inför jul

En månad kvar och högtider är ingenting jag tycker om. Men inför den här julen är allt blandat. Jag längtar så mycket att jag håller på att spricka och jag är så orolig att jag inte kan sova på nätterna. Jag är rädd för julbordet, så jävla rädd att jag tänker på det flera timmar om dagen. Men jag vet att det kommer gå bra när det väl är dags. Jag kommer klara det!

Anledningen till att jag längtar så mycket efter jul är att jag ska få permission och få träffa min familj! ÄNTLIGEN! Tänk att jag inte har varit hemma på ett långt halvår. Egentligen tänkte jag stanna hemma hela julveckan, men det verkar inte som att jag får det för behandlingshemmet så det kanske bara blir en kort permis, men det är bättre än inget! Tycker ni om julen och har ni några bra tips på hur man ska hantera all julmat i samband med ätstörningar och ångest?

2

En bild från en underbar kväll på Lisebergs julmarknad. Jag var där med min älskade vän Sara 2011. Då var vi inlagda på avdelning 336 men fick några timmars permis för att mysa på Liseberg. Vi var så himla bra då och åt pepparkakor, drack varm choklad och köpte plopp som vi åt UTÖVER matschemat! Jag kan lova er att vi var stolta när vi kom tillbaka till sjukhuset och avdelningen på kvällen! Saknar min vän så att det gör ont.

trehundra kalorier per minut

ndnd

avd 336 och tre näringsdrycker per dag. Den där jävla drickan som förstörde mitt liv. Monstertiden. Som jag plågades av detta. Klockan gick och tårarna rann.

Jag tänkte nog att det skulle bli lite jobbigt att dricka första näringsdrycken efter den sjukhustiden. Men så fel jag hade. Jag fick i mig allt på cirka en minut. Haha. Jag inser att jag verkligen är tusen procent frisk från allt som heter ätstörning.

Annars går jag runt i mina pyjamasshorts, mår illa, sover mitt på dagen, sitter framför datorn och ser fram emot morgondagen då jag äntligen ska komma ifrån behandlingshemmets väggar och sjukhus för en liten stund. Vi ska till havet och sola och bada och aldrig tror jag att jag har längtat så efter att komma ut. Nu har jag legat i min säng eller en jävla sjukhussäng hela veckan.

Nu blir det film! Trevlig helg ♥

Hur jag gjorde ätstörningen till ett avslutat kapitel

Hur blev du frisk från din ätstörning? Den frågan dök upp nyligen och trots att jag har pratat om min tid med anorexia mycket så tycker jag att det är bra att ta upp igen. För hur gjorde jag egentligen? Mer om min tid med ätstörningar och livet efter finner ni i kategorierna anorexi, avd 336 & avd 339 →

Jag har ju varit sjuk i två olika perioder, därför tar vi det från början.

Period ett:
Jag blev inlagd ganska tidigt i min ätstörning. Läkarna fick upp ögonen för mig och då jag rasade i vikt väldigt fort beslutades det att jag skulle spendera ett par månader på sjukhus. Där fick jag hjälp med att börja äta igen, dricka näringsdrycker och sitta still. Jag fick hjälp med mina känslor, gick på sjukgymnastik, jobbade med min kroppsuppfattning, började promenera på ett normalt sätt.  Efter fem månader på olika slutna avdelningar fick jag åka hem. Jag hade kommit upp bra i vikt, kunde äta ganska normalt utan att gå under av ångest. Men det fanns ett problem. Jag var inte nöjd med min kropp.

Period två:
Några få månader gick ute i det fria. Och då kom jag på den där idiotiska idén. Jag plockar bort ett mellanmål från mitt matschema. Antagligen är det det absolut sämsta beslut jag har tagit i mitt liv. Att börja plocka bort mat från ett matschema när man precis blivit utskriven är korkat. Hur jag tänkte vet jag inte, antagligen hade ätstörningen fortfarande ett grepp om mig trots att jag inte ville erkänna det. Den här gången gick det ännu fortare nedåt. Det blev inte ett mellanmål som försvann – det blev nästan all mat. Jag la varje sekund av mitt liv på att träna, svälta och ljuga. På grund utav mina andra diagnoser ville inte anorexi- och bulimimottagningen (öppenvården) ta emot mig igen. Här blev det problem. Egentligen, när man blir utskriven från deras slutenvård och dagvård ska man få chans att fortsätta jobba med sig själv i öppenvården. Jag fick aldrig den möjligheten på grund utav mina andra diagnoser. Anorexi- och bulimimottagningen tyckte att allmänpsykiatrin kunde ta hand om det, men när jag kom dit visade det sig att de inte kunde någonting om ätstörningar. Så jag hamnade i kläm och det blev sommar. Trots att mamma ringde till ätstörningsmottagningen fick jag inte komma dit, och allmänpsykiatrin stängde i två månader. Så jag var själv och hela mitt liv höll på att rasa. Sedan blev det augusti och jag vaknade en morgon och grät. För jag orkade inte längre. Jag hatade anorexian, jag hatade mitt liv. Jag var trött på svälten, svimningsattackerna, lögnerna, träningen. Jag var så förbannat trött på sjukdomen att jag tog ett beslut som förändrade mitt liv. Jag bestämde mig att bli frisk på egen hand. Jag behövde inte vården. Vill man så kan man klara precis vad som helst. Jag ringde mamma och berättade, att nu ska jag bli frisk. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag träffade min fantastiska vän Sara som jag mötte på avd 336 – den slutna anorexi- och bulimiavdelningen. Vi åt glass och fikade. Solen sken och jag var så lycklig. Att jag hade varit inlagd första perioden hjälpte mig såklart mycket. Jag kunde plocka fram mitt matschema och jag kom ju ihåg allt det jag hade lärt mig där.

Sedan den där dagen i augusti 2012 har jag i det stora hela ätit bra. Under min tid på behandlingshemmet har jag fått jobba med att träna rätt och lagom och jag har lärt mig att acceptera min vikt och kropp. Jag vet att allt går om man vill. Om man bestämmer sig en gång för alla, då kan man verkligen klara det. Egentligen är det samma med mitt tidigare självskadebeteende. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet – den dagen är det slut med självskador. Och det har ju gått bra trots att kampen är så tuff ibland. Ibland handlar det faktiskt om just det där – Att bestämma sig. Den första november 2012 blev jag friskförklarad från anorexian och trots att jag då och då slåss mot ätstörda tankar så ser jag mig inte som sjuk, verkligen inte. Jag är fri och har kontroll över mitt liv!

dsbusHär inne spenderade jag några månader.

Blandade frågor & svar

Då och då ramlar det in frågor och ibland är jag världens sämsta på att svara på alla dessa. Men här kommer i alla fall en del svar till er, och det är många intressanta frågor och tankar som är viktiga att ta upp här! Vad säger ni, skulle det behövas en frågestund igen?

ÄRR & SÅR

Hur tänker du kring att visa plåstrade sår som inte hunnit läka helt ännu? Jag vill inte gå runt och visa en massa förband hela sommaren, men jag vill inte heller behöva klä mig som om det vore vinter och inte kunna bada. Vill ju helst inte skära mig något mer alls, men det är fortfarande en bit kvar innan jag kommer klara det.
Den här frågan har dykt upp flera gånger på både min blogg & jourmejl så kände verkligen att det var dags att prata om detta. Jag har gått runt med plåster på armarna när det varit 30 grader och sol. Det är inte kul, men, det är bättre än att visa sår. Jag tycker aldrig att man ska gå med öppna sår, av den anledningen att man aldrig vet vem som lider av ett självskadebeteende. Det kan vara någon på skolan eller någon man går förbi på stan. Man får vara försiktig med vem man kan trigga. Dock ska jag erkänna att jag har gått med öppna sår, ytliga sår, men det är någonting jag ångrar. Alla gör vi misstag, även jag, och nu i efterhand förstår jag att det inte var så bra. Att gå med något plåster här och var är egentligen inte fel enligt mig. Alltid när jag tänker på psykisk ohälsa relaterar jag till fysisk. Vi säger att man blir riven av en katt på flera ställen på handleden – skulle man behöva dölja dessa då under sommaren? Nej, såklart inte. Då ska man faktiskt få gå med plåster på sina sår även att man orsakat skadorna själv. Sedan beror det ju helt på situationen också. Jag minns förra sommaren så jag satt djupt inne i mitt självskadebeteende. Då det var så himla varmt och jag skulle åka till stranden trots alla mina sår. Då satte jag mig ensam, längre bort, på en klippa och där kunde jag ta av mig min tröja för att ingen såg. Skulle jag till ett ställe med massa barn så hade jag ju aldrig gjort så. Jag har ofta gått med färgade transparenta långärmade tröjor på somrarna. Det blir inte lika varmt men det döljer också skadorna. Sedan tror jag också att detta kan ge en mycket motivation till att faktiskt sluta självskada. För det är så himla skönt att kunna gå i t-shirt och inte behöva tänka på väder och allt det där. Jag ser verkligen fram emot denna sommaren då jag slipper dölja mig själv.

Vad tänkte/sa personalen på fritidset om dina ärr? 
Vad de tänkte har jag ju ingen aning om, men de sa ingenting i alla fall. Vissa tittade lite på mig, men ingen sa något. Vad som händer med detta i framtiden vet jag inte, men om det blir problem ska jag försöka stå upp för min rätt. För jag är fortfarande samma Jessica som fungerar väldigt bra med barnen trots att jag har en ärrad kropp!

Vet du hur det är med ärr och solljus? Kan man ha ärren i solen utan några problem eller är det någonting man bör tänka på? Bör man täcka dem helt under långa perioder i solen? Givetvis beror de på ärrens storlek, men om de är ganska stora och fortfarande röda?
Den här frågan dyker upp hela tiden, och egentligen vet jag inget bra svar. Jag har läst på lite nu och som jag förstår det så är det största ”problemet” att ärr inte har några pigment, vilket kan leda till att de bränns lättare i solen. Men att ärren skulle bli fulare om man solen med dem är en missuppfattning (enligt Specialistkliniken). Jag har egentligen aldrig tänkt så mycket på detta, utan jag solar som vanligt och för mig har det gått bra. Nu denna sommaren så är ju mina ärr cirka åtta månader gamla, vilket såklart är bättre än om de är väldigt nya, men vissa av mina ärr är fortfarande röda, och jag solar ju med dem också. Kanske kan det vara bra att tänka lite på hur nya ärren är, storlek och färg och hur långa perioder man är i solen. Men detta är aldrig något jag har tänkt på innan, utan först när frågorna började dyka upp här. Och jag har ändå självskadat i åtta år och solat med mina ärr under alla dessa år utan att jag har märkt någon skillnad. Men, jag vågar inte svara på om det är bra eller dåligt, men nu vet ni hur jag har gjort i alla fall!

Hur vågar du gå i kortärmat på sommaren med alla ärr? Har du något tips på hur kan man dölja dem?
Jag tror att jag vågar för att jag har bestämt mig för att vägra skämmas. Jag tänker inte låta mitt tidigare självskadebeteende påverka mitt liv idag. Sedan så vänjer man sig också. Man vänjer sig vid både blickarna och frågorna. Idag vet jag att jag är en bra tjej, med eller utan ärr. Mitt värde sitter inte i ärren och dessutom har jag all rätt att gå klädd som jag vill! I så många år har jag tvingats dölja min kropp på grund utav alla sår och jag tänker inte göra det för resten av mitt liv på grund utav ärren. Ärren är en del av mig och jag tänker varken skämmas eller ta bort dem! Det ena tips jag kommer på är ju tyvärr att dölja ärren med kläder, och det är inget bra tips tycker jag. Alla gör som man vill, men jag tycker att det är viktigt att aktivt jobba mot att våga visa sin kropp, hur den än ser ut. I början är det skitjobbigt, men det blir bättre med tiden. Och det är så himla skönt att våga vara sig själv och att våga stå för den man är. Vi har ingenting att skämmas för, och våra tidigare självskadebeteenden ska verkligen inte påverka hur vi lever idag.

21årJag saknar inte mig själv när jag fyllde 21 år och gick med bandage runt handlederna.

BORDERLINE & BEHANDLING

Har du gått DBT någon gång? Den behandlingen ska vara bra mot borderline har jag hört.
Japp, det har jag. Jag gick en intensiv DBT-behandling på sjukhus för ett par år sedan. Då var det dagvård i tio veckor och sedan hade jag en annan terapeut på öppenvården som jag fortsatte att gå hos när dagvården var slut. DBT tycker jag är en jättebra behandling och jag lärde mig väldigt mycket och många saker har jag med mig än idag.

Hur fick du diagnosen borderline? Tog det lång tid att få diagnosen?
Jag har ju haft mitt självskadebeteende i många år, men bara för att man har det så betyder det ju inte att man har borderline. Trots att jag pendlade mellan öppenvård och slutenvård väldigt mycket så var det aldrig någon som antydde att jag hade den problematiken, inte vad jag fick veta i alla fall. Sedan kom jag till avd 336 där jag var inlagd i tretton veckor. Då fick all personal på sjukhuset och min psykolog se hur jag var i livet – på riktigt. De iakttog mig under alla dessa veckor, la märket till mitt humör, mina känslor, mina relationer och allt det där. Det var då de upptäckte, eller misstänkte – att jag hade borderline. En dag kom avdelningsläkaren till mig och berättade vad de misstänkte. Jag blev chockad och visste knappt vad borderline var. Då berättade de att de ville göra en kompletterande utredning (Den största utredningen var trots allt att få se mitt beteende under tre månader). Efter den kompletterande utredningen var de säkra – Jag uppfyllde de flesta kriterier för borderline. Så, om det tog lång tid eller inte att få diagnosen vet jag inte. Jag hade aldrig tänkt att jag hade den problematiken innan jag fick min diagnos, och därför har jag heller inte funderat så mycket på om det tog lång tid innan jag fick diagnosen.’

Får man ha dator och mobil på slutna psykiatriska avdelningar?
Jag har upptäckt att detta varierar mycket får olika avdelningar och olika städer. Jag har varit inlagd på olika sjukhus i olika städer och reglerna har sett annorlunda ut. Ibland har både dator och mobil varit förbjudet, på andra ställen har man fått ha mobil men inte dator, och på vissa ställen har man fått ha båda två. Så, det varierar nog både mellan olika avdelningar men också i vilket skick man är i som patient.

86Från en av alla gånger på sluten avdelning.

MAGUTREDNING

Har du fått ta prover för Celiaki? (Glutenintolerans)
Yes, det har jag. Läkarna har nu uteslutit alla allergier!

Har de utrett dig för Ulcerös kolit eller Crohns sjukdom?
Som det ser ut just nu så är de dessa två sjukdomar som jag utreds för. Jag är livrädd för att det ska vara någon av dessa då båda är kroniska. LIVRÄDD för att behöva vara sjuk i all framtid.

EPILEPSI & ALKOHOL

Får man dricka alkohol med epilepsimedicin?
Det varierar från medicin till medicin. Den medicinen jag äter ska man egentligen inte dricka alkohol med då man kan bli fysiskt sjuk. Dock gör jag ju det nu ibland och blir inte sjuk, så just av den anledningen så är det nog lugnt. Men har man epilepsi så ökar riskerna för anfall väldigt mycket när man dricker alkohol, så visst, lite ansvarslöst av mig kanske. Men jag dricker ju alkohol väldigt sällan och försöker också dricka med måtta och se till att jag aldrig är ensam.

heart

Att vara inlåst

Jag fick ett önskemål att berätta om hur det är att vara inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, hur personalen är, hur jag har blivit behandlad och vad man gör på dagarna? Ni kan läsa mer om detta under alla avd-kategorier till höger, men här kommer en liten sammanfattning.

Första gången jag blev inlagd på vuxenpsyk var det hemskt och läskigt. Att dörrarna är låsta, att det sitter hänglås på fönsterna. Sedan gick åren och jag åkte in och ut mellan frihet och lås många gånger. Tillslut var det inte läskigt längre. Sorgligt nog blev jag van. Jag kan enbart berätta utefter vad jag har upplevt under alla dessa månader innanför låsta dörrar. Jag anser att sluten-psykiatrin verkligen inte fungerar. Jag har aldrig fått någon behandling, utan bara förvarats. Med undantag för avd 336, den slutna anorexi- och bulimiavdelning. Där träffade jag en jättebra behandlare, många bra sjuksköterskor och bra läkare. Men trots att det var både slutenvård och sjukhus så var det inte på samma sätt som en ”vanligt” psykiatrisk avdelning.

Det är väldigt få sjuksköterskor och läkare som jag har träffat på sjukhusen som har brytt sig om mig. Knappt någon faktiskt. Personalen har varit mer intresserade av att se på teve än att finnas till som stöd när jag har mått dåligt. Läkarna har bytt medicin lite hastigt och sedan skickat hem mig. Eller så har de inte gjort någonting men tänkt att jag bara kan förvaras i all evighet. Den sista gången som jag låg inne på vuxenpsykiatrin var nog ändå den värsta. Det var efter mitt sista självmordsförsök, men några dagar senare skickades jag hem trots att läkaren så väl visste att jag skulle försöka igen om han lät mig gå. Då fick jag höra ord som ”Det spelar ingen roll för mig om du lever eller är död” och ”Du är bara en patient i mängden”. När jag berättade för honom att han skulle anmälas sa han bara ”En anmälan är lätt att prata bort”. Ja, det där var antagligen den sämsta läkare jag någonsin träffat. Ja, jag har nog aldrig träffat någon som har brytt sig om mig eller min behandling. Så sorgligt och sjukt, men sant. Och jag vet att jag inte är ensam om detta. Psykiatrin debatteras ofta, men tyvärr verkar den inte förändras.

avd86

 avd 86.

Som sagt så är det mycket förvaring när man är inlagd. Egentligen är det som att ligga på vilken sjukhusavdelning som helst, förutom att man är inlåst. Dagarna går åt till att läsa, gråta, sova, röka, se på teve.

Idag är jag så lycklig för att jag är borta från det där, slutna avdelningar. Innan jag flyttade till behandlingshemmet såg jag det som att jag skulle bli inlagd igen. Trots att jag idag är patient inom psykiatrin så ser jag det inte som att jag är inlagd. För jag är inte på ett sjukhus, och jag är inte inlåst. Jag har ett alternativt boende med personal dygnet runt, för att det behövs just nu. Men inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, det ska jag aldrig bli igen. Personalen på behandlingshemmet och den personal som jag har träffat på olika sjukhus är väldigt olik. Här bryr sig personalen så himla mycket. De är bäst och fantastiska! De har blivit som en stor drös med extra föräldrar.

Jag har varit inlagd på många olika psykiatriska avdelningar på flera olika sjukhus och att så många oengagerade människor kan hamna inom psykiatrin förstår jag inte. Inte alls faktiskt. Att psykiatrin har brister har många fått uppleva, både inom sluten- och öppenvård, och det är sorgligt, hemskt och jävligt. Men en bra sak med alla de gånger som jag har träffat sjuksköterskor som inte bryr sig är att jag vet exakt vilken sjuksköterska jag ska bli!

Vill ni höra mer är det bara att fråga, annars går det ju också som sagt att läsa under avd-kategorierna →

sjukanavd 82.

Putmagen

Många som kämpar mot anorexi känner nog igen det här. Man går upp i vikt och det mesta sätter sig på magen. Många känner sig gravida, gråter hela dagarna för att detta känns så hemskt. Jag har också gjort det. Under min första vecka på avd 336 gick jag upp tre kilo och fick en mage som såg ut som en fotboll. Och hur lätt är det när man har viktfobi? Inte lätt alls. Jävligt svårt till och med. Därför är detta viktigt att ta upp. Jag vet hur jobbigt det kan kännas, men jag vill att ni ska komma ihåg att detta är tillfälligt. När jag låg inne på slutenvården tyckte nog alla tjejer med anorexi att detta var ett jobbigt fenomen, men det betyder också att varken jag eller ni är ensamma. Av någon anledning fungerar kroppen så, att det först lägger sig på magen, men det kommer att bli bättre och bra igen. Det kommer jämna ut sig. Glöm heller inte att mycket av det man går upp i början efter en undervikt är vätska. Det fick jag höra av sjukhuspersonalen när jag låg och grät i min säng efter tre kilo plus. Kroppen kan bete sig konstigt när man kämpar med en ätstörning. Jag har upplevt både det ena och det andra, men det kommer bli bättre. Kroppen kommer stabilisera sig tillslut. Det är viktigt att försöka ha tålamod trots att det kan kännas kämpigt.

Alla ni med en ätstörning, kämpa. Att bli frisk från anorexi är det bästa som har hänt mig!

Trettio minuter

Att gå från svält till normalstora portioner och näringsdrycker är svårt. Att vara instängd på en avdelning är ännu värre. Att sitta i ett kök med personal som tittar på klockan. Som berättar när det är fem minuter kvar, som uppmanar oss till att äta lite snabbare. Hur ska det gå till när anorexin skriker i mitt huvud? Hur ska jag klara av att äta på trettio minuter när det tar nittio att äta ett knäckebröd utan smör? Jag trodde att det skulle vara omöjligt. Jag minns alla dagar på sjukhuset när tårarna föll ner på tallriken, när det gjorde så ont och var så hemskt. Det kändes som att mitt liv var över, som att varje kilo plus på kroppen var ett steg närmare ett slut. Mitt slut. Jag ville inte leva längre om jag skulle behöva se ut sådär. Kunde inte sjukhuset dra åt helvete, kunde jag inte få svälta ifred? Varför skulle personalen tvinga i mig sex måltider plus tre näringsdrycker om dagen? Svår undervikt var svaret, men dem ljög. Fettet fanns över allt.

Att leva med anorexi kan vara som att leva i en annan värld. Jag tappade min livsuppfattning ibland. Tyckte att allt sjukhuset sa var lögner. Men nu flera månader som frisk, så inser jag, att jag var sjuk. Att alla bara ville mitt bästa trots att dem där trettio minuterna var så svåra. Men ibland ljög avdelningen. Ibland fick jag höra att jag hade många år med sjukdomen kvar. Det var inte sant. Jag lyckades bli frisk snabbare än så. För att jag ville. För att jag vägrade vara sjuk.

anbavd 336

För ett år sedan

För ett år sedan var mitt liv hemskt. Jag var inlagd på avd 336 och mådde väldigt dåligt. Jag hade precis börjat med mitt självskadebeteende igen efter ett långt uppehåll. jag fick diagnosen Borderline och var helt upp- och ner. Jag fick flytta från avd 336 till en sluten psykiatrisk avdelning, där jag varit så många gånger tidigare. Jag blev kvar där alldeles för länge. Allt slutade med fem långa månader instängd på sjukhus. Jag satt på mitt rum och grät varje dag. Jag var apatisk, personalen fick inte ur mig några andra ord än ”jag vill dö”.

Idag mår jag oftast bra. Jag är fyra månader skadefri. Visst är jag inlagd igen, men tusen gånger lyckligare. Jag vill inget hellre än att leva. Jag har massor med framtidsplaner och drömmar, jag skrattar och är glad.

Tänk vad livet kan vända. Glöm aldrig det och sluta aldrig kämpa. På ett år har jag blivit en helt ny tjej.

Från en jobbig tid på avd 86.

Året 2012

Snart är 2012 slut så jag tänkte först att ni skulle få en långt inlägg med massor med bilder på allt jag gjort 2012, men av någon anledning kände jag mig så ledsen när jag började med det, så det blir ett kortare inlägg istället.

2012 har verkligen varit en sorgligt år. I sju av tolv månader har jag varit inlagd på sjukhus/behandlingshem. Året började på avd 336 som sedan blev avd 86 alldeles för länge. När våren kom fick jag äntligen åka hem efter fem månader inlagd på olika sjukhus. Strax efter att jag kom hem gjorde jag och Petter slut och jag flyttade till en ny lägenhet i Göteborg. Det blev sommar och livet var hemskt på alla sätt. Jag blev jättesjuk i anorexi igen och hela sommaren bestod utav svält, ångest, träning och ett LPT hängande över mig. Jag skar mig varje dag och mådde väldigt dåligt. Under 2012 har jag försökt ta livet av mig flera gånger. Sista gången slutade med ambulans, medicinakuten, dropp, EKG och slutligen psyket igen. Strax efter det blev jag inlagd på behandlingshemmet och då vände äntligen livet för mig. Jag började må bättre, såg en framtid, kunde skratta och vara glad igen. Jag blev äntligen friskförklarad från min anorexi. För första gången på många år ser jag nu fram emot ett nytt år och allt vad det innebär. Jag hoppas att jag bara kommer bli friskare och friskare och må ännu bättre. Livet gör fortfarande ont ibland, men jag har hittat tillbaka till den positiva och glada Jessica. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bättre igen, men det gick och nu är jag så glad för att jag överlevde alla självmordsförsök. Jag är glad att jag fortsatte kämpa mig igenom hela 2012 trots att jag större delen av året faktiskt inte har velat något annat än att dö. 2013 ska bli ett bättre år. Jag kommer med största sannolikhet vara inlagd hela året, men detta kommer förhoppningsvis innebära att jag bara blir friskare och friskare. Nu tänker jag inte se tillbaka på 2012 mer, för som sagt så har det varit ett hemskt kämpigt år. 2012 blev antagligen det jobbigaste året, men också det bästa. Jag kommer att minnas alla fruktansvärda dagar, men jag kommer också komma ihåg att det var året som det äntligen vände för mig.

När jag var som sjukast i anorexin och från avd 336.

Från medicinakuten.

Från psyket.

Tillslut kom den friska och riktiga Jessica fram och jag ser fram emot ett nytt år med henne.

Avd 336

[videofyme id=”670334″ class=”aligncenter”]

 

Efter mitt inlägg om när jag blev inlagd på BUPs slutenvård ville ni även höra om mina andra inläggningar på sjukhus. Jag berättar bara lite kort om alla gånger på vuxenpsykiatrin men berättar lite mer om avd 336, den slutna anorexi- och bulimiavdelningen efter ett önskemål från en läsare. Ni kan ju också läsa mer om hur jag haft det på olika sjukhusavdelningar i kategorierna till höger. avd 81, 82 och 86 är vuxenpsykiatrin och avd 336 och 339 är på anorexi- och bulimi.

det finns en dag då ingen längre säger att du är fin, det finns en dag då alla bara säger att du är smal

En gammal bild, från tiden på avd 336.

Jag har inte varit här på behandlingshemmet så länge, inte ens en vecka. Ändå har jag insett en sak, ingen kommer bry sig om jag äter eller inte. Det enda svar jag får när jag matvägrar är ”okej du slipper”. Maten har varit ganska jobbig dem senaste dagarna, idag bestämde jag mig för att inte äta mer, jag skulle svälta så många dagar tills jag svimmade. Tänkte på hur framtiden skulle bli. Rasa i vikt igen, bli trött, sova bort hela livet till att slutligen få näringsdrycker, kämpa och plågas för att tillslut gå upp dem där kilona. Det är inte värt det, inte alls. Det går att vara stark, det går att vara modig, man måste vara det för att inte falla och gå sönder igen. Jag har nog med alla mina andra sjukdomar och problem, jag vill inte tillbaka till anorexins helvete. Därför åt jag, därför kommer jag att fortsätta äta. Ibland finns det ingen som kan hjälpa dig, då måste du hjälpa dig själv.

Premiär på uteservering och friska beslut


Igår träffade jag min älskade mamma. ♥ Vi satt ute i solen och fikade och pratade. Hon hjälpte mig att försöka acceptera det där matschemat. Hon berättade för mig hur sjuk jag faktiskt var när jag blev inlagd på avd 336. Jag såg mig aldrig som sådär lågviktig när jag kom in på avdelningen även om sjukhuspersonalen har sagt det till mig har jag inte riktigt tagit åt mig, men när mamma berättade igår att jag faktiskt var rejält underviktig och såg ut som ett litet barn, då fattade jag, att det faktiskt var illa, att jag aldrig vill hamna där igen. Och matschemat kan vara min hjälp till att inte falla tillbaka och rasa i vikt en gång till. Så ja, jag har accepterat matschemat och kommer äta efter det. Ett klokt och friskt beslut.

Hej då avd 339

1 november 2011 började jag vårdas på detta sjukhus. då på avd 336, 13 veckor på slutenvården. nu har jag varit åtta på avd 339, dagvården. Idag blev jag utskriven!! Resan har varit lång, men inte längre än vad jag har kommit. Det var en helt ny tjej som sa hej då till sjukhuspersonalen idag. Nu ska jag bara på tre samtal till i den byggnaden, på öppenvården, sen ska jag ALDRIG tillbaka till det sjukhuset. Det sista jag fick höra innan jag lämnade avdelningen idag, det var att om jag bara fortsätter såhär kommer jag antagligen kunna bli av med min ätstörningsdiagnos snart. Fattar ni hur bra det känns?

Resan som startade den 1 november är nu slut. Jag är i mål.

vår & tankar

Våren är verkligen här nu. Idag har jag promenerat genom Haga med min dagvårdsbehandlare. Om en stund ska jag och Petter gå ut igen. Jag har köpt vita tulpaner och andra vårblommor. Jag mår mestadels bra och livet känns ganska fint. Det var längesedan det var såhär. Antagligen börjar min Cymbalta hjälpa. Jag vet inte om jag mår bra eller om det är medicinerna som gör att jag mår bättre. egentligen spelar det ingen roll för mig längre. Jag kan andas och är lycklig för det.

I förmiddags sorterade jag bland massa papper som legat slängda huller om buller. Där hittade jag en matdagbok från i somras. Den såg ut såhär:
12:45 – 1 macka med kaffe. ”Mår dåligt idag, kräktes upp allting”
14:00 – 1 satsumas. ”Kräktes”
16:00 – 15 smörgåsrån med kaffe. ”Kräktes igen”

Jag insåg hur otroligt långt jag har kommit med min ätstörning. Jag är så glad för det. Och det är jag som har gjort jobbet, med hjälp av all sjukhuspersonal och stöttande familj och vänner. Tack för att avd 336 och avd 339 fanns där när jag höll på att gå under.

Att sluta kräkas


we ♥ it

Jag tänker på det oftare och oftare, hur skönt det är att jag har slutat kräkas upp den mat jag får i mig. Det är så fantastiskt skönt att ha ett problem mindre, för kräkningarna lockar inte ens längre. Det är fantastiskt att kunna gå på toaletten efter att man har ätit, utan att kräkas eller trycka i sig laxerande tabletter. Det är fantastiskt att kunna vara ensam hemma efter måltider och ändå behålla all mat.

Det var inte så många månader sedan då jag inte fick behålla någonting av det jag åt. Då hela vardagen såg ut sådär: svält – mat – kräkning – laxerande – svält – träning – mat – laxerande – kräkning – svält. Då satt jag fast i en hemsk cirkel som jag inte trodde gick att bryta. Tack och lov blev jag inlagd på avd 336, den slutna anorexi- och bulimiavdelningen, då. Det var där som jag lyckades sluta kräkas helt. Från den dagen då jag satte min fot på avdelningen med min stora resväska, den 1 november 2011, så slutade jag kräkas. Impulserna fanns där under en lång tid efteråt, men helt ärligt, när jag väl bröt den onda cirkeln var det ganska enkelt.

Den oron Petter satt inne med när det var som värst, den kan göra ont än idag. När han var i skolan och jag satt hemma och svalt och kräktes. Då han varje dag var orolig att jag inte skulle leva när han kom hem. Allt var så hemskt då, värre än vad det är just nu. Det var då jag hamnade på psykakuten och sen på avd 82 och till sist på avd 336.

Alla ni där ute som stoppar fingrarna i halsen efter varje måltid, eller någon gång i bland, alla ni som känner att ni sitter fast, som att det inte går att sluta – det går. Jag lovar. Idag ser jag det inte ens som ett alternativ att kräkas. Jag skämdes mycket när jag satt fast i detta beteende, kände mig äcklig och som att ingen förstod. Idag skäms jag inte. Jag var bara väldigt sjuk i ätstörningen och idag är jag lite friskare. Det tackar jag mig själv och sjukvården för. Och Petter, för att han tog mig till psykakuten den där hemska dagen i oktober.

Inlagd, igen.

20120128-074224.jpg

Idag blev jag utskriven från avd 336 men har sedan dess suttit på psykakuten och väntar nu på att en ambulanssjukvårdare ska komma och köra mig till avd 86, en sluten psykiatrisk avdelning. Allt gör så himla ont just nu

ska jag leva eller dö, har jag ens något val?

Jag är vid liv, men utan att leva. Livet blev tokigt och nu är det kaos av varje andetag. Egentligen skulle jag lämna avd 336 imorgon. Egentligen skulle det vara dags för mig att åka hem och få tillbaka ett liv. Egentligen skulle jag vara glad nu. Egentligen hade livet kunnat vara ganska bra. istället balanserar jag på en smal tråd, faller hela tiden.

Läkarna börjar bli säkra. Jag har Borderline, också. En till diagnos. Ett till fack man placeras i. Strax innan jag blev sjuk i ätstörningen tänkte jag att jag aldrig skulle klara av en sjukdom till. Nu blev det två och med mina fyra diagnoser vill jag säga tack och hej då till det här som kallas liv.

Som sagt kommer jag inte lämna avd 336 imorgon. I förra veckan beslutades det att jag skulle vara kvar här en extra vecka. Igår på läkarsamtalet fick jag höra att jag antagligen inte får åka hem nästa fredag heller utan flyttas till en annan avdelning, en sluten vuxenpsykiatrisk avdelning, igen.

Det där med att åka hem kan jag bara drömma om. Jag har inga tårar kvar, men jag behöver gråta. Jag har så jävla ont. Det gör så ont att sitta med en sönderskuren arm, det gör så jävla ont att få höra att man inte får åka hem. Det är så jävla hemskt att vara inlåst. i 14 veckor har jag varit inlagd på sjukhus nu. 14 jävla veckor.

livet i en mardröm

Hej. Det är ganska hemskt här. Gick från att vara i grön zon och ha mycket frihet till att få övervakning. Förut hade jag fri utgång, nu får jag inte ens ta luft själv. Det känns hemskt och som att jag vandrat tusen miljoner steg åt fel håll. 

Har träffat läkaren idag. På grund av epilepsin kan vi inte göra så mycket just nu med medicineringen. Mina mediciner är väldigt noga bestämda och planerade både från psyk och neurologen så att vi minimerar risken för fler epileptiska anfall. Det är inte bara att byta mediciner på mig, och eftersom vi nyligen gjort det får det vara såhär.

Igår kväll fick Petter komma hit med alla mina mediciner som fanns hemma efter ett beslut från överläkaren. Risken för överdos är för stor. Egentligen skulle jag åkt hem idag men nu måste jag vara kvar på avdelningen tillsvidare.

Som att detta inte räckte så har jag blivit överfallen av hemska tvångstankar och nu fått ett återfall i mitt självskadebeteende. Helvetet tar aldrig slut.

Nu måste jag ut till dagrummet igen. Efter middagen kommer mina oroliga föräldrar hit. Vi hörs ♥

”Normal” och glad

Idag har jag varit på stan med personal. Vi har shoppat och ätit buffé. Jag har köpt mina första jeans på flera år. Är en tights-tjej som en del av er kanske vet, men nu kände jag att det var dags att äga ett par svarta jeans. Mina favoritjeans klippte jag av för ett tag sedan och har sedan dess använts som shorts. Nu är dessa underbara shorts för små. Jobbigt kanske, MEN, jag köpte dem jeansen när jag gick i årskurs 7. Alltså sju jävla år sedan. De ska INTE passa nu. Jag är ju för fasen en vuxen kvinna. Det var jätteskönt att köpa en normalstorlek på dagens jeans. ALDRIG MER BARNKLÄDER. Det är bara så himla sjukt och fel. Detta är så rätt och bra. Jag har sagt hej då till äs och det känns underbart.

Sen köpte jag massa fina saker. Idag får ni se min t-shirt som inhandlades på Monki för 200 kr. Älskar kragen! I helgen ska jag visa er resten av mina inköp.

Luften svider när vi andas in


we ♥ it

Ätstörningen blir mindre och mindre och jag är så glad för det. Kvar står jag med den hemska dystymin. Fått höra flera gånger idag att det är ett svårt sjukdomstillstånd. Har haft familjesamtal nu på eftermiddagen. Det gör så ont att höra mamma säga ”Jag är rädd att Jessica ska ta livet av sig”. När jag då bekräftar hennes rädsla blir bara allt ännu mer hemskt. För visst känns det hopplöst när jag har ÅR av kämpade framför mig, för att kunna hantera vardagen med sjukdomen. Kanske kan jag inte ens bli frisk.

när vägen känns lång

we ♥ it

Hej vänner. Jag har inte gått upp i rök, men jag har tappat blogglusten efter lite saker som skedde här i förra veckan. Jag hade tagit mig upp från det mörkaste mörker men föll igen. Nu har jag huvudet ovanför ytan men lever lite halvt på gränsen. Jag går med stormsteg åt rätt håll i min behandling, idag har jag till och med kämpat mig fram till grön zon, någonting som plötsligt ger mig mycket mer ansvar och frihet på avdelningen. Jag är såklart glad för att min ätstörning börjar försvinna mer och mer, men det faktum att jag har en till diagnos är kämpigt. En diagnos som inte försvinner. en sjukdom som får mig att vilja dö.

Det kommer nog fortsätta eka tomt här, men jag kommer tillbaka förr eller senare.

God jul och ta hand om er! ♥ 

det suger att ligga på sjukhus

we ♥ it

inte riktigt på topp idag. Längtar hem. Är trött på att vara instängd. Vill inte vara inlagd längre. Jag vill vara frisk och fri. Jag orkar inte leva efter tusen regler. Jag orkar inte tjafsa om allt hela tiden. Jag orkar inte att allt ska vara så fel. Det är jobbigt att ha läkare och sköterskor som bestämmer över mig. Där plötsligt allting jag vill göra är fel. hör nej nej nej nej nej nej hela dagarna. allt jag gör får man inte göra. Så känns det. Vart tog mitt liv vägen?

update: hyperventilerat i evigheter. livet är så hemskt ibland. 

Onsdag

Idag har det som sagt varit lite julfirande på avd 336. Mysigt! Jag var nervös inför julbordet, men det gick bra så det känns skönt nu. Annars har jag tagit en promenad och så har vi haft temagrupp med sjukgymnast och dietist. Intressant och bra för man inser en sak: diet is ”die” with a ”t”.

Efter middagen kom mamma & pappa hit. De hade med sig tulpaner i massa olika färger, så himla fint. Nu ska jag snart sova, men först ska jag försöka jobba lite med mina känslor. Tror det kan behövas, får lite utbrott ibland. Det har varit lite tjafsigt mellan mig och personalen idag, joooobbigt. Ny dag imorgon! (som börjar med det värsta som finns – vägning)

Godnatt ♥ 

Julklapp från sjukhuset

Idag har vi ätit julbord på avdelningen. Personalen hade dukat så fint och på borden stod det sju julklappar. Patienterna på Drottning Silvias barn-och ungdomassjukhus har fått julklappar idag. Det var tydligen en äldre man som hade startat en stiftelse som ger alla sjuka barn och ungdomar julklappar varje år. Mannen som startade denna stiftelse hade själv varit inlagd under lång tid på barnsjukhuset.

Så himla fint och uppskattat, blev alldeles tårögd. Paketen innehöll finaste tomtarna!

Tisdag

Idag har jag och Sara varit på promenix och hoppat på en studsmatta. Tur att personalen inte ser allt busigt vi gör, då skulle vi nog vara nere i röd zon, eller vad säger du Sara?

Efter förmiddags mellanmålet åkte jag och en sköterska ner till stan, för idag skulle jag träna på att äta lunch på restaurang. Det gick bra, drack till och med cola till maten. Sen gick vi i affärer och jag köpte lite småsaker. Det var såååå skönt att komma ifrån sjukhuset ett par timmar. 

Nu har jag precis haft samtal med min behandlare. Ett jättebra samtal, jag känner mig så stark. Detta var en väldigt fin tisdag än så länge!

Luciatåg

Personalen väckte oss med luciatåg imorse. Jättefint!!! Tanken var att vi patienter skulle lussa för öppenvården och dagvården, men vi tog inte riktigt tag i saken.

Nu – frukost! 

Måndag

Godkväll mina vänner. Måndag igen! Har varit en rätt bra dag. Började dock med att jag vaknade tidigt och inte kunde somna om. Sen var det dags för vägning och efter det började jag och Sara flamsa, precis som vanligt. Haha. Sköterskorna gnäller på oss dagligen nu, men vi är glada så jag struntar i vilket!

Efter frukosten hade jag uppföljning med kontaktperson och överläkaren. Det gick bra, jag gör framsteg. Känner mig ganska positiv och stark. Har även höjt en av mina mediciner idag.

Sen har jag haft sjukgymnastik två gånger, både i grupp och individuellt. Vi har även haft temagrupp med socionom och psykolog.

Nu efter sittimmen ska jag och Sara gå ut och göra en busig sak. Hihi. Heeidoo! ♥

att klä julgranen på ett sjukhus

Ikväll har jag och de andra patienterna klätt julgranen. Jag och Sara var väl ungefär flummigaste någonsin och jag har skrattar hur mycket som helst ikväll! Någonstans inom mig är det ändå jobbigt att klä julgranen på ett sjukhus. Förra året gjorde jag också det, och hoppades så att jag aldrig skulle behöva uppleva det igen… Men, nu ska det banne mig vara sista gången!

Nu ska jag ut till dagrummet och göra julkort med Sara! Godnatt ♥

Sarabus

wiiiiho! Mitt hjärta Sara är tillbaka på avd 336! Hon förgyller verkligen mina dagar innanför sjukhusets väggar! Vi har redan hunnit busa och när vi var ute på luft hittade jag en muminmammahink på en lekplats på sjukhusområdet. kunde inte låta bli att tjuva med den, hehehe.

Sittimme

Nu är jag tillbaka på sjukan igen. Jag hade det bra hemma. Såg på film och myste med Petter när han kom hem.

Nu har jag precis ätit lunch här på avd och nu är det sittimme. Efter frukost, lunch och middag måste vi sitta ner en timme i dagrummet. SÅ TRÅKIGT!! Kaffe och film får det väl bli precis som vanligt… Rätt trött på att se på film. Igår blev det fem stycken, haha. Jaja, vad ska man göra när man är inlagd…

På väg hem

Nu har jag precis lämnat barnsjukhuset och sitter på bussen på väg hem. Lyssnar på kent och funderar på vad jag åker hem till? Petter är på julbord ikväll. Egentligen är det bara nyttigt för mig att öva på ensamheten så det blir nog bra.

vad gör ni ikväll?

fina saker

Fina saker fortsätter att dyka upp till mig här på sjukhuset. Jag blir lika glad varje gång. Kort från Camilla, brev från Fanny, Julkort från Åsa och ett fint prickigt iphoneskal från Lisa.

Tack flickor ♥♥♥ 

Idolfinal

Ligger i soffan framför teven. Snart är det avgjort. Jag är inte så insatt i Idol men tycker Amanda ska vinna. Hon är ju stencool. Vem hejar ni på?

Nu ska jag kika på Reinfeldt hos Hellenius hörna – hörs imorgon!

tillbaka i den hospitaliserade verkligheten

Tillbaka i Sveriges tråkigaste sjukhusbyggnad. Tillbaka efter flera dagar av trötthet. Magsjukan och febern tog på mina krafter, har legat halvdöd i sängen större delen av veckan. Nu är jag tillbaka på avd 336. Tillbaka i mitt rum och tillbaka i den bittra verkligheten. En verklighet där äs inte ska få plats alls. Där man ska gå emot hela tiden, kriga och slåss för att överleva. Jag har gått lite åt fel håll den senaste veckan. slängt mat och ljugit igen. det spelar liksom inte roll att jag de senaste 7 veckorna har varit inlagd på sjukhus, jag har en ätstörning som vinner över allt. Det enda rätta för mig just nu är att vara här på slutenvården.

Nu ska jag samla ny energi och komma in i rutinerna igen. Jag älskade att vara hemma, men jag hatar att jag inte riktigt klarar av det. just nu känns det bara bra och skönt att vara tillbaka innanför sjukhusets väggar. jag är inte riktigt gjord för livet där ute.

Sjukling

Jag fick ingen rolig start på veckan. magsjuka och 39 graders feber. Så igår klockan 10 kom en sjuktaxi och hämtade mig utanför avd 336 och jag tvingades åka hem. Att vara magsjuk på en ätstörningsavdelning är inte det bästa. Jag sov i princip hela dagen igår och idag mår jag lite bättre, men kommer ändå vara hemma ett par dagar innan jag åker tillbaka till sjukhuset.

Det var en jobbig dag igår då tusen anorektiska tankar tog över. Helt plötslig är jag åter ensam hemma utan någon matplanering. (för hur ska man kunna göra en matplanering när man är magsjuk? avdelningen kan liksom inte tvinga mig att äta då). Jag vet inte om jag svalt igår på grund av illamående eller på grund av ätstörningen. Jag tror att den friska Jessica förlorade. Tack och lov så har jag världens bästa pojkvän. Jag hade tagit tusen steg bak om jag inte hade haft honom. Han kommer hem och äter med mig nu när jag är hemma. Han vet att jag inte klarar mig själv. Jag vill bara svälta mig själv och gör det till varje pris. Ätstörningar är SKIT. Längtar tillbaka till avdelningen. till tryggheten, rutinerna, personalen och Sara.

Nu ska jag fortsätta kurera mig och kämpa så mycket det bara går för att lyckas äta. Avdelningen ringde igår och sköterskans ord ekar i mitt huvud. ”Jessica, du får inte rasa i vikt nu”.

hejdå näringsdrycker!

Tillbaka på avdelningen. jag har haft det bra på permisen. Ätit middag själv, myst med Petter och idag har syrran varit mitt lunchsällskap. På mellisen imorse drack jag min sista näringsdryck!!! förhoppningsvis för all framtid.

ett dygn av frihet

Det stormar och regnar utanför fönstret. Inne på sjukhuset är det varmt och tryggt, men inte så länge till. Idag ska jag utmanas. runt tre åker jag hem. Petter jobbar och jag ska äta middag SJÄLV. Äta och behålla maten. har inte ätit ensam på nästan sju veckor. Det är så tryggt innanför sjukhusets väggar. trygga avdelningar med personal dygnet runt. Jag erkänner, jag har blivit lite hospitaliserad. Tagit paus från verkligheten, inlindad i bomull. Nu är det ansvar och verklighet det handlar om.

Självklart ska det också bli skönt att komma hem lite. Petter kommer hem ikväll och jag längtar så. Jag ska också få sova hemma så först 14:30 ska jag vara tillbaka på avd 336 imorgon, om det inte blir för jobbigt. det trygga är att man alltid kan åka tillbaka hit om livet går sönder där hemma.

Nu ska jag packa och äta mellis, efter lunchen kommer mamma & pappa hit. Vi hörs imorgon ♥

ps. glöm inte helgens blogg

Mina sjukhusvistelser

Idag tänkte jag berätta om mina olika sjukhusvistelser.


Första gången jag blev inlagd var november 2008. Då låg jag två veckor på BUP akuten i Borås. Mitt liv var ett hemskt kaos under den perioden så inläggning var den enda lösningen. Jag behövde en paus, en paus från självmordstankarna och en paus från rakbladen. Jag tyckte det var en bra avdelning även om jag antagligen mådde som sämst under den här perioden. Vad gör man om dagarna på BUP?  Mina dagar bestod utav samtal, vila, pyssel, besök och en himla massa ångest. Efter två veckor var jag såpass stabil och utvilad att jag fick komma hem igen.

 


Andra gången jag blev inlagd var på en vuxenpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Jag stannade bara där en kort tid innan jag skrev ut mig själv. jag var 18 år, ledsen och självmordsbenägen. Istället för en trygg plats hamnade jag på den värsta avdelningen. ALLA var drogmissbrukare och kriminella. Detta var april 2010.

 



I februari 2011 hamnade jag på en bra vuxenpsykiatrisk avdelning. Jag hade hamnat i en rejäl svacka när jag kom in där, skadade mig alldeles för mycket och det var min dåvarande behandlare som ville lägga in mig. Avdelningen var bra, men överläkaren var en idiot. Minns inte hur länge jag var här, men sen en dag skrev läkaren ut halva avdelningen, trots att de flesta av oss fortfarande var självmordbenägna. Den här händelsen skulle anmälas till socialstyrelsen, men tyvärr fick jag aldrig krafter nog till att göra det.

När jag kom ut härifrån hade jag i alla fall fått en enorm kämparglöd och det var då jag lyckades sluta skära mig. Ville inte leva på sjukhus längre.

 


I oktober 2011 gick jag sönder igen och hamnade på avd 82.

 
Efter två veckor på 82:an hade jag ju möjlighet att få bli inlagd på avd 336, där jag bor nu. Så 1 november 2011 flyttade jag in hit. femte gången som inlagd. NU SKA DET VARA DEN SISTA!

nåt avgörande hände när jag var ouppmärksam

det är jobbigt nu. känt hela dagen att mörkret var på väg tillbaka. nu omfamnar det mig och håller hårt i mig. Efter middagen brast hela jag av olika anledningar. gick sönder i små små bitar. tack för att jag fick andas några få dagar. ska livet se ut såhär? ska livet behöva göra såhär ont? ätstörningen och dystymin är starkare än jag, de är två mot en. två elaka sjukdomar mot en flicka som är trött på att vara stark.

som att det inte var jobbigt nog är det imorgon dags att vägas igen. jag orkar inte se hur vågen bara visar mer och mer och mer. miljoner ätstörningstankar, miljoner känslor som är för svåra att sätta ord på. Petter var här ikväll och tröstade mig. viskade fina ord… ”bli frisk nu älskling, jag vill ha hem dig”. jag längtar hem. 2 månader kvar. ska jag stå ut på denna avdelning så länge? Tveksamt. det hade varit lättare att få komma hem till svälten och det destruktiva helvetet. demonerna skadar mig, jag skadar mig. allt handlar om smärta. ett mörker jag inte kan ta mig ur. sjukdomar som verkar omöjliga.

Mitt i den här skiten så vet jag exakt vad jag måste göra. VÄNDA MÖRKRET. det hade varit lätt om jag var någon magisk spåkvinna. Jag är bara Jessica, kan ingenting om magi. Men jag är stark. därför ska jag klättra mig upp från botten innan den ens är nådd. vet ni hur man gör? Jag vet inte riktigt, men jag chansar och testar. Istället för att älta hopplösheten ska jag fokusera på allt det där fina jag har i mitt liv och tänka framåt. Imorgon är det ny dag. Om en vecka är det ett steg närmare hemgång. Om ett år håller jag på att ta mig tillbaka till livet. Om tio år kanske jag är frisk. Tänk vad underbart. JAG KAN BLI FRISK!

Saradag

Idag har jag varit med min fina patientkompis Sara. Heeeela dagen har vi kämpat, kramats, skrattat och busat. Först var vi och handlade med personal och dietist. sen lagade vi mat, var på lekterapin, spelade biljard och spel och busade på avdelningen. Jag fick gå min första promenix utan personal – wiiiho. Så innan middagen var jag & Sara ute i regnet. Nu ska jag kolla om hon vill gå ut på luft med mig. Vänner är bra att ha här ♥

framtidsplaner som psykiskt sjuk

Måndag igen. kan inte ens hålla reda på hur många veckor jag varit inlagd nu. sex tror jag det är. En blandad start på veckan. nya tightsen är på & rätt så fullt upp har jag haft idag. sjukgymnastik, temagrupp, månadsuppföljning, ringt viktiga samtal och sen har jag haft finaste Petter här ikväll. 

Månadsuppföljningen var intressant, och himlans jobbig. Ett möte med min behandlare från öppenvården, vårdare på avd 336, överläkare och behandlare på avd 336. Vi pratade framtid. En remiss är nu skickad till dagvården… Så, efter månader här på slutenvården väntas antagligen månader på dagvården. Sen pratade vi ännu längre framtid. Vad händer sen, efter slutenvård och dagvård? Som det ser ut nu blir det praktikplats… Jag kommer alltså INTE komma tillbaka till mitt nuvarande arbete. Inte på väldigt lång tid i alla fall. Vi diskuterade även massa annat som måste lösa sig. det finns nu planer på att jag ska få boendestöd och få möjlighet att vara på något aktivitetshus på någon psykiatrisk klinik… Vi får väl se.

Jag inser hur lång väg jag har framför mig. År av kämpande. men jag ska bli frisk tillslut. så det så.

första advent

Hej vänner. Första advent idag! Mysigt va? Jag har dock ingen myskänsla. Regnet öser ner och det blåser så i takplattorna här på sjukan att man funderar på om det åskar. Vi har i alla fall försökt mysa till det lite här på avdelningen. Tänt ljus och tittat på nyhetsmorgon.

En del har frågat om jag har någon adress på sjukhuset, och det har jag faktiskt. Frågade om det igår.

Adressen är:
Jessica Andersson
Anorexi-Bulimiavd 336
BUP DSBUS
416 85 Göteborg

 

Nu är det dags för mellanmål här. Hoppas ni får en mysig första advent. Vad ska ni göra?

Kram ♥

en hemsk vecka som börjar ta slut

Hej alla underbara läsare. ♥ Först och främst, TACK för alla ord som ramlat in i min blogg. Ni är helt fantastiska och jag har blivit så berörd av allt peppande och all stöttning.

Veckan har mestadels varit hemsk. En riktig mardröm som jag trodde jag skulle dö av. Jag har gråtit tills tårarna tog slut. suttit apatisk och inte hört personalens ord. jag har bara sagt samma mening om och om och om igen. ”jag vill dö”. Aldrig har den känslan varit lika stark som nu. Jag har haft flera läkarsamtal, ändrat mediciner både akut och långsiktigt. Ordet vak har kommit på tal flera gånger. övervakning dygnet runt. Jag har protesterat och sluppit. MEN, nu känner jag mig lite lite bättre. Medicinen har nåt blodet och jag är mer stabil. Försöker fokusera på alla fina människor jag har i mitt liv. De har funnits hos mig här på sjukhuset nu när allt har varit som värst. Petter, min familj, vänner och Marcus. jag är så glad för det. Så himla tacksam. jag vill inte dö så länge ni finns kvar.

Efter lunchen idag kommer min bror hit. Sen ska jag åka hem och äta mellanmål. Egentligen skulle jag gjort det ensam eftersom Petter har lämnat västkusten under helgen, men jag vågar inte riktigt så när mamma föreslog att hon och pappa skulle följa med mig hem och äta mellis och dricka kaffe lät det som ett bra förslag.

Bloggpaus

Några steg bak här… Mår så himla dåligt så nu får jag inte vara på mitt rum tills vidare. var tydligen för självmordsbenägen. Imorgon ska jag få träffa läkaren för mitt liv håller på att gå sönder här. Vi får se vad hon kommer fram till, med som det ser ut nu är det fler mediciner som måste sättas in.

Kommer bli en bloggpaus just nu eftersom jag inte längre får vara på rummet och sitta vid datorn. Men vi hörs, nu måste jag koncentrera mig på att överleva.

Ta hand om er. ♥

filmtips och att inte kunna vara en del av livet

Matplaneringen är klar och om några timmar är det dags för mig att åka hem. Nu är det dags för hemträning igen. Den här gången ska jag äta tre mål hemma. Kvällsmat ikväll och sen frukost och mellis imorgon och sen ska jag vara tillbaka på avd till lunchen. Känns som en rätt lagom planering.

Jag och Petter ska bara mysa ikväll. Se på film och äta godis från 4-gott. Världens bästa godisaffär. Känns lite nervöst att äta godis, men det fixar jag. jag har ju fortfarande flera kilo kvar att gå upp, något jag kommer tvingas göra vare sig jag vill eller inte – så lite godis kan ju inte skada.

Nu är det såhär att jag skulle ha bestämt en film tills ikväll och det står helt still i hjärnan. FILMTIPS TACK!

 

Nu ska jag packa lite och så håller jag tummarna för att mamma & pappa kommer hit sen. Hela min släkt är på dop idag eftersom jag äntligen har fått ett kusinbarn ♥ jag är SÅ ledsen att jag inte kan vara där idag. Mitt jobb har även julbord idag, någonting som också gör mig så himla ledsen eftersom jag inte kan vara där heller… Saknar mina kollegor så ofattbart mycket. Men livet är som det är, även om det inte är som jag vill. En dag ska jag leva mitt liv och inte sjukdomarna. Det är jobbigt att leva på slutenvården och inte få ta del av livet utanför. Men en dag, då ska jag leva på riktigt. så det så!

jag står maktlös inför framtiden


we ♥ it

Alltid gör det för ont inombords. Blivit så extremt känslig det senaste. Bryter ihop hela tiden. för mycket. faller varje dag. för djupt. Är trött på att gråta. Är trött på att sitta i telefonen med mamma dagligen och upprepa orden om och om och om igen. ”jag vill dö”. Samma ord som både personalen och min behandlare får höra. undra hur det känns att få höra sin dotter säga orden hela tiden. undra hur det känns för Petter när han får höra att jag inte orkar mer. Undrar om någon innerst inne skulle bli förvånad om jag gav upp? En flicka som är stark som plötsligt blir för svag.

Jag vill att allting ska bli bra men min ängslan är för stor. Jag längtar efter sinnesro, men tänkandet djävul håller mig fast i sina klor.

och där gick låren ihop


we ♥ it

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Min permission blev till ett enda stort kaos. När jag & Petter vaknade igår var vattnet avstängt, och på grund av en vatten/gasläcka utanför oss var vi utan vatten i FEMTON timmar! Det hade varit okej vilken dag som helst, men inte igår. Min matplanering som jag gått igenom med personalen på avdelningen gick åt helvete. Jag har väldigt svårt för förändringar, och helt plötsligt skulle jag tvingas äta ute två gånger på samma dag, en alldeles för stor utmaning för mig. Ångesten var på max hela dagen och jag grät och grät och grät och grät.

Historien slutar inte där… Jag kom hem till en förskräcklig upptäckt igår. Alla mina byxor är för små. antingen så kunde jag inte andas, eller så gick de inte att knäppa. Gissar på att jag inte behöver berätta om hur mycket ångest det skapade. Sen på kvällen insåg jag att mellanrummet mellan mina lår var puts väck. Nu ser man så hemskt tydligt att jag gått upp i vikt. hej igen herr ångest.

Idag på sjukhuset är det fullt upp. haft sjukgymnastik både individuellt och i grupp. Det känns jättebra att komma igång med den individuella sjukgymnastiken då vi där ska jobba mycket med min kroppsbild och jag ska få lära mig att hantera känslorna kring det faktum att jag faktiskt i slutändan kommer väga x antal kilo mer än när jag kom in på avdelningen. Förutom sjukgymnastiken har jag fyra samtal. Två är avklarade, det sista var hemskt. fruktansvärt hemskt, ett sånt där samtal man aldrig vill ha. Jag har så mycket känslor och tankar som jag måste jobba med.

 

Jag är trött på att leva. förlåt för det. 

lekterapi och planering för hemgång

Idag har jag varit på lekterapin en stund med personal och hyrt några filmer. även fast jag är 20 år uppskattar jag att lekterapin finns. Rätt skönt att ligga inne på ett barnsjukhus faktiskt. Alla som vårdas på Drottning Silvias Barn- & ungdomssjukhus är välkomna.  Det är liksom en frizon i sjukhusvärlden, och det finns massa saker, datorer, TV-spel, biljard, pingis, musikstudio mm. På biblioteket kan man låna böcker, videofilmer, spel och musik. Varje vecka erbjuds även kulturella aktiviteter, som teater, musik, trolleri eller filmvisning. SÅ BRA att sånt här finns, speciellt för alla oss som är långtidsinlagda.

Det tuffaste som finns på lekterapin är nog ändå sjukhusrummet. där kan barn leka doktorer på dockor. så fint!

 

Idag har det också varit mycket planering, för om ett par timmar ska jag åka hem på permission. Japp, ni läste rätt. Dock inte för att jag vill eller för att personalen tycker jag är redo. Jag är inte alls där i min behandling än, men det finns inget val då avdelningen är stängd imorgon pga utbildning. då kan man ju tycka att det borde finnas något samarbete med någon annan vårdavdelning, men nepp – det är bara att åka hem och göra sitt bästa. Så, med Petters stöd och en stark planering hoppas jag att detta kommer gå bra. jag är nervös och tycker det känns otryggt att lämna avdelningen, samtidigt som det ska bli SÅ härligt att få vara hemma med min älskade bästa pojkvän en dag! ♥

Nu är det tre mål kvar att äta här på avdelningen och sen vid 20:30 är det dags att bege sig hemåt. datorn får stanna på sjukhuset så vi hörs nog först på torsdag. Hejsvejs fina ni.

normalvikt och annat kaos

Hej. Jag heter Jessica och har blivit normalviktig. 500 gram upp visade vågen alldeles för tidigt imorse och hamnade nu fint i den där normala kategorin, det där jag fruktat och trott att jag skulle dö av. dö av panikkänslor.

Som att det där inte var jobbigt nog så har jag haft en så kämpig dag. Varje gång jag tänkt på att jag inte är underviktig längre har det huggit till i bröstet.

Sen var det dags att vandra igenom halva barnsjukhuset som var smärtsamt. insåg att jag ligger på sjukhus och blä på alla dessa blå och vita sjukhuskläder som alla läkare och sjuksköterskor springer omkring i. droppställningar på kanterna, rullstolar – så mycket sjukt helt enkelt. För mycket sjukt för mig. Jag blev alldeles gråtfärdig och på sjukgymnastiken och yogan var jag allt annat än avslappnad.

Efter sjukgymnasiken var det dags för temagrupp. då sitter alla patienter och pratar med varandra om sjukdomarna tillsammans med psykolog och socionom. Då brast jag. grät och var ledsen. Fick i alla fall ur mig massor med jobbiga tankar och det är så skönt att få dela tankarna med andra tjejer som sitter i liknande situation. Sen fick jag peppande ord och kramar från min favorittjejer här på avdelningen. nya vänner. ♥

Efter mellanmålet kom mamma & pappa hit. Det var dags att ha familjesamtal tillsammans med min behandlare. Bra möte även om jag grät och var lika ledsen där. Det gjorde så ont att få höra mammas tankar. ”Jag är alltid rädd att Jessica ska skada sig för svårt. begå självmord”. Det gjorde lika ont när min behandlare berättade för mamma och pappa att anorexia är den vanligaste dödsorsaken bland psykiska sjukdomar. Men det gjorde nog mest ont ändå när min behandlare förklarade för mig vilket svårt arbete jag har framför mig. Det blir alltid svårare när man har flera diagnoser, men, jag kan i alla fall alltid bli bättre och friskare än vad jag är idag. jag kommer kunna leva ett liv utanför sjukhuset, även om jag antagligen alltid kommer behöva ta hänsyn till mina psykiska problem i framtiden. Det där att jobba heltid, plugga heltid osv är väldigt väldigt långt borta. Antagligen kommer jag nu vara sjukskriven i många år, för att sedan kanske kunna börja jobba/plugga lite grann. Men jag ska försöka vara glad om jag slipper vara inlagd i alla fall.

Efter denna jobbiga dag fick jag fint besök av syrran & Petter. skönt med något upplyftande. Nu är jag ungefär tröttast i världen och längtar tills det är dags att sova.

att be om hjälp och ta emot den


Jag har en styrka som gör att jag kan ta emot hjälp. antagligen en styrka som gör att jag lever idag. Efter mitt förra inlägg här gick jag bort till personalen. min absoluta favorit jobbade ikväll dessutom. Vi satte oss ner och jag berättade om alla ätstörningstankar, om springet i trapporna, om tankarna på att träna på rummet, om ångesten för att gå upp i vikt. 

Efter massa peppande ord kramade hon mig, tittade mig i ögonen och sa med sin polska brytning ”Jessica, du är en riktig kämpe. Det är aldrig kört.” När hon sa det förstod jag det. DET ÄR ALDRIG KÖRT. Även om jag i sju långa år har varit sjuk, så kan jag bli frisk(are). Det kan bli bra tillslut.

tappa aldrig greppet om vad som är verklighet


we ♥ it

tio minuter luft innan middagen. sprang uppför tapporna tillbaka till avdelningen. övervägde att göra det fler gånger. middag. minst tre deciliter av sjukhusets pulvermos. smetade runt det på tallriken med gaffeln. visste att jag gjorde fel. på min vänstra sida satt en i personalen som kändes som en göteborgs hippie från finland. herr ågren är på besök. ätstörningen är på mig. vet inte om jag går emot eller om jag lyssnar på rösten. jag orkar inte bli tjock. jag vill inte gå upp i vikt. vill inte höra att jag inte har några alternativ. jag vill inte välja mellan liv och död. jag vill bara vara smal och leva.  jag vet inte hur många fler dagar jag kommer stå ut innanför sjukhusets väggar utan att kräkas eller smygträna på rummet. jag sitter fast i tankarna, lever med en fiende. imorgon är det vägning igen och jag är tvärsäker på att vågen visar upp igen. jag vet inte hur jag ska stå ut mer.

första hemträningen

Idag var det dags att lämna avd 336 för första gången sen jag blev inskriven. Hemträning stod på schemat. Såklart börjar man lugnt i början, så ett mellanmål hemma var dagens uppgift. Så, en risifrutti och ett äpple packades ner i väskan och jag tog bussen hem. Jag fick bita mig i läppen för att inte börja gråta när jag lämnade sjukhuset bakom mig. Jag var nervös, glad och ledsen på samma gång.

Det var fint att åka spårvagn genom finaste Göteborg. Jag saknar att se den vackra staden. Hemma gick det bra, mellanmålet fick jag i mig. Det var underbart att se lägenheten och träffa Petter, men jag kan inte med ord beskriva hur ont det gjorde i mitt hjärta när vi någon timme senare sa hej då igen och jag åkte tillbaka till sjukhuset. På bussen på väg tillbaka spelade det ingen roll hur hårt jag bet mig i läppen, jag grät ändå. Tårar som rann sådär magiskt sakta. det kändes som att tiden stannade. Det gjorde liksom ont att få testa på det där livet en kort stund, livet som jag egentligen skulle vara en del av.

och där faller ännu ett år, sönder till små minnen

Dagen var i kategorin okej fram tills en timme sen. jag fick ett nervsammanbrott. skrek åt mamma i telefonen att jag ville dö. när jag avslutat det samtalet slog jag handen i väggen här på avdelningen och grät och skaka tills jag trodde jag skulle svimma. livet känns så kört. ni vill inte acceptera det, men jag har tappat hoppet.

I sju år har jag nu varit sjuk. de senaste tre åren har varit för mycket in & ut på sjukhus. HUR ska jag kunna tro på att livet ska bli bra, när jag år in och år ut tvingas sitta på nya sjukhusavdelningar? Kvällspersonalen här på avd 336 försökte desperat tala om för mig att man inte får tappa hoppet. Säger vem? Hon som lever ett friskt liv?


Jag vet att allt bara egentligen är anorexin som spökar. trodde aldrig att en ätstörning skulle kunna bli så stark. jag lider av två fruktansvärt starka sjukdomar. så kraftfulla att det ibland inte spelar någon roll hur stark jag, Jessica, är.

 

SATC

En bättre dag idag, någonting jag är grymt tacksam över. Solen har skinit och i tio minuter har jag fått sitta ute andas frisk luft. Man blir väldigt glad för det lilla när man ligger på sjukan. Sen kom personalen och sa att avdelningen hade fått hela första & andra säsongen av sex and the city! wiiiho, glad tjej. Helgen är räddad ♥

det gör ont att vara inlagd

det är inte bra idag. är sur, ledsen och irriterad. det är jobbigt att vara inlagd. känslomässigt kaos och hemlängtan. i över tre veckor har jag levt på sjukhus nu, och minst elva har jag kvar. men jag vägrar att förlora, jag vägrar.

I förmiddags hade vi sjukgymnastik och för första gången på tre veckor fick jag ta en promenad. delvis skönt, delvis hemskt. ätstörningen kastade sig på mig och fan. jag orkar inte idag. så mycket tankar det blev av den där promenaden. så mycket minnen och så mycket sjukdom.

 

Om en timme är det middag och sen kommer mamma & pappa hit. hoppas att det kan få mig på bättre humör. helst av allt skulle jag vilja dra täcket över huvudet och skita i livet. det gör så ont här på slutenvården. 

Framsteg

Idag är det tummen upp här! Har haft uppföljningssamtal med min kontaktperson och överläkaren.

Eftersom jag kämpat som en tok får jag nu gå över till gul zon vilket ger mig massa bra saker! Jag är glad!
Nu får jag:
• äta i det stora köket.
• vara på mitt rum (ska ta hit datorn och börja läsa bloggar, skoj)
• sova med stängd dörr.
• gå på en 20 minuters promenad per vecka med personal.
• ta 10 minuters luft per dag SJÄLV.
• vara med på alla grupper. Typ sjukgymnastik och drama.
• ha hemträning.
• gå till lekterapin med personal en gång i veckan.

Det bästa av allt: TVÅ näringsdrycker är borttagna!

Happy happy happy!

Din födelsedag på mitt sjukhus

Ibland hugger det till sådär. Ibland gör det lite extra ont att vara inlagd på sjukhus.

Imorgon fyller min älskade år. Bästa Petter, pojkvän och sambo, även om jag just nu bor ensam i mitt 15 kvadratmeters rum på slutenvården. Jag vill så gärna vara hemma imorgon och fira honom. Jag vill baka tårta, laga god mat och bara vara tillsammans. Ge presenter, lämna blommor och ha på mig en fin klänning. nu går inte det. Det går inte för jag är sjuk och lever innanför sjukhusets väggar.

Petter kommer hit istället. Men här kan jag inte ge honom någon present, några blommor, god mat eller tårta. Här finns bara jag, 20 år och fylld av smärta på en sluten avdelning.

Tanken på att Petter ska fira sin födelsedag ensam imorgon fram tills kvällen då han kommer hit, får mig att gråta och tappa andan. Jag vill väcka honom med frukost på sängen och mysa hela dagen. Ge honom en födelsedag att minnas. Nu kommer han vara ensam. Ååååååh det gör ont i hjärtat. Jag älskar honom så.

Jag kommer en dag få tillbaka mitt liv

20111108-085445.jpg
We ♥ it

Idag när jag satt med frukosten framför mig växte hela jag. Trots att havregrynsgröten kändes hemsk, så log jag av styrka. Jag skrattade åt anorexin och log åt mig själv. Kände mig så säker, så stark och modig.

Jag kommer aldrig bli så smal som jag vill. Jag kommer ha en jobbig tid framför mig. Inlagd i månader och sen dagvård i månader. Men tillslut, då jag överlevt allt det där – då kommer det bli bra igen.

Jag ska vinna. Jag ska bli frisk.

Frågor & svar om avd 336 – del 2

Det ramlar in fler frågor om avdelningen, så här kommer lite fler svar :)

1. Vem har du som behandlare?
Svar: Ulrica :)

2. Vad har du för BMI?
Svar: kommer inte svara på denna fråga eftersom det kan vara väldigt triggande!

3. Hur många näringsdrycker tar du?
Svar: Just nu tar jag 3 st om dagen, vilket är max på denna avdelning. Men eftersom jag nu gått upp tre kilo kommer jag efter onsdag dricka 2 per dag.

4. Får man ha dator på avdelningen i början av sin behandling?
Svar: Ja, det får man. Men eftersom man då inte får vara på sitt rum nånting är det rätt onödigt att ha det då det bara är där man får ha sin dator…

5. Får du inte hämta saker på ditt rum ens om personalen är med dig?
Svar: nej.. Att jag inte får hämta saker på mitt rum etc handlar om att jag då rör mig för mycket. Så länge man behöver gå upp i vikt så är det så lite rörelser som möjligt som gäller, allt för att inte förbränna kcal…

6. Är det näringsdryckernas kaloriinnehåll som är jobbiga eller är det även smakerna?
Svar: kaloriinnehållet! Till smaken tycker jag de är rätt goda. Här på avd finns det massor med smaker. Om nån är intresserad är choklad min favorit!

Nu tog frågorna slut för den här gånger. Dyker det upp fler blir det ett nytt inlägg med svar!

Upp och ångest

det blev en hemsk måndagsmorgon. Gick med ångest genom korridoren fram till rummet med en sjukhusbrits och den där jag hatar, vågen.

Tog ett djupt andetag. Ställde mig på den. jag har gått upp 3 kilo på knappt en vecka. Så hemskt. Så himla hemsk känsla. Grät och grät och grät i min säng tills jag somnade.

Nu vet jag inte vad jag känner. Försöker lyssna på personalen här, fått förklarat för mig varför man går upp så mycket i början, hur kroppen fungerar. Jag försöker också tänka på sanningen, jag har inget val. Jag måste gå upp i vikt, punkt slut. Jag måste bli frisk, det finns inget annat alternativ. Jag måste fortsätta vandra framåt nu, trots att jag bara vill lägga mig ner och dö.

Jag måste fortsätta vara stark nu. Det finns ingen annan väg att gå.

Söndagssmärta

20111106-211309.jpg

Åter igen en jobbig kväll. Gråtit med näringsdrycken framför mig. Min favoritpersonal har stöttat mig massor och tillslut lyckades jag få i mig allt.

Imorgon väcks jag 06:00. Jag ska väga mig igen och det känns så fruktansvärt. Vill inte veta hur mycket jag gått upp efter all denna mat och alla näringsdrycker. Dock är det väl inget roligt som väntar om jag mot all förmodan inte gått upp i vikt. Mer näringsdrycker, mer mat och hot om rullstol. Herrejesus vilket liv.

Nu sitter jag framför Beck, ska nog sova snart! Godnatt fina ni.

Wordfeud

20111106-142855.jpg
Idag är en bättre dag än igår. Har varit ensam patient här under förmiddagen. Hänger i soffan och löser korsord. Teven står på i bakgruden, precis som vanligt. Wordfeud spelar jag också! Eftersom det är skittråkigt att vara inlagd på sjukhus borde ni lägga till mig på Wordfeud så jag får nåt att göra. Jessi.91 heter jag där!

Snart är det dags för mellis och sen ska jag ta 10 minuters luft med personalen. Har inte varit ute på läääänge, så det ska bli så skönt!

Jag hatar anorexin

20111105-203334.jpg
Idag har jag gråtit framför många måltider. Anorexin har tagit över. Näringsdryckerna har varit extra jobbiga. Ett mellanmål här innehåller fler kcal än vad jag åt på en hel dag förut.. Klart att anorexin är på mig, gapar och skriker så mycket att jag bara gråter. Samtidigt som sjukdomen plågar mig sitter personalen bredvid mig och säger att jag måste börja äta fortare. Åh vad jobbigt detta är.

Ikväll gråter jag också av hemlängtan. Det gör så ont att längta hem men veta att man är för sjuk för att vara hemma. Och det är många många många månader kvar innan jag kan komma hem igen. Situationen är så overklig och fruktansvärd.

Men det blir bättre, det måste det bli.