flashbackkänsla

Idag när jag gick inne på Gina Tricot i Borås fick jag någon flashbackkänsla om hur det var att ha skärsår på armarna under den varma vinterjackan. Hur ont det gjorde dagarna efter, hur jävligt det kändes när varet och blodet klibbade mot kläderna eller bandaget. Det var längesedan jag upplevde den känslan, hur skit det var då. Och jag är glad för det, så fruktansvärt glad. Att jag är över femton månader fri och att det tillslut gick att säga hejdå till rakbladen och självskadebeteendet.

Jag har precis bytt bandage på knät som jag skadade i förrgår. Det varar. Och blöder. Så mycket att kompressen satt fast i såret. Tänk att det var min vardag i nio jävliga år. Blod och skit och sår. Byta bandage, rengöra, dölja, ha ångest. Att jag, jag jag jag tog mig ur mitt självskadebeteende är det bästa som har hänt mig. För jag jag jag bevisade att det gick. För mig själv och alla andra. Och ni, allt går. Egentligen kan vi klara precis vad som helst.

Fick förövrigt en fråga här på bloggen någon av juldagarna. Om jag inte skämdes över att visa upp mina ärrade armar inför så många. Nej, varför skulle jag göra det? Istället för att skämmas är jag så förbannat stolt över att jag lyckades vända håll och lämna det där bakom mig. Kämpa mig fri. Och att jag idag kan leva med allt det svåra jag har gått igenom.

9 reaktion på “flashbackkänsla

  1. åhh, du är så stark<3 helt klart min inspo, längtar tills dagen jag också kan säga att jag är över ett år fri från självskadan – för vet nu att det inte är omöjligt

  2. Klart du inte ska skämmas! Var stolt istället. Inte för att du skadade dig, utan för att du lyckades ta dig ur det själv! Du är så stark!!! ♥ Många kramar

  3. Hej Jessica.
    Fint att du har det bra i Gbg.
    Reagerade också över kommentaren ”om du inte skämdes för dina ärrade armar” och du svarade precis som jag tänkte ”varför skulle jag det?”
    Nä, STOLT över att du slutat skära dig är vad du ska vara.
    Njut av din ledighet. Kram/E

  4. när det gäller självskadebeteende blir det nog oftast att man får göra jobbet själv. delvis för att vården inte alltid kan sitt jobb, delvis för att man bara kan bli fri om man själv bestämmer sig, precis som vid missbruk.

  5. Hejsan! Jag känner igen mig i dig. Jag har mått jätte dåligt i flera år pga att min (galna) ex-pojkvän skrev hemska saker till mig (ungefär det som du har berättat att den där hemska killen sa till dig!). Det har gått flera år men jag har bestämt mig för att gå till polisen. Jag har kvar det som han har skickat till mig (sms/fb meddelanden/mail/skype meddelanden) och tänker fråga polisen om något kan göras åt det.
    Jag vill bara lämna allt bakom mig, men samtidigt så kommer jag nog aldrig må 100 % bra om jag inte går till polisen, för även om dom kanske inte kan göra någonting, så måste jag iaf försöka. För att psykiskt misshandla någon är fan i mig inte okej.
    Jag skar mig lite i början, men när killen slutade att skriva till mig så slutade jag skära mig, för jag skar mig bara för att HAN fick mig att må dåligt. (jag lyckades sluta innan jag blev beroende av det, som tur var!)
    Men hur är det med dig? När du bytte nummer och slapp den där killen, var du så pass beroende att du inte kunde sluta skära dig?
    Och tycker du det är värt att jag går till polisen? Några tycker att det är ovärt och att jag bara ska släppa allt för polisen kan inte göra något. Men samtidigt så kanske jag lyckas, och kanske den här killen får konsekvenser.
    Jag tänker definitivt anmäla, men jag undrar vad din åsikt är, eftersom du har gått igenom nästan samma sak!
    kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>