det där fruktade beviset

Det krävdes ungefär en månad av bra matintag för att kroppen skulle börja må bättre och mensen skulle komma tillbaka. Det där fruktade, ett bevis på att det fysiska är okej. Den här gången känns det faktiskt okej och bra. För jag vill ha en frisk kropp som fungerar. Jag vill ha ett liv som fungerar. Men det känns konstigt. I november höll jag på att döda mig själv genom att sluta dricka, en månad senare bevisar kroppen att den mår någorlunda bra. Jag tycker också synd om min kropp. Jag vet inte hur många gånger jag har haft det såhär de senaste åren. Kroppen måste ju undra vad som händer. Jag hoppas att jag kan vara snäll mot den nu i all framtid, det är den värd.

Jag har pratat om ätstörningar och mens innan och tänkte dela klipper med er igen.

[videofyme id=”2473005″ class=”aligncenter”]

god jul

juljulGOD JUL kära bästa ni! Jag hoppas att ni får en fin dag och tar hand om er. Jag vet att julen kan vara skitjobbigt när man mår dåligt. Alla krav och förväntningar och problem som aldrig tar semester. Men försök att stå ut. Egentligen är julafton en dag som alla andra. Under många år har jag avskytt denna dagen, i år känns det mysigt. För att jag mår bra. Men jag vill att ni ska veta att jag förstår hur jobbigt det kan vara.

Igår när jag var på ICA maxi tillsammans med min syster och handlade det sista inför idag så pratade vi om hur jag skulle haft det nu om jag fortfarande hade varit inne i svälten. Det hade antagligen varit hemskt. Därför är jag glad att jag äter, för det gör varje dag så mycket bättre. Jag ska njuta av massor med julmat och godis och jag hoppas att ni kan göra detsamma. Vi är värda att äta och vi är värda att må bra.

Ta hand om er och ha en fin fin fin jul! ♥

du kanske aldrig blir redo

År in och år ut. Olika psykologer, avdelningar, öppenvårdsmottagningar. Ingenting blev bättre och hoppet var trasigt och försvunnet. Vad spelade det för roll vad min psykolog eller sjukhuspersonalen sa? Jag var ändå inte redo. Inte redo att lämna anorexian, självskadebeteendet. Jag var inte redo att bli frisk och heller inte redo att våga förändra mig själv.

Det kändes ibland som att jag varje dag i flera år väntade, på att bli redo att lämna det sjuka, kämpa och förändras. Sedan insåg jag, jag blir aldrig redo.

Jag tror inte att man vaknar en dag och känner, nu är jag redo att förändra mig själv. När jag för tre veckor sedan satt med mina kontaktpersoner här på behandlingshemmet och var sekunder från att tvångsomhändertas så var jag allt annat en redo att börja äta. För den här gången, just den här sjuka gången skulle jag lyckas. Jag skulle bli smalast i världen och jag skulle inte bli nöjd innan hjärtat slutade slå. Jag ville egentligen inte dö. Trots att läkaren sa det till mig, att jag höll på att göra just det. Ta livet av mig själv. Mina organ skulle lägga av. Jag åt för lite, men framförallt – jag drack inte. Ett långsamt sätt att dö. Trots att jag inte ville göra det. Jag höll på att döda mig själv, men jag ville leva. Ett tydligt bevis på att hjärnan inte kan tänka logiskt när man är kraftigt uttorkad och inne i svält.

Sedan började jag äta igen. Dricka igen. Men jag var inte redo. Men, jag insåg för längesedan, någonstans i en sjukhussäng, att redo blir man aldrig. Ibland måste man göra det i alla fall. Om LPT aldrig hade blivit ett faktum och om jag hade fortsatt att leva som jag gjorde så hade jag hunnit dö innan jag blev redo att överleva. Vänta därför inte på den dagen då det kommer kännas bra att förändra ditt liv. Ibland måste man göra det i alla fall. Jag var inte redo för tre veckor sedan, men när jag väl tog steget så blev jag redo. För jag ville ju inte dö.

det bästa med tjugohundratretton

Idag när vi satt och åt julmat för tusende gången på två dagar fick vi frågan från personalen. Vad har varit det bästa med tjugohundratretton?
Jag svarade de senaste tre veckorna. För att året har varit kämpigt, igen. Med ätstörningar och en jobbig leverutredning. Med hundra besök på akuten och tvångsvårdshot. Med ett år som inte blev som jag hade planerat.
Men såklart skriver också året historia. För att det är första året på nio långa år som jag inte har skurit mig en enda gång. För att det är första året på många som jag inte har varit inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning trots att jag blev tvingad till psykakuten ett par gånger nu under hösten/vintern.

Jag har valt att inte prata mer om det här året på bloggen. Jag kommer inte lägga upp en resumé på all skit som har varit. I år vill jag bara se framåt istället. Det är bättre att lägga det dåliga bakom sig och blicka framåt till något positivt. Istället för en årsresumé ska ni strax innan nyår få höra om alla mina planer för tjugohundrafjorton. Jag har massor på gång och om allt blir som jag vill kommer nästa år bli det häftigaste i mitt liv. Utan överdrift! Så snart säger vi hejdå till 2013 och det ska bara bli så skönt. Att gå vidare och fokusera på det som kommer. Men hur som helst, mina senaste veckor har varit det bästa med året. För att jag fick tillbaka mitt liv.

Vad har varit det bästa med ditt år? Det skulle vara så roligt att få höra om era höjdpunkter med tjugohundratretton!

IMG_8222Bjuder på en bild från årets sommar. Åh min kropp jag hade då. Jag älskade den. Jag älskar den när jag ser den nu. Normalvikt. Jag har nuförtiden ångest då och då för att min kropp växer, men när jag ser den här bilden så känner jag bara – jag ska få tillbaka den där kroppen!

några som är värda att dela igen

Nu när jag kämpar för att bli frisk igen så tänker jag ju på så mycket bra saker som jag vill säga till er. Men då jag har gått den här vägen så många gånger så har jag redan sagt så mycket. Därför vill jag ikväll dela några av mina videoinlägg som kan vara bra och tänkvärda. Jag får ju dessutom nya läsare hela tiden så ibland kan det kanske vara bra att gå tillbaka i arkivet och dela vissa inlägg. Ikväll får ni några av mina videoinlägg som jag tycker är viktiga!

[videofyme id=”660552″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”680672″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”696449″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”747768″ class=”aligncenter”]

 

[videofyme id=”775690″ class=”aligncenter”]

 

jul på behandlingshemmet

juul

Idag har vi firat jul på behandlingshemmet. Varje år är det julbord och då bjuder behandlingshemmet in tjejer som har bott här tidigare men blivit utskrivna. I år fick jag träffa flera kända ansikten och det är ju alltid kul! Jag har haft på mig finklänningen och ätit så mycket god mat och julgodis att jag tillslut blev så trött och gick och la mig 😉 Jag har skrattat på riktigt och varit så glad över min situation nu. Om jag fortfarande hade varit inne i svälten skulle detta antagligen ha varit en fruktansvärd dag. Istället blev den mysig och bra!

För varje dag som går så inser jag hur värt det är att ta det där steget och börja äta. Hur jobbigt och skit och jävligt det än kan kännas. För jag lovar att livet med ätstörningar är värre än livet i kampen mot det friska. Det är underbart att helt spontant kunna stå och smygäta julgodis med sin bästa kontaktperson, skratta och ta två gånger vid julbordet. Vara mätt men ta en gång till för att vörtbrödet och laxen var så god och dricka flera glas julmust för att det är jul.

benen är till för att bära dig

bild (7)1

Mellan behandlingshemmet och busshållplatsen är det cirka en kilometer. Till affären likaså. Under flera månader som jag var ätstörningssjuk har jag inte fått gå den sträckan själv, utan överallt tvingats åka bil. Det har varit svårt och jobbigt, att bli så beroende av någon annan. Buss åker jag inte så mycket, men att inte få gå till affären själv när man är tjugotvå år är sorgligt och hemskt.

Idag skulle jag in till stan själv = ta bussen. Den friheten jag kände när jag fick gå en kilometer och ta vilken buss jag ville är fantastisk. Att liksom säga, hejdå personalen nu går jag. Vi ses senare. Att klara sig själv. Den lyckan och glädjen som slog i hjärtat när jag gick längs trottoaren kommer jag leva på ett tag. Att få gå till bussen kan vara en självklarhet för många, och egentligen för mig också. Men nu när jag har varit sjuk så har jag inte bara haft det jobbigt med ätstörningen, utan jag har också känt mig väldigt instängd. Att liksom inte få gå på en promenad eller köpa cigaretter närsomhelst. Behandlingshemmet har öppna dörrar, men när jag inte har fått gå ut som jag vill så har jag känt mig inlåst. Nu är jag fri. Och lycklig!

för vem kan glömma, att stjärnorna någon gång blir stenar

För första gången på sexton dagar har jag varit ledsen.
Gråtit och haft ont inombords.

Det började på ronden efter klockan åtta. Pratade med läkaren om det som har varit, det som är. Att min ätstörning är speciell. Inte som vanlig anorexia. Så många gånger det har hänt nu. Att jag slutar äta, för att sedan börja igen. Att jag i perioder är väldigt sjuk, för att sedan bli bra. Då jag ena dagen leker med döden för att nästa fika. När jag bestämmer mig för att börja äta, så går det bra. Precis som det går dåligt när jag slutar äta. Det är ingen vanlig anorexia, utan någon sjuk kombination av borderline och en ovanlig ätstörning. Trots att jag har levt med borderline i flera år nu förstår jag fortfarande inte ibland. Ännu svårare är det att beskriva. Men jag har personlighetsdrag, i samband med att jag har en personlighetsstörning, som är direkt livsfarliga för mig. Som när jag slutar att äta och dricka. Antagligen sker detta i perioder i en kombination av en personlighetsstörning och ätstörning. Och tyvärr, risken är stor, att detta inte var sista gången. Att jag har personlighetsdrag som gör att jag i perioder slutar äta för att sedan börja igen. Och varför det är så, måste jag ta reda på. För att kunna undvika att det fortsätter såhär år in och år ut.

Direkt efter ronden hade jag terapi där vi bland annat pratade om hur jag har varit under de senaste månaderna som jag har varit sjuk nu. Sedan jag bestämde mig, för sexton dagar sedan, att börja äta igen har vi inte riktigt pratat på behandlingshemmet om hur det var när jag var sjuk, men idag fick jag höra om hur jag var från personalens synvinkel. Att jag nästan gick in i ett psykotiskt tillstånd där jag var okontaktbar. Och jag minns det knappt. Som att jag har minnesluckor eller aldrig ens var medveten om vad som skedde. Jag var så inne i min egna värld, min sjuka värld bland borderline och ätstörningar. Och då jag var kraftigt uttorkad och hade stora näringsbrister så orkade hjärnan knappt tänka. Men jag försvann. Dag in och dag ut så var jag inte mig själv.

Att få höra nu i efterhand hur sjuk jag faktiskt var, gör ont. Det gör mig rädd och ledsen. Och idag, just idag, hatar jag min borderline. Vill skrika att nej, jag orkar inte leva med dig längre. Ikväll tänker jag låta mig vara ledsen och rädd. Jag ska gråta så mycket jag vill, för man behöver det ibland. Alla dagar kan inte vara bra, och ibland gör det ont. Men när jag vaknar imorgon så hoppas jag att det ska vara lite lättare att andas. Och framförallt hoppas jag så innerligt att jag ska hitta en väg i livet som gör min borderline kontrollerbar.

köpenhamn

Idag har jag haft en toppenmysig dag! Jag och behandlingshemmet gick upp tidigt och tog tåget till Köpenhamn. Vi har promenerat längs Strøget, shoppat, ätit massa gott, skrattat så himla mycket, försökt prata danska och slutligen varit inne på Tivolis julmarknad.

Flera gånger under dagen tänkte jag på hur jag skulle haft det idag om jag fortfarande var inne i svälten. För det första så hade jag varit fysiskt dålig och antagligen knappt orkat med den här dagen, och psykiskt skulle det heller inte varit bra. Jag hade inte kunnat njuta av all fika, av den goda pizzan som jag inte ens hade ätit, jag skulle hamnat i bråk med personalen och mest haft ångest över allting. Istället för allt det där så har jag bara haft roligt. Varit pigg och glad och fikat flera gånger om. Friskheten är verkligen tusen gånger bättre även att den innebär att jag går upp i vikt. Ibland får man välja. Att vara mager och ha ett skitliv eller må bra och sträva efter en normalvikt. Jag har valt men det vet ni ju redan. Och kära ni, jag menar såklart inte att det är det lättaste att bara välja sådär. Men det går faktiskt om man verkligen vill. Och att bestämma sig är en bra början!

framsteg och fika

fika

Idag har jag och mitt bästa team varit och firat genom en fika. Vi har firat att jag är tillbaka i livet, att jag äter, skrattar, ser framåt och mår bra. Jag har fått höra att jag ser friskare ut, är inte lika blek som när jag var inne i svälten. Dessutom är mitt träningsförbud borttaget och jag får nu ta en promenad ibland vilket är en enorm frihet då det innebär att jag får gå till affären själv! Hurra på det och på den goda kanelbullen jag precis åt!

det är mitt tillfrisknande

Jag visste att kommentarerna skulle komma. Att hur kan jag ha haft svåra ätstörningar? Hur kan det bli bra så fort? Hur kan jag äta på mcdonalds? Jag visste att människor, istället för att vara glada för min skull, skulle tycka att allt var väldigt konstigt. Egentligen klandrar jag ingen för det, men jag inser att det behövs ännu mer kunskap om ätstörningar i samhället.

Det går inte att säga, att alla med ätstörningar är på ett visst sätt. Att ingen som har ätstörningar klarar av att äta godis, fika eller mcdonalds. Man kan inte säga att ett tillfrisknande ska vara på ett visst sätt. Att man ska ha ångest i ett antal månader, att man ska klara av att äta vissa saker i en viss ordning. Eller att man ska må jävligt dåligt.

Mitt tillfrisknande kanske är annorlunda. Kanske hör det inte till vanligheterna att man fikar varje dag när man väl har bestämt sig för att bli frisk. Men för mig är detta bra. För det är mitt tillfrisknande, ingen annans. Och det går inte att säga vad som är rätt och fel. För mig är detta rätt. Och faktiskt, varför skulle jag inte göra det när jag kan? Det betyder inte att allt är bra, att jag aldrig har ångest. För jag har ångest och jag tvekar. Jag har ätstörda röster. Men jag lyssnar inte på dem, inte alls. Inte en enda sekund. Vad beror det på då? Jo, jag VILL bli frisk. Trots att jag ställdes inför ett ultimatum där jag i princip var tvungen att börja äta, så äter jag inte nu genom tvång. Jag äter för att jag vill, för att jag är hungrig och för att det är så förbannat gott. Jag har längtat, efter mat och godis. Och varför skulle jag inte äta det varje dag när min högsta önskan är att få bli fri?

Jag vill inte höra att detta är onormalt eller fel. Jag skiter faktiskt i vad som är normalt eller inte. Hur det brukar gå till. Mitt tillfrisknande ser ut såhär, och det är jag lycklig för. Och jag äter godis varje dag för att jag vill bli frisk. Ångest eller inte. Jag har bestämt mig för att aldrig mer lyssna på en ätstörd röst. Och när jag har bestämt mig, då blir det så. Onormalt? Kanske. Men men fan bryr sig?

Processed with VSCOcam with t1 preset

hej då, nu har jag valt!

Ibland får man välja. Ikväll fick jag göra det.
Jag fattar inte hur kroppen kan växa så mycket på kort tid. Jag inbillar mig inte, jag har verkligen gått upp i vikt. Kanske för att jag har fikat mycket och ätit choklad nästan varje dag.
Ja, kanske det kanske.
Men jag lever,
skrattar,
är lycklig.
Då får väl fan kroppen växa lite då. Jag får välja: ätstörningar, tvångsvård och ett helvete till liv men en smal kropp.
Eller:
lycka, ett värdigt liv och slutligen den förbannat läskiga normalvikten.
Valet är så enkelt.
Jag väljer livet. Säger hej då till mina taniga ben. Hej då för all jävla framtid.

Om det är jobbigt? Ja. Ja ja ja ja ja. Jävligt jobbigt. Just ikväll har jag inget bra svar på hur jag ska lära mig att tycka om den kropp som sakta växer fram, men jag vet att jag kommer hitta en lösning tillslut. För det gör jag alltid. Och förresten ska det bli sjukt gott med scones imorgon bitti som vi har på behandlingshemmet varannan helg. Jag har inte vågat äta det på länge. Men imorgon, då jävlar.

utmaning till max

20131204-131003.jpg
Idag fick jag bestämma lunch innan jag skulle med tåget och för att det är så jävla kul att utmana sig själv och banka ihjäl ätstörningen valde jag mcdonalds! Och jag vann. Varje dag vinner jag!

en vecka i frihet

En vecka har gått. Sedan allt var hemskt. Sedan jag bestämde mig.
Att nu ska jag bli fri.
Igen.

En vecka som har känts som ett år. För att livet i svält känns så långt borta. För att jag är lycklig.
Äter choklad och skrattar.
Pratat framtid och inser att det där jag drömmer om inte är så långt borta.
Konstigt och fantastiskt.

Att äta igen känns bra. Trots att jag är nojig över vikten och har alla magproblem som finns på samma gång. Men det är det värt. Och det går över. Det blir bättre.
Det blir alltid bättre.

Tack Jessica för att du bestämde dig,
började kämpa igen.
Det är trots allt det du är bäst på.

första advent och en underbar helg

förstaadventJag har haft en så himla mysig första advent. När mörkret började komma åkte vi in till Kristianstad och myste. Åt lussebullar i kylan och njöt av alla fina ljus. Nu på kvällen har vi adventsfikat här på behandlingshemmet med glögg, pepparkakor och ännu mer lussebullar.

Den här helgen har varit så bra. Tidigare har lördag & söndag varit mina värsta svältdagar. Framförallt söndagarna har varit jobbiga då jag fysiskt har mått dåligt. Varit så trött, matt och yr att jag inte har orkat någonting. Då jag levt i en svältdimma. Den här helgen har jag varit pigg och det var första helgen på flera månader. Och det känns så otroligt skönt och jag ångrar inte mitt beslut alls, inte ens lite. Jag är bara glad och lycklig för att jag äter igen, för att jag mår fysiskt bättre och för att jag njuter av livet.

kakfest i svartvitt

Idag har vi bakat på behandlingshemmet. Varje torsdag är det bakgrupp och då luktar det sådär gudomligt i köket. Fram tills den här veckan har jag bara avskytt det men idag var det riktigt mysigt. På kvällen har vi haft kakfest och ätit tills alla var helt flamsiga av allt socker. Jag skrattade så att jag knappt kunde andas, slog bort alla tankar på kalorier och älskade mitt liv för hur det är nu. Det känns som att jag har varit död i flera månader men nu återuppstått. SÅ underbart känns det att leva igen!

kakfest

svar på frågestunden – ätstörningen

Hur mycket har du gått ner i vikt ungefär sedan du fick bakslag? På hur många veckor har du gått ner dem kilona?
SVAR: Den enda frågan jag inte kommer svara på. Jag kommer inte prata vikt och BMI här då jag är hundra procent säker på att det inte komma hjälpa någon, utan bara trigga. Mitt svar blir att jag har gått ner tvåsiffrigt sedan sommaren och har ett BMI som säger undervikt.

När du började bli frisk i från dina ätstörningar, hur fick du hjälp? Hur lärde du dig att tycka om dig själv?
SVAR: Jag har varit sjuk i tre olika perioder. När jag blev sjuk första gången fick jag snabbt hjälp och blev inlagd på avd 336 – en sluten anorexi- och bulimiavdelning. Efter tretton veckor på den avdelningen blev jag inskriven på avd 339 som är en dagvårdsavdelning. På dessa två avdelningar fick jag hjälp med att börja äta igen, sluta träna, sluta kräkas, ångesthantering, sjukgymnastik och mycket mer. När jag blev helt utskriven från båda avdelningarna hade jag kommit upp i en bra vikt och kunde äta allt utan att få ångest. Men efter några månader utanför sjukhuset kom jag på den dumma idén att jag kunde äta utan matschema. Detta ledde till att jag snabbt började plocka bort mat och tillslut blev jag sjuk igen. Den här gången fick jag ingen hjälp alls från vården. Men då bestämde jag mig själv, mitt i anorexians helvete, att nu ska jag bli frisk. Jag plockade fram mitt matschema och åt utefter det. Månaderna gick, jag mådde bra, hade ingen ångest över mat, tyckte om min kropp och blev tillslut av med allt som hette ätstörningsdiagnos. Och så var jag frisk i nästan ett år, innan jag tyvärr trillade dit igen och där står jag ju nu, fast ändå inte riktigt då jag har bestämt mig för att vinna ännu en gång (: Att lära sig att tycka om sig själv är inte alltid det lättaste. Jag vet knappt hur jag gjorde, men jag tror att jag värdesatte att ha en kropp som fungerade. Den mådde bra och jag levde ett bättre liv – därför var jag också nöjd med min kropp som låg på en stabil normalvikt. Undervikt var detsamma som svält och helvete, därför ville jag inte tillbaka dit. I samma veva började jag ju också för första gången på många år göra någonting som jag verkligen brann för – välgörenhet i olika projekt. Det stärkte min självkänsla mycket och jag kände mig nöjd med vad jag åstadkom. När jag tänker på det så fattar jag inte att jag tappade bort mig själv och blev sjuk igen. Det känns så himla dumt då jag verkligen levde ett bra liv. Men det är ingen idé att gräma sig över vad som har hänt. Det är bättre att se framåt och jobba mot att få tillbaka det där som var så bra!

Vad får du för hjälp för din ätstörning i nuläget?
SVAR: På mitt behandlingshem pratar vi ju mycket om det. Om känslorna kring allt det som händer och varför jag ville skada mig själv på det sättet som jag har gjort nu. Det är nog viktigt att ta tag i grundproblemet, vad detta egentligen har handlat om. Efter kaoset i tisdags när jag var nära att bli tvångsomhändertagen har det hänt mycket med mig själv då jag äntligen har bestämt mig för att börja kämpa igen. Personalen kommer nu se till att jag äter tillräckliga portioner och mitt team finns alltid med mig och kämpar! Men just nu lever både jag och personalen och många andra i ett härligt lyckotillstånd :)

Jag undrar hur det går för dig i din kamp mot anorexin? Går det bättre? Klarar du av att äta någonting eller dricker du bara?
SVAR: Det är så JÄVLA skönt att kunna skriva: Det går bra. För det går bra. Tusen gånger bättre än hur det har varit. Jag äter mycket bättre portioner och dessutom känner jag mig lycklig. Självklart har jag ångest emellanåt och självklart är det ett inre krig inom mig då & då, men det är hanterbart. Och faktiskt så är jag lättad över att jag har bestämt mig för att äta, och för att jag äter. Och jag njuter av det för fan vad gott det är.

Varför använder du bara dina fysiska problem som en anledning till att du gick tillbaka till det som du känner till så väl – ätstörningen?
SVAR: Därför att jag tror att den största anledningen till varför jag blev sjuk igen just då, handlade om allt det som jag utsattes för i samband med leverutredningen. Jag vet såklart inte, och kommer antagligen aldrig få ett hundraprocentigt svar, men jag tror det jag tror! Att få fysiskt svårt att äta och omedvetet gå ner i vikt när man har haft anorexia tidigare tror jag är livsfarligt och nästan oundvikligt att inte påverkas psykiskt av det. Och sedan all stress, all oro inför cancerbeskedet, alla sjukhusbesök etc gjorde det ännu värre. Men nu är jag på rätt spår igen och faktiskt så känns det som det viktigaste, även om jag i terapin och tillsammans med personalen kommer behöva gå igenom allt det som har hänt, för att undvika återfall igen.

Jag undrar om du vet ”vad som hände” när du nu blev dålig igen? Var det leverproblemen som ”triggade” igång anorexin igen eller (vilket inte är helt ovanligt) var allting ”för bra” och du skrämdes av det så att du ”tog till” det som du känner till igen, det vill säga en sjukdom?
SVAR: Som jag skrev här ovanför ↑ så tror jag att mina fysiska problem triggade igång det psykiska. Jag tror att det kan vara en förklaring till varför jag blev sjuk just då i alla fall. Det jag känner mig säker på, det är att allting inte var för bra och att jag blev rädd. För jag var världens lyckligaste tjej och det sista jag ville var att få psykiska problem igen. Som sagt, det är vad jag tror och något hundraprocentigt svar får vi nog aldrig. Det kan dessutom varit många faktorer som spelade in i varför det blev som det blev. Men nu känner jag mig bara så glad och hoppfull att jag inte vill titta bakåt mer, utan se framåt och fortsätta där jag var!

mitt nya liv

Det har varit en bra dag. Ångestpåslag emellanåt men jag har levt i ett euforiskt lyckotillstånd. Trots att vägen är lång så har jag ändå från och med nu fått tillbaka mitt liv! För första gången på flera månader har jag velat och orkat se framåt.

Att äta den där äggmackan till frukost som jag längtat efter var helt underbart. Att personalen har slängt min ätstörningsmüsli är så rätt. Att jag har kunnat äta knäckebröd med smör till maten, både lunchen och middagen är ren lycka. Att jag nu ska in i duschen, ta på mig onepiecen, titta på bästa Känn igen sorg och äta choklad känns som världens bästa onsdagskväll. Jag är lycklig! Och tack & puss för alla fina ord.

Processed with VSCOcam with t1 presetSOM JAG LÄNGTAT EFTER DIG!

när en dag är sämst och bäst

Jag har världens bästa nyhet till er. Men vi tar det från början.

Idag var det hemskt. Så hemskt att hjärtat drog ihop sig och tårarna gjorde det svårt att andas. Min bästa kontaktperson och bästa terapeut hade ett allvarligt möte med mig. När de sa att de inte tänkte se på längre, så menade dem det. Det var inte längre ett hot, utan verklighet. Jag hamnade i situationen där jag hade två val. Antingen så stannar jag på behandlingshemmet och börjar samarbeta, eller så händer det där som absolut ingen vill. Idag var jag bara sekunder ifrån att bli tvångsomhändertagen och bli skickad till Göteborg och en slutenvårdsavdelning. Jag fick höra att min kropp tog så stor skada av undervikten och svälten, att jag var i riktigt dåligt skick nu. Trots att en del av mig förstod vad som höll på att hända, så fattade jag inte. Jag sa bara om och om igen att jag inte tänkte äta mer.

Sedan låg jag i min säng och insåg. Att jag har en jävla chans i mitt liv att förändra detta nu, annars hamnar jag väldigt snart under tvångsvård. Och är det så man vill ha sitt liv, om man har chansen att välja? För faktiskt så har jag det. Jag har chansen att stanna på behandlingshemmet med mitt bästa team, där jag är trygg. Äta mer måste jag börja göra ändå. Och gå upp i vikt är också någonting jag inte kan välja bort. För om jag inte gör det här, så gör jag det på en slutenvårdsavdelning i Göteborg med ett LPT på mig. Jag insåg att det är dags att börja kämpa nu. Att jag måste sluta ljuga för mig själv och inse att det bara är JAG JAG JAG som kan se till att JAG blir frisk. Ingen annan.

Resan som väntar kommer bli jobbigt. Fy fan vad jag kommer gråta av ångest. Men jag vet att det kommer bli bättre med tiden, att det gör som ondast i början. Min resa mot ett friskt liv (igen), den börjar här. Tisdagen den tjugosjätte november. Det har bara gått några timmar sedan jag tog mitt beslut men jag har redan hunnit äta en bättre måltid än på länge, tagit bort alla kalori- och träningsappar, smsat mitt bästa team, fått fina svar och ringt mamma som blev så glad. Nu kan det bara bli bättre.

inför jul

En månad kvar och högtider är ingenting jag tycker om. Men inför den här julen är allt blandat. Jag längtar så mycket att jag håller på att spricka och jag är så orolig att jag inte kan sova på nätterna. Jag är rädd för julbordet, så jävla rädd att jag tänker på det flera timmar om dagen. Men jag vet att det kommer gå bra när det väl är dags. Jag kommer klara det!

Anledningen till att jag längtar så mycket efter jul är att jag ska få permission och få träffa min familj! ÄNTLIGEN! Tänk att jag inte har varit hemma på ett långt halvår. Egentligen tänkte jag stanna hemma hela julveckan, men det verkar inte som att jag får det för behandlingshemmet så det kanske bara blir en kort permis, men det är bättre än inget! Tycker ni om julen och har ni några bra tips på hur man ska hantera all julmat i samband med ätstörningar och ångest?

2

En bild från en underbar kväll på Lisebergs julmarknad. Jag var där med min älskade vän Sara 2011. Då var vi inlagda på avdelning 336 men fick några timmars permis för att mysa på Liseberg. Vi var så himla bra då och åt pepparkakor, drack varm choklad och köpte plopp som vi åt UTÖVER matschemat! Jag kan lova er att vi var stolta när vi kom tillbaka till sjukhuset och avdelningen på kvällen! Saknar min vän så att det gör ont.

den tyngsta biten

Det som gör mest ont för mig just nu, det är inte ångesten. Inte tvångstankarna, viktfobin, rösterna, bråken eller lögnerna. Det är att jag känner mig så utanför. Mat är så otroligt socialt, och när man inte kan äta som man vill eller vad som anses vara ”normalt” så hamnar man utanför. Att titta på när andra fikar ihop, pratar och skrattar. Att dricka te när det är filmkväll med chips och dipp. Det är just det som gör mig ledsen ikväll.

min vecka

Den här veckan har verkligen varit upp & ner och upp & ner. Jag har skrattat och skrikit om vartannat, gråtit och tappat humöret tusen gånger. Den här veckan har både jag och ätstörningen vunnit. I onsdags vann jag i alla fall då jag vågade äta en hamburgare i ett badhus. Idag har jag tagit en del prover som visade att jag har stora vitaminbrister. Annars händer det inte så mycket här. Det är bråk och tjafs om mat och varje dag går jag runt i min bubbla och längtar efter framtiden som känns väldigt långt borta. Men trots att det känns som att jag trampar runt på samma ställe hela tiden så har jag ändå kommit en bit framåt då det faktiskt går bättre med drickandet nu. Det gör också hela situationen mindre akut och den här veckan har varit helt fri från sjukhusbesök. TJOHEJ på det och på att det är helg nu!

vad jag vill bli fri från

Vad en ätstörning innebär är ju olika från person till person. Samma helvete som visar sig på olika sätt. Min sjukdomsperiod som jag är inne i nu ser lite annorlunda ut från tidigare gånger. Första gången hade jag problem med att jag kräktes, det gör jag inte nu. Andra perioden tränade jag hysteriskt mycket, det gör jag heller inte den här gången. Dock mest för att jag har träningsförbud och för att behandlingshemmet har hyfsad koll på mig.

Nedan kan ni läsa om vad som är kämpigast för mig just nu och vad jag längtar efter så förbannat mycket att bli fri från. Som jag sa igår, jag tror att den längtan är väldigt bra. Vad vill du bli fri från? (Tack för alla fina berättelser från föregående inlägg, vad just ni längtade efter att äta. När jag läste era ord så insåg jag att jag inte är ensam, och det är inte ni heller)

vad jag vill bli fri ifrån

vad jag längtar efter att äta

Jag tror att det är bra.
För mig är det i alla fall bra.
Att tänka på allt det där man skulle vilja äta. Som man längtar efter så mycket. Genom att göra det längtar jag också efter det friska. En stor del av livet handlar ju om att äta och fika. Att ha ätstörningsmonster i hjärnan är (tycker jag) som ett stort handikapp till livet. Därför tänker jag varje dag på allt det där jag längtar efter. Det hjälper mig framåt på vägen mot ett friskt liv. Vissa av sakerna nedan äter jag redan, men med stor ångest och inte alls i de mängder jag önskar. Imorgon ska ni få höra vad för saker jag längtar efter att bli frisk ifrån!

vad jag längtar efter att äta

”du verkar ju inte vilja ha någon hjälp”

Jag har fått lite kommentarer och påståenden kring inlägget jag skrev igår, och därför tänkte jag förklara lite mer. Jag erkänner. Jag tvekar hela tiden på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag längtar efter friheten men viktfobin, ångesten och tvångstankarna gör att jag tar fel beslut för ofta. Men kommentarerna har handlat om att jag borde ta emot den utökade hjälpen som mitt behandlingshem erbjuder. Och faktiskt är det fel, för den utökade hjälpen innebär att jag ska bli inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Och för mig är inte det hjälp – det är förvaring. I sju år har jag åkt in och ut på dessa avdelningar och aldrig, inte ens en enda gång, har jag fått hjälp där. Jag vet att jag får bättre stöd, bättre trygghet, bättre vård på behandlingshemmet. Därför vägrar jag att bli inlagd på sjukhus.

Däremot har jag pratat med mitt behandlingshem om att en ätstörningsenhet borde kontaktas. För ja, jag inser och tror att jag behöver mer specialiserad ätstörningsvård än vad mitt behandlingshem erbjuder. Men, det är också mitt behandlingshem som säger nej till detta. De anser att de själva jobbar så pass mycket med ätstörningar att det inte behövs. Hade jag blivit erbjuden en mer specialiserad ätstörningsvård så hade tagit emot den hjälpen, men trots att jag själv tar upp frågan så kommer vi ingen vart då mitt behandlingshem tycker att jag kan få vården här.

nej jag har inte dött…

Jag har bara haft det så förbannat jobbigt. Den senaste veckan har varit en av de mest kaosartade i hela mitt liv och jag kände att jag behövde en paus ifrån alla sociala medier.

Vi tar det från början. Min ätstörning har blivit väldigt allvarlig då jag i princip har slutat att dricka. Aldrig har jag känt mig lika vilsen och ensam i hela mitt liv. För hur förklarar man att man inte kan dricka på grund utav ångest och tvång? I en hel vecka har jag åkt fram och tillbaka mellan behandlingshemmet och psykakuten. Överallt har jag mött människor som inte vill eller kan hjälpa mig. Behandlingshemmet har inte kunnat hantera det och därför skickat mig till psykiatrin. Psykiatrin vill inte ta hand om det och skickar tillbaka mig till behandlingshemmet. Alla timmar på psykakuten har varit jobbiga. När läkarna har börjat prata om sond, dropp, intensiven och LPT har jag slutat att lyssna. För att jag inte orkar ta in det.

Ungefär där står jag nu. Jag har svårt att somna på kvällen för att jag är rädd för morgondagen. Att behandlingshemmet ska köra mig till sjukhuset igen. Det värsta är att jag inte har något val. Jag kommer aldrig frivilligt att åka till psykiatrin igen, men om jag inte följer med personalen när de säger åt mig så kommer de med tvång att få dit mig. Och då kan det bli polisen och hela helvetet och det är ju tusen gånger värre. Ibland gråter jag så att kudden blir alldeles blöt, och ibland är jag bara tom. Allting känns fruktansvärt overkligt och jag vill bara skaka om mig själv, förändra mig själv. Nu. Och inte sen. Ändå blir varje dag så svår.

ingen ska se mig gå ner mig

Flera gånger den här helgen har jag funderat på vad fan jag håller på med.
Om det är värt det.

I går skulle min kära älskade vän Sara ha kommit hit och hälsat på mig. I tisdags fick jag beskedet att det inte gick. För att jag var i för dåligt skick. Att få höra det gör mig ledsen. Jag förstår vad behandlingshemmets personal menar, men det gör ont i alla fall. För att jag saknar henne och för att jag aldrig ville bli för sjuk för mina vänner, hur dem än mår. Den här helgen har allt varit tröttsamt. För att jag har varit så orkeslös. Alla timmar som jag legat i sängen har jag funderat på mitt liv. Kroppen är uttorkad och hjärnan orkar inte tänka. Därför har jag gjort något bra. Jag har slutat smyga ut på mina promenader. Min sista var i onsdags, och efter den fattade jag, att nu måste jag sluta. En enda smygpromenad till hade inneburit vak. Är det jag? Ska mitt behandlingshem bli som en sluten psykiatrisk avdelning? Nej nej nej nej nej nej. Därför insåg jag att det är nu eller aldrig som det gäller. Det finns inget sen. Det här kommer ta tid, men ett första steg är att sluta smygträna när man faktiskt har fått träningsförbud. Sedan har jag utmanat mig också. Ätit bröd två gånger igår och två gånger idag. Bröd som har varit så fruktansvärt förbjudet. Det är så mycket jag vill förändra, så mycket jag vill bli frisk ifrån. Jag ska skriva en lista framöver som jag tänkte dela med er sen.

Jag är så trött på mitt velande. På min ångest. På min sjukdom. På allt. På mig själv. Jag är så förbannat jävla trött på att tänka på mat. Jag minns hur det var när jag mådde bra. Då jag gjorde vettiga saker varje dag. Då jag jobbade med olika projekt, drev jourmejlen och förändrade människors liv. Nu vandrar jag bara runt i min sjukdomsbubbla och ser inte längre än till nästa måltid. Jag önskar att jag fick tillbaka motivationen som jag hade augusti tjugohundratolv. Då jag sa hej då till anorexian och blev frisk på egen hand. Jag hade nog kunnat döda för att få tillbaka just den viljan.

ett fruktansvärt dygn

de senaste timmarna har varit extra svåra. jag har upplevt saker som varit så obehagliga att jag knappt orkar tänka på det. igår kväll var jag väldigt ledsen och hade många mörka tankar. min terapeut kom hit till behandlingshemmet och vi pratade och pratade. övervägde om vi skulle in till psykakuten eller inte. när vi till sist bestämmer oss för att jag ska stanna på behandlingshemmet så får jag en blackout. jag minns det knappt, men jag lämnar behandlingshemmet sent på kvällen och bara går eller springer utan att veta vad jag gör. jag minns inte att detta har hänt, men min terapeut har berättat att hon plötsligt inte hittade mig och körde då iväg med bilen för att leta. då går jag bara där på vägen, utan att förstå vad som händer. när hon hittar mig sätter hon mig i bilen och kör mig till psykiatrin på sjukhuset. där sitter jag sen i kanske en timme, men helt plötsligt förändras jag. jag börjar förstå vart jag är, vad som händer. i bilen på väg till sjukhuset var jag helt borta, svarade inte på tilltal och var apatisk. så på psykakuten börjar jag bli mig själv igen och fick då åka hem på egen begäran.

idag känns allt som en dröm. vi försöker förstå vad som har hänt, och antagligen har jag fått en blackout på grund utav mycket ångest och stress sista tiden, och så har ju inte hjärnan fått tillräckligt med näring heller. idag har vi haft möte och det gjorde ont. det gör ont. jag har nu fått hot om att få vak på mig och dessutom hot om att hamna på en ätstörningsavdelning om inte situationen förändras snart. jag har fått svara på jobbiga frågor om självmordstankar och självskadetankar. jag har sovit från och till hela dagen, bråkat, varit ledsen, haft ångest, höjt flera medicindoser.

jag står i mitten av alltihopa och önskar att jag kunde sluta vela. att jag kunde välja livet. nu. men jag är så rädd för att gå emot det sjuka, så rädd för att jag ska gå upp i vikt att jag står kvar och velar. men en dag kommer jag att bestämma mig, för att jag vill – eller för att jag måste.

och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften

Processed with VSCOcam

varje dag ser nästan likadan ut. därför är det tyst. för att jag inte vill skriva om min ångest varje dag. men jag är rädd. för hur det här ska sluta. för att jag inte kan se utanför min ätstörningsbubbla. jag hatar mig själv för hur jag beter mig, för hur dagarna är. jag vet att man inte väljer ätstörningar, men ändå lägger jag skulden på mig själv. för hur jag ljuger, fuskar, smygtränar. för att jag inte lyssnar, inte fattar.

idag har behandlingshemmets föreståndare pratat med mig. frågat om jag vill till psykiatrin och träffa en läkare. nej tack. verkligen nej. tänk om de låser in mig igen. därför stannar jag på behandlingshemmet och väntar tills ronden som är nästa vecka. imorgon ska jag ha möte, igen. diskutera hur vi ska gå vidare. vi måste gå vidare. jag måste gå vidare. ingen annan än du själv kan se till att bli frisk. och det suger, för just nu orkar inte jag gå emot kriget som är inom mig. jag känner mig fängslad i min egen kropp och sjukdom, och jag känner mig fången på behandlingshemmet då jag inte får gå ut ensam. varje dag ställer jag mig frågan, vad fan är det här för liv? inget liv alls. ändå klarar jag inte av att bryta det just nu, hur gärna jag än skulle vilja. jag har klarat det här förut, och innerst inne så vet jag att om jag bara vill så kan jag igen. men jag är så velig, tvekar och tvivlar varje sekund. jag vill bli frisk, men jag vill gå ner i vikt. och de där två faktorerna går inte ihop och ändå går jag och väntar på dagen då jag ska kunna få båda delarna. rätt så patetiskt va?

jag hoppas att ni har det bra. imorgon tänkte jag ge er en uppdatering på hur det går med min fysiska hälsa då det var längesedan jag skrev om leverutredningen. kram kram kram! ♥

ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer

vissa dagar bara går utan att jag minns. vad som händer. vad som känns.
andra dagar ättsar sig fast på näthinnan.
idag är en sån dag.
då jag har bråkat med en av de viktigaste personerna i mitt liv. när vi tjafsar, är oense om allt. när han bara vill hjälpa mig så förbannat mycket men då jag är för dum för att förstå. för fast i ätstörningen för att se.
och ingenting i hela världen gör lika ont.
som när jag förstår att en av de viktigaste relationerna i mitt liv har förändrats.
när ingenting är som förr.

ibland är jag helt värdelös på att kämpa. för att ångesten tar över. för att rösterna är så starka.
det absolut värsta med ätstörningar är lögnerna. när jag offrar hela mitt liv på att försvara mig. förminska problemet. ena sekunden tror jag att jag förstår. i nästa är jag inte ens sjuk. när det är fel på alla andra utom mig själv.

livet känns så långt borta. alla planer, drömmar.
hela jag.
känns så långt borta.
men det är känslor.
och inte detsamma som sanning.

recension – ibland finns det inga enkla svar

som jag avslöjade här för ett par veckor sedan har jag fått äran att läsa boken ”ibland finns det inga enkla svar – en bok om självskadebeteende och ätstörningar”. boken är en del av projektet ego nova som drivs av SHEDO. HÄR kan du nu beställa boken gratis (frakt 24 kronor). idag är det första recensionsdagen och nu ska ni äntligen få höra om mina tankar kring boken.

författarna conny allaskog och anna åkesson skriver i sin inledning, ”som titeln antyder kommer man inte att hitta några absoluta sanningar i den här boken. vår förhoppning är istället att man ska kunna känna igen sig, eller kanske upptäcka hur olika liknande erfarenheter kan upplevas. att man ska hitta nya perspektiv och lösningar genom att läsa om hur andra har tänkt. vi önskar också att fler ska våga prata om ätstörningar i fikarummet och att färre vänder bort blicken när de ser någon med ärr på armarna. framför allt önskar vi att fler får veta att varken ätstörningar, självskador eller annan psykisk ohälsa varar för alltid. den som en gång varit sjuk kan bli frisk.”

en bättre önskan finns egentligen inte, och jag är säker på att boken kommer förändra flera människors syn på denna typen av problem. boken är lättläst och man får följa med i många människors liv. drabbade, sjuka, anhöriga, barn till förälder med psykisk ohälsa, skolsköterskor, psykologer, lärare. att få läsa om dessa olika perspektiv på problemen skapar förståelse och hopp. jag tror att de allra flesta känner igen sig på något sätt, för att möta psykisk ohälsa i samhället händer det flesta någon gång i livet. boken lyfter också upp olika grader av självskadebeteende och ätstörningar och trots att jag förstod det innan, så känns det skönt att fler resonerar som jag. att alla inte är ”berny pålsson-material”. att alla inte har varit inlagda, att alla inte äter mediciner, att alla inte måste sy ihop sina självskador, att alla med ätstörningar inte måste sondas. man kan må precis lika dåligt i alla fall, och detta är viktigt att ta upp i samhället. för i media tas ofta bara de sjukaste upp, men gruppen som lider av lindrigare självskadebeteenden och ätstörningar måste lyftas.

jag tror att många vill hitta en förklaring till varför man drabbas av psykisk ohälsa, och i början av boken tas detta upp. att det inte alltid finns en anledning. ibland är det så frustrerande att inte hitta en förklaring, men det är också viktigt att prata om det och försöka acceptera – vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, när som helst. samma intervjuperson pratar också om att hon inte visste varför hon skadade sig själv, en annan viktig aspekt. ”för mig var det aldrig ett sätt att söka uppmärksamhet, eller som ett sätt att straffa mig själv, eller att dö. egentligen visste jag nog inte själv varför jag gjorde det, och egentligen vet jag inte nu heller.” jag tror att det är många fler än jag och intervjupersonen som känner igen sig i detta. men förutom den där ovissheten som många kan känna, så beskrivs också flera möjliga teorier till varför vissa drabbas av ätstörningar eller självskadebeteenden och vad ett självskadebeteende egentligen är.

jag själv har lärt mig mycket på boken då den har fått mig att reflektera över situationer som jag kommer kunna dra nytta av i bland annat min jourmejl. en intressant sak i boken som har fått mig att tänka ordentligt handlar om försäkringar. jag vill alltid kunna säga att det kommer bli bra tillslut. och jag känner mig säker på det, för allt kan faktiskt bli bra. men enligt en psykolog som intervjuas i boken ska man vara försiktig med att ge försäkringar om att allt kommer bli bra då det inte är så hjälpsamt. dels för att man genom forskning vet att försäkringar förstärker ångest och dels för att man väldigt sällan kan ge försäkringar i livet. enligt intervjupersonen är det bättre att sända ut ett budskap som säger att det är okej att må dåligt och att det för det mesta går över. jag kommer antagligen inte förändra min syn på att allt kommer bli bra, men det är nyttigt att tänka till och reflektera över detta.

motivation är något återkommande i livet. vissa är omotiverade till skolan, sitt jobb, handbollsträningen eller liknande. och så kan man vara omotiverad i en behandling. enligt en terapeut som är en av intervjupersonerna i boken så är det få grupper som är lika ovilliga att göra något åt sina problem som ätstörningspatienter. att hjälpa någon som inte vill är svårt, men det är viktigt att skilja på att vilja ha hjälp och att vara motiverad. att vara osäker inför en behandling eller en framtid utan en ätstörning är egentligen naturligt, och inte detsamma som att inte vilja ha hjälp. när man blir frisk från ätstörningar skapar man en ny identitet, en frisk identitet, och det kan vara både läskigt och kännas ensamt. (men jag lovar att det är värt det). samma intervjuperson berättar också ”det är min innersta övertygelse att man kan bli frisk. de allra flesta klarar det. sedan tycker jag att man ska skilja på hårda, krävande ätstörningstankar som bygger på rädsla och som sätter upp regler för vad man inte får äta, och vanliga tankar som handlar om vad man vill och behöver äta. sådana tankar behöver alla ha”.

förutom det jag tidigare har nämnt tar även boken upp situationer som att man som drabbad inte vågar lämna sitt självdestruktiva beteende, att det kan bli farligt när anhöriga/vuxna tror att ett barns problem är ”vanliga” tonårstankar, att rädsla är en stor anledning till varför anhöriga kan bli arga när någon mår dåligt eller självskadar, hur viktigt det är att våga prata om ätstörningar och självskadebeteenden i klassrummen och att det är vanligt att känna att man alltid kommer må dåligt när man har det jobbigt.

sammanfattningsvis vill jag ge mycket beröm till boken och jag tycker att författarna har lyckats med sina mål. boken ger hopp och skapar bra förståelse kring ätstörningar och självskadebeteenden, mycket för att man får höra flera olika berättelser och perspektiv på problemen. min förhoppning är att många människor kommer läsa boken och sprida kunskapen vidare. tillsammans kan vi förändra samhällets syn på psykisk ohälsa!

till sist vill jag dela med mig utav två citat från boken.

 ” det är trots allt en hoppfull bild man kan förmedla. de allra flesta som skadar sig när de är unga gör inte det i vuxen ålder. det gäller även för de som skadar sig ganska mycket. en del hittar själv sin egen väg till en bättre tillvaro och vi vet att många får bra professionell hjälp”

”bara för att man mår dåligt just nu, betyder det inte att livet kommer fortsätta så”

mammabesök och ångest

fikaigår kom världens bästa mamma till skåne. jag mötte henne i lund och hela dagen gick vi i affärer, shoppade, fikade och åt, pratade och myste. sen har hon sovit över här och idag åkte vi till kristianstad. att ha mamma här har verkligen varit mysigt, men jag har inte mått så bra. många prövningar och utmaningar med både fika och restaurangmat. idag har jag haft fruktansvärd ångest så mamma åkte tillbaka till göteborg tidigare än vad vi hade tänkt. jag åkte tillbaka till behandlingshemmet och har pratat ordentligt med min kontaktperson.

nu är jag mest trött efter den här kämpiga veckan. det gör ont och det är svårt. jag förstår nog fortfarande inte allt som har hänt de senaste dagarna. nu har min kontaktperson och min terapeut gått på helgledighet och det känns fruktansvärt vemodigt. de har varit helt fantastiska den här veckan! men jag vet, att de tänker på mig och finns med mig ändå. jag ser inte framemot vägen jag har framför mig, men när jag kommit ut på andra sidan så kommer jag vara lycklig för att jag gick den. och kära ni, tack för allt pepp.

hej jag lever

tre dagar som har känts som fyra långa år. idag berättade jag för första gången för någon utanför behandlingshemmet vad som har hänt under dessa dagar. jag har inte orkat skriva här. jag har varit i chock och haft ångest nästan hela tiden.

det började i måndags då jag satt på golvet i mitt rum och grät tillsammans med behandlingshemmet föreståndare. i måndags hade jag varit friskförklarad från anorexian i trehundrafyrtio dagar. i måndags fick jag en ätstörningsdiagnos igen. jag tvingades möta vågen. jag kommer inte prata bmi och vikt här, men jag hade gått ner skrämmande mycket under kort tid. gick från stabil normalvikt till undervikt. och det gick så fort, så fort att jag inte har fattat.

sedan blev det tisdag och en och en halv timmes möte med min terapeut och kontaktperson. personalen ville inte se en likblek tjej längre. saker har förändrats. jag måste äta sex gånger om dagen och har fått träningsförbud. jag får inte ens ta en promenad. varje förbannade måltid sedan klockan tio igår har varit så jobbig. jag har gråtit, haft fruktansvärd ångest, varit rastlös. lyssnat på håkan mellan alla tårar. pratat pratat och pratat med personalen. jag har känt att jag vill ge upp. att det inte kommer gå. att det här kommer bli så mycket jobbigare än vad jag orkar gå igenom. jag hatat och varit arg på allt och alla.

nu har jag väl på något sätt börjat förstå i alla fall. och trots att det faktiskt helt ärligt känns otroligt skit och jobbigt, så har jag i alla fall börjat vandra åt rätt håll igen. att börja äta regelbundet efter mycket svält är kämpigt. jag har lite samma känslor som när jag blev inlagd på anorexiaavdelningen. att det känns som att jag inte gör något annat än att äta. men mat är enda sättet att bli frisk. och trots att jag har så mycket ångest varje dag att det känns som att jag kommer dö så är det faktiskt precis så som personalen sa till mig. att äta är att inte dö.

den här veckan har varit som ett vakuum. allt i mitt liv har tagit paus. det måste få vara så nu. jag måste fokusera på att äta, stå ut med ångesten, ta hand om mig själv. ni ska få följa med i min kamp, men just nu är allt så nytt, kämpigt och läskigt att jag inte orkar tänka på vad jag ska skriva här och inte. nej, nu är det överlevnad som gäller. och fan tack för att jag har min bästa kontaktperson och min terapeut. som pratar med mig, kramar mig, sitter med mig, ber mig kämpa, tar hand om tårarna, löser sudoku med mig, spelar kort. jag är glad för att jag får hjälp. och det kommer bli bra. jag har klarat det här förut. men det kommer vara svårt och jobbigt. bara en sån sak att jag gick från att vara fri till väldigt begränsad är en stor omställning. nu vet kära ni varför jag kanske försvinner ibland. för att jag kämpar på eget håll. för att överleva. för att jag har det svårt nu, svårare än på länge. men jag kommer aldrig tappa hoppet om att det ska bli bra igen. och vet ni? egentligen längtar jag så förbannat mycket efter att kunna äta spontant igen. kunna fika och äta godis utan ångest. att ha ätstörningar är helvetet, men himlen är när man blir fri. tack till er som fortsätter kämpa vid min sida ♥

att våga försöka igen

nu var det hundra år sedan ni fick ett videoinlägg – så det var på tiden tyckte jag! idag pratar jag om att våga försöka igen när det inte blev som man ville.

[videofyme id=”3700383″ class=”aligncenter”]

för att

bulle

för att det är kanelbullensdag. för att jag innerst inne vill bli frisk. igen. jag är rädd och har i ett dygn bråkat med mig själv. ska jag eller ska jag inte. men jag ska. för jag ska bli fri. för att det är fredag. för att livet är värd det. för att kampen är den enda rätta vägen. för att jag är stark. och framförallt – för att det är gott.

ullared!

idag har jag gått upp klockan fyra, åkt bil i sex timmar, bränt fyra tusen spänn. men jag har haft en bra dag. en glad dag. jag är stolt för att jag lyckades äta en bra frukost för första gången på länge. mindre stolt över att jag inte klarade av att fika som jag hade bestämt mig för. men det som är så bra är att jag köpte flera påsar popcorn och choklad. det visar att jag är beredd på att fortsätta kämpa och utmana mig själv. tror det blir redan till helgen faktiskt. nu är jag så trött att ögonen svider och fötterna värker. imorgon har jag sovmorgon till nio och tack och lov för det (:

ullared

krismöte

när min bästa kontaktperson sa att han saknade vanliga jessica så grät jag. för att allt är som det är och för att jag också saknar henne.
så himla mycket.

i morse fick jag reda på att vi skulle ha möte. jag, min kontaktperson och min terapeut. de är oroliga. rädda. jag med. skräckslagen. trots att mötet gjorde ont i hela mig så blev jag också trygg. för att dem finns.
och för att de är beredda att vänta och kämpa. tills jag blir jag igen.

alla i personalen saknar den vanliga tjejen. de längtar efter henne. jag hoppas hon kommer tillbaka snart. för just nu är det bara krig inom mig. hela jävla tiden. vid varje måltid och all tid däremellan. ätstörningar är skit.

imorgon blir det nytt möte.

sårbarheter

Jag tänker nästan aldrig på min hjärnsjukdom epilepsi. Jag gjorde det inte förr i alla fall. Men på de senaste terapisamtalen börjar vi ta upp ämnet då jag hamnar tillbaka i samma mönster som då. När jag fick epilepsi gick jag igenom en väldigt jobbig tid, men de vet många av er redan sedan tidigare. Det värsta, förutom att läkarna trodde att jag hade en hjärntumör, var nog ovissheten. Hur ska detta påverka mitt liv? Jag visste inte, läkarna visste inte. Det skulle kunna gå bra. Kanske skulle vi hitta en medicin. Eller så skulle jag kunna få svåra anfall varje dag och ha svårt att klara mig själv. Som ett handikapp. Den ovissheten gjorde mig panikslagen. Ledsen. Förbannat rädd. Jag kunde inte påverka det, utan tvingades leva på ett hopp. Då slutade jag att äta. För att ha kontroll över en jävligt okontrollerad situation.

Samma sak hände ju egentligen nu med min lever. Att vänta på ett cancerbesked, ha dåliga levervärden och stå ut med en förbannad ovisshet gjorde mig rädd. Jag tappade kontrollen över mitt liv. Igen. Jag har hittat en sårbar punkt i mitt liv, någonting som jag måste ha med mig i framtiden. En av mina sårbarheter är när saker blir oroliga, när livet blir okontrollerbart. Då slutar jag äta, för att få kontroll över någonting.

Att veta om sina sårbarheter är viktigt, för det gör att man kan bli vaksam på i vilka situationer det är lätt att drabbas av bakslag. Genom att vara medveten om detta gör att man kan försöka agera annorlunda när situationerna dyker upp. Jag själv måste till exempel hitta något annat sätt att få kontroll istället för att sluta äta. För i framtiden kommer jag garanterat hamna i okontrollerade situationer, och för att undvika att drabbas av ätstörningar varje gång så måste jag hitta ett annat sätt att hantera det. Än har jag ingen aning om hur jag ska göra, men tillsammans med min terapeut och i min behandling så hoppas jag att jag kommer hitta en lösning, ett svar, ett sätt. Men genom att förstå varför har man redan kommit långt. Att fundera på ens sårbarheter eller svaga punkter kan därför vara bra. Ett sätt att bli medveten och rustad inför livets svårigheter.

ep

Från en av alla sjukhusgånger i samband med epilepsin.

den friska jag

Den sista tiden har jag sagt mycket utefter ätstörningstankarna. Jag har svarat på frågor genom rösterna. Inte hittat den friska Jessica. Inte gjort val genom henne. Men idag så sa jag någonting, helt ärligt, helt spontant. Någonting som kom från hjärtat och hjärnan, någonting som var friskt.

”i december ska vi dricka glögg och äta lussebullar”

Tack för att du kom tillbaka, friska Jessica. För en sekund, men ett stort framsteg. För just det där är riktiga jag, hon som vill fika. Jag och min terapeut tittade på varandra när jag sa meningen vid middagsbordet. Vi skrattade och ren glädje syntes i hennes ögon. Och i mina också.

Det kommer inte lösa sig imorgon. Kanske inte nästa månad heller. Men för varje mening, varje ord som är ärligt och friskt så känner jag, att det kommer bli bra tillslut. Jag kommer ta mig upp igen. Igår ville jag bara gråta för att det kändes så fruktansvärt hopplöst. Nu kan jag le lite grann. För att det friska visade sig idag. Det var längesedan.

hur frisk kan man bli?

När jag var inlagd på avd 336 så trodde jag aldrig att jag skulle kunna äta igen. Bli frisk. Njuta av mat. Det kändes som att hela världen sa till mig att visst skulle jag kunna äta. Men tankarna skulle alltid finnas kvar.

Jag hatade dem orden och därför bestämde jag mig att det inte var sant. Man kunde visst bli fri från tankarna. Så fri att man inte märkte att man hade varit sjuk. Den sanningen, det hoppet, har jag alltid stått fast vid. Och jag bevisade att det faktiskt gick. För jag blev lika frisk som jag var innan jag fick anorexia. Jag kunde äta som att jag aldrig hade varit sjuk.

Sedan föll jag. Igen. Och fan, igen. Den sista tiden har jag och min terapeut pratat mycket om det här. Hur frisk man egentligen kan bli. Om och om igen så får jag höra från alla möjliga olika håll, att visst kan du bli fri. Men tankarna kommer finnas kvar. Min terapeut förklarar det som med en nykter alkoholist. Men jag vägrar lyssna. Jag vägrar sluta tro på min sanning, min önskan, mitt hopp. Men jag tvivlar mer nu än vad jag gjorde innan. För alla som känner mig, och säkert ni också, visste hur frisk jag var. Både från ätstörningar, självskadebeteendet, borderline och depressionen. Jag funderar på om en människa med ett instabilt psyke kan bli mer frisk än vad jag var? Knappast. Och då gör det ont i mig. För om jag var så frisk, men ändå föll tillbaka till det sjuka så förbannat fort – hur jävla frisk måste man vara då?

Jag vägrar bli någon ”nykter alkoholist”. Jag vet att hela jag är svart-vit. Att det inte finns någon gråzon i mitt liv. Allt eller inget. Och jag vägrar kämpa om jag inte kan bli fri från tankarna. Fri på riktigt. Jag vill inte leva annars. Tack och lov så tror jag fortfarande på det där, att man visst kan bli helt helt helt fri. Och därför kommer jag leva vidare. För att jag hoppas och önskar så starkt. Jag tvivlar dock mer just nu. Tredje jävla gången jag ramlade in i ätstörningsträsket. Så frisk varje gång och ändå blir det såhär. Jag tvivlar och är rädd för att min önskan inte finns. Men innan det är motbevisat tänker jag leva på mitt hopp. Mitt hopp som säger, att man kan bli fri. På riktigt fri. Få en lika sund relation till mat som innan man fick ätstörningar. Och stanna där. För evigt.

det blir vår och det blir sommar men här vilar en förbannelse av höst

Ibland är jag så fruktansvärt rädd. Så arg. Ledsen. På allt. På mig själv. På livet. Så arg på hur fel jag har haft och hur svag jag har varit. Ibland hamnar jag i bråk med personalen på behandlingshemmet. Mest för att de överdriver och för att de känns som att de skuldbelägger mig. Som att jag valde att bli sjuk igen. Ibland känns det som att vi och jag har kört fast. Som att vi stampar vid en återvändsgränd men är för trötta för att vända om och välja en annan väg. 

Processed with VSCOcam with t1 preset

Därför står vi kvar, tjafsar och är oense. De senaste nio dagarna har jag fått höra hemska saker. Sanna ord och en stor överdrift. Jag har sagt saker som jag inte ens kommer ihåg. Det är precis som att jag svarar på meningar utefter vad ätstörningsrösterna säger i huvudet. Och sedan har jag glömt vad jag har sagt. Jag har fått höra att jag kommer dö om jag fortsätter såhär, att personalen inte litar på mig, att jag kommer få tvångsvårdas om allt fortsätter, att jag har dålig sjukdomsinsikt och att jag försvarar mig som en drogmissbrukare. Jag har fått frågan ”Varför gör du såhär Jessica?” För att jag är rädd. Och trött. På det här. På att ramla igen. Ändå känns det som en enkel väg. En flykt och en falsk känsla av trygghet.

Trots att det känns hopplöst ibland. Trots allt det där, så vet jag. Att det går. Att det aldrig är försent. Att man alltid kan förändra sitt liv. Jag ska förändra mitt, ta mig upp igen. Andas och skratta. Ta mig precis dit jag vill. Jag kommer klara det, och den dagen jag skrivs ut från behandlingshemmet, hur många år det än är kvar här, så kommer jag må bra. Skratta och gråta av lycka. Lämna sjukdomar bakom mig. Börja leva. Jag längtar och kommer aldrig tappa hoppet om att den dagen finns. Då jag blir frisk. En gång för alla.

ego nova

Som de flesta av er vet så är jag bloggredaktör för föreningen SHEDO (Self harm and eating disorder organisation). SHEDO jobbar nu med ett informationsprojekt vid namn Ego Nova. Syftet med projektet är att öka kunskaperna om självskadebeteende och dubbelproblematiken självskadebeteende/ätstörningsproblematik samt minska fördomar och lyfta fram berättelser som visar att det går att bli frisk. Under projekttiden kommer bland annat två dokumentärfilmer spelar in samt att en bok kommer lanseras den nionde oktober, Ibland finns det inga enkla svar – en bok om självskadebeteende och ätstörningar.

För ett tag sedan fick jag ett mejl som gjorde mig otroligt glad. Jag fick höra av SHEDO att dem som jobbar med projektet Ego Nova ser mig som ett av få ansikten utåt när det gäller psykisk ohälsa och skulle tycka att det vore en ära om jag ville läsa boken och skriva en recension på bloggen. Jag tror att de flesta av er förstår att jag självklart sa ja, så nu har jag fått boken och framöver kommer jag jobba med detta. Recensionen kommer ut den 15 oktober – så håll utkik! Tillsvidare kan ni läsa mer om Ego Nova HÄR.

Processed with VSCOcam with f2 preset

ingen tumör och ätstört kaos

Jag har längtat efter den här dagen. Då jag kan säga till er, jag har inte cancer. Vi kommer heller inte så mycket längre med utredningen. Läkaren misstänker nu att jag kan ligga i riskzonen för att få en leversjukdom (läkaren har hittat detta genom leverprov). Det innebär alltså att jag i framtiden har en risk att få en leversjukdom och att jag eventuellt kommer behöva anpassa mig på vissa plan i livet för att minimera risken att bli sjuk. Men jag vet inte om det är så än då jag har ett sista blodprov att ta för att få svar på om det är så eller inte.

Förklaringen till mitt mående och mina levervärden kan också vara enkel. Levern kan ha påverkats av alla överdoser under åtta år. Den är inte förstörd, och den klarar sig, men den kan ha påverkats av det. Och det kan ta tid innan den är återställd. Mina symptom kan också handla om psykiska faktorer.

Nu börjar i alla fall utredningen gå mot sitt slut vilket känns skönt. Jag hade nog inte orkat med så många fler sjukhusbesök. Det tar för mycket på mitt psyke. Det som jag vet att jag har kvar är blodprover, ultraljud och så ska jag få träffa en hudläkare som ska göra en bedömning kring min (lever?)klåda. Om det visar sig att jag ligger i en riskzon att drabbas av en leversjukdom så får jag ta det då. Jobba med känslorna kring det och lära mig att anpassa mig för att minimera risken att bli sjuk.

Annars har den här dagen verkligen varit kämpig. Jag har haft allvarliga samtal med behandlingshemmets föreståndare och min kontaktperson. Jag har skrikit och gråtit, hatat, varit arg, haft ångest och känt mig så fruktansvärt uppgiven. Jag varken vill eller vågar se det, men enligt personalen har jag stora beteendeförändringar och svåra ätstörda problem. I min hjärna är det kaos. För ena sekunden förstår jag personalen och håller med om det, att jag äter för dåligt. I nästa så blir jag arg och försvarar mig. Jag har inga problem. Jag mår bra. Jag behöver inte eran hjälp.

Jag har det tufft nu. Fruktansvärt jobbigt. Är varken motiverad eller känner mig stark nog att gå emot och kämpa varje sekund. Därför fuskar jag och hoppas på att det löser sig av sig själv. Vilket det inte gör. Det vet jag. Men jag kommer tillbaka igen. Jag vet det. Jag har varit här så många gånger. Frisk sjuk frisk sjuk frisk sjuk. Nästa gång jag blir frisk måste jag hitta nåt sätt att stanna där. Förra gången jag blev frisk så var jag säker på att jag aldrig skulle bli sjuk igen. Nu är jag tillbaka i ätstörda vanor i alla fall. Jag hoppas verkligen att jag får tillbaka motivationen snart så att vägen tillbaka till det fria inte blir för lång. Men hur jävla lång den än blir så kommer jag att gå den. Jag ska vinna. Men just nu känner jag att nej fan jag orkar inte en gång till. Men. Vi klarar mer än vad vi tror.

Tack till er som hejar på mig. Som orkar stanna och som inte tappar hoppet även när En flicka som är stark är rätt så dålig på att kämpa. Förlåt för det. Jag tror att många av er känner till hur svårt det är att göra framsteg när man inte har så mycket motivation. Men en dag kommer det kännas bättre, bli lättare. Och att alltid vara motiverad i en behandling är knappast mänskligt. Ibland behöver även jag säga att jag inte orkar, att jag är rädd, att jag inte vågar, att jag inte vill.

bild (70)

hos dietisten

dietist2Idag har jag varit på sjukhuset och träffat en dietist. Sextio minuter som var bra, konstiga och jobbiga på samma gång. Jag vet inte om jag var där på grund utav leverproblemen eller ätstörningstankarna. Antagligen en kombination. Vi pratade ätstörningar, vikt, matintag. Jag fick berätta hur en vanlig dag såg ut, vad jag åt på ett ungefär. Hon såg ganska bekymrad ut. Hennes rekommendation var att jag skulle gå tillbaka till matschema och näringsdrycker. Nej sa jag. Verkligen nej. Behandlingshemmet ska inte bli avd 336. Jag vill inte att personalen ska be mig ta en potatis till. Jag vill inte att de ska stoppa mig om jag inte har ätit upp. Varför jag inte vill det beror nog på mycket. Framför allt så vill jag inte backa så många steg, jag är färdig med den typen av behandling. En anledning till att jag inte vill är för att ätstörda tankar inte vill. Och sedan blir det faktiskt nästintill omöjligt att genomföra det då jag fysiskt mår illa och har dålig aptit. Då är det för svårt att någon ska tvinga mig att äta. Dietisten förstod detta, verkligen. Som hon sa, vi sitter i ett enormt svår situation.

Tillslut valde jag att acceptera näringsdrycker i alla fall. En tänkte jag, tre tänkte sjukhuset. Men jag ska framförallt ta dessa istället för mellanmål. Att byta ut näringsdrycker mot lunch och middag är absolut förbjudet. Direkt efter att jag hade godkänt näringsdrycker ångrade jag mig. Fan ta vården som ska ta ifrån mig den lilla (falska) trygghet jag precis har hittat mitt i allt kaos. Men jag insåg vissa saker när jag pratade med dietisten. Att jag måste kämpa. Gå emot. Välja friska val. Att acceptera näringsdrycker var ett stort steg mot att bli fri igen. Dietisten frågade om jag var motiverad till att kämpa. Helt ärligt – nej. Men jag kommer försöka göra det i alla fall. Och tre gånger om dagen kommer i alla fall ätstörningshelvetet få sig en käftsmäll. Resten får jag ta i terapin. Trots att det känns tufft och overkligt att dra upp allt med ätstörningar igen så är jag glad för att jag får hjälp. Att vården den här gången inte bara tänker titta på som de varit så duktiga på andra gånger. Man måste inte alltid orka, vara motiverad till att kämpa emot varje sekund av sitt liv. Ibland behöver man vara ledsen och få lov att ha det jobbigt. Styrka är inte att aldrig falla, det är att alltid resa sig upp igen. Och jag kommer tillbaka. På riktigt. Jag kommer bli fri igen. Jag vet det, för jag har klarat det innan. Det hoppet kommer jag aldrig att tappa, inte ens när det gör riktigt ont inom mig.

allt för många gånger har du fallit in i gråt, skrikit och sagt att ingen annan kan förstå

bild (67)

Jag ville aldrig bli tjejen som tänker på mat och vikt. Aldrig och speciellt inte igen. Men vad fan skulle jag gjort? Min värld rasade. Jag sitter och väntar på ett cancerbesked. Sjukhus för ofta, oro, utredning, undersökningar, provtagningar, viktnedgång, illamående, trötthet. Hela min trygghet rubbades. Självklart kändes det lite tryggt, lite bra, att gå tillbaka till tankar som jag känner till. Känslor som jag känner igen. En falsk jävlig trygghet – ja. Men en trygghet. Jag ville bara få bort allt leverkaos för en stund. När jag istället kan tänka på mat och vikt så slipper jag tänka på cancer och sjukhus dygnet runt. Jag ville bara ha en ynka minut till att ha något tryggt. Något konkret att hålla fast vid, andas vid.

tankekrig

Igår hände det. Det där som inte varit på evigheter, det där jag nästan hade glömt bort. Då jag fick ett ångestpåslag utav mat, av att äta, av att njuta. Det som var förr men som blev nu. Hur ska jag beskriva alla känslor, alla tankar, allt kaos jag går igenom? Ska jag ens berätta, erkänna smärtan? Då jag får höra att det blir pizza till middag. Då jag glatt säger ja och kämpar med att få bort tankarna som skriker nej. Igår kväll frågade personalen, ”vet du hur du ska hantera detta?”. Ja, jag vet. Jag är tusen procent säker på vad som måste göras. Jag måste gå emot, kriga, slåss och kämpa hela tiden, varje måltid och tiden däremellan. För annars. Annars blir jag sjuk. Jag måste äta, jag måste sluta studera min kropp, jag måste säga till rösterna att nej, jag orkar inte, vill inte lyssna på er. Men visst är det svårt när jag sitter där vid matbordet. För mår jag illa fysiskt, eller är allt psykiskt? Har jag minskat aptit på grund utav levern, eller är det ätstörda tankar som försöker få plats?

Allt med cancerprat, sjukhus och dåliga levervärden får mig att tvivla och vändas upp och ner. Jag har hamnat i en fruktansvärd otrygghet. Och när det fysiskt blev problem med mat och vikt insåg väl fuckätstörningen att den kunde ta sig tillbaka. Men jag tänker inte låta den komma in. Jag tänker äta vad jag vill – när jag vill. Men det är en kamp. Ett inre tankekrig hela tiden. Det hade varit så skönt att slippa det där kriget, mellan tankar och förstånd. Jag vet att jag kan vinna tillbaka. Att jag en dag kommer leva utan att kriga. Och egentligen finns det bara en sak att göra: Gå emot. Stå ut. Kämpa. Just det där jag helst av allt skulle vilja slippa. Men som jag sagt tusen gånger, vi kan ju inte gärna sätta oss ner och skita i hela livet. För ärligt, vad fan blir bättre av det? För att vinna kampen måste man ge sig in i kriget.

för 31 536 000 sekunder sedan

hospitalIdag är det exakt ett år sedan jag upplevde en av mina värsta dagar någonsin. Mitt sista självmordsförsök. Då jag hatade hela livet och trodde att det inte fanns någon lösning. Då jag trodde att jag skulle må dåligt varje dag för resten av mitt liv. Men jag kom till sjukhuset, fick hjälp med att få ut gifterna ur min stackars kropp. Hjärtat klarade sig. Jag klarade mig. Kanske inte levern, kanske var det just den där överdosen som skadade min lever. Eller så var det någon av alla andra gånger under många år. Kanske har det inte alls påverkat. Frågor jag kanske aldrig kommer få svar på.

Den där dagen för ett år sedan kommer jag i alla fall aldrig glömma. När jag stod där med landstingets filt visste jag inte att jag aldrig skulle komma hem igen. Ett år har gått, och efter den där överdosen fick jag aldrig komma tillbaka till mitt hem. Idag har jag skapat mig ett nytt hem tack och lov. Idag är behandlingshemmet mitt hem. Min trygghet. Min fasta punkt i livet.

Trots att jag har det jobbigt nu. Trots att jag kämpar med levern, depressiva tankar, ätstörda röster och självskadetankar så är det inte som då. Absolut inte. För idag hade jag aldrig valt att avsluta mitt liv. Idag vet jag att det går att bli fri från mörkret trots att jag just nu är tillbaka där. Det viktiga är inte vart jag är just nu, det viktiga är att se hur det var då och hur det kan bli. För det kan bli bra igen. Det kommer bli bra igen. Jag bevisade att det gick. Jag lyckades bli fri från både en och två diagnoser. Jag lyckades sluta självskada och bli lycklig. Just nu är jag inte lycklig. Just nu är inte mitt liv speciellt bra. Men jag vet, att det går att ta sig tillbaka. Till ett värdigt liv. Att jag vet att jag kan må bra hjälper mig varje dag. Varje tår känns inte lika sorglig nu som då. För ett år sedan hade jag mått dåligt varje dag i åtta år. Hur skulle jag kunna tro på något annat än mörkret? Jag hade testat de flesta behandlingar, de flesta sorters medicin. Jag hade provat så jävla mycket men det blev aldrig bättre. Aldrig. Hur skulle jag orka kämpa varje dag? Tillslut orkade jag inte. Tillslut trodde jag mig veta att döden var den enda utvägen.

Idag vet jag bättre. Och tack och lov för det, annars hade jag nog inte orkat kämpa vidare. Men nu vet jag.

tankar från en avdelning

Jag minns sista gången jag satt inlåst på en sluten avdelning. När allt var så jävligt. När jag lyckades smuggla in rakblad. När det blev blod överallt.

Jag minns sjuksköterskornas reaktioner. Alla skällde på mig. Jag kände att alla var irriterade och tyckte att jag var dum och korkad. Att jag tog upp deras tid med onödiga saker. Att skälla på någon som har skadat sig själv är fel. Att skrika är inte lösningen. För jag hatade redan mig själv. Hade redan så mycket ångest. Jag önskar att jag hade fått en kram istället.

Sedan fick jag träffa läkaren. Som inte ville ha mig kvar. Som tyckte att jag var för sjuk för att vara där. Jag visste då att alla hade gett upp hoppet. Hela sjukvården hade tröttnat på mig. Hon som hade testat varje slutenvårdsavdelning i hela staden, gått i så många behandlingar. Provat de flesta mediciner som finns. Hon som aldrig kommer bli fri och frisk.

Jag önskar att idioterna på psykiatrin hade sett mig nu. Hon som är inne i en svacka men som är fri från rakblad. Jag önskar att ni hade trott på mig. Hjälpt mig. Jag önskar att ni inte hade kastat runt mig mellan olika öppna och slutna vårdenheter i många år. På varje nytt ställe ville de inte hjälpa mig. Ingen orkade eller ville ta ansvar och skickade remissen vidare. På varje ställe var det något som var fel. Antingen var jag för frisk eller för sjuk. Detta gjorde att jag i månader tvingades gå utan hjälp. Jag fick aldrig någon trygg plats, och överallt så möttes jag av läkare och vårdpersonal som trodde sig veta att jag aldrig skulle bli frisk. Som sa att jag skulle vara deprimerad i all jävla evighet. Ni hade så fel. Det spelar ingen roll att jag är inne i depressiva tankar just nu, en svacka eller kris. För jag vet att det går att bli frisk. Och jag vet att man kan må bra. Jag vet så jävla väl att det aldrig är kört. Att ni kunde ge upp hoppet om en tjej som inte var mer än tjugo år kan jag inte förstå. Trots att jag var sjuk så länge och att jag aldrig svarade positivt på någon behandling så var det inte över. Men vad skulle jag tro när vården hade gett upp? Självklart fastnade jag i en hopplöshet som aldrig tog slut. Sedan hamnade jag på behandlingshem och fick tillbaka mitt hopp, min tro. För att all vårdpersonal här trodde på mig, sa att det gick. Därför säger jag till er – Det går. Det är aldrig kört. Jag tror på er.

bild (48)

Att tänka på sig själv i första hand

Hur lätt är det? Förbannat skitsvårt i många situationer. Genom alla år har jag tänkt mer på andra än vad jag har tänkt på mig själv, och det vet jag att jag inte är ensam om.

När jag var sjuk var nittio procent av mina vänner sjuka. När jag hade anorexia hade jag nästan bara vänner med ätstörningar. Ibland är det så himla bra att ha vänner med liknande problem, för tänk så mycket stöd man kan ge varandra. Men för alla är det inte bra, för mig var det dåligt.

När jag kämpade mig fri från min anorexia och andra problem var jag därför tvungen att ta ett beslut. Antingen så försöker jag bli frisk, eller så stannar jag hos mina vänner. Tyvärr, för mig var det antingen eller. Jag bestämde mig då för att säga upp kontakten med de flesta av mina vänner. Ett förbannat svårt beslut, men jag var tvungen. Jag kunde inte må bra när jag varje dag drogs ner av andras sjukdomar. Egoistiskt tyckte nog många, tycker nog än idag. Och ja, kanske. Men, man måste tänka på sig själv i första hand. I alla fall när det handlar om liv eller död.

Jag har själv blivit lämnad för mina problem. Det blev för svårt för flera av mina vänner. De orkade inte. Jag var mest sjuk och tillslut blev det för mycket. Jag var så ledsen då. Hade så ont inom mig att jag trodde jag skulle gå sönder. Jag var arg, hatade, grät. För fy fan vad orättvist att lämna mig när jag mådde så dåligt. Idag ser jag det inte så, idag är jag faktiskt stolt över dem som vågade lämna mig. Mår någon dåligt av mig och bättre utan – då vill jag att personen ska lämna mig. Och det är modigt att våga bryta sig ut, våga tänka på sig själv. Ingen människa ska behöva gå under på grund utav någon annan. Men de som har orkat med mig och alla problem i så många år ser jag verkligen upp till. De är starka människor, modiga och tappra. Men de som lämnade mig gjorde helt rätt.

En av mina närmsta vänner är sjuk i anorexia. När vi båda var sjuka var det faktiskt svårt att träffas, trots att vi knappt ville erkänna det för oss själva eller för varandra. När vi träffades hade vi båda så starka anorektiska tankar att allt blev kaos. Den där måltiden blev ett äpple och en isglass på tjugofem kalorier. Då insåg vi båda två, att om vi ska kunna fortsätta träffas måste vi kämpa emot anorexiamonstret. Annars får vi sluta umgås för tillfället. Vi båda bestämde oss för att kämpa, vilket jag är väldigt glad för. Men trots att vi älskade varandra så mycket, så var vi för sjuka båda två. Vi drog ner varandra istället för att peppa varandra. Men vi upptäckte det i tid som tur var och idag står vi varandra väldigt nära.

Jag menar inte att det är fel att vara vän med någon som är sjuk när man själv är det, men det är viktigt att tänka efter. Hur man påverkar varandra. Att man blir medveten om att man kanske drar ner varandra kan hjälpa mycket. Då kan man hitta lösningar för att peppa varandra istället. Det jag mest av allt vill säga är att du är viktigast i ditt liv. Och din hälsa går före allting annat i hela världen. Egoistiskt? Ja, kanske – men det kallas överlevnad.

Nytt samarbete – Tilia

tilia2Igår blev det klart och idag kan jag med glädje berätta om ett nytt samarbete som har skapats med min blogg! Jag fick en förfrågan från föreningen Tilia om jag ville påbörja ett samarbete med dem. Tilia jobbar med unga vuxna med psykisk ohälsa och är en förening som kämpar mot ett jämställt samhälle där varje ung människa ska ha självkänsla nog att stå upp för sina rättigheter. Att jag får vara en del av denna förening känns fantastiskt roligt! Jag kommer vara gästbloggare hos dem och då och då skriva peppande och motiverande inlägg på deras hemsida för att få fler att orka kämpa vidare. Jag hoppas att ni vill följa med mig även där! Klicka på bilden för att komma till Tilias hemsida.

Jag har även fler spännande saker på gång, men innan allt är färdigt vill jag inte avslöja något 😉

Det går att må dåligt utan att bli destruktiv

Igår kom jag på en viktig sak. Kanske det viktigaste jag har tänkt på länge. Jag funderar ofta på meningen med allt, ibland tvivlar jag, tvekar så jävla mycket. Jag skulle aldrig ljuga för er. Jag skulle inte säga att allt var så himla bra när det inte är det. För ni behöver veta sanningen, även om jag vet att de flesta av er skulle vara så glada för min skull om jag mådde bra. Men nu är vi inne i en viktig del. Bloggen, mina texter och mitt liv. För nu får ni se en helt ny sida, en helt ny sak som varken jag eller ni har upplevt på denna blogg, i mitt liv.

När jag började må bättre, när jag var så lycklig att jag grät varje dag, då var det ju ganska naturligt att jag inte skadade mig själv varken genom rakblad eller bristen på mat. Det var inte enkelt för det, men väldigt mycket lättare. För när jag mådde så jävla bra, då ville jag inte skada mig själv. Då ville jag bara leva och vara glad.

Det vi är inne i nu är svårare, men så mycket bättre på ett sätt. För nu visar jag er det allra viktigaste – Man kan må dåligt och ha det svårt utan att bli destruktiv. Jag har fler självskadetankar nu, mer längtan efter att göra mig själv illa. Men jag gör det inte, och kommer heller inte att göra. Och det är nog det bästa jag någonsin har kunnat visa er. Att hela ens värld kan rasa, men att det går att ta sig igenom det på ett friskt sätt. Gråta, vara arg, trött och förbannad på livet. För vem skulle inte bli det i min situation? Men det går att ta sig igenom fruktansvärt svåra motgångar utan att göra sig själv illa. Glöm aldrig det mina vänner. Och jag tror att det är detta som är meningen med att jag blev sjuk fysiskt och började må sämre psykiskt, för att visa er som kämpar så förbannat hårt där ute att det går att bli fri från det destruktiva på riktigt.

Ätstörda tankar

Trots att jag blev friskförklarad från min anorexia för cirka nio månader sedan så inser jag hur kort vägen tillbaka till sjuka tankar är. Inget allvarligt, men de finns där. Den sista tiden, sedan jag började gå ner i vikt ofrivilligt har jag en hel del tankar som handlar om kroppen och vikt. När jag vaknade i morse skulle jag egentligen väga mig som jag gör här på behandlingshemmet en gång i veckan, för att hålla koll på viktnedgången som handlar om det fysiska. När jag klev upp ur sängen kom jag på mig själv att tänka ”Hoppas jag har gått ner i vikt”. Kanske har jag omedvetet tänkt så innan också? Jag vet inte, men det blev ett uppvaknande. Fick mig att inse att det är viktigt att vara jävligt försiktig. Självklart är det inte som förr, jag skulle aldrig passa in i en ätstörningsdiagnos. Jag äter så bra jag kan med dålig aptit och illamående, jag har aldrig ångest över mat, jag tränar inte. Och att tänka tankar om kroppen är väl inte farligt? Eller? Jo, i mitt fall kan det vara det. Jag vet hur lätt man hamnar tillbaka i tvångstankar kring vikt. Och det är nu man måste förändra, innan det är försent. Innan man är tillbaka i helvetet. Jag bestämde mig därför för att sluta väga mig. Kanske någon gång ibland om min läkare på medicinmottagningen på sjukhuset vill det, men jag ska definitiv sluta med det här på behandlingshemmet.

Att fokusera för mycket på siffror på en jävla våg kan bli skadligt. Jag minns tiden när jag vägde mig flera gånger om dagen, antecknade allt. Det gjorde mig bara väldigt sjuk. Jag tänker absolut inte hamna där igen. Ibland blir jag både rädd och trött, för det fysiska jag går igenom blir också en enorm kamp psykiskt på många plan. Nu gäller det att ge dumma tankar en käftsmäll och fortsätta på den friska vägen. Jag har lyckats ta mig ur allt som heter ätstörningar och aldrig i livet att jag skulle falla tillbaka på grund utav det här. Inte på grund utav något. Men det är viktigt att acceptera och förstå att man ibland i livet kommer behöva kämpa mot ätstörda tankar, även när man är frisk. Jag tror det är detta som många menar när de säger att man aldrig blir helt frisk från ätstörningar. Men i min värld så kan man visst bli det. Det beror på hur man definierar sjuk. Jag skulle aldrig se mig som sjuk på grund utav några ätstörda tankar. Jag är frisk, med sjuka tankar då och då. Men som jag sagt innan, det farliga är inte vad vi tänker, utan vad vi gör med tankarna.

Att erkänna dessa tankar för er var inte lätt. Jag visste inte om jag skulle säga det eller låtsas som att En flicka som är stark aldrig någonsin tänker något sjukt. Men jag insåg att jag vill att ni ska veta sanningen. Jag vill att ni ska förstå att även jag tänker så ibland, trots att jag är friskförklarad. Jag vill också att ni ska veta att det inte är farligt att tänka, så länge det inte tar över ens liv eller när man börjar handla på tankarna. Ni är värda att veta sanningen, att hur frisk man är blir kan man ha sjuka tankar då och då. Men var inte rädda för det. Man måste bara vara lite extra stark i de situationer när det sjuka försöker smyga sig på. Ni klarar det. Och jag klarar det!

Om jag bara låtsas

Jag har tänkt så. Många känner så varje dag. Om vi bara låtsas att problemen inte finns – försvinner dem då? Om jag bara klarar av att låtsas att jag mår bra – blir allt bra då? Snälla, säg att det blir det. Jag slipper alla frågor. Livet blir lättare då, enklare. Vad vinner jag på att mina närstående ska vara oroliga? Blir det verkligen bättre om jag svävar mellan frihet och LPT?

Jag levde i en roll i många år. Jag var frisk mellan åtta och fem. Jag var så glad och positiv, skötte skolan och jobbade extra. Var trevlig mot kunderna, tjänade pengar, träffade vännerna. För att jag lärde mig att låtsas. Att mitt liv var perfekt. Egentligen åkte jag in och ut på slutenvården, men däremellan levde jag livet. Men jag mådde inte bra. Jag levde med ett enormt mörker som bara få fick ta del av. Men jag trodde då, att om ingen visste, så skulle det bli bättre. Jag ville bara vara ifred med ångesten och rakbladen. För vad hjälpte det att jag sa sanningen till min psykolog eller mamma? Det fanns ingen i världen som skulle kunna hjälpa mig i alla fall. Jag trodde att det var så. Därför valde jag att leva i en annan värld. Men trots att jag var en glad tjej utåt så var jag inte en lycklig tjej. För sann lycka möter man inte när man låtsas. Man kan intala sig att nu har allt löst sig. Man kan försöka ljuga för sig själv, men egentligen går inte det. Att ljuga för alla runt omkring kan gå, men det är ingen bra lösning, och för dig själv kan du aldrig ljuga.

Det bästa är att våga vara som man är. Att våga berätta om det där som är tungt. För att ljuga för vården är som att sätta krokben för sig själv. Förr eller senare måste man ändå ta tag i sina problem och jobba med sig själv. Jag ångrar att jag ljög mig igenom år hos BUP. Om jag hade sagt sanningen från allra första början – hade jag suttit på behandlingshem nu? Det vet man aldrig, men jag vet att mycket av mitt lidande hade kunnat hindrats. Jag tänkte inte så då, var bara så förbannat arg på mamma som knackade på dörren när jag satt på andra sidan och skar mig. Om alla bara hade lämnat mig ifred. Tack och lov så gjorde inte alla det. Tack och lov så fanns det dem som vågade se mig, den tjejen som mådde väldigt dåligt. Som vågade prata med mig när jag helst ville att alla skulle dra åt helvete. Marcus var en sådan person. Som vågade se mig, som vågade ta tag i det. Som aldrig gav sig, som aldrig gav upp om mig. Nu i efterhand, när jag står på andra sidan och ser tillbaka på alla mina sjukdomsår så inser jag hur mycket som har varit fel. Så mycket hemskt som har hänt, men också så mycket som jag har lärt mig.

Att jag en dag i februari 2011 valde att skapa den här bloggen har faktiskt förändrat mitt liv. För det var då jag på riktigt valde att bli ärlig med min psykiska ohälsa. Då jag slutade skämmas och insåg att min historia kunde rädda någon annan. Då jag slutade säga till jobbet att jag var magsjuk när jag egentligen hade så ont inom mig. Då sanningen kom fram. Att jag var inte sådär lycklig som alla trodde. Några vänner och min familj visste innan den här tiden, men i samband med att jag började blogga öppet om min situation så slutade jag låtsas något annat. Jag började vara jag. Trasig och förbannat trött på livet. Men jag var jag. Och det var bättre att våga vara en trasig tjej, än att ljuga hela tiden. För det var först då som jag kunde göra ett ärligt försök att förändra mig. Det gick inte bra. Det hjälpte in. Behandlingar, sjukhus och vård precis hela tiden. Men jag blev aldrig friskare. Jag fick bara fler mediciner och fler diagnoser. Det är viktigt att ta med den biten också. Att trots att jag kämpade mig igenom behandlingar, så fick jag aldrig se något resultat. Som ni vet så vände livet för mig först när jag kom till behandlingshemmet. Men trots att jag gick år in och år ut utan större förändringar, så var jag ärlig och jag vågade stå för den jag var. Jag vågade gråta på sjukhuset, jag vågade hata allt inför någon annan. Och det förändrade mig. Sakta men säkert. Jag ser det först nu.

Att gå runt och låtsas inför anhöriga, samhället och vården hjälper inte. Inte alls. Det gör bara allt ännu värre. Det löser inga problem. Förr eller senare kommer sanningen fram och någon gång måste du ändå ta tag i det och jobba med dig själv. Varför inte göra det på en gång? Vad väntar vi på egentligen? Jag tycker att många av oss lever i ett tankesätt där mycket handlar om att vi ska göra det sen. Sen ska jag söka hjälp, sen ska jag ringa den personen, sen ska jag söka till högskolan och sen ska jag byta jobb. Varför inte göra det på en gång? Varför vänta? Vi har bara ett liv, ett liv som faktiskt kan ta slut när som helst. Om man sitter i en situation som inte är bra för en, vad det än handlar om, är det lika bra att kämpa för att ta sig ur den på en gång. Faktiskt, tiden läker inte alla sår. Ibland måste vi själva förändra för att det ska bli bra. Att vänta och låtsas vinner vi ingenting på.

Jag trodde aldrig att vi skulle behöva prata om det där igen

Jag såg att mina anhöriga såg. Att träningen blev mer och maten mindre. Att jag tappade kilo på kilo, att jag blev mer irriterad och hade mer ångest. Att jag ljög och mest ville vara ifred. Hur går det med maten Jessica? Äter du? Alltid den där förbannade oron att hon skulle börja svälta sig igen.

Sen lämnade jag anorexian bakom mig. Blev tjejen som mina kompisar lärde känna på högstadiet när livet egentligen var skit men då jag hade en normal relation till mat. Oron la sig, började försvinna. För jag åt, tränade sällan och fikade mest hela tiden. Det var den tjejen som behandlingshemmet lärde känna. Personal som såklart vet om min tidigare anorexia, men som aldrig har fått se den. För att Jessica alltid var hungrig och ville äta singoalla-kakor minst en gång om dagen.

Idag hade jag lite terapi med min favoritpersonal som också är min kontaktperson. Min ordinarie terapeut är på semester, men att min favorit är tillbaka från sin känns skönt. Han är så bra. Han är trygghet. På samtalet var han tvungen att ta upp ämnet mat. För att personalen ser att maten går dåligt. Jag som önskade att vi aldrig skulle behöva prata om det där igen. Men, jag kan inte skryta med att maten har gått bra den senaste veckan. Men, det är ändå inte alls som förr, som då. För nu har jag inte problem på grund av anorexia. Men som ett symptom på min leverskit har jag tappat aptiten och mår illa dag in och dag ut. Då är det svårt att äta. Förbannat svårt. Jag försöker, men det går dåligt. Och det både skrämmer mig och gör mig ledsen. För mat, kakor och popcorn var det bästa jag visste. Detta är såklart svårt och dumt. För att det knappast hjälper min ofrivilliga viktnedgång eller trötthet. Därför försöker jag äta så mycket som möjligt och sörplar näringsdrycker varje kväll.

Det är så konstigt, för mina leverproblem påminner mycket om min tid med anorexia men egentligen är det två helt skildra saker. Ibland känns det som att allt bara är en prövning. Som att någon högre makt vill se så att jag är stark nog. Orkar Jessica gå igenom detta utan att skära sig eller bli djupt deprimerad? Klarar hon av att få problem med maten utan att bli sjuk i en ätstörning igen? Om det är en högre makt så vill jag säga till dig eller den: SÅKLART att jag gör! Trodde du något annat är du bara korkad 😉

trehundra kalorier per minut

ndnd

avd 336 och tre näringsdrycker per dag. Den där jävla drickan som förstörde mitt liv. Monstertiden. Som jag plågades av detta. Klockan gick och tårarna rann.

Jag tänkte nog att det skulle bli lite jobbigt att dricka första näringsdrycken efter den sjukhustiden. Men så fel jag hade. Jag fick i mig allt på cirka en minut. Haha. Jag inser att jag verkligen är tusen procent frisk från allt som heter ätstörning.

Annars går jag runt i mina pyjamasshorts, mår illa, sover mitt på dagen, sitter framför datorn och ser fram emot morgondagen då jag äntligen ska komma ifrån behandlingshemmets väggar och sjukhus för en liten stund. Vi ska till havet och sola och bada och aldrig tror jag att jag har längtat så efter att komma ut. Nu har jag legat i min säng eller en jävla sjukhussäng hela veckan.

Nu blir det film! Trevlig helg ♥

Hemma från sjukhuset!

Idag gick det relativt snabbt på akuten. Fick träffa läkaren, och även om jag var rätt så ledsen över hela situationen så gick jag därifrån med mer kraft, psykiskt i alla fall. Läkarna vet inte. De har absolut ingen aning om varför jag mår som jag mår, varför mina levervärden går upp och ner och varför jag går ner i vikt. Just nu ska de heller inte göra så mycket, utan jag får vänta på att få komma tillbaka till medicinmottagningen för att kunna fortsätta utredningen. Idag pratade vi om levercancer. En del tyder på att det skulle kunna vara något allvarligt, men lika mycket tyder på att det inte är det. Jag tänker såklart fokusera på det sistnämnda!

När jag låg där på sjukhuset tog jag i alla fall ett bra beslut. Jag ska gå tillbaka till näringsdrycker. Inte för att jag är underviktig, utan för att jag VÄGRAR att bli det igen. Jag tänker inte se på när vikten rasar. Jag tänker göra allt för att få behålla min normalvikt. Såklart så blir det konstigt på många sätt då jag bara förknippar näringsdrycker med slutenvård och anorexia. Men, jag står hellre ut i det än att jag ska förlora den kroppen jag har kämpat så hårt för att få.

Jag mår bättre nu, psykiskt. För jag har mer kraft att kämpa. För ett par timmar sedan kändes det som att jag ville ge upp, nu känner jag mig säker på att jag kommer orka. Läkaren sa att det kommer ta tid det här. Vägen kommer vara upp & ner och jävligt krokig, men det kommer bli bra tillslut. Jag får aldrig glömma hur mycket jag har misshandlat min kropp, den måste få tid att läka. Jag har mycket att vara ledsen över just nu, och det tänker jag vara med all rätt. Men jag tänker kämpa, både mot det psykiska och fysiska. Och framförallt – jag tänker vinna!

akuten3

”Fan vad du är tjock!”

Hur gör man när man har eller har haft ätstörningsproblem, kämpat som en idiot för att gå upp i vikt och bli frisk i tankarna – för att sedan får höra att man är tjock? När man vet så jävla väl att vägen tillbaka till svält inte gör en lycklig, men när det samtidigt känns som att man aldrig kommer orka kämpa emot rösterna i ens huvud?

Det finns inget enkelt svar på denna fråga. Jag tror faktiskt inte det. Men det finns tankar och tips. Först och främst, att bli kallad tjock är jobbigt. Vare sig man har haft en ätstörning eller inte. Det finns så många elaka ord som är hemska att få höra. Och jag hatar när människor är elaka mot varandra. Det gör mänskligheten mindre mänsklig. Människor som säger till någon med anorexia att han eller hon är tjock, ja, ordet mänsklighet passar knappt in där. Det gör mig faktiskt riktigt jävla förbannad. Anorexia är en dödlig sjukdom, och om någon slänger ur sig idiotiska kommentarer som kan leda till någons död – då undrar jag vart världen är på väg. Men, jag vet att det händer. Varje dag och överallt. Det har hänt mig också som jag nämnt tidigare.

Människor har varit elaka mot mig enorm åren. Både då & nu. Jävla tönt Jessica som skär sig och låtsas vara sjuk. Och fy fan vad tjock hon har blivit. Dessa ord lever jag med då och då. Och hur gör jag för att inte lyssna på mina ätstörda tankar som dyker upp emellanåt? Jag är en envis tjej som aldrig låter någon trycka ner mig. Jag tar ingen skit helt enkelt. Men har man en blogg med ganska många läsare – då får man skit. Men det är skillnad att läsa/höra elakheter och att beröras. Jag läser, men jag tar inte åt mig. Hade jag gjort det så hade jag antagligen inte kunnat fortsätta skriva här. Det har blivit en försvarsmekanism som gör att jag klarar mig. De allra bästa orden som jag kan ge er som råkar ut för detta, ord som jag får leva efter varje dag är: Det som någon säger eller skriver till dig – det handlar mer om den personen än vad det handlar om dig. Genom Spotlifes statistik kan man se vad människor har googlat för att hitta min blogg, och då och då dyker den här meningen upp. ”jessi91 – inte sjuk på riktigt”. Om någon tror att han eller hon vet bättre om min hälsa än vad jag och mina läkare gör – då är det bara tragiskt. Men det är viktigt att komma ihåg varför människor är duktiga på att döma eller vara elaka mot andra. Såklart kan det bero på mycket, men en vanligt orsak tror jag handlar om avundsjuka.

Men tillbaka till frågan, hur står man emot ätstörningstankarna när man får höra dessa ord? För mig har det varit viktigt att tänka på vad anorexian gav mig. Visst, den gav mig en undervikt, men jag har aldrig varit så olycklig som jag var under mina år med ätstörningar. Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka till det, aldrig någonsin. Undervikt relaterar jag till olycka, därför saknar jag aldrig min kropp som jag hade då. Normalvikt är lycka för mig, och därför skulle jag aldrig frivilligt lämna den. När man har ätstörningstankar gäller det att försöka gå emot precis hela tiden. Att lära sig förstå tankarna. Vad vill du? Och vad vill din ätstörning? Om man är helt ärlig mot sig själv och inser att man gör en sak för att ätstörningen tycker det – försök att göra annorlunda. På så sätt går du emot den, och tillslut dör den. Ibland när jag får ätstörda tankar så väljer jag att äta. För att döda tankarna direkt. Innan tankarna dödar mig.

Det tar ofta tid att lära sig att tycka om sig själv, men det går. Att få hjälp med sin självkänsla och kroppsuppfattning tror jag är viktiga bitar för att bli fri från en ätstörning. Och att lära sig att inte vara rädd för ätstörda tankar. För de kommer finnas med dig under en period, hur länge varierar ju för alla. Det viktiga är inte vad man tänker, utan vad man gör med tankarna.

Kom ihåg att mobbning och elaka ord egentligen inte handlar om dig, utan om den eller dem som säger det. Och mat är medicin, och anorexia är inte lycka.

Min ofrivilliga viktnedgång

Allt för ofta nu för tiden får jag kommentarer och mejl om att jag har gått ner i vikt. Jag vet att ni bryr er, och det värmer i mitt hjärta. Men samtidigt blir jag ledsen, inte på er, men på min kropp. Jag får många frågor om jag verkligen äter bra, hur jag mår psykiskt. Jag vet att jag har skrivit om detta innan, men det känns viktigt att ta upp igen då kommentarerna blir fler och fler. Det är precis som när jag blev sjuk i anorexin gång två. Då nästan ingen skrev att jag hade fina kläder i dagens outfit, utan då alla bara skrev om min viktnedgång. Att jag har hamnat där igen känns hemskt.

Ja, jag äter bra. Verkligen. Jag äter fem till sex gånger om dagen och fikar nästan varje dag. Jag kräks inte. Jag tar inga laxeringsmedel. Jag tränar sällan.

Min viktnedgång handlar om det fysiska. Antagligen handlar det om min lever som är sjuk på något sätt. Att jag går ner i vikt ofrivilligt när jag har haft anorexia känns såklart fruktansvärt. Hemskt till och med. Jag vill gråta bara jag tänker på det. Det är för jävligt när kläderna som satt så bra har blivit förstora. När jag måste gå ner i storlek igen när jag shoppar. Detta är skit, förbannat störande och påfrestande. Men, det påverkar inte mig psykiskt på det sättet att ätstörningstankar börjar komma tillbaka. Jag blir inte triggad och jag får inte för mig att jag borde äta mindre eller träna mer. Faktiskt så blir jag mest ledsen. För att jag är livrädd att jag ska förlora den kroppen jag har kämpat för att få tillbaka och som jag har lärt mig att älska. Men det kommer lösa sig, jag vet det. Jag är ju under uppsikt med sjukhusutredningen och jag kan inte annat än hoppas att läkarna kan hitta något som inte är allvarligt och som kan åtgärdas snabbt innan jag tappar fler kilo.

Tack för att ni bryr er, men ni behöver inte oroa er. Inte för det psykiska i alla fall. Jag har verkligen inga problem med att äta. Jag vet att jag har gått ner i vikt, men jag kan inte hjälpa det, tyvärr. Hade jag kunnat, så hade jag stoppat detta nu på en gång. Jag sätts verkligen på prov som måste utstå detta när jag ganska nyligen har blivit frisk från anorexian. Men jag kommer inte falla tillbaka. Aldrig någonsin.

Det viktigaste som förändrade mitt liv

Att jag bestämde mig räddade mitt liv. Att jag bestämde mig för att börja äta igen, för att bli frisk från anorexia. Det beslutet förändrade mitt liv, fick kroppen att överleva. Några månader innan det bestämde jag mig för att acceptera behandlingshem. Det är inte lätt alla gånger. Ibland är det till och med förbannat svårt. Jag har upplevt mycket hemskt och läskigt under mina månader på behandlingshemmet, men det jag bestämde mig för – räddade mitt liv. Dagarna innan jag lämnade mitt dåvarande liv och flyttade trettio mil söderut, bestämde jag mig för en till sak. En sak som har varit det bästa och viktigaste som har hänt mig. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshem – den dagen ska jag aldrig mer självskada.

Om man bestämmer sig riktigt jävla hårt för någonting, då har man goda chanser att klara det. I mitt fall var det viktigt att sluta tveka och tvivla. För mig var det viktigt att köra mot det friska livet, att plocka bort alla andra vägar. För mig finns det inget bakåt, inget som heter återfall. Det är slut med destruktiva handlingar för mig. Slut för all framtid. Hur jobbigt allt än blir. Även om hela livet skulle gå åt helvete så finns det ingenting som heter självskador i mitt liv, varken genom rakblad, ätstörningar eller någonting annat. För jag bestämde mig för det. Och det räddade mitt liv. Jag ser inte längre rakblad, svält, överdoser eller självmord som ett alternativ. Hur dåligt jag än mår så får jag hantera det på andra sätt, även om det inte alltid känns som att jag orkar göra just det. Men vi orkar mer än vad vi tror.

Kampen har inneburit så mycket smärta. Ibland har jag trott att jag ska dö av all ångest alla sekunder då jag inte kunnat ta till rakbladet. Om ni bara visste hur hemskt det var ibland att se kroppen växa när jag bestämde mig för att bli frisk från anorexin. Att jag har kommit så långt idag handlar såklart om mer än att jag bestämde mig för att bli frisk. Det har inneburit ett gigantiskt jobb med mig själv i terapi. Men att jag bestämde mig för att sluta självskada har varit en förutsättning för att jag har lyckats ta mig hit där jag är idag.

Jag har insett vikten av att göra det, bestämma sig. Egentligen kan man klara vad som helst i livet. Ofta är vi själva våra största fiender, men om man ger sig fan på att vinna, då gör man det tillslut. Detta handlar egentligen inte bara om problem eller sjukdomar, utan allt i livet. Utbildningar, jobb, sociala sammanhang. Vi kan ta oss precis hur långt vi vill, med undantag för vissa omständigheter. Om vi bestämmer oss. Och ger oss fan på att klara det.

Detta inlägget kommer säkert irritera någon, för vad menar Jessica egentligen? Att man blir frisk bara man bestämmer sig? Nej. Såklart inte. Men att bestämma sig kan vara det avgörande för ett bättre liv. Vill ni störa er på mig så är det okej. Vill ni tycka att jag är dum och tjock så gör inte det mig nåt. För jag har bestämt mig för att inte bry mig. Jag har hjälpt flera med min kamp. Framförallt har jag räddat mig själv. Det är det som är viktigt för mig.

glad

Hjärnkoll

Den här dagen har varit en av de häftigaste men läskigaste dagar jag har upplevt. Som jag säkert har berättat för er tidigare så har jag haft ett välgörenhetsprojekt som har gått ut på att jag ska gå på stan och informera allmänheten om organisationen Hjärnkoll och om psykisk ohälsa. I flera månader har detta planerats, men aldrig blivit av, mest på grund utav att min fysiska hälsa har varit lite instabil. Men idag blev det alltså av och hela förmiddagen har jag befunnit mig på torget i Kristianstad och upplevt mycket. Jag var så nervös innan. Trots att jag kan vara öppen om psykisk ohälsa, så är det något speciellt att som ensam gå runt och prata om det i samhället. Trots allt finns det många fördomar, och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag insåg att det stod ”Psykiskt sjuk” i min panna. Då jag gick med två ballonger på ryggen med texterna ”Psykisk sjukdom drabbar bara andra” och ”Psykiskt sjuka blir aldrig friska” så förstod ju alla vad det handlade om. Det var ju exakt det jag ville, men jag måste också erkänna att jag kände mig otrolig utsatt i den situationen.

Men det har gått bra, bättre än förväntat faktiskt. Jag har fått prata med många människor, hört deras historier, berättat min, delat ut flera hundra broschyrer i olika former, pratat, informerat, diskuterat. Nu i efterhand är jag grymt stolt över mig själv. Ibland känns det som att jag inte vågar göra sånt här, men, om ingen vågar, hur ska då vårat samhälle kunna förändras?

hjärnkoll2In action 😉

Jordgubbar

Sommaren 2012. Då jag slutade äta. Igen. Den värsta anorektiska sommaren. Men en sak unnade jag mig då och då. Jordgubbar. Det var ju ändå sommar försökte jag intala mig, men egentligen åt jag det nog mest för att det inte innehåller speciellt mycket näring. Och visst blev mina boendestödjare glada när vi gick till torget och köpte jordgubbar. Åh, flickan ska äta ikväll. Så duktig hon var. Egentligen var jag inte det. Att leva på jordgubbar är dåligt. Nu är det sommar igen och jag älskar fortfarande jordgubbar. Och för varje jordgubbe jag äter minns jag tiden som var då. Inte med sorg, utan med lycka. För trots att det bara är tolv månader sedan, så var det i ett helt annat liv. Att jag levde så då är svårt att förstå. För när jag var sjuk så kom jag inte ihåg hur det kändes att äta. Idag minns jag inte hur det var att svälta. Eller, jag kan inte förstå att jag gjorde det. Idag skulle jag aldrig få för mig att gå flera dygn utan mat. Och jag skulle heller aldrig få för mig att ta med mig jordgubbar på bion. Det gjorde jag då. Jag älskar att äta något när jag ser på film, och då allt godis var uteslutet tog jag med mig jordgubbar. När någon påpekade det låtsades jag att jag ville ha jordgubbar. Egentligen ville jag spola ner bären i toaletten och köpa popcorn. Men jag vågade inte. För anorexian levde mitt liv. Idag lever jag det. Och jordgubbar är fortfarande det bästa jag vet, men av helt andra orsaker.

jordgubbar2Idag är glass till ett måste!