Beach body

beach22

 

Så himla rätt. Jag är så förbannat trött på all hysteri kring kroppar, vikt, dieter, beach 2013 och allt det där. Var dig själv. Du är vacker, precis som du är. I många fall leder bara den där hysterin till ätstörningar, vilket är tragiskt, fel, fruktansvärt. I år har jag lår som sitter ihop, breda överarmar och en mage som står ut. Men vem fan bryr sig? Inte jag i alla fall!

Att träna efter ätstörningar

Som jag berättat tidigare så har jag nu börjat komma tillbaka till träningen lite grann efter anorexian. Men fram tills igår har jag det inte blivit mer träning än lite promenader och idrott som vi har en gång i veckan på behandlingshemmet. Men igår var jag på Friskis och Svettis och körde ett pass med konditionsträning och styrketräning. Första passet som var lite hårdare träning. Jag inser att man måste vara försiktig då jag vet att det är lätt att trilla tillbaka till en ätstörning, hur frisk man än känner sig och är. Trots att jag inte fick många ätstörda tankar när jag tränade, så är det viktigt att tänka på vart gränsen går. När jag var sjuk tog jag alltid ut mig totalt på träningen. Trots att kroppen var helt förstörd av trötthet och svält, så manade jag på mig själv till att fortsätta. Nu efter lång tid i vila så är ju konditionen försvunnen, och därför är det viktigt att acceptera att man inte orkar. Efter fyrtio minuter var jag helt slut och valde att inte köra klart passet. Jag hade säkert orkat om jag manade på mig själv, men om jag skulle gjort det, så är det ett liknande beteende från förr. Därför var det bra att istället sätta mig ner och vila. Vara nöjd ändå, trots att jag inte gav allt. För man behöver inte köra slut sig varje gång man tränar. Det finns faktiskt någonting som heter lagom, och har man en ätstörning i bagaget så är det nog extra viktigt att tänka på det. Man får acceptera kroppen, vad den känner och orkar. Igår var fyrtio minuters träning precis lagom, en annan gång kanske hela passet känns bäst. Men det är viktigt att vara försiktig och inte mana på kroppen mer än vad den orkar. Man får acceptera sina gränser och sitt förflutna och handla därefter. Även om kroppen hade orkat en timme, så gjorde inte hjärnan det. Att mana på sig själv på första riktiga träningen efter år av ätstörningar är nog ingen bra idé. Därför är jag nöjd med mina fyrtio minuter och ser fram emot nästa veckans träning. Att få träna för att det är skönt och inte för att förbränna kalorier är en underbar känsla och dit jag alltid har velat komma.

tränaEn trött Jessica efter passet.

Hur jag gjorde ätstörningen till ett avslutat kapitel

Hur blev du frisk från din ätstörning? Den frågan dök upp nyligen och trots att jag har pratat om min tid med anorexia mycket så tycker jag att det är bra att ta upp igen. För hur gjorde jag egentligen? Mer om min tid med ätstörningar och livet efter finner ni i kategorierna anorexi, avd 336 & avd 339 →

Jag har ju varit sjuk i två olika perioder, därför tar vi det från början.

Period ett:
Jag blev inlagd ganska tidigt i min ätstörning. Läkarna fick upp ögonen för mig och då jag rasade i vikt väldigt fort beslutades det att jag skulle spendera ett par månader på sjukhus. Där fick jag hjälp med att börja äta igen, dricka näringsdrycker och sitta still. Jag fick hjälp med mina känslor, gick på sjukgymnastik, jobbade med min kroppsuppfattning, började promenera på ett normalt sätt.  Efter fem månader på olika slutna avdelningar fick jag åka hem. Jag hade kommit upp bra i vikt, kunde äta ganska normalt utan att gå under av ångest. Men det fanns ett problem. Jag var inte nöjd med min kropp.

Period två:
Några få månader gick ute i det fria. Och då kom jag på den där idiotiska idén. Jag plockar bort ett mellanmål från mitt matschema. Antagligen är det det absolut sämsta beslut jag har tagit i mitt liv. Att börja plocka bort mat från ett matschema när man precis blivit utskriven är korkat. Hur jag tänkte vet jag inte, antagligen hade ätstörningen fortfarande ett grepp om mig trots att jag inte ville erkänna det. Den här gången gick det ännu fortare nedåt. Det blev inte ett mellanmål som försvann – det blev nästan all mat. Jag la varje sekund av mitt liv på att träna, svälta och ljuga. På grund utav mina andra diagnoser ville inte anorexi- och bulimimottagningen (öppenvården) ta emot mig igen. Här blev det problem. Egentligen, när man blir utskriven från deras slutenvård och dagvård ska man få chans att fortsätta jobba med sig själv i öppenvården. Jag fick aldrig den möjligheten på grund utav mina andra diagnoser. Anorexi- och bulimimottagningen tyckte att allmänpsykiatrin kunde ta hand om det, men när jag kom dit visade det sig att de inte kunde någonting om ätstörningar. Så jag hamnade i kläm och det blev sommar. Trots att mamma ringde till ätstörningsmottagningen fick jag inte komma dit, och allmänpsykiatrin stängde i två månader. Så jag var själv och hela mitt liv höll på att rasa. Sedan blev det augusti och jag vaknade en morgon och grät. För jag orkade inte längre. Jag hatade anorexian, jag hatade mitt liv. Jag var trött på svälten, svimningsattackerna, lögnerna, träningen. Jag var så förbannat trött på sjukdomen att jag tog ett beslut som förändrade mitt liv. Jag bestämde mig att bli frisk på egen hand. Jag behövde inte vården. Vill man så kan man klara precis vad som helst. Jag ringde mamma och berättade, att nu ska jag bli frisk. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag träffade min fantastiska vän Sara som jag mötte på avd 336 – den slutna anorexi- och bulimiavdelningen. Vi åt glass och fikade. Solen sken och jag var så lycklig. Att jag hade varit inlagd första perioden hjälpte mig såklart mycket. Jag kunde plocka fram mitt matschema och jag kom ju ihåg allt det jag hade lärt mig där.

Sedan den där dagen i augusti 2012 har jag i det stora hela ätit bra. Under min tid på behandlingshemmet har jag fått jobba med att träna rätt och lagom och jag har lärt mig att acceptera min vikt och kropp. Jag vet att allt går om man vill. Om man bestämmer sig en gång för alla, då kan man verkligen klara det. Egentligen är det samma med mitt tidigare självskadebeteende. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet – den dagen är det slut med självskador. Och det har ju gått bra trots att kampen är så tuff ibland. Ibland handlar det faktiskt om just det där – Att bestämma sig. Den första november 2012 blev jag friskförklarad från anorexian och trots att jag då och då slåss mot ätstörda tankar så ser jag mig inte som sjuk, verkligen inte. Jag är fri och har kontroll över mitt liv!

dsbusHär inne spenderade jag några månader.

Tack så himla mycket

Jag har sagt det förut men jag säger det igen, tack gode gud för att jag har slutat tävla i det sjuka. Jag inser det varje gång jag läser om dem som skriver om deras blodbad och stygn i armarna. Tack för att jag inte är sådär sjuk längre. Tack för att jag varken har anorexia eller skär mig. Tack för att jag börjar bli en helt vanlig tjej. Ens identitet sitter inte ens sjukdomar, man behöver inte vara den värsta, den med längst LPT eller flest ärr. Det duger gott att vara sig själv. Idag är jag hon som nästan är frisk, hon som stöttar andra istället. Tack gode gud för att jag får vara friska Jessica, hon som andra ser upp till. Tack för att helvetet är mitt förflutna och inte min vardag.

mememememmeme

Irriterat svar på tal!

Jag fick en kommentar från en tjej som gjorde mig rätt så förbannad men full av skratt samtidigt.

”Jag undrar hur du kan ha haft anorexi då du nu är tjock!? Jag och fler andra med anorexi blir aldrig riktigt friska även om vi är det på pappret. Att du skulle ha haft anorexi känns konstigt…”

Först och främst. Jag är inte tjock. Jag är en helt normalbygd kvinna och att säga till en före detta anorektiker att han eller hon är tjock är jävligt korkat och säger mer om dig än mig. Tack och lov är jag just frisk och tar inte åt mig då jag älskar min kropp. Jag har fått diagnosen av utbildade läkare på en ätstörningsmottagning, och då var jag rejält underviktig. Hade jag inte haft en allvarlig ätstörning hade jag aldrig blivit inlagd på sjukhus i fem månader. Trots att du och många andra kanske aldrig blir friska så har jag blivit det. Det GÅR att bli frisk från anorexia, och det är viktigt att komma ihåg. Ibland får även jag slåss mot tankar, men jag ser mig inte som sjuk för det. Som sagt, att slänga ur sig såna här ord säger verkligen mer om dig än om mig. Om du tittar tillbaka i arkivet så ser du att jag inte alltid har vara ”tjock” som du vill uttrycka det.

tjockellernåtSpana in min tjocka kropp eller nåt 😉

Jag minns den där kvällen då jag kunde dött

Pratade med mamma för en stund sedan. Hon berättade att hon hade blivit lite ledsen när hon hittade några av mina sommarklänningar i en väska. Hon blev ledsen för att hon saknar mig så mycket. Då började vi prata lite om den där sommaren. Sommaren tjugohundratolv. Då allt var så för jävligt. Då jag nådde min längsta vikt, tränade flera timmar per dag, då jag gick flera dagar utan mat, då jag fick åka ambulans, då jag fick sy ihop mig sönderskurna kropp, då jag hamnade på medicinakuten, då jag blev inlåst igen, då jag krigade mot landstinget för att få komma till behandlingshem, då jag slets mellan hopp och förtvivlan precis hela tiden, då jag skadade mig varje dag, då allt var så kämpigt. Ett år har nu gått, och när jag ser tillbaka på det här så känns allt konstigt. På ett sätt känns det som att det aldrig har hänt. Jag önskar att jag hade vetat då, att det skulle bli bra igen. Om jag den dagen jag låg i ambulansen hade fått höra, att Jessica, om ett år kommer du vara lycklig. Då kanske jag hade orkat kämpa hårdare just då. Nu har ett år gått och jag kan inte annat än att vara tacksam för att jag lever. För att kroppen orkade trots en väldigt låg vikt. För att hjärtat fortsatte slå när jag överdoserade hela tiden. Trots att jag gråter då och då av anledningar jag knappt vet, så svävar jag inte längre mellan liv och död. Jag fick tillbaka mitt liv, och hur det gick till har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att bli fri från anorexin och jag bestämde mig för att aldrig mer skada mig. Vägen har varit svår, är det än idag ibland, men jag tvivlar aldrig längre. Jag vet att det kommer bli bra, och framförallt – jag vet att det är värt att kämpa för livet.

sommar2012Att jag hade den där kroppen för ett år sedan kan jag inte förstå. Och droppåsarna på medicinakuten glömmer jag aldrig.

Collarbones

collarbonesNär jag hade anorexia var jag besatt av varje ben som stack ut. Kände på kroppen om och om igen, snälla, visst är ryggknotorna lite tydligare idag? Jag älskade varje ben som stack ut. Men det var då. När jag gick upp 16 kilo gick det inte längre att känna mina nyckelben. Nu är jag tusen procent frisk från anorexia och arg för att mina nyckelben är tillbaka. Jag förknippar bara dessa med anorexia. Därför är jag arg. För att kroppen går ner i vikt utan att jag kan göra något åt det och för att benen börjar komma tillbaka. Fuck you jävla kropp. Om du fortsätter såhär kommer jag slå ihjäl hela världen.

Jag tänker kämpa vidare!

Igår mellan alla tårar ställde jag mig på vågen, för att jag kände i hela kroppen att jag faktiskt gått ner i vikt. Jag har tänkt på det ett par dagar och kände nu att jag var tvungen att få ett svar. Till min fasa hade jag förlorat ett par kilo. Aldrig trodde jag att det skulle kunna kännas så hemskt att gå ner i vikt. Men bli inte oroliga, det har absolut INTE med en ätstörning att göra. Jag äter bra, fikar mycket och tränar lite. Det handlar inte om anorexia, utan antagligen om flera veckor med diarré. Efter att jag insåg att jag hade tappat i vikt grät jag ännu mer. Min värsta mardröm är att jag ska förlora den kropp som jag kämpat så hårt för att få. Jag har ätit, ätit och ätit för att bli normalviktig, verkligen kämpat. Min värsta mardröm är att jag ska förlora den kropp jag äntligen har lärt mig att älska, och dessutom utan att kunna påverka det. Just nu känner jag mig nojig och rädd, vill helst ställa mig på vågen hela tiden, men jag vet att just det kan sätta igång ätstörningstankar igen. Att få fysiska problem med mage och vikt när man har haft anorexia är tufft och utmanande. Jag sätts verkligen på prov, men kanske finns det en mening med detta också. Kanske ska jag bevisa att jag aldrig kommer falla tillbaka till anorexin. Men allt detta blir så känslosamt för mig. För ett år sedan hade jag varit lyckligast i världen över att ha tappat några kilo helt utan ansträngning, idag är jag bara ledsen över det. Så av denna skit kan jag dra en slutsats – Jag är verkligen helt fri från en ätstörning.

Imorgon ska min terapeut ringa till sjukhuset i ett försök att få tag på min läkare, annars kommer jag i nästa vecka börja om från början med akuten eller vårdcentralen. I ett dygn var jag så ledsen och uppgiven, men nu känner jag mig mer stabil. För det kommer lösa sig. På något jävla sätt så ska det bli bra tillslut. Jag är förbannad på hur vården fungerar och på att motgångarna aldrig tar slut, men det är såhär livet är. Hur gärna jag än önskar att min situation såg annorlunda ut, så gör den inte det. Det gäller att kunna acceptera verkligheten och gå vidare. Man måste ofta vara starkare än vad man är. Men har jag stått ut med psykiska sjukdomar, epilepsi, sjukhus tusen gånger, ambulanser, slutna avdelningar och hundra jobbiga saker till – då klarar jag detta också!

Radiointervjun

Det är flera som har frågat om man kan lyssna på radiointervjun med mig i efterhand, och nu har jag löst det så att den finns på youtube. Nu kan ni lyssna hur många gånger ni vill :) ↓↓↓↓↓

YouTube Preview Image

En flicka som är stark i radio

För ett par veckor sedan var jag med i en radiointervju och nu vill jag berätta för er att den kommer sändas imorgon, torsdag 2 maj klockan 21:00 på PiteFm. (Det finns webbradio så att man kan lyssna). Programmet heter ”Händer det som inte syns?” och är cirka en timme långt och handlar om mig och psykisk ohälsa! Så in och lyssna imorgon om ni vill :)

Våga se

Psykisk ohälsa syns många gånger inte, men ibland märks den, om man tittar med rätt ögon. Den drabbar många, både sjuka och anhöriga. Därför är det viktigt att vi ser den. Kanske ska man tänka på den där tjejen som har högsta betyg i allt, hon som samtidigt gärna har två jobb. Kanske ska vi reagera när någon gömmer träningskläder i den där skåpet på skolan. Vi borde reagera när någon har långärmat mitt i sommaren, vi borde se han som verkar leva det perfekta livet. Bakom allt det där, bakom högsta betyg, finns det en stor risk att det gömmer sig någon som är väldigt trasig. Vi borde reagera på han som bara äter knäckebröd till lunch, till hon som aldrig hinner ses. Genom att se och våga ta upp den där obekväma frågan kan du rädda många liv. Att våga prata om psykisk ohälsa är ett stort steg för en bättre framtid för oss alla. Fördomarna minskar, hjälpen ökar. Tre av fyra drabbas idag av psykisk ohälsa, antingen med egen sjukdom eller som närstående. Att våga se och reagera kan hjälpa fler än vad du tror.

Att kräkas

När man pratar om ätstörningar och människor som kräks i samband med detta så tänker man ofta på hetsätning. Egentligen ville jag mest uppmärksamma att det faktiskt finns många som kräks efter mat men som aldrig hetsäter. Jag var en av dem. Jag har i princip aldrig hetsätit men när jag var sjuk i anorexia i första perioden så kräktes jag hela tiden. Det blev som ett beroende och tillslut kunde jag knappt dricka utan att kräkas. Jag kände mig otroligt äcklig under den här tiden. Det blev så ångestladdad och varje stund framför toaletten var så värdelös. Att kräkas blev för mig som ett nytt självskadebeteende. Egentligen gav det mig inget annat än en ångestlindring. Men den förklaringen stämmer ju inte heller riktigt då detta beteende i sin tur skapade ännu mer ångest. Jag vill också säga till er att det går att sluta. När jag blev instängd på avd 336 i flera månader så lyckades jag lägga av. För att jag ville. Jag avskydde detta beteende hos mig och att bli fri ifrån det var en väldigt stor lycka. När jag sjuk i anorexia i andra perioden så började jag inte igen. För att jag vägrade. Hur sjuk jag än skulle bli, så skulle jag aldrig någonsin börja kräkas igen då jag avskydde det. Med den inställningen så gick det. Om man bestämmer sig och är väldigt envis så går faktiskt vad som helst. Kom ihåg att det går att få hjälp, och det går att sluta. Det är ett beroende som många andra, men det går att bli fri.

En avgörande betydelse

Såklart så funderar jag mycket på vad det var som gjorde att mitt liv vände. Vad handlade det om, egentligen? Det finns såklart många avgörande faktorer som har lett till att jag har kunnat gå från allvarligt sjuk till nästan frisk. Idag tänkte jag prata om en avgörande grej för mig som jag tror kan vara bra för många att läsa.

Jag var sjukskriven i många år. Gick mest hemma, åkte fram och tillbaka till psyket. Låg på sjukhus mycket. Vem mår bra utav det, egentligen? Jag tror att det är otroligt viktigt för ett tillfrisknande att man kommer på vad man brinner för, vad man tycker om och vad man vill göra. Jag tror att det är viktigt att ha drömmar, mål och att aktivt jobba mot att ta sig dit. Sedan jag började jobba med välgörenhet i olika projekt har jag mått mycket bättre. För äntligen så gör jag just det där som jag brinner för, att hjälpa andra som behöver. Jag anser att det är viktigt att tänka ut vad man tycker om att göra, eller kanske vad man gillade innan man blev sjuk? Jag tror att det är viktigt att försöka aktivera sig med roliga saker i den mån det går. Som jag berättade om här så har ju även mina välgörenhetsprojekt gjort att jag har börjat tycka om mig själv, vilket också såklart förbättrar måendet. Jag känner att jag gör skillnad, att jag behövs och det mår man såklart bra utav.

Allting hänger ihop på ett eller annat sätt. Ibland är det svårt att se mönstret, men vad vi gör är nog en viktig del i hur vi mår. Att isolera sig hemma med rakblad mår nog ingen bra utav. Försök att komma ut i den mån det går och gör just det där som du tycker om!

beachGlad tjej på stranden idag!

När man egentligen inte orkar mer

Flera gånger har jag stått där. Då jag varit så uppgiven att jag inte ens har kunnat gråta. När allt har känts så fruktansvärt nattsvart. När hoppet har lämnat mig helt. Jag har varit där och jag vet att många står där just nu, just ikväll. Jag vet att många kommer gråta ikväll, många kommer svälta, skada sig själva, vara inlåsta på psyk. Det finns många som kommer försöka ge upp. Det finns så himla många som har det jobbigt. Samma hemska ångest som jag har upplevt.

Men till er som läser det här, till er som kanske står där ikväll. Det kommer bli bra. Livet kan förändras, ibland snabbare än vad man tror. Ni kan uppleva saker som ni trodde var helt omöjliga. Läkarna sa till mig, att jag inte skulle kunna bli av med diagnosen dystymi. Jag hade varit sjuk så länge, ingenting tydde på att det faktiskt skulle bli helt bra för mig. Läkarna hittade inga mediciner, ingen terapiform fungerade. Men jag kämpade, mot alla odds, och titta vart jag är idag. Fri från diagnosen. Jag är lycklig idag, skrattar hela tiden. Jag älskar mitt liv så himla mycket, njuter av varje sekund. Och den här förändringen har skett på cirka fem månader. I åtta år gjorde mitt liv väldigt ont, idag är jag en frisk, glad och stark tjej. Kom ihåg, det är aldrig aldrig aldrig aldrig omöjligt. Med rätt stöd och rätt inställning kan man ta sig hur långt som helst i livet. Jag har fått ett otroligt bra stöd från behandlingshemmet, men det är jag som har kämpat och slitit.

Att tycka om sig själv

I torsdags pratade jag och min terapeut om den största anledningen till varför jag inte längre skadar mig själv. Jag började berätta alla anledningar jag kom på. Er, mitt jobb på SHEDO, min framtid, min jourmejl, att jag har blivit en förebild för många. Det ligger säkert mycket i det jag sa, men ändå berättade min terapeut vad hon trodde, och när hon uttalade orden så insåg jag att hon hade rätt. Jag tycker om mig själv.

Allt hänger ju såklart ihop. Jag tycker om mig själv för att jag gör något bra och viktigt. Jag är glad för att jag inte längre är en del av stygn och blodbad. Jag är lycklig för att jag kan peppa och inspirera andra. Jag är glad för att jag finns tillgänglig som ett stöd för många som har det svårt. Jag mår bra utav att jobba med välgörenhet, ställa upp i intervjuer, gå på möten. Alla dessa bitar gör att jag tycker om mig själv. Äntligen efter många år som sjukskriven känner jag att just jag gör någonting bra och viktigt varje dag. Någonting som är värt att kämpa för. Därför tycker jag om mig själv, därför trivs jag med mitt liv idag. Därför skulle jag inte gå tillbaka till rakbladen, därför skulle jag inte gå ner i vikt igen. För om jag gör det så kommer jag förlora det mesta av det som jag kämpar för. Och idag handlar inte mitt liv om en tävling i det sjuka, idag handlar mitt liv om att hjälpa andra och fortsätta vara en förebild för många.

I flera år var jag min största fiende. Jag avskydde mig själv vilket ledde till många rakbladssår, anorexi och slutenvårdsavdelningar. För att plåga mig själv, jag ansåg inte att jag var värd någonting annat. Idag har jag hittat mitt eget värde, och jag inser nu hur viktigt det är att göra någonting som man brinner för. De sista månaderna har jag följt mina drömmar, lyssnat på min magkänsla. Jag har en viktig uppgift i livet. Den handlar om att stötta, kämpa, hjälpa. Alla har inte tyckt att det jag gör är rätt. Är det smart att vara ett stöd för andra som mår psykiskt dåligt när man fortfarande inte är frisk? Nej, det tycker inte alla, till exempelvis inte min terapeut. Men jag är envis, och jag vet vad jag vill i livet. Därför går jag min egna väg, gör det som jag tror är bäst för mig och andra. Tack och lov så är min terapeut fantastisk, så hon väljer att stötta mig i alla mina välgörenhetsprojekt, trots att hon inte tycker att alla mina idéer är bra.

Det är viktigt att våga kämpa för något man tror på. Trots att jag får höra hemska historier genom min jourmejl, så blir jag så himla lycklig varje gång jag inser att just jag, just nu, förändrar en annan människas liv. Just därför tycker jag om mig själv.

Ett sista steg mot det friska

Under en längre tid har jag tänkt och insett att jag har haft ett sista steg för att sedan helt kunna lämna anorexin bakom mig. Det där som var det värsta innan, som var så hemskt. Det där som gav mig allra mest ångest. Att väga sig. Jag berättade det för min terapeut på samtalet idag så vi bestämde oss för att gå till vågen direkt. Utan problem så ställde jag mig där och mötte siffrorna. Det var verkligen inte hemskt, bara underbart att se att jag har gått upp 16 kilo på egen hand. Nu har jag ett stabilt och bra BMI vilket känns fantastiskt. Det var inte det minsta jobbigt att se detta, det känns bara väldigt bra. Hej då anorexin, nu är jag helt klar med dig.

Man lär sig ingenting på att blunda för sitt liv

,dream
Jag drömmer om mycket. Men jag lever också i en dröm. Inte i en fantastivärld, det är bara det att mitt liv är som en vacker dröm. Skulle jag dö nu, skulle jag dö lycklig. Varje dag upplever jag något nytt och fint. Varje dag blir jag friskare och starkare. Som världens bästa dröm. Jag var så trasig för ett halvår sedan, så uppgiven. Idag ler jag och skrattar mig igenom nästan varje dag. Min dröm är att bli helt fri och få jobba på sjukhus. Allt annat jag har drömt om gör jag faktiskt redan. Jag har drömt om att hjälpa människor med psykisk ohälsa, en dröm som har blivit sann. Varje dag får jag vara ett stöd för andra, och det är fantastiskt. Jag har också drömt om ett liv med lycka och utan rakblad. Just det där livet som jag lever idag. Jag är så tacksam för att jag blev så frisk att jag kunde andas igen, leva och inte bara överleva. Tack för att jag stod ut i åtta år, kämpade mig igenom månader på slutna avdelningar. Jag har gått igenom så mycket hemskt i mitt liv, men nu är det en dröm och jag är tacksam och lycklig för varje sekund i ljuset.

Bilden har jag hämtat här.

En kämpig dag

csk

Åter igen en dag på sjukhuset. Det var dags för mig att göra ultraljud för att få svar på om jag har gallsten eller inte. Ultraljudet visade ingen gallsten, men däremot hittades en polyp. Den var liten och det mesta tyder på att den är godartad, men det finns alltid en risk att den är elakartad och då kan den ge allvarliga sjukdomar och konsekvenser. Min läkare skulle kontaktas så nu får jag vänta för att se vad som händer. Ultraljudsläkaren trodde dock inte att det var polypen som orsakade mina svåra kramper, så nu ska utredningen fortsätta.

Jag har gråtit så mycket idag. Haft sådan ångest inför maten att jag har svultit hela dagen. Tillslut blev allt ännu sämre för jag är så fruktansvärt rädd för att bli sjuk i anorexia igen. Min terapeut har försökt hjälpa mig och jag har väl insett att jag absolut inte kan sluta äta. Ju mer jag börjar slarva med maten, desto större risk är det att jag blir sjuk igen. Trots att jag har varit friskförklarad ett par månader så vet jag att vägen tillbaka till en ätstörning är kort. Därför åt jag en bra middag och mår faktiskt bättre efter det. I svält så blir man ju mer känslig och livet gör ännu mer ont då. Jag får stå ut i mina magsmärtor så länge. Visst har jag varit arg på livet idag. Jag kan inte förstå varför jag får så många prövningar, varför jag hela tiden måste få kämpa. Men det är väl så, det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det. Jag måste fortsätta kämpa, trots att jag idag helst skulle vilja skita i hela livet. Men jag kan inte, för jag har er. Jag vet att jag har blivit en förebild för många, och hur skulle det se ut om En flicka som är stark slutar kämpa. Det går inte.

Men trots allt, ibland får man vara trött, ledsen och förbannad. Mitt i allt detta, smärta och sorg, så får jag bara hålla tummarna för att polypen är godartad och att jag snart kan få diagnos och behandling för min mage. Tack och lov så har jag mitt team här. Teamet består utav min terapeut och min favoritpersonal. Dem två stöttar mig, kämpar med mig. Livet kommer bli bra tillslut, det måste det.

Som då, fast nu

Att ha ångest för mat har jag haft så många gånger med min anorexi. Alla dagar jag har gråtit för att ångesten har ätit upp mig. Det har i perioder varit lättare att inte få mig någon näring. Då och då har jag vandrat runt som en pinne i flera dagar utan att äta någonting. För ångesten.

Den senaste tiden har jag åter igen fått mycket ångest inför måltider. Men av helt andra orsaker. Jag har inga ätstörda tankar kvar, men allt handlar om mina kramper i magen som jag har berättat om. Inför varje måltid så vet jag, att just det där kommer orsaka så mycket smärta. Därför gråter jag ibland, har så mycket ångest att jag helst vill gå och lägga mig och skita i livet.

Det känns så himla konstigt, fel och skit att jag ska få ångest över mat, igen. Som alla dagar med anorexi. Jag är livrädd för att gå ner i vikt, livrädd för att börja slarva. Livrädd för att ta mindre mat. Jag hatar att jag måste ändra om min kost, hoppa över det där fettet. Fettet som jag var livrädd för med anorexi, fettet som jag har svårt att äta idag på grund utav magen. Jag hatar jag att måste börja förbjuda mig själv att äta saker. Precis som med anorexin. Min vardag med en magsjukdom känns skrämmande lik min vardag med anorexi. Och jag vill inte ha den vardagen mer, skulle kunna göra vad som helst för att slippa. Imorgon ska jag till sjukhuset, igen. Kanske kommer jag ett steg närmre diagnos och vård. Jag vill bara att detta ska få ett slut nu, jag vill bli den där tjejen som älskar mat. Nu är jag bara tjejen som har ångest inför varje måltid. Som då, fast nu.

Putmagen

Många som kämpar mot anorexi känner nog igen det här. Man går upp i vikt och det mesta sätter sig på magen. Många känner sig gravida, gråter hela dagarna för att detta känns så hemskt. Jag har också gjort det. Under min första vecka på avd 336 gick jag upp tre kilo och fick en mage som såg ut som en fotboll. Och hur lätt är det när man har viktfobi? Inte lätt alls. Jävligt svårt till och med. Därför är detta viktigt att ta upp. Jag vet hur jobbigt det kan kännas, men jag vill att ni ska komma ihåg att detta är tillfälligt. När jag låg inne på slutenvården tyckte nog alla tjejer med anorexi att detta var ett jobbigt fenomen, men det betyder också att varken jag eller ni är ensamma. Av någon anledning fungerar kroppen så, att det först lägger sig på magen, men det kommer att bli bättre och bra igen. Det kommer jämna ut sig. Glöm heller inte att mycket av det man går upp i början efter en undervikt är vätska. Det fick jag höra av sjukhuspersonalen när jag låg och grät i min säng efter tre kilo plus. Kroppen kan bete sig konstigt när man kämpar med en ätstörning. Jag har upplevt både det ena och det andra, men det kommer bli bättre. Kroppen kommer stabilisera sig tillslut. Det är viktigt att försöka ha tålamod trots att det kan kännas kämpigt.

Alla ni med en ätstörning, kämpa. Att bli frisk från anorexi är det bästa som har hänt mig!

Trettio minuter

Att gå från svält till normalstora portioner och näringsdrycker är svårt. Att vara instängd på en avdelning är ännu värre. Att sitta i ett kök med personal som tittar på klockan. Som berättar när det är fem minuter kvar, som uppmanar oss till att äta lite snabbare. Hur ska det gå till när anorexin skriker i mitt huvud? Hur ska jag klara av att äta på trettio minuter när det tar nittio att äta ett knäckebröd utan smör? Jag trodde att det skulle vara omöjligt. Jag minns alla dagar på sjukhuset när tårarna föll ner på tallriken, när det gjorde så ont och var så hemskt. Det kändes som att mitt liv var över, som att varje kilo plus på kroppen var ett steg närmare ett slut. Mitt slut. Jag ville inte leva längre om jag skulle behöva se ut sådär. Kunde inte sjukhuset dra åt helvete, kunde jag inte få svälta ifred? Varför skulle personalen tvinga i mig sex måltider plus tre näringsdrycker om dagen? Svår undervikt var svaret, men dem ljög. Fettet fanns över allt.

Att leva med anorexi kan vara som att leva i en annan värld. Jag tappade min livsuppfattning ibland. Tyckte att allt sjukhuset sa var lögner. Men nu flera månader som frisk, så inser jag, att jag var sjuk. Att alla bara ville mitt bästa trots att dem där trettio minuterna var så svåra. Men ibland ljög avdelningen. Ibland fick jag höra att jag hade många år med sjukdomen kvar. Det var inte sant. Jag lyckades bli frisk snabbare än så. För att jag ville. För att jag vägrade vara sjuk.

anbavd 336

Att våga söka hjälp

Våra liv psykisk ohälsa kan se olika ut. Kanske lever man i ensamhet där ingen vet hur man mår på riktigt. Kanske vet man inte ens det själv?  Dagarna går, kanske svälter man sig, hetsäter, tränar för mycket? Kanske lever man med sår på sina handleder. För alla ser det olika ut, men en sak stämmer in på oss alla – Vi är värda att få stöd.

Att söka hjälp är inte alltid lätt. Det kan finnas tusen känslor kring detta. Mår jag tillräckligt dåligt? Kommer någon vilja hjälpa mig? Finns det hjälp? Vart ska jag vända mig? Vågar jag? Vill jag? Hur många tankar det än finns, så kommer man i slutändan alltid inse att det var värt det. Den dagen ni står på andra sidan kommer det ha varit värt all kamp. Jag har insett att många unga tjejer som inte mår bra anser att de inte är värda hjälpen. Jag tycker det är fruktansvärt att många känner så. Självklart är man värd att må bra. ALLA är värda det. Trots att psykiatrin ibland är ett skämt, så kan man få bra hjälp men ibland krävs det ett krig för att komma dit. Och vem orkar det, egentligen? Kanske ingen, men ibland har vi inget val. Jag har mestadels haft stora problem med att få hjälp. Både inom BUP, öppenvården, slutenvården och tillslut behandlingshem. Jag har verkligen fått kämpa för att få hjälp, och trots att det har varit ett helvete många gånger så inser jag hur bra det var att jag vägrade ge mig. Men som jag brukar säga, ”man måste vara frisk för att orka vara sjuk i dagens samhälle”. Det finns nog inga ord som stämmer bättre. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit runt skickad, fått avslag, blivit hemskickad trots att jag precis gjort ett allvarligt självmordsförsök. Listan är lång på alla gånger psykiatrin har gjort fel. Och hur går man vidare då? Tack och lov har alla misstag gjort mig starkare. Läkarna ska inte ha rätt, samhället ska inte få trycka ner mig.

Hur man än blir behandlad i vården så är det alltid värt att fortsätta kriga. För en vacker dag, då kommer du att hitta rätt. Du kommer få en psykolog, läkare eller någon annan vårdpersonal som bryr sig på riktigt. Som förstår dig. Som kämpar. Vägen dit kan vara lång, ibland inte, men oavsett hur kort eller lång vägen dit är så kommer det vara värt att kämpa för att ta sig dit. Det är alltid värt att söka hjälp när man inte mår bra.

Mår jag tillräckligt dåligt?
Ja. Det är ingen tävling i vem som mår sämst. Så länge du mår dåligt eller har skadliga beteenden så är det bra och viktigt att söka hjälp.

Kommer någon vilja hjälpa mig?
Ja. Det finns många som jobbar med just ditt problem, som har utbildning och som vill hjälpa just dig.

Finns det hjälp?
Ja. Den är inte alltid lätt att hitta, men den finns.

Vart ska jag vända mig?
Är du under 18 år kan du kontakta BUP eller din kurator/lärare/skolsköterska på skolan som kan hjälpa dig vidare. Är du över 18 år kan du kontakta din vårdcentral eller direkt till en vuxenpsykiatrisk öppenvård.

Vågar jag?
Ja. Det är mer läskigt att må dåligt, jag lovar.

Vill jag?
Ja. Även om det inte alltid känns så. Att vara frisk är helt fantastiskt, och innerst inne tror jag att vi vill ha hjälp även om man ibland kan förneka det för sig själv.

Kom ihåg: Du vågar. Det finns hjälp att få. Det kommer vara värt det. Du kommer kunna återhämta dig. Ditt liv kommer bli bra igen. Ingen är värd att må dåligt.

Behöver ni stöd så finns jag på enflickasomarstark@hotmail.com

Livet är alltid värt att kämpa för

81

På avd 81, efter medicinakutens kaos.

Jag önskar att alla människor i alla situationer skulle välja att leva. Ändå är det för många varje dag som väljer att inte göra det. Jag önskar att jag alltid hade valt det, men allt för många gånger har min högsta önskan varit att bli av med just det där som egentligen är det finaste vi har, livet.

Den sista gången jag försökte, då allt slutade med ambulans, medicinakuten, EKG, kol och dropp, då var jag så arg. Jag låg i min sjukhussäng och grät. Jag ville dra bort droppet från min arm, jag ville fly ifrån hela situationen. Läkaren kom in och tittade på mig med en speciell blick. Han var glad men också sorgsen. I hans blick såg jag att det gjorde ont att ha en tjugoettårig tjej som bara ville dö framför sig. Men han var också glad, för samma flicka hade precis överlevt. Jag hade tur, hjärtat hade kunnat sluta slå. Men det slog, och jag var arg. Läkaren ljög, för jag hade inte tur, bara otur som levde. Jag låg under landstingets filtar och var alldeles tom. Några timmar tidigare var jag säker på att jag skulle dö, och plötsligt levde jag. Jag tvingades ringa det där hemska samtalet till mamma. ”Mamma. Jag ville inte leva längre. Mamma. Jag är på sjukhuset. Mamma. Förlåt. Jag älskar dig”

Detta hände en hemsk dag i slutet på augusti tjugohundratolv. Ett år då jag spenderade fler månader inlagd än fri. Sju månader har gått sedan den där dagen med blåljusen. Idag är jag så lycklig för att jag överlevde. Tänk om jag aldrig skulle få uppleva lycka, glädje, livet. Idag kan jag skratta mig lycklig för att min kropp har överlevt både självmordsförsök och anorexia. Tack kroppen. Och tack till mig som har orkat. Livet kommer bli bra igen, hur nattsvart det än kan kännas. Och livet är värt att kämpa för. Jag ser det nu, när jag står på andra sidan. På andra sidan där jag är mer frisk än sjuk. Jag önskar att jag alltid hade kunnat se det. Jag önskar att jag hade vågat tro på att livet skulle vända. Det är inte alltid lätt att tro, men det är alltid värt ett försök. Och glöm aldrig, att livet alltid är värt att kämpa för.

– En av mina texter från SHEDO-bloggen.

En följd av anorexi?

Jag vet ju inte till hundra procent om jag har gallsten, men då kirurgakuten misstänkte det läste jag på lite och hittade det där jag fasade. Gallsten kan vara en följd av anorexi. Tänk om det är så att drömmen om det där mellanrummet mellan låren gav mig, förutom helvetet anorexi, en sjukdom som innebär mycket smärta, operation och ofta stora besvär. Var det värt det? Just idag skulle jag bara vilja spola tillbaka tiden, förändra allt, göra tvärt om. Förlåt kroppen, förlåt förlåt förlåt.

Hur det än är i mitt fall så vill jag påminna er om att det inte är värt det. Det är inte värt att leka med döden och dessutom riskera sjukdomar och men för livet. Anorexi är en sjukdom, men snälla, försök att tänka på att era liv kan förstöras. Även när du blir frisk från anorexi kan du dra på dig andra sjukdomar att behöva kämpa med. Ett mellanrum mellan låren kommer aldrig vara värt det. Gör inte som jag, ångra er inte i efterhand.

Sjukhus

akutenBlä på den här dagen! I cirkus fyra veckor har jag haft svåra kramper i magen. Jag har hela tiden tänkt att det har med min tidigare anorexi att göra, men i förra veckan beställde jag ändå en tid till vårdcentralen. Men igår kväll blev jag konstigt yr och imorse hade jag gula fläckar runt ögonen och då tyckte personalen att vi skulle åka till akuten så där och på kirurgakuten har jag spenderat dagen. Efter en del prover fick jag beskedet att jag inte behövde akutopereras, men att mycket tyder på att jag har gallsten och måste operera bort gallblåsan. Om max två veckor ska jag göra ett ultraljud för att få en slutgiltig diagnos, tillsvidare ska jag försöka undvika viss mat. När läkaren sa det kom tårarna. Att börja undvika viss mat är som att få in ett anorektiskt tvång igen. Därför grät jag när vi lämnade sjukhuset, rädd för att fastna i tvång kring mat igen. Men jag är stark och jag kommer klara det.

Vid sidan om kommer en utredning kring min lever starta. I flera månader har mina levervärden inte varit så bra så nu ska detta utredas. Om jag inte har gallsten så ska även en utredning om magen starta. Ibland blir jag så himla trött på livet. För är det inte psykiska sjukdomar så är det fysiska. Men som min terapeut sa, ibland måste man få vara trött och ledsen på allt, det är okej. Därför är jag just det, trött och ledsen. Men det betyder inte att jag ska sluta kämpa, tvärt om. Jag måste kämpa ännu mer. Det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det.

Tävlingen i sjukdom

Att vara sjuk är ibland som att vara med i en tävling. Tävlingen pågår lite överallt. På avdelningar, på internet, i vardagen. Tävlingen om vem som är sjukast, smalast, får dricka flest näringsdrycker, vem som har sond. Tävlingen om vem som har flest diagnoser på pappret, vem som får sitta i rullstol, vem som är inlagd. Tävlingen om vem som skär sig djupast, vem som åker fram och tillbaka till akuten mest. Den där jävla tävlingen om vem som har mest ärr på kroppen eller vem som äter flest mediciner. Jag har varit med och tävlat, jämfört, varit hon som önskar att hon varit sjukast, smalast, bäst på något.

Idag är jag glad för att jag inte tävlar längre. Ni kan inte räkna med mig. Jag är varken smalast eller sjukast. Jag har kommit förbi det där, slutat att jämföra mig. Och tack och lov för det, man kan inte tävla i sjukdom. Man ska inte jämföra sig. Alla har det jobbigt på sitt sätt. Att behöva sitta i rullstol pga undervikt betyder inte att man har det jobbigare än den som lider av en ätstörning och har en normalvikt. Att ha stora ärr på kroppen betyder inte att man mår sämre av sitt självskadebeteende än vad någon med mindre ärr gör. Idag när jag ser människor som tävlar i sjukdom, så känner jag bara att jag är så glad att jag inte är med längre, att jag går min egna väg och är lycklig som börjar bli frisk istället. Jag har aldrig varit smalast, aldrig sjukast, aldrig den tjejen som jag ibland ville vara, och tack för det. Mitt kaos har varit mitt helvete, men jag är inte längre en del av det.

Om en anhörig lider av en ätstörning

Jag fick en fråga om jag kunde ge tips på vad man kan göra om ens kompis lider av en ätstörning. HÄR & HÄR har jag gett tips på vad man kan göra som anhörig till någon som mår dåligt, men i detta fallet handlar det om en ätstörning och då har jag ytterligare några tips.

Först kommer några allmänna tips till dig som är anhörig till någon som lider av psykisk ohälsa. Man kan aldrig prata om detta för få gånger.

Om någon i ens närhet mår dåligt är det viktigt att visa att man finns. Det viktigaste man kan göra som medmänniska är att visa att man bryr sig. Det är bra att fråga personen hur han eller hon mår, då visar du att du bryr dig och har tid. Att lyssna är också viktigt. Det är alltid bra att ge beröm och berätta om de positiva sakerna du ser hos personen. Försök att hålla hoppet uppe, för sanningen är att de allra flesta med psykisk ohälsa återhämtar sig. Jag tycker också att det är viktigt att uppmuntra personen till att ta professionell hjälp. Är man under 18 år kan man ta kontakt med BUP och är man över 18 år kan man ta kontakt med en vuxenpsykiatrisk mottagning eller på sin vårdcentral.

Om personen som inte mår bra är ett barn eller en tonåring, tycker jag det är viktigt att prata med en vuxen. Det kan vara en förälder, en skolsköterska, en lärare. Någon du helt enkelt litar på. Du sviker inte din vän, du kan till och med rädda livet på honom eller henne.

Om en anhörig lider av en ätstörning är det såklart viktigt att tänka på det som jag skrivit ovanför och i tidigare inlägg, men jag har som sagt lite andra tips och tankar också. Det kan vara bra att försöka äta tillsammans med personen så ofta det går. Om man äter ihop och ser att personen äter väldigt lite kan det vara bra att uppmuntra till att ta mer. Jag tycker också att det är viktigt att berätta att man ser att personen äter för lite, tränar för mycket etc. Det kan vara bra att vara förberedd på att personen med en ätstörning kan få ångest vid måltiden och då försöka finnas där om detta sker. Ibland kan det räcka med en kram.

Jag anser ju att personer med ätstörningar behöver adekvat hjälp, precis som många med annan psykisk ohälsa. Att hjälpa personen att söka hjälp är därför viktigt.

En annan sak som jag vill ta upp är hur personer med ätstörningar kan tänka och göra. När jag var sjuk i anorexi så ljög jag mycket. För alla jag älskade, jämt. Jag gjorde vad som helst för att slippa äta. Jag ljög om vad jag hade ätit, hur mycket jag hade tränat etc. Jag gjorde också allt jag kunde för att slippa umgås med någon. Jag svarade inte i telefon, ville inte träffa någon. Jag minns så väl en gång i somras när jag var väldigt sjuk. Min kära syster och svåger försökte hjälpa mig att äta. De ville att jag skulle vara med dem så mycket som möjligt, de uppmuntrade mig alltid till att ta mer mat. Men jag ljög hela tiden, blev arg, ville inte träffa dem längre för att de försökte få mig tjock. (Så tänkte jag då). När de ringde och ville äta middag med mig så svarade jag inte. Men sen en dag, så kom dem bara till min lägenhet helt oförberett. Jag fick panik. Blev arg. Idag, flera månader senare, och frisk som jag är, är jag tacksam. Otroligt tacksam. De kämpade verkligen för min skull, mer än någon annan jag känner. De hade kunnat offra allt för att jag skulle äta, bara lite grann. De ville inte att jag skulle tappa fler kilo, de ville inte att min puls skulle bli lägre. De ville bara att mitt hjärta skulle slå.

Så trots att jag var arg och panikslagen då, så gjorde dem rätt. Man kan aldrig tvinga någon att äta, men man kan försöka. Man kan finnas där, kämpa och vägra ge upp. Det gjorde min syster och min svåger. Och jag också såklart. Jag vägrade ge upp.

anorexiaAtt bestämma mig för att lämna den här tjejen är det bästa jag har gjort. Fyra månader sedan friskförklarningen och känner jag inte igen henne på bilderna.

Att kämpa mot ett komplex

Jag tror att alla människor har komplex över någonting av kroppen. Vare sig man är frisk eller sjuk. Men ju sjukare jag blev i anorexi, desto fler komplex fick jag. Jag kommer aldrig glömma mitt jobbigaste. Det var inte magen, inte låren. Utan mina överarmar. Jag hatade dem så mycket att jag vägrade gå i linne eller i en t-shirt med för kort arm. Jag har lite armmuskler efter några år som handbollsspelare, jag avskydde dessa muskler. Men en dag, när jag blivit friskare från anorexin, så orkade jag inte ha kvar detta komplex. Jag ville verkligen klara av att gå i linne. Komplex har alla, men det ska inte få styra vad vi har på oss eller vad vi gör. Så jag bestämde mig för att bli kvitt detta komplexet. Mitt sätt att acceptera mina överarmar har varit att göra det där som jag vägrade innan, att gå i linne. Jag valde att göra det ofta. Ett annat sätt har varit att fota just det där som man hatar med kroppen. Jag har valt att publicera bilder på instagram, bloggen etc, bilder där mina överarmar syns, bilder som jag kanske har hatat egentligen. Men det har verkligen fungerat. Även om jag tänker på det ibland så hindrar inte detta komplex mig längre. Jag går gärna i linne och struntar i att överarmarna syns på ett flertal bilder. Bara för att göra detta ännu tydligare så får ni två bilder nu. På mina små (som har varit stora) muskler och min överarm. Den är inte smal, men det gör inget. Den är full av ärr, men jag bryr mig inte. Jag är nöjd med mig själv och min kropp idag, och jag är inte rädd för att visa den. Så det går att kämpa emot sina komplex, att bestämma sig för att vägra låta dem styra livet.

öarm

Det finns en mening med allt

Under alla mina år som sjuk har olika personer ofta sagt att det finns en mening med allt. Jag bara bara gråtit och varit så arg, för vad finns det för mening med att en person ska bli sjuk?

Idag vet jag att det fanns en mening med detta. Jag förlorade hela min tonår med att vara sjuk och spendera för många timmar på sjukhus. Men det gör ingenting. Mina åtta år som sjuk har gett mig så mycket livserfarenhet, och åtta år i helvetet har format mig till den tjejen som jag vill vara. Kanske hade jag varit någon annan om jag hade levt ett ”normalt” liv. Därför är jag tacksam. Åtta år av kamp har inte gjort mig till en bitter människa, bara en tjej full med energi och glädje.

Två falska sanningar

När man är sjuk i en ätstörning vill man ofta ha kontroll. När man svälter sig så tror man att man har det, kontroll. Men det är faktiskt inte sant. Det är då man har minst kontroll. Sanningen är att det är ätstörningen som har kontroll, inte du. Kontrollen får du när du blir frisk.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Många skadar sig själva för att ångesten ska minska, för att man ska må bättre. Även om det känns som att rakbladen fungerar, så gör dem på ett sätt inte det. När du skadar dig själv kanske du känner en lättnad för stunden, men för varje snitt så mår du sämre i längden. Ångesten kan gå ner tillfälligt, men på lång sikt får du oftast mer ångest av ditt beteende.

Att våga ha kvar sina drömmar

Under alla år som jag har varit inkopplad i psykiatrin har jag drömt om att jobba som sjuksköterska på sjukhus. I lika många år har jag fått höra att jag aldrig skulle klara det. Hur skulle jag som så ofta varit patient på sjukhus orka vara där som personal? Jag har alltid fått höra av läkare och sjukhuspersonal att jag borde tänka om, att det inte skulle passa mig, att jag har diagnoser som gör att det aldrig skulle gå.

I många år la jag min dröm åt sidan. Jag litade på att vården hade rätt, på att det enda jag ville göra inte skulle gå. Sedan ändrade jag mig, litade på min känsla som sa att jag skulle passa utmärkt som sjuksköterska. Idag är jag hundra procent säker på att det kommer fungera hur bra som helst. Trots att jag har en diagnos som gör att jag har svårt för stressade situationer så betyder det inte att jag inte kommer klara det. Jag har en diagnos som gör det svårt för mig i livet på en del sätt, men jag vägrar låta min diagnos eller vårdpersonal ta min dröm ifrån mig. Jag vet att jag kommer börja läsa till sjuksköterska, jag vet att jag kommer jobba på ett sjukhus. För jag vill inget hellre. Kan inte ens tänka mig något annat jobb. Och när man är så säker på det, då finns det ingenting som kan förstöra det. Jag ångrar att jag lät sjukhuspersonalen ta ifrån mig min dröm. Jag ångrar att jag lyssnade på dem. Man kan kämpa trots att mycket talar för att man inte kommer klara det. Men jag tänker bli frisk, och det är DET som är det viktiga. När jag var som sjukast skulle jag inte klara av ett arbete inom vården, men det är fel att sluta drömma för att man är sjuk. I de flesta fall kan man bli frisk, och om man inte kan det, så kan man lära sig att hantera sin sjukdom. Jag önskar att sjukhuspersonalen hade trott och stöttat mig i min dröm. Jag önskade att någon hade sagt att jag skulle kunna jobba som det när jag blev frisk, men det trodde ingen på. Alla sa att det skulle väcka för många minnen och att jag inte skulle klara det. Idag vet jag att dem har fel, men det tog mig många år att inse det.

Det är viktigt att begränsa sin sjukdom och inte sig själv. Låt ingen trycka ner dina drömmar, dem är dina, och allting går om man vill, det är jag säker på. Och att ha drömmar är bra, livsviktigt till och med. Trots att man är sjuk så är det viktigt att kunna se framtiden, för den finns där. Det är viktigt att försöka se livet EFTER det sjuka, för oftast så finns det ett sånt liv, det är ju det man strävar efter. Och även om det inte alltid blir som man har tänkt eller som man vill, så sluta aldrig drömma. Drömmar och planer kan till och med vara avgörande för ett tillfrisknande.

Bloggredaktör för SHEDO

Åh idag är det lyckans dag! Jag har nu blivit bloggredaktör för föreningen SHEDO (Self harm and eating disorder organisation). Det känns så kul att det pirrar i hela mig.

Det händer så sjukt mycket roliga och spännande saker i mitt liv just nu. Det känns som att jag har tusen projekt på gång men vill inte avslöja saker innan jag är hundra procent säker på att det blir så. Trots ett jobbigt terapisamtal imorse så mår jag bra nu, lyckan börjar komma tillbaka och den skrattande Jessica finns med mig. Jag har saknat henne så otroligt mycket, men nu är hon här och jag hoppas att hon stannar. ♥

Två frågor om anorexi

Finns det någon viktsiffra då mensen kommer tillbaka efter svält?
Det finns ingen siffra och inget BMI som säger när mensen kommer tillbaka. Detta är väldigt individuellt. En del behöver gå upp helt till normalvikt och stanna där under en lång tid innan mensen kommer tillbaka, medan andra kan få tillbaka den strax innan normalvikt. (Äter man p-piller är oftast mensen kvar. Tjejen som frågar skrev att hon slutat med p-piller men ville ändå tillägga detta).

Jag har inte vägt mig sen i somras när jag var väldigt sjuk, så jag har svårt att säga när min mens kom tillbaka, men jag tror att det var när jag hade blivit normalviktig igen. Man får försöka ha tålamod med sin kropp. Har man varit i svält tar det oftast lång tid för kroppen att återhämta sig. Tillslut när kroppen är i balans igen kommer mensen komma tillbaka och kroppen kommer fungera bättre och bättre. Man säger ju att mens är ett bevis på att kroppen är frisk, och det stämmer faktiskt ganska bra. När man får tillbaka sin mens efter en ätstörning kan man känna sig trygg med att kroppen är på rätt väg tillbaka till det friska.

Hur många kilo gick du ner och väger du mer nu än innan du fick anorexi? Kan du lägga ut en för- och efter bild på dig och din kropp så man får se?
Jag vill inte prata om exakt hur många kilo jag gick ner då det kan vara triggande för andra. Och egentligen spelar det ingen roll heller. När jag blev sjuk gång två så gick jag från normalvikt till svår undervikt, det räcker. Jag väger absolut mer nu än vad jag gjorde innan jag blev sjuk i anorexi. Innan jag blev sjuk första gången, då var jag underviktig. Jag var helt enkelt byggd så. Nu är jag stabilt normalviktig. Som sagt så har jag inte vägt mig på ett halvår men jag gissar på att jag väger cirka 5-10 kilo mer än vad jag gjorde INNAN jag blev sjuk. Detta har varit svårt för mig, men inte längre. Idag älskar jag min kropp. Ni ska få se en bild för att visa hur mycket min kropp har förändrats och hur underbart jag tycker att det är!!

Det är okej att vara rädd

[videofyme id=”826165″ class=”aligncenter”]

 

Idag pratar jag om det där med att inte riktigt våga/vilja må bra. Jag vet att jag pratat lite om detta innan, men då jag hade stora problem med dessa känslor när jag mådde dåligt så tycker jag det är viktigt att ta upp detta ämne igen. Jag tror att jag inte var ensam med att känna sådär.

En liten kvällstanke om ätstörningar

För ett par dagar sedan pratade vi patienter om storlek på byxor. Jag var inte med i samtalet då jag tycker det är helt onödigt att prata om sånt, för vad spelar det för roll? Men jag satt med då jag rökte och hörde ju vad dem sa. En tjej berättade att hon hade en ganska liten storlek. Först fick jag en känsla av avundsjuka, men sen kom jag på att jag är fem år äldre än henne, och att vi inte SKA ha samma storlek på byxor/shorts.

Jag tror att det är viktigt att tänka på det. Många blir sjuka i ätstörningar i en ålder då man fortfarande växer, och många är dessutom sjuka under en lång period. Då är det normalt att man inte har samma storlek som man hade innan man blev sjuk. Det är normalt att man får kurvor när man är tjej, så ska det vara. Ibland har jag haft svårt att acceptera att jag inte kan ha mina jeansshorts som jag kunde ha INNAN jag blev sjuk, men det är inte så konstigt då det är flera år sedan och dem jeansshortsen köpte jag när jag gick i åttan, fjorton år gammal. Nu är jag tjugoett och såklart så ska inte dem passa mig nu. Men ibland när man är sjuk i en ätstörning glömmer man bort att kroppen förändras ju äldre man blir, och det är så det SKA vara. Jag kan inte jämföra mig med en tjej som är sexton år. Men såklart tänker jag inte jämföra mig med någon alls. Jag är fin som jag är och jag älskar min kropp.

För ett år sedan

För ett år sedan var mitt liv hemskt. Jag var inlagd på avd 336 och mådde väldigt dåligt. Jag hade precis börjat med mitt självskadebeteende igen efter ett långt uppehåll. jag fick diagnosen Borderline och var helt upp- och ner. Jag fick flytta från avd 336 till en sluten psykiatrisk avdelning, där jag varit så många gånger tidigare. Jag blev kvar där alldeles för länge. Allt slutade med fem långa månader instängd på sjukhus. Jag satt på mitt rum och grät varje dag. Jag var apatisk, personalen fick inte ur mig några andra ord än ”jag vill dö”.

Idag mår jag oftast bra. Jag är fyra månader skadefri. Visst är jag inlagd igen, men tusen gånger lyckligare. Jag vill inget hellre än att leva. Jag har massor med framtidsplaner och drömmar, jag skrattar och är glad.

Tänk vad livet kan vända. Glöm aldrig det och sluta aldrig kämpa. På ett år har jag blivit en helt ny tjej.

Från en jobbig tid på avd 86.

Lite träningstips efter en ätstörning

Jag fick en fråga på mitt förra inlägg om jag kunde ge lite tips hur man ska göra om man vill börja träna igen efter att ha varit sjuk i en ätstörning så jag tänkte berätta lite hur jag har gjort.

Att träna är bra i lagom mängd, men har man varit sjuk i en ätstörning så är det lätt att man trillar dit igen, men samtidigt ska man verkligen inte begränsa sig resten av sitt liv på grund utav att man tidigare har varit sjuk.

Jag tror att det är viktigt att man är ganska så frisk när man börjar träna igen. Jag vet att många börja träna igen trots att de fortfarande är sjuka, och det kan säkert funka i en del fall, men jag tror också att det är väldigt viktigt att man tänker efter om det verkligen är en bra idé. Det är viktigt att tänka vem det är som vill träna, om det faktiskt är du för att du mår bra utav det, eller om det är ätstörningen. Känner man sig osäker på detta tycker jag att man ska avstå träning tillsvidare.

Jag har valt att börja träna på ett lugnt sätt. Jag har till exempel spelat aktiv badminton. Jag tror att det är bättre att börja med ett pass som till exempel yoga, aerobic eller dans. Om man tränar på den där himla crosstrainern i en och en halv timme så blir det ofta väldigt fokuserad på att man förbränner. Det är då också lätt att man kämpar där i en evighet. Om man går på ett pass i en timme så tränar man med andra människor, vilket jag tror är bättre än ensam. Personalen på avd 336 & 339 sa även detta till mig.

Jag tycker också att det är bra att börja försiktigt. En gång i veckan är en utmärkt start. När man inser att man faktiskt kan träna för att det är skönt och utan ätstörda tankar så kan man såklart utöka både mängd och träningssätt, men i lugn takt. Det är viktigt att man hela tiden stämmer av med sig själv vad man mår bra av och inte.

När jag började träna så kom ju mina ätstörda tankar tillbaka direkt, och jag blev rädd. Jag förstår att jag blev det, men jag är ändå glad för att jag inte gav upp direkt och slutade med träningen på en gång. För det är viktigt att klara av en fysisk aktivitet utan att man blir sjuk igen. Man måste såklart inte träna om man inte vill, men nån gång kanske man har en fotbollsturnering med skolan etc, och då vill man ju kunna vara med utan att behöva kriga med tusen ätstörningstankar. Så jag tror det är viktigt att man klarar av sånt och vågar jobba med det även om det känns jobbigt i början. För mig vände det ju väldigt snabbt. Dem två första gångerna var svåra men den tredje gick det ju bra, både innan, under och efter träningen.

När jag har kommit hem från träningen och varit ledsen för att anorektiska tankar har kommit över mig, då har jag medvetet valt att äta något direkt. Även om jag haft tankar som sagt att jag ska hoppa över middagen etc så har jag valt att gå emot tankarna på en gång, inte väntat i några timmar. Så fort rösterna i mitt huvud kommer så väljer jag att kriga emot direkt för att inte ge tankarna utrymme. På så sätt vinner man direkt och det handlar ju mycket om att inte ge sjuka tankar plats.

Så, har du varit sjuk i en ätstörning och vill börja träna igen, av rätt anledning, tycker jag att du ska det. Men i ett väldigt lugnt tempo och se till att du har koll på vem det faktiskt är som vill träna. Är det du eller ätstörningen? Är du underviktig och kämpar mot en högre vikt, skulle jag avråda från träning. En del håller nog inte med mig, men jag anser att det är bättre att komma upp till en normalvikt innan man börjar med för hård fysisk aktivitet. Och ni, glöm inte att äta efter träningen. Kom ihåg att du har förbränt och om du ligger på en undervikt så ska du helst kompensera upp det som du har förbränt. När jag var inskriven på avd 336 & 339 hade jag såklart ett matschema som jag åt efter. Det schemat gällde när man INTE tränade, om man däremot gjorde det (vilket dem inte rekommenderade då) så skulle man äta en extra macka etc för att kompensera upp det. Det är väldigt klokt så tänk på det. Till sist, VAR RÄDDA OM ER.

Framsteg!

Idag har jag tränat för tredje gången, och för första gången kunde jag träna utan ätstörda tankar. De andra två gångerna har jag varit så ledsen och tyckt att det har varit jättejobbigt, men jag är glad att jag stod ut i det svåra och fortsatte ändå. Nu ser jag inte träningen som förbränning, utan som en rolig grej. Det gäller att stå ut när det är jobbigt och att fortsätta kämpa, för tillslut blir det lättare. Ytterligare ett steg i rätt riktning mot ett liv HELT fritt från ätstörningar. 

Nyduschad och nöööjd

Positiva saker med att bli frisk från en ätstörning

[videofyme id=”775690″ class=”aligncenter”]

 

Idag tar jag upp några positiva saker med att bli frisk från en ätstörning. Även om jag skrivit lite om detta tidigare så tycker jag att det är värt att fortsätta prata om det för att peppa och motivera er som är sjuka.

Alla frågar vad jag tänker på, men jag kan inte berätta. Man får inte tänka så.

Trots att jag är friskförklarad får jag ibland slåss med ätstörda tankar. Nu när jag har börjat träna en gång i veckan blir det svårare. Det är så lätt att falla tillbaka i dåliga mönster, dåliga tankar. Jag har hamnat där en gång tidigare. Då jag blev frisk och sedan jättesjuk. Men man får försöka att inte bli rädd. För det är okej att ha svåra tankar, det viktiga är hur man hanterar dem. Och jag kommer inte lyssna på mina tankar, jag kommer inte gå ner i vikt igen, jag kommer inte bli sjuk. Och det är just det som är det viktiga. Tankar är inte farliga så länge dem inte blir till handling, och det är bara Du som kan sätta stopp för det. Jag tänker ta mitt ansvar, jag tänker kämpa, jag tänker klara allt. Det jag mest ville säga är att NI är nog den största anledningen till att jag vägrar gå ner i vikt och bli sjuk igen. Jag vet att många av er ser upp till mig, och jag har bevisat att det går att bli frisk från anorexi. Jag har gett en del av er hopp, och hur skulle det se ut om jag föll tillbaka? Jag tänker fortsätta vara den flickan som klarade det, hon som aldrig blev sjuk i anorexi igen. Så tack för att ni finns.

Frågor och svar om ätstörningar

Hur gör du de gångerna du är stressad/upprörd/ledsen över något och det är dags att äta? Påverkar det fortfarande din aptit som det kan göra när man är sjuk i en ätstörning? Har du några tips på vad man kan göra för att undvika att såna känslor går ut över maten?
När jag låg inne på sjukhuset för min anorexi hade jag jättesvårt med detta. Så fort jag något var jobbigt så blev det ännu svårare att äta. Idag låter jag inte känslorna påverka vad jag äter, i alla fall inte på ett sätt som är ätstört. Om jag mår väldigt dåligt så tappar jag aptiten och är inte lika noga med att äta, men jag har inga anorektiska tankar kvar. Idag gör det inget om jag hoppar över ett mellanmål för jag är frisk och normalviktig, och då är det normalt att man äter lite olika beroende på vad man gör.

Men när jag till exempel låg på sjukhus eller gick på dagvården, då var detta viktigare. Då fick man ju aldrig hoppa över ett mål på grund av sina känslor. Personalen på dagvården lärde mig att man får försöka bestämma sig för att hålla stenhårt vid matschemat eller sina rutiner och inte låta någonting påverka det, men det är svårt. När jag gick på dagvården gjorde jag motivationskort som jag alltid bar med mig, och på ett av dem korten stod det ungefär såhär. ”Jag ska äta hur jag än mår. Även om jag är ledsen eller arg. Mina känslor ska inte avgöra om jag ska äta eller inte”. Som sagt är detta svårt, men man får försöka. När jag låg på avd 336 var det ganska mycket tjafs med personalen. Jag minns så väl en dag då jag hade ett jättejättejobbigt möte med chefen för avdelningen, jag var så himla ledsen och arg. Strax efter mötet skulle jag äta lunch, och det var fruktansvärt jobbigt, jag bara grät och grät, men jag åt ändå. Jag tror att det är det enda rätta, att bestämma sig för att hur man än mår så måste man äta alla dagens mål. Ibland får man nästan vara som en robot när det gäller maten.

De gånger du handlar mat eller äter ute, känner du att du helt har släppt tankarna om vad mat innehåller etc? Väljer du vad som är gott eller tänker du på kaloriinnehållet? Hur ska man tänka för att inte låta ätstörningen påverka sina val och hur ska man veta när det är den som spökar?
Idag påverkar inte kaloriinnehållet mig alls. När jag äter ute så äter jag precis det jag vill, även om såklart tanken om att det är onyttigt kan dyka upp. Men så länge det är tankar som man inte handlar efter, så är det okej. Och det gör jag inte, tankarna om det får aldrig styra mig längre. När jag äter ute så väljer jag gärna det som är mest onyttigt om det är det som jag tycker är godast.

Jag tror att man får öva sig på att sluta välja det nyttigaste alternativet. Så fick jag göra i alla fall. Det är hemskt jobbigt i början, men det blir bättre ju mer man har tränat. Och man kan ta det försiktigt, små små steg. Från att bara ha ätit sallad till exempel, kan man börja med att ta bröd och dressing till. Nästa gång kan man bestämma sig för att INTE ta sallad, men kanske det som känns enklast bland ”riktig” mat och så kan man sakta men säkert fortsätta på den linjen. Tillslut kan man faktiskt försöka våga ta det alternativet som känns MINST nyttigast. Ju mer man tränar på sånt här, desto lättare är det. Och målet med detta är ju inte att alltid äta det som är minst nyttigast, utan att kunna äta det som man vill. Ibland kanske man faktiskt vill ha en sallad, och det är helt okej, bara man är säker på att man själv vill det och att det inte är ätstörningen som vill.

Att lära sig vad som är vad, alltså, om du vill något eller om ätstörningen vill något, är ganska svårt. Man får försöka vara så ärlig mot sig själv som möjligt. Det kan vara bra att fråga sig själv både en och två gånger vem det faktiskt är som vill äta den där salladen. Jag tror att man i många fall har svaret själv, man måste bara lära sig att lyssna på rätt röst. Det kan också vara bra att tänka på vad man tyckte om INNAN man blev sjuk. Om man vet att man älskade hamburgare med pommes innan det, men känner plötsligt att man inte alls vill ha det, då kanske man ska fundera på VEM det faktiskt är som inte vill ha det.

Har du några tips på hur man blir lite mer motiverad att bli frisk från sin anorexi?
När jag bestämde mig för att bli frisk från anorexin så var det för att jag var så förbannat trött på den sjukdomen. Jag tänkte nu skriva upp lite positiva saker med att bli frisk från anorexi, kanske kan det skapa lite motivation?

Du har mer kraft och ork. Du svimmar inte, du är inte trött dygnet runt, du orkar göra saker. Du orkar skratta och må bra.
Du blir mindre ensam. Du vill träffa dina vänner igen och det blir mindre bråk med dina föräldrar. Du slipper ljuga om allt.
Det är underbart att kunna äta vad man vill, när man vill. Det är så gott att kunna fika och äta världens bästa lördagsgodis.
Du slipper massa sjukhus och vägningar.
Du får en fungerande kropp. Håret och naglarna mår bättre, mensen kommer tillbaka, magen fungerar.
Du får tillbaka ett liv. Du kan börja skolan/jobba igen.

Det finns egentligen många fler bra saker med att bli frisk från anorexi. ALLT är bättre med att vara frisk än sjuk. Det viktigaste är nog trots allt att man får tillbaka sitt liv. För det får man verkligen, och kom ihåg att det är värt det. Det är en jobbig kamp när man lämnar sin ätstörning bakom sig och börjar jobba mot ett friskt liv, men det är verkligen värt det. Jag ångrar inte en enda sekund av mitt kämpande. Nu står jag på andra sidan och är lycklig. Det finns ett liv efter sjukdomen.

Utmaning!

Idag har jag tagit ett stort steg framåt. Jag har TRÄNAT för första gången sedan jag började tillfriskna från anorexin. Jag var så nervös innan att jag bara låg i min säng och grät. All träning har bara varit förknippat med tvång och förbränning, all träning har bara varit förknippat med anorexi. Jag var så rädd att alla sjuka tankar skulle komma tillbaka så fort träningskläderna åkte på, men det gick faktiskt ganska bra. Min favoritpersonal var med mig och han stöttade mig både innan, under och efter träningen. Visst dök det upp några sjuka tankar under träningen, men det viktigaste är att man kan handskas med dem. Idag när jag fick höra att jag skulle träna på eftermiddagen fick jag panik, och jag kände inte igen det. Jag trodde verkligen att all rädsla och alla negativa känslor kring anorexin var helt borta, men jag hade faktiskt fel. Men det betyder inte att jag inte är frisk, bara att jag har en rädsla för att bli sjuk igen.

Nu har jag bara ett steg kvar som jag är nervös inför men som jag måste ta tag i någon dag; att ställa mig på vågen och möta siffrorna. Först ska jag fortsätta träna då och då för att bli trygg med detta, sedan ska jag ta tag i vågen.

Tummen upp för Israels nya lag!

Jag fick precis höra om en fantastisk grej, en nyhet som gjorde mig så otroligt glad.

Från och med årsskiftet så har Israel kommit med en ny lag. Modeller med ett BMI under 18,5 får inte användas i reklam eller på catwalken. Inhemska tidningar får dessutom inte använda sig av retuscherade bilder utan att uppge detta. Syftet är att motverka anorexi och snedvridna kroppsideal.

-Den största dödsorsaken bland unga israeler i åldrarna 15 till 24 år är anorexia – inte cancer, bilolyckor eller självmord – utan anorexia, säger Rachel Adato, ledamot i Knesset.

Jag hoppas och önskar att fler länder kommer följa detta fantastiska initiativ. Även om lagen säkert kommer få en hel del kritik, för visst finns det människor med längre BMI som är friska, men något måste hända och ÄNTLIGEN har ett land satt ner foten! Allt cred till Israel!

Jag säger

Jag säger inte att kampen kommer bli lätt. Jag säger inte att du aldrig kommer tvivla. Jag säger inte att du aldrig kommer försöka ge upp. Jag säger inte att du aldrig kommer ta några återfall. Jag säger inte att det kommer gå fort.

Jag säger bara att det kommer vara värt det.

Nyårslöftet: Beach 2013

Jag vet att så många människor har nyårslöften. Jag vet att många av löftena handlar om att gå ner i vikt. Kom ihåg att ta det försiktigt, för många ätstörningar börjar just vid det, att man vill gå ner i vikt. Ett kilo blir till fyra, fyra blir till tio, och tio blir till tjugo. Plötsligt sitter man där med en undervikt och ändå känner man sig tjock. Kom ihåg att ta det försiktigt, det är lättare än vad man tror att bli sjuk i en ätstörning. Kom ihåg att de där kilona kan sluta med en hemsk sjukdom och långa tider på slutenvården. Jag vill bara att ni har med er det, och att ni är försiktiga.

Kom ihåg att några få kilon kan sluta såhär.

tre frågor och svar om ätstörningar

Det har dykt upp lite nya frågor och idag tänkte jag svara på tre som handlar om ätstörningar.

När du blev sjuk i anorexi, slutade du bara att äta en dag och bara åt typ grönsaker, trappade du ner maxkalorigränsen för varje dag och tillslut blev det nästan ingen mat kvar eller åt du som vanligt typ fast bara lågkalori mat som varma koppen etc?
När jag blev sjuk började jag dra ner på maten mycket. Portionerna blev mindre och mindre, sedan började jag hoppa över många måltider och tillslut åt jag knappt någonting. När jag åt så åt jag nästan bara lågkalorimat. Utöver detta så var det mycket träning, flera timmar om dagen. Jag ville inte träffa min familj eller kompisar längre, jag ville bara träna och sitta hemma och svälta i min ensamhet. Jag älskade hungerkänslorna, jag älskade yrseln. Idag när jag är frisk HATAR jag att vara hungrig, då äter jag. Det är ännu värre om jag någon gång är yr, som igår. Att vara yr och trött är så tråkigt och jobbigt, och igår när jag var yr för att jag hade hoppat över alla mina mediciner dagen innan, förstod jag inte hur jag orkade att ALLTID känna så innan. Man missar liksom hela livet när man inte kan resa sig upp utan att det svartnar för ögonen och man faller ihop. Man orkar inte skratta, man orkar inte göra någonting. Det livet jag levde när jag var som sjukast i anorexin var det tråkigaste livet man kan leva. Att bli frisk från en ätstörning är det bästa som kan hända tror jag, man får livet tillbaka och man har ingenting att förlora på det. Det är bara underbart! Jag har inget mellanrum mellan låren längre, inga tunna armar, men jag är miljoner gånger lyckligare och det är viktigare än allt annat.

Tänkte du på det här med att kroppen går i svältläge om man äter för lite?
Ja, det gjorde jag. Jag hatade detta fenomen när jag var sjuk. Jag tänkte att jag skulle variera mitt kaloriintag för varje dag för att hindra detta, men jag hade så svårt att äta att jag inte lyckades. Jag såg dock detta som en tröst när jag tvingades äta med min familj någon dag, då tänkte jag att det var helt okej trots allt för då kanske kroppen skulle komma ur svältläget. Men det är såklart bara sjukt att tänka så och dessutom behöver kroppen mer för att man ska komma ifrån svältläget. När man är i svält tar kroppen upp all näring den får, och det krävs att man äter en längre period för att kroppen ska bli trygg med att det faktiskt kommer föda regelbundet. Jag är inte expert på detta, men jag tror inte att det räcker att man äter en normal portion då och då.

Har du haft problem med hetsätning? Hur ska jag sluta?
Ja, det har jag haft problem med. Första perioden som jag blev sjuk i anorexi hade jag dem problemen. Jag hade svårt för att äta, men jag kunde ibland inte sluta när jag väl hade börjat. Detta var någonting jag skämdes väldigt mycket över då. Jag kände mig så fruktansvärt äcklig som kräktes hela dagarna. Jag kräktes så fort jag hade fått i mig någonting, om det så bara var en frukt. Så jag kräktes inte bara när jag hade hetsätit. När jag blev inlagd på avd 336 lyckades jag sluta kräkas och hetsäta för att på avdelningen åt man ju normalprotioner regelbundet. Man åt inget annat än det som serverades på sjukhuset, därför gick det inte att hetsäta längre. Sedan var toaletterna låsta en timme efter varje måltid så att fortsätta kräkas där var det ingen mening med då kroppen redan hade hunnit ta upp näringen när toaletterna låstes upp. När jag blev sjuk i anorexin för andra gången, då började jag aldrig kräkas igen. Även om jag ville då och då så var jag stark nog och kunde stå emot. Att kräkas hela dagarna var fruktansvärt plågsamt och jag ville verkligen inte dit igen. Därför kunde jag stå emot, men jag anser att svälten blev värre andra gången som jag blev sjuk och kanske var det för att jag inte hetsåt och kräktes. Jag ”fokuserade” mer på att svälta och träna.

Sedan kan man ju hetsäta utan att kräkas eller motionera överdrivet. Detta har jag egentligen inte så stora erfarenheter av men jag tänker att det är viktigt att försöka äta regelbundet. Att man äter normala portioner vid fasta tidpunkter samt mellanmål, alltså som ett matschema, för ju mer regelbunden man blir kring maten, desto mer van blir kroppen och jag tror att det då är lättare att inte hetsäta, utan istället blir då kroppen nöjd vid de normala intagen. Sedan får man ju också komma ihåg att det faktiskt är normalt att man någon gång ibland äter mer än vad man ”borde”. Vissa kvällen till exempel kan jag äta både godis, chips och popcorn trots att man enligt ett matschema inte skulle göra det. Det är inte farligt att äta mer ibland, men att hetsäta varje dag är såklart inte så bra. Men det enda svaret jag kan ge när man hetsäter utan att kräkas, är att försöka äta regelbundet och ungefär lika mängd varje dag. När man har varit sjuk i en ätstörning så kan det ta väldigt lång tid innan kroppen stabiliserar sig. Som jag har nämnt tidigare så är jag till exempel fortfarande ALLTID hungrig och ändå är det nu cirka ett halvår sedan jag började bli frisk från anorexin. Man får helt enkelt försöka stå ut och ge det tid, för det tar tid, men i slutändan så kommer kroppen må bra igen.

Året 2012

Snart är 2012 slut så jag tänkte först att ni skulle få en långt inlägg med massor med bilder på allt jag gjort 2012, men av någon anledning kände jag mig så ledsen när jag började med det, så det blir ett kortare inlägg istället.

2012 har verkligen varit en sorgligt år. I sju av tolv månader har jag varit inlagd på sjukhus/behandlingshem. Året började på avd 336 som sedan blev avd 86 alldeles för länge. När våren kom fick jag äntligen åka hem efter fem månader inlagd på olika sjukhus. Strax efter att jag kom hem gjorde jag och Petter slut och jag flyttade till en ny lägenhet i Göteborg. Det blev sommar och livet var hemskt på alla sätt. Jag blev jättesjuk i anorexi igen och hela sommaren bestod utav svält, ångest, träning och ett LPT hängande över mig. Jag skar mig varje dag och mådde väldigt dåligt. Under 2012 har jag försökt ta livet av mig flera gånger. Sista gången slutade med ambulans, medicinakuten, dropp, EKG och slutligen psyket igen. Strax efter det blev jag inlagd på behandlingshemmet och då vände äntligen livet för mig. Jag började må bättre, såg en framtid, kunde skratta och vara glad igen. Jag blev äntligen friskförklarad från min anorexi. För första gången på många år ser jag nu fram emot ett nytt år och allt vad det innebär. Jag hoppas att jag bara kommer bli friskare och friskare och må ännu bättre. Livet gör fortfarande ont ibland, men jag har hittat tillbaka till den positiva och glada Jessica. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bättre igen, men det gick och nu är jag så glad för att jag överlevde alla självmordsförsök. Jag är glad att jag fortsatte kämpa mig igenom hela 2012 trots att jag större delen av året faktiskt inte har velat något annat än att dö. 2013 ska bli ett bättre år. Jag kommer med största sannolikhet vara inlagd hela året, men detta kommer förhoppningsvis innebära att jag bara blir friskare och friskare. Nu tänker jag inte se tillbaka på 2012 mer, för som sagt så har det varit ett hemskt kämpigt år. 2012 blev antagligen det jobbigaste året, men också det bästa. Jag kommer att minnas alla fruktansvärda dagar, men jag kommer också komma ihåg att det var året som det äntligen vände för mig.

När jag var som sjukast i anorexin och från avd 336.

Från medicinakuten.

Från psyket.

Tillslut kom den friska och riktiga Jessica fram och jag ser fram emot ett nytt år med henne.

Det är aldrig försent att kämpa, det är alltid förtidigt att ge upp

Man tror att man kommer skära sig förevigt, man tror att stygnen i handleden alltid kommer vara ens liv.
Man tror att man kommer må dåligt tills man dör, man tror att man kommer gråta varje kväll.
Man tror att sjukhuset är ens enda hem, man tror att livet utanför låsta dörrar inte finns.
Man tror att man alltid kommer hata sin kropp, man tror att livet utan svälten inte existerar.
Man tror att man alltid kommer vilja dö, man tror att man aldrig kommer tycka om sitt liv.
Man tror att det är försent, man tror att livet var menat för alla andra.
Man tror att sjukdomen är det enda man har, man tror att det alltid kommer vara så.
Man tror att det är lika bra att ge upp, man tror att ingen kommer bry sig ändå.
Man tror att vården aldrig kommer finnas där, man tror att man kommer ha otur för alltid.

Jag vet att det går att sluta skära sig, jag vet att livet utan stygnen finns.
Jag vet att man kommer må bra igen, jag vet att tårarna blir färre.
Jag vet att det finns något annat än sjukhus, jag vet hur livet utan låsta dörrar är.
Jag vet att man kan älska sin kropp, jag vet att svälten kan ta slut.
Jag vet att man kan känna att döden är det sista man vill, jag vet att man kan älska att leva.
Jag vet att det aldrig är försent, jag vet att livet var menat för mig.
Jag vet att det finns så mycket mer än ens sjukdom, jag vet att saker kan förändras.
Jag vet att det sämsta man kan göra är att ge upp, jag vet att alla skulle gå sönder om jag försvann.
Jag vet att vården kan vara bra, jag vet att man kan ha tur.

Det är aldrig försent att kämpa, det är alltid förtidigt att ge upp.

Ledsen tjej på sjukhuset, glad ute i det fria.

Tankar kring kroppen efter ett liv med anorexi

Jag har ju pratat lite tidigare om att jag varit rädd för att jag ska börja hetsäta samt en oro kring att jag ska bli överviktig då jag åt godis varje dag, så jag tänkte att det var dags att prata lite om vad som kan kännas och hända med kroppen när man väl har bestämt sig för att bli frisk från ett ätstörning.

Alldeles i början på mitt liv utan anorexi så var jag rädd för att jag skulle börja hetsäta då jag nästan alltid åt utöver matschemat, just för att jag var sugen och så otrolig glad för att jag hade bestämt mig att lämna anorexin.

När jag hade varit frisk ett tag så åt jag fortfarande godis varje dag, för att det är gott och för att jag hållit mig ifrån det så länge, och trots att jag inte tänkte så jättemycket på det så fanns det ändå en oro kring att jag skulle bli överviktig.

Det jag egentligen vill säga är att all den oron faktiskt har varit i onödan. Nu har min kropp stabiliserat sig och jag har inte alls samma behov av godis längre, nu äter jag det då och då när jag är sugen. Nu menar jag verkligen inte att det är fel att äta godis varje dag, för det är det inte. Jag fikar däremot nästan varje dag, för att jag älskar det. Men jag äter inte tio kakor längre som jag kunde göra precis efter att jag bestämt mig att bli frisk från anorexin. Och anledningen till att jag inte äter tio kakor nu handlar om att jag inte är sugen på mer än typ två-tre. När man håller på att bli frisk från en ätstörning får man nog räkna med att kroppen är ganska instabil ett tag, så var det verkligen för mig i alla fall. Men det är viktigt och komma ihåg att det är naturligt och att man ger det lite tid. Tillslut så stabiliseras både ens matvanor och behov. Jag är dock fortfarande ALLTID hungrig, men även här så får jag ge kroppen den tiden den behöver för att återhämta sig. Kände att detta var lite viktigt att ta upp, för kanske finns det nån därute som känner igen sig. Det krävs tid och tålamod men det är ingenting att oroa sig för, i slutändan blir kroppen som vanligt igen.

Glöm aldrig bort

Glöm aldrig bort att det finns ett slut på allt det mörka. Det finns ett liv bakom helvetet. För ett år sedan satt jag på slutenvården helt apatisk och sa samma ord till personalen om och om igen, ”jag vill dö”.

Idag är jag så lycklig för att jag lever. För ett par månader sedan hade jag kunnat mista livet, den där hemska dagen då jag hamnade i ambulansen och på medicinakuten. När läkarna berättade att mitt hjärta hade klarat sig, men att jag hade haft tur, då var jag bara så förbannad. Jag hade ingen tur, snarare en jävla otur som överlevde. Idag kan jag gråta mig lycklig för att min kropp är stark och tålig, precis som mitt psyke är.

Glöm aldrig bort att allt kommer bli bra tillslut, och som jag har sagt förut. Är det inte bra, så är det inte slut.

På medicinakuten.

Är det någon som ska bli sjuk så är det jag

Ibland är jag så glad för att just jag blev sjuk. Är det någon som ska bli sjuk så är det trots allt jag. För jag kommer klara allt, jag kommer lyckas. Folk frågar om och om igen hur jag har orkat, hur jag lyckats att aldrig ge upp? Att ge upp har aldrig varit min grej, vill jag nåt så kämpar jag tills jag är där, vad det än handlar om. Jag har varit svag och tvekat och tvivlat på allt så många gånger, men att jag fortfarande lever är ett bevis på styrka. Därför är jag glad att just jag blev sjuk, för det svåra drabbar människor som är starka nog att klara av det.

Tummen upp även på sjukhuset!

En fråga om anorexi

Jag fick en kommentar för ett tag sedan från en tjej på 18 år som har varit sjuk i anorexi i fyra. Hon känner nu när hon har fyllt 18 att det helt är hennes ansvar att överleva, någonting som känns väldigt jobbigt. Hon undrar nu hur jag hanterade detta och om jag har några tips.

Först och främst så känner jag att det inte alls ska vara så att du måste överleva på egen hand bara för att du har blivit myndig. Man kan vara sjuk i anorexi eller en annan ätstörning i vilken ålder man än är i, och därför ska hjälpen finnas hur gammal man än är. Jag har lite svårt att svara på denna fråga då jag aldrig har haft den känslan. Jag var 19 år när jag blev sjuk i anorexi och trots att jag har varit myndig hela tiden så har hjälpen funnits där. Man ska som sagt alltid få hjälp i vilken ålder man än är i, även om jag vet att det inte alltid fungerar så. Om det är så att du har blivit hjälpt på BUP och nu inte får gå kvar där, så är det deras ansvar att remittera dig till en annan klinik för fortsatt hjälp. Såklart så har man alltid ett eget ansvar för sig själv, men när man är sjuk så klarar man inte alltid det, och då måste någon annan hjälpa till, även när man är myndig. Snälla du som skrev detta till mig, kan du skicka ett mejl till mig på enflickasomarstark@hotmail.com så att jag kan få en bättre inblick i vilken situation du är i och efter det försöka hjälpa dig vidare.

Att vara en före detta anorektiker och älska sin kropp

Jag avskyr inte min kropp. Jag älskar den just nu. Jag har fått kurvor, muskler. Jag mår bra av att ha storlek 38. Jag tycker på riktigt att jag är fin nu. Vissa delar av min kropp är lite ”rundare”, men jag passar i det. Bilden ovanför är tagen ganska nyligen. Bilderna här nere är tagna lite då och då men hela tiden har jag varit sjuk i anorexi. Jag är så glad för att jag inte ser ut sådär längre. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli någon som tyckte om medium och lite breda överarmar, men vet ni? Jag är nöjd nu, mer nöjd än vad jag var när jag vägde som minst. När man är sjuk i anorexi så spelar det ingen roll hur mycket man går ner i vikt, man kommer aldrig bli nöjd ändå. Därför är det så viktigt att man får hjälp med att förändra synen på sig själv.

 

Måltiderna på behandlingshemmet

Jag fick lite frågor som handlar om hur måltiderna på behandlingshemmet fungerar, om jag får äta när jag vill, om jag får hoppa över måltider, om vi äter tillsammans och vad jag äter på en dag etc, så jag tänkte att jag skulle berätta lite om det.

Som sagt så äter jag inte efter matschema längre men jag får inte gå och äta när jag är sugen på något, men detta handlar inte om ätstörningen utan det är en regel behandlingshemmet har som gäller alla. Mat serveras sex gånger om dagen och det är då man ska komma till matsalen och äta. Vi äter alltid tillsammans personal och patienter. Vi får frukost 8:30, mellanmål (frukt) klockan klockan 10, lunch klockan 12, fika 14:30, middag 17:30 och kvällsmat 20:45. Men det finns alltid frukt framme som man kan ta fritt.

Jag får hoppa över måltider om jag vill, men personalen uppmanar mig alltid till att äta. Och det gör jag, verkligen. Ibland hoppar jag över nåt mellanmål om jag inte är hungrig eller sugen, och det är helt okej för personalen. Vissa dagar är jag jättehungrig och äter mer, vissa dagar är jag inte lika sugen och äter därför mindre, precis som vilken frisk människa som helst.

Jag äter lite olika varje dag men jag ska ge er lite exempel på vad jag äter på en dag:
Till frukost äter jag antingen två mackor med smör och pålägg och 1-2 glas juice eller 1 macka med smör och pålägg, 1-2 glas juice samt yoghurt med flingor.

Klockan 10 är det fruktstund, hehe. Då äter jag alltid två frukter för att jag brukar vara hungrig.

Till lunch äter jag en portion lagad mat. Är det mat jag inte tycker om t.ex kokt potatis så äter jag alltid knäckebröd till och tar mindre potatis. Det är så himla skönt att kunna äta som en frisk människa och inte behöva äta tre potatisar om man inte gillar det.

Fikat på eftermiddagen brukar vara antingen fikabröd eller skorpor, kex mm.

Middagen är som lunchen.

Till kvällsmat varierar det mycket vad jag äter, det beror helt på hur hungrig jag är. Ibland har jag ätit godis mellan middagen och kvällsmaten och då skippar jag kvällsmat, ibland äter jag både godis och kvällsmat. Ett exempel på vad jag äter till kvällsmat är i alla fall två mackor med smör och pålägg eller yoghurt med flingor.

Kom nu ihåg att detta inte är ett matschema och är Du inte frisk så ska du absolut inte hoppa över något mål här och var som jag kan göra. Jag kan göra det utan problem på grund utav att jag är frisk och normalviktig.

Jag vid behandlingshemmets matsalsbord. Bilden är tagen i söndags efter fikat.

Frågor och svar om anorexin

Fick några frågor kring anorexin som jag tänkte ge svar på.

1. Tänker du inte alls på vad mat innehåller och hur många kalorier det är i sakerna du äter?
Svar: Jag tänker nästan aldrig på vad mat innehåller, längre. På behandlingshemmet är de emot lightprodukter så här är det allt med normal fetthalt. Ibland tänker jag på det, men är så frisk att jag inte bryr mig. Eftersom jag, precis som många andra med anorexi, vet hur många kalorier det är i ALLT, så finns ju det med i vardagen då och då. Men jag blir inte rädd för att jag vet hur många kalorier jag fick i mig av den där godispåsen. Jag räknar verkligen inte kalorier längre, det är bara jobbigt och jävligt tråkigt. Men jag VET att jag ibland får i mig mer än 2000 kcal, och ibland mindre, av olika anledningar. (inga ätstörda sådana). Men jag bryr mig inte alls hur mycket jag får i mig. Jag äter som jag gjorde innan jag blev sjuk. Antagligen mer dessutom. Innan jag blev sjuk åt jag nästan aldrig mellanmål, det gör jag nu. Inte för att jag måste utan för att jag är hungrig. Men nästan ingenting skrämmer mig längre. Ibland kan jag vara lite smått rädd för att jag ska bli överviktig för att jag äter godis varje dag, men jag tror att jag kommer hitta en bra balans på allt faktiskt. Men jag måste ge det lite tid.

2. Tycker du att det är jobbigt att äta alla måltider?
Svar: Nej, verkligen inte. Jag är hungrig nästan hela tiden, men jag vet att det kommer jämna ut sig när kroppen har vant sig fullt vid att få näring. En vanlig dag äter jag frukost, mellanmål, lunch, fika, middag, kvällsmat och godis. (haha ja, jag äter godis typ varje dag). Vissa dagar är jag mer hungrig och andra mindre så jag anpassar mina portionsstorlekar efter det, precis som en frisk person gör. Är man hungrig tar man mat flera gånger, är man inte så hungrig tar man bara en. Jag äter ju helt på ”fri hand” nu, följer inget matschema alls. Och nej, jag äter inte tre kokta potatisar som man ska enligt ett matschema, men det är för att jag inte gillar kokt potatis. Då tar jag hellre extra kött etc, knäckebröd eller frukt till. Och sen massa godis på det, såklart. 😉 Och det är så förbannat skönt att inte äta efter schemat. Nu när jag lämnat det bakom mig är jag frisk på riktigt. Jag är väl medveten om att det är ett måste att ha matschema vid behandling för ätstörningar, men jag har alltid känt att det är sjukt att äta efter ett papper. Jag har enda sedan jag blev sjuk längtat efter att äta som jag gjorde innan jag blev sjuk, att inte ens tänka, bara äta som man vill, och det gör jag nu. Och vet ni? Jag trodde ALDRIG att jag skulle kunna göra det igen. Förra året när jag satt på avd 336 och grät så trodde jag mig veta att jag aldrig skulle kunna bli så frisk, men det går. Jag lovar er.

3. Hur gjorde du för att inte bara gå emot sjukdomen utan också trivas?
Svar: Jag önskar av hela mitt hjärta att det fanns ett enkelt svar på detta, att jag hade världens bästa tips att ge er, men jag har tyvärr inte det. Jag tänker så det knakar på vad det är som gjort mig nöjd, och jag ska ge er mina tankar, men det finns som sagt inget självklart svar.

Den största anledningen är nog att jag just nu förknippar undervikt med ett helvete. Svält, ångest, tvångstankar, hot om LPT, dagar som bara handlar om att räkna kalorier, ljuga, träna. Och dit vill jag inte alls, verkligen inte, därför vill jag heller inte gå ner i vikt och lämna normalvikten jag har nu. Jag vill ha en frisk vikt, en kropp som fungerar, jag vill kunna äta allt utan ångest, jag vill kunna njuta av mat, äta godis, fika. Jag vill inte slösa bort mitt liv på fler timmar av träning (då jag hatar att träna). Jag vill vara vacker, och det är jag inte när jag är underviktig. När jag gick ner så mycket i somras var det aldrig någon som längre sa att jag var fin. Jag fick nästan damp när jag la ut en bild på mig själv på instagram och ALLA bara påpekade min vikt. Jag fattar verkligen att alla, och ni, bara brydde er, men hur kul är det att alla bara ”tjatar” om min vikt och mina spagettiben? Nu får jag SÅ många kommentarer att jag är vacker, har fin klädstil etc, och det gör mig så glad. Jag är nöjd med mitt utseende, jag har hittat min stil, nåt som är jag, och jag är inte en anorektiker. Jag är Jessica som älskar rosetter, peter-pan kragar och prickar 😉 Så att jag har hittat min stil har nog också en stor påverkan på att jag är nöjd som jag är.

Sedan vill jag inte tillbaka för att jag vet att jag har blivit en stor förebild för många av er. Det finns ingenting som jag blir lika glad för som era fina ord, kan inte ens förstå att många därute ser upp till MIG!!! Jag har nu bevisat för er att man kan bli frisk från anorexia, och jag ska också bevisa att jag aldrig ska insjukna i den sjukdomen igen.

Puss, ni är bäst! Och bara så ni vet så dricker jag nu VANLIG läsk och det går hur bra som helst! 

Friskförklarad från anorexi

Idag är det lyckans dag! Jag är nu friskförklarad från min anorexi. Det är slut nu, på riktigt. Jag är frisk från ätstörningen både i hjärnan och på mina papper. Det känns så himla häftigt och underbart. Jag tog upp med läkaren imorse att jag ville bli av med diagnosen, och han gick med på det då jag inte uppfyller kraven för varken anorexi eller ätstörning UNS längre. Men om jag blev sämre skulle jag få tillbaka diagnosen, men vet ni? Det kommer jag inte att bli. Min resa med anorexi har egentligen varit ganska kort. Bara ett och ett halvt år har jag levt med sjukdomen, men trots det har jag varit på fyra olika sjukhusavdelningar på grund utav min ätstörning. Det har hänt mycket, jag har upplevt fruktansvärda stunder och långa perioder på slutna avdelningar. Men tillslut så tog jag mig ur anoreximonstret och är nu frisk. Jag är så glad!!

Ps. så himla konstigt att jag idag för ett år sedan blev inlagd på avd 336, den slutna anorexi- och bulimiavdelningen. Exakt ett år senare blir jag friskförklarad! Så häftigt! 

Fyra bilder från mina sjukhusvistelser på grund utav anorexin.

den som säger att man inte kan bli frisk från anorexi

För lite drygt ett år sedan hamnade jag här. Avd 82, sluten psykiatrisk avdelning. Det var starten på ett halvår innanför sjukhusets väggar på fyra olika avdelningar. När jag kom in på åttio-tvåan var det för min ätstörning. Jag åt inte, jag tränade hela tiden, jag kräktes så fort jag fick i mig någonting.

Under min tid med anorexi fick jag ofta höra från alla möjliga olika människor att man inte kunde bli frisk, att man skulle behöva dras med alla sjuka tankar för alltid. Jag fick höra att det skulle jättemånga år att bli frisk. Detta är någonting jag kände att jag verkligen behövde ta upp i min blogg då dessa uttryck inte stämmer för alla. När jag var som sjukast kändes det jävligt hopplöst att få höra att tankarna aldrig skulle försvinna, att jag hade många år framför mig i helvetet.

För ett år sedan låg jag i den där sjukhussängen. Grät och vandrade fram och tillbaka i den där fula korridoren, hade panik över att jag inte fick träna. Jag hoppade inne på mitt rum, tränade så mycket jag kunde. Det tog över en timme att äta ett knäckebröd till frukost.

Idag ser jag mig som frisk från ätstörningen. Jag äter allt, har nästan aldrig ångest över maten. Jag är normalviktig och tänker inga sjuka tankar. Och ändå har det bara gått ett år, jag tycker att det är fantastiskt. När jag var som sjukast hade jag gärna velat höra att man faktiskt kunde bli frisk snabbt. Jag hade velat höra att det fanns ett liv utan sjuka tankar. Därför säger jag det till er eftersom jag vet att många med ätstörningar läser min blogg: Det GÅR att bli frisk och det GÅR att bli frisk snabbt. Sedan säger jag inte att det blir så för alla, men bara så ni vet så går det. Jag vet dessutom många människor som har blivit friska relativt snabbt och idag lever utan ätstörda tankar. Så, tappa inte hoppet. När jag låg på avd 82 trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna äta. Idag ett år senare äter jag allt och har ingen ångest över det.

det finns en dag då ingen längre säger att du är fin, det finns en dag då alla bara säger att du är smal

En gammal bild, från tiden på avd 336.

Jag har inte varit här på behandlingshemmet så länge, inte ens en vecka. Ändå har jag insett en sak, ingen kommer bry sig om jag äter eller inte. Det enda svar jag får när jag matvägrar är ”okej du slipper”. Maten har varit ganska jobbig dem senaste dagarna, idag bestämde jag mig för att inte äta mer, jag skulle svälta så många dagar tills jag svimmade. Tänkte på hur framtiden skulle bli. Rasa i vikt igen, bli trött, sova bort hela livet till att slutligen få näringsdrycker, kämpa och plågas för att tillslut gå upp dem där kilona. Det är inte värt det, inte alls. Det går att vara stark, det går att vara modig, man måste vara det för att inte falla och gå sönder igen. Jag har nog med alla mina andra sjukdomar och problem, jag vill inte tillbaka till anorexins helvete. Därför åt jag, därför kommer jag att fortsätta äta. Ibland finns det ingen som kan hjälpa dig, då måste du hjälpa dig själv.