du kanske aldrig blir redo

År in och år ut. Olika psykologer, avdelningar, öppenvårdsmottagningar. Ingenting blev bättre och hoppet var trasigt och försvunnet. Vad spelade det för roll vad min psykolog eller sjukhuspersonalen sa? Jag var ändå inte redo. Inte redo att lämna anorexian, självskadebeteendet. Jag var inte redo att bli frisk och heller inte redo att våga förändra mig själv.

Det kändes ibland som att jag varje dag i flera år väntade, på att bli redo att lämna det sjuka, kämpa och förändras. Sedan insåg jag, jag blir aldrig redo.

Jag tror inte att man vaknar en dag och känner, nu är jag redo att förändra mig själv. När jag för tre veckor sedan satt med mina kontaktpersoner här på behandlingshemmet och var sekunder från att tvångsomhändertas så var jag allt annat en redo att börja äta. För den här gången, just den här sjuka gången skulle jag lyckas. Jag skulle bli smalast i världen och jag skulle inte bli nöjd innan hjärtat slutade slå. Jag ville egentligen inte dö. Trots att läkaren sa det till mig, att jag höll på att göra just det. Ta livet av mig själv. Mina organ skulle lägga av. Jag åt för lite, men framförallt – jag drack inte. Ett långsamt sätt att dö. Trots att jag inte ville göra det. Jag höll på att döda mig själv, men jag ville leva. Ett tydligt bevis på att hjärnan inte kan tänka logiskt när man är kraftigt uttorkad och inne i svält.

Sedan började jag äta igen. Dricka igen. Men jag var inte redo. Men, jag insåg för längesedan, någonstans i en sjukhussäng, att redo blir man aldrig. Ibland måste man göra det i alla fall. Om LPT aldrig hade blivit ett faktum och om jag hade fortsatt att leva som jag gjorde så hade jag hunnit dö innan jag blev redo att överleva. Vänta därför inte på den dagen då det kommer kännas bra att förändra ditt liv. Ibland måste man göra det i alla fall. Jag var inte redo för tre veckor sedan, men när jag väl tog steget så blev jag redo. För jag ville ju inte dö.

13 reaktion på “du kanske aldrig blir redo

  1. Förstår precis hur du menar. Jag var inte heller helt redo att lämna anorexin bakom mig när jag också började äta igen för tre-fyra veckor sen. Jag VILLE av hela mitt hjärta ha frihet och lycka igen och det gav kraft att orka sluta svälta mig själv. Det är konstigt hur snabbt sjukdomen blir ens identitet (i alla fall för mig). Kan fortfarande känna att jag har svårt att lämna sjukdomen bakom mig, den känns så trygg på något sjukt sätt. Ändå fortsätter jag varje dag att äta och oftast går det väldigt bra, men samtidigt är det något som känns så ofantligt fel. Jag hatar tankarna, tänker att jag skäms, en anorektiker ska inte äta. Jag älskar att livet så smått börjar komma tillbaka till mig och jag antar att det tar lång tid för tankarna att försvinna! Jag hoppas på att snart kunna se på mat på ett normalt sätt igen. Det är så fruktansvärt jobbigt att hela tiden behöva överväga minsta lilla matintag.. Det är ju inte direkt så ett normalt liv ser ut. Hur har det varit för dig? Har du haft mycket dåliga tankar sen du började äta? (Eller innan du insjuknade igen) vad har du fått för tips? Hur ska jag slippa dem? Går emot dem försöker jag redan, men de hjälper inte och det stör mig så in i Norden att jag känner mig så låst av ingen annan än mig själv!
    Kram (http://bitterfroken.blogg.se)

  2. för mig var det liksom så att jag fick några sista stygn på armen i början av maj och sen var det nog. jag hade fortfarande tankar ibland, men det inre tvånget var borta. jag behövde inte skära mig längre.

  3. Bra där, att du inte vill dö vännen! Hur redo kan man bli? Jag körde på tills kroppen själv tvingade mig att åta och jag fick bullimi……inte så kul det heller. Bättre om man kan hitta fram till ett balanserat ätande.
    kram på dig!

  4. Hej vännen nej redo kanske man aldrig blir jag vill inte dö jag vill bara vara smal det låter helt sjukt men hellst av allt vill jag bli frisk äta må bra tycka om livet å vakna varje morgon utan alla tvångstankar hoppas det blir saning en dag glad att du kommit dit dubär idag kram louise

  5. Jag är så glad att trots du inte var redo att valde att utmana dig själv. för jag vet att du kan!

    och en sak till, jag är inte redo att förlora dig.

  6. Både hjärtskärande och otroligt värmande läsning, känner också en personlig tacksamhet över insikten ”att redo blir man aldrig. Ibland måste man göra det i alla fall.”

Lämna ett svar till zelda Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>