svar på frågestunden – psykisk ohälsa i allmänhet

Hur vet man när man har rätt inställd dos av sin medicin? Tar man ett blodprov för att ”se” om det är rätt dos eller är det bara patientens upplevelse och känsla som vittnar om rätt dos och kan man som läkare tro på detta till hundra procent? Man kanske inte vet hur det ska kännas och då säger man att medicinen inte hjälper och så får man högre och högre dos tills man är helt väck?
SVAR: Det är lite svårt det här med rätt dos då man i första hand måste gå på patientens upplevelse. Sedan har ju läkaren riktlinjer för vilka doser som ska användas i samband med olika mediciner och problem. Det jag menar är, att läkaren ska inte höja och höja och höja tills patienten blir ”väck”, utan får inte patienten effekt på ungefär den dosen som läkaren har som riktlinje så får man kanske istället testa att byta medicin. Sedan finns det ju mediciner som påverkar en väldigt mycket, alltså att man till exempel kan tappa verklighetsuppfattningen, men det handlar mer om medicinen i säg och inte att läkaren har skrivit ut en på tok för hög dos.

Att följa upp medicineringar är väldigt viktigt för att kunna justera doser och eventuellt mediciner. Men helt lätt är det som sagt inte då läkaren i första hand måste utgå ifrån vad patienten tycker. Ibland kan man ju som patient ha väldigt höga förväntningar på en medicin också, och om man då inte får den effekten så kan man ju tycka att medicinen inte alls fungerade trots att den egentligen gav någon effekt. Men regelbundna läkarsamtal om medicinering är bra för att man som patient ska må så bra som möjligt på sina eventuella mediciner.

Hur upplever man sig själv och omgivningen när man är full av lugnande mediciner? Är känslorna helt avstängda, synintrycken helt fel, hörseln helt dov/förstärkt, kan man ta instruktioner, känner man vad mat smakar och känner man själv att man gör saker i slow motionen? Hänger hjärnan med när man talar?
SVAR: Detta beror mycket på vad det är för mediciner vi pratar om. En del människor går på såpass tung medicinering och kan säkert har svårt att uppleva omgivningen och sig själv ”korrekt”. Jag själv har aldrig varit så tungt medicinerad och har därför svårt att svara på frågan. Men det kan absolut vara så, även om det inte är någonting man strävar efter.

Kan man välja om man vill ha manlig eller kvinnlig personal vid till exempel dusch och toalettbesök när man har vak?
SVAR: Det kan säkert se olika ut på olika avdelningar. Men i den mån det går kan man nog på många ställen försöka göra som så att man får en personal av samma kön vid till exempel dusch och toalettbesök. Jag har bara haft vak när jag varit inlagd på BUP:s slutenvård, och där jobbade det mest kvinnor. Jag fick i alla fall ha kvinnliga hos mig när jag gick på toaletten och duschade. Hur det fungerar exakt på vuxenpsykiatrin vågar jag inte svara på då jag aldrig har haft vak där. Men jag kan tänka mig att de försöker lösa det i den mån det går!

Berätta om olika graderna av vak! Vad ingår i dessa och varför får man inte gå på toaletten i fred? Hur nära är personalen i dessa privata situationerna?
SVAR: Jag har egentligen inte har mycket erfarenheter utav vak. Jag hade det när jag var inlagd på BUP:s slutenvård med grunden att jag hade såpass starka självskadetankar och självmordstankar. Jag fick då gå på toaletten och duscha med övervakning, så jag hade inte så mycket privatliv. På nätterna hade jag inte vak utan extra tillsyn, vilket innebar att personalen tittade till mig var femte till tionde minut. Varför man får vak kan såklart bero på olika saker, men ofta handlar det om att man är en fara för sig själv på något sätt, och jag tror att det också är anledningen till varför man inte får gå på toaletten ifred. Det handlar om ens egna säkerhet och om det går rätt till – för patientens bästa.

Hur tycker du att man ska bemöta en självmordsbenägen person? Kan man säga något fel som kan trigga personen att faktiskt begå självmord?
SVAR: Om man möter någon som är självmordsbenägen tycker jag att det är viktigt att söka hjälp på psykiatrin, direkt. Jag tycker också det är viktigt att inte lämna personen ensam. Det kan vara bra att ha en positiv syn på livet, även att det kanske inte hjälper så mycket att höra ”Allt kommer bli bra”. Men att säga till exempel ”Ja, livet är verkligen skit” är ju inte bra. Att inte lägga skuld och bli arg på personen som är självmordsbenägen tycker jag också är viktigt. Att finnas där som medmänniska kan hjälpa mycket, och som sagt, att söka hjälp tillsammans.

Om man vill testa sig för en diagnos, hur går man till väga då? Pratar man med sin psykolog/kurator/läkare eller är det på kuratorns initiativ det ska vara i så fall?
SVAR: Om man vill testa sig för en diagnos så låter det jättebra att ta upp detta med sin läkare eller psykolog. Det behöver inte vara på vårdens initiativ. Om man inte har någon vårdkontakt sedan tidigare kan man kontakta sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. I många delar av Sverige kan man också kontakta barn- eller vuxenpsykiatrin på egen hand och be om hjälp eller utredning.

Jag mår sjukt dåligt! Jag vet inte vad jag ska göra. Har du något tips?
SVAR: Att må så dåligt är en kamp, verkligen. Men det går att må bättre igen. När man har det så svårt så rekommenderar jag att söka professionell hjälp. Beroende på ålder så kan man söka hjälp på BUP, vuxenpsykiatrin, sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. Att gå och prata med någon och få tips och råd för hur man kan hantera sitt mående kan hjälpa mycket. Sedan är det också bra att försöka få stöd i sin omgivning. Att prata med en vän, lärare eller till exempel förälder kan vara skönt.

En annan sak som har hjälpt mig väldigt mycket till att må bättre är att göra saker som jag finner glädje och värdighet i. Till exempel så mår jag väldigt bra utav att hålla på med välgörenhet och hjälpa andra, och att jag har börjat göra det stärker mig som person men det får mig också att må bra och inse att det är värt att kämpa för livet. Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Jag är hatad i skolan och det får mig att må dåligt. Vad ska jag göra?
SVAR: Det låter inte alls bra. Mobbning och dåligt mående är svåra saker, men det går att må bättre. Om man är mobbad eller har problem i skolan tycker jag att det är viktigt att prata med skolan om detta, med till exempel rektorn eller annan ansvarig. Mobbning ska aldrig tolereras även att jag vet att det förekommer överallt och att många skolor har svårt att få ordning på det. Men ett viktigt steg är trots allt att prata med ansvariga för skolan.

Ditt dåliga mående behöver man också ta hand om, verkligen. För ingen ska behöva må dåligt. Som jag svarade i frågan ovanför så tror jag att det är viktigt att söka professionell hjälp. Beroende på ålder så kan man söka hjälp på BUP, vuxenpsykiatrin, sin vårdcentral eller till exempel ungdomsmottagningen. Det kan också vara bra att försöka få stöd i sin omgivning. Att prata med en vän, lärare eller till exempel förälder kan vara skönt. Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Jag känner mig tom inombords och jag vill dö. Jag hatar mitt liv! Vad ska jag göra?
SVAR: Att vilja dö är en fruktansvärd känsla. Att hata sitt liv och må så dåligt är hemskt. Men det går att bli bättre. Om man har starka självmordstankar eller tror att man är en fara för sitt eget liv anser jag att man borde söka hjälp akut för att få en bedömning av en läkare. Om man är under arton år kan man söka hjälp på BUP:akuten och om man är över arton år, på psykiatrins akutmottagning. Sedan är det också viktigt att man får en mer långvarig behandling på en öppenvårdsmottagning, så att man kan jobba med sig själv och må bättre. Det går verkligen att må bra igen, även när livet känns som mörkast.

Om du som skrev frågan eller du som läser behöver eller vill ha ett mer privat svar eller stöd så driver jag en jourmejl där jag stöttar människor som har det svårt. Du når mig på enflickasomarstark@hotmail.com ♥

Har du tips på hur man vågar öppna sig mer för sina nära och kära?
SVAR: Jag tror att detta är lite av en vanesak. Det kan kännas jätteläskigt att prata om det som är svårt, men ju mer man gör det – desto lättare blir det. Förut var jag väldigt stängd kring min psykiska ohälsa, men sedan jag valde att bli öppen med det kan jag inte längre tänka mig hur det är att inte prata om det. Sedan är man värd att få stöd från sin omgivning, och det kan underlätta ens mående och då är det värt det. Ett tips, om man har svårt att börja prata om det, kan vara att skriva om det till en början. Att man skriver om hur man mår eller tänker och ger detta till någon i sin omgivning som man skulle vilja vara mer öppen till. Sedan, när personen eller personerna mer vet om hur du har det kan det vara lättare att prata om det. Men som sagt, jag tror att detta är en vanesak som man vänjer sig vid när man väl vågar ta steget och börja prata om det. Inte alltid så lätt, men det går. Ibland kan det vara lättare också om man får en fråga. Till exempel om någon frågar hur du mår så kan det vara lättare att svara än att själv börja prata om det. Om man tror att man skulle ha lättare för det så kan det vara en idé att be sina närstående att fråga. Om hur du har det, vad du tänker på eller något i den stilen. Det kan också vara bra att tänka på varför man inte vågar prata om det. Handlar det om rädsla över någonting? Om man blir medveten på varför man tänker eller gör som man gör, så kan det också vara lättare att bryta mönstret och göra annorlunda.

Hur gör man om man upplever att man inte alls får den hjälp man behöver?
SVAR: När jag var inlagd på avd 336 fick jag lära mig en sak. Det är viktigt att vara kräsen inom vården. Om man upplever att man inte får den hjälpen man behöver, eller om man till exempel inte trivs med sin psykolog så är det viktigt att man begär att någonting annat händer. Till exempel att man får en annan vårdform eller får byta psykolog. Om man till exempel går hos en psykolog men anser att man inte får den hjälpen man behöver så är det bästa att ta upp detta med vårdenheten. Antingen sin psykolog, läkare eller ansvarig. Det kan också vara bra att tänka på frågan: ”Vad skulle jag behöva för hjälp för att må bättre?”. Det är inte alltid man finner ett svar på frågan, men kanske kan man få någon idé om vad man tror skulle krävas. Kanske behöver man fler samtal i veckan, få testa på någon form av dagvårdsenhet eller någonting annat. Om man har ett förslag på vad man skulle vilja eller behöva ha för vård så är det inte fel att berätta detta för sin vårdkontakt och faktiskt begära att man får testa någonting annat. Glöm aldrig att det är dig och ditt liv det handlar om! Du är värd att få den hjälpen du behöver, men ibland måste man kriga för att det ska bli så!

Om man behöver prata mitt i natten, vad gör man då? Jag tänker på att BRIS stänger klockan 22?
SVAR: Det finns flera ställen man kan ringa till mitt i natten för att få stöd. Jag har skrivit ett inlägg om olika stödorganisationer som ni finner HÄR, men här har ni lite olika ställen som man kan ringa till på nätterna. Du kan klicka på rubriken för varje ställe för att komma till deras hemsida om du vill läsa mer.

KYRKANS JOURTJÄNST
Du behöver inte vara religiös för att ringa hit. Jourtelefonen försöker hållas öppen dygnet runt, året om, men ibland kan man komma till en telefonsvarare eller om det är många som ringer kan det tuta upptaget. Om du väljer att ringa hit utan att få svar, testa någon av nedanstående stödorganisation ↓
Telefonnumret till kyrkans jourtjänst är: 031-800 650

JOURHAVANDE MEDMÄNNISKA
Mellan klockan 21-06 året runt kan du ringa hit. Du är alltid anonym och de som svarar har genomgått en grundutbildning men är annars helt vanliga människor. Du kan prata om precis vad som helst.
Telefonnumret till jourhavande medmänniska är: 08-702 16 80

SOS ALARM
Faktiskt så erbjuder SOS fler tjänster än det man kanske vanligtvis tänker. När man ringer SOS kan man be att få bli kopplad till jourhavande präst för att prata om vad som helst. Dygnet runt, året runt.
Telefonnumret till SOS är som de flesta vet: 112

5 reaktion på “svar på frågestunden – psykisk ohälsa i allmänhet

  1. Verkligen ett bra inlägg och det här med olika telefonnummer att ringa är bra att veta. Kyrkans jourtjänst var nytt för mig. Gick in på deras hemsida och det visar sig att de även har en sos-brevlåda. Bra, om man som jag, kanske inte riktigt vågar ringa! Känns tryggt att veta! Tack för tipsen! Du är kanonbra!!
    Kram!

  2. Hej! Ibland går jag in och läser din blogg. Jag tycker den visar på styrka och mod och är ofta väldigt informativ. Jag tror det är många som kan hitta både tröst och peppning genom att läsa den. Jättebra att du fixat ”Viktiga sidor”. Vilket jobb du lagt ner :-) Tänkte bara berätta, om du inte redan visste, att BRIS sedan i höstas utökat sina öppettider. Kanske vill du gå in och ändra? Nu kan man ringa/chatta ALLA dagar kl. 10.00-22.00!! Mail alltid förstås! För vuxna är det också lite nytt: må + ti kl. 13.00 – 16.00, on -fr kl. 09.00 – 12.00. Hälsningar från en av dina äldre följare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>