svar på frågestunden – psykisk ohälsa hos mig

jag

Har du fått bra hjälp att hitta rätt medicin för just dig eller har du fått vara ”försökskanin” och provat ut under lång tid?
SVAR: Jag har varit lite som en försökskanin. Tillslut har jag fått förklarad för mig att jag antagligen tillhör en grupp som faktiskt inte får full effekt av mediciner. När jag var fjorton år fick jag min första antidepressiva medicin och sedan dess har jag gått igenom de flesta mediciner, utan större resultat. Det har testats och testats men vi hittade ingen som hjälpte mig, som fick mig att må lite lite bättre. Det har varit påfrestande då man gång på gång slitits mellan hopp och förtvivlan. När jag kom till behandlingshemmet satte läkaren ner foten och vi bestämde oss för att sluta testa. Att det som tagit sju år skulle vara slut. Det gav blandade känslor. En del av mig blev arg för att vi skulle ge upp, en annan del blev så otroligt glad. För jag orkade egentligen inte hålla på mer. Att sätta in och ut medicin i flera år blir påfrestande både för kroppen och mentalt och idag är jag så tacksam för att någon satte stopp för det, att jag skulle slippa utsättas för det något mer. Och dessutom bevisade jag att jag kunde må bra utan att ha en helt fungerande medicin! Visst äter jag antidepressiva mediciner idag, men jag tror inte alls att det är dem som har hjälpt mig, utan det är mitt jobb med mig själv då jag aldrig har märkt någon skillnad alls när jag testat mediciner under alla dessa år.

Har du blivit kär i personal någon gång och hur hanterar man det?
SVAR: Nej, det har jag aldrig blivit. Men jag har blivit förälskad i en annan patient en gång. Det var faktiskt fint och jag tänker på honom ibland. Han var så snygg och så snäll mot mig. Hur man hanterar om man blir kär i en personal är ganska svårt att svara på. För det är viktigt att tänka på sitt tillfrisknande och det stödet man behöver. Om kärleken gör att man inte kan få rätt vård är det ju inte bra. Men som jag brukar säga – känslor är känslor. Så kommer det alltid vara, och man kan ju inte bestämma vem man blir kär i. Men som sagt, jag tror att det är viktigt att tänka på den vården man får. För den är viktig. Och det är viktigt att det fungerar. Sedan beror det ju mycket på situationen tycker jag. Ibland får man kanske ”nöja” sig med att vara lite småförälskad :)

Har du fått ECT? Och hur upplevde du det före/efter? Biverkningar?
SVAR: Nej, det har jag inte. Det diskuterades en gång, men det blev aldrig så. Så mina upplevelser och biverkningar blir svårt att svara på.

Hur fick du veta att du har borderline? Vad var det som fick dig att börja misstänka det? Hur testades det? Hur lång tid tog det innan du fick diagnosen? Hur vet man om man har borderline?
SVAR: När jag var inlagd på avd 336 fick jag diagnosen. Jag hade aldrig misstänkt borderline själv, även om man tidigare hade uppmärksammat att jag hade en instabil personlighet. Jag låg inne på avdelningen i över tre månader och under denna tiden observerade personalen och läkaren mitt beteende och det var då de misstänkte att jag hade borderline. När de berättade för mig så fick jag göra olika tester i form utav frågor, och tillsammans med dem och observation på mitt beteende så fick jag diagnosen.

För att få reda på om man har borderline så behövs det göras en utredning av läkare och psykolog/terapeut. Om man misstänker det själv så är det inte fel att ta upp det med vården för att få en utredning. I samband med att jag var inlagd så var det ju ganska ”lätt” att se hur jag betedde mig i vardagen och då också lättare att veta om jag hade diagnosen eller inte. När jag fick diagnosen var jag ganska förvirrad över den, men det är ett par år sedan nu och jag inser ju att jag har många av de problem som är vanliga i samband med borderline. Det har personalen på mitt behandlingshem också uppmärksammat. Som jag berättade för ett par dagar sedan så blir alltid min borderline värre i samband med ätstörningar, så jag hoppas att jag ska bli lugnare och mer stabil nu när jag börjat äta igen.

Har du legat bältad någon gång? I så fall, vad var orsaken till det? Kan man be om att få bli lagd i bälte eller är det alltid förenat med en tvångsåtgärd? Finns det något bra med detta eller är det bara så hemskt som alla tidningar skriver? Hur länge får man ligga så och finns det personal i rummet hela tiden om man behöver hjälp? Vad gör man om man måste kissa?
SVAR: Jag har aldrig legat bältad och har då svårt att svara på detta då jag inte har några egna erfarenheter. Jag ser bältning som en tvångsåtgärd som dessutom är hemsk. Men absolut, kanske kan det krävas ibland. Men exakt hur det går till har jag svårt att svara på!

Hur länge har du haft din sjukdom?
SVAR: Jag har ju haft en del sjukdomar och diagnoser genom åren. Sedan jag var fjorton fram tills förra året när jag var tjugoett har jag haft olika depressionsdiagnoser. När jag var arton drabbades jag av ätstörningar och när jag var nitton fick jag diagnosen borderline. Jag har ju också hjärnsjukdomen epilepsi sedan ett par år tillbaka.

Hur började allting?
SVAR: När jag var tretton-fjorton kom jag i kontakt med en kille på internet som utsatte mig för hot och trakasserier. Då började jag få mycket ångest och blev deprimerad. I samband med detta började jag att skada mig själv och kom in i sjukvårdskarusellen via barnpsykiatrin. Om detta är anledningen till alla år med psykisk ohälsa vet jag inte. Kommer antagligen aldrig få ett svar på det heller, och faktiskt så varken vill jag eller orkar tänka på det. Det var då, nu är nu. Jag vill se framåt och fortsätta utvecklas till att bli stabil och må bra. Att drabbas av psykiska sjukdomar kan man göra vare sig man utsätts för något speciellt i livet eller inte. Det kan drabba vem som helst – närsomhelst. Och jag tror att det är viktigt att tänka på det, för väldigt ofta vill man ju hitta en förklaring på det som sker. Ibland finns det inget enkelt svar på varför man blir sjuk.

Varför ser du dig själv som ett offer?
SVAR: Det gör jag inte. Jag har bara mått väldigt dåligt, varit rädd och ledsen och arg.

Hur fick du diagnosen dystymi? Hur gick utredningen till och vad har du fått för hjälp för den?
SVAR: När jag var fjorton fick jag diagnosen depression. Den diagnosen hade jag sedan i många år, men jag kände aldrig att det stämde på mig. När jag var arton kontaktade jag vuxenpsykiatrin och fick då komma till ett utredningscenter på sjukhuset. Där gick jag några veckor, träffade en underbar mentalskötare och en jättebra läkare. Efter att ha pratat om min situation och svarat på många frågor fick jag diagnosen dystymi som brukar kallas för kronisk depression. Jag hade aldrig hört talas om diagnosen innan, men när jag fick den så kände jag att ja, det här stämmer på mig. Och det var en väldig lättnad eftersom jag hade gått med fel diagnos i många år. Då jag hade ett svårt självskadebeteende fick jag chansen att börja på dagvård med DBT vilket hjälpte mig till viss del. Som jag har berättat här ovanför så har jag ju också gått igenom många försök till att hitta en bra antidepressiv medicin då det brukar vara framgångsrikt att behandla dystymi med antidepressiv medicin.

Idag har jag inte längre diagnosen dystymi. I vintras blev jag friskförklarad från allt som heter depression och det känns otroligt bra! I många år fick jag höra att jag antagligen aldrig skulle kunna bli frisk från min depression, men allt går om man vill! En sak som hjälpte mig mycket var att börja göra saker som jag tyckte om och som jag verkligen brann för. Det gav mitt liv mening och lycka! Sedan har jag ju fortfarande depressionsproblem i perioder, men det är hanterbart.

Finns det något speciellt du gör när du märker att mörkret kommer?
SVAR: Jag brukar ta hand om mig själv. Göra det där som jag mår bra utav. Ibland tittar jag på film, lyssnar på bra musik, skriver ner saker som jag tycker om i mitt liv, går till personalen eller ringer mamma. Och också – jag tillåter mig själv att vara ledsen. Jag tror att det är viktigt, att inte alltid tvinga bort alla mörka känslor. De måste få finnas med en, men utan att skada en. Ibland om jag känner mig arg eller ledsen på någonting så sätter jag mig och skriver ner det. Det är så himla skönt att göra det, att få ur sig det. Det kan hjälpa mycket! Och så kommer jag ihåg en viktig sak – Mörkret går alltid över. Hur jävla skit och hopplöst allt än kan kännas så kommer det bli bättre igen.

Vem är du utan dina diagnoser?
SVAR: En glad tjej som pratar mycket och skrattar ännu mer. Jag älskar att hjälpa människor, äta choklad, köpa fina strumpbyxor, träffa vänner och läsa. Men den här tjejen är jag också med mina diagnoser. För jag är jag, med eller utan sjukdomar. Det finns inte ett jag utan diagnoser, och ett jag med diagnoser. Det är samma person. Jag är en känslig människa som gråter till sorgliga filmer och som kan bli arg utan anledning. Jag är väldigt mycket, men jag kommer aldrig bli mina diagnoser. Men absolut, de senaste månaderna när jag har haft svåra ätstörningar så har jag ju varit någon annan, inte hon som jag beskriver här. Så på ett sätt så förändrar vissa diagnoser mig. Men idag, nu, så har jag både borderline och ätstörning som diagnos – men jag är glad, skrattar mycket, äter choklad, köper fina strumpbyxor och allt det där. Alltså, jag är jag.

Är det du eller är det någon av dina diagnoser, psykiska som fysiska, som bestämmer i ditt liv?
SVAR: Just nu är det jag! Bara jag! Jag har ätstörda tankar nästan hela tiden, men de får inte bestämma. Jag äter det jag vill och jag slår bort allt det negativa. För en vecka sedan hade jag svarat annorlunda på frågan. För en vecka sedan var det bara ätstörningen som bestämde. Nu har jag kontroll, och jag är lycklig! Vägen tillbaka är krokig och säkert lång, men jag har bestämt mig och då klarar jag det, det är jag helt säker på!

Hur mycket av din identitet sitter i diagnoser?
SVAR: För ett år sedan, mycket. Idag, lite. Självklart är en del av min identitet mina diagnoser, alltså mitt sätt att vara, känna. Idag ser jag mig som en positiv tjej som har svårigheter. Och jag har accepterat att jag de senaste månaderna har varit väldigt sjuk. Men trots att jag har genomgått en period med ätstörningar så inser jag nu i efterhand, nu när jag har bestämt mig för att bli fri, att den vanliga och friska Jessica som jag var i vintras – hon har funnits hela tiden, jag har bara inte hittat henne. Som jag sa till min terapeut idag, det känns som att livet har varit pausat i flera månader. Nu har jag tryckt på play igen och hittat tillbaka till hon som jag var i vintras, hon som jag älskade så mycket. Nu är jag sprallig, älskar livet och njuter av att leva. Och att äta choklad!

Vad för ansvar tar du för ditt tillfrisknande när du hela tiden skyller i från dig på dina diagnoser?
SVAR: Jag erkänner att jag inte har gjort speciellt mycket för mitt tillfrisknande det sista halvåret. Fram tills i tisdags då jag började kämpa igen till tvåhundra procent. Och det är precis det jag kommer fokusera på, att jobba framåt. Kämpa vidare nu. Och skyller och skyller, det vet jag inte om jag gör. Jag har haft en jävlig ätstörning. Och en jävlig borderline. Diagnoser som beskriver hur jag reagerar och beter mig. En del av mig. Men jag är inte mina diagnoser. Självklart var det JAG som slutade att äta, men inte bara sådär, utan det finns en förklaring – en ätstörning. Men det är också viktigt att komma ihåg att det var JAG som valde att börja äta och kämpa mot att bli fri.

Hur många gånger har du blivit magpumpad?
SVAR: Ingen gång alls tack och lov!

Vad får din familj för hjälp?
SVAR: Min mamma har lite kontakt med min terapeut då och då, men annars får dem ingen hjälp.

3 reaktion på “svar på frågestunden – psykisk ohälsa hos mig

  1. Hej! Såg att du fått en fråga om bältesläggning, Bältesläggning är en tvångsåtgärd. Att bli bältad är hemskt. Första gången gjorde jag inte mycket motstånd mer än att jag vägrade lägga mig i sängen. Övriga gånger har det varit kamp och strid. Man har ju alltid en person som vak när man ligger bältad, blodtryck och puls måste kollas när man ligger fastspänd. Ofta har man en ganska hög ångestnivå och får då lugnande i samband med bältningen, Vissa gånger blev jag lugn och blev släppt direkt och andra gånger kämpade jag. Ibland blev jag bältad direkt när jag kommit loss. Man får massa traumatiska minnen. Tänker ofta på det, och hoppas att jag aldrig mer behöver vara med om det. (Jag skrev det här med tanke på frågan du fick- du får publicera det på din blogg om du vill!!) Du är för övrigt en kämpe!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>