vad som egentligen hände den tjugonionde augusti tjugohundratolv

Efter att jag skrivit det här inlägget dök det upp lite frågor om jag kunde berätta mer detaljrikt om den där hemska dagen.

Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden. Jag kämpade utan vårdkontakt mot anorexian. Jag hade bestämt mig för att bli frisk, och bra gick det. Men det var förbannat jobbigt. Jag hade väldiga problem med mitt självskadebeteende och var mitt uppe i ansökan om behandlingshem. Som tog tid, var smärtsam och extremt orolig. Jag hade tappat allt hopp. Skadade mig själv flera gånger om dagen, hade ångest konstant, tog en överdos varje dag. Allt kändes helt jävla nattsvart. I åtta långa år hade jag kämpat och överlevt, men då ville jag inte längre. Jag stod inte ut med smärtan. Då bestämde jag mig – att nu får det fan räcka. Jag ville inte leva längre.

Nu i efterhand så inser jag att en del av mig ville visst leva. Annars hade jag aldrig ringt till sjukvårdsrådgivningen som jag gjorde. Efter att jag hade tagit åttio tabletter (kommer inte säga vilka, men det var receptbelagd medicin) så ångrade jag mig. Jag fick panik och ringde sjukvårdsrådgivningen som trodde att jag sa åtta tabletter. När jag upprepade att jag menade åttio fick den stackars sjuksköterskan panik. Insåg att det var allvar och kopplade in SOS direkt. Hon berättade att SOS skulle ringa upp mig alldeles strax så vi la på och strax efter det ringde SOS och berättade att de var på väg med blåljus och sirener. När jag väntade på ambulansen så satt jag bara på golvet i hallen. Orkade inte känna, orkade inte tänka. Men jag var fortfarande medvetande.

Så kommer två ambulansmän. Jag minns inte så mycket härifrån. De kollade puls och blodtryck på mig och sedan åkte vi mot sjukhuset. Jag kommer inte ihåg ambulansturen så värst mycket, men jag minns att jag om och om igen sa ”Kör mig inte till psykiatrin, jag vägrar att bli inlagd där”. Om och om igen berättade ambulansmännen att jag skulle till medicinakuten och inte psykiatrin.

Framme på sjukhuset blev det dropp, många prover, EKG och så fick jag dricka kol. Jag fick snabbt ett rum och låg under övervakning ett par timmar. Som jag minns det så träffade jag ganska bra sjukhuspersonal där. Fast jag minns långt ifrån allt. Sedan kom läkaren. Som berättade att mitt hjärta hade kunnat sluta slå. Men nu levde jag som tur var, och att jag hade kommit till sjukhus såpass fort kan ha räddat mitt liv. Men när jag låg där i sjukhussängen så kändes det inte som någon tur att jag levde, bara en jävla otur. Jag hade väldigt mycket tankar och känslor. Jag ångrade att jag hade tagit alla tabletter, men jag ångrade också att jag hade ringt sjukvårdsrådgivningen. Än idag kan jag fundera på vad som skulle kunna ha hänt. Idag är jag såklart väldigt glad för att det slutade såpass bra ändå. Läkaren berättade i alla fall att han skulle skicka mig till psykiatrin, men jag totalvägrade. Aldrig i livet att jag skulle bli inlagd där igen. Men då fick jag två alternativ. Antingen så går jag med på det frivilligt, eller så får jag ett LPT på mig. Jag insåg att det bästa jag kunde göra då för min egen skull var att samarbeta och gå med på det. Därför gjorde jag det.

IMG_45801

Ett par timmar senare kom jag till psykiatrin. En ny avdelning som jag aldrig varit på men jag hade ändå inga goda förhoppningar. Jag har testat de flesta psykiatriska avdelningar på det sjukhuset och helt ärligt så har det aldrig fungerat bra. Men nu kom jag till en avdelning där det kändes okej. Jag mådde fruktansvärt dåligt men träffade en väldigt bra kontaktperson som jag pratade en del med. Efter någon dag fick jag träffa läkaren som ville skriva ut mig snart. Glad blev jag för jag ville bara komma hem igen. Men de flesta ville att jag skulle stanna på avdelningen. Mina anhöriga och vårdpersonalen. Så jag insåg att det nog fick bli så. Helt ärligt så var jag rädd för att jag skulle ta en överdos igen om jag blev utskriven just då. Några dagar gick och då var det dags för läkarsamtal igen. Jag mådde väldigt väldigt dåligt, hade självskadat på avdelningen, hade starka självmordsplaner. Då berättade läkaren att det var dags för mig att bli utskriven – idag. För jag hade tydligen blivit ännu sjukare enligt honom och istället för att hjälpa mig valde han att skicka hem mig. Jag protesterade, för att jag var rädd. Att jag skulle försöka ta livet av mig igen. För att jag mådde så dåligt, hade sådan ångest och var väldigt impulsiv. Läkaren brydde sig dock inte om det. Det var mitt liv och mitt ansvar och egentligen var det inte viktigt för honom. Att jag kunde ha dött cirka fyra dagar innan var han inte speciellt intresserad av.

Jag fick packa och åka därifrån. Jag var så upp och ner att jag trodde att jag skulle dö av smärtan. Jag bara grät och tänkte att nu ska jag klara av att dö den här gången. Men jag ringde mamma och berättade vad som hade hänt. Hon lämnade jobbet direkt och hämtade mig. Sedan fick jag på tvång åka hem till henne och pappa och bo där. I samma veva höll fortfarande ansökan om behandlingshem på och mamma och pappa släppte mig knappt med blicken fram tills jag fick flytta till behandlingshemmet. Cirka två veckor bodde jag hos mamma och pappa innan jag flyttade ner till Skåne. En relativt kort period som kändes som en evighet.

Idag har det ju gått ett år men det känns som att det var i ett helt annat liv. Mitt liv har verkligen förbättrats det senaste året även om jag har det jobbigt just nu. Då för ett år sedan trodde jag att livet aldrig skulle gå att reparera igen. Att allt var så kaotiskt och svart att jag aldrig skulle kunna ta mig ur det levande. Få andas, skratta och må bra. Men det gick. Och nu är jag så tacksam för att jag ringde, för att jag överlevde. Då såg jag det som en svaghet och ett misslyckande – idag vet jag att det var precis tvärt om.

tankar från en avdelning

Jag minns sista gången jag satt inlåst på en sluten avdelning. När allt var så jävligt. När jag lyckades smuggla in rakblad. När det blev blod överallt.

Jag minns sjuksköterskornas reaktioner. Alla skällde på mig. Jag kände att alla var irriterade och tyckte att jag var dum och korkad. Att jag tog upp deras tid med onödiga saker. Att skälla på någon som har skadat sig själv är fel. Att skrika är inte lösningen. För jag hatade redan mig själv. Hade redan så mycket ångest. Jag önskar att jag hade fått en kram istället.

Sedan fick jag träffa läkaren. Som inte ville ha mig kvar. Som tyckte att jag var för sjuk för att vara där. Jag visste då att alla hade gett upp hoppet. Hela sjukvården hade tröttnat på mig. Hon som hade testat varje slutenvårdsavdelning i hela staden, gått i så många behandlingar. Provat de flesta mediciner som finns. Hon som aldrig kommer bli fri och frisk.

Jag önskar att idioterna på psykiatrin hade sett mig nu. Hon som är inne i en svacka men som är fri från rakblad. Jag önskar att ni hade trott på mig. Hjälpt mig. Jag önskar att ni inte hade kastat runt mig mellan olika öppna och slutna vårdenheter i många år. På varje nytt ställe ville de inte hjälpa mig. Ingen orkade eller ville ta ansvar och skickade remissen vidare. På varje ställe var det något som var fel. Antingen var jag för frisk eller för sjuk. Detta gjorde att jag i månader tvingades gå utan hjälp. Jag fick aldrig någon trygg plats, och överallt så möttes jag av läkare och vårdpersonal som trodde sig veta att jag aldrig skulle bli frisk. Som sa att jag skulle vara deprimerad i all jävla evighet. Ni hade så fel. Det spelar ingen roll att jag är inne i depressiva tankar just nu, en svacka eller kris. För jag vet att det går att bli frisk. Och jag vet att man kan må bra. Jag vet så jävla väl att det aldrig är kört. Att ni kunde ge upp hoppet om en tjej som inte var mer än tjugo år kan jag inte förstå. Trots att jag var sjuk så länge och att jag aldrig svarade positivt på någon behandling så var det inte över. Men vad skulle jag tro när vården hade gett upp? Självklart fastnade jag i en hopplöshet som aldrig tog slut. Sedan hamnade jag på behandlingshem och fick tillbaka mitt hopp, min tro. För att all vårdpersonal här trodde på mig, sa att det gick. Därför säger jag till er – Det går. Det är aldrig kört. Jag tror på er.

bild (48)

Att vara inlåst

Jag fick ett önskemål att berätta om hur det är att vara inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, hur personalen är, hur jag har blivit behandlad och vad man gör på dagarna? Ni kan läsa mer om detta under alla avd-kategorier till höger, men här kommer en liten sammanfattning.

Första gången jag blev inlagd på vuxenpsyk var det hemskt och läskigt. Att dörrarna är låsta, att det sitter hänglås på fönsterna. Sedan gick åren och jag åkte in och ut mellan frihet och lås många gånger. Tillslut var det inte läskigt längre. Sorgligt nog blev jag van. Jag kan enbart berätta utefter vad jag har upplevt under alla dessa månader innanför låsta dörrar. Jag anser att sluten-psykiatrin verkligen inte fungerar. Jag har aldrig fått någon behandling, utan bara förvarats. Med undantag för avd 336, den slutna anorexi- och bulimiavdelning. Där träffade jag en jättebra behandlare, många bra sjuksköterskor och bra läkare. Men trots att det var både slutenvård och sjukhus så var det inte på samma sätt som en ”vanligt” psykiatrisk avdelning.

Det är väldigt få sjuksköterskor och läkare som jag har träffat på sjukhusen som har brytt sig om mig. Knappt någon faktiskt. Personalen har varit mer intresserade av att se på teve än att finnas till som stöd när jag har mått dåligt. Läkarna har bytt medicin lite hastigt och sedan skickat hem mig. Eller så har de inte gjort någonting men tänkt att jag bara kan förvaras i all evighet. Den sista gången som jag låg inne på vuxenpsykiatrin var nog ändå den värsta. Det var efter mitt sista självmordsförsök, men några dagar senare skickades jag hem trots att läkaren så väl visste att jag skulle försöka igen om han lät mig gå. Då fick jag höra ord som ”Det spelar ingen roll för mig om du lever eller är död” och ”Du är bara en patient i mängden”. När jag berättade för honom att han skulle anmälas sa han bara ”En anmälan är lätt att prata bort”. Ja, det där var antagligen den sämsta läkare jag någonsin träffat. Ja, jag har nog aldrig träffat någon som har brytt sig om mig eller min behandling. Så sorgligt och sjukt, men sant. Och jag vet att jag inte är ensam om detta. Psykiatrin debatteras ofta, men tyvärr verkar den inte förändras.

avd86

 avd 86.

Som sagt så är det mycket förvaring när man är inlagd. Egentligen är det som att ligga på vilken sjukhusavdelning som helst, förutom att man är inlåst. Dagarna går åt till att läsa, gråta, sova, röka, se på teve.

Idag är jag så lycklig för att jag är borta från det där, slutna avdelningar. Innan jag flyttade till behandlingshemmet såg jag det som att jag skulle bli inlagd igen. Trots att jag idag är patient inom psykiatrin så ser jag det inte som att jag är inlagd. För jag är inte på ett sjukhus, och jag är inte inlåst. Jag har ett alternativt boende med personal dygnet runt, för att det behövs just nu. Men inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, det ska jag aldrig bli igen. Personalen på behandlingshemmet och den personal som jag har träffat på olika sjukhus är väldigt olik. Här bryr sig personalen så himla mycket. De är bäst och fantastiska! De har blivit som en stor drös med extra föräldrar.

Jag har varit inlagd på många olika psykiatriska avdelningar på flera olika sjukhus och att så många oengagerade människor kan hamna inom psykiatrin förstår jag inte. Inte alls faktiskt. Att psykiatrin har brister har många fått uppleva, både inom sluten- och öppenvård, och det är sorgligt, hemskt och jävligt. Men en bra sak med alla de gånger som jag har träffat sjuksköterskor som inte bryr sig är att jag vet exakt vilken sjuksköterska jag ska bli!

Vill ni höra mer är det bara att fråga, annars går det ju också som sagt att läsa under avd-kategorierna →

sjukanavd 82.

216

För tvåhundra sexton dagar sedan var allt väldigt mörkt. Jag tog så många överdoser att jag tappade verklighetsuppfattningen. Rakbladen fungerade inte men jag skar mig ändå. Jag tog så många zyprexa att jag var drogad hela dagarna, jag släckte cigaretterna på armen, skar mig, grät. Livet var ett enda stor mörker. Två dagar senare skulle jag ligga i en ambulans och bli inlagd på sjukhus. Jag var så säker, på att livet aldrig skulle bli bra igen.

Idag sitter jag här. Levande, lycklig. Efter åtta långa år av psykisk ohälsa mår jag bra. Jag trodde mig veta att livet var kört. Men det är det aldrig. Det spelar ingen roll hur många år man är sjuk. Det finns ett ljus, ett slut på helvetet. Jag har gått igenom mycket i livet, upplevt så mycket smärta, så många dagar på sjukhus. Och jag är glad, tacksam. Tacksam för att jag överlevde. Glad för att sjukdomarna har gjort mig till den tjejen jag vill vara. Idag skrattar jag, mår bra, lever, kämpar. Idag har jag massor med framtidsplaner. Jag brinner för att jobba med välgörenhet och att hjälpa människor. Jag har blivit en tjej som jag älskar. En tjej som har ärr men som är lycklig. Glöm aldrig bort det, livet kommer bli bra igen. Hur svårt och kämpigt allt än känns, så kommer det en vändpunkt. Så håll ut, kämpa lite till. Det kommer vara värt det.

sjukhusbläI en hemsk sjukhussäng i hemska sjukhuskläder

Livet är alltid värt att kämpa för

81

På avd 81, efter medicinakutens kaos.

Jag önskar att alla människor i alla situationer skulle välja att leva. Ändå är det för många varje dag som väljer att inte göra det. Jag önskar att jag alltid hade valt det, men allt för många gånger har min högsta önskan varit att bli av med just det där som egentligen är det finaste vi har, livet.

Den sista gången jag försökte, då allt slutade med ambulans, medicinakuten, EKG, kol och dropp, då var jag så arg. Jag låg i min sjukhussäng och grät. Jag ville dra bort droppet från min arm, jag ville fly ifrån hela situationen. Läkaren kom in och tittade på mig med en speciell blick. Han var glad men också sorgsen. I hans blick såg jag att det gjorde ont att ha en tjugoettårig tjej som bara ville dö framför sig. Men han var också glad, för samma flicka hade precis överlevt. Jag hade tur, hjärtat hade kunnat sluta slå. Men det slog, och jag var arg. Läkaren ljög, för jag hade inte tur, bara otur som levde. Jag låg under landstingets filtar och var alldeles tom. Några timmar tidigare var jag säker på att jag skulle dö, och plötsligt levde jag. Jag tvingades ringa det där hemska samtalet till mamma. ”Mamma. Jag ville inte leva längre. Mamma. Jag är på sjukhuset. Mamma. Förlåt. Jag älskar dig”

Detta hände en hemsk dag i slutet på augusti tjugohundratolv. Ett år då jag spenderade fler månader inlagd än fri. Sju månader har gått sedan den där dagen med blåljusen. Idag är jag så lycklig för att jag överlevde. Tänk om jag aldrig skulle få uppleva lycka, glädje, livet. Idag kan jag skratta mig lycklig för att min kropp har överlevt både självmordsförsök och anorexia. Tack kroppen. Och tack till mig som har orkat. Livet kommer bli bra igen, hur nattsvart det än kan kännas. Och livet är värt att kämpa för. Jag ser det nu, när jag står på andra sidan. På andra sidan där jag är mer frisk än sjuk. Jag önskar att jag alltid hade kunnat se det. Jag önskar att jag hade vågat tro på att livet skulle vända. Det är inte alltid lätt att tro, men det är alltid värt ett försök. Och glöm aldrig, att livet alltid är värt att kämpa för.

– En av mina texter från SHEDO-bloggen.

Två frågor – Självmord

Har du överdoserat i ett självmordsförsök någon gång? Vad hände?
Ja, det har jag, ett par gånger. Första gången blev jag mest rädd då jag blev hemskt sjuk. Men jag valde att inte ringa 112 då jag hoppades på att jag skulle dö. Jag blev bättre med tiden, men jag var i dåligt skick under ganska lång tid, men uppsökte aldrig sjukhus. Sedan gick det några år emellan, men under 2012 försökte jag ta livet av mig tre gånger samma vecka med överdoser. Den tredje gången ringde jag sjukvårdsupplysningen som direkt skickade en ambulans. Jag hamnade på medicinakuten med dropp, EKG och så fick jag dricka kol. Läkaren berättade att jag hade tur, att mitt hjärta hade klarat sig men att det lika gärna hade kunnat förstöras. Jag hade kunnat få hjärtstillestånd. Efter ett tag när jag var stabil fysiskt ville läkaren på medicin skicka mig till psyket, men jag vägrade först. Då fick jag välja på att bli inlagd där frivilligt eller så skulle jag få ett LPT så jag gick med på att flytta min sjukhussäng till bakom låsta dörrar. Dessutom behövde jag också vård för mina svåra självskador så att vara på sjukhus var nog det bästa just då.

Från medicinavdelningen.

Om man försöker ta sitt liv och åker in till akuten, blir man självklart inlagd på psyket då?
Om läkarna kan sitt jobb, så ja. Men tyvärr händer det att man skickas hem igen, vilket man inte borde anser jag. Om allt går rätt till så ska man bli inlagd, men jag vet också att det inte alltid fungerar så då det finns stora brister inom vården och psykiatrin.

Snart flyttar jag!

avd 81.

Vägen har varit så himla lång, både i tid och känsla. Jag (mamma) har fortsatt att bråka med Sveriges alla myndigheter, och trots att vi gång på gång har fått dåliga besked så har det gett resultat. I tisdags godkändes min ansökan om behandlingshem hos landstinget, och igår fick jag veta att jag på tisdag (antagligen då, om inget oväntat händer) kommer flytta till Skåne och bli inlagd på vårdhemmet. Under hela denna resa så har man bara gått och väntat på att få dessa två besked, och hela tiden har jag varit så säker på att så snart ansökan blev godkänd och jag fått ett datum då jag kan flytta, då skulle jag vara så himla glad. Men jag blev knappt glad, jag känner mig bara så tom. Det känns som att det enda jag vill är att komma iväg nu, samtidigt som det sista jag vill är att bli inlagd.

Ibland tvekar jag på om jag är redo, om jag är redo att lämna rakbladen för alltid, om jag är redo att kämpa så jävla hårt som jag kommer behöva göra. Jag vill, men jag vet inte om jag är stark nog.

Jag bor fortfarande hos mamma & pappa, kommer inte flytta hem igen. Jag och mamma har varit i lägenheten tre gånger och storstädat, tvättat och packat. Nu har jag några få dagar kvar i frihet men jag vet inte hur jag ska spendera dem. Antagligen vara mest med mamma och pappa det sista, kanske träffa mina syskon en sista gång. Det finns några få vänner som jag skulle vilja säga hej då till, men helt ärligt så vet jag inte om jag orkar. jag är så himla upp & ner.

Jag fattar inte att jag efter helgen ska flytta 30 mil, bli inlagd på ett vårdhem i en evighet. Trots att jag har gått igenom mycket så är nog detta det mest skrämmande som jag har upplevt. Jag har en klump i magen som inte vill försvinna och egentligen har jag inte ens förstått vad som håller på att hända.

kaoskaoskaos

Min senaste vecka har varit helt störd, antagligen den jobbigaste jag har upplevt. Idag är det en vecka sen jag tog överdosen och fick åka ambulans till medicinakuten för att sedan hamna på psykakuten och slutligen avd 81. Hur jag hade det på sjukhuset vet ni ju redan. Det ni inte vet är att jag blev utslängd i måndags. Ja, ni läste rätt. Fick höra av överläkaren att om jag ville ta livet av mig fick jag väl göra det, det var mitt val. Jag hade tydligen blivit sämre under mina dagar på sjukhuset men istället för att ta hand om mig skickade han hem mig. Så runt lunch packade jag ihop mina saker och lämnade sjukhuset med tårar i ögonen och en enda sak i huvudet: nu ska jag dö. Den här gången ska jag lyckas.

Allt slutade i alla fall med att mamma lämnade jobbet och kom och hämtade mig. Sedan dess har jag bott här hos henne & pappa. Mamma har fått sjukskriva sig och passar mig, ser till att jag överlever. Hon vaktar mig till och med när jag sover. Hela veckan har varit kaos. Mamma har ringt runt som en galning till landstinget, chefer, överläkare, psykologer, verksamhetschefen på sjukhuset – ja allt ni kan tänka er. Hon krigar som en tok för att jag snart ska få komma till behandlingshemmet. Jag slits mellan hopp & förtvivlan precis hela tiden. Det är som att vi kämpar i motvind jag & mamma, ingenting går enkelt nu. Men, nu är vi snart i mål. Vi tror det i alla fall. Det verkar som att jag blir inlagd redan nästa vecka, men efter de senaste dagarna orkar jag inte hoppas längre. Det är så mycket känslor i mig nu att jag knappt står ut.

Du tömde mig på allt, både styrkan & modet

20120902-193025.jpg

En ganska tung dag. Mycket ångest, hopplöshet och oro. Jag har i alla fall haft tre fina besök!!

Imorgon ska jag ta kontakt med landstinget igen. Samtal som jag alltid är så himla nervös inför. Jag önskar så av hela mitt hjärta att jag snart får komma till behandlingshemmet. Jag har blivit så dåligt behandlad av hur landstinget fungerar, så illa att jag höll på att dö. Därför vågar jag inte hoppas på att få ett bra besked imorgon, även om jag önskar så mycket att jag håller på att spricka.

Idag har jag längtat hem till min lägenhet och dessutom insett att risken är stor att jag aldrig kommer flytta hem igen. Det gör ont & gör mig så himla ledsen. Det suger så att jag aldrig har en trygg plats att knyta mig till. Min framtid är så oviss och ligger i andras händer. Det känns hemskt att mitt liv alltid bestäms av någon annan. Socialen, överläkare eller landstinget. Men som mamma sa, jag är för sjuk för att bestämma över mitt eget liv.

Jag hoppas bara att tiden kan få sjukdomar att stanna

20120831-195252.jpg

Idag känns det något lättare än igår. Dagen har flutit på ganska bra. Började med en promenad med personal, och det var SÅ skönt att komma ut. Kan inte med ord beskriva den känslan man känner när man får gå ut när man är inlåst. När personalen drar sitt kort och den tunga låsta dörren går upp.

Sen fick jag ett utbrott men min kontaktperson löste allt så att det kändes bättre igen. Vi hade efter det ett bra samtal. Han förstår mig så himla bra och tar mig på största allvar. Sen har jag träffat en läkare som har kollat på mina infekterade sår, som trots allt läker bra. Efter det kom min kära syster hit och nu på kvällen har jag haft besök av min fina vän Julia.

Nu väntar kvällsmat och sen ska jag försöka sova. Tack så himla mycket till er som kommenterar, peppar, tror på mig – både här på bloggen och på instagram. Jag läser varje ord med glädje. Jag hoppas så att jag snart ska vara tillbaka på banan igen. Fram tills dess är det bara överlevnad som gäller.

Det mesta är fel

20120830-195045.jpg
Snart är första dagen på psyket över. Den började med ett katastrofdåligt mående, sen blev det bättre, sen rann tårarna igen. Jag hatar att vara här, men min verklighet hemma med rakblad och överdoser är helvetet på jorden. Vart jag än är känns det så hopplöst & meningslöst. Nu på kvällen har mamma varit här. Stackars stackars mamma som trodde att hon skulle förlora sin dotter igår. Stackars mamma som tvingas se mig nu. Stackars alla i min närhet som måste uppleva detta hemska. Hur berättar man på ett bra sätt att man försökt ta livet av sig? Det går liksom inte.

Mamma fick mig att inse att jag kanske inte alls kommer hem nästa vecka. Om jag fortfarande är så suicidbenägen då kommer jag kanske bli kvar inlåst tills jag blir inlagd på behandlingshemmet, när det nu blir. Hur jag än gör och vart jag än befinner mig gör livet så ont att jag får ångestattack på ångestattack över att det är en ny dag imorgon. Det lättaste hade varit om mitt hjärta hade slutat slå igår. Säg vad ni vill, men jag hade gjort vad som helst för att slippa andas i detta sjuka jävla liv.

Läkarsamtal

20120830-120615.jpg
Nu har jag precis haft läkarsamtal. Det var en jättebra läkare och även om tårarna rann under hela samtalet kändes det bra. Då jag egentligen vägrar att vara här kom jag och läkaren överens om att jag ska stanna ett par dagar och vila upp mig, men om ingenting annat händer kommer jag med största sannolikhet bli utskriven någon gång under nästa vecka. Jag längtar redan så jävla mycket!! Det finns verkligen ingenting som är lika tråkigt som att ligga i en sjukhussäng och livet känns ju inte precis mer meningsfullt här. Så, nu ska kroppen och psyket få återhämta sig från överdosen och mina sår och brännskador på armarna ska få läka. Sen ska jag hem!!!

Fyra bilder från mina senaste timmar

20120830-092026.jpg
Insett att jag måste vara här. Jag måste vara här för att överleva. Fick höra på medicinakuten igår att mitt hjärta hade kunnat sluta slå. Men även om jag inser att jag måste vara inlåst så känns ingenting bättre för det. Sanningen är att jag inte vet om jag någonsin har hatat min verklighet lika mycket som nu.

Hej avd 81

20120830-025614.jpg

Klockan är snart tre och det är mitt i natten. Kanske har jag upplevt min konstigaste dag någonsin. Nu är jag nedbäddad i min sjukhussäng och trots att jag är så fruktansvärt trött så kan jag inte sova. Jag trodde aldrig att jag skulle bli inlåst igen, jag hade lovat mig själv att det inte skulle sluta såhär en gång till. Men nu ligger jag här på sjukhuset i en mörk sovsal med landstingets filt över mig, är ledsen men kan inte gråta. Åter igen en ny avdelningen, den här gången 81:an. Snart har jag provat sjukhusets alla psykiatriavdelningar. Men hur jävla skit allt än känns så kan det bara bli bättre. Det måste det helt enkelt bli om inte mina sjukdomar ska kosta mig livet.

Sjukhus igen

20120829-222727.jpg
Vilken hemsk kväll det blev. Jag tog en kraftig överdos och det slutade med att en ambulans kom och hämtade mig. Jag blev inskriven på medicinakuten med dropp och EKG. Jag fick dricka kol (det äckligaste i hela världen) och efter några timmar på medicin konstaterade läkaren att kroppen inte hade tagit någon skada då hjärtat slog bra osv.

Tyvärr skickades jag till psyk och sitter nu på akuten där och väntar på att få komma till en avdelning med ett LPT hängandes över mig. Varför ska livet göra så himla himla ont?