gå ner i vikt när man har haft anorexia tidigare tror jag är livsfarligt och nästan oundvikligt att inte påverkas psykiskt av det. Och sedan all stress, all oro inför cancerbeskedet, alla sjukhusbesök etc gjorde det ännu värre. Men nu är jag på rätt spår igen och faktiskt så känns det som det viktigaste, även om jag i terapin och tillsammans med personalen kommer behöva gå igenom allt det som har hänt, för att undvika återfall igen.

Jag undrar om du vet ”vad som hände” när du nu blev dålig igen? Var det leverproblemen som ”triggade” igång anorexin igen eller (vilket inte är helt ovanligt) var allting ”för bra” och du skrämdes av det så att du ”tog till” det som du känner till igen, det vill säga en sjukdom?
SVAR: Som jag skrev här ovanför ↑ så tror jag att mina fysiska problem triggade igång det psykiska. Jag tror att det kan vara en förklaring till varför jag blev sjuk just då i alla fall. Det jag känner mig säker på, det är att allting inte var för bra och att jag blev rädd. För jag var världens lyckligaste tjej och det sista jag ville var att få psykiska problem igen. Som sagt, det är vad jag tror och något hundraprocentigt svar får vi nog aldrig. Det kan dessutom varit många faktorer som spelade in i varför det blev som det blev. Men nu känner jag mig bara så glad och hoppfull att jag inte vill titta bakåt mer, utan se framåt och fortsätta där jag var!

2 reaktion på “svar på frågestunden – ätstörningen

  1. Förlåt, men jag tycker det är lite synd att du först är medveten om hur prat om vikt och BMI kan påverka och sen ändå avslutar med att skriva ut en nog så triggande ”fingervisning” om hur mycket du tappat. Menar inte att kritisera, det är helt upp till dig, bara en tanke från mig.
    Kram

  2. hej! måste bara skriva en liten kommentar, vet inte om jag gjort det innan och har ändå läst din blogg till och från i några år. jag tycker du är otroligt stark som orkar kämpa vidare trots alla motgångar. jag har också varit deprimerad och haft självskadebeteende, och vet vilket helvete det är. kan skatta mig lycklig som fick en riktigt bra samtalsterapeut och möjligheterna att bearbeta det som gjorde att det blivit som det blev.

    lycka till <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>