Hur jag gjorde ätstörningen till ett avslutat kapitel

Hur blev du frisk från din ätstörning? Den frågan dök upp nyligen och trots att jag har pratat om min tid med anorexia mycket så tycker jag att det är bra att ta upp igen. För hur gjorde jag egentligen? Mer om min tid med ätstörningar och livet efter finner ni i kategorierna anorexi, avd 336 & avd 339 →

Jag har ju varit sjuk i två olika perioder, därför tar vi det från början.

Period ett:
Jag blev inlagd ganska tidigt i min ätstörning. Läkarna fick upp ögonen för mig och då jag rasade i vikt väldigt fort beslutades det att jag skulle spendera ett par månader på sjukhus. Där fick jag hjälp med att börja äta igen, dricka näringsdrycker och sitta still. Jag fick hjälp med mina känslor, gick på sjukgymnastik, jobbade med min kroppsuppfattning, började promenera på ett normalt sätt.  Efter fem månader på olika slutna avdelningar fick jag åka hem. Jag hade kommit upp bra i vikt, kunde äta ganska normalt utan att gå under av ångest. Men det fanns ett problem. Jag var inte nöjd med min kropp.

Period två:
Några få månader gick ute i det fria. Och då kom jag på den där idiotiska idén. Jag plockar bort ett mellanmål från mitt matschema. Antagligen är det det absolut sämsta beslut jag har tagit i mitt liv. Att börja plocka bort mat från ett matschema när man precis blivit utskriven är korkat. Hur jag tänkte vet jag inte, antagligen hade ätstörningen fortfarande ett grepp om mig trots att jag inte ville erkänna det. Den här gången gick det ännu fortare nedåt. Det blev inte ett mellanmål som försvann – det blev nästan all mat. Jag la varje sekund av mitt liv på att träna, svälta och ljuga. På grund utav mina andra diagnoser ville inte anorexi- och bulimimottagningen (öppenvården) ta emot mig igen. Här blev det problem. Egentligen, när man blir utskriven från deras slutenvård och dagvård ska man få chans att fortsätta jobba med sig själv i öppenvården. Jag fick aldrig den möjligheten på grund utav mina andra diagnoser. Anorexi- och bulimimottagningen tyckte att allmänpsykiatrin kunde ta hand om det, men när jag kom dit visade det sig att de inte kunde någonting om ätstörningar. Så jag hamnade i kläm och det blev sommar. Trots att mamma ringde till ätstörningsmottagningen fick jag inte komma dit, och allmänpsykiatrin stängde i två månader. Så jag var själv och hela mitt liv höll på att rasa. Sedan blev det augusti och jag vaknade en morgon och grät. För jag orkade inte längre. Jag hatade anorexian, jag hatade mitt liv. Jag var trött på svälten, svimningsattackerna, lögnerna, träningen. Jag var så förbannat trött på sjukdomen att jag tog ett beslut som förändrade mitt liv. Jag bestämde mig att bli frisk på egen hand. Jag behövde inte vården. Vill man så kan man klara precis vad som helst. Jag ringde mamma och berättade, att nu ska jag bli frisk. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag träffade min fantastiska vän Sara som jag mötte på avd 336 – den slutna anorexi- och bulimiavdelningen. Vi åt glass och fikade. Solen sken och jag var så lycklig. Att jag hade varit inlagd första perioden hjälpte mig såklart mycket. Jag kunde plocka fram mitt matschema och jag kom ju ihåg allt det jag hade lärt mig där.

Sedan den där dagen i augusti 2012 har jag i det stora hela ätit bra. Under min tid på behandlingshemmet har jag fått jobba med att träna rätt och lagom och jag har lärt mig att acceptera min vikt och kropp. Jag vet att allt går om man vill. Om man bestämmer sig en gång för alla, då kan man verkligen klara det. Egentligen är det samma med mitt tidigare självskadebeteende. Jag bestämde mig för att den dagen jag blir inskriven på behandlingshemmet – den dagen är det slut med självskador. Och det har ju gått bra trots att kampen är så tuff ibland. Ibland handlar det faktiskt om just det där – Att bestämma sig. Den första november 2012 blev jag friskförklarad från anorexian och trots att jag då och då slåss mot ätstörda tankar så ser jag mig inte som sjuk, verkligen inte. Jag är fri och har kontroll över mitt liv!

dsbusHär inne spenderade jag några månader.

Hej då avd 339

1 november 2011 började jag vårdas på detta sjukhus. då på avd 336, 13 veckor på slutenvården. nu har jag varit åtta på avd 339, dagvården. Idag blev jag utskriven!! Resan har varit lång, men inte längre än vad jag har kommit. Det var en helt ny tjej som sa hej då till sjukhuspersonalen idag. Nu ska jag bara på tre samtal till i den byggnaden, på öppenvården, sen ska jag ALDRIG tillbaka till det sjukhuset. Det sista jag fick höra innan jag lämnade avdelningen idag, det var att om jag bara fortsätter såhär kommer jag antagligen kunna bli av med min ätstörningsdiagnos snart. Fattar ni hur bra det känns?

Resan som startade den 1 november är nu slut. Jag är i mål.

Beviset är dig själv, så kämpa min vän


we ♥ it 

Idag hade jag mitt sista möte med en av sjukgymnasterna. jag fyllde i ett papper som handlade om synen och känslan kring min kropp. Jag har gjort denna övning två gånger tidigare. Första gången den 17 november. Då hade jag varit inlagd på slutenvården i två veckor. Andra gången jag gjorde den var 17 januari, en vecka innan jag blev utskriven från avd 336. Och så gjorde jag den idag, strax innan jag blir utskriven från avd 339.

Första gången jag gjorde den fick jag 75 poäng. 100 var max och det sämsta (sjukaste) man kunde ha. Andra gången fick jag 50 poäng. Idag fick jag 33. och vet ni? Allt under 36 är liksom friskt. svart på vitt så hamnade jag på den friska sidan.

I söndags fick jag mig en riktig prövning. Jag och Sara var på stan och jag skulle prova ett par jeansshorts. Strl 36 var plötsligt för liten. Innan jag blev sjuk hade jag storlek 34-36. Sen blev jag sjuk och gick till 34-barnstorlekar. Nu blev jag friskare och gick till 36-38. Aldrig har jag haft storlek 38. Men vet ni? Jag brydde mig inte. Idag när jag kom till dagvården hade jag gått upp i vikt, igen. Men vet ni? Jag bryr mig inte längre. När jag är klar på anorexi- och bulimimottagningen ska jag inte väga mig mer. Varför ska jag bry mig om hur mycket jag väger eller vilken storlek jag har på mina kläder när jag faktiskt MÅR BRA?!

Ibland känns det jobbigt att jag väger x antal kilo mer nu än vad jag vägde innan jag blev sjuk. Idag fick jag förklarat för mig att jag var underviktig redan innan jag blev sjuk och att min kropp behöver ett BMI kring 20-21 och inte 18. Ja, min kropp är byggd så helt enkelt. Jag är så stolt över mina framsteg. Det känns som att jag har bevisat för hela världen att man kan bli frisk ifrån en ätstörning. Jag har lyckats!

 

ps. glöm inte att gilla mig på facebook. Länk

mer frisk än sjuk


En helt annan tjej som låg där i sjukhussängen till vänster. 

Idag på dagvården insåg jag en sak. Jag är mer frisk än sjuk. I alla fall i ätstörningen. Jag har tagit mig över på andra sidan, kommit så otroligt långt. Står inte längre och balanserar på en smal tråd. Nej, jag vågar nästan säga att jag snart är frisk. Helt plötsligt fick jag en ny motivation – att bli av med ätstörningsdiagnosen. För visst är det jobbigt ibland, visst hoppar jag över ett mellanmål eller tar mindre smör på mackan än vad jag borde ibland, men jag har kommit så långt på vägen och om jag bara fortsätter vandra på så vågar jag nog påstå att ätstörningen snart är ett minne blott. För jag äter, kräks inte och INGENTING är förbjudet att äta längre. Jag fikar och äter godis som vem som helst. Jag tränar inte heller, jag börjar bli sådär gött lat som jag var innan jag blev sjuk, tar bussen överallt precis som förr.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna äta igen. Jag trodde att det var så jävla kört men jag kämpade mig upp från det mörkaste mörker och tog mig hit dit solen skiner. Jag är så glad för det. 

vår & tankar

Våren är verkligen här nu. Idag har jag promenerat genom Haga med min dagvårdsbehandlare. Om en stund ska jag och Petter gå ut igen. Jag har köpt vita tulpaner och andra vårblommor. Jag mår mestadels bra och livet känns ganska fint. Det var längesedan det var såhär. Antagligen börjar min Cymbalta hjälpa. Jag vet inte om jag mår bra eller om det är medicinerna som gör att jag mår bättre. egentligen spelar det ingen roll för mig längre. Jag kan andas och är lycklig för det.

I förmiddags sorterade jag bland massa papper som legat slängda huller om buller. Där hittade jag en matdagbok från i somras. Den såg ut såhär:
12:45 – 1 macka med kaffe. ”Mår dåligt idag, kräktes upp allting”
14:00 – 1 satsumas. ”Kräktes”
16:00 – 15 smörgåsrån med kaffe. ”Kräktes igen”

Jag insåg hur otroligt långt jag har kommit med min ätstörning. Jag är så glad för det. Och det är jag som har gjort jobbet, med hjälp av all sjukhuspersonal och stöttande familj och vänner. Tack för att avd 336 och avd 339 fanns där när jag höll på att gå under.

Boendestöd

Morgonen började med frukost på dagvården och sedan möte med min socialsekreterare, socionom, dagvårdsbehandlare och mina kommande kontaktpersoner inom boendestöd. Under min tid på slutenvården har jag med hjälp av min socionom ansökt om att få boendestöd. Boendestöd är omvårdnad av personer med psykisk funktionsnedsättning. Syftet är att de ska kunna hjälpa mig att bo hemma och slippa vara inlagd på sjukhus. Jag har nu fått min ansökan godkänd av socialtjänsten och i dag fick jag träffa de två kvinnor som fram över kommer vara hemma hos mig och hjälpa mig i vardagen. Jag känner mig mer sjuk än någonsin, samtidigt som det känns skönt att jag faktiskt accepterat att jag inte klarar mig ensam. Förutom att de ska vara hemma hos mig tre dagar i veckan och hjälpa mig med maten, det sociala livet, min impulsivitet, samt försöka minska självskadorna så har jag också fått telefonstöd så varje dag kommer jag ha kontakt med socialtjänsten. Jag hoppas nu att detta ska fungera och räcka så att jag slipper bli inlagd snart igen.

Har nån av er där ute erfarenhet av boendestöd? 

Första dagen

20120206-151806.jpg

Idag var det min första dag på dagvården. Det har varit rätt så jobbigt. Alla anorektiska tankar har varit som en djävul i huvudet. På slutenvården där jag är nu kollar ingen att jag äter och jag har gett mer plats till äs. Nu ska Jessica slåss för att ta tillbaka den och börja äta normalt igen.

Nu är jag tillbaka på 86:an. Ligger utslagen i min sjukhussäng. Egentligen fattar jag inte riktigt vad jag har gett mig in på. Orkar jag vara inlagd på vuxenpsyk och jobba med dystymin, självskadebeteendet och min borderline samtidigt som jag går på dagvård för ätstörningen?

Nu ska jag vila resten av kvällen. Imorgon ska jag tidigt till dagvården för då är det vägning, usch och fy och blä.
Tack för alla fina kommentarer, ni är bäst!

Varje hopp får mig att överleva

20120204-090211.jpg

ÄNTLIGEN händer det nåt här! Veckan har varit hemsk. Har enbart förvarats inlåst utan att nån egentligen har gjort någonting. Igår kom min kontaktperson med bra besked, och en liten gnista hopp tändes i min mörka själ.

På måndag blir jag inskriven på avd 339 som är dagvård på anorexiavdelningen så tre dagar i veckan kommer jag få dagpermission från psyk och Sahlgrenska och få gå på dagvård på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Skönt att få byta sjukhus lite i alla fall.

Sen fick jag också höra att det kommer en ny läkare till avd 86 nästa vecka och han håller på att fundera på vad de ska göra med mig, hur de ska kunna hjälpa mig. Det hugger fortfarande i hjärtat, för det känns så jävla kört. Men nu ska dem i alla fall försöka.

Om ett par timmar kommer mamma & pappa hit och jag ska få gå ett varv runt sjukhuset och få lite luft. Längtar som en tok, att vara inlåst är världens mardröm. Dock är det 17 minusgrader ute så sådär jätteskönt blir det väl inte, haha.

Nu ska jag spendera ytterligare några timmar under landstingets filtar i min sjukhussäng. Började på en ljudbok igår = världens bästa tidsfördriv. Egentligen hade jag tänkt att jag skulle få lite permission i helgen men blir kvar på avdelningen…

Ta hand om er, love.