för vem kan glömma, att stjärnorna någon gång blir stenar

För första gången på sexton dagar har jag varit ledsen.
Gråtit och haft ont inombords.

Det började på ronden efter klockan åtta. Pratade med läkaren om det som har varit, det som är. Att min ätstörning är speciell. Inte som vanlig anorexia. Så många gånger det har hänt nu. Att jag slutar äta, för att sedan börja igen. Att jag i perioder är väldigt sjuk, för att sedan bli bra. Då jag ena dagen leker med döden för att nästa fika. När jag bestämmer mig för att börja äta, så går det bra. Precis som det går dåligt när jag slutar äta. Det är ingen vanlig anorexia, utan någon sjuk kombination av borderline och en ovanlig ätstörning. Trots att jag har levt med borderline i flera år nu förstår jag fortfarande inte ibland. Ännu svårare är det att beskriva. Men jag har personlighetsdrag, i samband med att jag har en personlighetsstörning, som är direkt livsfarliga för mig. Som när jag slutar att äta och dricka. Antagligen sker detta i perioder i en kombination av en personlighetsstörning och ätstörning. Och tyvärr, risken är stor, att detta inte var sista gången. Att jag har personlighetsdrag som gör att jag i perioder slutar äta för att sedan börja igen. Och varför det är så, måste jag ta reda på. För att kunna undvika att det fortsätter såhär år in och år ut.

Direkt efter ronden hade jag terapi där vi bland annat pratade om hur jag har varit under de senaste månaderna som jag har varit sjuk nu. Sedan jag bestämde mig, för sexton dagar sedan, att börja äta igen har vi inte riktigt pratat på behandlingshemmet om hur det var när jag var sjuk, men idag fick jag höra om hur jag var från personalens synvinkel. Att jag nästan gick in i ett psykotiskt tillstånd där jag var okontaktbar. Och jag minns det knappt. Som att jag har minnesluckor eller aldrig ens var medveten om vad som skedde. Jag var så inne i min egna värld, min sjuka värld bland borderline och ätstörningar. Och då jag var kraftigt uttorkad och hade stora näringsbrister så orkade hjärnan knappt tänka. Men jag försvann. Dag in och dag ut så var jag inte mig själv.

Att få höra nu i efterhand hur sjuk jag faktiskt var, gör ont. Det gör mig rädd och ledsen. Och idag, just idag, hatar jag min borderline. Vill skrika att nej, jag orkar inte leva med dig längre. Ikväll tänker jag låta mig vara ledsen och rädd. Jag ska gråta så mycket jag vill, för man behöver det ibland. Alla dagar kan inte vara bra, och ibland gör det ont. Men när jag vaknar imorgon så hoppas jag att det ska vara lite lättare att andas. Och framförallt hoppas jag så innerligt att jag ska hitta en väg i livet som gör min borderline kontrollerbar.

7 reaktion på “för vem kan glömma, att stjärnorna någon gång blir stenar

  1. Allt eller inget, svart eller vitt=/ Typsikt borderline men inte typiskt ätstörning, förstår verkligen vad du menar. Men jag är säker på att du kommer hitta en lösning, kämpa! Kram

  2. Jag förstår att det är jobbigt att det går upp och ner med måendet och tänkandet och allt som innebär….men ge inte upp du kommer klara detta..

    Och det är positivt at gråta för då får man ut sina känslor och det brukar hjälpa efteråt även om det är skitjobbigt att gråta och känna sig ”misslyckad”, fast man egentligen inte är det….

    Jag har också diagnosen borderline och mitt mående går också upp och ner….vissa stunder gräver man ner sig och bara hatar allt och alla……men det går över och det lättar senare….

    Jag har problem med maten och har en ätstörning fast jag aldrig har varit anorektiskt men mitt förhållande med maten är inte sunt och jag försöker själv att komma ur det men det är svårt….så när jag läser din blogg så blir jag motiverad att kämpa på matens demoner….

    Ja, du kanske hamnar där igen men just nu har du valt att kämpa mot dina ätstörda tankar och det ska du fortsätta med….och försök inte tänka på om du kommer hamna i svälten igen utan….Nu är nu och då är då…och sen får framtiden visa sig…..livet är som en berg och dalbana och det är så för alla människor men kanske lite jobbigare för de som inte mår psykiskt eller fysiskt bra….

    Du verkar ha ett jättebra team som vill dig väl och vill hjälpa dig så ta vara på den chansen…..jag önskade jag hade sånt team när jag bodde på ett behandlingshem i Småland…och det är OKEJ att gråta, det blir inte lättare att hålla det inom sig eller kväva den…..

    Det var några ord från mig….

  3. OMG!!! Nu gråter jag! Fyfan! Du beskriver mitt liv med ord. Jag har heller ingen vanlig anorexia, och vi ska göra en borderline utredning på mig. För mig är Allt svart eller vitt. Glad eller ledsen. Äta som faaaan/Svälta. Duktig i skolan/skiter totalt i skolan. Din text träffade mig rakt i hjärtat. Skulle jättejättejätte gärna vilja ha mer kontakt med dig. Kan du kommentera din mejladress på min blogg, jag har 10000 frågor till dig. Tusen tack och styrkekramar!

  4. jag är lite som du med det där, i perioder slutar jag äta, för att sedan börja igen. i perioder går det bra med maten men så plötsligt blir jag sjuk igen. jag förstår mig inte på mig själv, varför det är så..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>